Gajus Julius Caesars liv och leverne

1
Gajus Julius Caesars liv och leverne
Institutionen för samhällsvetenskap och humaniora
Samhällsvetenskapliga programmet
2008-04-08
Isak Andersson
Årskurs 2
Handledare: Mattias Larsson.
2
Innehållsförteckning:
Försättsblad…………………………………………………………………........1
Förord……………………………………………………………………………3
Inledning………………………………………………………………………4-5
Syfte och frågeställningar…………………………………………………….….6
Avgränsningar…………………………………………………….......................7
Materialbeskrivning…………………………………………………………8-12
Metod……………………………………………………………………….......13
Definitioner…………………………………………………………………14-17
Avhandling………………………………………………………………….18-31
Slutsats och diskussion……………………………………………………...32-36
Sammanfattning…………………………………………………………….37-38
Bibliografi………………………………………………………………………39
3
Förord
Jag skulle vilja tacka Gajus Julius Caesar, utan honom skulle jag inte ha skrivit den här
uppsatsen i historia.
Ej att förglömma är de många promenader jag har företagit mig, varför jag vill tacka artisten
Lars Winnerbäck, då han genom sina musikaliska stycken har bidragit till idéer och en klarare
syn på saker och ting och nya perspektiv som jag tvivelsutan, annars kunde ha missat, Tack.
Jag vill tacka mina klasskamrater i klass SPSS2, samhällsvetenskapliga programmet, utan
dem hade livet varit mindre innehållsrikt, tack.
Jag skulle vilja rikta mitt tack, till bibliotekarierna på Marks gymnasieskola, som varit
tillgängliga, vänliga och försett mig med information, jag så desperat behövde, och vars
innehåll berikat min uppsats.
Jag vill, sist men inte minst tacka mina föräldrar, som alltid ställer upp.
Kanske är inte historia deras bästa ämne, men jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka de som
fört mig till denna värld, som livar upp mig när tandläkarväder råder utanför fönstret, Tack!
4
Inledning
Gajus Julius Caesar var en mångfacetterad man. Det finns retorikern Caesar, den milde
Caesar, den brutale Caesar, men framför allt är han känd som fältherren Caesar. Det är dock
inte fältherren Caesar, som jag ska försöka skildra. Jag kommer att beskriva hans barndom för
att försöka förstå personen Caesar. Jag kommer dessutom att ge mig på att redogöra för
politikern Caesar, även om politiker och fältherre var diffusa begrepp på den tiden då, nästan
alla fältherrar var politiker
Otaliga rader har skrivits om Gajus Julius Caesar, åtskilliga böcker har honom som gemensam
nämnare, och nästan lika många versioner existerar vilken alla skildrar Caesar på sitt sätt,
utifrån sina egna värderingar och livsfilosofi, med sina egna tankar och funderingar.
Jag kommer nedan, i min avhandling, att beskriva Caesars liv i en resumé. Vilka delar jag
kommer att återge mer ingående och vilka detaljer jag kommer att uppmärksamma, tar jag
mig rätten att bestämma.
Som någon vis man eller kvinna sagt: ”För att förstå nutiden/samtiden måste man förstå
historien”
Därför kommer jag kort att beskriva händelserna direkt innan Caesar föddes:
Vid slutet av det andra århundradet var den romerska republiken den enda stormakten i
medelhavsområdet. Karthago, den Feniciska kolonin, belägen i dagens Tunisien, en bit
utanför huvudstaden Tunis (Wikipedia) som tidigare bjöd motstånd mot romarnas styrkor, var
degraderad till en romersk koloni. Likaså blev Alexander den Stores Makedonien införlivat i
Roms republik. Roms rike sträckte sig ända från Spanien till Syrien.
Rom var på den tiden tveklöst den största aktören på ”den kända världens” spelplan. Det enda
hotet kom från de germanska folkvandringsstammarna: Cimbrerna och Teutonerna.
De hade bringat romarna stor skräck, i och med deras förkrossande seger mot en romersk här,
år 105 f Kr. Folket ville att hotet skulle avvärjas, och senaten bestämde sonika att Gajus
Marius blev den som skulle hindra germanernas framfart. Och han lyckades, år 102 f. Kr
besegrade han den teutoniska hären, och cimbrerna året därefter.
Marius hyllade som hjälte och valdes sonika till konsul året därpå.
5
Men oroliga tider härjade i Rom
(Goldsworthy, A Caesar, en biografi sid 19-42)
Efter sju sorger och åtta bedrövelser står nu uppsatsen klar
Bästa läsare, mycket nöje!
6
Syfte
Jag kommer i avhandlingen nedan att i korthet beskriva Gajus Julius Caesars liv. Utrymmet
eller tidsrymden tillåter inte en vidare djup skildring, där varje beslut analyseras och
konsekvenserna begrundas. Jag kommer att dyka ner under den ofta grumliga ytan, och
förhoppningsvis lyfta på stenar som kanske ingen har lyft på tidigare.
Mitt mål är att skildra Caesars liv på ett personligt sätt, jag kommer att försöka använda all
den objektivitet, jag besitter, då jag innan denna uppsats skrivs inte vet särskilt mycket om en
av världens mest kända personer som någonsin vandrat på denna jord, jag på följande sidor
ska skriva om.
Frågeställningar
1. Hur var Caesars barndom, vad fick han för utbildning, hur uppfostrades
han?
2. Hur var Caesars politiska karriär? Vad var triumviratet och vad fyllde det
för funktion för inblandade parter?
3. Hur påverkade ”Caesars” honom i livet?
4. Ville Gajus Julius Caesar dö?
7
Avgränsningar
Min uppsats handlar, kort och gott, om Gajus Julius Caesar, en av världens mest berömda
människor. Då myckets har skrivits om honom, kan man inte beskriva hela Caesars liv. Att
välja ett ämne inom Caesars liv, hans relation med Cleopatra, hans fältslag i Gallien,
inbördesskriget mot Pompejus, eller dylikt intresserade inte mig.
Jag vördar istället en helhetsbild. Då ett begränsat antal sidor har givits mig har jag, tagit mig
friheten att välja de delarna som jag finner intressant. Då jag är intresserad av psykologi,
vilket kanske lyser igenom, har jag valt att lägga mer fokus på personen Caesar, och
människorna i hans närhet.
Jag har valt att avstå från att skildra fältherren Caesar, varför varken krigen i Gallien eller
inbördeskriget mot Pompejus knappt nämns alls.
Caesars relation med Cleopatra anser jag vara en bihandling, när det kommer till syftet med
min uppsats, och sonika har den inte dryftats alls.
Jag kommer heller inte att skildra Caesars motståndare, nästan, alls. Cato d.y. Clodius och
Cicero har inget med mina avsikter med uppsatsen att göra, varpå dessa också förpassats.
Jag kommer hjälpligt, kanske till och med övermodigt, skildra de delar jag anser av värde,
vilket får till följden att väsentliga delar har fått stryka på foten och kvaliteten på uppsatsen
minskar i legitimitet och att den bara blir en uppsats i mängden, varpå den endast har för
avsikt att läsas, och kanske till och med bedömas, av en begränsad läsarkrets.
Har jag fått med det mest betydelsefulla? Det är inte upp till mig att bedöm, det är du kära
läsare som ska bedöma om uppsatsen, hör till historiens soptipp, eller om den kan användas
till ett högre syfte än att generera ett specifikt betyg.
8
Materialbeskrivning
Adrian Goldsworthy, Caesar, en biografi
Goldworthys bok Caesar, en biografi är en av de två böcker jag använt som förstahandskälla
när jag sökt information tillsammans med Peter Örsteds bok: Gajus Julius Caesar, Politik och
moral i det romerska imperiet (mer om boken nedan)
Originalet av Goldworthys bok trycktes och publicerades år 2006, den svenska översättningen
trycktes och utgavs ett år senare (2007)
Goldsworthy är en välkänd och ansedd brittisk militärhistoriker, han har studerat vid
universitet i Oxford, och har där en fil. dr i militärhistorik.
Han har flera utgåvor på sitt samvete, med särskild inriktning på romarriket
Boken har Caesar som odiskutabelt ämne, och dennes liv och leverne. Den inriktar sig inte på
ett specifikt ämne, utan behandlar Caesars liv i sin helhet, från vaggan till graven.
Boken är skriven nästan 2000 år efter Caesars födelse. Mycken information som tidigare
fanns tillgänglig för mer samtida historiker som Plutarchos och Suetonius har gått förlorad,
varför vissa frågor aldrig får sitt svar. Andrahandskällor som Plutarchos och Suetonius
baserade sina verk på är, ur ett källkritiskt perspektiv, såklart alltid att föredra, då tradering
genom åren minskar legitimiteten i påståenden, men även fakta, vilket så klart alltid är svåra
att verifiera.
Jag vill dock påpeka att Goldsworthy ofta hänvisar till de redan nämnda historikerna.
Goldsworthy har även en diger referenslista, med ansedda historikers verk som källor, vilket
flertalet av dem (historikerna alltså) lever än idag.
Goldsworthy är svagt positiv åt Caesars favör, vad gäller hans beslut i olika situationer.
Kanske har det att göra med att Caesar var en fältherre, och Goldsworthy en
militärhistoriker.
9
Det finns en romantisk anda, en positiv aura, omkring stora militära ledare, så även i fallet
Caesar.
Jag hävdar att stora befälhavare alltid har bedömts på ett positivare sätt, och ur en mindre
kritisk synvinkel, vilket man kan finna lustigt.
Jag vill hävda att generalfältmarskalken Rommel undslapp mycket kritik, just på grund av att
han var ansedd, även av motståndarlägret, som en skicklig militär ledare.
Alexander den store, erövraren, nämns nästan alltid i positiva ordalag, hävdar jag, för att
ta några exempel.
Med jämna mellanrum utges en ny Hollywoodfilm som har krig som huvudämne, nästan
alltid med en mer eller mindre subtil patriotisk underton, som ska folk att känna stolthet inför
det egna landet.
Denna romantisering finner jag underlig. Att krig intresserar människor är ett faktum, att
människor intresserar andra människor är ett faktum. Men att hylla konsten att döda, med
utmärkelser och lovord, känns inte befogat i mina ögon.
Men vem är jag att bedöma: Jag är ingen soldat (för att citera Winnerbäck)
Tillbaka till den källkritiska analysen; Jag anser att Goldsworthys bok är en alldeles utmärkt
att ha som grundpelare för ett undantag. Vill man däremot, ”gå in på djupet” anser jag att det
finns bättre böcker att förlita sig på, men som grundbult i ett bygge, är den här boken högst
exemplarisk.
Vill dock påpeka att boken är svagt tendentiös i Caesars favör, varför vissa händelser
skildrats kan ha skildrats mer eller mindre sanningsenligt.
Med det menar jag att: Man ljuger inte, men man behöver inte säga hela sanningen.
Michael Moore, filmaren kritiseras av vissa på den här punkten.
Vad gäller tidskriteriet tror jag att faktumet att Goldsworthys källor är andrahandskällor,
ibland till och med tredjehands-diton anser jag kompenseras mer än väl av Goldsworthys goda
anseende och hans digra bibliografi, vilket innefattar högt respektera historiker på det
specifika ämne som behandlas.
N man med sådan stor respekt skulle troligtvis inte vilja riskera sitt rykte genom att
använda dåliga källor, varför jag litar på Goldsworthy, dock med hans svagt romantiserade av
Caesar i åtanke.
10
Peter Örsted, Gajus Julius Caesar, Politik och moral i det Romerska imperiet
Peter Örsteds bok delar tillsammans med Goldsworthys dito min förstahandkälla, då det gäller
sökplatser för information.
Jag hävdar, blåögt (?), att Peter Örsteds verk är ett utmärkt komplement till Goldsworthys mer
omfattande bok om Caesar. Örsteds opus behandlar andra ting än Goldsworthy, även om, ofta
samma information behandlas och beskrivs då båda har Caesar som gemensam nämnare.
Medan Goldsworthys bok, hävdar jag, beskriver Caesars liv och leverne mer basalt,
gör Örsted mer utsvävningar, intressanta ska påpekas, och analyserar innehållet mer utförligt
än hans kollega.
Jag anser också att Örsted är mer objektiv i sitt framställande av Caesar, än Goldsworthy,
vilket enligt källkritikens principer, förhöjer legitimiteten.
Bokens originalutgåva är tryckt och utgiven 1994, den reviderade versionen, vilken jag har
använt är tryckt och publicerad år 1998
Inte många år före Goldsworthy, alltså varför har jag svårt att se att nya rön har tillkommit
i tidsintervallet: 1998-2006
Jag håller dem lika högt ur ett tidskriteriet perspektiv. Vad gäller tendentiös-kriteriet, skulle
jag vilja påstå att den här boken är mer fördelaktig, ur den synpunkten.
Örsted har använt sig nästan uteslutande av andrahandskällor, vilket innebär Plutarchos,
Suetonius, men även Cicero och hans brev. Han refererar ofta till dessa herrar, många utdrag
ur dessas verk, finns också att hitta i Örsteds bok.
Jag vill påstå att Örsted har byggt sin avhandling om Caesar på de tre som nämns ovan,
och endast i komplementsyfte använt tredjehandskällor, vilket såklart ger tyngd och
legitimitet åt hans påståenden.
Peter Örsteds bok passar mitt syfte och mina mål bäst varför jag också refererat till denna mer
än Goldsworthy. I mitt tycke går Örsted mer ”in på djupet” vilket också var mitt syfte med
denna uppsats.
11
Tillsammans har dessa böcker hjälpt mig otroligt mycket, och de har legat till grund för
den uppsats som jag nu har sammanställt.
Tullia Linders, Vem är vem i det romarriket
Då Caesar har haft många personer i sin närhet och många med liknande namn:
(Caesars farfar hette Gajus Julius Caesar, liksom Caesars släkting, Gajus Julius Caesar Strabo.
Caesars adoptivson och sedermera kejsare hette Gajus Julius Caesar Octavianus, kallad
Augustus. Det finns Cato den äldre och Cato den yngre.)
Med så många personer, med så många liknande namn ansåg jag mig behöva klarhet, i vem
som var vem, varpå den här boken har hjälpt mig reda ut begreppen.
Inga källor finns återgivna, så jag kan inte bedöma bokens sanningshalt. Men enligt en av
källkritikens grundprinciper: Anonymitetsprincipen, är bokens legitimitet diskutabel.
Boken har dock använts av mig, ytterst lite, bara i kompletteringssyfte, ska starkt betonas.
Däremot vill jag för att försvara mitt val av källa, med att personerna i boken beskrivs ytters
överskådligt; varpå jag vill hävda att informationen som återges är högst basal, då de mest
grundläggande fakta om de flesta historiska personer är allmänt accepterade, anser jag att den
här boken höjer sin legitimitet, då den som redan nämnts bara återger allmänna synpunkter
och uppfattningar.
www.wikipedia.org
Ingen uppsats kan väl anses komplett, utan referenser till Wikipedia. Skämt åsido; Jag vill
påstå att wikipedia.org är en utmärkt källa att komplettera sin befintliga, observera befintliga,
information.
Jag vill hävda att hemsidan, liksom nästan all Internetanvändning, bara kan användas i
kompletteringssyfte. Jag vill också påpeka att så också är fallet i min uppsats. Endast få
12
referenser till wikipedia finns, då jag hämtat fakta från ämnen som ej berörs i mina
förstahandskällor för information.
Att ALLA kan redigera en artikel på wikipedia.org och liknande uppslagsverk på Internet
minskar ju trovärdigheten och legitimiteten.
Samtidigt vill jag påpeka, lite naivt månne, att jag håller wikipedia.org som en mycket
användbar källa för information, men då som tidigare nämnts, som komplement.
Källor jag inte haft tillgång till, men som skulle ha varit användbara
När jag närmare studerat Caesars liv och leverne, har jag upptäckt att det ofta hänvisas till
historikerna Plutarchos och Suetonius.
Dessa två herrars redogörelser av Caesar, har jag förargligt nog, inte kommit över.
De levde ”bara” något sekel efter Caesar varför de också hade tillgång till mer information om
ämnet, än vad som finns tillgänglig idag, varav en del för alltid gått förlorad.
Ur ett källkritiskt perspektiv, skulle dessa källor ge en avsevärd tyngd åt min uppsats, men det
är bara att acceptera faktum.
De är i det närmsta samtida med Caesar vilket avsevärt ökar legitimiteten i deras verk.
Då jag inte haft tillgång till dessa källor kan jag inte bedöma dem, bara bittert konstatera att
jag inte har haft möjlighet att studera, de kanske mest utförliga skildringarna av Caesars liv.
13
Metod
När jag väl bestämt vad för ämne jag skulle fördjupa mig i, var det dags att välja källor, jag
skulle förlita mig på, valet föll på nedanstående böcker. Mina lyktor på den mörka, snåriga
väg jag valde att gå, klipporna, där jag kunde söka stöd – för min information, mina argument
och mina tankar och funderingar.
Lanternorna på min båt var:
Peter Örsted, Gajus Julius Caesar, politik och moral i det imperiet, samt: Adrian
Goldsworthys Caesar, en biografi
Med dessa två som stadig grund började bygga på in uppsats, med byggklossar från dem
kunde jag sakta bygga vidare på det bygge som jag kallar min uppsats, andra källor har jag
valt för att komplettera mina redan befintliga fakta.
Jag använde böckerna också till att komplettera fakta, jag kan också erkänna att jag valt ut
delar som passar min uppsats, mina värderingar och mål bäst.
Om samma händelse skildras på två olika sätt, har jag valt den versionen som
överensstämmer med mitt mål med uppsatsen.
Varför skriver jag då det, som tvivelsutan kan göra min uppsats till en banal smörja utan
belägg; jo, kära läsare, det är för att man alltid ska granska information kritiskt, oavsett.
Med ett kritiskt tänkande kan man, hävdar jag, till och förhindra att skapa krig, då i utan
kritiskt tänkande riskerar att hamna i enfaldighetens många fällor.
Varför väljer, relativt, så många att rösta på Sverigedemokraterna, varför stod, och står än
idag, så många bakom nazismen, rasismen och kommunismens Kina och Kambodja (under
Pol Pot).
Tänk kritiskt! Pröva alltid dina värderingar och ståndpunkter!
14
Definitioner
Amicis
Kort och gott: pluralformen av amicus vilket på latin betyder vän.
Med många vänner och politiskt allierade hade man större chans att påverka utgångarna på
besluten som fattades i Roms politiska korridorer
Auctoritas:
Auctoritas och dignitas hänger mycket ihop; som etik och moral, ler och långhalm
Hade man hög nivå av dignitas hade man också hög nivå av auctoritas. Vilket, en aning
snävt, kan översättas med auktoritet.
Auctoritas var mycket viktigt i den romerska politiken, med hög nivå av auctoritas kunde man
förändra utgången av omröstningar.
Dignitas:
Det finns ingen fullgod översättning av begreppet dignitas. Dignitas var ett relativt begrepp
som bestod aven sammansättning av all den värdighet, respekt man genom olika bedrifter
byggt upp. Hade man hög dignitas kunde man övertyga senatsmedlemmar lättare, det var i
framförallt politiska sammanhang denna term förekom.
En seriös framtoning (man uppvisar värdighet) kunde bygga upp dignitas liksom militära
triumfer, god talarförmåga likaså. En kombination av ordet respekt, värdighet och inflytande
förklarar troligtvis begreppet dignitas bäst.
Tillsammans med pietas och virtus tillhörde de tre ärkeromerska egenskaperna alla fullvärdiga
romare skulle begripa, men även kunna tillämpa i politiskt syfte, om sådana avsikter fanns.
Edil:
Edil var ett ämbete, en post, i det politiska systemet i Rom.
15
En edil skulle se till att stadens regler och lagar uppehölls, de skulle ta hand om stadens
offentliga byggnader (se till att de var i gott skick) Man skulle även se till att bevara templen i
staden, samt att arrangera fester och nöjestillställningar för att hålla folket nöjda.
Gens:
I det gamla Rom så hänvisar man genom sin gens, till en klan eller en grupp av familjer som
delar ett gemensamt namn (vilket kallas nomen) och dem ansåg sig härstamma från en
gemensam förfader.
Enligt romersk sed var en persons andra namn just namnet på den gens som han tillhörde. Ex.
Gajus Julius Caesar, Caesar tillhörde således gens Julii
De flesta gens var huvudsakligen personliga eller familjära, och hade inte någon särskild
politisk funktion.
Trots detta var gentes (gens i plural) en reell faktor i det politiska livet, medlemmar av samma
gens var "släkt" och därför vanligen (men inte alltid) politiska allierade.
Konsul:
Konsulerna var Roms högsta ämbetsmän, två till antalet. De var ledare för senaten och var
befälhavare i krig utomlands (och inomlands)
De var Roms representanter och de högst valda ämbetsmännen.
Pietas:
Brukar översättas med ordet fromhet. Med pietas innebar vördnad inför gudarna, men även
inför familjen, släkten och traditioner. Lojalitet och hängivenhet kan också delas in i facket
för pietas.
Genom att vara hängiven, lojal och genom att stå för sina åsikter ökade man sin nivå av
pietas
16
Tillsammans med dignitas och virtus tillhörde de tre ärkeromerska egenskaperna alla
fullvärdiga romare skulle begripa, men även kunna tillämpa i politiskt syfte, om sådana
avsikter fanns.
Quaestor:
En Quaestor hade till uppgift att hålla reda på och förvalta statskassan, men även arméns och
officerarnas finanser.
De var 10 till antalet, en del verkade i Rom, andra skickads utomlands (Caesar t.ex.)
Senaten
Senaten var det högsta rådgivande organet i den romerska republiken. Antalet medlemmar i
senaten har skiftat från 300 (före Caesar) 600 (under Caesars livstid) till 900 (efter Caesar)
Ville en konsul, eller för den delen en annan ämbetsman, samlade han senaten där ett beslut
togs, varpå en mycket stark rekommendation om vad som skulle göras skickades till den
berörda ämbetsmannen.
Toga Virilis:
Toga Virilis var en klädnad som bara fick iklädas av Roms medborgare, slavar var sonika
förbjudna att bära denna klädnad. Toga Virilis inklädde man i en högst symbolisk ritual, då
barnen, vid en ålder av 12-18 (det varierade från familj till familj), klev in i vuxenvärlden.
Iförd Toga Virilis, som var symboliskt vit, fanns inte längre tid för barnsligheter; iförd togan
skulle man uppträda som en sann romare, och känna till de rättigheter och skyldigheter man
nu hade som romersk medborgare.
Virtus
Virtus hade starka militära undertoner; det handlade om mod0, djärvhet, moralisk styrka och
de färdigheterna som krävdes för att bli en duglig militär, både som befälhavare och som
vanlig soldat
17
Tillsammans med dignitas och pietas tillhörde de tre ärkeromerska egenskaperna alla
fullvärdiga romare skulle begripa, men även kunna tillämpa i politiskt syfte, om sådana
avsikter fanns.
18
Avhandling
Gajus Julius Caesar föddes den 13 juli, troligtvis år 100 f. Kr1 i stadsdelen Subura2, Rom
Han föddes in i en välansedd och förnäm släktskap, nämligen gens Julii3. Det var en av de
absolut äldsta släkterna i Rom och därmed en av de mest inflytelserika4
Släkten Julii (och senare även Caesar) hävdade ofta sin släktskap med gudarna, då (enligt
historikerna) deras härstammade från Iulius, som var son till Aeneas, som i sin tur var son till
gudinnan Venus5
Dock hade släktgrenen (Caesar), sitt namn till trots, inte många framstående politiker att
stoltsera med.6 (Gajus Julius Ceasars fasters make Gajus Marius, var dock framgångsrik
konsul, mer om honom nedan)
Dock fanns potential i släkten, det skulle inte minst Gajus Julius Caesar själv visa genom
sina bravader, både innanför och utanför Roms territorium.
Caesar föddes som patricier, dock var familjen inte särskilt förmögen, med patriciska mått
mätt7, men det hindrade inte hans familj från att uppfostra honom, som var brukligt för en
karriärsinriktad adelsman; utbildningen skedde alltid i hemmen för överklassens unga, då
eliten i Rom inte verkade ha mycket till övers för de statliga skolorna8.
Man vet inte så mycket om Gajus Julius Caesars barndom, då mycket av hans tidiga historia
gått förlorat, av en oturlig händelse saknas inledningen av historikerna Plutarchos och
Suetonius, varpå delar av Caesars ungdom gått förlorad9
Men troligtvis, så skildes hans barndom inte alltför mycket från samtida patriciers barn.
Det innebar att han lärde sig tala och skriva, både latin och grekiska. Det var välbehövligt, då
många av lärarna var greker10.
1
Goldsworthy, A, Caesar, en biografi sid 42.
Örsted, P, Gajus Julius Caesar, Politik och moral i det romerska riket sid 26.
3
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gaius_Julius_Caesar
4
Örsted, P, A. a, sid 42.
5
Goldsworthy, A. A, sid 44 f.
6
Ibid.
7
Ibid. sid 78.
8
Ibid. sid 49.
9
Ibid. sid 16.
10
Ibid. sid 49.
2
19
De lärde sig även familjens egen historia, ritualer, Roms historia (där säkerligen, om möjligt
förskönade sin egen släkt).
Viktigt att förstå var också begreppen: dignitas, pietas och virtus.
Dessa var, moraliska regler hur en värdig romare borde uppföra sig, på politikens spelplan,
såväl som på den militära fronten11.
Gajus Julius Caesar verkar ha förstått dessa begrepp och han tillämpade de även i sin
retorik, som stormästare som t. ex Caesar landsman, Cicero visste att använda före honom.
För att tidigt lära sig att retorik var ett viktigt, många gånger avgörande, redskap inom den
romerska republikens politik, gick Julius Caesar ofta till torget för att ta till sig, de uråldriga
metoderna för ett bra tal, och på så sätt, ta sig ett steg närmare senaten.12
När pojkbarnen inom överklassen hade blivit lite äldre, fick de sin första inblick i de vuxnas
värld. De följde med en släkting (i Caesars fall: troligtvis Julius Caesar Strabo, då han verkade
influerad av dennes tillvägagångssätt när han själv talade13) till roms politiska kärna, fick
träffa andra senatorer i senaten. De fick lära sig, genom att till och med sitta utanför senatens
dörrar, vilka som var de mest betydande i samhället, varför de åtnjöt den respekten de hade,
och hur de använde det; för att få sin vilja igenom14.
En intressant detalj med uppfostrandet av Roms unga medborgare var att de fostrades till att
ha ett utomordentligt självförtroende. De blev pådyvlade att de var något alldeles speciellt,
och genom detta trodde romarna att deras söner (tyvärr inte döttrarna) skulle bli en
framgångsrik man och föra släkten i ljuset, och skriva in sitt namn i historieböckerna. De
förnämsta släktena tvingade sönerna att lyssna på historier om vad deras förfäder hade gjort
före dem. Med detta mantra följde också ansvar. Sönerna skulle inte bara lyssna på
historierna, de skulle själva vara en del av den. Cicero uttryckte det som så: ”… För vad är en
människas liv, om det inte är sammanvävt med forna generationers liv genom historien ”
Målet med själva utbildningen var att förbereda barnen inför vuxenlivet, vilket oftast innebar
att de skulle göra politisk karriär, om de var adliga vill säga.
11
Ibid.
Ibid. sid 52.
13
Ibid.
14
Ibid. sid 50.
12
20
När Gajus Julius Caesar blev 15 år, var han inte längre ett barn. Han fick då inkläda, under
den mycket ceremoniella klädnaden, toga virilis. Det innebar att Gajus Julius Caesar blev en
fullvärdig medborgare av Rom, och att han skulle uppträda därefter15.
Samma år (85 f. Kr) dog Caesars far. Tragiskt, javisst, men lägligt. Caesar var nu
familjens överhuvud, och likväl började nu en viktig tid i Caesars liv. Hans mål, liksom de
flesta andra ”ädla” ”män” i samma ålder, var att bli Quaestor.
Att vara Quaestor innebar att man skulle ta hand om finanserna i riket, men framförallt,
medförde det att man erhöll en plats i senaten, Roms politiska högborg.
Dock var titeln otillgänglig innan Caesar blev 30 år gammal16, och för att bli Quaestor, var
han tvungen att skaffa sig de rätta kontakterna, ekonomisk support, samt den retoriska
kunskap som krävdes för att övertyga Roms befolkning om sin storhet.
Caesar, började förbereda sig tidigt för rollen som Quaestor. År 85 f. Kr gifte sig Julius
Caesar, 15 år gammal. Som brud stod den dåvarande konsulen Cinnas dotter Cornelia17. Det
var ett bra val som gemål, då Cinna var konsul, och därmed tillhörde en av Roms absolut mest
betydelsefulla män,18, (därmed säkrades också hans ekonomi för en stund.) åtminstone till en
början, deras äktenskap skulle senare sättas på prov (mer om det nedan).
Med ekonomin och kontakterna säkrade, så gällde det att skaffa den utbildning och
spetskompetens som krävdes för att axla manteln som en fullvärdig senator. Han hade redan
fått en utbildning, som många enbart kunde drömma om. Förutom att studera sin farbror
Gajus Julius Caesar Strabo, som enligt självaste Cicero var en mästare i talandets ädla konst19
hade han tillgång till den då mest ansedda retorikläraren i Rom, Marcus Antonius Gnipho20
Han skulle senare fullborda sin retoriska utbildning år 76/77 f.Kr. då han undervisades av en
annan stor vältalare Appolonius Molon, som tidigare utvecklat Cicero till den kanske allra
mest framstående talaren under historien, åtminstone den mest kände.21
15
Örsted, P, A.a, sid 88.
Ibid. sid 150.
17
Goldsworthy, A, A.a, sid 62.
18
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsul_%28Rom%29
19
Örsted, P A.a sid 92.
20
Ibid. sid 91.
21
Ibid. sid 92.
16
21
Men nog om det, tillbaka till händelseförloppet och Caesar.
Under tidsrymden 86 f. Kr - 84 f. Kr drabbades Caesar av två motgångar, hans första riktigt
stora sådana vad det verkar. Både hans fasters make Marius och svärfadern Cinna avlider.
Men det verkliga bakslaget kom år 82 f. Kr då Sulla intog Rom och installerade sig själv som
diktator på livstid22 Sulla bestämde sig för att rensa upp i staden Rom. Han beslagtog
egendomar och lät avrätta politiska motståndare.23 Caesar var automatiskt motståndare till
Sulla då han var gift med Cinnas dotter och dessutom var Marius brorson. Både hade motsatt
sig Sulla och på dessa vägar var Caesar en ovän med Roms starke man. Caesar var dock inte
tillräckligt känd vid det här laget varför han lät Caesar leva. Dock beordrade han honom att
upplösa äktenskapet och därmed banden till Cinna. Caesar vägrade och flydde därefter Rom,
med rädsla för sitt liv.24
Under de första åren på flykt tog han tjänst i det militära, under Marcus Minicius Thermus
ledning stod Caesar som infanterist och deras mål låg hos staden Mytilene vars murar skulle
passeras och vars palats skulle intagas. Innan dess att staden skulle erövras skickades Caesar
(som tillhörde Thermus contubernales (”tältkamrat”) och därmed hans närmaste män, en
bidragande orsak var säkert att hans far tidigare hade varit ståthållare för provinsen, där de nu
befann sig, Asia25) till Bythien och kung Nikomedes hov, för att söka stöd i krigsföringen mot
just Mytilene26
Vid hovet stannade han längre än vad som var nödvändigt. Det sågs inte med blida ögon av
alla, varpå ett rykte om en relation mellan Caesar och Nikomedes uppstod. Ett rykte som
skulle förfölja honom livet ut27. En av Caesars senare antagonister uttryckte det som så: ”alla
kvinnors man och alla mäns kvinna” och anspelade på Caesars starka könsdrift och skvallret
angående Caesars eskapader hos Nikomedes.
Om hans tid hos kungen kantades av homosexuella äventyr vet vi inte idag, men ryktet
fanns där, likväl.28
22
http://sv.wikipedia.org/wiki/Caesar
Goldsworthy, A, Caesar en biografi, sid 70.
24
Ibid. sid 71 f.
25
Ibid. sid 80 f.
26
Ibid. sid 81.
27
Ibid. sid 82.
28
Ibid. sid 84.
23
22
När Sulla hastigt gick bort år 78 f. Kr återvände Caesar till den eviga staden som en benådad
man. Han hade visserligen tagits till nåder redan av Sulla, men det var först vid dennes
bortgång om Caesar vågade sig tillbaka till Rom.
Han började en karriär som advokat och åklagare. Hans mest kända mål var det mot exkonsuln Dolabella29
Caesar var då en relativt okänd man, han hade inga nämnvärda meriter på sitt CV som
advokat eller statsman, men det skulle det bli ändring på, i och med målet mot Dolabella.
Försvaret bestod av dåtidens mest respekterade talare, Quintus Hortensius och Gaius Aurelius
Cotta. (f.ö. Caesars mors släkting) Och Caesar var åklagare
Caesars slutplädering föll åhörarna i smaken, (om än inte av den tilltalade Dolabella) och det
förde Caesar in på listan av topp-10 talare i Rom30, även om Dolabella friades.
Han fortsatte framgångsrikt sin bana som advokat och åklagare och gjorde sig ett namn.31
År 77 f. Kr. åkte Caesar som tidigare nämnts till Rhodos, där, han med Appolonius Molon
hjälp, finslipade sin redan välpolerade retorik till ett vasst vapen som skulle fälla många
politiker.
Caesar gjorde sig ett namn i Rom. Han blev vald till Quaestor år 70 f.Kr. Det var hans först
ämbete, som innebar att han fick en plats i senaten.32 Han skickades till Spanien där han
skulle tillbringa sin tid som ämbetsman. Efter en framgångsrik, vad det verkar, karriär som
Quaestor reste Caesar tillbaka till Rom för att fortsätta på sin politiska bana.33
År 69 f. Kr drabbades Caesar av två svåra bortgångar, först dog hans faster Julia (Marius
änka) och kort därpå hans älskade(?)hustru Cornelia.34 På begravningarna höll han
uppskattade tal där han stärkte sin ställning, och genom att framhålla sina band till Cinna
(men framförallt) och Marius, ökade hans popularitet hos folkmassorna, då särskilt Marius var
omåttligt omtyckt av det romerska folket35
29
Ibid. sid 86f.
Örsted, P, A.a, sid 99.
31
Goldsworthy, A, A.a, sid 88 f.
32
Ibid. sid 115.
33
Örsted, P, A.a, sid 152.
34
Ibid. sid 117.
35
Ibid. sid 118.
30
23
Caesar som visserligen blev omtyckt genom begravningarnas utgång, föll nog in i en tids
depression, det bekräftas (?) genom Caesars reaktion, då han, under sin tid som Quaestor i
Spanien, vid ett tillfälle bröt ihop framför en staty av Alexander den store.36 37
Hans psykiska lidande förstärktes när han, genom incidenten med statyn, insåg att
nationalhjälten Alexander den store38 vid Caesars nuvarande ålder, redan lagt halva världen
under sina fötter.
På allt detta, drömde han en dröm när han våldförde sig på sin mor Aurelia. Hans besökte
en drömtydare, för att bringa klarhet i vad drömmen betydde. Av denne fick han svaret att
hans moder symboliserade jorden, och han därmed skulle bli herre över jorden39
Med drömmen i färskt minne, och stärkt efter sin händelserika Quaestorstid reste han åter till
Rom, starkt motiverad att återuppta sin politiska karriär.
Caesar insåg nu, att han var tvungen att skaffa sig ekonomiskt understöd från någon inom
politiken. Valet föll på Roms rikaste man Marcus Licinius Crassus. Med dennes ekonomiska
support kunde Caesar på allvar etablera sig i politikens finrum.
Någon gång under den här tiden introducerades Caesar inför Pompejus Magnus. Pompejus var
en vänlig man och som hade drag av epikurism över sin livsfilosofi, liksom Caesar som var
epikuré om än i större mått40 och Caesar såg upp till Pompejus41(och var dessutom kanske
Caesars vän, även på det personliga planet, varför då Caesar kanske sörjde hans död42), men
framförallt var Pompejus en stor general och fältherre. Han var konsul år 70 f. Kr tillsammans
med redan nämnde Crassus43. Pompejus ingen bra talare44 Dock hade han auctoritas som
general och hade därmed en stor popularitet, men han var som sagt ingen retoriker och tycks
därmed ha haft svårt att ta till vara på sitt anseende.45
36
Ibid. sid 119.
Örsted, P, A.a, sid 150 f.
38
Ibid. sid 151.
39
Ibid.
40
Ibid. sid 155, 106.
41
Ibid. sid 155.
42
Ibid. sid 243.
43
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsul_%28Rom %29
44
Örsted, P, A.a, sid 154
45
Ibid.
37
24
Crassus hade visserligen pengar i överflöd och en hyfsat framgångsrik karriär som politiker,
stödde också tidigare Sulla, vad han emellertid inte hade var ett rykte som en duktig härförare,
han hamnade alltid i skuggan av Pompejus som ständigt skördade framgångar på slagfältet.
Strävan efter ett erkännande som fältherre skulle senare bli hans död, i slaget vid Carrhae46
Anledningen till att Pompejus och Crassus valde att liera sig med Caesar är inte helt klarlagt.
Caesar var en uppkomling och en utomordentlig talare, Pompejus en genialisk befälhavare,
och dessutom; med i gänget fanns också en riktig Krösus, Crassus, och tillsammans skulle de
uträtta stordåd, åtminstone för egen räkning.47
Med dessa herrar som vänner, amicis, ställde Caesar upp i valet till edil år 66 f. Kr. han blev
som väntat vald, och det var som edil han förvärvade sin med tiden enorma popularitet.
Det var troligtvis hans mest betydande tid innan han blev konsul. En edil skulle hålla rent i
staden och renovera det som behövde restaureras, förvalta stadens spannmålsresurser och
även polismyndighet, och kanske framförallt, ta hand om romarnas intresse för nöjen. Om en
edil spelade sina kort rätt kunde denne skaffa sig både uppmärksamhet och popularitet Det
gjorde Caesar med stor bravur. Han tog en chansning i och med att han tog flera lån, han var
redan skyldig en förmögenhet hos sina långivare, men det slog senare, skulle det visa sig, väl
ut.
Caesar och hans edilkollega Bibulus arrangerade otaliga gladiatorspel, fester,
kapplöpningar och annat som folket i Rom höll som nöje.
Det kostade förstås en mängd sestertier (romarnas vanligaste valuta48) men i gengäld ökade
Caesars anseende och det lade grunden till hans fortsatta karriär.
När Caesar hade fullbordat sin ämbetstid var han en av Roms absolut mest populära invånare,
kanske den allra mest omtyckta, och kanske därtill, mest skuldsatta.495051
Det var nog viktigt med folket stöd, för hans framtid som politiker, visst, men troligtvis även
på det personliga planet. Efter en instabil tid i Caesars liv som Quaestor i Spanien, då han
drabbades av personliga förluster, och en identitetskris hemsökte honom (incidenten med
46
Linders, T, Vem är vem i romarriket sid 90.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pompejus.
48
Örsted, P, A. a, sid 165.
49
Goldsworthy, A, A.a, sid 125 f.
50
Örsted, P, A.a, sid 157
51
Ibid. sid 162 f.
47
25
Alexander den stores staty), säkert förstärkt av den sorg som åsamkades honom i och med
bortfallen.
Men då han som edil fick uppskattning från annat håll, d.v.s. folket. Det hjälpte honom
nog att återvinna en del av hans självförtroende, varför han på det känslomässiga planet kunde
fortsätta med ännu större energi än tidigare. Om han inte hade blivit vald, hade han drabbats
av ännu en motgång, och det är tveksamt om han kunde resa sig efter det, som han undslapp i
och med att han utsågs till edil. Kanske hade Caesar varit en parentes i historien, det vet man
inte, men det tål att tänkas på.
Efter sin minst sagt blomstrande karriär som edil, blev han vald till Praetor år 63 f. Kr52 och
dessutom Pontifex Maximus, d.v.s. överstepräst, en prestigefylld titel 53
Det var oroliga tider i Rom under tiden som Caesar var Praetor. Politikern Catilina ställde upp
i valet som konsul, både år 63- och 62 f. Kr. men förlorade båda gångerna. Frustrerad av
motgångarna, planerade han att ta makten med våld, en komplott som blottlagdes av Cicero.54
Caesar höll sig skickligt ifrån att ta definitiv ställning, i frågan om Catilina hade planerat
genomföra en kärleksfull handling som skulle föra honom till makten som konsul, eller om
han hade drabbats av hybris och begått högförräderi därtill.55
Caesar åkte som propraetor, (”ståthållare) år 61 f.Kr. till Spanien där han skulle tillbringa sin
tid. Med ståthållarskapet följde stort ansvar, ”With great power, comes great responsibility”
På vägen till Spanien, passerade Caesar en liten byhåla i Alperna, hans sällskap frågade
honom på skämt om de också bråkade om vem som skulle bestämma även här. Caesar
svarade eftertryckligt att han hellre skulle vara den förste här, än den andre i Rom. Sådan var
Caesar, han ville inte stå i skuggan av någon annan, han ville vara den störste, och det drev
honom hårt56
Caesar hade en svår uppgift framför sig. Skuldsatt som han var han i det nästa tvungen att dra
in pengar till sig själv, samtidigt som han dessutom skulle utöva sin makt som propraetor
inom lagens riktmärken. Endast då kunde han undvika skandaler som kunde hindra hans
strävan att titulera sig som konsul.
52
Ibid. sid 164.
Ibid. sid 166.
54
http://sv.wikipedia.org/wiki/Catilina
55
Örsted, P, A.a, sid 177.
56
Goldsworthy, A, A.a, sid 175.
53
26
Spanien var uppdelat i två regioner: Hispania Citerior och Hispania Ulterior. I norra och
Östra Spanien samt stora delar av Portugal57 härjade lusitanierna, som romarna kallade dem.
De var urinvånarna, iberer (äv. ibi-berber) som invandrat från Nordafrika. Romarna hade
problem med dessa ”vildar” som plundrade romerska (spanska) städer.58
I Lusitania, där lusitanierna levde fanns stora silvertillgångar, vilket var känt, men ingen hade
än lyckats besegra folkslaget som befolkade de västligaste delarna av Europa.
Caesar såg här sin möjlighet; om han besegrade lusitanierna skulle han inte bara göra sig av
med stora delar av sin skuld till främst Crassus, som han skulle avskriva genom
silverfyndigheterna, han skulle dessutom vinna triumfer på slagfältet, och därmed inkassera
högre anseende därtill.59
Han samlade på tidigt stadium ihop en här på 30 kohorter, och med den lyckades han till slut
kväsa lusitan-stammen, som ingen tidigare lyckats med.
Caesar agerade, såsom så många gånger innan, och även senare, snabbt men noga
övertänkt. Han lät sig inte störas av naturliga hinder, eller motgångar på ett tidigt stadium. 60
Han accepterar, när kriget var vunnet, villigt lusitanernas begäran på underkastelse, Caesar
hoppades att det skulle göra de till arbetsamma, skattebetalande och välsinnade inför Rom61
Han styrde upp det administrativa och bevisade sin kunnighet även där.62 Som lite kuriosa kan
nämnas att Caesar belönade spanjorerna genom att utropa inte mindre än 30 romerska
medborgarkolonier och därmed utökade han antalet romerska medborgare.63
Som 40-åring kom Caesar tillbaka (år 60 f.Kr) till Rom, från sin tid som propraetor i Spanien.
Under tiden i Spanien hade han aviserat sin kandidatur i konsulvalet, hans senare kollega efter
att han vunnit konsulvalet skulle bli Marcus Calpurnius Bibulus, mannen som Caesar delade
edilposten med, men som utmanövrerades ytterst skickligt av Caesar.64
57
Goldsworthy, A, A.a, sid 22 (karta)
Örsted, P, A.a, sid 188.
59
Ibid. sid 189.
60
Goldsworthy, A, A.a, sid 174.
61
Ibid.
62
Örsted, P, A.a, sid 189 f.
63
Ibid. sid 190
58
27
Dessa två skulle dela samma ämbete igen – men nu som konsuler, då de fick mest röster
av kandidaterna i valet. Allra mest röster fick Caesar65
Konsulerna innehade Roms största ämbete. De var Roms starke män, de var alltid två till
antalet och båda ansågs jämbördiga, och både innehade veto, gentemot den andre. För att på
så sätt undslippa att arbetet i de politiska korridorerna skulle stanna upp helt, lät man ofta
konsulerna styra riket varannan månad ömsevis.66
Caesar lyckades, återigen på skickligt sätt, utmanövrera sin kosulkollega Bibulus.67
(Ett klart lysande exempel:68)
Man talade om ”Julius och Caesars konsulat” istället för det egentliga Bibulus och Caesars
dito.69
Någon gång under 60 f Kr beslöt Caesar, Crassus och Pompejus att ingå ett triumvirat (latin
från tres/tria: tre och vir: man70). Caesar hade lyckats ena de två ständigt rivaliserade männen
till att ingå en hemlig allians. Detta var ett stort steg för Caesar. Crassus och Pompejus
kastade stridsyxan åt sidan. När Caesar ställde upp i valet till edil stödde de Caesar separat,
utan inbördes samarbete, därför kan man först nu påstå att de ingått en allians.71
Alla hade något att tjäna på alliansen. Pompejus ville ha jord till sina gamla arméveteraner
och få igenom sitt fredfördrag, Crassus ville ha bättre villkor för skatteförpaktare i Mindre
Asien, Caesar behövde starka män omkring sig, och han behövde stöd i sitt arbete att tilldelas
en gynnsam provins under tiden som prokonsul. Han var något av en marionettdocka åt de
nyblivna kompanjonerna Pompejus och Crassus. De behövde någon som kunde driva deras
frågor i senaten72. Och som tidigare nämnts, var varken Pompejus eller Crassus särskilt
framstående talare. Caesars popularitet och talarförmåga, Crassus pengar, och Pompejus
auctoritas så var deras allians komplett73
64
Goldsworthy, A, A.a, sid 183, 185.
Ibid. sid 189.
66
Örsted, P, A.a, sid 194.
67
Ibid. sid 195.
68
Goldsworthy, A, A.a, sid 195.
69
Ibid. sid 198.
70
http://sv.wikipedia.org/wiki/Triumvirat
71
Goldsworthy, A, A.a sid 190 f.
72
Ibid. sid 192.
73
Örsted, P, A.a, sid 156.
65
28
Pompejus och Crassus var, samarbetet till trots, troligtvis inte särskilt såta vänner, ej heller vid
den här tiden, alliansen byggde på politiska grunder snarare än vetenskapliga, och behövdes
inte om någon av de tre, inte ansåg sig vara i behov av de andra74
Triumviratet tycks ha varit lyckat. De fick igenom ett antal lagar75 och 59 f. Kr gifte sig
Pompejus sig med Caesars dotter Julia76 (såklart, då alla Caesars kvinnliga släktingar hette
Julia77)
Caesar som numera (58 f.Kr) var prokonsul lämnade Rom för att ta hand om ämbetet som
ståthållare i provinsen han tilldelats. Provinsen var Gallien78 där Caesar skulle visa sig bli
mycket framgångsrik79 (Han hade även förlänats provinsen Illyricum, området mellan Gallien
och Macedonia80)
Efter ett potentiellt hot mot triumviratets ställning, orsakade av triumviratets motståndare,
bestämde sig de tre att mötas i Lucca (i närheten av nuvarande Pisa) år 59. F.kr81
De kom överens om att Pompejus och Crassus skulle ställa upp i konsulvalet för år 55 f. Kr
(som de vann, helt planenligt år 55 f.Kr) och samtidigt som konsuler belöna Caesar med
ytterliggare 5 år i Gallien för att fortsätta arbetet; avtalet, herrarna emellan, fastslog också att
Caesar, efter sina ytterligare fem år i Gallien, återigen skulle inneha konsulämbetet.,82
Samtidigt insåg Caesar att deras samarbete inte skulle hålla i det långa loppet, även om Caesar
inte hade för avsikt att upphäva deras allians för tillfället83. Caesars farhågor angående deras
samarbete skulle sedermera besannas.
74
Ibid.
Ibid. sid 198.
76
Ibid. sid 201.
77
Ibid. sid 43.
78
Ibid. sid 208.
79
Örsted, P, A.a, sid 202 ff.
80
Ibid. sid 22-23 (karta)
81
Ibid. sid 215.
82
Ibid. sid 215 f.
83
Ibid. sid 216.
75
29
Åren 54 f. Kr och 53 f.Kr. skulle visa sig bli två mycket händelserika år i Caesars liv. Idel
motgångar föll på Caesars lott de åren, och Caesars liv skulle i mångt och mycket förändras.
Den 22 september (54 f.Kr.) mottog Caesar ett brev: I brevet berättades att Caesar på
endast några dagar blivit både mor- och dotterlös; Modern avliden av ålder och dottern Julia
(Pompejus gemål) i barnsäng84
Det var säkert med tårar i ögonen, och med en trasig själ som Caesar läste brevet från
Rom. Dessa två kvinnor spelade en onämnbart viktig roll i Caesars liv. De var antagligen
(sedan Caesars ex-fru Cornelias frånfälle) de enda kvinnorna som Caesar stod nära, kanske de
som han höll av mest av alla, män inräknade)85 och hans personlighet förädrades86
Här följer ett utdrag av Ciceros brev till vännen Atticus, översatt av Gabriel Sjögren,
där Cicero uttrycker sin sorg över hans dotter Tullia död.
”Jag har försökt allt men ej funnit något, som skänkt mig ro. Medan jag sysslade med det
verk, som jag förut nämnt för dig, var det, som om jag på något vis ville söva min sorg. Men
nu stöter alla andra tankar ifrån mig och finner inget bättre än ensamhet”
Tänkvärda ord.
Caesars sorg var säkert inte mindre.
På det politiska planet innebar Julias bortgång att banden till Pompejus försvagades.
Troligtvis önskade ingen av de detta, då triumviratets ännu inte spelat ut sin roll.87
Året därpå undermineras triumviratet, som hädanefter blev ett duumvirat, ytterligare då
Crassus dog i fält.88
I Rom låg orons moln tunga. Caesars och Pompejus motståndare i det politiska, började med
Cato d.y. i spetsen att organisera sig i större omfattning än tidigare. Pompejus lyckades
tillfälligt avvärja hotet, men priset blev att han lät utropa sig till konsul, tillika den enda. Det
medförde problem i och med Caesars återvändande, varpå en spricka i den tidigare redan
försämrade relationen uppstod. 89
84
Ibid. sid 221f.
Ibid. sid 222f.
86
Ibid. sid 226.
87
Ibid. sid 225.
88
Ibid. sid 225f.
89
Ibid.
85
30
Pompejus lyckades som ensam konsul i Rom inte att ta i de problem som han ställdes inför.90
Han tvingades införa snävare regler för konsulatet och provinstilldelningen. Vilket Caesar,
säkert inte såg på med blida ögon. Pompejus tvingades också att acceptera flera lagförslag,
vilka var direkt riktade mot Caesar. Caesar förstod att hans fortsatta karriär inte involverade
Pompejus, mer troligt: emot honom91
Caesar korsade floden Rubicon år 49 f. Kr (med orden:” Alea iacta est” d.v.s. tärningen är
kastad) och i samband med det, förklarades han: fiende av Rom. 92
Ett inbördeskrig inleds, och efter en lång tids stridigheter står Caesar till slut som segrare.
Efter att slutligen, i slaget vid Munda, besegrat sin tidigare vän och allierad Pompejus, utropas
Caesar till diktator på livstid. En titel han skulle inneha ända till sin död, den 15 mars 44f. Kr.
Caesar visste om att en sammansvärjning existerade vars mål var att avrätta honom. Ändock
gjorde han ingenting för att förhindra det som skedde93, då han blev nedstucken av flertalet
medlemmar i senaten, varpå han, enligt legenden, lät utropa Et tu Brute? (Även du min son?
Eller mindre troligt: Även du Brutus, som var en av Caesars närmaste vänner).
Önskade Caesar döden? Varför försökte han inte stoppa sammansvärjningen? Var det ett
planerat ”självmord”?
Caesar var en känslomänniska, han hade dessutom svårt att se på andra, särskilt män, utan att
ta dem för konkurrenter, en dålig, för att inte säga usel kombination.94
Caesar var epikuré95 och det innebar att han enligt den epikureiska uppfattningen om döden
inte skulle misströsta då döden var en naturlig del av livet96. Men Caesar var ingen vanlig
man, hans epikurismiska världsbild höll på att vittra sönder97
90
Ibid. sid 228.
Ibid. sid 229.
92
Ibid.
93
Ibid. sid 270.
94
Ibid. sid 281.
95
Ibid. sid 106.
91
31
Såren från förlusten av modern Aurelia, dottern Julia ville inte läka98, Ärret från hans tidigare,
troligtvis högst älskade, hustru Cornelia revs kanske åter upp.
Som epikuré sökte man livsglädje genom njutning99, Caesar sökte sig till kvinnor för att söka
bekräftelse100 men allt Caesar fann istället var rastlöshet, han infann sig under långa stunder
av depressionsartade karaktär under sitt sista levnadsår och han var till synes likgiltig inför
döden och livet101
Klart är att han dog, oavsett hur, den 15 mars 44 f. Kr102, och efter hans död följde ett nytt
inbördeskrig, varpå, för Roms befolkning, ännu okända nätter ruvade i väntan på att gry.
96
http://sv.wikipedia.org/wiki/Epikurism
Örsted, P, Gajus Julius Caesar, Politik och moral i det romerska riket sid 281
98
Ibid., sid 281f
99
http://sv.wikipedia.org/wiki/Epikurism
100
Örsted, P, A.a, sid 282
101
Ibid. sid 283
102
Ibid. sid 270
97
32
Slutsats och diskussion
Hur var Caesars barndom, vad fick han för utbildning, hur uppfostrades
han?
Man vet inte mycket om Caesars tidiga liv, därför är det också svårt att kunna analysera den
epoken, då man utan de basala kunskaperna ska akta sig för att göra stora utsvävningar, om
vad som kan vara sant eller inte.
Man vet dock att Caesar var ett sällsynt begåvat barn, att han hade lätt att lära sig och att
han använde den information han erövrade. Han upplärdes av de allra mest ansedda
läromästarna och härmed lades också grunden till mycken kunskap.
En oerhört viktig detalj, som kanske inte många fäster vikten på: ” de fostrades till att ha
ett utomordentligt självförtroende. De blev pådyvlade att de var något alldeles speciellt…”
En detalj som ibland kanske glöms bort, en detalj som kanske kan förklara varför så
många stora ledare drabbats av hybris, d.v.s. övermod, vilket lett till deras död.
Den inställningen kan också eventuellt leda till bristen på ödmjukhet inför uppgiften man
ställts inför, men även inför andra människor. Problematiskt nog var Caesar också en
människa som såg sina män (främst) omkring sig som konkurrenter.
Jag tror det var därför utmanövrerade han sina konkurrenter istället för att samarbeta med sina
ämbetskolleger som Bibulus, men kan också förklara till viss del varför en sammansvärjning
bildades mot honom, de gillade helt enkelt inte hans sätt att arbeta politiskt
Caesar och samtida barn av nobel börd uppfostrades till att ha ett utomordentlig
självförtroende, men i kölvattnet kom också ansvar. De som drabbades av tidiga motgångar,
kan mycket väl ha drabbats av misstro och tvivel på det egna jaget.
Caesar var till synes bra på att hantera sina personliga förluster och på att hantera
sorgerna, kanske på grund av hans goda självförtroende och fåfänga, det tycks inte ha hämmat
honom. (om man inte ser till slutändan av hans liv (?), mer om det nedan)
33
Hur var Caesars politiska karriär? Vad var triumviratet och vad fyllde det
för funktion för inblandade parter?
Kort sagt kan man säga att Caesars barndom lade grunden för hans karriär. Med
självförtroendet, pengarna från Cinna, och senare Crassus, och hans skarpa intellekt och
samtidigt utmärkta kunskaper i retorik, med vilka han också utövade mycket väl i praktiken
använde, var förutsättningarna verkligen goda när Caesar iklädde toga virilis och med det
äntrade den politiska scenen.
Caesar valdes till Quaestor år 70 f. Kr. och hans politiska karriär hade inletts på allvar. Hans
tid som quaestor förefaller lyckad och han åkte tillbaka till Rom, om än med en hustru
mindre.
Caesar fortsatte sin politiska bana genom med Pompejus och Crassus vänskap och stöd att bli
vald till edil. Det var kanske Caesars viktigaste ämbete innan (och kanske en viktig
förutsättning för) hans konsulat. Med Crassus ständiga ekonomiska stöd kunde han
framgångsrikt bygga upp stora delen av sin popularitet här, med fester, och ”bröd och
skådespel”
Han blev vald till praetor under en orolig tid, med ett propraetoriat som följd. Nu ställdes han
inför sin kanske största prövning. Om han lyckades bra som propraetor stärkte det hans aktier
i det uppkommande konsulvalet. Caesars tid som ståthållare (propraetor, med svensk
benämning) i Spanien, var mycket lyckad. Han lyckades bland annat övervinna hotet från
lusitanierna och kuva det ditintills obesegrade folkslaget från nordöst, och samtidigt göra sig
en bit rikare på kuppen.
År 59 f. Kr. ingick de tre herrarna Caesar, Crassus och Pompejus en personlig allians,
Triumviratet kallades den, och den skulle bära frukt. Med Crassus och Pompejus som vänner
och närstående så blev Caesar vald till konsul tillsammans med Bibulus år 59 f. Kr.
Caesar, Crassus och Pompejus hade alla något att vinna på alliansen, och tillsammans med
Crassus pengar, Pompejus auctoritas och Caesars sylvassa intellekt och i ämbete av konsul
hade de otroligt stor makt i Rom.
34
Caesars karriär var magnifik. Han valdes helt planenligt som Quaestor år 70 f.Kr. han fortsatte
som edil.
Jag anser att hans tid som edil, var hans mest avgörande tid i livet. Han försökte troligtvis
komma tillbaka från sorgen efter hans, tror jag, älskade hustru Cornelia. Han var säkert
instabil, när han kom tillbaka från Spanien, dessutom var han inte nöjd med vad han
åstadkommit hittills i livet.
Under tiden som edil så blev han en av Roms mest omtyckta människa. Med folkets stöd, tror
jag sorgearbetet blev lättare.
Jag tror personligen, utan stöd från andra historiker (med det avses, vilka jag studerat) att
om Caesar inte skulle ha blivit vald till edil, skulle han bryta eventuellt bryta ihop igen, varpå
hans fortsatta liv och politiska karriär.
Nu vann emellertid Caesar och hans bana som politiker kunde fortsätta.
Jag har valt att fokusera på Crassus och Pompejus förutom på Caesar när det gäller män i hans
samtida, både för att de verkade i närheten av Caesar, men också för att de hjälpte honom.
Crassus var kanske viktigast. Han försåg Caesar med pengar och gjorde Caesars karriär
möjlig, Pompejus såg Caesar upp till och var troligtvis även en vän till honom, kanske den
enda vän Caesar hade.
Hur påverkade ”Caesars” kvinnor, honom i livet?
Caesars kvinnor i livet som tycks ha haft störst inverkan på hans liv var: modern Aurelia,
hustrun Cornelia och dottern Julia. Dessa verkar ha haft stor betydelse för Caesar. Hans hustru
Cornelia, vilken han också fick dottern Julia med, dog först av dem tre; deras äktenskap
förefaller ha varit lyckligt och när Caesar fick reda på hennes bortgång (förstärkt av
incidenten vid Alexanderstatyn) bröt han ihop. Han drabbades av en livs - och identitetskris.
Det var Caesars första stora motgång på det personliga planet (om man bortser från hans
fars död, när Caesar var 15 år)
Han samlade sig dock och fortsatte sin politiska bana.
35
När hans dotter och mor dog, båda vid ungefär samma tidpunkt (han mottog beskeden av
deras bortgång vid samma tillfälle) drabbades han återigen av en personlig kris. Cicero
beskriver sin förlust av sin dotter, och Caesar sörjde nog inte sin mor och dotter mindre.
De var kanske hans närmaste medmänniskor och en plats där han fann förståelse och stöd,
och från den synvinkeln var de otroligt viktiga för Caesar.
Jag tror att de gav honom stöd, trygghet, bekräftelse, och framförallt förståelse.
För oss som läst psykologi vet meddela, att detta är grundläggande för alla, att på riktigt
känna sig lycklig. De gav honom, den kanske största gåvan som Caesar mottog, förståelse.
När han förlorade dem, bröt han ihop, förlorade tryggheten det innebar att ha de vi sin sida.
Minnet av kvinnorna stannade nog för alltid kvar i Caesars liv.
De gav honom, tillsammans med hans äregirighet och målmedvetenhet, kraft att fortsätta.
När de försvann fanns bara hans ärelystnad och ambition kvar, men det skulle räcka, och
slutligen föra honom till makten.
När kvinnorna i hans liv hade avlidit och han hade nått sitt politiska mål, så drabbades han
av perioder med depression och likgiltighet, vilket för oss in på nästa hypotes.
Ville Gajus Julius Caesar dö?
En intressant hypotes framläggs i Peter Örsteds bok, Gajus Julius Caesar, Politik och moral i
romerska imperiet. Det står att läsa på sidan 282:
”Önskade sig Caesar? Uppsökte han nästan situationen? Är det i själva verket en fråga om ett
maskerat självmord?
Svaret kan vi aldrig få svar på, men det är likväl, en intressant teori. Ur ett krasst och cyniskt
perspektiv kryddar den Caesars historia ytterligare; Kontroversiellt, javisst, intressant
verkligen. Mord och självmord har intresserat folk i alla tider.
Finns det fog för tanken att Caesar önskade döden?
Vi kan bara spekulera; klart är att Caesar med sin Epikureiska livsfilosofi, om han nu
följde den, inte fruktade döden. Han kände till att han var en sammansvärjning existerade som
ville döda honom, och han utförde inga åtgärder för att stoppa den.
36
Mot slutet av livet drabbades Caesar av perioder av depression och rastlöshet plågade
honom.
Han sökte njutning hos kvinnor, varpå hans behov tillfredsställdes men bara tillfälligt.
Caesar dog oavsett om han drabbats av dödslängtan eller ej, den femtonde mars 44 f. Kr.
Här kommer hypotesen in i bilden: Önskade Caesar döden?
Jag, personligen, anser att det finns anledningar att tro på hypotesen, den kan mycket väl vara
sann i mina ögon.
Caesar hade nått sina mål att bli berömd, personerna som stod honom nära hade dött, och
han sökte bekräftelse på andra håll (läs njutning hos kvinnor). Jag tror hans liv var ganska
tomt vid den här tidpunkten, likgiltigt, apatiskt.
Även om Caesar var med vid planeringen om sin egen död, tror jag inte, att han inte
välkomnade den.
Vi kan inte veta, men kanske drog Caesar en lättnadens suck när han föll död ner.
37
Sammanfattning
Innan jag började skriva på uppsatsen, funderade jag mycket på vad jag skulle skriva.
Ett antal promenader, och några dagars tänkande senare, insåg jag; att jag ville ta ett stort
ämne, addera en personlig touche på det och samtidigt föra in i en ny vinkel på området.
Valet föll på en av världens mest berömda personer, Gajus Julius Caesar.
Men vad var det jag skulle rikta in mig på, vad ville jag veta om honom? Det visste jag
inte då, varpå jag började läsa om honom.
När jag tänkt efter, så ville jag ha tre frågor som berörde Caesars liv, men också en fråga
som kunde väcka intresse.
Intresse är ett relativt begrepp, som skiljer sig från person till person, vilket också är faller
med Sveriges kanske svenskaste begrepp: ”lagom”. Definiera ordet ”lagom” kära läsare!
Frågan, eller snarare hypotesen: Önskade Caesar döden?, symboliserar hela uppsatsen, i
det hänseendet att jag försökte addera n personlig touche på det, då jag är intresserad av
psykologi, om än inte nödvändigtvis av döden
Caesar var en mångfacetterad man, och han hade många strängar på sin lyra. Han hann med
många ting under sin levnadstid. Han var ett duktig och begåvat barn, en utmärkt talare, en
politiker, en beräknande militär gestalt och till sist och syvende Roms enväldiga härskare.
Caesar var en känslomänniska, han trodde på vad filosofen Epikuros predikade om, när han
sökte lycka i livet.
Han hade inte många personliga vänner, Pompejus kanske var ett undantag.
Kvinnorna i Caesars tror jag tillhörde hans närmaste krets kanske var dem de mest
betydelsefulla personerna i Caesars liv.
Hans död var brutal, men kanske ej ovälkommen, Caesar kanske dog med lättnad, kanske
inte, det får vi kanske aldrig reda på. En sak är dock säker, jag är inte den första, eller den
sista som studerat Caesars liv, och hans ande kommer att finnas över oss vare sig vi vill det
eller inte.
38
Med denna uppsats, har jag bara försökt beskriva den Caesar, kanske har den gett dig svar på
eventuella frågor, kanske har den istället givit dig nya frågeställningar, vilket inte alls behöver
vara av ondo, ty många ting går förlorade, eftersom ingen frågar efter dem.
Därför kära läsare, hoppas jag att du har lärt dig någonting av min uppsats, eller åtminstone
fått nya perspektiv på saker och ting rörande Caesar, och om du känner så; då, endast då, har
jag lyckats.
39
Bibliografi
Tryckta källor:
Litteratur
Goldsworthy, A Caesar, en biografi, Historiska media, 2007, Lund
Örsted, P, Gajus Julius Caesar, Politik och moral i det romerska imperiet, Nya Doxa, 1998,
Falun
Linders, T, Vem är vem i det romerska riket, Rabén Prisma, 1998, Stockholm
Otryckta källor:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gaius_Julius_Caesar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsul_%28Rom%29
http://sv.wikipedia.org/wiki/Caesar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pompejus
http://sv.wikipedia.org/wiki/Catilina
http://sv.wikipedia.org/wiki/Triumvirat
http://sv.wikipedia.org/wiki/Epikurism
Samtliga kontrollerade 2008-04-08
Ansvarig utgivare: http://www.wikipedia.org/