maiella nationalpark i abruzzerna i italien.
brunbjörn (Ursus arctos)
Europa
Europa är den näst minsta och mest tättbefolkade världsdelen
och utgör den västliga delen av den stora euroasiatiska landmassan – Eurasien. Från taigans arktiska klimat vid Barents
hav i norr till Sydeuropas subtropiska medelhavsvegetation
spänner denna kontinent över en mångfald naturtyper och
djur. Kustlinjen är lång och öar och halvöar utgör en tredjedel
av Europas yta. Stora arealer utgörs av mosaiklandskap med
kulturmark och fickor av naturlig vegetation. Tidigare jagades
de stora däggdjuren hårt och många var nära utrotning, men
tack vare internationellt naturskydd, nya lagar och återställning av tidigare jordbruks- och betesmark har idag många
stora djur som björn, varg och älg fått en comeback. I Alperna,
Pyrenéerna, Skanderna och Kaukasus finns fortfarande
oförstörd natur som en fristad för djur och växter.
13
europa
Sång
006
Berguv
(Bubo bubo)
I den tysta vårvinternatten hörs ett djupt och vibrerande
hoande. Högt uppe på en bergknalle tronar berguven, och
silhuetten med de uppstickande örontofsarna avtecknar sig
mot månen. Under dagen påminner den sittande berguven
om en stor trädrot med stickande, orange ögon.
Berguven är en av världens absolut största och
starkaste ugglor med en längd av 60–75 cm, ett
vingspann på 160–188 cm och en vikt på 2–4 kilo.
Honan är större än hanen. Den kan påminna något
om den hälften så stora hornugglan, men är cirka tio
gånger tyngre. Bröst och buk är gulbruna med mörka
streck. Strupen har en vit fläck som bara syns när
uven lyfter näbben och ropar. Ovansidan är mörkbrun och svartvattrad. I flykten har den ett markant
utstickande huvud och den flyger med kraftfulla,
raska och stadiga vingslag, nästan som en vråk.
Under parningstiden i februari–mars ropar berguven
från skymningen och in i natten sitt djupa, mäktiga
och kusliga oo-hooo, med betoningen på första
stavelsen och lägre tonhöjd på den andra. Ljudet kan
höras upp till 4 kilometer. Honans lockläte är ett
nasalt vhääv. Under sensommaren och hösten hörs
ungarnas hyvlande tiggläten vida omkring.
berguven jagar i skymningen och på natten.
28
Häckningen äger rum i bergiga barrskogar med
inslag av branta raviner och stup. Till skillnad från
många andra ugglor reder inte berguven något
egentligt bo, det består bara av sammanskrapade löv
och spybollar. Hanen väljer boplats och är mycket
kräsen när det gäller läget. Helst väljer han en
otillgänglig klipphylla, där honan lägger 2–4 ägg i
mars. Honan ruvar ensam i ca 35 dygn. Hon stannar
vid boet och skyddar och matar ungarna de första
veckorna efter kläckningen, medan hanen står för
födan. Ungarnas tillväxt och stora aptit avslöjas
genom mängden av hår och fjädrar från bytesdjur
runt boplatsen, och de växer snabbt. Efter två
månader i boet gör de sina första flygturer. Berguven börjar häcka vid 2–3 års ålder och kan nå en
ålder av 20 år.
Den är en urstark jägare som jagar det mesta i sitt
revir, däribland andra rovfåglar, till exempel pilgrimsfalk och duvhök som den tar på nattkvisten.
Den äter allt från smågnagare upp till harar, igelkottar och änder, och är ofta specialiserad på råttor från
soptippar och måsfåglar från kolonier längs kusten.
Berguven är en stannfågel och förekommer i hela
södra Sverige upp till Uppland, samt i kustlandskapen norrut. Den är väldigt störningskänslig för
mänsklig aktivitet runt boet, och från att tidigare
ha varit vanlig minskade den kraftigt under senare
hälften av 1900-talet. Beståndet ökar nu tack vare
uppfödning, utsättning och andra åtgärder. Även i
Danmark, där den tidigare var utrotad, har den
återkommit, och i Helsingfors i Finland häckar inte
mindre än fem par. Annars finns den sporadiskt och
glest lokalt i större delen av Europa, samt i ett bälte
i större delar av Asien fram till Kina och Japan.
andfåglar
det vittljudande hoandet är ett trolskt och ödesmättat läte.
Sång
018
en kort regnby drar över den östafrikanska grässavannen i masai mara i kenya.
lejon (Panthera leo)
Afrika
Afrika är den varmaste världsdelen med planetens största
öken, den heta Saharaöknen, och i söder finns de uråldriga
Kalahari- och Namiböknarna. Ekvatorn delar av kontinenten
på mitten och här breder det fuktiga Kongobäckenets mäktiga
regnskog ut sig fram till den väldiga Rift Valley i öst, en
nordsydlig 500 mil lång sprickdal med aktiva vulkaner som
Kilimanjaro. Men mer än något annat är Afrika grässlätternas
kontinent med de största betande djurflockarna i världen
och en stor variation av rovdjur som lever av dem. Många
djur är unika för Afrika, bland annat det största landdjuret,
savannelefanten, en mångfald apor, massor av gräsätare med
till exempel flodhäst och zebra, de stora kattdjuren samt
Madagaskars isolerade och förunderliga djurvärld.
55
elefanter har ett mycket välutvecklat luktsinne.
afrika
Varningsläte
025
Savannelefant
(Loxodonta africana)
Det är torrtid, och mitt på dagen dallrar värmen över
Etosha nationalpark i Namibia. En flock elefanter med
honor och ungar är på väg mot ett litet vattenhål och så fort
de känner lukten av vattnet börjar de törstiga elefanterna
springa som galna. De vuxna djuren lutar sig över den
branta kanten och dricker. Ungarna har svårt att nå ner
till vattenytan och plötsligt trillar en liten unge ner i
vattnet. Den bottnar inte och måste simma, och har svårt
att ta sig upp. Mamman försöker förgäves att hjälpa den
med snabeln men knuffar istället tillbaka den varje gång
den försöker komma upp. Ungen blir utmattad och läget är
kritiskt. De vuxna djuren i flocken vill hjälpa men förmår
inte, och de trumpetar ut sin frustration. Då kommer den
äldsta honan – flockens ledare och matriark – och med ett
snabelgrepp under ungens framben ger hon den tillräckligt
med stöd så att den kan hasa sig upp över kanten.
Savannelefanten är världens största nu levande
landdjur och tillika mycket social och intelligent.
Den är 6–7,3 meter lång med en mankhöjd på ca 3,75
meter för hanen och 3 meter för honan. Normalvikten är 6–9 ton. Hanen är tyngst, och rekordet har
en elefanttjur från Angola som vägde över 12 ton.
Elefanten har ett mycket stort huvud. Båda könen
har betar som växer till från överkäken under hela
livet, och kan väga upp till 80 kilo vardera. Skallens
benstruktur är ihålig med många hålrum, vilket gör
huvudet mer lättburet.
Snabeln kan väga upp till 150 kilo och är elefantens
viktigaste kroppsdel, ett multiredskap med åtta stora
muskler och över 40 000 mindre muskler. Den har
två fingeraktiga läppar längst ut med vilka elefanten
kan plocka upp även mycket små föremål. Snabeln
är så stark att den kan knuffa omkull eller dra ner
träd, och den kan lyfta 250 kilo. Elefanten andas till
största delen genom snabeln och den kan suga upp
till 8 liter vatten som sprutas in i munnen eller över
en nyfödd unge gömmer sig mellan mammans ben.
kroppen som en svalkande dusch. Den kan även suga
upp jord och sand att duscha sig med.
Öronen, som är mycket stora och formade som
Afrikas kontinent, fungerar som stora kylanordningar. Hjärtat pumpar ut 12 liter blod per minut i
varje öra genom många och stora ytliga ådror. När
elefanten fläktar med öronen kyls blodet ca 3 grader
för att därefter pumpas ut i kroppen. En effektiv
avkylning för ett så stort djur som därför klarar sig
bra i mycket varmt klimat där det knappt finns
någon skugga.
Elefanten har stora kindtänder som nöts ner, varpå
nya växer ut igen – totalt sex gånger under dess
livstid. När de sista kindtänderna har vuxit ut får den
inte flera, och när de är nedslitna söker den sig ibland
till vattendrag eftersom betet är mjukare där. När
den sedan dör av svält förs benen med av vattnet och
samlas på ett ställe generation efter generation vilket
har gett upphov till myten om elefantkyrkogårdar.
Elefanten kan bli 65–70 år, vilket är den högsta
åldern för ett däggdjur, borträknat människan.
63
en stor elefanttjur i brunst har anslutit sig till en flock med honor och ungar. på marken jagar kohägrar gräshoppor som elefanterna skrämmer upp.
afrika
Kontaktläte
034
Zebror
(Equus spp.)
Längst norrut i Kenya i det torra Samburuområdet betar
några grevyzebror. Konturerna är nästan utsuddade i den
dallrande, fyrtiogradiga värmen, men det hindrar inte en
stor hingst att närma sig ett ensamt sto med föl. Plötsligt
far han fram med full fart och försöker nafsa stoet i nacken.
Hon springer undan en bit men faller sedan plötsligt till
föga och hanen får sin chans till parning.
I Kruger nationalpark i Sydafrika betar en flock med
Burchells zebror. Det råder en intensiv spänning mellan
två dominerande hingstar i flocken och en duell utbryter.
De försöker bita varandra i hasorna, de sparkar varandra
i huvudet och stegrar sig för att bita eller undvika att bli
bitna i halsen. Så småningom ger den ena upp och den
andra har befäst sin position i flocken.
I södra Namibia smälter flocken med bergszebror ihop
som en böljande konturlös massa när lejonhonan sätter
in slutspurten för att fånga ett byte. Fölen befinner sig i
flockens mitt, med hingstarna längst bak. De sparkar
kraftigt bakut för att träffa lejoninnan i huvudet. Det blir
farligt nära en krossad käke för henne och hon avbryter
därför jakten.
Tre vardagssituationer från zebrornas liv från tre
olika arter i tre olika länder. Zebrorna är Afrikas
vilda hästar och idag finns det tre arter och ett antal
underarter.
Alla zebror är sociala, flocklevande djur. En flock
kan bestå av allt från några enstaka individer, en
hingst med sitt lilla harem, till stora flockar som vid
den omskrivna gnuvandringen i Serengeti i Tanzania. Zebrorna tillhör, tillsammans med vildåsnor,
ett urgammalt släkte av vildhästar. Evolutionen har
anpassat dem för öppna vidder och för att kunna
springa snabbt.
Alla zebror är strimmiga i svart och vitt. Teckningen
varierar bland arterna men hos alla individer är den
individuell och unik som ett fingeravtryck. Den
strimmiga teckningen gör det svårt för ett rovdjur
att urskilja ett tilltänkt byte i en flock i rörelse. Men
mönstret i svart och vitt förvirrar också den blodtörstiga tsetseflugan så att den inte plågar zebrorna
på samma sätt som övriga savanndjur. Öronen är
stora och kan vridas åt alla håll och hörseln är skarp.
Synen är också mycket välutvecklad med stora,
lateralt placerade ögon och gott mörkerseende.
Även luktsinnet är bra. Många djur håller sig gärna
nära zebrorna på grund av deras alerta sinnen och
förmåga att upptäcka rovdjur. De flesta zebror når
en längd av 200–275 cm och har en mankhöjd på ca
150 cm och en vikt på 200–400 kilo.
stäppzebrahingstar i rangstrid.
80
zebror
Kontaktläte
034
grevyzebran är störst och randigast av zebrorna. samburureservatet, kenya.
Lätena är gnäggande, skällande, höga skriande och
hickande ljud.
Stoet föder normalt ett föl vartannat år. Bara några
timmar efter födseln kan fölet springa och följa med
flocken. Redan efter ett par veckor börjar det beta
gräs men kan fortfarande dia till ettårsåldern.
Tack vare sin snabba matsmältning och magens
cellulosanedbrytande bakterier kan zebrorna
tillgodogöra sig grovstjälkigt gräs och blågräs, som
ratas av nästan alla idisslare. De är därför ofta först
i ett betesområde för att sedan lämna plats åt mer
specialiserade gräsätare som betar av de blottade,
mer delikata gräsarterna.
Zebrornas främsta fiende är lejon, som ofta är
specialiserade just på zebrajakt. Men även hyenor
och vildhundar hör till predatorerna. Leopard och
i viss mån gepard kan ta mindre till halvstora föl.
grevyzebra (Equus grevyi) är den största arten.
Den har ett tätt och finstrimmigt mönster och är
kraftigt byggd med stora öron. Den lever i begränsade torra stäppområden i norra Kenya och södra
Etiopien och möjligen Somalia. I världen finns idag
en minskande population på 2 500 djur. Hoten är
krig, tjuvjakt och utarmning av betesområden från
konkurrerande boskap.
stäppzebra (Equus quagga) är den vanligaste arten.
Underarten Burchells zebra (Equus quagga burchellii)
är den typiska savannzebran som är vida spridd och
vanligt förekommande från Östafrika till Sydafrika.
bergszebra (Equus zebra) är minst av zebrorna och
förekommer idag mycket sparsamt i Namibia och
Sydafrika. Hoten är idag utarmningen av habitat och
därför finns denna zebraart bara i skyddade reservat
och nationalparker.
81
en flock bergszebror i rörelse suddar ut konturen hos de enstaka individerna. ett sätt att förvirra lejonen.
den unga hanen är redo för den vanliga tuppluren mitt på dagen. kibale nationalpark, uganda.
fläckig hyena
Kommunikationsläte
043
lejon har kommit nära hyenornas byte och klanen är på helspänn.
avvänjs vid 12–16 månaders ålder har de fullt
utvecklade tänder. Redan tidigt under uppväxten
kommer de vuxna djuren hem med föda till ungarna.
Flera honor kan ha ungar samtidigt i lyan och kan
även dia varandras ungar. Vid 18 månaders ålder är
ungarna vuxna och hanarna lämnar klanen för att
söka sig till andra, obesläktade klaner. Efter 2–3 års
ålder är hyenorna könsmogna och de kan få ungar
med ett års mellanrum, men oftast är intervallen
längre. De kan bli upp till 20 år gamla. Lejonen
dödar många hyenor – av 24 döda hyenor som
undersöktes var 13 dödade av lejon.
Hyenorna har fått ett rykte om sig som fula och
lömska asätare som enbart stjäl andra djurs byten.
Ingenting är mer felaktigt. De är fullt kapabla att jaga
även stora byten med en häpnadsväckande effektivitet. Andelen egna nedlagda byten har visat sig vara
85 procent medan andelen kadaver är 15 procent.
När hela hyenklanen jagar ett större byte springer
de med 60 km/tim, och bytet tröttas ut i en jakt som
varar många timmar. En elandantilop förföljdes till
exempel 24 kilometer innan den dödades. Bytet är
98
allt från bufflar och de stora elandantiloperna till
mindre antiloper, zebror, strutsar, vårtsvin och
mindre djur som fåglar, gnagare och kräldjur. De är
födoopportunister och kan ensamma lätt jaga bort en
gepard från sitt byte, och är de två kan de också driva
bort en leopard. En flock med hyenor kan även få en
mindre flock med lejon att dra sig tillbaka. När ett
ensamt lejon, alltid en hane, ses med en grupp hyenor
runt sig, är det i själva verket oftast lejonet som har
lagt beslag på hyenornas byte. Med sina kraftiga
käkar och sin effektiva matsmältning kan hyenorna
äta stora ben, hud, tänder och annat som andra
däggdjur ratar, och de kan även äta sopor och avfall.
Den fläckiga hyenan finns på savannen, i öknar,
halvöknar och andra öppna landskap och även runt
städer i Afrika söder om Sahara. Den trivs inte i regnskogarna och finns därför framför allt i Östafrika och
södra Afrika. Den är inte hotad men förekommer
fläckvis i sina utbredningsområden. Det finns även
två andra hyenarter i Afrika: brun hyena (Parahyaena
brunnea) och strimmig hyena (Hyaena hyaena).
en liten brunpälsad unge är uppe ur grytet för första gången.
uluru, eller ayers rock, ligger mitt i australiens inland. öknen är grön efter ovanligt mycket regn.
större gultofskakadua (Cacatua galerita)
Oceanien
Oceanien är den mest särpräglade världsdelen och Australien
är jordens minsta kontinent. Vidsträckta, regnfattiga öknar
och halvöknar utgör merparten av Australiens röda inre
vilket gör detta till den torraste världsdelen. De egendomliga
pungdjuren dominerar däggdjursfaunan med allehanda stora
och små djur, till exempel jättekänguruerna och den tasmanska djävulen. Världens äldsta regnskogar finns längs tropiska
och subtropiska östra Australien och på Nya Guinea med
omkringliggande öar. Sällsamma fåglar som kasuarer, paradisfåglar och lyrfåglar trivs här och i eukalyptusskogarna och
de stäppartade öknarna finns många arter av pungdjur, ett
myller av papegojor och andra fåglar, som den hysteriskt
skrattande kookaburran. De första invånarna, aboriginerna,
tog hit dingon som trängde ut den nu utdöda pungvargen.
127
en diamantskallerorm i försvarsställning.
nordamerika
Varningsläte
080
Diamantskallerorm
(Crotalus atrox)
Marken är stenig, sandig, ett fåtal växter här och där.
Bara några långsträckta taggiga kullar och uttorkade
flodraviner bryter av. Typisk amerikansk kaktusöken i
södra New Mexico. Men här finns massor av liv och nära
en av stenarna rasslar det plötsligt till. Lätet annonserar
att här ligger en skallerorm och trycker, och den vill inte
bli trampad på.
Diamantskallerormen är en gropvipera, eller
grophuggorm. Som andra gropormar har den på
varje sida av huvudet ett värmekänsligt organ i en
ca 5 mm djup grop mellan näsborren och ögat. Med
detta organ kan skallerormen känna eller ”se” den
infraröda värmestrålningen från ett bytesdjur även
om den inte kan se det med ögonen eller lukta sig
till det med tungan.
En drygt 1,5 meter lång orm med en tjock kropp,
kort stjärt och stort trekantigt huvud. Hanarna är
större än honorna och kan väga nästan 7 kilo. Det är
den tyngsta giftormen i Nordamerika. Grundfärgen
kan variera från grågul till ljust blågrå eller rosaaktigt grå. Den har ett diamantformat mönster,
bestående av olika färgade fjäll med vita kanter som
likt romber upprepas längs kroppen. På den vita
stjärten har den kontrasterande svarta ringar eller
band och ögats pupiller är som lodräta springor.
Lätet är det typiska rasslande ZZZZZZZZ som alla
skallerormar har. När ormen ömsar skinn lossnar
även skinnet på den bakersta delen av stjärten, men
ibland ramlar det inte av utan stannar kvar som en
skallra i en samling löst hopfogade hornringar.
Ormen lyfter stjärten med skallran rakt upp i luften
och vibrerar den med en frekvens av ca 40–60 gånger
per sekund. Det är ett sätt att varna större djur så att
de inte trampar på ormen, och den slipper ödsla det
värdefulla giftet på ett försvarsbett.
Vid 3 års ålder är den könsmogen och före parningen
lämnar honan ett doftspår som talar om att hon är
redo. Hanarna utkämpar ofta stridigheter om vem
som är starkast och som därför äger tillträde till
honan. Under parningen kryper hanen runt och
ovanpå den passiva honan och för sin kloaköppning
mot hennes. Parningen varar i timmar. Därefter
växer äggen fram i honan i ca 167 dygn innan hon på
några timmar föder fram de 10–20 ungarna som är
helt självständiga och giftiga redan från födseln. De
stannar hos honan högst ett dygn innan de försvinner åt alla håll. Under vintern går ormarna i dvala
på ett skyddat ställe, ofta med andra ormar. Den kan
bli upp till 20 år gammal.
Det mycket starkt, cellförstörande giftet bryter ner
vävnaden och gör bytet mer lättsmält, men det
verkar även på de röda blodkropparna och förorsakar
inre blödningar. Diamantskallerormen kan injicera
stora mängder gift och blir därför farlig för människan och större djur. Bytesdjuren är normalt mindre
däggdjur, fåglar, kräldjur och amfibier. Diamantskallerormen behöver bara äta med 2–3 veckors
mellanrum och kan svälta i nästan ett halvår.
Normalt ligger den i bakhåll efter bytet som huggs
blixtsnabbt. Den jagar mest om natten.
Diamantskallerormen är en av ca 30 skallerormsarter och finns i torra öknar, halvöknar, berg- och
stäpplandskap. Den är vanlig i sydvästra usa och
norra Mexiko och är inte hotad.
171
sydamerika
Varningsläte
090
Puma
(Felis concolor)
I skuggan av de mäktiga, katedralliknande bergstopparna
i Torres del Paine nationalpark i sydligaste Chile betar
guanacor på de alpina ängarna. Lamadjuren spejar då
och då mot ett område med blockmark, men lugnet råder
och ingen har sett den gulgrå skuggan som likt en orm
långsamt kryper över marken, spänd som en stålfjäder.
Långsamt kommer puman närmare, centimeter för
centimeter, och när bara ett kort avstånd återstår
exploderar den i ett kraftigt språng och en kort rush.
Guanacorna gör en felbedömning och puman får tag i
ett ungdjur med framtassarna och drar ner det. En jakt
av många försök lyckades äntligen.
Puman är nästan jämnstor med leoparden men är
slankare, längre och inte lika muskulös. De största
djuren finns i kalla områden och de minsta i tropikerna vid ekvatorn. Den kan nå 60–76 cm i mankhöjd och vara 115–275 cm lång inklusive den långa
svansen. Hanen är störst och tyngst och väger
53–100 kilo med ett genomsnitt på 62 kilo. Huvudet
är relativt litet med stora öron. Bakbenen är mycket
kraftiga, de största i förhållande till kroppen bland
alla katter, och den kan lätt hoppa flera meter rakt
upp i luften eller 6–12 meter i längd från stillastående. De stora tassarna har kraftiga klor som kan
dras in. Pälsen är guldgul till silvergrå med ljusare
undersida, kinder och nos. Ungarna föds fläckiga
med ringar på svansen och blå ögon.
Eftersom puman inte tillhör släktet Panthera, där
lejon, tiger och leopard hör hemma, så har den inte
heller deras röstorgan och kan inte ryta och vråla.
Däremot kan den fräsa, spinna och jama. Den är
känd för att fräsa kraftigt när den känner sig hotad.
184
Puman lever ensam och är bara ihop med artfränder
under parningstiden eller när honan har ungar.
Hanarna har stora revir, 150–1 000 kvadratkilometer
beroende på bytestillgången. Honornas revir är
mindre och en hanes revir kan överlappa flera honors.
Den revirhävdande hanen uppvaktar honan flera
dagar när hon är parningsberedd och därefter skiljs
de åt. Dräktigheten är runt 90 dygn och normalt föds
2–3 ungar. De är blinda och hjälplösa i början och
honan föder och gömmer dem i en grotta eller annat
bra gömställe. Hon är ensam om vårdnaden och
måste samtidigt skydda ungarna och jaga och skaffa
byte. Ungarna slutar dia vid 3 månaders ålder och
övergår till att äta kött. Ett par månader senare följer
de honan på jakt för att lära sig. Efter 6 månader kan
de jaga mindre byten själva. De stannar i hennes revir
i ca 2 år. Puman kan bli upp till 13 år.
Bytet är normalt hovdjur som hjortar, lamadjur och
bergsfår men den kan också ta tamboskap. Den jagar
allehanda mellanstora djur som kapybara, världens
största gnagare, och tar kräldjur, fåglar, smågnagare
samt insekter. I Nordamerika konkurrerar den med
varg och brunbjörn medan den i Mellan- och Sydamerikas skogsområden måste se upp med den större
jaguaren som gärna dödar den.
Puman är mycket anpassningsbar och finns i höglänta
bergsområden, barr- och lövskogar, i öknar och halvöknar, i tropikskogar och regnskog. Den är vanlig om
än glest förekommande från nordvästra Kanada ner
genom västra och mellersta usa och vidare söderut
genom Mellan- och Sydamerika till Eldslandet längst
i söder. Den finns inte i Atacamaöknen i väst eller på
Pampas i sydöst. Den är inte hotad.
puman har stora tassar och kraftiga bakben. den finns i så gott som hela sydamerika, även högt upp i de snöklädda anderna.
från nicaragua till colombia lever pilgiftgrodan dendrobates auratus. bilden på nästa sida visar en annan färgvariant.
sydamerika
Röd pilgiftgroda, sång. Grynig pilgiftgroda, sång
104 105
Pilgiftgrodor
(Dendrobatidae)
De flesta tropiska grodor spelar under natten. Men en
liten grupp spelar mitt på dagen. De behöver inte gömma
sig – med sina bjärta och skrikiga färger i fantastiska
grafiska mönster skyltar de att de är ytterst giftiga. Eller
låtsas vara det.
Pilgiftgrodorna hör till de mest färggranna av alla
grodor, men här finns också några arter som är
extremt giftiga, och många har mycket speciella
yngelbeteenden. De flesta är också små, oftast bara
1–2 cm, men de kan bli ca 6 cm långa. De är dagaktiva och spelar fullt synliga, ofta nära marken.
Grodorna lever från marknivån upp till tiometersnivån i träden.
Omkring en tredjedel av pilgiftgrodorna har ett
giftigt hudsekret som försvar mot rovdjur, och tre
arter är så giftiga att de kan döda en människa.
Giftet från en enda individ av gyllene kokoigiftgrodan (Phyllobates terribilis) är så starkt att det kan
döda 10–20 människor. Indianerna tillhörande
Embera-stammen i Colombias regnskogar använde
detta gift för att impregnera sina blåsrörspilar, och
giftet behöll sin styrka i upp till tre år. Därav namnet
pilgiftgroda. I hudsekret av den 2 cm långa trefärgade
pilgiftgrodan (Epipedobates tricolor) har man upptäckt
en alkaloid, epibatidin, som har visat sig vara 200
gånger mer verksamt än morfin. Några av pilgiftgrodornas fiender har utvecklat immunitet mot
grodornas gift, bland annat en liten marklevande
orm. Pilgiftgrodornas färggranna yttre gör dem
populära att hålla i terrarier, men i den artificiella
miljön förlorar de sitt gift. Detta har förklarats
med att de blir giftiga genom att äta giftiga insekter
och tusenfotingar, som i sin tur kanske äter giftiga
växtdelar. En annan teori är att de bildar giftämnen
själva.
hanen bär sitt grodyngel på ryggen till en vattenväxt.
Pilgiftgrodor är sociala och lever i löst sammanhållna
smågrupper på upp till 8 djur. I mitten håller de unga,
mindre giftiga grodorna till, och grupperingen är ett
försvar mot rovdjur men också för fortplantningen.
Hanarna sjunger med monotona ramsor av ett- eller
tvåstaviga ljud för att locka till sig honorna, och när
hon har lagt sina ägg befruktar hanen dem. Många
arter är mycket måna om sin avkomma och några bär
sina kläckta grodyngel på ryggen till små vattensamlingar i de trädlevande epifytiska växterna. Här växer
ynglen och honan utökar den ofta knappa födan i
dessa små naturliga vattentråg genom att lägga ett
obefruktat ägg som ynglen kan äta. Andra arter av
pilgiftgrodor lägger sina ägg under löv på marken.
Familjen omfattar 12 släkten med ca 170 arter och
förekommer i tropiska regnskogar, molnskogar och i
Andernas högalpina torra bergsskogar från Nicaragua i norr till Bolivia i söder. Många arter av pilgiftgrodorna är hotade och en av orsakerna är att de
drabbas av en svampsjukdom som angriper huden
och därmed är dödlig eftersom huden är en del av
grodornas andningssystem. Detta skylls på minskad
fuktighet i deras livsmiljö på grund av den globala
uppvärmningen, skogsavverkning, uppdämning och
209
weddellsälhona med kut på antarktis packis. det sydligast förekommande däggdjuret i världen.
