Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 1 av 19
Lars Dencik,
professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet, Danmark
TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRANSCHEN
Hej och godmorgon!
Snart är det jul. Här äter vi söt risgrynsgröt då, men i andra länder som t ex England äter
man Christmas pudding.
”The proof of the pudding is in the eating”, säger ett brittiskt ordstäv. Om den svenska
filmbranschen vore en pudding (och inte en söt gröt!) – vad vore då testet på denna
pudding? Jo, skulle jag säga, på samma sätt som själva ätandet är det som testar den
brittiska Christmas pudding, är det i hur hög grad filmer av kvalitet når publiken, som är testet
på den svenska filmpuddingen.
Hur ligger det till med det? Hur är det med produktionen av kvalitetsfilm i Sverige? Är den
ingrediensen i pudding av så hög kvalitet som den skulle kunna eller borde vara? Och hur är
det med distributionen av den kvalitetsfilms som finns, både svensk och internationell? Når
den publiken i Sverige?
Hur smakar 2000-talets svenska filmpudding egentligen? Är den så god den kunde och
borde vara? Jag har tagit några smakprov. Och funnit att den trots några mycket goda
ingredienser av hög kvalitet egentligen faktiskt är en gröt. Lite tunn och kletig t o m, trots att
den är överdragen med söt sockerglasyr. Mest snabba kolhydrater och tomma kalorier. Mer
bukfylla än näring för hjärta och hjärna.
Vad är det för sällskap denna rätt serveras till? Hur har dom det? Och hur lever de
människor som skall äta av den? Hur passar den som kulturell föda i den värld de idag lever
i?
Det är i grunden en värld vi inte kan känna igen. Utvecklingen går snabbt, världen vi lever vi
förändrar sig hela tiden, och det i allt snabbare takt. Men vi själva, dvs vårt sätt att se på
världen och förstå den ändrar sig bara långsamt, hos några inte alls. Gapet mellan verklighet
och verklighetsförståelse ökar. Landskapet är i galopperande omstöpning, medan kartorna,
det vi har i huvet, de bilder och föreställningar om hur det ser ut och är, tar lång tid att rita
om. Våra mentala kartor tenderar att bli allt mer daterade, obsoleta. I den meningen riskerar
vi alla att bli allt mer ”mentalt efterblivna”.
I bästa fall inser vi att det svenska samhället idag är som en främmande fågel som flaxar
förbi ögonen på oss. Vi ser flykten, man kan inte riktigt se, än mindre artbestämma, vad det
är som flyger. Och kommer därför att tolka det i termer av något vi redan har bilder och
begrepp för, något vi redan har kunskap om. På så sätt kommer vi systematiskt att miss-
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 2 av 19
förstå det nya och ännu okända. Begå ”verbal våldtäkt mot verkligheten” som min kollega
och vän Zygmunt Bauman uttryckt det. Eller, när det mer specifikt gäller film, snarare ”visuell
våldtäkt”.
Bidrar den nya svenska filmen också till det? Ja, det tror jag att den gör – i stort sett. Men
inte bara – det finns goda undantag. Jag återkommer till dem. Det är ju inte för inte den
globala filmproduktionens centralort kallas ”Drömfabriken”. Film är ofta alldeles medvetet
gjord för att skänka verklighetsflykt, för att både underblåsa och livnära sig på människors
nostalgi, för att kittla och servera populära, för att inte säga populistiska, myter och lögner i
glansförpackning.
OK, det är den business branschen lever på, och jag skall inte sätta mig till doms över det.
Men det finns andra möjligheter också. Av filmer som jag sett på senare tid – jag har ju
långtifrån sett alla eller ens det mesta – visar Gabriela Pichlers Äta - Sova - Dö, Anna Odells
Återkomsten, Mia Engbergs Belville Baby, Lisa Langseths Hotell och inte minst Ruben
Östlunds två filmer De ofrivilliga och Play på dessa möjligheter. De pekar på sitt sätt på en
stark men inte riktigt definierad, och därför delvis förbisedd, ådra i den nyare svenska
filmproduktionen: filmer med socialpsykologisk utgångspunkt och twist. Socialpsykologin (jag
är själv professor i socialpsykologi) är ju den vetenskap som är särskilt inriktad på att söka
förstå förhållandet mellan individ och gemenskap, mellan den enskilde och gruppen, mellan
människan och samhället.
I väldigt bred och banal mening berör ju nästan alla filmer på något sätt detta. Men för att det
inte skall bli bara banalt, fördomsfullt och förljuget måste det något mer till: en talang att
gestalta inte bara det som larmar och gör sig till i samtiden, utan än mer att uppfånga det
som, så att säga, ligger på Framtidens tungspets. Det är när filmer förmår vrida sig loss ur
det konventionella tänkandets och seendets järngrepp och kasta filmiskt ljus över det ännu
osedda eller förbisedda som de blir kulturellt värdefulla genom att göra ny verklighet synlig
för oss.
För att kunna möta en sådan ambition i den svenska filmbranschen måste man också i
någon mån försöka göra klart för sig vad det svenska samhället idag är för slags främmande
fågel.
Ibland sägs det att vi lever i ett ”post-modernt samhälle”. Men det är en vilseledande term. Vi
lever fortfarande i ett modernt samhälle. Men ett samhälle där själva moderniteten i
accelererande takt håller på att moderniseras, alltså mitt i den sociala och mentala turbulens
den snabba moderniseringen av moderniteten medför. Ett ”turbosamhälle” skulle man kunna
säga, där själva den ständigt fortgående förändringen blivit, vilket låter som en paradox, det
naturliga tillståndet.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 3 av 19
Mätt längs flera olika dimensioner, t ex de världsomfattande värderingsundersökningar som
kallas World Value Study, är dagens Sverige på många sätt världens mest
genommoderniserade samhälle. Ett av de mått man kan ha på det är graden av
individuering. Det är inte riktigt samma sak som ”individualism”– begreppen står för olika
saker men är släkt: semantiska kusiner, skulle man kunna säga.
För att illustrera vad ”individuering” står för kan jag illustrera med ett exempel: Det var i
början av 1960-talet. Jag var student i Göteborg och skulle söka vad som idag svarar till
statligt studiemedel. På ansökningsblanketten skulle jag inte bara redovisa mina
studieresultat och ange mina personliga data, inkl. bekräfta att jag vara myndig – jag skulle
också lämna uppgifter om mina föräldrars inkomster och eventuella förmögenhet. Trots att
mina studieresultat var goda skulle jag inte ha haft rätt till studiestöd om mina föräldrar haft
högre inkomster eller förmögenhet. Jag, och alla andra i min situation vid den tiden,
bedömdes trots att vi vara myndiga svenska medborgare inte som självständiga individer
utan som familjemedlemmar. Så är det inte längre. Idag har alla studerande som klarar sina
studier på föreskriven tid rätt till studiemedel. Vilka ekonomiska villkor den studerandes
föräldrar har är inte längre relevant för bedömningen – individen ses inte längre som annat
än en självständig person, inte som del av en familj eller släkt eller annan grupp, klass eller
social gemenskap, det är individens egna villkor, och endast det som skall spela roll.
Individen har blivit ”individuerad”.
En annan illustration i vad som ligger i begreppet är avskaffandet av sambeskattning mellan
makar i början av 1970-talet.
I den sociologiska fackterminologin talar man om ”institutionell individualism”. Det är något
som kännetecknar hela den s k nordiska välfärdsmodellen, men som är särskilt långt driven i
Sverige.
Det handlar om att göra den enskilde individen, den enskilde individen som sådan, inte
familjen, inte gruppen han eller hon på olika sätta kan räknas som tillhörig eller kommer från,
till all lagstiftnings och sociala åtgärders fokus. Vill man uttrycka det i mer förskönande
ordalag skulle man kunna säga att det går ut på att ge den enskilde människan förutsättningar att konstruera sitt eget liv. Något som människor i det patriarkala
kommandosamhället eftertraktat, men som idag också upplevs som allt mer krävande – allt
faller det på den enskildes lott att själv välja, inte bara bredbandsleverantör och
pensionsfonder, utan också utbildningsinriktning, sexuelle orientering, livsåskådning och
annat som ingriper djupt i det egna ödet. Psykologer kan tala om att nutidsmänniskor lider av
”valfrihetsstress”.
I en relativt nyutkommen fascinerande bok – den gavs ut 2006, med titeln Är svensken
människa? Gemenskap & oberoende i det moderna Sverige ringar författarna Henrik
Berggren & Lars Trägårdh in vad som verkar vara ett specifikt svenskt frihetsbegrepp:
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 4 av 19
nämligen att göras och göra sig allt mer oberoende av personliga kontakter och band, t ex
från familje- och släktskapsberoenden. Genom uppbyggandet av den svenska välfärdsstaten
ser man t ex till att unga inte skall behöva vara beroende av sina föräldrars välvilja för att få
möjligheter att studera. Liksom att gamla föräldrar inte skall vara beroende av sina barns
välvilja för sin försörjning. Men tendensen att göra sig ”fri” från närheten till andra människor
genomsyrar också allt möjligt annat i den svenska kulturen, tänk t ex hur vi bär oss åt när vi
vandrar iväg för att finna den där ideala badplatsen, en enskild helst av andra oupptäckt vik
eller folktom strandremsa där vi kan vara ”ostörda” av andra människors närvaro.
Sverige är också i den meningen världens mest individualiserade land. Även på flera andra
sätt är vi, som den tidigare omtalade World Value Study visar, världens mest ”avvikande”,
eller om man så vill extrema land. Vad man gjort i den studien är att man frågat befolkningen
i de flesta av världens länder om deras syn på religion, familj, arbete och en massa annat
som uttrycker deras grundläggande värderingar. Sen har man ordnat dessa längs två
dimensioner, en lodrätt (Y-axeln) som uttryckt i korthet går från ”traditionalistisk” upp mot
”modernistisk”. På den vågräta dimensionen (X-axeln) går skalan från vad man kunde kalla
”materiella överlevnadsvärden” till emancipatoriska självrealiseringsvärden” längst ut till
höger. Sen har man plottat in alla länders svar i ett diagram där mittpunkten där de två
värderingsdimensionerna skär varandra anger vad är mest ”normalt” på den globala
värderingskartan. Där ligger t ex flera av de sydeuropeiska katolska länderna. Längst ner till
vänster i det traditionalistiska/överlevnadsorienterade hörnet ligger fattiga muslimska länder
som Bangladesh och Mauretanien och längst ut och längst upp till höger i det mest
modernistiska/självrealiseringorienterade hörnet ligger Sverige, lite grand i splendid isolation.
Inget land ligger så långt från mitten, från de värderingar som annars är de ”normala” i
världen som Sverige – som alltså, sett ur detta perspektiv, är inte bara världens modernaste
och mest individualiserade utan också världens mest avvikande land.
Sammanfattat i sociologiska termer skulle man kunna säga att utvecklingen på kort tid, ca
100 år, gått från att människor här levt i en lokal Gemeinschaft (det gamla bondesamhället:
få människor i små täta gemenskaper) via urban Gesellschaft (det moderna
industrisamhället: fler människor med mer specialiserade relationer i större, mer uppsplittrade samhällskomplex) till att villkoren idag är att leva i en global Alleinschaft.
I de förra samhällsfaserna var det många människor som delade i stort sett samma
livserfarenheter – de bodde på samma ort, kom från liknande bakgrund, gick i samma skola,
konfirmerades för samma präst, jobbade i samma fabrik, osv. På många sätt var många
människor synonyma med varandra. Idag är vi snarare i motsvarande grad anonyma inför
varandra – ivern att idag försöka motverka det genom att göra sig synlig på Facebook och
Instagram är ju alldeles påtaglig. Men i själva verket har varje individ idag en
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 5 av 19
erfarenhetsmosaik som visserligen kan bestå av brickor som andra också har i sin mosaik,
men som när det gäller mönster och sammansättning skiljer sig alt mer åt mellan individ och
individ. Som konsekvens av det kommer vi att leva i allt mer partiella gemenskaper, få allt
mer partikulära och avgränsade solidaritetsytor människor emellan, och uppleva ökande
existentiell ensamhet.
Det sociala liv samhället erbjuder oss har ändrat sig grundläggande och mycket snabbt.
Tänk tillbaka på hur det förändrats bara från två generationer tillbaka, på slutet av 1800-talet
(då min farfar var ung) till hur det är nu i början av 2000-talet (då mina barnbarn går i skola
och på dagis). Hur många människor mötte en vanlig människa som levde nånstans på
landet – för det var där de flesta levde – på 1880-talet? Hur många olika par ögon kunde han
eller hon titta in i? Alltså sammanlagt under hela sin livstid? Jo, det har man undersökt –
ungefär ett par hundra, kanske.
Och hur många olika par ögon möter en dagisunge idag, i t ex Göteborg? Det har man
också undersökt. Också ett par hundra kanske. Per dag. Alltså lika många par ögon per liv
för dem som var unga för några generationer sedan som per dag för dem som är unga idag.
Det är klart att det ger helt nya villkor för hur vi kan relatera och förhålla oss till varandra.
Våra möten blir flyktigare, våra kontakter kortvarigare, våra vänner och bekanta fler. Vårt
sociala liv kommer styras av en ny social grammatik. Liksom den infödde kan tala sitt
modersmål felfritt utan att ett ögonblick behöva tänka efter eller ens känna till i språkets
grammatik, refererar begreppet ”social grammatik” till de för den infödde eller införstådde ofta
omedvetna regler som, utan att man ens reflekterar över det, anger hur man skal förhålla sig
till varandra i ett givet samhälle eller situation för att handla rätt. Men pressas vi som har
svenska som modersmål att i stället tala t ex tyska måste många av oss, även om vi kan
glosorna, börja tänka efter hur vi skall uttrycka oss för att det skall låta rätt och kommunicera
det vi vill.
I samband med det kommer jag att tänka på något jag såg när Köpenhamn för väl 15 år
sedan var utsedd till europeisk kulturhuvudstad. Vid kajen längs Havnegade låg ett s k
kulturskepp med texten The refugees are the avantgarde of the Future skrivet med stora
bokstäver längs hela skeppssidan. Så är det: vi är och blir alla som ”invandrare i eller till
Framtiden”, dvs kommer gång på gång att tvingas lära oss nya kulturella koder, nya
samspelsregler, finna fram till nya sätt att inrätta våra liv på. Det ställs med andra ord allt
starkare krav på att kunna hantera det okända och det tillfälliga – de flesta vi träffar har vi
aldrig sett förr och kommer vi aldrig att möta igen. Jag skulle alltså kunna sluta det här
anförandet med att vinka till er och säga: Hej då, vi ses aldrig mer! Det vore i stort sett sant,
men så melodramatiskt vill vi normalt inte inse att livet är.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 6 av 19
Samtiden ställer också krav på oss att kunna hantera en ny social grammatik och nya sociala
relationsmönster. T ex i familje- och par-relationerna – som ju är vad många, faktiskt nog de
flesta, filmer på något sätt kretsar kring. Den utveckling jag här skisserat innebär
grundläggande utmaningar för hur sådana relationer gestaltar sig. Och därför också för hur
de kan skildras för att, med det uttryck jag nyss använde, gestalta vad som ligger på
Framtidens tungspets.
Vad vi hittills kunnat konstatera om vad som bland annat kännetecknar villkoren för
människor i turbosamhället, är att människor idag har att hantera
a) förstärkta krav på språkhanteringsförmåga, och mer generellt, på högt utvecklade sociala
och kommunikativa kompetenser. Idag krävs det inte minst som underlag för det slags
cocktailparty- eller mingel-kompetens som livet kräver av en idag. Ni vet, ena minuten står
man och pratar med värdfolket om t ex klimatförändringarna och vädret i Luleå, så kommer
några andra man känner in i rummet och man glider över och befinner sig snart i ett samtal
om dansk film, för att efter en liten stund vara involverad i ett livligt samtal om europapolitik
med några man aldrig sett förr, osv. Och hela tiden läppjar man på ett glas, som man, om
man är erfaren minglare naturligtvis inte innehåller något med alkohol i – för att inte förlora
sig i turbulensen, måste man ju se till att var klar i knoppen, bevaka sin identitet och vara
smidig utan att förlora sin integritet.
I det cocktailparty livet den moderna tillvaron bjuder oss att leva har språket, själva
språkhanteringen, fått radikalt ökande social betydelse. Tänk efter – vad talade man med
varandra om t ex här i på den norrländska tundran för sådär fyra generationer eller 125 år
sedan när man bodde isolerat i små enheter och alla kände alla och alla visste vad alla
andra gjorde? Vad sa man till varandra? – Ingenting så klart! Det fanns ju inget att snacka
om, inget man behövde tala om för varandra.
Och tänk på hur det är nu – t ex i den moderna barnfamiljen? När man träffas på kvällen
sedan alla från den minste som varit på dagis till far i huset som suttit i sammanträde sedan
tidigt om morgonen varit spridda i alla väderstreck. Och nu, sedan alla var för sig haft sina
särskilda upplevelser, umgåtts i sina särskilda nätverk, gjort sina individuella erfarenheter,
osv., skall försöka etablera nåt slags familjegemenskap. Hur gör man det? Jo, genom att
prata, prata, prata – fråga vad man gjort, och berätta hur man haft det, förstås. Språket är det
enda medium man har att komma in i varandras liv, och att dela det med dem man i en
splittrad tillvaro söker gemenskap med. Så sett ur det perspektivet kan man säga att vi på
ganska kort tid, bara lite mer än nån generation har rört oss från ett slags tigandets tundra till
babblandets bubbelpool.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 7 av 19
Situationen är ju den att vi idag lever ett mycket mer intensivt och varierat socialt liv än vad
människor någonsin har gjort, samtidigt som vi i en mening är mer existentiellt ensamma än
vad människor någonsin har varit.
Återspeglas dessa förhållanden och tendenser på något sätt i den nya filmen? Det både
borde och skulle det kunna göra! En ny svensk filmvåg som på konstnärligt drivna sätt
gestaltar detta skulle på en och samma gång kunna ge oss mycket att spegla oss i, och ha
mycket att visa världen!
Men vad är det egentligen för nytt med existentiell ensamhet? Människor har väl alltid varit
utsatta! Är det inte egentligen bara en ny variant av de s k ”eviga frågorna” om existens,
ensamhet, identitet, identitetslöshet, utsatthet och relationsproblematik som vi ställs inför
här?
Jo, på många sätt är det så. Frågorna känner vi igen.
Det får mig att tänka på en historia om en av dem som ibland förebrås att ha fört oss in i det
turbosamhälle vi lever i, där allt är relativt och ingenting är fast. Jag tänker på Albert Einstein.
Om honom berättas det att han en gång när han var professor i teoretisk fysik i Zürich
kallade på sin sekreterare för att ge henne manuskriptet till studenternas examensprov till
renskrivning. Efter en stund knackar den lite generade Fräulein Sekretärin på dörren, harklar
sig och säger: Men Herr Professor – det här är ju samma frågor som Herr Professorn ställde
till studenterna till deras förra terminsexamen! Einstein tittar storögt upp och svarar: Men ta
det lugnt kära Fräulein: – Jag har ändrat svaren!
Så är det. Frågorna är kanske eviga, men hur är det med svaren? T ex de svar som ni som
gör och distribuerar film erbjuder publiken? Återspeglas den einsteinska vändningen i det ni
gör?
Jag vill i relation till det helt kort peka på några aspekter av den vändningen i människors
existensvillkor, och som jag tycker det skulle vara en filmisk framgång om de på ett
konstnärligt talangfullt sätt finge gestalt i just den svenska nya filmen:
Individer behöver idag för att kunna hantera sina egna liv en allt mer
välutvecklad kaoshanteringskompetens. Det ställs hela tiden och i ökande takt nya
funktionskrav på individen. Den snabba utvecklingen ställer individen inför krav på
kontinuerlig uppdatering. För att på ett relevant sätt kunna hantera sitt liv kunna måste
man ständigt vara inställd på att omställa sig. Många människor grips av en tilltagande
känsla av osamtidighet – känslan att alltid vara ”lite efter”, aldrig hinna med eller vara
ikapp. Som konsekvens riskerar allt fler att drabbas av kroniska
otillräcklighetsupplevelser, som i det nuvarande samhällsklimatet tenderar att i tilltagande
grad även bli epidemiska. Det startar ofta med en liten motgång på jobbet, en upplevelse
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 8 av 19
av att man inte riktigt klarar av det man tycker man borde göra, och sedan eskalerar det
därifrån in i privatlivet tills det ganska snart tar hela personen i anspråk. Så gick det t ex
för en grupp barnmorskor i Danmark. Det visade sig i en undersökning för några år
sedan att just barnmorskor – till min naiva förvåning – var den yrkesgrupp i Danmark som
var mest drabbad av utbrändhet. Deras yrkesetik och ambitioner var höga, men deras
möjligheter var på grund av nedskärningar och underbemanning otillräckliga. Så
tenderade de, som de kvinnor de var, att förebrå sig själva för det de upplevde som sina
tillkortakommanden. Nu, just i dessa dagar, får vi rapporter om detsamma också från
förlossningsklinikerna i Sverige. Men det finns egentligen ingenting som säger att detta är
begränsat till just barnmorskor. Tvärtom, runtom i arbetslivet ser vi tecken på detsamma
– å ena sidan nedskärningar och åtstramningar i verksamhetsförutsättningarna, å andra
sidan upplevelser av otillräcklighet bland de personer som skall verka i dem. Redan finns
det tydliga tecken på att på grund av det en veritabel depressions-tsunami snart kan
komma att svepa genom samhället.
Otillräcklighetsupplevelsen kan även manifestera sig i relation till själva
samhällsutvecklingen. Å ena sidan erbjuder den människor idag en föreställning om att
en nästan obegränsad mängd möjligheter står öppna för individen och att man i kan
princip får göra och tycka nästan vad man vill och leva hur man vill – som kan upplevas
som en stor frihetskänsla. Men parallellt med det växer också en känsla av att det händer
en massa stora och genomgripande saker som t ex klimatförändringar, ekonomiska
konjunkturkriser och liknande som man inte har inflytande på. Det blir till ett slags
paradoxal upplevelse av frihet + maktlöshet. ”Jag kan göra nästan vad som helst, men
inte påverka något som helst”, som en ung man jag intervjuade sade till mig. Det
beskriver en känslomix, ett slags limbokänsla som nog griper omkring sig, men som vi
ännu saknar ett ord för: en upplevelse av att massor av möjligheter egentligen står öppna
för en, men samtidigt att man själv nästan inte kan påverka någonting alls. I skuggan av
denna känsla av maktlöshet ser vi hur man i allt högre grad tenderar att använda den
frihet, eller snarare ”frikoppling”, som individueringen innebär med att i allt mer utrerad
form ”dyrka sig själv” genom yoga, jogging, styling, tatuering, osv.
Moderniseringssociologerna använder idag begreppet av-traditionalisering. Det finns
många alternativa traditioner för individen att välja emellan och förhålla sig till, men ingen
som, så som tidigare, är automatiskt men osynligt styrande. Individen måste själv
orientera sig om, ta ställning till och kanske kombinera mellan en rad olika alternativ. Den
frihet detta innebär kan av många upplevas som förvirrande. Men förvirring är inte det
värsta vi har. Den kan tvärtom vara en språngbräda för att söka mer och ny kunskap. Ja,
man skulle rentav kunna påstå att den som idag inte är förvirrad helt enkelt inte är välorienterad.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 9 av 19
En av implikationerna för individerna av utvecklingen mot dagens turbosamhälle är det
därmed åtföljande tilltagande kravet på självdisciplinering. Vi lever i idag i vad ekonomer
ibland med ett försök till att vitsa till det kallar ett ”affluenza-samhälle”. Vi omges av ett
överflöd av allting – och allting är jämfört med tidigare oerhört lätt-tillgängligt. Det krävs
ofta inte mer än ett klick på mobilen eller datorn så har man, om man vill, tillgång till
nästan vad man vill av t ex droger, sex och spel. Men också i mer vardagsnära
sammanhang av fet junkfood, lösgodis, sockerladdade läskedrycker och gräddiga
bakverk. När det gäller barn idag bekymrar läkare och annan hälsopersonal för det de
kallar ”fettpesten”. Ungarna t ex, och inte bara dom förresten, stoppar i sig mer av
överflödet, och inte minst mer olämplig föda, än vad som är sunt för dem. Resultatet blir
att vi både som individer och som befolkning håller på att svälla på bredden – det är det
som är fettpesten. Som har en tendens att smyga på oss nästan omärkligt. Tänk t ex på
den dagliga och för många så heliga eftermiddagskaffepausen. Då har ju många haft för
vana att unna sig t ex en kanelbulle. Men vem tänker då på att den där dagliga bullen då
man för några år sedan började på jobbet vägde kanske så där 30 gram, medan
”samma” gamla dagliga kanelbulle med åren vuxit till sig och nu väger sådär 100 gram.
Individen behöver idag i mycket högre utsträckning än tidigare, och i allt högre grad,
kunna motstå de förförande frestelsernas fara. Disciplinerar man sig inte kan det snabbt
föra en ut på ett sluttande plan. Man måste kunna ”sköta sig”, sin hälsa, sin kropp, sin
kondition, sina nätverk, sin egen kompetensutveckling, etc. Förr, idet gamla
kommandosamhället, var det andra instanser, kyrkan, myndighetsrepresentanter,
överheten och auktoriteter av olika slag som såg till att ”man skötte sig”. Men idag är det
du själv som måste vara din egen övervakare och ordningsvakt. Aldrig förr har vi levt i
ett samhälle som i så hög grad kräver av den enskilde att kunna kontrollera sig, hålla
sina impulser i styr och lyda till ”själens furir” (som Göran Palm kallade en diktsamling
som kom ut redan 1967). Ur socialpsykologisk synvinkel kan man beskriva det moderna
Sverige som ett mycket långt drivet självdisciplineringssamhälle.
En annan för individen lika utmanande implikation är det starkt förhöjda kravet på att ha
självförtroende eller självtillit. Det en aspekt värd att dröja vid lite utförligare för den berör
nära vad jag skulle kalla ”det moderna samhällets socialpsykologiska grundbult”.
Nämligen att människor för att samhället skall fungera måste kunna känna tillit – tillit
både till sig själv och till andra. Utan tillit faller gemenskaper, det kan gälla hela
samhällen likaväl som den enskilda familjen, ihop. Tillit är ett helt grundläggande sine
qua non för att gemenskaper skall fungera.
Förr, i det småskaliga stam- och bondesamhällets Gemeinschaft hade man tillit bara till
dem man kände väl och var nära eller t o m genetiskt förbunden med – familjen,
släkten/klanen, bygemenskapen. Medan däremot såg med misstro mot stort sett allt
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 10 av 19
sådant som låg utanför: det obekanta, de ”främmande”. Man hade odlat morötterna och
potatisen själv. Visste vem som lagat maten, kände dem man hade att göra med, kände
dem man behövde lita på, osv.
Nu, i turbosamhällets tilltagande Alleinschaft är vi däremot allt mer hänvisade till att
behöva lita på människor vi inte känner, aldrig mött förr och antagligen aldrig kommer att
möta igen. Men också på system vi inte själva har kunskap om än mindre kontroll över
och på experter med allehanda specialkompetenser som vi inte har en chans att begripa
eller själva tillägna oss.
Låt mig illustrera med hur det gick till när jag själv kom hit. Som vanligt kom jag för sent
iväg hemifrån och stod sen mitt i morgonrusningen på Vasagatan i Stockholm och
väntade på att det skulle slå över till grönt på övergångsstället till Arlanda Express.
Framför mig for bilarna förbi tätt och i full fart. Så blev det äntligen grönt och jag rusade
ut på övergångsstället. Hur vågade jag göra det? Vad är förutsättningen för att kunna
göra det? I bilarna, som jag inte alls kunde veta om de hade dugliga bromsar t ex, satt
bara för mig helt okända människor. Men utan att tänka på det litade jag helt på både
bilarna och förarna. Hade jag det minsta trott att kanske bara några av bilarna inte var
trafiksäkra eller bara några av förarna inte var nyktra eller beredda att efterleva
ljussignalerna – ja, då skulle jag inte ha kommit hit idag, då skulle jag väl stått där än
osäker på om jag verkligen kan lita på de där okända människorna i sina osäkra
farkoster.
När jag kom fram till Arlanda hade jag ingen biljett. Jag hade bara några dagar innan
suttit vid datorn och knappat in några data på en hemsida. Trådlös är datorn också och
inte begriper jag hur systemet egentligen fungerar. Men när jag kom fram till
avgångshallen tastade jag in en kod och vips fick jag en lapp i handen med mitt namn
och en platsanvisning i flyget på. Så systemet funkade, även om jag inte riktigt begriper
hur. Men lita på det, det måste jag. Annars hade jag heller inte kunnat stå här.
Väl på flyget bad jag inte att få se om tankarna var fyllda, inte heller förhörde jag piloten
om han kvalifikationer för att ta mig upp i luften. Jag satte mig bara på min plats i full
förlitan på att experterna, flygteknikerna och piloterna kan sina saker. Utan att tänka på
det gjorde jag det som samhällslivet för att funka kräver av oss idag: att ha tillit till
okända människor, till för mig obegripliga system och till experter som kan saker jag
själv inte kan.
Det förhåller sig faktiskt så att det aldrig tidigare har existerat ett så tillitskrävande
samhälle som det vi nu lever i. Utan människors nästan obetingade tillit till andra, till
systemens funktionsförmåga och till experters specialkunskaper skulle det moderna
samhället helt enkelt inte kunna fungera (och gör det heller inte när tilliten sviks t ex
genom korruption eller av att myndigheter, t ex polis, och system, t ex skol–systemet,
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 11 av 19
visar sig att inte leva upp till den tillit människor måste deponera i dem). Men för att
människor skall kunna hantera sina liv på ett för dem själva relevant sätt räcker det inte
med bara tillit till andra. Tilliten måste i lika hög grad gälla en själv och ens förmågor att
klara de livsutmaningar man möter. Alltså tillit till sig själv, själv-tillit. Det var en egenskap
som det inte alls lika nödvändigt att ha i det faktiskt inte särskilt avlägsna
”kommandosamhället”. Tvärtom då kunde för mycket självförtroende ställa till det för en
– man kom lätt att gälla för en som ”försöker sticka upp” och sattes därför på plats av
den överhet som kunde känna sig utmanad av det. Jag förstår nu att det måste ha varit
skälet till att jag själv ibland fick sänkt s k sedebetyg, alltså anmärkning för dåligt
uppförande, i skolan. Men idag är det inte främst lydnad som krävs av individer. I stället
är självtillit, ja t o m självhävdelse, idag egenskaper som det är viktigare för individer att
ha än någonsin förr – och kanske också viktigare än någonting annat, för att iden
individuerade individen skall klara att navigera sig genom livet. Det nuvarande samhället
är ju, som vi konstaterat, i hög grad både ett självbehärsknings- och ett ”du-måste-väljasjälv”-samhälle. Utan god självtillit faller man igenom.
Skulle man summera dessa krav på individen i ett enda psykologiskt begrepp kunde man
säga att det för individen i dagens turbosamhälle gäller att besitta en robust Ego-styrka. För
det tycks vara det som idag bryter igenom som det gällande sociala stratifieringskriteriet,
som sociologer skulle säga, dvs vad som gör att vissa människor klarar sig bra och andra blir
socialt utslagna. Människor idag lever under ett ständigt hot om att ”kuggas ut” och det på allt
fler sociala arenor, arbetslivet såväl som kärlekslivet, familjelivet likaväl som samhällslivet, ja,
till slut t o m själva livet. För att på det sättet hamna i olycka.
Med detta närmar vi oss något av det vi filmälskare känner igen: olyckan, det oblida ödet, det
mänskliga debaclet, är ju ett stort och klassiskt tema i film. Men för er som på olika sätt är
med att producera dessa filmer gäller det er idag att komma förbi de konventionella bilderna
och stereotyperna av mänsklig olycka för att i stället i de nya filmerna och TV-serierna spegla
och gestalta ”olycklighetens nya former och skepnader”. Vi kan här tänka på tidsandans
”krav” på att vara ”lyckad”, ”lycklig”, duglig på olika arenor, vara socialt flexibel, socialt
kompetent, ha gedigen självsäkerhet och förmåga till självdisciplin – och olyckan at inte ha
detta i tillräcklig grad.
Lycka och olycka är ju två av filmens vanligaste och starkaste ingredienser. "Alla lyckliga
familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis", så inleder Leo Tolstoj
sin berömda roman Anna Karenina. Men det stämmer inte. Det motsatta gäller snarare: Alla
olyckliga familjer liknar varandra – idet att de berusas, eller kanske snarare bedövas, av en
känslomässig cocktail blandad på ingredienserna förtvivlan och maktlöshet.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 12 av 19
En gång, i en annan tid, såg vi detta genialt gestaltad i filmen Kvarteret Korpen. Idag behöver
vi en ny film som förmår gestalta hur människor i vår egen tid lever med och hanterar en
liknande känslomässig belägenhet.
Jag talade för en stund sedan om nya sociala relationsmönster och nämnde då familje- och
par-relationerna – som ju är vad riktigt många filmer på något sätt kretsar kring. Hur inverkar
det förhållande att vi nu lever i ett turbosamhälle på familjerna och de relationer till varandra
som man får i den situationen?
Både personer och familjer är idag hänvisade till att leva i ett permanent turbotillstånd. Jag
fick en bild för vad det kan innebära när en av mina söner en tid intresserade sig för att se
Formel-1 lopp på TV och ville få mig att också fascineras av det. Jag satte mig med honom
framför TV:n en stund och såg bara en massa bilar fara runt, runt i rasande fart tills de
plötsligt körde in till sidan av banan och en massa folk i färggranna kläder myllrade fram och
snabbt, snabbt började gör allt möjligt med bilen: byta däcka, tanka upp den, putsa vindrutan
osv tills bilen med ett ryck kastade sig ut på banan igen och fortsatte köra runt i rasande fart.
Vad är det med det, sa jag, bara köra runt och runt på en bana? Du fattar ingenting, sa han
träffande, det är inte där det avgörande sker, på banan kan nästan alla bilar köra lika fort, det
är vad som händer i pit-stoppet som bestämmer hur det går. ”Pit-stoppet”? undrade jag. – Ja
i depån, hur mycket soppa de tankar upp, vilka däck de sätter på och sånt.
Med ens blev bilden klar för familjeforskaren i mig. Hela det moderna livet är ju som ett
Formel 1-lopp. Vi far runt ute med gasen i botten ute på den bana vi valt med regelbundna
avbrott då och då för att tanka upp, byta och reparera, inte bensin, däck och bil, men
tillhörighet, omsorg och kärlek i det pit-stop (med ett eller två t:n) som är det moderna
familjelivet.
Liksom den moderna tekniken gör att bilarna kan köra allt fortare gör den också att vi kan
rusa runt i livet i allt vildare fart. Samtidigt gör den oss allt mer känsliga och sårbara, allt mer
beroende av att allt går rätt och smidigt till i depån, dvs hemma i våra familjeliv. Kinkar och
konkar det där är loppet snart förlorat.
Och det gör det lätt – kinkar och konkar på hemmafronten. För också där är kraven på
smidighet starkt förhöjda. Tänk bara på hur det kan vara en alldeles vanlig dag: man har haft
det hektiskt på jobbet, irriterat sig på kunder och kollegor, haft ett lite obehagligt möte med
chefen, inte hunnit med det man skulle och ville – och så kommer man hem lite frustrerad lätt
irritabel och stressad Och där väntar ungarna och sambon – och vips skall man le, vara
vänlig, mjuk och gosig.
Vi ser hur turbosamhället ställer individen inför nya krav på hur man måste hantera sitt
känsloliv. Det är som om man, när man kommer hem till sina kära skulle behöva
snabbupptina sina känslor i en mikrougn – omväxlande med att man sedan, när man efter en
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 13 av 19
stund i familjens sköte, skall ge sig ut på den offentliga banan igen, måste stoppa undan dem
i snabbinfrysningen igen. På sätt och vis handlar om ett slags instant emotionality, ”instant”
som i ”instant coffee”. Alltså att man förfogar över ett känsloliv som kan vara lika frystorkat,
men också lika snabblösligt, som néscafé.
Men vid närmare eftertanke är bilden av livet som ett Formel-1 lopp alltför enkel: inte för att
det inte går fort – för det gör det, eller för att metaforen ”pit-stop” skulle vara missvisande,
men för att banan i den bilden är allt för slät och utstakad. I nyare samhällsvetenskap har på
senare tid en teori om svarta svanar fått genomslag. Den baserar sig på en bok med titeln
The Black Swan. The impact of the highly improbable som utkom år 2007, skriven av en
libanesisk-amerikansk professor och statistiker som heter Nassim Nicholas Taleb.
Mycket kort sammanfattat ger hans analys teoretiskt och empiriskt underlag åt en fras som
Bob Dylan sjunger: You always have to be prepared, but you never know for what.
Den insikt teorin om svarta svanar förmedlar är att det inte är det planerade och det vi med
större eller mindre sannolikhet tror oss kunna förutse, som egentligen styr världen och våra
villkor. Nej, framtiden, och också den närliggande, är i själva verket dräktig med
överraskningar. Och de, säger teorin om svarta svanar, kommer att komma från de mest
oväntade håll och när vi minst anar det, men allt mer slag i slag. Det är det oplanerade och
helt oväntade som mest fundamentalt ändrar vår tillvaro. Det extremt oväntade som är det
som också får mest extrem inverkan på vår tillvaro – och i sakens natur kan vi varken ana
eller förbereda oss för det.
Så var det t ex med händelserna i New York och Washington tisdagen den 11 september
2001 – de som idag går under beteckningen nine-eleven. Mer än ett halvt år senare skulle
jag hålla en föreläsning för de sociala myndigheterna i en stad i Västsverige. De var
bekymrade över den plötsligt stigande mängden familjebråk inklusive fall av barnmisshandel.
Det visade sig att en betydande del av invånarna med kort varsel blivit arbetslös. De hade
jobbat med produktion av delar till flygmotorer, men nu hade efterfrågan gått i stå – i
perioden efter nine-eleven sjönk människor lust att flyga betydligt, och dem som bl a fick
betala ett pris för terroristernas attack mot the Twin-Towers var barnen i den västsvenska
stad jag besökte.
Ett i tiden mer närliggande exempel är plötsliga och helt oväntade bankfirman Lehman
Brothers konkurs. Som vi nu vet hade de under längre tid varit generösa med att ge s k
giftiga lån till fattiga i USA. När bubblan sprack utlöste det en global finanskris och som vi
ännu ser manifesterad i form av hotande sammanbrott i europeiska staters
nationalekonomier, arbetslöshet, depressioner, ökad misär och fattigdom, tilltagande
xenofobi och politisk populism samt plötsliga aggressionsutbrott bland blockerade unga
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 14 av 19
vuxna som i Les Banlieu i Paris eller i Rinkeby, Alby och andra förortsområden runt
Stockholm, för att nämna några exempel.
Vem kunde ana att det skulle gå så? – Ingen! Alla kan givetvis gissa, och några, inte minst
vissa ekonomer, har en tendens att drapera sina gissningar i ett slags kvasivetenskaplig
förklädnad. Men en gissning är en gissning är inget mer än en gissning. Samhället liksom
kunskapen och konsten är i grunden innovativa system som i princip inte kan prediceras.
Det blir med andra ord aldrig ordning igen!
Hur förhåller sig filmen, de filmer som idag görs och distribueras av er i filmbranschen, till allt
detta?
För egen del vill jag gärna se fler svarta svanar dyka upp i filmerna. Svanar, dvs händelser
och inslag som genom ett plötsligt men genialt dramaturgiskt grepp ger dem en totalt
överraskande twist och därigenom öppnar nya perspektiv och möjlighetshorisonter i oss som
ser dessa filmer.
Hur ligger det f ö överhuvudtaget till med möjligheterna att se filmerna? Är de så goda som
de borde eller kunde vara?
Socialpsykologer som Erik H. Erikson och Zygmunt Bauman talar om vår tid som en ”Nowculture” och att vi lever i ”the tyranny of the moment”.
Själv har jag intrycket att en alltför stor del av den filmkultur som jag älskar antar karaktär av
att bli en instant culture, dvs något relativt oproblematiskt, snabblösligt, snabbkonsumerat, i
bästa fall snabbt uppiggande, men som på sikt och i större doser resulterar i sura
uppstötningar.
Det är många filmer som idag fladdrar förbi våra ögon – just ”fladdrar”, eftersom de ofta inte
ges längre social livstid än en dagfjäril. Dels därför att de helt enkelt inte hålls kvar i
visningsrepertoaren över längre tid, vilket idag egentligen vore mycket lättare än förr med
tanke på de nya billiga tekniska möjligheterna. Men också, och det är allvarligare, därför att
deras publika relevans är så kortlivad. Inte minst därför att de till alltför stor del, tror jag, är
inriktade på ett alltför snävt och flyktigt ungdomssegment i publiken. Jag tror att det, inte
minst av rent demografiska orsaker, är att skjuta både sig själv i foten, och filmkonsten i dess
hjärta, om man på det sättet reducerar film till att bli något främst för en trendkänslig ung
publik, som söker häftiga, men momentana upplevelser.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 15 av 19
Hur kan man öka filmernas livstid? Jo, genom att baka in mycket mer kvalitet i dom, förstås.
Särskilt konstnärlig kvalitet som jäser långsamt men ger hela brödet, dvs filmen, mycket
kulturell näring och längre social livslängd.
Kvalitet av det slaget är något helt, helt annat än den opportunistiska och dumsmarta s k Amärkning av film utifrån ett mycket grovt förenklat gender-kriterium som på senare tid
lanserats – det s k Bechteltestet, som även kallas the Mo Movie Measure (men i själva
verket är en ren reduktionistisk dumhet) – och som lika opportunistiskt anammats av dem
som ser film, och allt möjligt annat inom kulturlivet, som instrument för alla möjliga mer eller
mindre lovvärda politiska syften. Filmen kan ha sådana effekter – det insåg redan både Lenin
och Goebbels. Med förfärande propagandistiska vinster för dem själva, men med förödande
resultat för filmen. Det spelar sen ingen roll om det gäller att, som vår så kallade
kulturminister, se på konst och kultur som ett smörjmedel för näringsliv och ekonomisk
utveckling, eller som vissa feminister, och – det är mitt intryck, också den nuvarande
ledningen för Svenska Filminstitutet gör – att värdera filmproduktion i alla dess led utifrån ett
jämställdhetsperspektiv. Inget fel med ekonomisk utveckling, och inte med jämställdhet
mellan kvinnor och män heller! Naturligtvis inte! Jag är själv bestämd anhängare av båda
dessa mål – men att underkasta den fria konsten och filmkonsten sådana kriterier är, milt
uttryckt, att inte respektera den. Eller starkare uttryckt: att korrumpera den.
Film, liksom konst och vetenskaplig forskning, har ingenting med rättvisa att göra! De är
unika verksamhetsfält där kvalitet och kreativitet, det som i akademiska sammanhang numer
kallas ”excellence”, är de enda kriterier som bör få råda. Det är de filmer som lovar att öppna
nya horisonter i vårt sätt att se på världen och oss själva, som skapar nya, helst
överraskande insikter, och som i ett konstnärligt genomfört formspråk med allvar, och mycket
gärna också med humor, gestaltar något mer eller mindre förbisett eller oupptäckt i
människors existentiella predikament som behöver produceras, distribueras och premieras.
Det skall inte spela någons som helst roll om den eller de som gör filmen är rödhårig eller
flintskallig, grek eller jude, svart eller vit, man eller kvinna. Konstens liksom vetenskapens
kvalitet eroderar om den underkastas det som en gång i bl a Ungern före Andra världskriget
kallades numerus clausus.
För dem av er som inte minns vad det stod för kan jag berätta att det var en förordning eller
som föreskrev att endast en viss begränsad mängd studenter med viss bakgrund skulle
tillåtas studera vid landets universitet. I det hör fallet gällde det ungdomar med judisk
bakgrund, som i och för sig var kvalificerade och gärna ville utbilda sig akademiskt. Men nej,
de som ville det var fler än vad som motsvarade deras andel i befolkningen. Dessutom hade
människor med just den bakgrunden den senaste tiden varit framgångsrika i sina studier. Så
nu fick det vara nog med en ”överrepresentationen” – här skulle begränsas och råda
”rättvisa”.
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 16 av 19
I färskare minne, men antagligen ändå inte särskilt present, är vådan av de villkor som gällde
intill för bara några få årtionden sedan i Sovjetunionen, DDR och andra länder inklusive
Ungern i det kommunistiska kontrollimperiet. Också där rådde priviligierad rekrytering med ty
åtföljande diskriminerande utestängning, men där utifrån människors sociala klassbakgrund.
Ja, så kan det göras – med etnicitet, klass eller varför inte kön som utvals- och
utestängningskriterium. Vann konsten, vetenskapen, filmen på det?
Jag har bott i Danmark i c:a 30 år och känner filmvärlden där ganska bra. Jag har också två
söner som båda nu på olika sätt är verksamma inom filmbranschen där.
Den danska filmen är ju en verklig framgångssaga. Såväl konstnärligt, publikt, som
kommersiellt! Många av filmerna ses av stor publik, också utanför Danmark. Filmerna har
vunnit många stora priser på festivaler, bl a flera Oscar. Också när det gäller TV-serier har
den danska produktionen fått en enastående internationell framgång.
Naturligtvis finns det flera och samverkande orsaker det. Låt mig här bara peka på några,
närmare bestämt tre förhållanden som vanligtvis inte lyfts fram:
1) Bejakandet av att elitär utvaldhet är en förutsättning för framgångsrikt filmskapande –
liksom f ö för all banbrytande konstnärlig och vetenskaplig verksamhet. Ett exempel på det
jag här vill peka på är rekryteringen till och satsningen på eleverna till Den Danske Filmskole.
Där tar man endast in några få elever vartannat år, men till gengäld vårdas och göds de som
de dyrbaraste av plantor.
2) Frånvaro av rädsla för den kreativa anarkin, eller mer exakt den kreativa potentialen i en
anarkisk – i motsats till ett strikt regelstyrt och byråkratiskt – rekryterings-, finansierings-, och
distributionssystem för film.
Regelstyrning, fasta rutiner och förutsägbarhet är i många sammanhang verkligen befogat
och till stor hjälp för människor. Men inte när det gäller att fånga upp, och främja konstnärlig
kvalitet och premiera filmiska talanger. Tvärtom är byråkratiska system ofta rena giftet för det
– sådana system har en inbyggd tendens att sorterar bort och i slutändan rentav kväva det
oväntade, det skeva, det knäppa, det originella, m a o talangerna och idéerna som skulle
kunna föra filmkonsten framåt.
För att ge ett smakprov på den inställning jag här vill visa på skall jag citera ur debatten om
tillsättningen av en rektor för den Danske Filmskole. Jag läser några avsnitt ur en artikel i
Politiken den 21 nov 2013:
Louise Vesth, der er producer hos Zentropa: »Der er brug for mere vildskab på Filmskolen,
mener hun. Skolen bør i højere grad være et sted for de skæve talenter, de enerådige…Jeg
tror, den her skole skal have et spark i røven engang imellem«.
Claus Ladegaard, som er direktør for produktion og udvikling hos Det Danske Filminstitut:
»Det bør altid kendetegne en filmskole, at den ikke bare er et halehæng til branchen, men at
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 17 av 19
den er drevet af ideen om at lave anderledes film. Filmuddannelser er nødt til at have et eller
andet element af ’fuck you’ til branchen«.
I Danmark är vissa fria initiativ när det gäller t ex distribution av film, inte minst
dokumentärfilm till biograf, möjliga bl a för att varken central byråkratisk styrning, eller
kommersiella monopol, är starka nog att lägga avgörande hinder i vägen.
Jag skall nämna tre exempel som jag själv upplevt på nära håll – och ber om överseende
med att jag hämtar mina exempel från min egen telning. Men det är de exempel på det jag
vill illustrera jag känner bäst:
Exempel a) är formerna för premiären på min son Daniels långa dokumentärfilm Moon Rider.
Den skedde på sextio biografer – 60 (!) stycken biografer på en och samma gång runt om i
lilla Danmark. Det hela bygger på att tre (nu kanske snarare två) unga tjejer startat och driver
något de kallar Doxbio och gör det hela till, som det heter idag, ”ett event”. Eventet består i
att man en gång i månaden i alla dessa biografer samtidigt visar samma, oftast danska,
dokumentärfilm. Och som just därför, på grund själva event-karaktären, får massor med
gratis uppmärksamhet i pressen som lockar en stor publik till visningarna.
Exempel b) rör Daniels andra stora, ja jag tillåter mig säga storslagna, dokumentärfilm
Ekspeditionen til verdens ende, som f ö vunnit massor av priser (nu senast det lite udda
”Women’s inmate Award”, dvs de i USA:s fängelser insatta kvinnornas pris för bästa film),
och nu visas i biografer runt om i världen, men – naturligtvis, höll jag på att säga – inte alls i
Sverige. Premiären ägde rum i Danmarks största biografsalong, som givetvis var fullsatt.
Någon månad senare anmälde Danmarks drottning Margarethe att hon önskade att få
komma och se den i biografen och träffa regissören och filmteamet. Och så blev det. När såg
vi senast hennes kusin Carl Gustaf göra något liknande, eller ens visa sig, på en seriös
filmvisning i Sverige?
Mitt exempel c) gällande kreativ filmdistribution i Danmark gäller Daniels senaste
dokumentärfilm, en 30 minuter kort film om den internationellt framgångsrike danske
konstnären Tal R. En film som just i dessa dagar visas samtidigt i två biografer i Köpenhamn,
i en biograf i Aarhus och en i Odense. Men naturligtvis inte som en vanlig helaftonsfilm utan
insprängd som en självständig visning på lite udda visningstider mellan de andra
filmvisningarna på biografen och som på grund av sin längd bara betingar knappt halvt
inträde: 30,- kr.
Hur kan det låta sig göras? Och varför tillåts så relativt sällan utländska
kvalitetsdokumentärer som t ex Ekspeditionen til verdens ende att nå en biopublik i Sverige?
Ett hinder tror jag ligger i att det i Sverige råder vad som närmar sig ett distributions- och
biografmonopol. Och att det till råga på det i allt för hög grad styrs av alltför snäva
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 18 av 19
kommersiella hänsyn och intressen. Det finns, tror jag, i varje fall jämfört med situationen i
Danmark, allt för litet utrymme för fria aktörer – det råder kort sagt för mycket byråkrati och
för lite anarki.
3) Den tredje förhållande jag vill peka på när det gäller framgången för den danska filmen
gäller deras satsning på och premiering av det kreativa och professionella
originalmanusskrivandet. En film är naturligtvis större än dess manus, men insikten bakom
satsningen på manusarbetet är att det är själva storyn, den effektivt berättade och
innehållsligt laddade historien, som är filmens hjärta, och att det är pulsslagen från det hjärtat
som gör att filmen kan leva. Det är därför man kan låta det ta två år att skriva ett sådant
filmmanus och att det arvoderas med minst 400000,-DKK, dvs ca en halv miljon svenska
kronor.
Avslutningsvis: Jag vet att det kostar mycket pengar och tar lång tid att föra ett filmprojekt i
hamn. Men jag vet också att det att se på film, som är det jag gör i sammanhanget, är att ge
sig själv koncentrerad tid. Film är, när den är bra, koncentrerad tid. På 90 minuter, eller vad
det nu kan röra sig om, kan man – om filmen har de kvaliteter man bör kunna förvänta när
det investerats så mycket pengar, tid och omsorger som behövs för att det skall bli en film –
få följa en hel livshistoria, få inblick i en hel epoks fördomar och förvecklingar, ana både
djupet av mänsklig tragik och höjden av mänsklig storhet, följa det intrikata relationsspelet i
ett samhälle, en dynasti eller en familj.
Det är enastående möjligheter, själva filmmediets fantastiska möjligheter, som, tycker jag,
alltför ofta förslösas. Inte minst tror jag, därför att möjligheterna allt för ofta kompromissas
bort mellan olika särintressen. På det sättet liknar den moderna filmens värld de moderna
familjernas värld. I de moderna familjerna är det ju så att parterna idag går in i
familjesituationen med ett ideal om att vara jämställda. De traditionella köns- och
föräldrarollerna gäller inte längre, ingen vet riktigt på förhand vad de skall göra eller hur de
skall göra det, ”allt” är till förhandling. Ett sätt att beskriva den moderna familjen är att säga
att den är en förhandlingsfamilj.
Tänk bara på de telefonsamtal och sms som idag sänds mellan familjemedlemmarna mot
slutet av eftermiddagen idag: Vem skall hämta? Du eller jag? Köper du blöjor och mjölk, eller
skall jag göra det? Kommer du hem till middan? etc.
En definition på den moderna familjen kunde vara att den är en konfliktfylld gemenskap.
Alltså visserligen i bästa fall i någon mening gemenskap, men aldrig utan motsättningar och
slitningar. För att få det att funka krävs ett ständigt kompromissande om än det ena än det
andra. Men vad är en kompromiss, sett ur den enskilde individens synpunkt? Jo, att det att
man inte får det som man helst vill? Och vad upplever den som inte får det? Jo, hon eller han
Filmkonvent ’13 Norrbottensteatern Luleå den 4 december 2013
Lars Dencik, Sidan 19 av 19
– ”hen” skulle man väl säga om man vore PK idag – blir naturligt nog frustrerad. En
frustration som ständigt späs spå av nya små irriterande kompromisser om ditten och datten
och som kräver av familjemedlemmarna att kunna härbärgera och leva med ständigt spända
relationer. Som så småningom kan sätta sig i axlar, krypa ner i magen och infiltrera ens
humör. Inte så konstigt då att vi som så många av våra kära och nära bär på en allt mer
pockande längtan efter åtminstone några stunders avslappning. Vilket snart och effektivt
uppsnappas och exploiteras av den snabbt växande parasitära ”feel-good” industrin. Som
erbjuder oss ett på ytan alltmer varierat men i grunden lika enformigt utbud av allehanda
massageformer, spa-vistelser, retreat-uppehällen, mindfulnesskurser och kvasiterapier av
olika slag.
Som jag ser det tenderar en alltför stor del av filmbranschen också mot att bli en del av den –
alltså det jag här kallat ”den parasitära feel-good industrin”. Som cineast och filmälskare är
det med sorg jag ser stora delar av de goda krafter, och relativt små resurser, som
filmbranschen förfogar över spenderas på inte stort mer än ett slags mental massage för
turbosamhällets människor.
Det finns ädlare och viktigare uppgifter för de möjligheter ni förvaltar.
Film är sanningen 24 gånger per sekund hette det en gång. I vår digitaliserade tid gäller inte
den devisen längre, men fortfarande är film rörelse – helst rörelse som både skall beröra på
djupet och skapa rörelse på ytan.
Inledningsvis sa jag att det svenska samhället idag är som en främmande fågel som flaxar
förbi ögonen på oss. Men att vi inte riktigt kan artbestämma vad det är som flyger. Men det
har jag i alla fall försökt mig på att närma mig här idag. Om jag i någon mån har lyckats med
det, det är jag inte säker på, så återstår ändå det allra viktigaste – det som ni som är
filmbranschen kan bidra med. För sanningen är ju den, att den som fångar fågeln fångar inte
dess flykt!
Men det är det ni, dvs filmen och filmkonsten, när den lyckas, kan: gestalta själva flykten i
flödande bild.
Lycka till med det!
