PRÖVNINGENS STUND
Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många
söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för
dem till frälsning. Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma
släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall
förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.
Han säger också: Jag skall förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och
barnen som Gud har gett mig.
Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt
del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som
har döden i sitt våld – det vill säga djävulen – och befria alla dem som av
fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv.
Det är ju inte änglar, utan Abrahams barn han tar sig an. Därför måste han i
allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför
Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad,
kan han hjälpa dem som frestas.
(Heb 2:10-18)
Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och
åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och
tagen ur sin ångest. Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt
lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning
för alla som lyder honom, och han blev av Gud kallad överstepräst, en sådan
präst som Melkisedek.
(Heb 5:7-10)
Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom
himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en
överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev
frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till
nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.
(Heb 4:14-16)
Nu i februari håller vintern vanligtvis vårt land i sitt grepp, fram till dess att våren
kommer. Nu i februari träder vi också in i fastetiden, som är en fyrtio dagar långa
förberedelsetid fram till påskens glädje. Fastetiden ligger mellan jul och påsk,
mellan landstigning och seger. Vid julen gladde vi oss över hoppet som tändes i
mörkret, när Guds Son blev ett barn som en av oss, en människa med namnet Jesus.
Nu är fastetiden här, och Jesusbarnet har växt upp. Vi ser honom axla sin mantel
och träda in i den uppgift som han är här för: att kämpa mot det onda och befria
dem som är fångar i förkrympta liv för att föra dem till frälsning.
2
I vår predikotext hörde vi om ”dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri
hela sitt liv”. Vi hörde om en hel del svåra ting som lidande, rädsla, ensamhet,
tårar och svaghet. Och jag tänker att vi på den här söndagen i kyrkoåret, som har
temat ”Prövningens stund”, skulle ta och stanna upp inför sådant som vi kanske
inte talar om så ofta under våra gudstjänster annars.
ÅNGEST
Vi hörde om ångest, en ångest som får en att gråta och ropa högt – och så står där
något som kan vara ganska överraskande. Något som vi kanske ser ganska sällan
på våra fromma bilder. Det står att Jesus bar på den här ångesten – inte bara en
gång i Getsemane, utan upprepade gånger under sitt jordeliv. Det står: Medan han
levde här i köttet (eller ordagrant ”under sitt kötts dagar” – plural, inte bara en dag
på skärtorsdagen), ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den
som kunde rädda honom från döden – och han blev bönhörd och tagen ur sin
ångest.
Det här är en anledning till varför jag tycker om Hebreerbrevet. Vi får liksom en
chans att titta in bakom kulisserna, bakom den Jesus som predikade med makt och
drev demonerna på flykten. Och han är stark – stark nog att bära både världen och
oss och föra oss till frälsning – men det är en styrka han nått efter en vandring i
ångest och svaghet. Han är fullkomlig – vår fullkomlige Förebild med blossande
kärlek och vishet och rättvisepatos – men det är en fullkomlighet han nått efter
mycket lidande och motgångar.
VÄXANDETS VÄG
Det är en fullkomlighet han nått, säger Hebreerbrevet, ”när han hade
fullkomnats”. Och det är en väg han valde att gå. Han kunde ha kommit ner från
himlen direkt, färdig och fullvuxen och fullkomlig med gudomlig glans – men det
står att han ville i allt bli lik sina bröder (och systrar). Är det inte så att man vill
vara nära dem man älskar? Han ville komma oss nära och ge oss en uppmuntran
genom att gå samma väg som vi, med födelse och utsatthet, upptäckarlust och
växtvärk, lydnad och lidande, besvikelser och kriser, och utveckling och mognad.
Det står att ”Fastän han var Son” – Guds Son, den fullkomlige – fick han ändå
lära sig genom sitt lidande.
För är det inte så som många säger, att det är genom våra kriser som vi växer? När
jag ser tillbaka på mina svåra tider, när det har verkat som att Gud är frånvarande
eller ointresserad eller direkt grym, så har jag ändå kommit ur de tiderna med en
3
djupare tro och en djupare öppning mot livet och Gud än vad jag hade innan. Jag
tror att vi behöver det vi får möta av kriser och motgångar för att mogna som
människor – det är i alla fall vad Jesus behövde för bli vår Frälsare.
NÄR MAN STÅR MITT I DET
Och det här är ett perspektiv som man kanske kan se när krisen är över och man
blickar tillbaka. Men vad gör man när man är mitt upp i det och själen skakar av
ångest? Vad gör man när det vackra man hade plötsligt är borta? Vad gör man när
smärtan bedövar en, när besvikelsen grinar en i ansiktet, när varje dag är en kamp
att få ens begränsade krafter att räcka till? Var är Gud då?
Det finns inte ett enkelt svar på den frågan. Det finns tre – för Gud är en treenig
Gud: Fader, Son och helig Ande. Fadern är den som vi ofta har svårt med – Fadern
som ofta kan verka avlägsen däruppe i himlen, som med allsmäktig hand och
allvetande motiv tillåter att krisen drabbar oss.
Men när du kommer in i lidandet, då står han redan där – Sonen, Jesus. Medan han
levde här under sitt kötts dagar har han ropat sig hes – Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig? – och nu står han där vid din sida i ditt lidande. Han vet vad
det är att vara människa, han vet vad förlust och försakelse är. Han vet hur du har
det, för hans nervtrådar går ner även i din kropp och själ.
ATT SÄTTA ORD PÅ DET
Och han vill höra det. Han är din bror, din storebror, och han vill hjälpa dig sätta
ord på vad du känner inför den Fader som har låtit smärtan drabba er båda. Han har
gått före med sina djärva ord och visat att vi har fullständig yttrandefrihet inför
Gud – när det står att vi kan gå fram med frimodighet till Guds tron, så betyder det
ord som översätts ”frimodighet”, parrhesía, ursprungligen ”allsägighet” eller
”yttrandefrihet”: att vi får säga precis vad vi vill inför Gud utan att bli utkastade.
Och det har Jesus gjort, precis som psalmisterna på sin tid. Men ännu viktigare än
det, det är: han har vunnit seger. Han har ropat ut inte bara sitt hjärtas ångest, med
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?, utan han höll ut tills han nådde
fram och kunde säga: Fader, i dina händer överlämnar jag min ande. Till den Gud
som hade satt upp honom till att bli uppspikad på skammens kors, till den Guden
sade han: Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.
JAG SKALL FÖRTRÖSTA PÅ HONOM
4
Han sade också några andra ord i predikotexten, i Hebreerbrevet 2, en enkel liten
mening som jag ofta läst förbi för den är så vanlig i Bibeln, men det är en mening
som säger allt: Jag skall förtrösta på honom. Jag skall förtrösta på honom. Jag
vägrar blankt att tro att Gud inte är där. Jag vägrar att tro att Gud inte har koll. Han
som har gjort mig så mycket gott, han som jag haft sådan nära gemenskap med
förut – även om himlen nu är svart och hånets röster skrattar mig i ansiktet, så
säger jag: Jag skall förtrösta på honom.
Det är samma sak som Paulus säger: VI VET, säger han, VI VET att allt
samverkar till det bästa för dem som älskar Gud. Vi vet detta, oavsett hur det
ser ut för stunden. Även om Sara går grå och steril i år efter år, även om
efterlängtade Isak sträcks ut på altaret, även om Josef sitter fastkedjad i
fängelsehålan, även om Mose får fly hals över huvud från Egypten och David får
fly från det kungahus han blev lovad, även om fienden skövlar helgedomen och
Guds röst är tyst i hundratals år, även om löftets Messias sträcks ut på korset och
gravens tystnad lägger sig över alla löften och förhoppningar, så vet vi: allt det
mörka måste rätta sig efter Guds plan, och det kommer! det kommer en
uppståndelsens morgon. Om gråten är gäst under natten, så kommer morgonen med
jubel.
Så Paulus fortsätter, i Andra Korintierbrevet: Därför tappar vi inte modet. Även
om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty
vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt
rikt sätt en härlighet som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte
blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt,
men det osynliga är evigt. (2 Kor 4:16-18) Och Hebreerbrevet säger längre fram:
Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.
(Heb 11:1)
DET ALLRA VIKTIGASTE
Här är nu något av det viktigaste av det jag har att säga. Det absolut dyrbaraste i
hela skapelsen för Gud, ja själva meningen med ditt liv som han menat det, det är
din tro på honom. Det finns ingenting som är viktigare för honom än din tro på
honom, din trohet och trofasthet mot honom. Jesus går och undrar:
Människosonen, ska han finna någon tro på jorden när han kommer? (Luk
18:8)
Och Gud är ganska noga med att vår tro på honom ska vara ärlig och äkta och inte
baserad på omständigheter. Vi läser i Jobs bok, den som mer än alla andra av
Bibelns böcker behandlar Prövningens stund, att Gud var ganska nöjd med Jobs
5
tro. Men då kommer Satan, egoisten nummer ett: ”Det är väl inget att undra på att
han tror när du har välsignat honom på alla sätt? Men ta ifrån honom hans leksaker,
så kommer han att förbanna dig rätt upp i ansiktet!” Och så ser vi hur hans
rikedomar förskingras, hans barn förolyckas och hans hälsa förbyts i sjukdom och
smärta och kraftlöshet. Människor börjar se ner på honom, hans fru blir bitter och
hans vänner anklagar honom för att ha syndat. Och mitt i alltihop går det inte att få
kontakt med Gud heller, utan han sitter där under en himmel av järn och skrapar
varet från sina bölder med en krukskärva.
Och den stora frågan för Gud som följer honom med blicken, den är: kommer han
att bevara tron? Får Satan rätt – är vi egentligen inte något annat än egoister
allihop? Eller förblir han trogen och tar sig igenom prövningens stund trots allt han
får möta?
Jag läste berättelsen om en 1900-tals-Job, en jude under andra världskriget som
sitter instängd i Warszawas ghetto och skriver sin sista dagbok. Hans familj är
borta, hela hans folk är på väg att utrotas och nu håller döden på att närma sig
honom också. Och han berättar allt det här för Gud i sin dagbok, och så tillägger
han: ”Du har verkligen gjort allt för att jag inte ska tro på dig. Men du ska inte
lyckas!”
FÖR OSS OCH INTE MOT OSS
Om vi ser bara på våra omständigheter, så kan det verka som att allt tyder på att
Gud är emot oss i prövningens stund. Men om vi lyfter blicken och ser på Jesus, så
vet vi att Gud är för oss och inte emot oss. Och Paulus fortsätter:
Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller
hunger, nakenhet, fara eller svärd? … Nej, i allt detta vinner vi en
överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att
varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller
något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat
skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
(Rom 8:35, 37-39)
Jag vill avsluta med aposteln Petrus ord till oss alla som står eller har stått eller
kommer att stå i prövningens stund: Gläd er därför, även om ni nu en kort tid
måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare
än guld, som är förgängligt fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa
sig bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.
(1 Pet 1:6-7)
