Rum för själen

advertisement
Rum för själen
En studie om hur tre själavårdsmiljöer från olika teologiska
traditioner möter själavårdens utmaningar i en ”postmodern”
kultur.
Rosie Gard
Umeå universitet VT11
Teologi och religionsvetenskap
Masteruppsats i teologi 15 hp
Handledare: Arne Rasmusson
Copyright © 2011 Rosie Gard
Innehåll
Förord ................................................................................................................................................... 4
Kapitel 1 Introduktion .......................................................................................................................... 5
1.1 Bakgrund .................................................................................................................................... 5
1.2 Frågeställning och precisering ................................................................................................... 6
1.3 Metod och material .................................................................................................................... 6
1.4 Disposition ................................................................................................................................. 7
Kapitel 2 Utgångspunkter .................................................................................................................... 9
2.1 Huvudriktningar/grundtyper i själavård – Grevbo ..................................................................... 9
2.1.1 Budskapsförmedlande (kerygmatisk) själavård .................................................................. 9
2.1.2 Bibelbaserad (evangelikal) själavård ................................................................................ 10
2.1.3 Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård .................................................................. 10
2.1.4 Fördjupande (spirituell) själavård ..................................................................................... 11
2.1.5 Församlingsbaserad (ecklesiologisk) själavård................................................................. 12
2.1.6 Djuppsykologisk (analytisk) själavård .............................................................................. 12
2.1.7 Partnercentrerad (terapeutisk) själavård ........................................................................... 13
2.1.8 Samhällsinriktad (socio-politisk) själavård....................................................................... 13
2.1.9 Kritisk perspektivpluralism ............................................................................................... 13
2.2 Själavård i en postmodern kultur ............................................................................................. 13
2.2.1 Analys av postmodern kultur ............................................................................................ 13
2.2.2 Identitet och självkänsla .................................................................................................... 14
2.2.3 Relationell problematik ..................................................................................................... 15
2.2.4 Skam och skuld ................................................................................................................. 15
2.2.5 Kristen spiritualitet............................................................................................................ 15
2.2.6 Tvärkulturell själavård ...................................................................................................... 16
2.2.7 Psykosocial ohälsa ............................................................................................................ 16
2.2.8 Hur kan kompetensen stärkas? .......................................................................................... 16
Kapitel 3 Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård ................................................................... 18
3.1 Biblisk själavård i församlingen Arken ................................................................................... 18
3.2 Teologisk grund för Helandecentrets själavård ....................................................................... 18
3.3 Förbönssamtalet ....................................................................................................................... 19
3.3.1 Flödesbön .......................................................................................................................... 21
3.4 Bearbetningssamtalet ............................................................................................................... 22
3.5 Rådgivningssamtalet ................................................................................................................ 23
3.6 Fältstudie – församlingen Arken i Kungsängen ....................................................................... 25
3.7 Själavårdens utmaningar – Arken Kungsängen ....................................................................... 26
3.7.1 Identitet och självkänsla .................................................................................................... 26
1
3.7.2 Relationell problematik ..................................................................................................... 28
3.7.3 Skam och skuld ................................................................................................................. 29
3.7.4 Kristen spiritualitet............................................................................................................ 30
3.7.5 Tvärkulturell själavård ...................................................................................................... 31
3.7.6 Psykosocial ohälsa ............................................................................................................ 32
3.8 Analys och reflektion ............................................................................................................... 33
3.8.1 Själavårdens utmaningar – kritik ...................................................................................... 34
3.8.2 Psykologi – själavård ........................................................................................................ 35
3.8.3 Hierarkiskt tänkande ......................................................................................................... 36
Kapitel 4 Fördjupande (spirituell) själavård ...................................................................................... 38
4.1 Bakgrund .................................................................................................................................. 38
4.2 Ignatius av Loyola .................................................................................................................... 38
4.3 Själavård – andlig vägledning .................................................................................................. 39
4.4 Teologisk grund – fördjupande själavård................................................................................. 40
4.5 Fältstudie – Arken i Lysekil ..................................................................................................... 43
4.6 Själavårdens utmaningar – Lysekil .......................................................................................... 46
4.6.1 Identitet och självkänsla .................................................................................................... 46
4.6.2 Relationell problematik ..................................................................................................... 48
4.6.3 Skam och skuld ................................................................................................................. 48
4.6.4 Kristen spiritualitet............................................................................................................ 49
4.6.5 Tvärkulturell själavård ...................................................................................................... 50
4.6.6 Psykosocial ohälsa ............................................................................................................ 50
4.7 Analys och reflektion ............................................................................................................... 51
4.7.1 En förlåtande gemenskap .................................................................................................. 51
4.7.2 En mänsklig och andlig gemenskap .................................................................................. 52
4.7.3 En trovärdig gemenskap ................................................................................................... 52
Kapitel 5 Församlingsbaserad (ecklesiologisk) själavård .................................................................. 54
5.1 Teologisk grund ....................................................................................................................... 54
5.1.1 Trinitarisk själavård .......................................................................................................... 54
5.1.2 Människosyn ..................................................................................................................... 55
5.1.3 Lidande, ondska och mening ............................................................................................ 56
5.1.4 Själavård – psykologi ........................................................................................................ 57
5.1.5 Bön och förbön i själavård ................................................................................................ 58
5.2 Fältstudie – IFS Modum Bad ................................................................................................... 58
5.2.1 Tideböner och gudstjänster ............................................................................................... 59
5.2.2 Undervisning ..................................................................................................................... 60
5.2.3 Själavårdssamtal ............................................................................................................... 61
2
5.2.4 Rekreation på flera sätt ..................................................................................................... 61
5.3 Själavårdens utmaningar – IFS ................................................................................................ 61
5.3.1 Identitet och självkänsla .................................................................................................... 62
5.3.2 Relationell problematik ..................................................................................................... 63
5.3.3 Skam och skuld ................................................................................................................. 65
5.3.4 Kristen spiritualitet............................................................................................................ 66
5.3.5 Tvärkulturell själavård ...................................................................................................... 67
5.3.6 Psykosocial ohälsa ............................................................................................................ 68
5.4 Analys och reflektion ............................................................................................................... 69
5.4.1 Forskning, reflektion och praktik som ger trovärdighet ................................................... 70
5.4.2 Helhetssyn ......................................................................................................................... 70
Kapitel 6 Sammanfattande diskussion och slutsats............................................................................ 72
6.1 Hur tar man sig an de utmaningar som själavården står inför i en postmodern kultur? .......... 72
6.2 Vad kännetecknar teologin som formar den själavårdande miljön? ........................................ 73
6.2.1 Världsbild .......................................................................................................................... 74
6.2.2 Människosyn ..................................................................................................................... 74
6.3 Hur kan den övergripande teologin i sin tur påverka den enskildes berättelse? ...................... 75
Summary ............................................................................................................................................ 77
Bibliografi .......................................................................................................................................... 79
Litteratur......................................................................................................................................... 79
Övriga källor .................................................................................................................................. 80
Hemsidor på Internet.................................................................................................................. 80
Informationsbroschyrer .............................................................................................................. 80
CD-skivor ................................................................................................................................... 81
Bilaga 1 .............................................................................................................................................. 82
Bilaga 2 .............................................................................................................................................. 83
3
Förord
Så är det sista kapitlet avslutat. Inte bara det sista i den här uppsatsen, utan det sista i raden av
många i den masterexamen som för mig har varit målet. Självklart är jag fantastiskt glad och
tacksam för att jag nu har nått dit. Mina förutsättningar för att fullfölja studierna under den här
våren har inte varit optimala, därför är glädjen och tacksamheten kanske extra stor. Det finns i detta
sammanhang några personer som jag vill uttrycka min tacksamhet till på ett speciellt sätt.
Den förste jag vill tacka är min handledare Arne Rasmusson. Förutom att han har handlett mig i
arbetet med denna uppsats, har han följt mig genom hela min tid av arbete och studier i teologi och
själavård som startade på allvar 1997. Jag kan ärligt säga att det är tack vare honom som jag nu tar
masterexamen i teologi. Med sin känsla för att se potentialen hos en människa och med sin generösa
uppmuntran, har han skapat en förhoppning hos mig om att detta var ett möjligt mål att nå. Arne, du
är en teolog som inte bara pratar teologi, du lever den teologi som du tror på och det har betytt
mycket för mig. Jag är så glad att jag har fått ha dig som lärare och handledare i flera stora
uppsatser under hela den här tiden. Du ska ha ett stort tack och jag önskar dig välgång i framtida
uppgifter.
Många är de vänner och kollegor i olika sammanhang som har uppmuntrat mig i arbetet med mina
studier, och alla är verkligen värda min tacksamhet. Ett par av dessa vill jag dock nämna speciellt
här. Först ett tack till Susanne Klingberg, som på halvtid varit min vikarie på Korteboskolans
själavårdsutbildning under de två senaste läsåren, för att jag skulle kunna fullfölja mitt
studieprogram. Det sätt på vilket hon har tagit sig an mina arbetsuppgifter har gjort att jag har
kunnat ägna den tiden åt studier, utan att vara orolig för hur det går med arbetet. Susanne har också
stöttat mig och trott på att arbetet med studierna skulle gå vägen. Tack Susanne. Den andra person
jag tänker särskilt på är Andreas Sköldmark, föreståndare för Wettershus retreatgård. Han är en
människa som följt mig under de senaste åren, både som kollega och vän, och som dessutom gav
tips om det själavårdande arbete i Lysekil som utgör en del av uppsatsen du nu har framför dig.
Tack Andreas för den goda medvandrare som du är.
Till sist vill jag förstås säga ett speciellt tack till min man Rolf. Detta studieprojekt har varit en
satsning på flera olika plan och utan hans totala stöd hade det inte gått att genomföra. Tack Rolf för
din kärlek som visar sig i allt från helhjärtad uppmuntran till hjälp med datorn när den lever sitt eget
liv. Jag hoppas att jag kan ge något tillbaka till dig av allt det som du ger mig. Våra döttrar, Sofie,
Emelie och Pauline med familjer ska också ha ett stort tack. Ni har välbehövligt nog fått mig att
slita mig från böcker och dator ibland, och istället ägna mig åt något av det mest väsentliga i livet –
gemenskapen med er.
Rosie
4
Kapitel 1 Introduktion
1.1 Bakgrund
Rum för själen – det är titeln för detta arbete. En sådan titel kan förstås föra tankarna i olika
riktningar och associationerna kan bli många. Vi förknippar ofta själen med människans
emotionella, kognitiva och sociala förmågor och behov, men också med de existentiella frågor som
hon bär på. Finns det då exempelvis rum för själen i den fysiska miljö som omger dagens
människor i arbete och fritid? Finns det rum för själen i en kultur som alltmer fokuserar på kroppen
som uttryck för vad det är att vara människa? Finns det rum för själen i en tid som värderar
förståndet och rationellt tänkande så högt? Finns det rum för själen i en kultur där tiden tycks gå allt
snabbare, och där förändringens vindar för människan framåt i en takt som hon har svårt att hinna
med? Ja, allt detta är viktiga frågor och det är frågor som också hör samman med ärendet för denna
uppsats, nämligen själavård som en del av kyrkans teologi, praktik och kallelse.
Den magisteruppsats som jag skrev under höstterminen 2010 hade som rubrik Det skapa(n)de
självet: En studie om det narrativa självets natur utifrån ett teologiskt och psykologiskt perspektiv. I
den dialog som där förs mellan ett teologiskt och psykologiskt perspektiv där det narrativa anslaget
är tydligt, föreslår jag ett svar på frågan om hur det narrativa självet växer fram, formas och
förändras. Svaret mynnar ut i tre nyckelord: beroende, berättelse och gemenskap. Dessa ord speglar
inte bara viktiga element i processen att födas och utvecklas som kroppslig, själslig och social
varelse. De speglar ingredienser som ur ett teologiskt perspektiv är väsentliga för människans
blivande och varande under hela livet, i förhållande till sig själv, andra och Gud. Jag vill belysa
detta med ett citat från nämnda arbete.
Sett med teologins ögon kan jag aldrig bli mig själv utan den gemenskap som är bärare av den
kristna berättelsen – kyrkan. Självets djupgående förändring behöver ett sammanhang, en
gemenskap som präglas av ett sunt beroende och där det är tillåtet och önskvärt att träna sig i att
berätta sin nya berättelse. En gemenskap som erbjuder praktiker som möjliggör förändring och
förvandling. […] Den kristna berättelsen visar sig vara sann när människorna som delar dess
gemenskap förkroppsligar evangeliet i sina liv tillsammans med varandra och andra. Det är också
då som kyrkan kan vara en själavårdande gemenskap där alla ger och tar emot. 1
Här skriver jag om kyrkan som en själavårdande gemenskap – en gemenskap som ger rum för själen
och som möter de behov människan i alla tider burit på, men som tar sig olika uttryck i olika
kulturella kontexter. Hur kan kyrkan vara en sådan miljö i en tid och kultur som den vi befinner oss
i? Min intention med föreliggande uppsats är just att visa hur några själavårdsmiljöer från olika
teologiska traditioner ger rum för själen mitt i den kultur och de behov som präglar vår del av
världen idag. I mitt arbete som lärare och föreståndare för en själavårdsutbildning är dessa frågor
ständigt närvarande och jag hoppas förstås att detta arbete ska fördjupa reflektionen i både mitt eget
och andra sammanhang. Jag vill redan nu betona att jag här inte behandlar själavård i snäv mening
som enbart enskilda själavårdssamtal, utan i en vidare mening där förkunnelse, liturgi och andra
former av praktiker kan fylla själavårdande behov.
Tor Johan Grevbo är en norsk teolog och själavårdare vars forskning jag kommer att referera till i
fortsättningen. Här vill jag inleda med att återge en bild som han använder för att i grova drag skilja
mellan två typer av själavårdare. Kanske kan det som läsare vara till en hjälp att ha den bilden med
sig i mötet med de olika själavårdsmiljöer som jag presenterar nedan.
Den ene står framme vid målet och ropar: Kom hit! Jag vet vart du ska! Den andre går tillsammans
med konfidenten på väg mot målet – en väg som inte alltid är synlig särskilt långt framöver för
någon av parterna.2
1
Gard 2011, s 63-64.
2
Grevbo 2006, s 511.
5
1.2 Frågeställning och precisering
För att bli så tydlig som möjligt i mitt arbete har jag valt ut tre olika teologiska traditioner och
miljöer för att söka svar på mina frågor. Jag är medveten om att det inte finns några knivskarpa
gränser mellan olika teologiska traditioner, och att de utvecklas och lär av varandra. I mitt val utgår
jag från den norske teologen och själavårdaren Tor Johan Grevbos bok Sjelesorgens vei,3 där han
skiljer på åtta olika grundtyper eller huvudriktningar av själavård utifrån olika teologiska
traditioner, vilket utgör en grund att utgå ifrån i mitt arbete. De tre grundtyper av teologi och
själavård som jag kommer att studera är det som Grevbo kallar den församlingsbaserade
(ecklesiologiska), den fördjupande (spirituella) och den utrustningsorienterade (karismatiska). Jag
väljer just dessa tre därför att den ecklesiologiska, enligt Grevbo, är den riktning som till stor del
präglat den skandinaviska själavården sedan mitten av 1900-talet; den spirituella med sin betoning
på tystnad, stillhet, bönemeditation och andlig vägledning som redskap och förhållningssätt växer
sig allt starkare under 2000-talet; och därför att den karismatiska, som betonar helande och andlig
utrustning, också är en riktning som drar många människor till sig idag.
Den kultur som omger oss har av många benämnts som ‟postmodern‟. Jag anser inte att det är ett
givet begrepp för att beskriva dagens kultur. Mycket av det som präglade det vi kallar modernismen
är ideal som utgör minst lika tydliga kännetecken för de kulturella strömningarna idag. Även om
begreppet postmodern är problematiskt kan det ändå vara ett användbart begrepp. Leif Gunnar
Engedal är ytterligare en norsk teolog, och han använder sig av detta begrepp för att beskriva den
kultur vi lever i och de själavårdsbehov som på ett särskilt sätt framträder i denna tid. Eftersom jag
till stor del använder mig av hans tankar när det gäller själavårdens utmaningar följer jag också
honom i hans begreppsanvändning. Att varje kultur och tid präglar människans självberättelser,
både på gott och ont, är en given utgångspunkt. Därför torde det vara viktigt att definiera vår tids
behov för att som kyrka kunna vara det tecken på Guds närvaro i världen som den kristna
gemenskapen är kallad att vara. Vad är det då för utmaningar som själavården står inför i denna
kultur? Engedal definierar några sådana i kapitlet ”Kristen sjelesorg i en postmoderne kultur:
Utfordringer og muligheter”4 publicerad i antologin Mötet med den splittrade människan. De
själavårdsbehov som han definierar kommer jag att använda för att precisera och konkretisera hur
de tre olika sammanhang som jag studerar svarar upp mot dessa utmaningar. Hur den
bakomliggande teologin påverkar det själavårdande mötet med konfidenten, dennes behov och
berättelse om sig själv och livet, ser jag också som en viktig fråga att svara på. Uppsatsens
frågeställning i förhållande till de tre traditionerna/miljöerna blir sålunda följande: Hur tar man sig
an de utmaningar som själavården står inför i en postmodern kultur? Vad kännetecknar teologin
som formar den själavårdande miljön? Hur kan den övergripande teologin i sin tur påverka den
enskildes berättelse?
1.3 Metod och material
Grevbos och Engedals arbeten utgör uppsatsens teoretiska ramverk. Jag redogör för Grevbos åtta
grundtyper av själavård i allmänhet och de tre jag väljer i synnerhet. Grevbos bok är ett gediget verk
som behandlar själavården historiskt och i nutid men också begreppsmässigt. Engedal sätter också
in det han kallar den postmoderna kulturen i ett historiskt perspektiv, och utifrån den skiss som
framträder beskriver han de utmaningar som själavården står inför men också redan finns mitt i. Det
finns dock ett område som jag saknar i hans framställning och därför lägger jag till det och hänvisar
i det sammanhanget till Peter Währborg som är professor i beteendemedicin och som bl a forskar
om stress och psykosocial ohälsa.
Min frågeställning söker jag, förutom genom litteraturstudier, svar på genom att själv besöka tre
olika miljöer som har koppling till var och en av de tre traditionerna. På plats finns jag med i det
3
Grevbo 2006.
4
Engedal 2004.
6
som erbjuds av gudstjänstliv, undervisning och annan verksamhet som kan kopplas till mina
frågeställningar. Att finnas med i enskilda samtal är något som, p g a sekretess inte låter sig göras.
Däremot för jag samtal med någon/några av dem som har ledarfunktioner i dessa sammanhang. Det
gör jag utifrån det frågeformulär jag tagit fram och som utgår från de olika behovsområden som
Engedal och Währborg beskriver (se bilaga 1). När det gäller den församlingsbaserade
(ecklesiologiska) inriktningen deltar jag, som en bland andra, i en rekreationsvecka på Institutt for
Sjelesorg (i fortsättningen IFS) vid Modum Bad i Norge. Det är en stiftelse med anknytning till den
Norska kyrkan men med bred ekumenisk förankring. Kanske kan man beskriva den teologiska
grunden som lågkyrkligt luthersk. Den fördjupande (spirituella) inriktningen får i mitt arbete
representeras av ett ekumeniskt arbete i Lysekil som utöver gudstjänstliv omfattar ett brett diakonalt
och socialt arbete som kallas Arken, samt ett kyrkornas själavårdscentrum – Samtal Arken (i
fortsättningen Arken). Här möts olika teologiska traditioner, men den ignatianska traditionens
förhållningssätt i samtal och övrigt arbete utgör en tydlig del. I denna miljö bedriver jag fältstudier
under några dagar. Jag studerar vidare den utrustningsorienterade (karismatiska) inriktningen vid
Församlingen Arkens Helandecenter (i fortsättningen HC) i Kungsängen, Stockholm (ska ej
förväxlas med Arken i Lysekil). Jag hade tänkt vara med under det man kallar Helandedagar som
pågår 2,5 dygn och som varvar undervisning, förbön och samtal med gudstjänster. Detta har dock
inte gått att genomföra, eftersom man från Arkens sida sagt nej till min förfrågan att komma dit.
Detta begränsar förstås mitt material när det gäller den karismatiska riktningen men jag besöker en
offentlig gudstjänst – ett s k helandemöte samt offentlig undervisning vid ytterligare ett tillfälle för
att komma så nära praktiken som möjligt.
Utifrån de tre teologiska/själavårdande traditioner som jag valt att studera fördjupar jag mig, utöver
det Grevbo skriver om var och en, i delar av den litteratur som kännetecknar dessa. Den
ecklesiologiska traditionens litteratur består av böcker som företrädare för IFS har skrivit samt den
norska tidskriften Tidsskrift for sjelesorg som ges ut av IFS, Modum Bad. Det är den enda
facktidskrift när det gäller själavård i Norden. Litteraturen för den spirituella inriktningen
representeras framförallt av författare i den ignatianska traditionen, så som Gerard Hughes, William
Barry/William Connolly samt den svenska årsboken för ignatiansk spiritualitet Polanco. När det
gäller den karismatiska traditionen i församlingen Arken använder jag mig främst av litteratur
skriven av Linda Bergling som är en av församlingens pastorer, och vars skrifter enligt uppgift från
Leena Törnwall på HC ligger till grund för HC:s teori och praktik. Ett specialnummer av
församlingens tidning Helande löv från 2010 används också samt en CD-skiva om inre bön som
Bergling talat in. Uppsatsens frågor ställs alltså såväl på ett teoretiskt som på ett praktiskt plan.
Ansvariga för arbetet från respektive miljö har erbjudits att svara på frågeformulärets frågor för att
deras röster ska bli hörda i uppsatsen på sina egna villkor. Företrädarna för HC valde dock att inte
svara på frågeformuläret. Alla norska och danska citat har jag översatt till svenska. I den mån jag
citerar Bibeln används Bibel 2000.
Anledningen till att man från HC:s sida valt att inte svara på frågeformuläret och att säga nej till
mitt deltagande under helandedagarna har jag inte fått klarhet i. Jag har muntligt och skriftligt
redogjort för mitt syfte med besöket och jag har lämnat den rekommendation som de har efterfrågat
men ändå fått nej. Att här försöka sig på en förklaring kan bara leda till spekulationer, vilket jag
avstår ifrån. Man kan dock tänka sig att deras avvisande bemötande i någon mån har färgat min bild
av verksamheten där, liksom öppenheten och samarbetsvilligheten i de två andra sammanhangen
har färgat den på sitt sätt. Min definition av själavård ligger också närmare IFS och Arken i Lysekil,
men eftersom jag i något sammanhang mött Linda Bergling och, genom mitt arbete, ett antal
personer som haft/har kontakt med HC, har jag ett stort intresse av att förstå deras teologi och
själavård på ett bättre sätt.
1.4 Disposition
Efter detta inledande kapitel följer kapitel två: ”Utgångspunkter”, där jag närmare presenterar de
olika utgångspunkterna för min uppsats. Det kommer dels att utgöras av en redogörelse för Grevbos
7
grundtyper av själavård utifrån olika teologiska traditioner, dels av Engedals och, på ett område,
Währborgs beskrivning av den postmoderna kulturen och dess utmaningar vad gäller själavården. I
kapitel tre: ”Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård”, fyra: ”Fördjupande (spirituell)
själavård” och fem: ”Församlingsbaserad (ecklesiologisk) själavård”, kommer jag att presentera de
tre själavårdsmiljöerna; deras teologiska bakgrund; resultaten av mina fältstudier och hur de olika
miljöerna svarar på min frågeställning i teori och praktik. I slutet av vart och ett av dessa kapitel
finns en rubrik under vilken jag analyserar och reflekterar över det jag presenterat. En liten koppling
till Engedal och Währborg görs också i anslutning till vart och ett av de olika själavårdsbehov som
lyfts upp. Slutligen avslutas uppsatsen med kapitel sex: ”Sammanfattande diskussion och slutsats”,
där jag för en sammanfattande diskussion och presenterar de slutsatser jag dragit.
8
Kapitel 2 Utgångspunkter
2.1 Huvudriktningar/grundtyper i själavård – Grevbo
En teologi utan praktik är inte särskilt relevant. När det gäller själavård som praktik kan man också
säga tvärtom, att utan teori är det svårt att göra genomtänkta vägval, och även om man inte har en
uttalad teori så finns den ändå där, outtalad. Hur man som själavårdare ser på en människas frågor
och problem, och hur man tar sig an dem beror nämligen på de teoretiska föreställningar man har.
Grevbo har gjort ett försök att systematisera de åtta huvudriktningar som han ser inom framför allt
den protestantiska själavårdens område idag. Han påpekar vidare att själavård som har en mer
eklektisk inriktning inte får särskilt stor plats i hans framställning, vilket innebär att nyare viktiga
impulser till själavården delvis förbigås. Grevbo väljer ändå att utesluta den mer eklektiska
riktningen p g a att han menar att materialet annars skulle bli alltför svårhanterligt. De olika
riktningarna har mer eller mindre olika teorier som sin grund. Som allt systematiserande blir även
denna uppdelning något trubbig eftersom det inte går att dra helt klara skiljelinjer mellan
riktningarna. Jag anser dock att Grevbos uppdelning är till hjälp för att se riktningarnas olika
ursprung, men också för att förstå dynamiken i själavårdens utveckling under framförallt de senaste
hundra åren. Nedan presenterar jag de olika grundtyperna och hur han definierar dem.
Presentationerna av de riktningar som jag inte utgår ifrån kommer dock att bli mycket korta. Jag
använder mig av samma skala som han gör. Grevbo menar att det finns något av värde att hämta
från alla de olika riktningarna och han betonar att hans primära syfte är att lära något av dem, inte
att kritisera, även om det självklart finns sådant som kritiseras. Kritiken i sig visar också något av
den teori som författaren själv har som grund för sin syn på själavård. I presentationen börjar vi från
höger och går mot vänster på skalan. Att Grevbo har valt ett traditionellt höger-vänster-schema
betyder inte att en huvudriktning värderas utifrån sin placering på skalan utan det fungerar mer som
ett pedagogiskt hjälpmedel. Riktningarna till höger på skalan har som framgår sin tyngdpunkt i Gud
och kyrkan medan de på vänsterkanten i större utsträckning betonar människan och världen. 5
Grevbo menar dock att inte så sällan händer det i en själavårdsprocess att samtalen börjar till
vänster på skalan och slutar till höger.6 Som vi ser av denna skala ligger alla tre riktningar som jag
valt att studera i mittenfältet. Ändå kommer vi att upptäcka att det finns en del markanta skillnader
dem emellan.
8.Samhällsinr 7.Partnercentr 6.Djuppsyk 5.Förs baserad 4.Fördjupande 3.Utrustningsorient 2. Bibelbaserad 1.Budskapsförm
(sociopolitisk) (terapeutisk) (analytisk) (ecklesiologisk)
(spirituell)
(karismatisk)
(evangelikal)
(kerygmatisk)
Människan/världen--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Gud/kyrkan7
2.1.1 Budskapsförmedlande (kerygmatisk) själavård
Denna riktning har sin absoluta utgångspunkt i teologin – närmare bestämt i den dialektiska teologi
som Karl Barth var företrädare för i 1900-talets Europa. Grevbo hävdar att denna teologi betonar
den stora ‟klyftan‟ mellan Gud och människan och att alla svar på mänsklig nöd finns i Guds ord –
uppenbarelsen om Gud. Därför blir en kristocentrisk förkunnelse av Guds ord med syndabekännelse
och absolution det som även enskild själavård egentligen handlar om. På senare år har denna
riktning dock nyanserats och upplevs därför inte lika snäv som tidigare. Dess tydliga teologiska
5
Grevbo 2006, s 304-306.
6
Ibid, s 407.
7
Ibid, s 307.
9
identitet förtjänar, enligt Grevbo, att tas på allvar.8 Det finns de som inte skulle hålla med om
Grevbos lutherskt färgade tolkning av Barths teologi.
2.1.2 Bibelbaserad (evangelikal) själavård
Bibelbaserad själavård är enligt dess förespråkare grundad i Guds inspirerade och ofelbara ord.
Detta är, menar Grevbo, en själavård där man använder Bibeln som bas i utvecklingen av teologi,
filosofi, metoder och material. Denna riktning kan sägas höra hemma inom den mer konservativa
evangelikala teologin. Man använder Bibeln på ett bredare sätt än i den förra riktningen och man
tillämpar dess budskap frimodigt, och ganska okritiskt i många olika slags livssituationer även i vår
tid enligt Grevbo. 9
2.1.3 Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård
I tillägg till den budskapsdimension som de två tidigare riktningarna innehåller, tillkommer i den
utrustningsorienterade själavården ett moment som är knutet till det som i Bibeln benämns som den
helige Andes utrustning och nådegåvor. Dessa inslag har funnits med som viktiga element genom
hela själavårdens historia, och Grevbo poängterar att för att räknas till karismatisk själavård skall
den helt genomsyras av detta, inte enbart finnas med som en begränsad del. Inom denna
huvudriktning betonas det att själavårdaren behöver ta emot särskild andlig utrustning för att
fungera som förmedlare av ett gudomligt helande i sin själavårdande tjänst – en utrustning som
visar sig på ett kraftfullt sätt. Man kan ha en viss öppenhet eller inte med tanke på psykologi men
det centrala är att Bibeln i sig visar på principer för modeller och metoder som leder till helande.
Bönen har här en central plats och genom bönen måste själavårdaren, enligt Mary Pytches, få del av
följande: Den helige Andes gärningar, auktoriteten i Jesu namn, Guds sanna ord, kärlek, personlig
växt, den kristna gemenskapen och Jesu verk på korset.10 Har man inte del av Jesu egen kraft och
auktoritet är också det man förmedlar till konfidenten utan kraft. De nådegåvor som betonas starkast
inom denna riktning är profetians och helbrägdagörelsens gåvor. Den profetiska gåvan innebär
förmågan till avslöjande, uppmuntran, vägledning och förmaning in i konfidentens situation – en
insikt som ger själavårdaren ett slags ‟försprång‟ i förhållande till konfidenten och till vad annan
terapeutisk kunskap kan ge. Helbrägdagörelsens gåva gäller såväl fysiska sjukdomar som inre
själsligt helande, t ex helande av minnen. I båda fallen handlar det ofta om ett slags förbönssamtal,
där fysiska sjukdomar eller ‟inre sår‟ diagnostiseras och sedan behandlas med den form av bön som
anses lämplig, för att sedan följas upp med vägledning i hur konfidenten ska leva fortsättningsvis. I
vissa fall menar man att sjukdom och inre sår har demoniskt ursprung och då är utdrivning
(exorcism) det enda verksamma motmedlet. Offentlig förbön för enskilda personer är också ett
inslag i den här riktningen.
Grevbo menar att även om det finns delar i denna själavård att ta på allvar, finns det också sådant att
ställa sig frågande och kritisk inför. För det första är denna typ av själavård elitpräglad och
auktoritär. Faran för att den andligt utrustade själavårdaren drar felaktiga slutsatser och utövar
osund makt ligger nära till hands. För det andra fokuserar den på att ett framgångsrikt ‟segrande‟
andligt liv och har därför inte tillräcklig hjälp att ge i motgång och lidande som är en naturlig del av
livet. För det tredje överför man den nytestamentliga kulturen och ordbruket mycket oreflekterat till
dagens situation (t ex när det gäller sjukdom och onda andar), vilket kan få mindre goda
konsekvenser för den som söker själavård. Dock är tilltron till Jesu namn och betoningen av
själavårdarens utrustning något att utmanas av i en själavård med svagare kristen profil. 11 HC i
8
Ibid, s 308-316.
9
Ibid, s 316-323.
10
Mary Pytches, Set My People Free. Inner healing in the Local Church. London, 1987, s 28-33. Citerad i ibid, s 326.
11
Grevbo 2006, s 324-332
10
Församlingen Arken, Stockholm kan nog till stora delar sägas passa in i ovanstående beskrivning
även om där också finns inslag från andra traditioner.
2.1.4 Fördjupande (spirituell) själavård
Grevbo hävdar att under de senaste decennierna är det knappast något begrepp som har utmanat
internationell själavård i högre grad än andlig vägledning och spiritualitet. I den svenska kontexten
kopplas denna riktning framför allt till professorn i religionspsykologi Owe Wikström och
karmelitmunken Wilfrid Stinissen. De skriver utifrån skilda perspektiv, men kommer till samma
slutsats, nämligen att denna sida av själavården behövs mer än någonsin. Ett annat begrepp som är
aktuellt här är mystagogi. Detta begrepp har sitt ursprung i förkristen tid och en mystagog kan brett
förstås som ”en person som vägleder andra genom livets många skiftningar.”12 Mystagogi handlar
då följaktligen om själavårdens djupdimension – den process som genom kvalificerad andlig
vägledning, för människan till ett ständigt djupare erkännande av sitt behov och beroende av Gud
och Guds hemligheter. Wikström betecknar denna process – fördjupning – som själavårdens fjärde
dimension, efter omsorg, besinning och tolkning – en dimension som är beroende av de tre
föregående.13
Grevbo hänvisar till Stinissens bok Andens terapi där han pekar på tre egenskaper som en god
andlig vägledare behöver. För det första erfarenhet av Gud – att Gud har blivit en verklig Gud i
vägledarens liv – att man själv gått ‟vägen‟. Den andra egenskapen är respekt – en djup
medvetenhet om människans värde och värdighet. Av detta följer att vägledaren inte står över sin
konfident; att han/hon tar hänsyn till den enskildes personliga väg; samt att man i samtalet fungerar
som en barnmorska som underlättar ‟förlossningen‟ – det nya som föds fram i denna process.
Mildhet och fasthet utgör den tredje egenskapen. Det är just kombinationen som är så viktig. Gud är
här förebilden och beskrivs av Stinissen som både far och mor, man och kvinna, en syntes av fasthet
och mildhet – styrka i ömheten och ömhet i styrkan. Den andlige vägledaren klarar sig i allt detta
inte utan den andliga gåva som genom den kristna historien har kallats ‟discretio‟ – urskiljningens
gåva och som man får genom andlig läsning (‟lectio divina‟), bön, kontemplation och övning i att
följa Guds vilja.14
I fördjupningsprocessen vägleds den enskilde att genom bön och meditation närma sig och lära
känna Gud genom Kristus. Då lär man också känna sig själv, alltså den man är bestämd av Gud till
att vara. I mötet med Gud ‟glömmer‟ man sig själv (i egoistisk bemärkelse) och på det sättet ‟finner‟
man sig själv (i gudomlig mening). En naturlig och nödvändig följd av detta är att man i större
utsträckning också tjänar och älskar andra människor. Med hjälp av denna dimension kan vi
upptäcka mer av den kristna traditionens ‟skattkammare‟ på själavårdens område. Betoningen på
mognad och växt utan orealistiska förväntningar är, säger Grevbo, positiv. Dock är det viktigt att
inte hamna i en ny ‟gärningslära‟ eller elitistiskt tänkande där vissa personer anses ha kommit
längre och därför står närmare Gud. Att denna riktning på senare år fått en så ekumenisk karaktär
måste, enligt Grevbo, ses som positivt. Det bidrar till en större helhetssyn på människan i
själavården.15 Även om Grevbo inte i detta sammanhang i större utsträckning nämner den
ignatianska traditionen vad gäller själavård och andlig vägledning, så har den idag en central plats i
många kristna sammanhang och kan nog sägas betyda åtskilligt som en ekumenikens vägröjare.
Kyrkornas gemensamma arbete genom Arken i Lysekil är ett sammanhang där denna inriktning har
sin självklara plats.
12
Ibid, s 334.
13
Wikström 1999, s 244.
14
Stinissen 1996, s11-28.
15
Grevbo 2006, s 332-342.
11
2.1.5 Församlingsbaserad (ecklesiologisk) själavård
Detta är en huvudriktning där, enligt Grevbo, Martin Luther och traditionen efter honom har en
tydlig påverkan. Manfred Seitz, en typisk representant för denna riktning, säger att ”Gud har
påbörjat sin själavård. I Jesus blir den synlig. I församlingen och genom den förs den vidare.”16
Själavården har sin fasta förankring i kyrkans gemenskap och sker på kyrkans vägnar. Den sker
också principiellt alltid i kyrkans kontext, även om den rent geografiskt kan ske långt bort från
kyrkans lokaler. Förkunnelse och gudstjänst är centrala begrepp i den generella själavården inom
denna riktning, men den är också generell i meningen att inget mänskligt är ointressant eller
främmande. Detta visar på en typisk koppling till Luthers skapelse- och inkarnationsteologi. När det
gäller den speciella själavården är Bibeln, bönen, dop och nattvard viktiga medel. Också här är en
bred förståelse av själavården som både troshjälp och livshjälp väsentlig. Därmed hamnar
själavården mycket nära beteckningen diakoni – en syn som präglar många av själavårdarna inom
denna riktning. En så bred förståelse gör att själavården kännetecknas av stor öppenhet för
humanvetenskapliga perspektiv vilket påverkar förhållandet till psykologi och psykoterapi.
Sammanfattningsvis kan sägas att här finns en förväntan på att själavårdaren tar till sig all tänkbar
kunskap som gynnar förståelsen av den verklighet som enskilda och församlingar lever i. Grevbo
konstaterar att i det stora hela kan man påstå att mycket av skandinavisk själavård befinner sig här.
Grevbo, som själv står nära denna riktning, menar att den teologiska reflektionen parad med
bredden av frågor som ryms inom denna själavård är mycket positiv. Problemet som han ser det,
kan vara att man blir så upptagen av grundläggande spörsmål att det praktisk-metodiska momentet i
själavården kommer i skymundan. Ett närbesläktat problem är att det kan uppstå en övertro på den
generella själavården och det som gemenskapen i sig kan åstadkomma. 17 Inom denna tradition
finner verksamheten på IFS sin huvudsakliga tillhörighet. En sak man kan ifrågasätta i Grevbos
framställning är om församlingsbaserad själavård är lika med luthersk själavård. Jag vill nog påstå
att speciellt alla de riktningar som finns till höger om denna riktning på skalan har en stark koppling
till den kristna gemenskapen, om än på lite olika sätt. Kanske hade en annan beteckning en
församlingsbaserad/ecklesiologisk varit bättre. En annan sak som jag vill ta upp här är Grevbos
påstående att denna typ av själavård har varit den dominerande i Skandinavien under andra halvan
av 1900-talet. Jag känner inte de norska förhållandena så väl, men när det gäller Sverige kan man
nog säga att själavården i stort under den tiden också varit mycket influerad av de två följande, mer
psykologiska riktningarna. Detta kan nog ha att göra med att så många präster och pastorer
genomgått S:t Lukas psykoterapiutbildning som hade (och har) en psykodynamisk grund med
starka inslag av Rogers terapeutiska förhållningssätt (kanske inte i så stor grad idag). S:t Lukas
själavårdsutbildning har också till viss del kommit att präglas av dessa synsätt, även om ambitionen
varit att skilja på psykoterapi och själavård.18 Min bild, när jag på olika sätt tar del av hur den
själavård ser ut som präglar den lutherska fåran i Sverige idag, är att man behållit väsentliga delar
från psykologins område, men att man också söker sig tillbaka till de historiska rötterna från tiden
före reformationen mot en mer fördjupande, spirituell själavård (se 2.1.4).
2.1.6 Djuppsykologisk (analytisk) själavård
Huvudkännetecknet för denna huvudriktning, enligt Grevbo, är den starka påverkan som Sigmund
Freud men också Carl Gustav Jung har haft på dess själavård, både vad gäller tänkande och metod.
16
Manfred Seitz, Praxis des Glaubens (2:a uppl). Göttingen, 1979, s 93. Citerad i ibid, s 344.
17
Grevbo 2006, s 342-351.
18
Psykoterapi anses som en vetenskaplig behandlingsmetod där man har någon form av vetenskapligt godkänd
psykologisk teori som grund, och som därför inte tar ställning i frågan om Guds existens. Psykoterapeutisk behandling
lyder under hälso- och sjukvårdslagen och därför kan man inte heller i dessa samtal fördjupa sig i existentiella/andliga
frågor på samma naturliga sätt som i själavård, för vilken den kristna tron utgör grunden.
12
Även om man i själavården har nytta av djuppsykologiska begrepp och modeller kan det, enligt
Grevbo, aldrig bli själavårdens huvudsak att ha samma mål som dessa.19
2.1.7 Partnercentrerad (terapeutisk) själavård
Denna huvudriktning har fått sin särprägel från tre håll: Anton Boisen, grundare av pastoralklinisk
utbildning (PKU) där det är den kliniska erfarenheten i det nära mötet med den lidande människan
som utgör själva grunden i studierna; Paul Tillich och processteologin som också utgår från
erfarenheten men där kristendomens historiska förankring i kristologin har liten plats enligt Grevbo;
samt Carl Rogers och hans humanistiska klientcentrerade terapi, varifrån de viktigaste psykologiska
impulserna kommit, speciellt vad gäller den terapeutiska relationen. 20
2.1.8 Samhällsinriktad (socio-politisk) själavård
Befrielseteologin kan, enligt Grevbo, beskrivas som den viktigaste inspirationskällan för
själavården i denna riktning. Den har sin egen prägel på grund av den kontext bland fattiga grupper
i Latinamerika där den vuxit fram. Poängen är att gå från en självcentrerad, individuell själavård för
att istället föra in en kritisk reflektion över konfidentens faktiska vardagsvärld. Grevbo skriver att
denna riktning aldrig kan bli djup nog som enda förklaringsmodell men att den tjänar som ett
nödvändigt korrektiv till den individualism som också vår tids kyrka delvis fallit offer för.21
2.1.9 Kritisk perspektivpluralism
Sammanfattningsvis kan sägas att Grevbo förordar det han kallar kritisk perspektivpluralism i det
att själavårdaren har en öppen hållning och är beredd att lära av de olika infallsvinklarna utan att
därför förlora en egen grundhållning. Den egna hållningen nyanseras genom erfarenhet, kunskap,
fördjupning och i mötet med de nya utmaningar man ställs inför från tid till annan, och att det i
grunden är sunt att inte alla själavårdare tänker och handlar precis som man själv gör. 22
2.2 Själavård i en postmodern kultur
Ovan har jag försökt att ge en övergripande bild av själavårdens landskap i vår tid och i vår del av
världen. Nu går jag vidare för att visa på några utmaningar som själavården möter i den
postmoderna kulturen.
2.2.1 Analys av postmodern kultur
Engedal skissar, ur några olika men sammanflätade perspektiv, en bild av det som kännetecknar den
kultur vilken idag präglar människors verklighet. Den verklighet som kan sägas omge det
själavårdande mötet. Ur ett existentiellt perspektiv kan vi konstatera att genom vår tids teknik kan vi
på ett helt nytt sätt, i någon mån, förstå vår egen litenhet och sårbarhet i ett oändligt universum.
Samtidigt har världen genom TV och Internet blivit mindre än någonsin. Denna paradox kanske kan
beskrivas som den postmoderna existentiella ‟klangbotten‟ utifrån vilken vi lever våra liv, liv som
präglas av oro, osäkerhet, förvirring och uppbrott och som samtidigt gör oss ytterst delaktiga i
varandras liv på ett nytt och främmande sätt. När det gäller tiden följer den samma mönster – den
har blivit oändligt lång med tanke på människans utvecklingshistoria, och samtidigt mycket kort
med tanke på hur vår livsstil hotar förstöra civilisationen. Alla de vapen som teknikens framgångar
har skapat gör att vi också, som aldrig förr, fått se ondskan ansikte mot ansikte. Det ansikte vi då
19
Grevbo 2006, s 351-367. Såväl Freuds som Jungs psykologi i förhållande till teologi och själavård har jag behandlat i
två tidigare uppsatser: ”Freuds psykologi ur ett teologiskt perspektiv” (teologie kandidatuppsats vid Umeå universitet
2001), samt ”Själavården vid ett vägskäl och en väg att gå” (uppsats vid Korteboskolan, Jönköping tillgodoräknad som
C-uppsats vid Umeå universitet).
20
Ibid, s 367-386.
21
Ibid, s 386-400.
22
Ibid, s 407.
13
möter är enligt Engedal människans ansikte. Mänskligheten i den postmoderna kulturen befinner sig
i chockfasen av en kollektiv sorgeprocess – en kollektiv förlust av framtidstro, medmänsklighet och
tron på en positiv vetenskaplig teknologisk utveckling.23
Den postmoderna kulturen har, genom mötet med den mänskliga ondskan, inneburit en misstro mot
modernitetens upphöjande av förnuft, vetenskap och objektiv exakt kunskap, och här kommer det
kunskapsteoretiska perspektivet in i bilden. Sanningen med stort S lyser med sin frånvaro när vi ser
att kunskap så ofta är knuten till historiska traditioner, sociala processer och kulturella
förutsättningar. ”Förnuftet har i kraft av den postmoderna kritiken nått fram till en djupare insikt om
sina egna begränsningar.”24 Samtidigt som det öppnar vägen för att utforska mänsklig kunskap
innebär det också en svårighet, där mycket av det som förut var säkert och självklart inte längre är
det. I förhållande till religion har ‟Sanningen‟, ‟Meningen‟ och ‟Gud‟ som självklarheter tappat sin
förklaringsförmåga, vilket i sin tur bidrar till osäkerhet och förvirring.25 Min tanke är att detta också
påverkar vilken typ av själavårdare eller själavårdsmiljö den enskilde söker. För att återknyta till
Grevbos två typer av själavårdare under 1.1 kan jag tänka mig att de olika typerna kan attrahera
människor med olika bakgrund och den form av hjälp som dessa söker.
‟Valfrihetens förbannelse‟ – så skulle man kunna benämna symtomen på de nya sociala och
existentiella ‟sjukdomstillstånd‟ som visar sig i den postmoderna kulturen ur ett sociologiskt
perspektiv. Mångfalden har blivit ett värde i sig och den tränger sig in på alla områden i det
mänskliga livet: allt från el- och mobilleverantör till livspartner och religiös eller icke-religiös
livsåskådning kan väljas och bytas ut. I detta existentiella kristillstånd låter inte motreaktionerna
vänta på sig: De uppsplittrande tendenserna möts med ett sökande efter helhetstänkande och
sekulariseringen får sin motreaktion i ett andligt sökande där man antingen söker i nya religiösa
rörelser eller vänder sig tillbaka till den religiositet som bestått tidens prov (t ex ökenfädernas
andliga vägledning och medeltidsmystik eller gammal visdom från österlandet). 26 Några
problemområden framstår i detta ljus som oundvikliga och viktiga att arbeta med i en postmodern
själavårdskontext. Dessa har sin koppling till det som lyfts fram under de olika perspektiven under
denna rubrik och speglar på skilda sätt den postmoderna kulturen.
Innan vi går vidare vill jag åter betona att det finns delar i Engedals beskrivning av den
postmoderna kulturen som är problematiska. T ex är tron på den teknologiska utvecklingen stor på
många områden och alla människor lider inte av brist på framtidstro eller saknar medmänsklighet.
Att många människor i vår kultur dock till viss del präglas av vilsenhet, rotlöshet och valfrihetens
förbannelse, såsom Engedal beskriver det, är inte så svårt att upptäcka. Det är framförallt dessa
sidor av det Engedal lägger i begreppet postmodern som jag lutar mig emot i detta arbete.
2.2.2 Identitet och självkänsla
Identitet och självkänsla är ett tema som Engedal identifierar och som även jag av erfarenhet vet
ständigt återkommer i dagens själavård, inte minst bland unga människor men också hos dem som
är lite äldre. Mångfalden och valmöjligheterna påverkar även identitet och självkänsla. Vem är jag?
Vem vill jag vara? Varför stämmer inte jag med idealbilderna i samhället? Detta är frågor som
uttalat eller outtalat ofta ligger till grund för att man vänder sig till en själavårdare. Engedal
konstaterar också att rastlöshet och förändringar i samhället, kulturell pluralism och
traditionsupplösning, liksom en splittrad verklighetsbild och brist på stabila relationer underblåser
denna existentiella oro och osäkerhet i förhållande till den egna identiteten. Engedal menar att man i
själavården behöver arbeta med att tyda den existentiella oron med det djup och komplexitet som
23
Engedal 2004, s 28-31.
24
Ibid, s 33.
25
Ibid, s 32-34.
26
Ibid, s 34-38.
14
den innehåller. Frågan är hur man ger den hjälp i detta som både är existentiellt meningsfull och
teologiskt väl förankrad.27
2.2.3 Relationell problematik
Relationell problematik är kännetecknande för den postmoderna sociala kontexten. Också på detta
område delar jag Engedals beskrivning utifrån den själavårdande verksamhet jag är ansvarig för.
Även här kan de oändliga valmöjligheterna bli ett stort problem. Det postmoderna
självförverkligandeprojektet bidrar till att många relationer inleds med tanken att jag ska bli
tillfredsställd och att mitt livsprojekt ska lyckas. Kraven på livspartnern, vänner och andra
människor i ens närhet blir alltför höga, och bristen på nära förpliktande relationer och
gemensamma moraliska värderingar gör livet svårt att hantera för många människor. I jakten på att
förverkliga sig själv blir partner och vänner lätt till utbytbara objekt, men när projekten är
genomförda kan den djupa ensamheten ändå vara den avgrund som öppnar sig framför en
människa. Många, både barn, unga och vuxna lever idag med djupa sår efter brustna relationer och
behovet av omsorg och närhet är så stort att den enskilda själavården omöjligt kan tillgodose det.
Här menar Engedal att själavården dels har ett ansvar att stärka församlingen som själavårdande
miljö – en miljö som inkluderar, ser och tar till vara – dels att hjälpa människor att leva utan att få
alla sina förväntningar och behov tillfredsställda av andra människor.28
2.2.4 Skam och skuld
Engedal påpekar att kyrkan historiskt sett i första hand har utformat teologin och själavården och
dess praktiker i förhållande till skuldens problematik. Han menar dock att många konfidenter idag
plågas mer av skam än av skuld, och att detta är en stor utmaning för själavården i en postmodern
kontext.
Ska vi kunna vara trovärdiga herdar och ‟tolkande vägledare‟ i mötet med den skoningslösa
skammens avgrunder – den bedövande upplevelsen av att vara ovärdig, bristfällig, fel, inte värd
andras omsorg eller kärlek – då krävs det både god teologi, betydande psykologisk insikt och
mycket av den själavårdande nådegåva som heter mildhet och tålamod. 29
I min magisteruppsats behandlar jag detta ämne något och gör där en koppling till den
individualistiska postmoderna kulturen.
På grund av skammen hotas alltså det autonoma, bundna självet i grunden. Genom upplevelsen av
skam ser man på sig själv med andras ögon och ‟den andre‟ kommer alltför nära det privata
självet. I individualismens namn måste detta förhindras och därför undviker man skammen eller
förtränger den. […] Skam, i större utsträckning än skuld, är alltså paradoxalt nog en relationell
känsla. Det handlar om hur andra ser på mig och bedömer mig som person samtidigt som det
privata självet står i centrum och inte får ifrågasättas. 30
I en sådan oberoendekultur som vår har skammen ingen given plats. Resultatet kan bli att skammen
blir en djup inre skam som inte får finnas men som ändå kan ta sig uttryck genom att man överför
sin skam på andra i jakten på det egna självförverkligandet. En annan sida av skam är den som
många som utsatts för våld och övergrepp upplever. Eftersom den problematiken ständigt ökar i
vårt samhälle kan man förmoda att skammen som fenomen också ökar.
2.2.5 Kristen spiritualitet
Den postmoderna kulturens splittrande tendenser samt dess avskaffande av sanningar med stort S
får sin motreaktion hos människor som på olika sätt ändå uttrycker sin andliga längtan och
existentiella hemlöshet.
27
Ibid, s 54.
28
Ibid, s 54-55.
29
Ibid, s 55.
30
Gard 2010, s 33.
15
Man söker inte först och främst tankemässig klarhet eller intellektuell förståelse, men söker efter
vitaliserande religiösa erfarenheter som berör på djupet, och som kan bekräfta sanningshalten och
relevansen i det som dogmer och lärosatser säger.31
Här har själavården, enligt Engedal, en stor utmaning i att ta en sådan längtan på djupt allvar och
möta behovet av mognad och växt med en kristen spiritualitet som både är livsnära och som har en
teologisk bärkraft. I magisteruppsatsen lyfte jag fram den andliga vägledningen och dess olika
medel som en praktik för självet.32 Stillheten, tystnaden, läsningen, bibelmeditationen, skrivandet är
egentligen bön i olika former. Det är olika, men besläktade sätt att relatera till Gud, att föra ett
samtal med Gud. Engedal menar att den kristna gemenskapen behöver, inom ramen för den
postmoderna kulturen, utveckla former för såväl en enskild som kollektiv praktisk spiritualitet.33
2.2.6 Tvärkulturell själavård
I det postmoderna mångkulturella samhället uppstår ytterligare en stor utmaning för själavårdens
del. Hur skapar man förståelse i den heterogena kontext som är vår, och hur kan man i det
själavårdande mötet ge adekvat hjälp i de olika problemställningar som uppstår i en sådan kontext?
I samband med detta är det enligt Engedal av stor betydelse att se till den sociala och kulturella
kontext i vilket en konfident befinner sig. Det räcker inte med en begränsande och snäv, inåtvänd
och psykologiserande själavård som fokuserar på individens inre liv. 34
2.2.7 Psykosocial ohälsa
Utöver det som Engedal ser som viktiga utmaningar för själavården i en postmodern kultur skulle
jag också vilja lägga till det vi kallar psykosocial ohälsa. Det som WHO för flera år sedan genom
sin forskning förutsade skulle komma att känneteckna sjukdomsbilden i vårt samhälle var stress,
depression och våld säger Peter Währborg i en intervju. 35 Han menar att den tekniska utvecklingen
går i ett rasande tempo medan människans hjärna i stort sett är kvar på stenåldersmänniskans nivå.
Känslan av otillräcklighet har smugit sig in på alltfler områden av livet och skapar en oerhörd inre
stress hos många. Det Währborg efterlyser är kravlösa zoner där det finns plats för kontemplation
och reflektion. Kyrkan skulle kunna vara en sådan plats säger han – tillhörigheten till ett socialt
sammanhang, liksom en personlig tro är faktorer som ofta sänker stressnivån – men eftersom
verksamheten till stor del bygger på ideella insatser finns risken att kyrkan blir en del av
otillräcklighetskarusellen. ”De aktörer som kan erbjuda människan befrielse från otillräcklighet, har
en ljus framtid,” 36 säger Währborg.
2.2.8 Hur kan kompetensen stärkas?
Avslutningsvis i detta kapitel återvänder jag till Engedal som ställer sig frågan hur den
själavårdande kompetensen på de sätt han beskriver inom de olika områdena ska kunna stärkas. Det
första svar han ger är att detta görs genom empirisk forskning som dessutom innehåller
tvärvetenskapliga perspektiv.37 Förvisso har inte alla själavårdsmiljöer resurser för sådan forskning,
men de som verkar som själavårdare kan, enligt min mening, ta till sig den forskning som de med
större resurser kan erbjuda. Det andra svar som Engedal ger är behovet av fördjupad teologisk
reflektion, speciellt när det gäller teologisk antropologi där en bearbetning och tolkning av
mänskliga erfarenheter utifrån kristen tro kan ske. Människan lever i olika dimensioner i naturen,
31
Engedal 2004, s 56.
32
Gard 2010. Se innehållet under rubrikerna 3.6.1, 3.6.3 samt 3.6.7.
33
Engedal 2004, s 56.
34
Ibid, s 56-57.
35
Rotstedt 2010, 10-13. Intervju med Peter Währborg.
36
Ibid, s 13.
37
Engedal 2004, s 57.
16
det inre livet, kulturen och samhället. Denna verklighet behöver relateras till den kristna tron där en
treenig Gud står i centrum.38 En sådan reflektion menar jag kan ske på olika nivåer och är viktig
såväl i den lokala församlingen som på ett forskningsplan. Utifrån det ramverk som presenterats i
detta kapitel kommer jag nu att tränga djupare in i de tre själavårdsmiljöer som är föremål för
uppsatsens undersökning. Jag kommer att behandla dem i den ordning, från höger till vänster, som
de finns på Grevbos skala ovan (2.1).
38
Ibid, s 58-60.
17
Kapitel 3 Utrustningsorienterad (karismatisk) själavård
3.1 Biblisk själavård i församlingen Arken
Efter att ha läst Linda Berglings böcker, besökt församlingen Arken i Kungsängen, Stockholm och
satt mig in hur man där arbetar med själavård ser jag tydligt kopplingen till det som Grevbo
benämner utrustningsorienterad/karismatisk själavård. På församlingens hemsida kan man läsa om
församlingens kallelse och vision som sägs vara att uppfylla profetorden från Hesekiel 34:4 i positiv
bemärkelse: ”De svaga stärker vi, de sjuka botar vi, de sårade förbinder vi, de vilsegångna för vi
tillbaka och de förlorade söker vi upp. Vi behandlar dem med kärlek och barmhärtighet.” 39 ‟Arken‟
som symbol i detta sammanhang är kopplad till det som i Gamla Testamentet kallas förbundsarken
– den låda där stentavlorna med budorden som Mose fick av Gud förvarades (2 Mos 31:8 samt kap
32, 34, 37, 40). Linda Bergling är tillsammans med sin man Gunnar pastorer i församlingen och när
det gäller församlingens själavårdande arbete är det Linda som är ytterst ansvarig och som är
grundare till HC som församlingen driver. Man erbjuder exempelvis förbön via telefon, själavård
för barn och ungdomar,
äktenskapsrådgivning, förbönssamtal, rådgivningssamtal,
bearbetningssamtal och helandedagar. Det som kännetecknar allt detta är det man kallar ‟biblisk
själavård‟. I förordet till en av Linda Berglings böcker som ligger till grund för Arkens
själavårdsundervisning delar hon upp själavård i tre huvudområden.
Förbönssamtalet: att genom handpåläggning förmedla helande för själ och kropp, befrielse och
upprättelse.
Rådgivningssamtalet: att utifrån Guds Ord ge personlig vägledning och förståelse av Ordets
tillämpning i vardagens alla situationer.
Bearbetningssamtalet: genom hjälp av den helige Ande få hjälp till självkännedom, insikt,
krisbearbetning, ansvarstagande, personlig mognad och utveckling. 40
På hemsidan beskrivs också med fyra punkter vad som karaktäriserar den bibliska själavården: 1)
Jesus är i centrum; 2) Försoningens verklighet ligger till grund; 3) Den helige Ande och; 4) Guds
ord och löften.41 Dessa fyra punkter fördjupar hon i de böcker jag läst av henne och som behandlar
två av själavårdens olika huvudområden. Förbönssamtalet beskrivs ingående i boken Genom Jesu
sår har vi blivit botade och rådgivningssamtalet behandlas i boken Hans namn är underbar i råd.
När det gäller bearbetningssamtalet finns ingen specifik litteratur så jag får använda mig av det som
står i ovanstående böcker och övrigt informationsmaterial. Innan jag här något beskriver dessa tre
former av själavård vill jag i korthet beröra den teologiska grund som Arkens själavård präglas av.
3.2 Teologisk grund för Helandecentrets själavård
Bergling börjar sin bok om förbönssamtalet med en redogörelse för hur människan enligt 1 Mos 1
skapades till Guds avbild för att med ande, själ och kropp leva i en kärleksrelation med Gud.
”Människans ande är boningsplatsen för Gud”42 och om inte anden är förenad med Gud kan inte själ
och kropp vara det heller. Genom syndafallet (1 Mos 3) skildes människans ande från Gud och
”blev ett tomt rum och Gud flyttade ut ur henne med sin härlighet […] Människans ande dog och
kunde inte längre vara det ljus som själen behövde.”43 Denna totala skilsmässa från Gud gäller
därmed varje människa – ”[d]u föds skild ifrån Gud, eftersom du kommer i direkt nedstigande led
ur Adam, den första människan.”44 Genom att Guds son, Jesus blev människa och på korset dog en
39
www.arken.org/forsamling/Om-Arken/Vision, hämtat 2011-03-31.
40
Bergling 2001, s 10.
41
www.arken.org/helandecenter/biblisk-sjalavard, hämtat 2011-03-31.
42
Bergling 2002, s 11.
43
Ibid, s 13.
44
Ibid, s17.
18
ställföreträdande död för hela mänsklighetens synd, kan människan i Jesus Kristus bli fri från
syndafallets konsekvenser och få ett nytt liv, en ny identitet.
När vi tar emot Jesu försoningsgärning blir vi genom Jesus barn igen, vi kommer tillbaka till det vi
hade i begynnelsen, en kärleksrelation med Gud. Vi föds som små andliga bebisar och det har
ingenting med den biologiska åldern att göra. […] I ett ögonblick får anden ljus och Gud flyttar in
i människans inre.45
I samma sammanhang som Bergling beskriver hur anden föds på nytt talar hon om att denna
pånyttfödelse inte gäller själen och kroppen. Försoningen och andens pånyttfödelse är dock
”förutsättningen för den fulla och hela upprättelsen och helandet för både själen och kroppen.”46
Kanske kan de olika tillstånden mellan ande, själ och kropp illustreras med följande två figurer.
Figur 1 belyser hur tydligt åtskilda anden, själen och kroppen är från varandra. Så länge anden är
död och skild från Gud är den alltså ett tomt rum och själen och kroppen kan inte beröras av Gud.
När människan genom Jesu försoning tar emot Guds ljus sker en pånyttfödelse av anden, inte av
själen och kroppen, men nu finns ändå förutsättningen.
Satan som personifierar ondskans makter beskrivs som tjuven som stulit det som tillhör människan
av hälsa för kropp och själ men som får lämna tillbaka allt genom Jesu död på korset: ”Genom
korset får man det ljus som man behöver för att se allt som blivit stulet, men också den tro som gör
att man i Jesu namn kan göra anspråk på att få allt tillbaka.”47 Det är genom den bibliska
själavården i form av förbön med handpåläggning som helande av själen kan ske. Förkunnelsen om
det som skedde på korset ”öppnar våra hjärtan, så att vi sedan kan ta emot i tro innan vi har de
fysiska eller psykiska bevisen på att något har hänt.”48 Det är ett helande som förmedlas på ett
andligt sätt – en troshandling som ska förstås med hjärtat, inte i första hand med den naturliga
människans förstånd.49 Figur 2 visar hur man genom andens pånyttfödelse kan göra anspråk på
helande också till själ och kropp och hur anden sedan kan genomlysa hela människan.
3.3 Förbönssamtalet
I själens helande som jag beskrev ovan är förbönssamtalet en viktig del och det vill jag i någon mån
beskriva här. Linda Bergling arbetar mycket utifrån modeller och ramar för de olika delarna i
själavården. När det gäller förbönssamtal finns det en modell för det långa förbönssamtalet som
varar ca 2-2,5 timmar, en modell för lång fördjupad förbön utan samtalsdel/flödesbön (2-3 timmar)
samt kort förbön utan samtalsdel (1-20 minuter). Jag kommer här att ägna mig mest åt det långa
förbönssamtalet som sker i ett bönerum där konfidenten är tillsammans med ett par förebedjare (en
ledare, en assistent och eventuellt en tyst förebedjare). Det är indelat i sju steg A-G och här följer en
kort genomgång av vad de olika punkterna innebär.
45
Ibid, s 26.
46
Ibid, s 28.
47
Ibid, s 38.
48
Ibid, s 55.
49
Ibid s 59.
19
A. Förberedelsebönerna som i sin tur består av sex punkter där ledaren för förbönssamtalet ber om
Jesu närvaro; förebedjarna överlåter sig till Gud; kort bön för konfidenten; tacksägelsebön för de
andliga nådegåvorna som man gör anspråk på att få del av; auktoritetsbön där man tar auktoritet
över alla makter som kan störa i samtalet, samt en överlåtelsebön från konfidentens sida.50
B. Ockulta ting – avståndstagande från ockultism. I nästa steg ”behöver konfidenten tillfrågas om
han/hon på något sätt har varit involverad i ockulta saker eller på annat sätt öppnat för onda makters
inflytande […] t ex har blivit spådd eller gått in i ett avgudatempel.” 51 Konfidenten får sedan
bekänna denna synd och avsäga sig all kontakt med detta och förebedjarna ger syndernas förlåtelse
till konfidenten. Texten fortsätter med en uppmaning till förebedjarna: ”Hugg av bindningarna till
det ockulta i Jesu namn. Driv ut demonerna i Jesu Kristi namn om sådana finns.”52
C. I lyssnandet – samtalsdelen får konfidenten berätta om det som hänt/händer i livet och som man
vill ha förbönshjälp för. Det kan vara fysisk sjukdom, själsliga sår, plågsamma minnen,
relationsproblem etc, och samtalet med de frågor som förebedjarna ställer ”skall vara en hjälp att
helt öppna sig för Gud och utgjuta allt som finns på insidan.” Det handlar alltså inte i det här skedet
om att söka fakta och information utan att stödja konfidenten i att uttrycka dennes inre upplevelse.53
D. Efter detta sker förbön under Andens ledning som följer fyra steg: förlåtelse, befrielse, själens
helande och upprättelse. Här uppmanas förebedjarna att gå systematiskt tillväga.
Ber du för det förflutna så gå systematiskt fram: barndom, uppväxtår, minnen, upplevelser,
händelser som fortfarande binder, fortsätt vidare in i vuxenlivet, arbetslivet, det andliga livet,
sexualiteten osv. Tillsammans med Anden ser du vad som behöver försonas/förlåtas, befrias, helas
och upprättas.54
När förebedjarna tillsammans med konfidenten sett vad denne behöver befrias ifrån går man över i
det Bergling kallar ‟befrielsesmörjelsen‟. Man binder ondskans makt, ”bryter tankebyggnader,
bindningar och demoners påverkan i kraft av namnet Jesus [och] befaller mörkret och demoner som
plågat att släppa sitt grepp om konfidentens tankar, känslor och vilja.”55 I tidningen Helande löv står
det beskrivet hur konfidenten har skrivit ner på lappar det som man känner sig bunden av. Dessa
lappar läggs på golvet, förebedjaren trampar på lapparna och bryter t ex fruktan i konfidentens liv.56
Därefter går man in i den ‟uppmålande bönen‟ där man med Andens hjälp beskriver konfidentens
känslor, tankar och upplevelser. Detta ska hjälpa konfidenten att ta emot själens helande.
Allt eftersom Anden målar upp de olika livssituationerna och känslorna lyfter du ur t ex smärta,
sorg, övergivenhet, förkastelse. Bördor, bekymmer och ok lyfts av. […] Var medveten om att
läkedom strömmar genom dina händer. Lös ut de andliga nådegåvor som behövs, t ex helandets
gåva.57
När man bett igenom de olika områden som konfidenten bett om hjälp för går man över i det fjärde
steget som är upprättelse för själen: ” Be om nytt liv och be ut goda ord om framtiden. Proklamera
ut Guds vilja, bana väg för Guds tankar och löften.”58 Avslutningsvis i denna del ber man om att
konfidenten ska uppfyllas av den helige Ande och få ta emot tungotalet.
50
Ibid, s 250.
51
Ibid, s 251.
52
Ibid, s 251.
53
Ibid, s 252.
54
Ibid, s 254.
55
Ibid, s 256.
56
Ekström 2010, s 45, 47.
57
Bergling 2002, s 257.
58
Ibid, s 257.
20
E. Konfidenten tackar. Nu får konfidenten tacka Gud för det som har skett. Bergling skriver till
förebedjarna att ”[n]u kommer du att märka om han/hon förstått vad som har skett och klarat av att
ta emot från Gud.”59
F. Kort instruktion till konfidenten. I detta skede av förbönssamtalet ges en kort instruktion om hur
konfidenten ska behålla det helande man fått ta emot. Man ska exempelvis
1.
Tillhöra en levande församling
2.
Gemenskap med kristna vänner
3.
Leva i bönen och i Guds ord
4.
Tacka Gud och ge honom äran för helandet
5.
Söka vidare hjälp i form av bearbetning eller rådgivning 60
För att behålla helandet är det viktigt att veta att man tagit emot helande även om det inte finns
någon synlig indikation på att något har hänt. Bergling skriver:
Vi kan tala till varje tvivel och all otro att den ska lämna oss. Vi kan med Guds ord tvinga den
under Kristi lydnad genom att bekänna med vår tunga. Vi låter det som vi har tagit emot genom
handpåläggningen befästas genom att vi med vår mun håller med om vad Gud har gjort, även om
inte alla manifestationer av helandet har kommit ännu. 61
Detta är ett sätt att vara öppen med de tvivel man brottas med, inte att förneka symtomen som
fortfarande finns kvar menar Bergling. Förutom detta förekommer många andra instruktioner för att
bevara ett helande såsom att leva i frid och förlåtelse med sina medmänniskor, ta avstånd från all
synd, göra ”täta och regelbundna gudstjänstbesök och att [man] bidrar ekonomiskt till Herrens
tjänst, i form av offer och tionde.”62
G. I avslutningsbönerna bryts bindningar mellan förebedjare och konfident – ”Hugg av varje
bindning med Andens svärd. När ni skiljs åt är ni inte längre konfident och förebedjare, utan enbart
trossyskon.”63 Förebedjarna ber om glömska för allt negativt man hört så att man bara ska behålla
det goda som ett tacksägelseämne inom sig. Till sist betonas tystnadsplikten men med uppmaningen
att fråga konfidenten om man får berätta vad Gud gjort under förutsättning att namn utelämnas och
viss information förändras.
Denna form av förbön beskrivs som en ”storrengöring”64 i själen och beroende på det liv man har
levt kan det behövas ett eller flera sådana förbönstillfällen. ”Sedan är det meningen att man själv
skall hålla så rent att man kan bearbeta och ta emot läkedom på daglig basis.”65 För att veta om man
behöver läkedom för själen finns en lista med 48 frågor som man som läsare kan spegla sig emot.
Om man svarar ja på en eller två av dessa frågor kan det vara ett tecken på att man behöver ta emot
själens helande.66 Av frågornas karaktär att döma lär det inte finnas någon som inte svarar ja på en
eller flera av dessa.
3.3.1 Flödesbön
Förbönssamtalet kan följas av en lång fördjupad förbön utan samtal, den s k ‟flödesbönen‟ som
pågår 2-3 timmar. Då ligger konfidenterna i vilstolar i ett gemensamt rum där en grupp förebedjare
59
Ibid, s 258.
60
Ibid, s 258.
61
Ibid, s 198.
62
Ibid, s 215.
63
Ibid, s 258.
64
Ibid, s 147.
65
Ibid, s 147.
66
Ibid, s 148-150.
21
går från den ene till den andre och ber. Den fungerar också, enligt Bergling, ”mycket bra i större
samlingar där det inte finns tid att lägga händerna på varje individ och be under en längre tid.” 67 I
flödesbönen formuleras bibelordet i bön och beskrivs som en förbön då den helige Ande fördjupar
det helande som skett i förbönssamtalet. Det är ett sätt att flöda i Andens gåvor och Linda Bergling
kom för flera år sedan fram till att ordet flödesbön var ett begrepp som passade in på denna form av
bön.68
Flödesbön kan bes inom olika områden, till exempel förlåtelse. Man kan då bedja ut och förmedla
förlåtelse, måla upp Jesus som den som förlåter synder, proklamera ut ord om förlåtelse, sända
orden in i olika livssituationer genom Andens profetiska tilltal och låta Jesu blod tvätta rent i
människors sår och liv genom Andens närvaro.69
I sexton punkter beskrivs hur flödesbönen går till och hur förebedjarna ska be.70 Dessa uppmanas att
tala ut vad Guds ord säger i andevärlden genom att proklamera Guds ord, bana en väg för ordet,
sända in Guds ord inom ett specifikt behovsområde, be uppmålande bön samt att flöda i Anden
vilket innebär att ”[b]e i tungor, sjung i anden (1 Kor 14:15). Gör melodier och tag bibelord som du
sjunger ut.”71
3.4 Bearbetningssamtalet
Som jag skrev i samband med den del av förbönssamtalet som är inriktad på lyssnande och samtal,
ställs där inga frågor för att ta reda på fakta och information. Det är istället konfidentens upplevelse
och känslor och det helande mötet med Gud som är i fokus där. Bergling skriver att
det är först när du är helad som du får större ljus och klarhet om det som varit. Då kan man i
bearbetningen, om det behövs, arbeta med ansvarsfrågor, vilken del du hade, vilka val du gjort och
hur du själv har påverkat ditt liv genom dina val. 72
Här kommer alltså bearbetningssamtalet in. Det material som finns att tillgå angående den typen av
samtal är främst informationsbroschyrer och information på hemsidan.73 Om man trots
förbönssamtal fortfarande känner sig bunden, har problem med känslor, tankar och vilja eller andra
symtom på ofrihet, kan man få hjälp på HC genom bearbetningssamtal. Dessa är fyra till antalet,
vanligtvis ett samtal/vecka. Samtalets längd är 40 minuter. Inför varje samtalstillfälle får
konfidenten ett antal förberedelsefrågor att besvara. Detta ligger sedan till grund för hur samtalet
utformas. Tanken med samtalen är att kunna sätta ord på det som skett; kunna se klart hur allt
‟hänger ihop‟; förstå eget och andras ansvar samt kunna dra lärdom ur det som hänt och kunna se
positivt på framtiden. Genom de bearbetande samtalen kommer, enligt informationen, Guds ljus in i
den hjälpsökandes liv vilket innebär att man ser sanningen utifrån Guds perspektiv. Här följer några
delmål som är uppsatta för en bearbetningsomgång vid HC:
Du kan förstå och bearbeta orsakerna till ditt problem och se hur det har påverkat och format din
personlighet.
Du förstår hur dina egna val och handlingar har påverkat ditt liv. Du förstår hur omständigheter,
andra människor, mörkrets makter styrt ditt liv.
Du kan arbeta med att förändra beteendemönster i ditt liv t ex egen skuld, oförlåtelse.
67
Bergling 2010 b, s 34.
68
Ibid, s 33.
69
Ibid, s 34.
70
Bergling 2002, s 260-261.
71
Ibid, s 262.
72
Ibid, s 147.
73
www.arken.org/helandecenter/sjalavard/bearbetning, hämtat 2011-04-05, samt informationsbroschyr: Bearbetning –
Guds väg ut i frihet och ansvarstagande.
22
Du blir generös och barmhärtig, öppen men med integritet. Du får lättare att kommunicera med
och förstå andra människor.74
Betoningen här ligger alltså på samtalet även om kort bön kan förekomma och frågorna syftar till att
hjälpa konfidenten till självkännedom, personlig utveckling och mognad. ”Frågorna söker efter
sanning och ljus, och strävar efter att konfidenten inte enbart skall se sitt liv från en subjektiv
synvinkel.”75
3.5 Rådgivningssamtalet
”I rådgivningssamtalet är problemet/behovet känt, åtminstone på ytan. Personen kommer för att få
råd och vägledning inom ett bestämt och markerat område.”76 Målet här ligger på att konfidenten
ska lyssna och ta emot råd som ges utifrån Bibeln. Därför söker själavårdaren här så sanningsenliga
svar på sina frågor som möjligt. Man söker information för att få en så objektiv bild som möjligt
och utifrån den ge råd.
Den som vill ha bra och andeledda råd när den söker hjälp måste vara villig att låta sig träffas av
Guds starka ljus. Han/hon får inte fly om han blir konfronterad, han/hon får inte låsa sig eller fly
om inte allt som kommer fram verkar till hans/hennes fördel. 77
Tidsramen för ett rådgivningssamtal är 1 timma som delas upp i följande moment:
A. Förberedelseböner (ungefär samma innehåll som i förbönssamtalet) – 5 minuter.
B. Lyssnandefasen då man för ett samtal och ställer frågor för att förstå konfidentens problem eller
behov.
C. Bedömningsfasen då en bedömning görs av personens mognad och vilja till förändring på olika
sätt. B/C-fasen tar 20 minuter i anspråk.
D. Råd och vägledning. Här ges råd utifrån berättelser, symboler och liknelser, människor samt ord
och löften i Bibeln som kan appliceras på det aktuella problemet/behovet hos konfidenten. På så sätt
vaskar man fram vad Gud vill ge för råd till personen i fråga. För denna del avsätter man 20 minuter
i tid.
E. Avslutningsfasen utgörs av instruktioner om konfidentens eget ansvarstagande – 10 minuter.
Sedan följer kort bön från både konfident och själavårdare som avslutas med att bindningar ”huggs
av” – 5 minuter.78
Rådgivningen är byggd på att Bibeln har svar på livets alla frågor: ”Utgångspunkten för
rådgivningen behöver vara Guds ord, där svar finns att finna för varje situation i livet.” 79 Och på
samma sätt som man förmedlar befrielse och helande genom handpåläggning i Jesu namn ”så skall
evangelium i form av rådgivning också ske i Jesu namn.” 80 Även i detta sammanhang är Andens
nådegåvor som verkar genom själavårdaren viktiga. I sin bok om rådgivning använder Bergling två
kapitel för att visa på hur de nio andliga nådegåvorna (1 Kor 12 och 14) kan komma i funktion i
samtalet. Hon säger att ”[s]om rådgivare gör man anspråk på de andliga nådegåvorna genom bön
och överlåtelse. […] [S]å löser man ut gåvan i tro och sedan förväntar man sig att den ska
74
www.arken.org/helandecenter/sjalavard/bearbetning, hämtat 2011-04-05.
75
Bergling 2001, s 182.
76
Ibid, s 182.
77
Ibid, s 185.
78
Modellen i sin helhet beskrivs i ibid, s 83-99.
79
Bergling 2001, s 23.
80
Ibid, s 25.
23
manifestera sig.”81 Här följer en kort sammanställning av citat angående de olika gåvorna och hur
de kan användas (markeringarna i kursiv stil är mina och markerar de olika nådegåvorna).
Visdomens ord är en övernaturlig visdom, given av Gud i ett bestämt ögonblick i en bestämd
situation. […] [G]enom att visdomens ord finns som andlig nådegåva är man aldrig rådlös. […]
Visdomens ord är personligt riktat till den hjälpsökande människan och ger hjälp och utväg ut ur
problemet. 82
Genom tungotalet [och uttydningens gåva]så kontaktar min ande Jesu Ande. Jag talar kärleksord
till honom och han talar kärleksord till mig. I den kärleksrelationen är det sedan lätt för mig att
uppfatta vad Jesus ber och manar för den personen som söker hjälp. […] [T]ungotalet möjliggör en
konversation mellan dig och Gud som sker i tysthet. […] Tungotalet är också ditt sätt att säga till
Gud: jag är totalt beroende av dig för att veta vad jag ska säga till den här personen. 83
[H]järtats hemligheter uppenbaras när profetians gåva kommer i funktion. […] Profetians gåva
förstärker för den hjälpsökande att det är ett möte med Gud som skall ta plats, inte ett möte med en
rådgivare. […] Det är som om alla ord som skulle kunna användas i rådgivningssamtalet
försvinner och något ord lyser med ‟eldskrift‟. […] Dessa ord bekräftar något som finns i
personens inre, de stödjer och styrker det som Gud tidigare talat in i personens liv. 84
Gåvan att skilja mellan andar gör det möjligt för oss att bedöma om en person istället behöver
befrielse. […] Gåvan att skilja mellan andar är en hjälp för att se vad som influerar en människas
tankar. När människor är plågade av demoniska krafter så verkar det som om de inte vill ha hjälp,
utan bara få sanktion från rådgivaren. […] De blir arga på dem som vill ifrågasätta deras tankar,
och konflikter följer ofta i deras fotspår. […] Nådegåvan skall ju inte bara hjälpa rådgivaren att se,
den skall också ge den som söker hjälpen öppnade ögon.85
Trons nådegåva ger dig hjälp i en bestämd situation och ger dig ett mått av övernaturlig tro när du
behöver den. […] [Den] ger i ett ögonblick ett sådant ljus över Ordet att alla negativa tankar,
begränsningar och tidigare erfarenheter mister sin kraft. […] I svåra rådgivningssituationer behövs
ibland ett tillskott av tro som vi inte själva har, då Ordet med kraft bryter fram och förändrar
människors liv.86
I vissa lägen får man inte information på ett naturligt sätt och då kan kunskapens ord vara till
hjälp. […] Det vi själva kan ge svar på, det ger vi svar på, men det som är fördolt kan Gud göra
synligt vid behov.87
Helandets gåvor är för både själen och kroppen. […] Som rådgivare sänder vi ju Ordet, och sitter
en människa i samtal för att få råd angående sin sjukdomssituation så kan gåvor av helande
manifestera sig medan vi talar. […] Man kan inte gå längre än konfidenten själv vill. Om
konfidenten kommit för rådgivning och du upplever hur helandets gåvor börjar verka, och
konfidenten säger nej till förbön, då kan du i tro lösa ut helandet när du talar till konfidenten. 88
Man skulle kunna säga att trons nådegåva tar emot mirakel och kraftgärningarnas gåva utför dem.
Om trons nådegåva är verksam i rådgivningssituationen så kan mycket väl en av kraftgärningarnas
gåvor manifestera sig. Den manifestationen kommer då efter själva samtalet. Det finns stora
omtumlande mirakel, men det finns också s k ‟vardagsmirakel‟ som griper in i vardagen:
Äktenskapet förvandlas, ett barn får ett övernaturligt möte med Gud. En sjukdom som är obotlig
blir helad.89
81
Ibid, s 149.
82
Ibid, s 148, 149, 151.
83
Ibid, s 156, 157.
84
Ibid, s 158, 159.
85
Ibid, s 161, 162.
86
Ibid, s 163, 164.
87
Ibid, s 165.
88
Ibid, s 165, 166, 167.
89
Ibid, s 167, 168.
24
Det finns mycket man skulle kunna gå in på när det gäller de olika formerna av själavård men jag
väljer att stanna här för att istället gå vidare och berätta lite om intrycken vid mitt besök i
församlingen Arken.
3.6 Fältstudie – församlingen Arken i Kungsängen
Eftersom jag inte fick möjlighet att göra min fältstudie i samband med de helandedagar som HC
anordnar, valde jag att besöka ett offentligt helandemöte den 13 mars 2011 då Linda Bergling
predikade och ledde förbön för de som var där. Jag var också med på ett av HC:s offentliga möten
på dagtid den 15 mars då det förekom undervisning och förbön. Ingen av de som var med i dessa
samlingar visste i vilket syfte jag var där och jag ställde inga frågor till mötesdeltagarna eftersom
jag fått ett nej till att delta under helandedagar. Jag antecknade däremot under båda dessa tillfällen
vad som sades och gjordes och när det gäller helandemötet kan man också läsa på församlingens
hemsida en sammanfattning av Berglings predikan (2011-03-31). Man kan nog säga att de
samlingar jag var på i stora drag följer den struktur som jag redogjort för när det gäller
förbönssamtalet, och jag kommer här mest att ägna mig åt den förkunnelse som präglade
helandemötet.
Linda Bergling ställer sig nedanför estraden och talar. Hon berättar först om Indien och hur man
arbetar för att bygga ett pojkhem utanför Katmandu i Nepal, om hur fantastiskt det är att vara med i
något som är större än ens eget liv. Hon talar om hur buddhismen binder människor och hur det
pågår en kamp mellan ljus och mörker. Japan och jordbävningen och tsunamin som just skett där
lyfts fram som ett exempel på hur mörkrets krafter härskar. Allt som sker av destruktiv natur
kommer enligt Bergling, från Satan, inte från Gud. Gud vill oss väl och står på mänsklighetens sida.
Det vi ska göra är att manifestera Guds rike (ljuset) som vi representerar. Bergling läser från Matt
10:1 om hur Jesus ”gav [lärjungarna] makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota
alla slags sjukdomar och krämpor.” Här följer en sammanfattning av Berglings predikan. 90
Han [Jesus] delegerade sin makt till dem. Just nu befinner sig hela skapelsen i födslovåndor och
det är bara början. Men det är inte Guds vilja. Det finns hopp om en ny jord. Nu råder massdöd
bland fiskarna; Östersjön är snart död; valar kastar sig upp på land och begår självmord;
sköldpaddor som kan bli riktigt gamla tror att plastpåsarna i havet är maneter, äter och dör för
tidigt; havet är ett sopberg. När vi ser allt detta får vi inte bli skrämda för vi har ju läst sista kapitlet
i boken. Kraften i namnet Jesus är starkare än kraften i jordskorporna. Jesus besegrade till och med
döden och Satan och de onda makterna ska kastas i sjön av eld och svavel. Men där ska inte vi
vara. Vi ska leva i segern och använda våra vapen. Jesus gav lärjungarna makt: människor med
makt – deras ord har större värde. Den som har makt har talan. Jesus har all makt.
I Matt 10:7 säger Jesus att himmelriket är här. I GT är det lagen som råder och Gud straffar den
som inte följer lagen. I NT botar Gud. Matt 10:8 står det att lärjungarna ska bota och uppväcka
döda – det är det bästa sättet att visa på himmelriket. Än har jag inte sagt på bibelskolan att
eleverna ska gå ut och uppväcka döda men jag kommer att göra det… säger Linda Bergling. Jesu
makt är starkast men bakom sjukdomen finns det också en makt. Vi har krafter i vår kropp som
Gud samarbetar med – immunförsvaret. Makten bakom sjukdom är Satan. Satan hatar människan,
hatar skapelsen – skapelsen vittnar om Gud – Satan vill inte ha några sådana vittnesbörd därför
förstör han skapelsen.
Ibland kan det vara skönt att få en diagnos, t ex ADHD eller ADD. Man kan förstå varför det var si
eller så i skolan. Men diagnosen ska inte styra ditt liv nu och din framtid – du har rätt till full
upprättelse. Gud har lovat dig ett långt liv och gett dig auktoritet över sjukdomens makt. Vi ska
inte dö på Satans villkor utan på Guds villkor. Vi ska inte dö i plågsam cancer utan ha en salig
hädanfärd som patriarkerna som vek ihop benen när de skulle dö eller Elia som fick åka i en vagn
av eld till himlen. Himmelriket är i er – Gud bor i dig och är starkare än alla attacker du möter. All
synd är straffad genom Jesus, Gud vill inte straffa. Djävulen vill att vi ska tro att sjukdomen har
makt. Låt inte Djävulen anklaga dig för din sjukdom. Det är inte ditt fel. Förneka inte sjukdomen
men lev inte i acceptans till den. Vi ser på den med Guds ögon och vi kan tala till diagnoserna:
‟Böj dig!‟ Du kan inte säga: ‟Jag är inte sjuk‟. Det är en verklighet men du har en annan sanning.
Vi ska inte stanna vid skadan.
90
Sammandrag utifrån anteckningar som jag gjorde under Linda Berglings predikan på helandemötet 2011-03-13.
25
I Fil 2:9-11står det att Gud har gett Jesus namnet som står över alla namn, inte oss. Allt är redan
underlagt Jesus i den andliga världen innan vi får den synliga manifestationen. Helande, frihet,
upprättelse är en del av arvet. Så fort man får en diagnos eller drabbas av en olycka har man en
sekund på sig att bestämma sig för att ‟det här tar jag inte emot – jag tillåter det inte att härska i
mig.‟ Vi har ett val: vad ger jag utrymme för, Herrens helande kraft eller smärtan/sjukdomen?
Satan är besegrad. Vi ska i evighet se en svart rök stiga upp därför att Satan är besegrad. Gud har
delegerat sin makt till församlingen. Smärtan är en verklighet men det finns en verklighet som är
större. Nu ska vi proklamera detta i andevärlden genom att benämna olika sjukdomar och smärta –
genom Jesu sår är vi helade.
Berglings predikan leder vidare in i en stund där hon proklamerar att Jesus har segrat över allt ont.
Hon bryter makter och befaller dem att böja sig i Jesu namn. Så går hon runt i möteslokalen med
mikrofonen i handen och ber för olika personer. Under förbön för en kvinna talar hon om för
kvinnan att hon ska säga till sin kropp: ”Kropp min kropp, du ska vara villig att tjäna Herren” och
därigenom ta emot helande. Det är också några andra förebedjare som går runt till dem som räcker
upp handen och vill ha förbön. Linda Bergling fortsätter att be för olika personer. Vid flera tillfällen
säger hon att det kommer mirakelsmörjelse: ”Det strömmar, det strömmar, det strömmar…” Mötet
började 17.00 och när klockan närmar sig 20.00 lämnar jag mötet som fortfarande inte är slut. På
hemsidan ser jag foton som visar att ett antal människor senare sökt sig fram till estraden och fått
förbön. På fotot ser jag att några ligger och sitter på golvet. Artikeln på hemsidan avslutas med
orden:
Linda flödade i kunskapens ord och profetisk smörjelse – helandekraft. Många gensvarade till att i
Jesu namn bryta makten av diagnoser och sjukdomar. Många blev djupt berörda av Guds kärlek
och helandekraft både till kropp och själ.91
3.7 Själavårdens utmaningar – Arken Kungsängen
Här vill jag belysa hur man i församlingen Arken ser på, och bemöter de utmaningar av
själavårdande karaktär som jag presenterade under 2.2. Eftersom företrädarna för HC avböjt att
fylla i det frågeformulär jag skickat utgår jag enbart från den information jag får genom litteratur,
tidningen Helande löv och församlingens hemsida, men också från egna observationer vid mitt
besök där. Innan jag går in på de olika problemområdena kommer jag dock att återge det svar jag
fick via mail då jag skickat frågeformuläret till Leena Törnvall och Anita Björk som är ansvariga
för HC.
Vi ser att de problemområden som du ställer frågor om är bl a områden människor vill ha hjälp
med när de kommer till oss. Vi får in vittnesbörd om det Gud har gjort i deras liv genom förbönen
och flera av dessa vittnesbörd går att läsa på vår hemsida.
Vi har inte möjlighet att följa upp människorna så att vi skulle kunna svara på dina frågor. De
frågeställningar som du bl a ställer är inte något som vi arbetar med och det gör att vi tyvärr inte
kan svara på dina frågor.
Inom området stress och trötthet och depression har vi under en längre tid gjort en forskning.
Resultatet av den forskningen går att läsa om i tidningen Helande löv nr 3-4 år 2010.92
Eftersom detta svar inte säger vilka områden (förutom psykosocial ohälsa) som människor vill ha
hjälp med och vilka man inte arbetar med på HC, får jag försöka utläsa det efter bästa förmåga
utifrån det material jag har tillgång till. Detta utgör förstås en begränsning i min framställning. I
slutet av vart och ett av dessa behovsområden gör jag en återkoppling till det som Engedal menar är
viktigt att tänka på i förhållande till själavården.
3.7.1 Identitet och självkänsla
Angående identitet och självkänsla skriver Linda Bergling om att människan har fyra grundbehov
vilka bara Gud kan möta. För det första behöver människan en egen relation med Gud – en relation
91
www.arken.org/forsamling/om-arken/detta-ar-arken, hämtat 2011-03-31.
92
Björk Anita. E-post till författaren, 2011-03-30.
26
där hon blir sedd och bekräftad av Gud och där själen älskar Gud tillbaka. Bergling skriver: ”Om
inte själen får känna Guds kärlek resulterar det i ensamhet, förkastelse och identitetsförlust hos den
människan.”93 Det är först när människans ande fått kontakt med Gud genom Jesus Kristus – blivit
pånyttfödd – som hon får möjlighet att få en ny identitet. ”Den nya identiteten är i den nya
skapelsen, i människans ande. Hennes nya identitet är nu en rättfärdig identitet.”94 I ett annat
sammanhang skriver Bergling om hur en upprättad människas personlighet är. Vad gäller vilja: ”En
verkligt fri människa har en stark vilja.”95 Vad gäller känsla:
En hel och upprättad människa kommer att hitta många nyanser i sitt känsloliv. […] En sådan
människa är inte lika sårbar. Hon är inte lika beroende av andra människors uppskattning. Hon får
näring till sina känslor från gudsrelationen och låter inte känslorna gå upp och ner beroende på
omständigheter och omgivningens reaktioner, attityder och inställningar. 96
Vad gäller tanke: ”När tankelivet är helat och upprättat blir det lätt att veta vem man är i Kristus.
[…] Man blir inte lika lätt offer för människors åsikter och bedömningar om vem man är och vad
man kan.”97 För det andra behöver varje människa utveckla sina gåvor.
Inom varje människa finns en längtan att ha mål och mening med sitt liv. […] Den som inte får
göra Guds vilja blir olycklig. […] Den [Guds vilja] är ett med vår personlighet och våra gåvor och
den blir vår djupaste lycka och glädje.98
För det tredje förverkligas Guds plan och vilja för den enskilde tillsammans med andra i äktenskap,
familj och nära gemenskap såsom smågrupper inom församlingen. ”Vi skall sammanfogas och
byggas upp, där vi alltmer skall bli beroende av varandra utan att förlora vår identitet och det som är
unikt med just oss.”99 Det fjärde grundbehovet handlar om att som enskild i och genom
församlingen betjäna en hel värld.
Människan är skapad för att ha ett ‟andligt hem‟. Ingen människa kan förverkliga Guds kallelse för
sitt liv ensam. […] Varje individ och församling behöver leva för något större än sitt eget
självförverkligande. Kallelsen att gå ut i hela världen gäller självklart människors frälsning.100
Dessa fyra behov kan sägas utgöra grunden för identitet och självkänsla och det är, enligt Bergling,
viktigt att det råder balans mellan dessa. I själavården ska de delar som behöver det stärkas ”för att
livet och personligheten skall komma till sin rätt.”101
Detta resonemang stämmer väl överens med hur t ex samtal och helandedagar (3 dagar i Guds
kärlek) är upplagda. När det gäller helandedagarna utgörs dag ett av en kväll då deltagarna
uppmanas att öppna sina hjärtan för Gud och berätta om de förväntningar de har. De får sedan ta
emot bibelord om Guds kärlek. Dag två är samtal och förbön inriktade på att deltagarna ska få ta
emot helande till kropp och själ. Under dessa två dagar kan man kanske säga att det första
grundbehovet är tänkt att mötas. Dag tre handlar om framtiden och den enskildes drömmar och
kallelse och hur de ska uppfyllas. Deltagarna får skriva ner sina önskningar för framtiden på lappar
för att få tro på att Gud har en god framtid för dem. Här fokuseras på de övriga grundbehoven. 102 I
tidningen Helande löv läser jag om Solveig Byström som berättar om hur hon var uppgiven, sargad,
93
Bergling 2001, s 35.
94
Bergling 2002, s 26.
95
Ibid, s 191.
96
Ibid, s 193.
97
Ibid, s 195.
98
Bergling 2001, s 35, 36, 37.
99
Ibid, s 37.
100
Ibid, s 39, 40.
101
Ibid, s 41.
102
Ekström 2010, s 45-49.
27
deprimerad och utan självförtroende när hon kom för att gå upprättelselinjen på Arken 1999. Efter
ett par år på bibelskolan fick hon förtroendet att predika och vara ledare i ett team som åkte till
Finland under sommaren. Solveig berättar hur hon genom förtroendet växte in i uppdraget. ”Många
människor får aldrig puffen att ta steget in i utmaningarna. De bär på gåvor från Gud, men får aldrig
möjligheten att blomma och växa.”103 I inledningen under denna rubrik skrev jag att människans
fyra grundbehov, enligt Bergling, bara kan tillgodoses av Gud. Så långt jag kan se är det den synen
som genomsyrar arbetet med att upprätta människors identitet och självkänsla på HC. I förhållande
till det Engedal skriver angående identitet och självkänsla (2.2.2) kan man säga att man i denna
miljö rör sig inom ett bestämt paradigm där svaren ter sig ganska givna, och dessutom både
teologiskt förankrade och existentiellt meningsfulla. Den existentiella brottningskampen får dock
inget större utrymme, kanske delvis p g a att själavården här riktar sig till människor med en kristen
tro – en tro som inte heller verkar ha så stort utrymme för tvivel.
3.7.2 Relationell problematik
Bergling skriver om att människan är skapad för relationer och att om hon inte får utveckla och
fördjupa dessa mår hon inte bra. Engedal beskriver vår tids valmöjligheter och individuella
livsprojekt som ett potentiellt hot mot de nära relationerna. Bergling uttrycker detta på följande sätt:
Satan har ingett människor sin lögn i deras hjärtan, att de skall bryta upp så fort det blir jobbigt i
relationerna. Då kan inga djupa vänskapsband bindas, utan all gemenskap blir ytlig och utbytbar.
Man kan då byta vänner och församling efter hur man tycker att det passar en själv. Människor blir
utan rötter och blir lätt offer för mörkrets makter. […] Om vi upplevt mycket förtryck i familjen
och i den kristna församlingen, tenderar vi att vilja bryta alla band och genom detta komma in i en
felaktig individualism.104
Detta kan i sin tur leda till att människor blir bundna av negativa band som kan påverka så starkt att
t o m kristna människor ”kan plågas av onda andar inom något område i själslivet.”105 Här räknas
även sexuella band in, t ex om man varit utsatt för övergrepp eller våldtäkt; om man har haft
sexuellt umgänge utanför äktenskapet eller om man varit gift och nu är skild. ”Om dessa händelser
ligger bakåt i tiden, till och med innan du blev frälst, kan de fortfarande påverka ditt inre.”106
Bergling beskriver hur Gud vill klippa av dessa negativa band så att människan kan få nya
erfarenheter av goda relationer i livet. ”När de osunda banden bryts blir familjen en öppen familj
som också kan ta emot och välsigna andra som behöver stöd och hjälp”107
När det gäller relationell problematik erbjuder HC förbön, bearbetning och rådgivning för hela
familjen. I en informationsskrift om HC erbjuder man förbön för förälder och barn; stöd och
rådgivningssamtal för föräldrar och barn vad gäller små och stora bekymmer i relationerna;
äktenskapsrådgivning med förbön, bearbetning och rådgivning för makar men också för ogifta par
inför äktenskapet. Förutom detta finns det i Arkens ungdomsarbete möjlighet för unga människor
att få hjälp.108 Förbön för barn och barnsjälavård erbjuder man barn i åldern upp till 12 års ålder.
Förbönssamtalet går till så att man bokar in tre samtal med ca en veckas mellanrum. Samtalet varar
i 40-60 minuter. Första samtalet är för föräldern/föräldrarna då man samtalar om barnets behov. Till
det andra samtalet kommer barn och föräldrar tillsammans och det tredje samtalet är enbart för
barnet. Man erbjuder möjlighet till ett uppföljande samtal. Vid varje samtal är det två eller tre
personer som ber för barn och föräldrar. Ungefär samma upplägg gäller för stöd- och
103
Byström 2010, s 32.
104
Bergling 2002, s 94, 95.
105
Ibid, s 95.
106
Ibid, s 96.
107
Ibid, s 102.
108
Informationsbroschyr: ”Församlingen Arkens Helandecenter och helanderum”.
28
rådgivningssamtalen förutom att dessa varar cirka 1-1,5 timma. 109 På baksidan av en broschyr finns
ett vittnesbörd från en mamma angående denna typ av samtal återgivet:
När jag bokade tid till Lisa var vår relation på något sätt söndertrasad. Hon blev så lätt arg och
sårad och det var jämt bråk mellan oss därhemma, utan att jag riktigt kunde ta på orsaken till det.
Det kändes som om hon inte ville ha riktig närhet till mig. Någonting var sårat och trasigt, både
inom henne och mellan oss. Efter förbönen har Lisa blivit mjukare. Vi har fått tillbaka den nära
kontakten mellan oss och om hon har problem berättar hon det för mig. Hon kan mycket mer än
tidigare sätta ord på vad hon känner och vi pratar mycket med varandra. Nu tycker hon om att
kramas och gosa och hon har blivit mycket lättare att ha att göra med överhuvudtaget. Hon har fått
ett nytt intresse av att gå på möten och höra om Jesus. Hon mår mycket bättre, liksom jag och hela
familjen. Hälsningar från en glad mamma. (Lisa heter egentligen något annat.) 110
Lösningen av den relationella problematiken på olika plan har alltså sin grund i förbönen och samtal
kopplade till den. Församlingen har också smågruppsverksamhet för att möta dessa behov. I
förhållande till Engedals analys (2.2.3) kan sägas att man här ser behoven och försöker möta dem på
olika plan genom smågrupper, förbönssamtal och själavård med enskilda, par och familjer.
Förklaringen till den relationella problematiken verkar man dock lägga mer i onda makters spel än i
den kultur som omger människan idag, åtminstone förs inget resonemang omkring detta. Jag
återkommer i analysen under 3.8.1 med mina synpunkter på den demonisering som jag anser kan bli
följden av Berglings undervisning.
3.7.3 Skam och skuld
Människans skuld och behov av förlåtelse är något som tydligt förkunnas i församlingen Arken.
Varje människa är född i synd, skild från Gud genom sina föräldrar och har därigenom ytterst en
skuld gentemot Gud.111
Det finns ingen förlåtelse och försoning utanför Gud. När man talar om förlåtelse utan att tala om
Jesu blod och försoningsverk, är det mera på ett naturligt plan. Man ‟ursäktar‟ varandra. […] Ur
andlig synvinkel står fortfarande det man gjort emellan en själv och Gud. Bara genom Jesu blod
kan det utplånas och försonas.112
Genom att bekänna den förlåtelse och försoning Jesus gav genom sin död på korset på ett objektivt
plan, kan människan göra anspråk på att det också ska bli en subjektiv verklighet i det egna livet.
”Du är redan förlåten, därför kan du be om förlåtelse och du kan också på en stark och säker grund
ge andra förlåtelse.”113 Bergling menar att det ofta är svårare att förlåta sig själv än att förlåta andra.
Men det är när man förlåter sig själv som ”saker som hindrat, brutit ner och begränsat i själslivet
undanröjs.”114 Det är också då som man kan förlåta andra och även se sin skuld och det egna
ansvaret gentemot andra. Bergling tar ett exempel på hur andras synd och skuld mot oss kan bryta
ner vårt själsliv om vi inte förlåter: ”En flicka kan hata sin pappa för våld och övergrepp. Hon kan
inte förlåta honom för hans synd. Denna oförlåtelse gör att pappans synd stannar kvar inom
flickan.”115 Genom förbönssamtalet får man hjälp att förlåta.
Vi kan nämna människor som sårat och skadat oss vid namn, eller så kan vi bara säga till Gud att
vi förlåter alla och att det som skadats i våra liv genom deras handlingar eller ord nu försonas och
fästs vid korset.116
109
Informationsbroschyr: ”Familjebryggan – en del av Helandecentrets arbete, riktat till familjer”.
110
Ibid.
111
Bergling 2002, s 17-18, Bergling 2001, s 238.
112
Bergling 2002, s 83.
113
Ibid, s 84.
114
Ibid, s 85.
115
Ibid, s 86.
116
Ibid, s 87.
29
Bergling hävdar också att det efter förbönen blir mycket lättare att be andra om förlåtelse för det
som man åsamkat dem. Det blir en följd av den förlåtelse man själv får.
I ett förbönssamtal fokuserar inte Jesus på att du skall be andra om förlåtelse, utan du får lyfta din
själ inför honom och helas i din egen smärta. […] När helandet kommer ser man bättre hur man
själv till en del bidragit till det som skett, hur man sett problemet enbart ur sin egen synvinkel. 117
Denna akt av förlåtelse från synd och skuld som utgör den första delen av förbönssamtalets fyra
delar (se punkt D under 3.3), lägger, enligt Bergling, grunden för det som sedan följer av befrielse,
helande och upprättelse.
Det är när hon undervisar om känslolivets helande som skammen i någon mån behandlas. I
bönerummet får konfidenten berätta om sitt liv, sina upplevelser och de känslor som är en
konsekvens av dessa. Många negativa känslor intensifieras i samband med kriser och plötsliga
förändringar och blir då till en plåga. Ett exempel på hur skammen kan vara en plåga och hur man
kan möta den belyses med följande citat: ”Man känner sig utanför, oönskad, betydelselös och
oduglig.”118 Skam beskrivs som en negativ känsla vilken utvecklats ur fruktan.119 Det som händer
med känslorna i förbönssamtalet sammanfattas i nedanstående punkter.
1.
Var inte rädd för dina negativa känslor. Uttryck dem inför Gud och ge dem sedan till
honom.
2.
Vi ber att Jesus skall rena dina känslor från all synd.
3.
Vi ber att Jesus skall lösgöra dina känslor från smärtsamma minnen och händelser.
4.
Vi bryter makten av negativa känslor och befaller all demonisk aktivitet att upphöra i ditt
känsloliv.
5.
Vi ber att Gud skall hela dina känslor.
6.
Vi ber att Gud skall skapa nya känslor som inte fått utvecklas på grund av de svåra
upplevelser som du haft i ditt förflutna.
7.
Vi uppmuntrar dig att älska Gud med dina känslor. Uttrycka dem inför honom; gråt,
skratt, kärlek och glädje.120
Förbönssamtalet utgör alltså det viktigaste redskapet för att möta frågor om skuld och skam. I
förhållande till Engedal kan man konstatera att skulden och förlåtelsen hanteras först i
förbönssamtalet, och att skammens problematik eventuellt kommer upp senare i processen. Här tror
jag att det som Engedal skriver om reflektion över teologin och god psykologisk insikt skulle bidra
till själavården, ett ämne som jag berör mer under 3.8.1.
3.7.4 Kristen spiritualitet
Med tanke på kristen spiritualitet menar Engedal att i vår postmoderna kultur, där tron på sanningen
med stort S inte röner några större framgångar, söker människan inte först och främst tankemässig
klarhet eller intellektuell förståelse. Det hon söker är snarare ”vitaliserande religiösa erfarenheter
som berör på djupet, och som kan bekräfta sanningshalten och relevansen i det som dogmer och
lärosatser säger.”121 I den form av spiritualitet som HC står för tycker jag mig se just detta sökande.
Erfarenheten av helande genom handpåläggning och de manifestationer som kan följa på det verkar
vara något som människor i detta sammanhang söker. Även om Bergling betonar att det inte alls är
säkert eller nödvändigt att helandet visar sig i några manifestationer, beskriver hon samtidigt de
olika uttryck som helandet kan ta.122 Det kan handla om stark gråt, att falla i Anden – ”himmelsk
117
Ibid, s 88.
118
Ibid, s 140.
119
Ibid, s 142.
120
Ibid, s 141-142.
121
Engedal 2004, s 56.
122
Bergling 2001, s 63-65.
30
narkos”,123 skakningar när olika krafter släpper sitt grepp, ryckningar i kroppen när felaktiga rötter
rycks bort, känsla av eld i kroppen eller händerna, känsla av en smekande vind eller en känsla av
”druckenhet.”124 [D]et är inte heller ovanligt att man i slutskedet på själva helandet känner stark
glädje och lycka och skrattar hejdlöst.”125 Kanske är detta bl a det sätt varpå spiritualiteten yttrar sig
i kollektivet.
När Bergling talar och skriver om den inre bönen är det nog det närmsta man kommer det som i den
ignatianska traditionen kallas bibelmeditation (se 4.2). Denna form av bön är mer personlig och
beskrivs som kroppens, själens och andens överlåtelse till Gud och varar 15-45 minuter.
Det ska pågå en inre bön, en tacksägelse, en gemenskap med Jesus, i arbetet, hemma, i skolan eller
var man än är. I gemenskapen förvandlas man till att bli den man egentligen redan är och blir mer
och mer lik Jesus. Blockeringar och begränsningar försvinner. Livsuppgiften, målet och meningen
med livet finns i relation med honom. 126
Under mitt besök på helandemötet i Arken inleddes detta med en längre stunds lovsång som leddes
av en lovsångsgrupp. Flera av mötesdeltagarna rörde sig i gångarna i takt med musiken, dansade
runt och viftade med tunna tygflaggor i olika färger. I slutet av stunden övergick sången till en
blandning av sång och bön med tungotal av mötesledaren. Även under den inre bönen uppmanas
man att lyfta sina ”händer och hoppa lätt upp och ner. Ta mjuka danssteg och vifta till Herren. Låt
ditt ansikte spricka upp i ett leende.”127 Under bibelläsningen som ingår i den inre bönen uppmanas
man först att tala tyst i tungor, sedan högt. Jag tycker mig se vissa mönster och modeller som
återkommer såväl i undervisningen om exempelvis den enskildes böneliv, som i själavårdens olika
förböns- och samtalsformer och i det gemensamma gudstjänstlivet. Modellen för den inre bönen är
dock i större utsträckning än gudstjänsten inriktad på att uppleva en inre stillhet. ”Målet är att vara
helt stilla inför Gud.”128 Den inre bönen har blivit en metod för att motverka stress, ångest och
sömnsvårigheter. Jag återkommer till detta under 3.7.6 som handlar om psykosocial ohälsa.
Troligen upplevs de manifestationer, vilka beskrivs ovan, av många som ett bekräftande av
sanningshalten i det som förkunnas och undervisas. För att återkoppla till Engedal kan man fundera
över hur livsnära, djupgående och bärkraftig en spiritualitet blir som i så hög grad sammankopplas
med olika manifestationer (2.2.5). Det är förstås svårt att säga och jag behandlar detta något mer i
analysen under 3.8.1. Frågan är om det finns rum och tid i denna miljö för den stilla utvecklingen,
mognaden och växten. Kanske kan det ske på det mer personliga planet genom den inre bönen.
Följdfrågan blir då om, och i vilket forum, denna fördjupande dimension av själavård har sin plats.
3.7.5 Tvärkulturell själavård
Tvärkulturell själavård är inte ett stort ämne när det gäller själavården på HC, församlingen Arken.
Linda Bergling och andra personer från församlingen är ofta utomlands och predikar. Teologin
vilken präglar den själavård och helandetjänst som man bedriver i Sverige kan nog tänkas gå att
översätta ganska bra till förhållanden i ett antal länder och kulturer på södra halvklotet.129 Den
skarpa uppdelningen mellan ont och gott; synen på demonisk påverkan vad gäller fysiska och
psykiska problem; liksom förbön genom handpåläggning är förmodligen saker som känns igen i de
delar av världen där man har en liknande världsbild och människosyn. Det som däremot kan tänkas
stöta på patrull är kvinnosynen som kanske inte direkt ‟går hem‟ i ett patriarkaliskt samhällssystem.
123
Ibid, s 64.
124
Ibid, s 65.
125
Ibid, s 65.
126
Bergling 2010 c, s 8.
127
Bergling 2002, s 217.
128
Ibid, s 219.
129
För ett resonemang om detta se t ex Jenkins 2007.
31
Bergling menar ju att kvinna och man är skapade för att ”stå sida vid sida och tjäna varandra.”130
När det gäller Engedals påstående om vikten av att se människan i sin sociala och kulturella kontext
(2.2.6), är min uppfattning att konfidenten här snarare förväntas placera in sig själv i den kontext
som HC står för, med syfte att därmed kunna förstå sig själv. Risken att man här fastnar i
begränsningar som en psykologiserad själavård kan ge verkar dock inte vara så stor.
3.7.6 Psykosocial ohälsa
När det gäller psykosocial ohälsa är det nog det område där det finns mest material att hämta. Det är
ett område där man från Arkens sida ser stora behov och där man anstränger sig för att svara upp
mot behoven. Vissa lördagar har man på HC helandedag med olika tema. I mars 2011 hade man en
sådan dag som var inriktad just på stress och trötthet. Som jag skrev under 3.7.4 har man också
under läsåret 2009/2010 gjort en undersökning angående hur den inre bönen som bönemodell
påverkar stress-, sömn- och ångestproblem.131 Två grupper som rekryterades ur församlingen
Arkens arbete deltog i studien. Den ena bestod av elever ur de pågående årskurserna på Arkens
bibelskola (41 personer) som fick tre instruktörsledda träningstillfällen/vecka, och den andra
gruppen bestod av 11 personer som deltog i en weekend-kurs om inre bön som hölls av Linda
Bergling hösten 2009. Efter träning och utbildning vid ett tillfälle uppmanades dessa att göra den
inre bönen till daglig eller återkommande rutin.132 Deltagarna i båda grupperna hade från början en
ganska låg nivå av ångest men efter tre månaders användning av bönemodellen hade ångestnivån
sjunkit ytterligare hos de flesta av deltagarna i båda grupperna. En av deltagarna i grupp 2 hade
aningen högre ångestpoäng efter undersökningsperioden. Samma trend gäller stressnivån hos
deltagarna i de båda grupperna.133 När det gäller sömnproblem hade man fått bristfälliga svar från
deltagarna, men utifrån det material man hade att tillgå såg man en liten nedgång av
sömnproblemen. 134 Även om inte resultaten anses ha statistisk signifikans och det finns brister i
metodik vad gäller undersökningen, så konstaterar man att ”regelbundet utövande av bönemodellen
‟inre bön‟ har en positiv inverkan på den psykiska hälsan. De fysiska stressymptomen och ångesten
minskar, sömnen förbättras något och nivån av subjektiv inre vila ökar.”135 Det skulle vara
intressant att ta del av en senare uppföljning när det gäller denna undersökning för att se hur
resultaten står sig över tid. I tidningen Helande löv finns det en kort sammanfattning av
undersökningen och ett vittnesbörd från en av de elever på bibelskolan som deltog i undersökningen
och som jag återger här.
Sömnen förbättrades från att ha varit ytlig och ofta avbruten, till djup och ostörd. Inte på 25 år har
jag upplevt en sådan obruten period med så god sömn. […] Effekterna av att göra inre bönen blev
att jag orkade arbeta mer. […] Dessutom orkade jag på fritiden engagera mig i arbetet för min
bostadsrättsförening. […] Efter inre bönen sov jag lika lugnt, trots att det blev en stor konflikt på
jobbet som faktiskt förvärrades under denna tid.136
Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, psykiatriker och tillsammans med Linda Bergling ansvarig för
ovan nämnda studie, är patientansvarig vid Hälsolövets läkarmottagning som ingår i Hälsolövet AB,
vilket Bergling har grundat. I Helande löv skriver hon om hur den kristna tron är en resurs vid
depression.137 Där beskrivs fördelar och risker med antidepressiv medicinering och att ”det
130
Bergling 2002, s 15. Se också t ex Bergling 2001, s 37.
131
Bergling och Blomqvist-Lyytikäinen 2010.
132
Ibid, s 5-6.
133
Ibid, s 7.
134
Ibid, s 8.
135
Ibid, s 8.
136
Hälsolövet nr 3-4, 2010, s 11.
137
Blomqvist-Lyytikäinen 2010, s 25-27.
32
väsentliga inom vården borde vara terapi.”138 Blomqvist-Lyytikäinen hänvisar till en enkel studie
som gjorts i församlingen Arkens bibelskola angående vad som hände med deprimerade elevers
depression under läsåret. Det framkommer inte om det handlar om samma studie som ovan eller
något annat. Hon skriver att det fanns en klar trend även om inte studien var professionellt planerad
och utförd. ”En stor del av de som varit svårt deprimerade blev helt friska. Ingen av de som
fullföljde studierna blev sämre.”139 Några faktorer som bidrar till att eleverna blev bättre eller friska
är enligt Blomqvist-Lyytikäinen följande: Sund bibelundervisning påverkar självbilden positivt;
djup förankring i den bibliska sanningen minskar humörsvängningar; bibelläsning och bön gör att
tron på att Jesus är med i vardagen ökar; gemenskapen, ett gott bemötande och känsla av att vara
del av ett sammanhang gör gott; regelbundet veckoschema och rutiner samt undervisning, lovsång,
förbönssamtal m m där den helige Andes närvaro är vårdande och terapeutisk. 140 Här framhålls
också att det krävs tålamod för att tillfriskna från en depression.
[O]m vi skulle bli helade från depression på motsvarande sätt [under ett förbönstillfälle], så kunde
det fortfarande kännas jobbigt några dagar senare, och vi skulle börja känna efter om det verkligen
är sant att vi mår bättre. Därför är det mera hållbart att tillfriskna lite i taget. […] Resultatet blir
mera hållbart.141
Inom vårdbolaget Hälsolövets ram erbjuds också retreathelg, hälsodagar med tema, ett kort
hälsoprogram på tre veckor och ett längre program på nio månader. Det verkar vara ett mycket
ambitiöst utbud enligt den information jag har tillgång till. På Hälsolövets hemsida är det tydligt att
allt detta sker på kristen grund och där framgår också tydligt att bibelundervisning, förbön, själavård
etc är en del av behandlingen, samt att behandlingsmetoden följer Berglings 7-stegsmodell där
förbönssamtal, bearbetningssamtal och rådgivningssamtal utgör viktiga delar.142 I den broschyr som
är framtagen för att ge information till myndigheter och arbetsgivare nämns dock inte något om
bolagets kristna grund eller att behandlingsmodellen har en tydlig kristen prägel. Detta är något som
förvånar mig eftersom Bergling är så noga med att behandling ska varudeklareras och att den
kristna själavården inte ska integreras med psykologiska synsätt och metoder.
Jag återkommer till detta i min mer ingående analys under nästa avsnitt men här vill jag
avslutningsvis göra en återkoppling till Währborgs synpunkter på hur psykosocial ohälsa, speciellt
stress, skulle kunna mötas av kyrkan (2.2.7). Flera av de faktorer som Blomqvist-Lyytikäinen lyfter
fram som läkande för Arkens bibelskoleelever sammanfaller med det som Währborg pekar på som
stressreducerande, t ex tillhörighet till ett socialt sammanhang och personlig tro. Den inre bönen kan
jämföras med de kravlösa zoner för kontemplation och reflektion som Währborg efterfrågar. Hur
känslan av otillräcklighet reduceras i HC:s arbete kan jag inte riktigt uttala mig om, men jag ser en
risk för att det kan skapas en känsla av otillräcklighet om man t ex inte blir frisk eller får behålla sitt
helande (se 3.8.1).
3.8 Analys och reflektion
Enligt församlingen Arkens hemsida märker man ”en markant ökad efterfrågan på Helandedagarna
under den här våren.”143 Det kommer in så många anmälningar att man har fått sätta in ytterligare
helandedagar under sommaren 2011. Anita Björk menar att detta dels beror på att ”den profetiska
helandesmörjelsen har ökat och människor blir mötta på djupet – de blir lyckliga, [dels att] [m]ånga
har kommit i kontakt med och lärt känna församlingen Arken genom den kristna tv-kanalen Kanal
138
Ibid, s 25.
139
Ibid, s 26.
140
Ibid, s 26.
141
Ibid, s 27.
142
www.halsolovet.se, hämtat 2011-05-05. För 7-stegsmodellen se Bergling 2010 a, s 30-31.
143
www.arken.org/helandedagar, hämtat 2011-05-22.
33
10.” 144 Man presenterar inga siffror vad gäller ökning av anmälningar och man beskriver inte mer
ingående hur helandesmörjelsen har ökat, men jag kan tänka mig att TV-programmen och hemsidan
som hålls uppdaterad och full med information gör att människor från hela Sverige och
grannländerna dras hit. Att behovet av vård för själen är stort utgår jag ifrån i detta arbete och
många undersökningar visar också på det. Det gäller även i kristna sammanhang. Utifrån det
material jag har tillgång till kan jag egentligen inte dra några slutsatser om vilka sammanhang de
kommer ifrån som söker sig till HC. Men svaren på vad som kan bidra till attraktionen kanske går
att finna i de tydliga och fasta svar man ger på livsfrågorna, vilket i sin tur kan bidra till en
efterlängtad identitet kopplad till ett socialt sammanhang där målet för livet står klart och där man
utlovas fullkomligt helande från själslig och kroppslig smärta.145 Jag ser det så att själavården, så
som den bedrivs här, är en logisk konsekvens av den teologi man har som grund. Eftersom det finns
en hel del som jag ställer mig frågande inför när det gäller teologin gör det också att en del av den
själavårdande praktiken skapar frågor. Under denna rubrik vill jag först göra en återkoppling till
några av punkterna under 3.7 och utveckla mina synpunkter på det jag redogjort för där. Jag
kommer sedan att delge min reflektion och analys på ytterligare ett par områden. Det jag vill
understryka är att min analys och kritik utgår utifrån det jag uppfattat som läsare och deltagare i
gudstjänst och undervisning, eftersom jag inte fått möjlighet att vara med på helandedagarna eller
tala med företrädarna för HC.
3.8.1 Själavårdens utmaningar – kritik
Det är framför allt på tre områden som jag vill ställa några frågor och rikta viss kritik mot Berglings
undervisning och dess konsekvenser för själavården. Under 3.7.2 skriver jag om relationell
problematik och hur man tar sig an den. Som jag angett ligger, enligt HC:s själavårdsmodell
lösningen för olika typer av relationell problematik, såvitt jag kan se, i förbönen och samtal
kopplade till den. När det talas om negativa band mellan t ex familjemedlemmar talas det också om
hur människor, även kristna, som en följd kan påverkas av onda andar i själslivet. För min del är jag
mycket undrande till en sådan undervisning och den demonisering som jag anser kan bli följden av
densamma. Risken med allt tal om demoner och ondska, även om man poängterar brytandet av dess
makt, är att rädslan för detta ökar hos den enskilde. Hur kan man vara säker på att man inte går
omkring med onda andar i sig? Här ser jag en stor fara för att det som skulle vara själavårdande blir
något annat istället. Vad gäller barnsjälavård och vittnesbördet som citeras, där en tacksam mamma
berättar om hur hennes och dotterns relation har förändrats efter samtal och förbön, kan det vid
första anblicken verka mycket positivt. Man satsar på att stödja familjer i deras relationer, räknar
med barnen och ser dem som viktiga. Dock finns det flera frågor som jag hade önskat få svar på
utifrån vittnesbördet om Lisa: Hur gammal är Lisa? I vilken utsträckning handlar detta om en
normal frigörelseprocess i förhållande till mamma, där dottern måste frigöra sig för att kunna forma
en egen sund och självständig identitet? Kan det möjligen vara så att det genom förbön och samtal
med flera vuxna och andliga auktoriteter vid ett sådant tillfälle läggs en, kanske outtalad, press på
Lisa att vara ‟snäll‟ för att Gud vill det? Hur påverkar det i så fall hennes självbild och gudsbild i
förlängningen? Blir talet om demonisering något som också påverkar barnen och hur i så fall? Detta
är några av de frågor som jag ställer när jag läser vittnesbördet och Berglings undervisning i stort.
Vi går vidare till 3.7.3 som handlar om skam och skuld. Där återger jag ett exempel som Bergling
använder i sin bok om hur en flicka som varit utsatt för övergrepp och våldtäkt av sin far kan ha
svårt att förlåta, och hur pappans synd då stannar kvar i henne. Klassisk kristen teologi handlar
förvisso om människans skuld inför Gud och människor, samt möjligheten till förlåtelse och
försoning genom Jesus Kristus. Jag anser dock att steget därifrån till att konstatera att pappans synd
”stannar kvar” i flickan som har svårt att förlåta är alldeles för långt. Risken är snarare att man med
144
Ibid.
145
Se Geels och Wikström 2006, s 417-418 samt Sveinall 2000, s 21-26 där man beskriver vilka faktorer som påverkar
att människor söker sig till sammanhang med karismatiska ledare. Detta har inte minst med längtan och behov att göra.
34
en sådan teologi lägger falsk skuld och ytterligare skam på den utsatta flickan. Det jag har sett är att
förlåtelse många gånger är en lång process och att minnen av traumatiska erfarenheter ofta kommer
upp etappvis i en människas liv. I min magisteruppsats, som jag tidigare refererat till, beskriver jag
förlåtelse som en av de praktiker som människan använder sig av för att omformulera sin berättelse.
Jag väljer här att citera ett stycke därifrån som just handlar om vikten av att ansvaret hamnar där det
hör hemma för att inte orsaka ytterligare skada.
I själavård och terapi möter man ofta människor som varit utsatta för övergrepp av olika slag,
människor som varit försummade som barn eller som lever i en smärtsam relation just nu.
Förlåtelse kan bli en praktik för det narrativa självet att i sådana situationer skapa begriplighet och
helhet i livsberättelsen. Sandage skriver att det som behövs är att ‟create safe relational contexts
with space for the healing of trauma.‟146 Det finns undersökningar som tyder på att förlåtelse kan
bli en del av en helande process. ‟Forgiveness may be a way that some people renarrate traumatic
events so their lives are not defined by horror.‟147 Om förlåtelse ska kunna bidra positivt krävs
dock hjälp att i berättelsen urskilja vem som har ansvar för vad. En person som varit utsatt för
övergrepp bär inte sällan på skam och falsk skuld i förhållande till det som inträffat och därför är
det så viktigt att ansvaret läggs på rätt ställe.148
När Bergling skriver om skam säger hon att det är en känsla som utvecklas ur fruktan och rädsla.
Det kan jag hålla med om. Uppmaningen till att uttrycka sina känslor anser jag också är viktig. Jag
tror också att ett visst helande av känslor i många fall är möjligt eller att det finns andra känslor av
mer positiv art som kan lyftas fram och överväga de negativa. Det jag dock är tveksam till är att en
förändring och ett helande av starka och djupa känslor av skam skulle ske så snabbt och totalt som
Bergling tycks mena. Även om förbönssamtalet kan följas av ca fyra bearbetningssamtal är det, en i
mitt tycke, mycket kort process. Min farhåga ligger i att man stressar fram något som inte håller i
längden, något som dessutom kan skapa än större skam och skuld om man inte ‟klarar‟ att behålla
helandet. I detta sammanhang väcker psykiatriker Mikaela Blomqvist-Lyytikäinens åsikt, om att
helande kan behöva pågå under längre tid, ett visst hopp om en mer nyanserad syn på helande.
Rubriken 3.7.4 berör ämnet kristen spiritualitet. Där återger jag Berglings syn på manifestationer av
olika slag vilka kan följa själens helande. Eftersom detta verkar var ganska vanliga fenomen i
församlingen vid gudstjänster och på HC undrar jag vad som händer med en person som befinner
sig i detta sammanhang men inte upplever manifestationerna? Och om det nu är så som ledarna för
HC skrev, att man inte har möjlighet att följa upp dem som kommer dit, vad händer med dessa när
de kommer hem till sin vanliga miljö? Trots att Bergling understryker att man inte själv ska
fabricera upplevelser av detta slag, är mitt intryck av besöket jag gjorde i församlingen att
stämningen och mötesformen inbjuder till ett visst beteendemönster som riskerar att bli fabricerat. I
mina ögon verkade det som om de flesta ‟visste‟ hur de skulle bete sig och min känsla var att jag
var lite udda eftersom jag inte följde mönstret. Jag lade också märke till att det, ibland speciella,
språkbruk som finns i Berglings böcker och förkunnelse återkommer hos andra som medverkar i
församlingens gudstjänster eller uttalar sig i skrift. Man blir en del av mönstret även på så sätt.
3.8.2 Psykologi – själavård
I det följande vill jag kommentera den syn Linda Bergling har på psykologi i förhållande till
själavård. Vid ett flertal tillfällen riktar Bergling stark kritik mot andra former av själavård där man,
utöver det man kan lära om själavård utifrån Bibeln, också lägger vikt vid den kunskap som modern
psykologi kan bidra med. Hon gör en tydlig skillnad mellan den ‟naturliga‟ kunskapen eller
‟människotankarna‟ dit psykologisk kunskap hör, och den ‟övernaturliga‟ eller ‟andliga‟ kunskapen
som kommer från Gud genom Andens nådegåvor. I samband med att Bergling skriver om
rådgivningssamtalet betonas vikten av att varudeklarera den kristna rådgivningen och att dess
146
Shults och Sandage 2003, s 54.
147
Ibid, s 54.
148
Gard 2010, s 56.
35
utgångspunkt ”behöver vara Guds ord, där svar finns att finna för varje situation i livet.”149 Detta
gör den hjälpsökande trygg i vetskapen om att man inte ”får uppblandad föda, där den ockulta eller
den naturliga kunskapen är inblandad (t ex en terapeutisk metod).”150 Denna tendens att ganska
onyanserat sammankoppla ockultism med terapeutiska metoder återkommer på flera ställen. 151
Trots det tydliga avståndstagandet till psykologin när det gäller själavård, och trots att inga
referenser till psykologin görs när det talas om ‟överföring‟, ‟obearbetade konflikter‟ och ‟negativ
identifikation‟ i relationen mellan konfident och själavårdare, finns ändå de psykologiska begreppen
där som självklarheter.152 Numera kan också elever som går på församlingens bibelskola och som
använder medicinsk behandling för psykiska besvär, få stöd och behandling hos Arkens
psykiater.153 Under 3.7.6 visade jag på inkonsekvensen i den information som ges på vårdbolaget
Hälsolövets hemsida och den informationsbroschyr som är ämnad för myndigheter och arbetsgivare
angående den kristna inriktning som behandlingsmodellen har. För egen del ser jag att psykologin
och psykiatrin kan utgöra en god resurs i församlingen Arkens arbete med psykosocial ohälsa, men
samtidigt väcks frågan vilken plats den ‟naturliga kunskapen‟ egentligen har i teori och praktik och
hur Bergling tänker när hon placerar ockultism och terapeutiska metoder under samma rubrik.
3.8.3 Hierarkiskt tänkande
Ovanstående lyfter också frågan om den tydliga uppdelningen mellan ande, själ och kropp i den
människosyn som präglar Berglings och församlingen Arkens teologi. Denna har sin grund i
världsbilden som delar upp tillvaron i ont eller gott, svart eller vitt – en uppdelning i vilken man kan
ana en rest av det gnostiska tänkande som delvis har influerat kristen tro under lång tid. En sådan
uppdelning gäller alltså även själavårdarens möte med konfidenten där det betonas att själavården är
en rent andlig tjänst. Under rubriken ”Gena inte över i det naturliga” kan man läsa detta.
När vi ser brister och omognad i vår rådgivningstjänst finns det bara en väg att gå – bönens väg.
Jag tror att många missar vägen här. När de ser brister i sin tjänst försöker de komplettera det på
naturlig väg, och genom detta blir det en blandning mellan ande och själ i tjänsten – mellan den
andliga och den naturliga kunskapen. 154
Även på detta område ser jag en inkonsekvens i presentationen av Hälsolövets
behandlingsalternativ. På hemsidan lyfts den andliga aspekten hos människan fram, men inte i
informationsbroschyren där det enbart talas om kropp och själ trots att behandlingen har sin grund i
det andliga. Förutom inkonsekvensen anser jag att den skarpa gränsdragningen mellan ande, kropp
och själ som jag redogjorde för under 3.2 är olycklig och lätt skapar ett hierarkiskt tänkande. Det
gäller såväl individen som människor emellan: Vad är andligt och vad är inte? Vem är verkligt
andlig och vem är inte? Vem kan avgöra vad Gud säger och vem kan inte? Med ett sådant tänkande
finns det en stor risk att vissa personer upphöjs som gudsmän och gudskvinnor vilka är mer värda
att lyssna till än andra, och som anses ha speciell kraft från Gud att förmedla. När det gäller Linda
Berglings position i församlingen Arken kan jag se att det finns sådana drag. Mycket är fokuserat
runt henne som person både i det jag läser i böcker, på församlingens hemsida och det jag såg och
hörde vid mitt besök där. Religionspsykologin har visat att det finns en risk att en sådan upphöjd
syn på ledarskapet kan leda till att en osund miljö utvecklas. 155 Därmed säger jag inte att det är så i
församlingen Arken men att risken finns.
149
Bergling 2001, s 23.
150
Ibid, s 23.
151
Se t ex ibid, s 139, 233-234.
152
Ibid, s 222, 229-231.
153
Bergling 2010 a, s 31.
154
Bergling 2001, s 143.
155
Se exempelvis Sveinall 2000, s 62-63.
36
Denna fokusering på en person lyser igenom i Berglings böcker. Där saknar jag referenser till annan
litteratur, andra teologer eller själavårdare. Allt verkar utgå från Berglings egna erfarenheter av, och
modeller för själavård. Ändå kan man i flera sammanhang av det som skrivs ana att en stor portion
inspiration har hämtats från andra kristna traditioner men om det nämns inget. Ett exempel på det är
bönemodellen ‟den inre bönen‟ där vissa kopplingar kan göras till ignatiansk bön, men som
utvecklats till Berglings egen bönemodell för ande, själ och kropp. 156 Ett annat är modellen för
förbönssamtal som delvis liknar den modell som organisationen Helhet genom Kristus
introducerade i Sverige i början av 1970-talet.157
I såväl litteratur som i offentlig förkunnelse på Arken talas det om den rätt människan har till
kroppens och själens helande och ett långt liv; att hon kan göra anspråk på t ex frihet från
bundenhet; att hon har auktoritet över sina tankar etc. Detta har sin tydliga koppling till de svartvita drag som teologin präglas av. Med en sådan teologi finns risken att man skapar förväntningar
på ett liv som inte hör till de mänskliga villkoren i vår värld, en variant av framgångsteologi.
Förväntningarna blir inte heller något som endast gäller helande utan även ekonomiska
förutsättningar m m. Ett sådant exempel finns i tidningen Helande löv där man återger hur
deltagarna i helandedagarnas sista dag får skriva ner sina önskningar för framtiden på lappar för att
”få tro på Guds goda framtid.”158
Under flödesbönen på onsdagen skrev alla ner på lappar vad deras hjärta längtade efter.
-Jag längtar bland annat efter en vacker och romantiskt inredd lägenhet, med utsikt över sjön.
Sedan längtar jag också efter att verkligen kunna göra allvar av löftet till mina flickor att åka till
Madeira nästa sommar.
Lappen har Carina stoppat in i Bibeln och kommer att bocka av efterhand som hon får bönesvar. 159
Avslutningsvis, när det gäller detta sammanhang, vill jag säga att det jag sett är ett på många sätt
imponerande själavårdsarbete på HC i församlingen Arken. Det verkar vara välorganiserat och man
drivs av en passion att hjälpa människor. Jag tror dock att den enskilde konfidenten och
gemenskapen skulle må väl av om företrädarna för arbetet vore öppnare mot andra
själavårdstraditioner och vad man kan lära därifrån. Jag menar att man alltför lättvindigt avvisar
kunskap och influenser utifrån och bygger upp ett eget system inom vilket allt kan förklaras. Det
som Engedal efterfrågar av bearbetande tvärvetenskaplig forskning och teologisk reflektion är något
som, såvitt jag kan se, skulle behövas mer av här. Den brist på nyanser som jag noterar när det
gäller världsbild och människosyn spelar också en viktig roll. Fokuseringen på helande är stor.
Följden riskerar bli att svaghet, sårbarhet, frågor som inte så enkelt hittar sina svar inom systemet
och ett sunt ifrågasättande inte får plats i denna miljö.
156
Bergling 2002, s 216-219 samt CD-skiva Den inre bönen.
157
www.helhetgenomkristus.nu, hämtat 2011-04-04
158
Ekström 2010, s 49.
159
Ibid, s 48
37
Kapitel 4 Fördjupande (spirituell) själavård
4.1 Bakgrund
Begreppet ‟fördjupande själavård‟ som Grevbo, och även jag använder, kan kopplas till den fjärde
av själavårdens fyra dimensioner vilka professorn i religionspsykologi Owe Wikström beskriver i
sin bok Den outgrundliga människan.160 Fördjupningen kan inte tänkas utan de övriga
dimensionerna: omsorg, besinning och tolkning, och omvänt är det svårt att tänka sig en själavård
som inte är öppen för fördjupningens dimension och tar den på allvar. När Wikström talar om
fördjupning är det utifrån det som i den kristna historien traditionellt har kallats och kallas andlig
vägledning. Det finns även olika modeller för andlig vägledning som bl a jesuiten David L Fleming
har redogjort för i The Christian Ministry of Spiritual Direction.161 Av de fem modeller Fleming tar
upp är det den som kallas ‟inkarnerad‟ vägledning (”direction as incarnational”) som han menar har
fått störst uppmärksamhet idag.162 Denna vägledning, som innebär att en person hjälper en annan att
upptäcka Guds vilja i sitt liv, har sin grund i inkarnationens mysterium – att Gud blev människa i
Jesus Kristus som förmedlade frälsning till hela människosläktet. Guds frälsningsplan genom Jesus
har sedan förmedlats vidare genom apostlarna och kyrkan fram till vår tid. Som kristna
medmänniskor delar man i den andliga vägledningen en stund av nåd, då Gud genom sin Ande är
den egentlige vägledaren. Inkarnationen blir också framträdande i det att man betonar såväl det
mänskliga som det gudomliga och att helheten av vad det är att vara människa inkluderas – såväl
fysiska, psykiska som andliga aspekter.163 Den själavård som har sina rötter i den ignatianska
traditionen och som jag behandlar i föreliggande uppsats, är mycket tydligt förankrad i just denna
modell.
4.2 Ignatius av Loyola
Ignatius av Loyola164 (1491-1556) var grundare av Jesuitorden och levde samtida med Martin
Luther. Genom sitt livsverk blev han en viktig del av den motreformation inom katolska kyrkan som
blev en av följderna av Luthers protestantiska reformation. Ignatius föddes in i en adelsfamilj i en
baskisk by i Spanien. Han utbildades till att arbeta med förvaltning och administration inom hovet,
ett sammanhang som passade för en ung man som drömde om ridderlighet och vackra damer. 1521
deltog han som frivillig soldat vid slaget i Pamplona mot fransmännen. Vid detta slag träffades han
av en kanonkula, sårades svårt och fördes tillbaka till sitt hem, slottet i Loyola. Där blev han
sängliggande under 8 mån i väntan på att benen skulle läkas. För att få tiden att gå fortare ägnade
han sig åt dagdrömmeri om alla de bragder han skulle utföra när han blev frisk och den sköna dam
som skulle ge honom sin kärlek. I längden kände han sig dock uttråkad och bad om att få några
romaner att läsa, men det som fanns att tillgå var en bok om Kristi liv och en helgonbiografi. Han
läste och en annorlunda slags dagdrömmar började ta form. Nu började han tänka om sig själv som
den som skulle överträffa helgonens fromma liv. Ignatius kom underfund med att även om båda
dessa sorters dagdrömmar var behagliga för stunden gjorde de första honom tillslut både uttråkad
och ledsen, medan de andra om helgonlivet gjorde honom stark, glad, förhoppningsfull.
Senare beskriver Ignatius detta som sin första lektion i att ‟skilja mellan andarna‟ eller urskiljning –
att avläsa olika sinnesstämningar och vad de står för. Åren efter att Ignatius återhämtat sig från
skadan sökte han sig närmare Gud genom att läsa andra böcker om efterföljelse (bl a Om Kristi
efterföljelse av Thomas à Kempis). Han drog sig till människor som kunde hjälpa honom i
sökandet, han hjälpte fattiga och sjuka, och i allt detta gjorde han omvälvande andliga erfarenheter.
160
Wikström 1999, s 183-189.
161
Fleming 1988, s 106-112.
162
Ibid, s 110.
163
Ibid, s 110-111.
164
Berättelsen om Ignatius är hämtad i Ignatius av Loyola 2005, s 164-176.
38
Han bar alltid en anteckningsbok med sig där han noterade viktiga utdrag ur de böcker han läste; de
metoder av bön som han utvecklade; metoder för att urskilja vad som var Gud och vad som inte var
det. Detta blev ursprunget till hans bok Andliga övningar.
Nästan femhundra år senare är det alltså traditionen efter Ignatius som växer sig allt starkare i
Sverige och i andra länder och som brukar kallas ignatiansk spiritualitet/andlighet. Bland annat är
Magnus Malm, teolog och författare, en av de personer som verkar inom denna tradition, inte minst
med kurser i andlig vägledning. Att läsa en bibelberättelse och leva sig in i den och på det sättet
öppna sig för en dialog med Gud själv var Ignatius målsättning. Man är både åskådare och aktör i
bibelmeditationen och vägledarens syfte ska vara att underlätta för dialogen mellan den vägledde
och Gud. Ignatiansk spiritualitet/andlighet länkar evangelierna till nutidsmänniskans vardag, och
även om övningarna kräver ett visst mått av koncentration är de ganska lätta att lära sig. Den här
formen av bön kan användas dagligen, enskilt eller i grupp i det vardagliga livet eller under retreat.
Det har blivit ett sätt att be som många från olika kristna sammanhang tagit till sig, och som vi
kommer att se nedan även kan bli en väg till gudsrelation för den som ännu inte har en tro på Gud.
4.3 Själavård – andlig vägledning
Själavård och andlig vägledning betraktas ibland som två olika saker, men om man följer
Wikströms fyra dimensioner handlar det mer om det fokus man har i olika delar av
själavårdsprocessen. En process som börjar i en akut kris eller fråga där omsorgens dimension
kanske är den enda möjliga, kan efter en tid leda vidare till besinningens och tolkningens
dimensioner för att så småningom mynna ut i fördjupningens dimension där relationen till Gud står
i fokus. Man kan också se det ur det omvända perspektivet att den andliga vägledningen är ”den
kärna ur vilken alla andra former av själavård emanerar, eftersom alla former av själavård och
rådgivning ytterst syftar till att hjälpa människor att ha sitt livs centrum i det mysterium vi kallar
Gud.”165 De som säger detta är William A Barry och William J Connolly, två jesuiter som är
framträdande inom den ignatianska vägledningsrörelsen. Tvärtemot vad dessa ord kanske först får
oss att tänka, handlar inte denna form av andlig vägledning om något som enbart rör människans
förhållande till Gud och en ‟andlig‟ sfär av livet. Betoningen ligger på att allt som rör livet också
har med gudsrelationen att göra, och att gudsrelationen i sin tur har med allt som rör livet att göra.
Och då närmar vi oss den teologiska grunden för den fördjupande själavården som jag ska skriva
lite om under nästa rubrik. Innan vi kommer dit vill jag dock ändå redogöra för några skillnader och
likheter mellan själavård och andlig vägledning som beskrivs i litteraturen.
En skillnad som framhålls är att själavård är problemorienterad medan den andliga vägledningen är
mer processorienterad. Till själavård kommer en person ofta för att man lever i en problematisk
situation av något slag som man vill ha hjälp med att lösa. Med det följer att själavårdsprocessen
pågår under en begränsad period då man arbetar med någon form av lösning på problemet.166 Den
andliga vägledningen utgår inte i första hand från en problematisk situation, utan är något som
konfidenten söker för att man längtar efter en djupare gudsrelation. Därför är den också mer
långsiktig – en relation som sträcker sig bortom problemlösande och som kan pågå under flera år.
En annan skillnad är att själavården har fokus på relationer varav gudsrelationen är en, medan fokus
i den andliga vägledningen ligger på gudsrelationen. Målet är här att underlätta relationen och
föreningen med Gud hos den vägledde. Detta påverkar, sett ur ignatianskt perspektiv ofrånkomligen
även alla andra relationer även om de inte är i direkt fokus i den andliga vägledningen.167
165
Barry och Connolly 2005, s 23.
166
Detta behöver enligt mitt synsätt inte betyda att problemet därigenom försvinner men att konfidenten kan få hjälp
med att förhålla sig till problemet på ett sätt som både kan vara konstruktivt och samtidigt präglas av kristet
lärjungaskap.
167
Se exempelvis Rossi 1988, 139-140 samt Barry och Connolly 2005, s 20-21.
39
Vad gäller ramar och förhållningssätt i mötet med konfidenten finns det förstås många likheter såväl
vad gäller bemötande; att skapa en god och ostörd miljö där det är möjligt att dela även det
smärtsamma; som frågor omkring tystnadsplikt, handledning etc.168 Skillnaden ligger nog till största
del i att själavårdaren i andlig vägledning hela tiden genom sitt förhållningssätt fokuserar på hur
konfidenten kan dela sitt liv och alla sina frågor med Gud. En annan likhet och skillnad är av mer
psykologisk karaktär: det som i psykologin kallas motstånd och överföring. Att dessa fenomen finns
och kan göra sig gällande i en själavårdssituation vet de flesta själavårdare som har någon
erfarenhet och psykologisk kunskap. Detta är också ett faktum i vägledningen, men istället för att
enbart se det som något som sker mellan konfident och själavårdare/vägledare får konfidenten hjälp
att också se på det som händer i förhållande till Gud. Vad gäller det som i psykologin kallas
motöverföring är även det något som kan påverka vägledningen. Att vägledaren reflekterar över
sina egna reaktioner och dessutom går i handledning ses som en nödvändighet.169
4.4 Teologisk grund – fördjupande själavård
Som jag skrev ovan handlar denna form av själavård/andlig vägledning inte enbart om en andlig
sida av livet. Magnus Malm skriver i Polanco – årsboken för ignatiansk spiritualitet – att ”den
människa som kommer för andlig vägledning inte kommer med sin andlighet till Gud, hon kommer
med sin mänsklighet till Gud.170 Detta har sin grund i inkarnationen, vilken Malm betonar utgör ett
av två viktiga ‟vägmärken‟ för en sund andlig vägledning: ”Jesus är sann Gud och sann
människa.”171 Detta kan tyckas vara en självklarhet i en kristen kontext men fullt så enkelt kanske
det inte är. Istället har det visat sig att trots att man bekänner detta i teorin så kan det i praktiken
finnas en risk att ”förneka det mänskliga både hos Jesus och hos den kristna människan.”172 Den
ignatianska traditionen framhåller att Jesus i hela sin varelse är ”Guds totala bejakelse av allt sant
mänskligt hos oss, och ett orubbligt försvar mot allt som vill ifrågasätta och beröva oss vår
mänsklighet. Inte minst när den kommer i andlighetens namn.”173 Det eller den som traditionellt i
kristen tro beskrivs som den onde/det onda/satan/djävulen kallar Ignatius själv ibland för ”den
mänskliga naturens fiende.”174 Detta är ett uttryck som säger något om hur högt han värderade det
mänskliga livet. I Andliga övningar ger Ignatius, trots det medeltida sammanhang han lever i,
många uttryck för sin helhetssyn på människan. Jag nämner här ett exempel från början av boken
där han beskriver hur den vägleddes attityd till de andliga övningarna bör vara.
Den som gör övningarna tillvaratar dem väl genom att gå in i dem med en storsint själ och med
frikostighet gentemot sin Skapare och Herre; genom att offra all sin vilja och frihet till honom, så
att Hans Gudomliga Majestät enligt sin heligaste vilja använder sig såväl av personen ifråga som
av allt det som hon har.175
I det att människan här använder alla sina sinnen kan också hela människan dras in i processen.
”Hela människan inbjuds alltså att gå in i den andliga vägledningen, som syftar till att hela livet ska
beröras av Guds godhet. Endast så kan jag ge mitt fria gensvar till Gud och hans vilja med mig.” 176
Det är först när människan erfar att hon är älskad som den hon är just nu som hon kan gå vidare på
168
Barry och Connolly 2005, s 181-186, 210-228.
169
Ibid, s 112-124, 188-208.
170
Malm 2010, s 13.
171
Ibid, s 12.
172
Ibid, s 12.
173
Ibid, s 13.
174
Ignatius av Loyola 2005, nr 10, s 21.
175
Ibid, nr 5, s 20.
176
Malm 2010, s 17.
40
efterföljelsens väg och se sin egen synd. Om hon inte gjort den erfarenheten är risken stor att hon
istället med egna medel försöker bli en ‟andligare‟ människa.
Det är här det andra avgörande ‟vägmärket‟ enligt Malm kommer in. Detta betonar att ”Jesus är
Herrens lidande tjänare.” 177 Det är först när människan har funnit sin djupaste identitet som Guds
älskade som hon kan gå den självutgivande vägen, så som Jesus gjorde till det yttersta i sitt lidande
och sin död för människosläktets skull.
[D]et är bara den människa som vet vem hon är som kan gå den vägen. Den som inte har erfarit sig
önskad, sedd och älskad av Gud kommer att försvara sig mot efterföljelsen i djupare mening,
eftersom den då upplevs som hotfull och kränkande för självkänslan. 178
När denna identitet fått sitt fäste i den enskilde stannar alltså inte processen ”vid ett bekräftande av
människan sådan hon är, utan öppnar för en djupare delaktighet av Jesu sändning i världen.” 179 Det
är här insikten om den egna inkröktheten och om hur man använt sitt liv och sina resurser blir
påtaglig och kan skapa kontakt med den egna synden. Inte som något som läggs på från yttre
auktoriteter, utan som en kallelse att resa sig ur självupptagenheten och ”förenas med Jesu intressen
i världen.”180 Att bli en andlig människa är alltså att bli allt mer mänsklig. Gerard Hughes,
jesuitpräst, andlig vägledare och författare, skriver att ”[n]är vi lär känna Gud hittar vi oss själva
eftersom det är i Gud vi lever, rör oss och är till.”181 Han menar att när vi tappar kontakten med
detta vårt innersta centrum, tappar vi också kontakten med Gud och med andra. Istället för att leva i
vårt centrum dras vi mot periferin, antingen mot ett liv i passivitet eller mot en hyperaktivitet som
inte är grundad i djupet av oss. ”Ju närmare vi kommer centrum, desto normalare blir vi,”182 eller
med andra ord: ju mänskligare blir vi. Kanske kan människosynen i denna tradition beskrivas med
hjälp av tre cirklar som visar på hur livets olika aspekter är integrerade/mindre integrerade med
varandra.
I båda dessa figurer ser vi hur människans kroppsliga, själsliga och andliga aspekter är förenade och
den del där de sammanfaller skulle kunna beskrivas som hennes inre centrum – det utrymme där
människan och Gud förenas, samt i vilken mån denna förening genomsyrar de olika delarna av
livet. Det jag vill belysa med hjälp av figurerna är hur man inom den här teologiska traditionen
framhåller att detta centrum finns hos varje människa, oavsett om hon är medveten om det eller inte.
Figur 3 är tänkt att tolkas så att människan inte ännu har insett och bejakat sin sanna identitet i Gud
och därmed påverkas inte hennes liv till så stor del av Guds tanke för henne – hon dras från centrum
ut mot periferin. Ändå finns där hela tiden något av detta centrum eller Guds avbild kvar som ett
‟frö‟ eller som en längtan. Figur 4 däremot är tänkt att visa att ju mer de olika aspekterna av
177
Ibid, s 17.
178
Ibid, s 20.
179
Ibid, s 23.
180
Ibid, s 19.
181
Hughes 2003, s 32.
182
Ibid, s 130.
41
människans liv dras mot centrum, ju större blir utrymmet för Gud att genomsyra allt i livet och
därmed också att förverkliga hans tanke med människan. Den helhetssyn på människan som
Ignatius framhåller är alltså inte en helhetssyn som har sin grund i människan, det är en helhetssyn
som har Gud som yttersta garant för helheten. Människan är enligt Ignatius
skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud, vår Herre, och därigenom rädda sin själ. De övriga
tingen på jordens yta är skapade för människan och är till för att hjälpa henne att uppnå det mål för
vilket hon är skapad. Av detta följer, att människan ska använda sig av dem i den mån de hjälper
henne att uppnå sitt mål och frigöra sig från dem i den mån de hindrar henne från detta. […] Vi
skall från vår sida inte önska oss hälsa hellre än sjukdom; rikedom hellre än fattigdom; ära hellre
än vanära; ett långt liv hellre än ett kort. Detsamma gäller allting annat. Vi skall endast önska och
välja det som mera leder oss mot det mål för vilket vi är skapade.183
Själavård/andlig vägledning som bär denna traditions kännetecken borde följaktligen inbegripa hela
människans liv och livssituation för att se hur den kan dra henne närmare Gud och därmed närmare
henne själv. Rimligtvis kan inte fokus i första hand här ligga på fysiskt och psykiskt helande som i
den karismatiska själavården. Utifrån min fältstudie i Lysekil kommer jag under nästa rubrik belysa
hur ett ignatianskt förhållningssätt kan påverka själavården i en församling och dess omgivning.
Innan dess vill jag visa något på vad som händer när ignatiansk tradition möter luthersk. Detta kan
vara till en hjälp i den fortsatta läsningen av detta och nästa kapitel i uppsatsen.
Mikael Löwegren är präst i den formellt lutherska Svenska kyrkan. Han är samtidigt redaktör för
årsboken Polanco, andlig vägledare och retreatledare. I en artikel i nämnda årsbok beskriver han
vad som händer när dessa traditioner möter varandra. Löwegren skriver om Luther och Ignatius, hur
de satte igång varsin kyrklig förnyelse under samma tid och i samma kyrka och att det finns
teologiska likheter dem emellan: Båda betonar Guds personliga kärlek till den enskilde; de är inte
systematiker men erfarenhetsteologer; båda lägger stor vikt vid ett aktivt liv i världen; och de är
överens om att människans viktigaste uppgift är att ”tacka och lova, lyda och tjäna honom”
(Luther), eller med Ignatius ord: ”lovprisa, vörda och tjäna Gud.”184 De skillnader som Löwegren
lyfter fram är av pastoral och själavårdsmässig karaktär. Det handlar om effekterna av respektive
teologi i det själavårdande mötet. ”[D]et finns saker i deras grunderfarenheter av Gud som
fundamentalt tycks skilja sig åt. Att deras gudsbilder är olika får sedan konsekvenser för deras
världsbild, människosyn och kyrkosyn.”185 Både Ignatius och Luther beskriver sin upplevelse av
Gud som en lärare. För Ignatius är ”det en scen fylld av värme och närhet då läraren för sin elev
framåt.” För Luther ”dominerar skräcken och rädslan; läraren är en hotfull figur.” 186 Ignatius
fortsatta erfarenhet är att Gud är god och att det är det onda som vill skapa rädsla i honom. Hans
”rädsla för straff liksom smälter bort i ljuset av Guds godhet.”187 För Luther är Gud fortfarande vred
även efter hans omvändelse, ”[m]an måste skydda sig mot honom” 188 och det skyddet finner Luther
hos Kristus på korset. Samtidigt som Luther betonar Guds kärlek i Kristus finns där i skuggan en
annan bild – ”en mörk och farlig gud som nog ändå kanske inte vill alla människors frälsning.”189
Dessa skilda grunderfarenheter resulterar, enligt Löwegren, i de olika grundfrågor till livet och Gud
som ställs.
För Luther var den allt överskuggande frågan ‟Hur ska jag finna en nådig Gud?‟ Ignatius däremot
[…] skulle […] komma att utgå från frågeställningen ‟Hur kan jag ge ett totalt gensvar på den
Guds godhet jag har fått smaka?‟ Deras ingångar till trons värld är väldigt olika. Deras skilda
183
Ignatius av Loyola 2005, nr 23, s 30-31.
184
Löwegren 2010, s 125-127.
185
Ibid, s127.
186
Ibid, s 128.
187
Ibid, s 128.
188
Ibid, s 128.
189
Ibid, s 129.
42
grundfrågor fungerar som en slags tolkningnyckel, och är på djupet sammantvinnade med deras
skilda grunderfarenheter.190
Resultatet kan enkelt uttryckas så att om Guds godhet dominerar leder det till en naturlig
omvändelse eftersom man vill älska den som man upplever sig älskad av. Om Guds stränghet
dominerar blir omvändelsen en slags kapitulation för denna helighet. ”Logiken är att jag egentligen
är skräp, men av nåd kan Gud ändå ta emot mig.”191 I förlängningen leder detta vidare till frågan om
människan är älskad av Gud för den hon är eller trots den hon är. Är Guds nåd enbart ett juridiskt
begrepp där människan frikänns enbart för Jesu Kristi skull, inte för den hon är (luthersk
tradition)?192 Eller är Guds nåd mer att likna vid ett ”nyskapande. Som gör något i människan och
med människan”193 (ignatiansk tradition)?
Löwegren fortsätter med att visa på hur Luther har principer i centrum för sin teologi, t ex ‟Skriften
och tron allena‟, medan Ignatius och jesuiterna hade personen Jesus Kristus i centrum och hur detta
får konsekvenser även på världsbild och kyrkosyn.194 I detta sammanhang är människosynen det
mest centrala med tanke på det själavårdande mötet. Löwegren framhåller att han, och andra i
Föreningen Kompass (som ger ut Polanco), i retreater och andlig vägledning ofta ”mött denna
känsla av värdelöshet, ja av rädsla för Gud, hos många som kommer från en luthersk tradition.”195
Men som i alla kriser är det här i ‟krocken‟ mellan luthersk och ignatiansk tradition som något nytt
kan födas. Han avslutar sin artikel med att konstatera att Luthers reformation föddes som en
själavårdsfråga angående bikten och dess konsekvenser på 1500-talet. Därför kan inte den
avgörande frågan för en lutheran idag vara om något är ‟lutherskt‟ eller inte. ”De avgörande
frågorna för en lutheran måste bli: Vilka är de pastorala och själavårdsmässiga konsekvenserna?
Vad är mest bibliskt? Där kunde en vidare teologisk reflektion ta sin början.”196
4.5 Fältstudie – Arken i Lysekil
Den 1-2 mars 2011 besökte jag Arken i Lysekil som en del i arbetet med denna uppsats. Här följer
en redogörelse för den verksamheten utifrån samtal och erfarenheter som jag gjorde där. I detta
sammanhang presenterades jag vid ett par tillfällen i olika samlingar och jag fick berätta varför jag
var där. Det verkade inte störa någon speciellt mycket utan många pratade med mig och tyckte att
mitt uppsatsarbete verkade spännande.
”Ditt hjärta är mitt skyddsrum, din kyss min färdkost.” Orden är tryckta på ett tygstycke som hänger
på väggen i ett samtalsrum i Kungstorgskyrkan i Lysekil. Pastor Hans Johansson tar emot mig
utanför kyrkan. Vi hälsar på varandra och går in och får äta sopplunch i kyrkas matsal. När Hans
går för att hämta en sak säger kvinnan som arbetar där spontant till mig: ”Det här är ett bra ställe att
jobba på – det är inga krusiduller och arbetsledarna är som vanligt folk.” När Hans kommer tillbaka
säger hon: ”Jag går här och berömmer dig för att du är som en vanlig människa.” Hans berättar om
det som kallas Arken och som är ett själavårdande/diakonalt och socialt center för Lysekils
frikyrkoförsamling (som tillhör Svenska Missionskyrkan och Baptistsamfundet) och Svenska
kyrkan i Lysekil. ‟Arken‟ som symbol i denna kontext kopplas till Gamla Testamentets berättelse
om arken som Noa byggde på Guds uppdrag. En båt som räddade människor och djur från att
utplånas då den stora floden täckte jorden (1 Mos 6-8). De två kyrkorna har ett mycket nära
samarbete och fungerar nästan som en församling. Alla gudstjänster, utom morgonmässan som hålls
190
Ibid, s 129.
191
Ibid, s 130.
192
Ibid, s 130-133.
193
Ibid, s 133.
194
Ibid, s 134-137.
195
Ibid, s 137.
196
Ibid, s 138.
43
i Kungstorgskyrkan på torsdagar, hålls i Lysekils kyrka. Stora delar av det diakonala och sociala
arbetet finns i Kungstorgskyrkan med närliggande lokaler, men också i församlingshemmet,
Lysekils kyrka, på äldreboenden och andra platser (se bilaga 2).
Hans har arbetat i Lysekil i 21 år och har tidigare varit fängelsepastor. Han har också sedan 1989
ägnat sig åt retreater och ignatiansk andlighet/vägledning och i höst ska han vara med och leda en
30-dagarsretreat på Kumlaanstalten. Det är den enda ignatianska 30-dagarsretreaten som erbjuds i
Sverige och den är enbart till för interner med långa fängelsestraff och hög motivation för att gå in i
en sådan djupgående process. När han och hans tidigare prästkollega var inbjudna till Teologiska
högskolan i Stockholm för att berätta om kyrkornas diakonala och sociala arbete i Lysekil satt de på
tåget och samtalade om hur det kom sig att det blev som det blev. De kom fram till att det
ignatianska förhållningssättet var en starkt bidragande orsak till att Arken kom till. För Hans har
frågan angående kyrkans ärende ändrats från ”Vad ska vi göra?” till ”Vad gör Gud och vad kan vi
göra för att underlätta/stödja det som Gud gör i människors liv?” Enligt Hans är det svårt att se
själavård som något skilt från vardagslivet och han menar att människor kommer med det de står i
mitt i vardagen. I de samtal han har, har ungefär hälften karaktären av andlig vägledning och hälften
är stödsamtal. Hans erfarenhet är att själavård och andlig vägledning går in i vartannat men om man
ska skilja på det så kan man säga att andlig vägledning är mer friskvård och att själavård oftare har
en problemställning som grund. Jag hänvisar till Barry/Connolly som skriver att andlig vägledning
är den form av själavård ur vilken alla andra själavårdsformer emanerar. Hans säger att i den
meningen att vi är av Gud; att Gud vill ha relation med oss och vill att vi mer ska upptäcka vem han
är, så kan man säga att det är så.
Vi samtalar lite om de tre nyckelteman som blev tydliga i min magisteruppsats: beroende, berättelse
och gemenskap. Hans säger att i mötet med utsatta människor här är berättelsen mycket tydlig.
Människor som kommer är mycket olika med skilda bakgrunder – olika berättelser. Lysekil är,
enligt Hans speciellt på det sättet att många missbrukare flyttar hit från Göteborg för att komma bort
från missbruket. Paradoxalt nog gör detta att det är stor tillgång på knark och hög utskrivning av
psykofarmaka. Till kyrkan kommer man med den berättelse man har och blir respekterad och
accepterad. Berättelsen kan vara präglad av ett osunt beroende – att man bytt ut det positiva
beroendet mot ett negativt beroende. I de allra flesta fall finns det en historisk berättelse som kastar
ljus över varför det har blivit så. Här vill man främja det sunda beroendet i den gemenskap som
erbjuds. Hans beskriver gemenskapen som en helande gemenskap – man accepteras som den man är
och i stort sett alltid är det ett långsamt helande som sker. Många ser inte själva att det faktiskt
händer något. Det är ledarnas uppgift i de olika grenarna av Arken att peka på det som faktiskt sker
i den enskildes liv. Guds möjligheter har inga gränser enligt Hans, men om helandet skulle ske
mycket plötsligt skulle människor ”göras om” vilket skulle bli svårt att hantera för den det gäller.
Han ställer själv frågan om det är ett cyniskt tänkande att människor därför måste leva med ett
lidande, men säger i nästa andetag att varje människa kommer att upptäcka att lidandet här inte
betydde något mot den härlighet vi en gång får hos Gud. I det diakonala och sociala arbetet finns
inga krav på deltagande i gudstjänster eller församlingstillhörighet – det är ett erbjudande och det
går i vågor hur många som deltar i församlingens gudstjänster. Det som är viktigt är att visa att
gudstjänstlivet är en naturlig del av vardagslivet här menar Hans.
På kvällen 18.30 denna dag är det veckomässa i Lysekils kyrka som jag besöker. Man kan komma
och göra sig en toast med skinka ost och tomat från ca kl 18. En toast med te kostar 10 kr. Ett stort
gäng med tonåringar kommer in för att äta. De är konfirmander som ska vara med på mässan. Det är
mellan 50-60 konfirmander i år och de ska gå på en gudstjänst/vecka – antingen på onsdag kväll
eller på söndag förmiddag. Kyrkan är stor men det är ganska många där för att vara en helt vanlig
veckokväll. I samband med att prästen, Hans Wolfbrandt hälsar alla välkomna säger han speciellt
välkommen till en tjej som fyller 25 år idag. Ett fyrfaldigt leve utbringas och på orgeln spelar
kantorn ”Ja må hon leva” och alla sjunger med. Så gör prästen några pålysningar innan själva
44
gudstjänsten inleds med bön. Sedan blir det psalmsång följt av lovsång av mer modern karaktär.
Här följer en sammanfattning av predikan som prästen håller.197
Ordet favör innebär att ha speciellt tillträde till någon, att ha någons gunst. Gud har gett oss favör –
tillträde till Guds närvaro, att få vara inför Guds ansikte och få röra sig fritt där. Detta är omöjligt
utan Jesu död på korset då han försonade våra synder så att vi kan vara i Guds närvaro och ‟gå som
barn i huset‟. Du har direkt tillträde dit. Du behöver inte gå genom prästen eller någon annan. Det
finns många mäktiga män i världen. Vem har direkt tillträde till dem? Ingen! Detta på grund av
säkerhetsskäl etc. Men Gud har gett oss tillträde till sig, han har gett oss favör. Det betyder inte att
vi ska komma till Gud bara när vi har bekymmer eller har misslyckats. Gud vill dela sitt liv, sin tid
med oss. Gud söker upp oss, det är inte bara vi som söker upp Gud! I Joh 15 talar Jesus om
vinträdet och grenarna: ‟Förbli i mig…‟, ‟Be om vad ni vill…‟, ‟Jag kallar er vänner…‟. Jesus vill
dela sitt liv med oss. Vi fattar nog inte sanningen i detta. Hur skulle vi göra om Fredrik Reinfeldt
ringde och vi låg i soffan? Skulle vi ta emot honom? Gud säger: ‟Jag vill lyssna på dig, dela tankar
om din framtid…‟. När Palme var statsminister var det någon som introducerade mig för honom
vid ett tillfälle. Jag fick hälsa på honom och det var fascinerande. Att möta kända personer får oss
att bli fascinerade över att vara nära. Gud visar oss favör – vi får vara nära honom.
Vi ska nu ha daglig morgonbön under fastan – vad innebär det? Det innebär att Gud säger: ‟Kom
till mig, jag vill tala till dig och jag vill lyssna på dig.‟ Om vi tar detta på allvar behöver ingen gå
ut från kyrkan nedslagen, ‟utanför banan.‟ Vad som än hänt kan du sträcka på dig. Vi är
favoritsöner/döttrar till Gud – du är unik. Fundera på detta när vi går vidare i mässan. Gå till Gud
med det som är angeläget för dig – det är på riktigt!
Efter bekännelse, syndaförlåtelse och psalmsång: ”Gud är en av oss vid detta bord” (psalm 396)
följer inbjudan till nattvard och möjlighet till personlig förbön. I varje bänk finns det skriftlig
information om hur den personliga förbönen går till.
Vi tror att Gud är generös och bara god och ber därför gärna för alla behov. […] Den som tar emot
förbön kan bara blunda och slappna av. Förebedjarna vill bara förmedla Guds omsorg, uppmuntran
och kraft in i personens situation. […] Är du sjuk och vill bli smord med olja enligt Jakobs brev 5 i
NT så säg till en präst eller förebedjare. […] Har du frågor så ta tag i en kyrkvärd, förebedjare,
vaktmästare eller präst så vill vi gärna försöka svara på dem. 198
Den gemensamma förbönen handlar om allt från enskildas behov, sjuka och döende till förbön för
verksamheter i församling och samhälle. Bön om att kyrkan i Lysekil ska vara en ”gemenskap som
helar och upprättar.” Förbön för situationen i Nordafrika, Mellanöstern och för kristna som lider i
världen.
Den andra dagen av mitt besök börjar med morgonmässa i Kungstorgskyrkan. Efteråt är det fika
och information för ledarna i Arkens arbete. Senare på förmiddagen besöker jag Second-handbutiken. Den är inte öppen, men ett febrilt arbete pågår ändå. Här är det många som har fått något
meningsfullt att göra. Samtidigt som arbetet med upplockning, prismärkning m m pågår har också
en hantverksgrupp sin gemenskap där. Det är kvinnor från Somalia, Eritrea och Vietnam som
stickar tillsammans med en svensk kvinna. De pratar om allt möjligt och på det sättet lär sig
kvinnorna svenska och får gemenskap med andra. En av dem (kanske fler) hade jag sett på
morgonmässan. Hans berättar senare att en del av männen är kvar i hemlandet men att de män som
är här t ex hjälper till att bära möbler i butiken. Det är dock svårare att få kontakt med männen än
kvinnorna. Här handlar det mest om att ge praktiskt stöd så att deras tillvaro i Sverige ska fungera
så som kontakt med myndigheter, meningsfull sysselsättning, gemenskap.
Några dagar i veckan kommer 40-50 personer på sopplunch i Kungstorgskyrkan. Idag är det en
sådan dag. Tanken är att man vill erbjuda måltidsgemenskap och möjlighet till samtal om allt som
händer i livet. Borden står uppställda både i matsalen och i kyrksalen och stämningen verkar god,
även om jag blir tillsagd att ha uppsikt över mina saker eftersom snattare ibland passar på att göra
besök. Efter lunchen samtalar jag med Hans igen. Jag följer upp med några frågor som dykt upp
efter vårt samtal igår. Då nämnde Hans att av hans samtal är cirka hälften stödsamtal och hälften
197
Sammanfattat utifrån mina anteckningar 2011-03-01.
198
Sammanfattande avskrift av instruktionskort för förbön.
45
andlig vägledning. Jag frågar vad han menar med stödsamtal. Det är stöd i en krissituation, oftast
inom tre områden: relationer, sjukdom, arbetssituation/brist på arbete. Man träffas 5 gånger och
utifrån det bestämmer man om eventuell fortsättning. I stort sett sker alla dessa samtal med
människor som inte är medlemmar i kyrkan och ofta kommer frågor om tron/Gud upp så
småningom. Jag frågar varför inte medlemmar kommer för samtal. Hans svarar att kanske är det så
att det egentligen är något positivt. Kanske gemenskapen som finns genom Arkens arbete gör att det
blir en själavårdande miljö där man får många av sina behov av att dela livets glädje och bekymmer
tillgodosedda. Om det dyker upp tillfällen där människor har någon slags störning eller djupare
problem som behöver bearbetas kan han hänvisa till terapeut och erbjuda andlig vägledning som
komplement. Men detta händer inte så ofta och en del har redan kontakt med terapeut/kurator eller
liknande när de kommer till Arkens arbete. Det är dock vanligare att någon drabbas av depression
och att man hänvisar eller följer med till läkare. ”Men det händer inte så ofta som man skulle kunna
tro” säger Hans, och menar att gemenskapen i Arken är helande i sig. Man har också god kontakt
med hälso- och sjukvårdens psykiatripersonal i Lysekil.
Jag frågar hur man kan arbeta med det negativa beroendet som uppstått i vissa fall. Ofta, menar
Hans, att en person ‟väljer ut‟ någon bland personalen som man delar sina sår och bekymmer med,
någon de får förtroende för. Då blir Hans ofta handledare för den personen. Man har också som mål
att en gång/månad ha en längre stund av fortbildning för dem som arbetar i verksamheten. Man
ägnar sig ganska mycket åt ämnen som gruppdynamik; vilka ord man använder i mötet med utsatta
människor o s v. Jag ställer frågan hur det är med ‟medelsvensson‟ i Lysekil, om de kommer för
samtal. De kommer till second-hand-försäljningen på lördagar och andra typer av verksamhet som
föreläsningar om kost eller relationer, föräldrautbildning, Alphagrupper, musikkonserter, etc.
Många av dessa kommer också på retreatdagar som ordnas, samt veckor med vägledd bön i
ignatiansk anda. Dessa veckor inleds och avslutas med en gemensam samling. Sedan ägnar sig var
och en av deltagarna åt enskild bön över en bibeltext en halvtimme/dag samt möter en andlig
vägledare en halvtimme/dag. Deltagarna är kyrkfolk men också andra sökare, varav en del har
anknytning till new-age. Hans menar att hans uppgift inte i första hand är att tala om vad som är rätt
eller fel för dessa. Vägen är att gå till Gud/Jesus med det som dyker upp och Hans uppgift är att
hjälpa till med urskiljning om vad som är Gud/vad som inte är av Gud. Han säger att kyrkan idag
ofta anstränger sig så för att vara attraktiv och ha så låga trösklar att man tappar bort centrum som
är Jesus. Om man håller sig nära Jesus kan och vågar man vara öppen utåt. Men om centrum blir
lärosatser eller annat blir nyandligheten och sökarna ett hot! Församlingen måste vara tydlig med att
det är bra att söka men också att det går att finna något, nämligen Jesus. Det har hänt ett par gånger
att Hans har fått säga till någon att ”om du vill följa den här vägen tror jag att det är fel väg och jag
kan inte följa dig längre på den.” Så samtidigt som han inte i utgångspunkten har uppgiften att säga
vad som är rätt eller fel är han ändå tydlig när det kommer till en viss punkt.
4.6 Själavårdens utmaningar – Lysekil
Här vill jag belysa hur man i kyrkorna i Lysekil ser på, och utifrån sitt mycket praktiska arbete
möter de utmaningar av själavårdande karaktär som jag presenterade under 2.2. Jag gör det framför
allt genom de svar jag fått på frågeformuläret som två av företrädarna för Arkens arbete har svarat
på, men också genom egna observationer vid mitt besök. I slutet av vart och ett av dessa
behovsområden gör jag en återkoppling till det som Engedal menar är viktigt att tänka på i
förhållande till själavården.
4.6.1 Identitet och självkänsla
Vad gäller identitet och självkänsla svarar de ansvariga för Arken att det finns mycket stora behov
på detta område. De skriver att många av dem som deltar i Arkens arbete är människor som
kommer från svåra förhållanden och som genom det förlorat mycket av identitet och självkänsla. En
av informanterna ser också att problem med identitet och självkänsla är stort hos många äldre
människor. Här återges några av svaren.
46
Det är tydligt att det i dagens samhälle finns många som har en bristande identitet och självkänsla,
det gäller särskilt de mest utsatta i samhället. Vi som kyrka har självklart en viktig uppgift i att
möta dessa människor och förmedla till dom att dom är sedda, älskade och värdefulla. Det sätt vi
gör det på är genom att se dom, bekräfta dom och räkna med dom. Vi gör det i gemensamt arbete,
i måltidsgemenskap, gudstjänst och bön och i enskilda samtal. Egentligen stör det mig att här tala
om ‟dom.‟ ‟Dom‟ kunde lika gärna vara jag. I det som innerst ger oss vår identitet och värde, att vi
är skapade av Gud och älskade av Honom, är vi alla lika och det är vår uppgift som församling att
visa på detta.
Vi har också förändrat liturgin i våra gudstjänster och morgonmässor för att lättare tala till dom
som inte är vana gudstjänstbesökare. T ex har vi i vår morgonmässa använt en syndabekännelse
som lyder: ‟Förlåt mig Gud att jag har hindrat din kärlek mot mig och genom mig.‟ Det är en
syndabekännelse som ändrar fokus från människan och hennes handlande och sätter Gud i fokus,
vad han vill, och att vår uppgift är att ta emot av Guds kärlek.
Arbetet med second hand är ett förträffligt praktiskt arbete när det gäller detta. Alla har en uppgift,
om de inte är närvarande under en tid märks det. Vi ser att många växer genom arbetet. Vi arbetar
medvetet på att stärka självkänslan genom att ha en så stor delaktighet som möjligt i alla beslut vi
tar. Vi har stormöten två gånger/vecka där vi dels informerar och dels tar upp frågor för samtal och
hur vi skall lösa praktiska och andra frågor. Att fånga upp idéer i dessa möten är väldigt viktigt,
och delegera ansvaret för att det blir gjort det vi bestämt är också en viktig del av att känna sig
betydelsefull och stärkt.
Under ett par dagar kan man självfallet inte se vidden eller djupet när det gäller hur detta behov
möts här. Utifrån det jag fick inblick i kan jag dock se flera saker som tyder på att det är en fråga
man tar på allvar och arbetar med på flera plan. Jag tänker bl a på den spontana kommentaren från
kvinnan som städade och som var den första person jag mötte efter att jag blivit välkomnad av
Hans: ”Det här är ett bra ställe att jobba på – det är inga krusiduller och arbetsledarna är som vanligt
folk.” Just detta att man i hela sitt förhållningssätt strävar efter att vara medmänniskor som delar
livet med varandra på samma villkor är något som genomsyrar det jag ser av arbetet i Lysekil. Det
gäller formen och innehållet i gudstjänster såväl som det praktiska arbetet och gemenskapen där. I
samtalen med Hans poängterar han att målet är att detta också ska genomsyra de enskilda samtalen i
själavård och andlig vägledning. Han vill inte komma ‟ovanifrån‟ och tala om vad som är rätt eller
fel i en människas liv. Istället bemyndigar han den enskilde och hjälper henne att urskilja vad i
hennes erfarenheter som leder till att hon lär känna Gud och sig själv bättre och vad som inte gör
det. På frågan om man ser någon skillnad i människors sätt att berätta sin berättelse i samband med
att man försöker möta detta behov av stärkt identitet och självkänsla ges följande svar.
Det är fantastiskt att se vad som händer i sargade människor när dom ges möjlighet att vara i en
miljö där dom är sedda och där man räknar med dom. Försvarsmurarna, som många gånger är
mycket tjocka och höga, rivs ner och den verkliga personen, den som finns bakom alla murar
kommer allt mer fram.
Jag har vid flera tillfällen varit med människor från vår verksamhet där de berättar om vad det
betyder att vara på Arken. En del beskriver det som att det förändrat deras liv. Vi ser det tydligt
när det gäller ansvar och delaktighet såväl i vårt arbete som i samhället. Man vågar ta för sig mer.
Det kan vara att säga något på ett föräldramöte, eller delta i en grupp och våga yttra sig. Ta större
eget ansvar för sitt liv. Med en ökad självkänsla kommer ett ökat engagemang för verksamheten
och för andra människor. Allt snurrar inte bara runt mina egna behov. När tryggheten blir större
finns möjligheten att se andra. Vi har sett tydliga exempel på att få ansvar och att någon ger
förtroende har hjälpt människor.
Med tanke på det Engedal skriver (2.2.2) tycks det ignatianska förhållningssättet i Arken, Lysekil
ha en hel del att bidra med. Man strävar efter att ge en livshjälp på detta område som är teologiskt
förankrad, vilket bl a tar sig uttryck i de gudstjänster som är en del i vardagsarbetet. Genom att i
enskild själavård och andlig vägledning uppmuntra individens relation med Gud kan identiteten och
självkänslan både i förhållande till Gud och till medmänniskor stärkas. I det övriga gemensamma
arbetet kan identiteten och självkänslan stärkas genom att man blir sedd, får ett värde och räknas
med. Det bidrar, enligt svaren ovan, till att göra livet existentiellt meningsfullt.
47
4.6.2 Relationell problematik
Även på området som gäller relationell problematik svarar båda företrädarna att det finns mycket
stora behov.
Mycket av min tid som arbetsledare för ett stort gäng med en mycket spretig bakgrund går ut på att
prata relationer, vara med och lösa konflikter, undvika konflikter genom planering etc. Många med
problematik som finns hos oss har ett impulsstyrt beteende kombinerat med dålig självkänsla. Det
blir ofta ‟anfall är bästa försvar‟ Vi har ägnat mycket tid åt samtal enskilt och i grupp om hur vi
möter varandra och vikten av att reda ut konflikter vi hamnar i. Jag kan säga att i alla fall där vi har
tagit tag i problemen har det blivit en vändning som blivit varaktig. Vi arbetar väldigt medvetet
med detta och försöker så långt det är möjligt att reda ut allt vi känner till. Vi är också väldigt
medvetna om svårigheten. Det gäller att vara en inkluderande verksamhet och det är inte lätt. Det
är lätt att hålla på sina revir för att man är rädd för nya människor eller för att mista något som är
viktigt för en. De äldre kvinnorna har lite svårare att släppa in andra kvinnor i de praktiska
sysslorna. Vi försöker arbeta med att någon skall vägleda en ny in i uppgifter men det är inte lätt.
Det kan bli bevakande istället för inbjudande.
Det är inte svårt att förstå att den relationella problematiken väldigt tydligt kommer upp till ytan i
den här formen av arbete och gemenskap där man kommer så nära varandra. Utöver det som redan
nämnts i ovanstående svar får jag följande svar på frågan hur man konkret arbetar med detta i
förkunnelse, liturgi, undervisning o s v.
Förkunnelsen på morgonmässorna har ofta haft relationer som tema. Vi har även haft temadagar.
Då med föreläsningar och samtal. Under förra våren t ex hade vi tre tema-torsdagar ‟Varma
hjärtan, förnyade sinnen och villiga händer.‟ Där vi pratade mycket om att varma hjärtan föder
medkänsla som i sin tur föder förändrade attityder som förhoppningsvis leder till villiga händer
som förändrar för någon. Det blev mycket bra samtal där våra olika åldrar, religioner och
bakgrunder berikade.
Det jag noterar är att Hans bedömer att ett av de vanligaste teman som kommer upp i stödsamtalen
är just relationer. Där arbetar han med det på ett mer enskilt plan. Han nämner också att man i
församlingens övriga arbete (det som inte räknas in i Arkens verksamhet) exempelvis har
föreläsningar angående relationer. I koppling till Engedals ord (2.2.3) om behovet att bygga
inkluderande miljöer som ser och tar tillvara och som hjälper människor att leva med delvis
otillfredsställda behov, tycker jag mig se att det är det man försöker göra här. Hela Arkens arbete
handlar om att bygga en inkluderande miljö för dem som allra mest saknar det. Att man här också
lyfter fram det viktiga i att låta människan vara människa och Gud vara Gud, kan bidra till att
kraven på dem man lever tillsammans med blir rimligare. Den vardagliga arbetsgemenskapen blir
en miljö där man får träna sig i att hantera och lösa konflikter istället för att undvika dem. I det jag
ser av gudstjänstliv befrämjar man också den relationella aspekten och motverkar ensamhet bl a
genom möjligheten att äta något enkelt före gudstjänsten. I alphagruppens samling odlades också
relationerna i samband med den inledande måltiden och samtal som följde. Det finns även andra
relationsbefrämjande grenar av arbetet vilka jag inte kan gå in på här eftersom det inte riktigt var
fokus för mitt besök, men som är betydelsefulla ändå.
4.6.3 Skam och skuld
De behov som Engedal ser när det gäller människors upplevelse av skam och skuld bekräftas av att
informanterna i Lysekil också här upplever att det finns mycket stora behov. Här följer svar från
frågeformuläret.
Det är ett stort problem hos många att man skäms för sig själv. Jag är för tjock, för dåligt utbildad,
för lite pengar, etc. Jag tycker mig höra att skamkänslorna ökar och dom är svårare att göra något
åt. Skuld går att få försonad/förlåten men vad gör jag med skammen? Det handlar mycket om att
vara en miljö där acceptansen är stor för hur vi ser ut och för oss. Jag tycker att vi arbetar medvetet
på det. Vi försöker ordna miljön så att den är välkomnande för alla. För mig personligen har det
betytt mycket att vi är så olika. Detta är svårt, vi arbetar mycket med att miljön skall vara helande
för ande kropp och själ. Det är en utmaning att själv leva öppet och i förlåtelse. Att erkänna sina
egna fel och brister, dom är ju ändå så uppenbara!
48
Kanske kan man säga att man försöker bemöta skammen i strävan efter att vara en accepterande
miljö där så många olikheter möts. Detta i sig kan göra att skammen tappar sin udd – alla är inte
stöpta i en form som man ska leva upp till. Skuld och förlåtelse har också sin givna plats i denna
nära vardagsgemenskap men kommer också tydligt till uttryck i liturgin.
Jag tror att för vår del handlar det om förhållningssätt. Vi har skuld, vi talar tydligt om synd. Vi
har mässor i stort sett varje dag. Där synliggörs allas behov av förlåtelse. ‟Vi har alla syndat och
gått miste om härligheten från Gud.‟
Kanske skulle man dock behöva arbeta mer med den skam som människor kan uppleva i själva
liturgin. I kyrkans liturgi (inte bara i Lysekil) finns ofta ett språk och symboliska gester som kan
upplevas skambeläggande för en person som redan är fylld av skam p g a att man har varit utsatt för
kränkningar och övergrepp. Samtidigt är karaktären på mässan i Arkens vardagsarbete något
annorlunda än den som sker i den stora kyrkan. Miljön i Kungstorgskyrkan vilken används både
som gudstjänstrum, matsal och tidigare second-hand-butik, gör att man inte känner sig lika liten
som i den pampiga kyrkan byggd av bohusgranit och belägen på den högsta punkten i staden. Detta
bekräftas av nedanstående citat.
Jag ser förändringar i människors liv. Det handlar ibland om att ta emot förlåtelse och att ge
förlåtelse där spelar mässan en viktig roll. Att vi har så nära till det personliga samtalet som vi har
för att vi är en vardagsverksamhet spelar också en stor roll. Vi möter människor där de är, inte bara
i en gudstjänstmiljö på söndag. Det är viktigt för möjligheterna att ‟släppa in‟ en medvandrare. Vi
ses ju nästan varje dag. Vi är lätta att nå för de som inte är med i arbetsgemenskapen på Arken.
Kyrkan är alltid öppen, atmosfären är, tror jag, inbjudande. Det hjälper människor.
Utifrån behovet av god teologi som tar skammen på allvar; psykologisk insikt vad gäller skammen;
samt det tålamod och mildhet som, enligt Engedal krävs för en god själavård på detta område, tror
jag att man här är på väg men att det finns mer att göra. Jag kan inte avgöra hur den psykologiska
insikten när det gäller skam ser ut, men det skulle kunna vara ett ämne för ledarna att fördjupa sig i
som också kan påverka själavårdens teologi och praktik.199
4.6.4 Kristen spiritualitet
Spiritualitet är något som självklart genomsyrar verksamheten i Lysekil. En av företrädarna anser
att det finns ett mycket stort behov och en att det finns ett stort behov att möta på detta område.
Hans berättade ju att han och hans tidigare prästkollega kom fram till att det ignatianska
förhållningssättet var en starkt bidragande orsak till att Arken kom till. Som jag skrev under 4.5 har
Hans fråga angående kyrkans ärende ändrats från ”Vad ska vi göra?” till ”Vad gör Gud och vad kan
vi göra för att underlätta/stödja det som Gud gör i människors liv?”. Detta är något som präglar
ignatiansk spiritualitet och dess förhållningssätt i smått som stort, och så även här. Hans säger att
ungefär hälften av hans samtal handlar om andlig vägledning och att denna form av samtal ibland
också fungerar som ett komplement till terapisamtal som konfidenterna får genom t ex sjukvården.
De veckor med andlig vägledning som kyrkan erbjuder är ett annat sätt att möta detta behov såväl
hos de som är kyrkvana som de som inte är det. Hans förtroende till att Gud genom bibeltexterna
drar deltagarna till sig är stor och han ser som sin uppgift att underlätta den processen. Det finns här
en öppen och generös attityd till dem som söker sig fram med sin andliga och existentiella längtan.
Tydlighet parad med öppenhet skapar en atmosfär där människor vågar uttrycka sin längtan.
Vi är tydliga med att vi är en kristen verksamhet men alla är välkomna oavsett tro. I och med det
får vi många tillfällen till samtal med människor. Flera är sökare av de som kommer till oss, flera
är muslimer.
Vi har andakter och mässor. Vi ber ofta för varandra på ett enkelt sätt där vi är. Vi tränar oss på att
säga ‟Vill du jag skall be för dig/det‟ och göra det på en gång inte vänta till ett särskilt tillfälle när
inte ens personen i fråga är närvarande. När vi vågar detta möts vi oftast väldigt positivt.
Människor räknar med bönen mer än vi ibland tror. De av annan tro har vi ännu lite svårare att
199
Här kan jag rekommendera en norsk bok som olika medarbetare vid Kirkens resurssenter i Oslo skrivit utifrån sina
teologiska och psykologiska professioner: Elisabeth Torp (red). 2003. Fra skam til verdighet. Oslo: Universitetsforlaget.
49
samtala med om detta för att deras svenska är så bristfällig. Men två troende människor som möts
har något gemensamt!
Dessa citat belyser väl det jag menar. Det är längtan som man i första hand tar fasta på, inte exakt
hur eller vad man tror på. I ignatiansk tradition ser man först och främst till det som drar en
människa till Gud. Längtan kan göra det oavsett vilken bakgrund man kommer ifrån och vilka
erfarenheter man har.200 På detta område ser jag att det som Engedal efterfrågar fungerar på ett
spännande och nytänkande sätt – både på ett personligt och kollektivt plan. Troligen beror det till
stor del på den medvetenhet och långa erfarenhet vilken Hans som ledare, pastor och andlig
vägledare har på detta område. Den ignatianska spiritualiteten är så väl integrerad i honom som
person och i det han gör att det också på ett naturligt sätt har integrerats i verksamheten och
själavården i stort.
4.6.5 Tvärkulturell själavård
När det gäller tvärkulturell själavård har en informant inte fyllt i formuläret och en har enbart
noterat att det finns ett mycket stort behov. Jag har redan berättat om hantverksgruppen – en grupp
kvinnor från olika länder som tillsammans med en svensk kvinna ägnade sig åt stickning när jag var
där. Männen hjälper till praktiskt i second-hand-butiken. Det är ett sätt att hjälpa dem till
gemenskap, meningsfulla uppgifter och att komma in i det svenska språket. Det praktiska stödet är
till en början det viktigaste menar Hans, för att få livet i Sverige att fungera. Även om det inte är
vad vi för det mesta lägger i begreppet själavård, skulle jag ändå vilja påstå att det är en del av
omsorgsdimensionen som Wikström beskriver som den viktigaste och mest grundläggande
dimensionen utan vilken de andra bara blir ”hö och halm.”201 Man möter människor från andra
kulturer utifrån deras kontext och behov (se också citat under 4.6.4), vilket Engedal lägger vikt vid
(2.2.6). På ett djupare plan verkar man dock inte ha bearbetat denna fråga.
4.6.6 Psykosocial ohälsa
Utmaningarna vad gäller psykosocial ohälsa har informanterna Lysekil angett är mycket stora
respektive stora. Arkens verksamhet är ett sammanhang där man också är med och stöttar
människor som har drabbats av någon form av psykosocial ohälsa.
Vi har några som kommer från AF [Arbetsförmedlingen] för att praktisera efter en lång
sjukskrivningsperiod för utmattning. Vi har några som lider av posttraumatisk stress från
krigsupplevelser, flera som lider av återkommande depressioner.
På frågan hur man möter denna utmaning i sitt arbete betonar man hur viktig hela miljön är.
Genom att vara en god miljö – ‟Det friska måste överväga det sjuka‟ – det har varit viktigt för oss
ända sedan starten. För att miljön skall vara läkande måste den befolkas av en blandning av
människor där de flesta mår bra. En sådan god miljö har en stor inverkan på människors
välbefinnande. Det gäller att vara en inkluderande verksamhet och det är inte lätt. Det är lätt att
hålla på sina revir för att man är rädd för nya människor eller för att mista något som är viktigt för
en. Några berättar gärna om hur deras liv fått en annan inriktning sedan de kom med i
verksamheten. De har fått vänner och fram för allt något meningsfullt att göra. Någon behöver mig
trots att jag inte orkar så mycket.
När jag samtalar med Hans berättar han att utöver relationell problematik så är sjukdom och
arbetssituation/brist på arbete de stora teman som präglar de flesta stödsamtal han har. Här anar jag
att den psykosociala ohälsa som har stress som orsak kan finnas med som en del. Utifrån det som
Währborg under 2.2.7 efterfrågar av kravlösa zoner med plats för kontemplation och reflektion, ser
jag att det finns potential för en sådan zon i kyrkornas gemensamma arbete i Lysekil, genom det
ignatianska tänkande och förhållningssätt som råder där. Som forskare säger Währborg också att
200
Se exempelvis Barry och Connolly 2005, s 33-35.
201
Wikström 1999, s 208.
50
tillhörigheten till ett socialt sammanhang och en personlig tro är faktorer som ofta sänker
stressnivån. Det är något som man har i centrum för allt som görs här.
I det jag svarat ligger fokus mycket på det sociala planet, att mötas, praktiskt arbete,
måltidsgemenskap… det betyder inte att Gud är oviktig, tvärtom. I allt vårt arbete vill vi ha Jesus i
centrum. I allt det vi gör vill vi peka på Honom. Vi använder de verktyg vi har möjlighet till. Bön,
gudstjänst, gruppsamtal, enskilda samtal och personlig förbön.
Det som blir viktigt att vara vaksam över i allt som man erbjuder här är att man inte blir en del av
‟otillräcklighetskarusellen‟ som Währborg varnar för. Som jag uppfattar det hela är det en medveten
intention hos dem som leder Arkens arbete i Lysekil att motverka det.
4.7 Analys och reflektion
När det talas om mystikerna i den kristna traditionen, hör man ibland uppfattningen att det handlar
om män och kvinnor vilka avskärmar sig från världen i sina kloster och ägnar sig åt en inåtvänd tro
full av mystika upplevelser. Kanske har det funnits och finns vissa sammanhang där det är så, men i
det stora hela är det snarast en grov missuppfattning att de mystika erfarenheterna skulle vara målet
för tron. Detta gäller också den ignatianska fåran av den mystika traditionen. Jesuitorden skiljer sig
också delvis från andra ordnar. Man lever ett rörligt liv och har från första stund ägnat sig mycket åt
mission, utbildning och socialt arbete av olika slag. Som ett nutida exempel kan nämnas Gerard
Hughes som jag refererat till tidigare i uppsatsen. Han har i många år varit starkt engagerad i freds-,
rättvise-, och miljöfrågor och arbetar särskilt med andlig vägledning för andra som också är aktiva
inom det området. Under dessa år har han mött människor från olika kristna samfund eller utan
samfundstillhörighet och han berättar om hur det har fördjupat hans tro på Gud som ”en
överraskningarnas Gud och en Gud som är barmhärtig mot alla och mot hela skapelsen.” 202 Det
betonas att när en människa finner sin djupaste identitet blir hon också en del av Jesu sändning i
världen (se 4.4). Eftersom det finns en stor ekumenisk öppenhet, trots att denna riktning i grunden
är en del av den katolska kyrkans gemenskap och tradition, har många i olika kristna sammanhang
tagit till sig och införlivat Ignatius tankar i sin egen tro och förhållningssätt (4.2 och 4.4). Det gäller
även Kungstorgskyrkan och Svenska kyrkan i Lysekil. Självklart finns det sådant i Arkens
verksamhet som man behöver utveckla mer och vara vaksam över och jag har nämnt några saker i
de olika styckena under 4.6.1 – 4.6.6, men nedan vill jag i första hand lyfta fram några saker som
jag tror bidrar till att detta blir den själavårdande miljö som jag uppfattar att det är.
4.7.1 En förlåtande gemenskap
Det är just kombinationen av en varm gudsrelation och kärleken till mänskligheten och världen
runtomkring som jag anser kännetecknar kyrkornas diakonala/själavårdande och sociala arbete
genom Arken i Lysekil. Och det skulle nog inte vara så om inte människorna som arbetar där
förmedlade kombinationens båda sidor. Som kan anas i en del av svaren i frågeformuläret innebär
inte detta att det hela blir enkelt och smidigt. Det finns svårigheter och uppstår konflikter av olika
slag att förhålla sig till, och det är många gånger ett hårt arbete att få gemenskapen att fungera.
Ändå lyckas man skapa en atmosfär där den enskilde får vara den människa man är – med både
förtjänster och brister. Kanske är en av hemligheterna bakom detta just det gemensamma dagliga
arbetet och de täta tillfällena för gudstjänst med nattvard där behovet, och förmedlandet av
förlåtelse blir så påtagligt (se 4.6.3). Här vill jag lyfta in ett stycke från min magisteruppsats där jag
refererar till teologen Stanley Hauerwas, och som belyser den kristna gemenskapen som en
förlåtande gemenskap.
När det gäller förlåtelse betonar Hauerwas att den kristna gemenskapen inte är en gemenskap utan
konflikter. Han snarare förutsätter att konflikter uppstår och frågan är hur man tar sig an dem. ‟It
202
Hughes 2003, s 283.
51
seems that peace is not the absence of conflict, but rather, peacemaking is that quality of life and
practices engendered by a community that knows it lives as a forgiven people.‟203
I detta sammanhang vill jag också hänvisa till Henri Nouwen, teologen som i mycket praktisk
bemärkelse kan sägas stå som en av företrädarna i den spirituella teologiska traditionen. Under sina
sista år verkade han som själavårdare i en kommunitet för psykiskt handikappade och hans
erfarenhet säger att förlåtelsen är cementet i det gemensamma livet. ”Förlåtelsen håller oss samman
i goda och onda dagar, och den får oss att växa i ömsesidig kärlek. [ …] Vad är det då som behöver
bli förlåtet? Vi behöver förlåta varandra för att vi inte är Gud!”204 Detta rör vid något av det
väsentliga som sker i kyrkornas gemenskap i Lysekil: människan får vara människa och Gud får
vara Gud, och kanske är det just förlåtelsen mellan människor och mellan människa och Gud som
håller samman denna i övrigt heterogena gemenskap.
4.7.2 En mänsklig och andlig gemenskap
Tron att ”Guds Ande är verksam i alla människor, oavsett vad man tror eller inte tror på” 205 är djupt
förankrad hos dem som fungerar som ledare och själavårdare här. Utifrån den utgångspunkten
möter man människor, och det finns en stor förtröstan och tillit till att Gud finns med i allt det
vardagliga och drar alla till sig (se fig 3 under 4.4). Man kan ana att det är det samtidigt vardagsnära
och heliga som är med och gör detta till en själavårdande miljö. Både måltider, arbete och
gudstjänster präglas av enkelhet, närhet och helighet. Den teologiska grund som jag redogör för
under 4.4 att hela livet räknas och att andlighet är detsamma som mänsklighet överensstämmer med
det man ger uttryck för här. Jag vill referera till något av det som Ulf Jonsson, jesuit och docent i
religionsfilosofi, har skrivit i Polanco och som rör vid kärnan av detta om mänskligt och andligt.
Jonsson behandlar den närmast sakramentala syn på verkligheten som Ignatius har. Den skapade
verkligheten är, enligt Ignatius, en plats där Gud uppenbarar sig för människan. Detta synsätt blir
inte minst tydligt i eukarastin där brödet och vinet är skapade ting, men som sakrament samtidigt
bär något större än den skapade verkligheten i sig. ”Tanken är att skapelsen bör uppfattas som ett
slags sakrament, ett instrument för Guds handlande med människan. Någon ‟rent andlig‟ väg till
Gud tycks knappast finnas hos Ignatius.”206 En sådan världsbild och människosyn bidrar i sin tur till
att en medmänsklig gemenskap kan formas. Under den begränsade tid jag var i Lysekil har jag
givetvis också fått en begränsad bild av arbetet, men öppenheten från verksamhetens företrädare har
varit stor. Här verkar det finnas ett ledarskap där ingen får en position som är upphöjd över andra
och där man delegerar förtroenden och uppdrag till medarbetarna i den takt och omfattning som är
bra för dem. De som är ledare och ansvariga är samtidigt medmänniskor som vågar visa sina egna
behov och sin sårbarhet, utan att därför bli alltför privata. Ett sådant förhållningssätt skapar
förtroende och motverkar en osund miljö där maktmissbruk kan frodas. Som medmänniskor delar
man livets glädje och sorg med varandra under de villkor som hör människan till och tror samtidigt
att Gud finns mitt i den verkligheten.
4.7.3 En trovärdig gemenskap
En annan sak som förmodligen bidrar är hur man förkroppsligar en trovärdig gemenskap. Vi ser
under 4.6 att i Arkens arbete möter man de behov som människor kommer med och man svarar på
de frågor som människor verkligen ställer. Man gör det med intentionen att hjälpa människor till en
större helhet och integration av livets olika aspekter (se fig 4 under 4.4), i relationen till Gud, andra,
sig själv och skapelsen. En kristen gemenskap med ett innehåll avskilt från människors dagliga liv
och som ger svar på frågor som inte ställs blir inte särskilt trovärdig. I en postmodern kultur där tron
alltmer privatiseras är risken än större att kyrkan och tron inte angår människors liv. När det som är
203
Gard 2011, s 57. Hauerwas citerad från Hauerwas 2001, s 321.
204
Nouwen 2007, s 145.
205
Hughes 2003, s 131.
206
Jonsson 2010, s 121.
52
grunden för den kristna tron – berättelsen om Jesus – förkroppsligas genom människorna i den
kristna gemenskapen, blir den berättelsen synlig och verklig. Kyrkorna i Lysekil inte bara har ett
budskap, en berättelse som man vill förmedla, man är den berättelsen. Teologen Stanley Hauerwas
välkända tes blir aktuell i mötet med denna gemenskap och dess arbete: ”[T]he church does not
have a social ethic; the church is a social ethic.”207 Den berättelse man försöker förkroppsliga här
är att Gud blev människa i Jesus Kristus och att han tar alla människans behov och frågor på allvar.
Jesu sätt att dela livets glädje och fest, frågor och sorg med de som fanns runtomkring honom kan
man också möta här, i vår tid. Inte minst måltidsgemenskapen, som var så viktig och själavårdande i
Jesu möten med människorna, har man tagit fasta på. Delandet av det som kanske är det mest
livsviktiga för kroppen, nämligen maten, kan också öppna upp för delandet av det som är livsviktigt
för människans själsliga och andliga behov. Ett sådant delande av livet skapar en trovärdig
gemenskap som utgör ett alternativ till dagens splittrande kultur – en kultur där längtan efter
gemenskap, inte minst måltidsgemenskap, visserligen visar sig i en mängd matlagningsprogram på
TV, men där vardagens realitet i t ex familjen ofta visar sig vara en annan.
Avslutningsvis vill jag hävda att Kyrkornas gemensamma diakonala/själavårdande och sociala
arbete i Lysekil inte bara är en verksamhet bland andra. Det är en gemenskap där hela livet får plats
– en gemenskap där mänskligt och gudomligt möts i en relation av närhet, enkelhet och helighet och
där Paulus ord om att Kristi kraft bäst kan visa sig i svaghet och inte i höga uppenbarelser besannas:
”Ja, i svagheten blir kraften störst” (2 Kor 12:9). Denna själavårdande miljö har inte resurser till att
bedriva forskning i större utsträckning. Däremot utgör den i sin mycket praktiska utformning en
miljö från vilken man i forskning som rör teologi och själavård kan lära sig mycket. Här finns också
en öppenhet för att lära sig från andra områden och den teologiska och psykologiska reflektionen är
man inte främmande för.
207
Hauerwas 2001, s 111, 374.
53
Kapitel 5 Församlingsbaserad (ecklesiologisk) själavård
5.1 Teologisk grund
Under 2.1.5 redogör jag för Grevbos syn på denna inriktning av själavård samtidigt som jag
ifrågasätter att just den är mer församlingsförankrad än de andra till höger på skalan. Eftersom
Grevbos uppdelning fungerar som ett ramverk för uppsatsen använder jag ändå denna beteckning.
En annan beteckning som också är kopplad till IFS Modum Bad, vilket utgör den fysiska miljö som
här representerar denna grundtyp av själavård, skulle kunna vara ‟trinitarisk själavård.‟ Det är
nämligen det begrepp som flera av IFS företrädare använder sig av när man talar om själavård. Berit
Okkenhaug som är en av prästerna vid IFS och som tidigare har undervisat i själavård vid
Menighetsfakulteten i Oslo är en av dessa. Hennes bok Når jeg ser ditt ansikt har översatts till
svenska: Själavård – en grundbok och har i många sammanhang blivit mycket använd som just en
grundbok i själavård. Där följer hon Leif Gunnar Engedal som redan 1994 använde sig av begreppet
trinitarisk själavård i nr 2/3 av Tidsskrift for sjelesorg (TFS).208 Även om teologin som präglar IFS i
grunden är luthersk kan det konstateras att man också hämtat influenser från andra traditioner,
exempelvis den ignatianska. Okkenhaug konstaterar: ”På senare år har vi i kyrkan fått en ny
medvetenhet om vårt kristna arv, även arvet från tiden före reformationen. […] Vägen tillbaka kan
vara vägen framåt.”209 Kanske har det ekumeniska klimatet och retreatrörelsen som vuxit sig
starkare i Norge såväl som i Sverige påverkat detta. ”Ekumeniska närmanden i vår tid har fått oss
att upptäcka vissa av våra egna brister.”210 Influenser från den pastoralkliniska rörelsen genom
Anton Boisen är också tydliga här, inte minst genom att man erbjuder PKU-kurser (pastoralklinisk
utbildning) till präster, pastorer och diakoner (se 2.1.7). Här kommer jag att visa på delar av
teologin som ligger till grund för själavården vid IFS, men teologin kommer också att beröras i
redogörelsen för min fältstudie där, samt när jag beskriver hur man tar sig an den postmoderna
tidens olika utmaningar när det gäller själavård.
5.1.1 Trinitarisk själavård
Själavård handlar om goda möten – ansikte mot ansikte. […] Gud har visat sitt ansikte genom allt
han har skapat (Psalm 8). Gud är skapande och nyskapande, i naturen omkring oss och i varje
enskild människa. Gud har på ett avgörande sätt visat sitt ansikte i Jesus Kristus. […] Ansikte mot
ansikte, i mötet med varandra, kan vi upptäcka mer om vilka vi själva är, vilka andra är och vem
Gud är. I själavårdens möten är det sådana relationer det handlar om. 211
Dessa rader kan man läsa i förordet till Okkenhaugs själavårdsbok och de slår an tonen för det som
hon kallar trinitarisk själavård. Betydelsen av att det finns en balans mellan själavården och
innehållet i de tre trosartiklarna i den klassiska trosbekännelsen understryks, därav benämningen
trinitarisk.212 En sådan själavård har sin utgångspunkt i individens erfarenheter, och den tar såväl
det kristna budskapet som konfidenten och sammanhanget på största allvar. Även om Bibeln har en
viktig plats ses den inte som den enda källan till kunskap i själavården: ”Den ger oss viktiga motiv
och vi uppmanas att utifrån en biblisk syn på människan och hennes förutsättningar på jorden
tillämpa all den kunskap som kan vara till nytta för själavården och våra medmänniskor.” 213
Okkenhaug menar att det är viktigt för en själavårdare att ha viss kunskap inom närliggande
områden som psykologi och psykiatri, men att de främsta resurserna ändå ”finns i bön, meditation,
208
Detta nummer av tidskriften sökte jag efter i biblioteket på IFS, men det fattas i deras arkiv och finns inte längre att
få tag på enligt personalen. Härefter förkortar jag Tidsskrift for sjelesorg med TFS.
209
Okkenhaug 2004, s 209.
210
Ibid, s 219.
211
Ibid, s 13.
212
Ibid, s 46.
213
Ibid, s 46.
54
Guds ord, uppbyggande litteratur, symboler, liturgier och den kristna gemenskapen.” 214 I den första
trosartikeln beskrivs Gud som fader och skapare som omfamnar och omfattar allt. Det innebär att
själavården utifrån första trosartikeln också omfattar människans ”totala livssituation. Det finns i
princip inga frågor som inte hör hemma i själavårdsrummet.”215 Den andra trosartikeln berättar hur
Gud genom Jesus blev människa, levde, dog och uppstod. ”Det centrala i den kristna tron är
omvändelse, frälsning och försoning. Med utgångspunkt i den andra trosartikeln ska själavården
vara inriktad på hur människor kan komma till Kristus med sina liv.”216 Den tredje trosartikeln visar
hur Gud genom sin Ande är närvarande, livgivande och nyskapande också idag. Det är grunden för
att själavårdaren kan vila i att Gud finns med och är verksam i det själavårdande mötet. Det
trinitariska perspektivet sammanfattas av Okkenhaug.
Själavården betraktas ur ett trinitariskt helhetsperspektiv. Vi står mitt i verkligheten, skapade av
Gud. Det bör emellertid inte uppfattas som att Guds nåd redan finns inom människan. Den
kommer till oss utifrån. Gud har gett sig till känna genom Jesus Kristus och erbjuder nåd,
förlåtelse och gemenskap med honom. Den helige Ande hjälper oss att finna den ‟eviga vägen‟ (Ps
139:24).217
Dialogen mellan själavårdare och konfident är en central del av det själavårdande mötet, men
egentligen handlar det, enligt Okkenhaug, om en ‟trialog‟ eftersom samtalet ytterst sett också är ett
samtal och ett möte med Gud. Vidare hänvisar hon till Wikström och de fyra dimensioner av
själavården som han urskiljer (se 4.1) såväl i ett och samma samtal som i en längre
själavårdsprocess. Det beror också på problemets art och relationen mellan själavårdare och
konfident vilken dimension som framträder starkast säger Okkenhaug. Olika själavårdare kan
utveckla kompetens på skilda områden. ”Vissa har till exempel känsla för viktiga diakonala
aspekter, medan andra kan ha andlig vägledning som sitt kännemärke.”218 Att själavården har sin
förankring i den kristna gemenskapen och att själavårdaren inte uppträder som privatperson ser
Okkenhaug som en nödvändighet. Det betyder inte att all själavård måste ske inom kyrkans väggar;
inte heller att själavårdaren måste vara präst eller diakon eller att konfidenten måste ha anknytning
till den kristna gemenskapen. Själavård kan i princip ske var som helst. Det är det kvalitativa
innehållet och själavårdarens anknytning, som anställd eller frivillig, till den kristna gemenskapen
som avgör om det är själavård. ”Det är omöjligt att föreställa sig en själavård som inte ingår i den
kristna kyrkans uppdrag i världen.”219
5.1.2 Människosyn
Okkenhaug betonar hur viktigt det är att ha en helhetssyn på människan. Hon konstaterar att
människan ”består av kropp, själ och ande, och dessa tre kan inte skiljas åt.”220 Den grekiskplatonska tanken som delvis har präglat kyrkan genom dess historia om att själen, och framför allt
anden skulle vara viktigare än kroppen tillbakavisas. Själslig smärta kan ta sig uttryck i kroppen,
liksom existentiell och andlig ångest kan göra det. På samma sätt kan själslig smärta ha sin grund i
fysiska besvär. Ett sådant helhetstänkande gör också att själavårdaren betänker vad hon själv kan
bistå med och vad konfidenten kanske behöver hjälp med från annat håll.221 Även om själavården
till största del ägnar sig åt de medvetna processerna hos konfidenten, hör det också till själavården
att utmana denne att våga låta sig konfronteras med det som ligger under ytan.
214
Ibid, s 192.
215
Ibid, s 47.
216
Ibid, s 47.
217
Ibid, s 47.
218
Ibid, s 51.
219
Ibid, s 50.
220
Ibid, s 61.
221
Ibid, s 61-61.
55
Genom vår inre värld kan vi lära känna oss själva, våga se vår egen verklighet i ögonen, och vi kan
även möta Gud i våra inre mörka rum. Vi vet att Gud finns där och känner oss och att Gud faktiskt
accepterar oss sådana som vi är. Vi behöver inte gömma oss för Gud. 222
När det gäller kristen människosyn i vidare bemärkelse hävdar Okkenhaug att den trinitariska
själavården ger möjlighet till att, på ett helhetligt sätt, se människans plats såväl i skapelsen som i
syndafallet och frälsningen. ”En biblisk människosyn och realistisk själavård måste beakta
människans fall och hennes möjligheter i mötet med Guds nyskapande krafter.” 223 Samtidigt som
människan behöver erkänna sin delaktighet i bortvändheten från Gud kan hon genom Jesu död och
uppståndelse vila i att hon fått del av Guds nåd och därigenom är förlåten. ”Vi som tror på Jesus kan
därför betrakta oss som rättfärdiga inför Gud, samtidigt som vi erkänner att vi fortfarande är
syndiga.”224 Detta citat har en tydlig koppling till Luther och hans uttryck: simul justus et peccator.
Okkenhaug poängterar att som själavårdare måste man vara realistisk när det gäller vad man kan
hjälpa människor med. Hon menar att arvsynden bland annat innebär att ”människan strävar efter
att bli universums mittpunkt och därmed gränslös och sin egen gud.”225 Detta är ett ‟dike‟ som
många människor fastnat i idag – man vill vara perfekt i sig själv eller fullkomlig i att göra Guds
vilja. Båda alternativen är uttryck för en form av egenkärlek och oförmåga att acceptera sina
mänskliga begränsningar. Liksom själavårdaren behöver se detta hos sig själv, blir det ofta hennes
uppgift att ”hjälpa människor att förlika sig med sin egen mänsklighet och se sig själva och sina
begränsningar.”226 Att leva av Guds nåd istället för av egen perfektionism vare sig det gäller tron
eller livet i stort.
Okkenhaug jämför trinitarisk själavård med kerygmatiskt orienterad och konfidentcentrerad
själavård när det gäller frågan om synden. Inom den förstnämnda har vissa företrädare hävdat att i
stort sett all problematik som man möter i själavården har sin grund i människans syndfullhet. I den
sistnämnda har man istället tenderat att överbetona människans potential och det positiva i den
kristna människosynen så att syndens konsekvenser inte tas på allvar. ”En trinitarisk själavård har
en radikal syn både på synden och på nåden.”227 Hon menar vidare att det ibland i förkunnelse och
själavård ges ett dubbelt budskap som säger att ‟visst är du frälst av nåd, men det är ändå viktigt att
du gör ditt bästa.‟ ”Sådana ‟men‟ beträffande nåden appellerar ofta till människors känslor av
otillräcklighet och gör att de inte kan vila i att de är älskade av Gud.”228
5.1.3 Lidande, ondska och mening
När det gäller frågorna om lidande och mening framhåller Okkenhaug att den positivistiska
människosyn som präglar västvärlden och dess kamp mot sjukdom och död, ”har lurat oss att tro att
allt kommer att ordna sig.”229 Detta har också påverkat många kristnas teologi. Man vill ha en Gud
som det ‟lönar sig‟ att be till så att man slipper lida. Men en kristen som anser att tron gör att man
kan förvänta sig ”bättre hälsa, styrka, glädje och frid än andra, kan […] drabbas av allvarliga tvivel
när lidandet slår till.”230 Risken finns också att i kristna sammanhang där förkunnelsen om fysiskt
222
Ibid, s 63.
223
Ibid, s 64.
224
Ibid, s 63.
225
Ibid, s 65.
226
Ibid, s 65.
227
Ibid, s 237.
228
Ibid, s 238.
229
Ibid, s 225.
230
Ibid, s 225.
56
och psykiskt helande är stark kan de som inte blir helade få problem med tron och hamna i
självanklagelser.231
Vi kan inte förjaga lidandet ur världen, inte ens genom smörjelser och bön. Men vi kan överlåta
våra liv till Gud. Tron kan aldrig bli ett sätt att förhindra olyckor. Själavården kan inte stå som
garant för en förändring av de faktiska omständigheterna. 232
Vi förstår att det förmodligen inte är så att Gud behandlar ‟sina vänner‟ bättre än andra. Vi lever
under samma villkor här i världen och Gud har aldrig lovat oss ett enkelt liv. Vi kan inte göra livet
till en dans på rosor genom att tro på Jesus. Att tro att en kristen ska leva ‟lycklig‟ i alla sina dagar
överensstämmer inte med evangeliets ord om att ‟ta sitt kors‟ och följa honom (Matt 16:24). Det är
inte ‟lyckan‟ som är poängen för den kristne, det är frälsningen. […] Samtidigt kan vi inte med
hjälp av teologin eller våra erfarenheter styrka en föreställning om att kristna ska lida mer än
andra.233
Okkenhaug menar att det är viktigt att inte kyrkan förringar ondskan som realitet. Däremot är inte
lidandet och det onda synonyma begrepp, även om det i vissa fall kan vara svårt att skilja dem åt.
Gud har inte tagit bort lidandet i världen men har räddat människan från det onda. ”Smärtan skiljer
oss inte från Gud, men det gör ondskan.”234 Hon skriver om hur lätt det är att bli apatisk inför all
den ondska som visar sig i olika sammanhang, men uppmanar själavårdaren att ”bekämpa ondskan
tillsammans med andra, stå vid deras sida och lindra smärtan.”235 Hon varnar också för att leta efter
ondskan på fel ställe: ”En psykos kan tolkas som styrd av onda makter utifrån. Inom ramen för en
psykisk sjukdom bör en själavårdare inte definiera det vi upplever eller ser som demoner eller
representanter för det onda. Det är inte hos de psykiskt sjuka vi ska leta efter ondskan.”236
5.1.4 Själavård – psykologi
Ovanstående citat bekräftar Okkenhaugs syn på vikten av att själavårdaren även tillägnar sig
kunskap inom psykologins och psykiatrins område. ”Man måste införliva kunskapen om
människans psyke i själavården för att den ska framstå som trovärdig.”237 Samtidigt framhålls
tydligt skillnaden mellan terapi och själavård.
I terapin måste resurserna komma inifrån patienten själv och från relationen mellan terapeut och
patient. I själavården försöker vi kliva åt sidan så att ett möte kan uppstå mellan Gud och
konfidenten. Gud är verklig och den helige Ande uträttar sitt verk i den enskilda människans liv.238
Okkenhaug ägnar också ett kapitel i sin bok åt förhållandet mellan själavård och
religionspsykologi.239 Där beskrivs hur religionspsykologin kan bli till hjälp på olika områden, t ex
när det gäller gudsbild och trons utveckling i den enskildes liv. Men eftersom religionspsykologin
som vetenskap inte uttalar sig i frågan om Guds existens är det av stor betydelse vilken
utgångspunkt själavårdaren har i det själavårdande mötet. ”När man ska använda sig av
religionspsykologin utgår man inom kristen själavård från tron på att Gud är verklig. Vi måste
bedöma religionspsykologin utifrån de premisserna.”240 Som själavårdare bör man alltså alltid i
första hand stå på den teologiska grunden utan att därför frånsäga sig behovet av att också kunna se
231
Ibid, s 190.
232
Ibid, s 226.
233
Ibid, s 228.
234
Ibid, s 232.
235
Ibid, s 233.
236
Ibid, s 233.
237
Ibid, s 181.
238
Ibid, s 181.
239
Ibid, kap 10.
240
Ibid, s 165.
57
viss problematik ur ett psykologiskt perspektiv. Utmaningen ligger i att på ett sunt sätt kunna växla
mellan de olika perspektiven och samtidigt hålla ihop den teologiska och psykologiska
verkligheten.
5.1.5 Bön och förbön i själavård
Samtal om konfidentens böneliv hör till en av själavårdens uppgifter. Den enskildes livsberättelse
hör intimt samman med dennes berättelse om sin gudsrelation. Hur man uppfattar och förhåller sig
till Gud präglar också hur man ber. ”Bönen är otroligt mångfasetterad. Därför ska vi vara försiktiga
med att ge människor färdiga lösningar på hur de ska be.”241 Varje människas erfarenhet när det
gäller bön kan ha blivit till ett stöd eller en börda och i själavården är det viktigt att inte befästa de
negativa erfarenheterna av bön. ”Varken tro eller tacksamhet kan tvingas fram. En själavårdare
måste vara medveten om när tidpunkten är den rätta och inte forcera situationen för att tillfredsställa
sina egna behov.”242 Konfidenten kan använda bönen som flykt för att slippa tala om det som är
svårt. Då kan det vara viktigt att inte be i samtalet utan istället göra det möjligt för konfidenten att
sätt ord på det konfliktfyllda. Av själavårdaren kan bönen ibland användas som ett maktmedel för
att lägga gudomlig auktoritet bakom det man säger eller för att i bönen säga det man inte vågar säga
direkt till konfidenten. Det är en frestelse som man måste avstå ifrån menar Okkenhaug. Det är
viktigt att se till varje individ och hans eller hennes behov. Förbönen har självklart en plats i
själavården. ”När vi ber för andra händer något också med oss själva och vårt sätt att se på våra
medmänniskor.”243 Förbönen handlar dock inte enbart om bönen som beds högt med ord, den
inkluderar också den tysta bön som en själavårdare bär inom sig för konfidenten och samtalet med
denne. Men konfidenten kan också ha önskemål om förbön som man som själavårdare har svårt att
tillgodose. ”Då kan ett samtal om bön vara värdefullt innan man ber.” 244 Att samtala om bön kan ge
både konfident och själavårdare viktiga insikter om konfidentens gudsrelation och förväntningar på
samtalen.
5.2 Fältstudie – IFS Modum Bad
Den 11-17 april 2011 deltog jag i en rekreationsvecka vid IFS, Modum Bad, ca 5 mil nordväst om
Drammen i Norge. Jag var en av 20 deltagare och vid presentationen sa alla bara sina förnamn och
var vi kom ifrån. Det jag sa när någon frågade mer personligt varför jag kommit dit från Sverige var
att jag var där för studier och egen rekreation. Eftersom dessa veckor är öppna också för den som
vill bedriva studier i lugn och ro så var det inget konstigt med det. Min redogörelse här bygger på de
anteckningar jag gjorde löpande varje dag i samband med de olika hållpunkterna under dagen.
Förutom vid föreläsningarna skrev jag bara när jag var på mitt rum eller i biblioteket. Jag ställde
aldrig några frågor till de andra deltagarna om det som hade med min uppsats att göra. Däremot
visste de anställda om mitt syfte med att vara där. Rekreationsveckorna, med den själavård som då
erbjuds genom bl a samtal, utgör ett av de tre ‟ben‟ som man kan säga att den själavårdande
verksamheten där har. De övriga två är själavård genom undervisning och utbildning samt själavård
genom forskning. Under veckan finns det gott om tid för vila och rekreation och i den information
som ges den första kvällen betonas att deltagarna är där för sin egen skull, inte för att ta hand om
andra. Deltagarna uppmanas att inte ‟läcka‟ sina eventuella bekymmer till andra utan att ta upp dem
i de tre själavårdssamtal som man erbjuds med en av institutets präster under veckan. De tideböner
och gudstjänster som utgör en slags ram för dagarna är inte ett måste att vara med på utan ett
erbjudande. Detsamma gäller de två undervisningspassen som institutets ledare Arne Tord Sveinall
håller i. I de gemensamma utrymmena råder mobilfri zon och det finns endast tillgång till Internet i
biblioteket. Detta för att hjälpa deltagarna att koppla av och låta veckan bli just en rekreationsvecka.
241
Ibid, s128.
242
Ibid, s 129.
243
Ibid, s 130.
244
Ibid, s 130.
58
5.2.1 Tideböner och gudstjänster
Två kapell finns på IFS. Jordkapellet ligger under jord och bär jordnära färger. Det är till för enskild
bön och meditation för den som önskar. Man tänder ett ljus utanför dörren när man vill vara där
ensam. Blå kapellet ligger på övervåningen närmast himlen och är målat i himmelsblå nyanser.
Altartavlan består av ett fönster med utsikt mot furuskogen som breder ut sig där utanför. De
tideböner som hålls här morgon, middag och kväll utgår från institutets egen tidebönbok och består
av en ordning där psalmsång, växelläsning från Psaltaren, textutläggning av de anställda vid IFS
samt skrivna böner varvas. I introduktionen till tidebönboken finns nedanstående rader att läsa.
Genom den gemensamma bönen leds vi in i den stora kören – kyrkans bön, den bön som alltid
sker. Bönerna är uppbyggda runt Psaltaren. Vi ber så som människor har bett i alla tider och runt
omkring på hela jorden. I Psaltaren finner vi ord och form för både lovsång och klagan, tack och
tillbedjan. Tidebönens karaktär av gemensam bön kommer tydligt fram genom växelbönen. Vi
talar till varandra ‟med psalmer och hymner och andliga sånger‟ (Ef 5:19). Att be på detta sätt är
att leva sig in i en rytm – vi talar och lyssnar, talar och tiger. Så är bönen en rytm, på samma sätt
som andedräkten och hjärtslagen också har en rytm. Psaltaren är kyrkans bönbok därför att den
också var Jesu bönbok. Därför har all bön sin källa i Jesu bön. Det är han som ber i oss. Det är inte
vi som ska bära bönen, det är bönen som ska bära oss. 245
Dessa återkommande moment under dagen och veckan skapar en gemenskap där alla är delaktiga
även om man inte pratar så mycket med varandra däremellan. Vid varje middagsbön ber ledaren för
veckans gäster och några av gästerna nämns speciellt vid namn i förbönen. Som jag uppfattar det
skapar detta en atmosfär av omsorg, omtanke och respekt för den enskilde deltagaren mitt i
gruppgemenskapen. De skrivna böner som ingår i liturgin ger förstås uttryck för den teologi som
finns här. Morgonbönerna uttrycker tacksamhet för den nya dagen men också bön om att Gud ska
vara med i allt det som möter under dagen, även det svåra. Middagsbönerna präglas av Guds
uppehållande kraft och förmåga att bära genom allt. Kvällsbönerna handlar om Guds omsorg och
beskydd under natten, såväl den fysiska som den själsliga och andliga natten.246
På onsdagsmorgonen hålls morgonmässa i Olavskirken som man har gemensam med den
psykiatriska kliniken på området. Där firas också högmässa på söndagarna samt en del
kvällsgudstjänster. Den vecka jag är där är det fastetid och då hålls en kvällsgudstjänst om hopp på
torsdagen. Det är en av prästerna vid kliniken, Jon-Erik Bråthen, som håller i den.247 Gudstjänsten
präglas av en uppmaning till att i gemenskapen ge uttryck för tro och hopp i mötet med livets
smärta och mörker; en bekännelse till att vi är kallade till att protestera och kämpa mot de krafter
som bryter ner och ödelägger och att Jesus som övervann dödsrikets krafter har lovat att vara med
oss och kämpa mot det som bryter ner. Där uttrycks tron på en Gud som böjer sig ner och bekräftar
människans värdighet; en tro på Jesus som gav avkall på sitt eget, tog på sig en tjänares gestalt och
gick in under människans villkor; en bekännelse till att vi är kallade till att arbeta för kärlek och
hopp, fred och rättfärdighet. I förkunnelsen läser Bråthen från 1 Kor 13 om tron, hoppet och
kärleken. Han säger att tron och kärleken ofta lyfts fram i kyrkan men att hoppet är som nummer
två i syskonskaran av tre – det har hamnat lite i skymundan, men är så viktigt. Han citerar några ord
från en film om en man som blev oskyldigt dömd till ett långt fängelsestraff, och där
huvudpersonen trots allt säger: ”Hoppet är en god sak – kanske det bästa vi har.” Efter predikan
inbjuds till bönevandring i kyrkan. Den inleds av prästen med en kort bön.
När vi kommer till dig, Gud, vänd dig till oss. Se det synliga och det osynliga vi lyfter fram till
dig. Ta emot oss, våra böner och våra handlingar.
På olika platser finns det möjlighet att tända ljus, skriva bönelappar och lägga i en kruka. Under
söndagsgudstjänsten ber man sedan för allt det som skrivits på lapparna. I en del av kyrkan står
också ‟Hoppets träd‟ där man kan fästa glasbitar i olika färger för det som är trasigt och ödelagt i
245
Avskrift ur tidebönsboken IFS.
246
Jag skrev in alla dessa böner i min dator.
247
Redogörelsen bygger på mina minnesanteckningar samt skrivet gudstjänstprogram.
59
livet och på så sätt överlämna det till hoppets Gud. Bönevandringen avslutas med gemensam
växelbön i trinitarisk anda.
L: Gud, du är nåd och sanning. I barmhärtighet önskar du att hela det som är krossat och ödelagt i
våra liv. Fyll oss med hopp.
M: Gud, hör våra böner.
L: Jesus du är världens ljus. Du kämpar mot ondska och orätt. Tänd ditt ljus i allt som brister. Ge
oss mod, styrka och livsglädje.
M: Gud, hör våra böner.
L: Helige Ande, du som är vår tröstare. Du önskar frihet och värdighet. Vi behöver din hjälp och
din närvaro när vi sätter ord på det svåra och onda i våra liv.
M: Gud, hör våra böner. Amen
Fredagens middagsbön utformas som en förbönsgudstjänst för rekreationsveckans deltagare men
också för personalen på IFS. De som vill får komma fram till altarringen och böja knä eller stå upp
för förbön med handpåläggning. Prästen håller sin hand lätt på vars och ens huvud och ber en
skriven välsignelsebön för var och en. Om man vill sitta kvar men ändå ha förbön kan man bara ge
ett tecken. De allra flesta som är där väljer att få förbön. Detta är sista dagen för veckan som hela
personalen är kvar på IFS så vid lunchen äter deltagare och personal tillsammans som en slags
gemensam avslutning på veckan.
5.2.2 Undervisning
På onsdagen och torsdagen erbjuds undervisningspass (ca 45 minuter) då Arne Tord Sveinall
föreläser i ämnet: ‟När det sunda blir osunt.‟ Han har forskat en del om sammanhang där tron
(kristen eller annan) har blivit osund.248 Han säger att bön/tro och sex förmodligen är de två mest
intima områdena i en människas liv och därmed också de två områden där man är som mest känslig
för kränkningar. I sammanhang där man berör den intima sfären i livet ska man därför vara extra
uppmärksam på hur det sker. Många människor, eller anhöriga till dessa, som varit eller är en del av
ett sådant sammanhang söker sig till IFS för att få hjälp. Dit får man komma oavsett vad man har
för tro och ändå bli respekterad. Dit får man komma och ifrågasätta det sammanhang man finns i
utan att demoniseras el dyl. I kyrkan på Modum Bad får man gå in med sina problem och frågor.
Sveinall beskriver i fem punkter vad som sker i en osund miljö och vad man bör vara uppmärksam
på för att urskilja vad som är sunt/osunt.249
248
1.
De meningsfulla uppgifterna utvecklas till ouppnåeliga krav. Idealen blir ouppnåeliga och
leder till skuld och andliga krav när man inte kan leva upp till dem. Det räcker inte med
att vara ‟god nog‟, man ska uppföra sig som om man redan är i himlen nu.
2.
Vilken sorts auktoritet utövar ledaren/ledarna och hur förhåller man sig till sin egen
makt? Det som började bra kan utvecklas till något osunt. Ekonomi, sex och profetior är
tre områden där auktoriteten ofta missbrukas.
3.
Löften utan täckning ges. Fysiska eller psykiska problem görs till andliga problem.
Uppmaningar till att t ex offra pengar till gruppen eller församlingen, vilket följs av löften
om fysisk och psykisk hälsa. Allt är ‟upp till dig‟ om löftet inte uppfylls.
4.
Det finns egentligen inte plats för att vara människa och barnen behandlas som vuxna.
När man inte vill inse att vi är skapade till människor med de begränsningar det innebär
försöker man hitta andliga svar där det onda får stor plats. Sveinall poängterar att det inte
finns någon som sprider så mycket mörker som den som menar sig ha monopol på ljuset.
5.
För det femte blir det för lättvindigt. Uppmaningen ‟name it and claim it‟ – att benämna
och göra anspråk på, håller inte. Man blir t ex inte frisk bara för att man benämner sin
sjukdom och gör anspråk på att vara botad.
Sveinall har skrivit boken Troende til litt av hvert som behandlar just detta ämne ur ett själavårdsperspektiv.
249
Följande fem punkter är ett sammandrag av de anteckningar jag gjorde under Sveinalls föreläsningar. I ovan nämnda
bok tas de olika punkterna upp i en större helhet.
60
Undervisningen ledde till många samtal bland deltagarna i samband med föreläsningarna, vid
matborden och ute i solen på altanen. Många verkade känna igen sig i mindre eller större
utsträckning, antingen det gällde dem själva eller någon de kände.
5.2.3 Själavårdssamtal
Under rekreationveckan erbjuds varje deltagare tre samtal med någon av de präster som arbetar på
IFS. Redan i anmälan till veckan fick man fylla i om man ville ha samtal och där kunde man även
fylla i om det var något som man trodde var viktigt för personalen på IFS att veta angående detta
innan man kom. Kostnaden för samtalen ingår i avgiften för veckan, men är alltså inte något man
måste gå på, även om jag tror att de flesta utnyttjar erbjudandet. Varje deltagare fick veta tid, plats
och vem man skulle möta i samtal i början av veckan och sedan gjordes resten upp med respektive
själavårdare. Samtalens längd kunde vara upp till en timma och det var upp till var och en vad man
ville ta upp och dela med själavårdaren. Förmodligen är det för många en stor trygghet att veta att
de som är själavårdare på IFS är människor med både teologisk och psykologisk kunskap och
erfarenhet. Man vet att det är kvalité bakom det som erbjuds. Det finns de som åker på
rekreationsvecka regelbundet och som då har samtal med samma själavårdare varje gång. På det
sättet kan man få kontinuitet i samtalen och processen kan vara under flera år. Å andra sidan kan det
vara så att man aldrig tidigare varit på ett själavårdssamtal. En av de äldre deltagarna berättade
oombedd för mig att hon aldrig varit på ett sådant samtal tidigare och att hon inte var van att tala om
sig själv. Samtalen under veckan beskrev hon som en positiv erfarenhet. På IFS ser man det så att
hela upplägget på veckan är själavårdande – inte enbart samtalen. Det är just helheten som gör att så
mycket mer kan ske på ett själavårdande plan än om man enbart hade haft tre samtal i sin vanliga
miljö.
5.2.4 Rekreation på flera sätt
Nu har jag skrivit om tideböner, gudstjänster, undervisning och själavårdssamtal. Det var många
saker utöver det som bidrog till rekreationen på flera plan. Miljön inne på IFS är estetiskt tilltalande
med anor, i form av möbler och konst, tillbaka till grundaren Einar Lundby. Matsalen är vacker och
ett av de tre långborden kallas för ‟stilla bordet‟ där man kan sitta och äta utan att behöva prata med
de andra, och ändå inte känna sig oartig. Bastu finns att tillgå och man sätter på den när man själv
önskar. Utemiljön betyder också mycket. Förutom altanen där man kan njuta av solen finns det ett
oändligt utbud av motionsspår i furuskogen som ligger alldeles intill. Att vandra i en stor skog
omgiven av träd och ändå se långt åt alla håll är en speciell upplevelse för både kropp och själ.
Konserter och föreläsningar erbjuds i samarbete med den psykiatriska kliniken. En av dagarna
kommer en fysioterapeut till IFS och erbjuder en timma med övningar för kroppsmedvetande och
avslappning. Därefter kan den som vill köpa 30 minuters massage. Allt detta, tillsammans med ett
vänligt och respektfullt bemötande, bidrar till helhetstänkandet och är en del av omsorgen som
ligger till grund i denna själavårdande miljö.
5.3 Själavårdens utmaningar – IFS
Här vill jag belysa hur man på IFS ser på, och bemöter, de utmaningar av själavårdande karaktär
som jag presenterade under 2.2. Jag gör det framför allt genom litteratur kopplad till IFS, de svar
jag fått på frågeformuläret som två av företrädarna för IFS har svarat på, men också genom egna
observationer vid mitt besök. Litteraturen är viktig därför att den är en del av forskningen och
undervisningen, vilka tillsammans med samtalen utgör de tre ‟benen‟ i själavården på IFS. Jag
använder mig av de böcker som Okkenhaug har skrivit samt olika nummer av Tidsskrift for
sjelesorg (TFS). Alla som skriver i TFS är inte anställda på IFS men har anlitats för att skriva där
och har på så sätt en koppling till den teologiska tradition man företräder där. I slutet av vart och ett
av dessa behovsområden gör jag en återkoppling till det som Engedal menar är viktigt att tänka på i
förhållande till själavården.
61
5.3.1 Identitet och självkänsla
Okkenhaug skriver att synen på identitet har förändrats från att ha uppfattats som något bestämt och
entydigt till att handla om något som man samtidigt har och som ständigt utvecklas genom livet.
Hon beskriver den enskilda individens liv idag som en ofta fragmenterad verklighet. I den
kontexten möter själavårdaren ”många människor som försöker lära sig att förstå sig själva och som
saknar en stadig förankring och anknytning till en tro och en gemenskap där de känner att de hör
hemma.”250 Själavårdaren bör vara medveten om att en människas identitet också är knuten till de
sociala gemenskaper och sammanhang hon finns i, och att i det själavårdande mötet rör man sig ofta
i någon eller några delaspekter av konfidentens sammantagna verklighet. Om man ser på identitet ur
ett kristet perspektiv handlar det om att ”upptäcka och återupptäcka att Gud är vår Herre och att
målet med livet är att älska Gud och vår nästa så som vi älskar oss själva.”251
I sin artikel ”Belastet identitet – behovet for en spiritualitet som baerer” frågar sig prästen Tore
Laugerud, ur ett kulturanalytiskt perspektiv, om det finns ett samband mellan fenomenet
slitage/utbrändhet och den belastning på identiteten som den postmoderna kulturen innebär. 252 Han
menar att den ökade pluralismen och differentieringen bidrar till ökad föränderlighet och till att
olika sektorer i samhället utvecklar sina egna norm- och värdesystem, vilket leder till
normförvirring som påverkar människors identitet. Individualisering och privatisering har gjort att
religion har blivit en privatsak och något som kan väljas och bytas ut efter eget behag. ”Resultatet
blir att meningsförlust och meningsförvirring präglar identiteten.”253 Den rationalisering som
kännetecknar samhället sker ofta på bekostnad av erfarenheten och leder lätt till att alltför lite
hänsyn tas till ”verklighetens dolda ekosystem eller mysteriet för att använda ett religiöst språk. Allt
detta leder till att identiteten i det postmoderna samhället blir belastad och förvirrad, fragmenterad
och flyktig.”254 När identiteten för många på detta sätt bryter samman söker man på olika sätt efter
något att reparera den med, medvetet eller omedvetet. Detta tar sig många uttryck och idag ser vi en
stark tendens till att självet gudomliggörs.
Många riktar uppmärksamheten inåt genom meditation, självutveckling och andliga övningar.
‟Självdyrkan‟ yttrar sig också för många i dyrkan av kroppen. Detta kan ses som ett utslag för att
när identiteten bryter samman, blir kroppen den fasta hållpunkten för personlig identitet, det sista
som jag har kvar som är ‟jag.‟255
För att möta dessa utmaningar efterfrågar Laugerud en reviderad teologi. Inte ett revideringsprojekt
i meningen att ‟utveckla‟ tron. ”För mig handlar det om att söka djupare i de teologiska rötter som
går tillbaka till den enda, odelade kyrkan, inte minst som vi finner dem i den kristna mystikens
traditioner.”256 Istället för att förmedla synd som en moralkategori behöver kyrkan förmedla det
som ett relationsbegrepp – synd är brustna relationer i förhållande ”till sig själv, till nästan och till
naturen. Synd är människans avvisande av Guds kärlek.”257 Trots detta upphör inte relationen
mellan Gud och människa totalt. Djupt inom sig bär människan på ett minne av och en längtan till
den Gud som vi tillhör. Luther sökte svar på sin tids stora fråga: ‟Hur ska jag finna en nådefull
Gud?‟ Den frågan präglas av medeltidsmänniskans rädsla för domen, en rädsla som Luther själv led
av. Laugerud menar att människans existentiella fråga och nödrop idag är en annan: ‟Finns det
någon där som verkligen älskar mig?‟ ”Kyrkans huvudkommunikation om människan bör vara att
250
Okkenhaug 2004, s 66.
251
Ibid, s 67.
252
Laugerud 2008, s 242-253.
253
Ibid, s 243.
254
Ibid, s 243.
255
Ibid, s 244.
256
Ibid, s 246.
257
Ibid, s 246.
62
hon är djupt älskad i sig själv, djupt älskad med sin synd och sina sår, djupt älskad på sin väg mot
upprättelse.”258 Här har treenighetsteologin en viktig plats eftersom den pekar på att Gud inte kan
tänkas utan gemenskap, utan någon att älska. Det mest sanna som kan sägas om Gud är att Gud är
gemenskapssökande kärlek. ”Att Gud skapar människan till sin avbild betyder att vi är skapade till
gemenskap. […] Människan är skapad till att tas in i och vara en del av gemenskapen som existerar
mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden från evighet.”259 Laugerud avslutar sin artikel med att
konstatera att en sund identitet inte kan byggas på det vi gör eller det vi har, den kan bara byggas på
det vi är. För att förmedla det till dagens människor behöver vi utveckla och själva leva i en
bärkraftig spiritualitet som hjälper ”människor att avslöja de falska göra- (produktion) och ha(konsumtion) identiteterna och anta en vara-identitet. En sådan identitet kan inte byggas av
människan själv, men måste tas emot av ‟Han som är‟, den treenige Guden.”260
En av mina informanter från IFS svarar att det finns stora behov när det gäller identitet och
självkänsla. Det utgör ett
stort fält som vi möter i många olika sammanhang. Det kan handla om identitet och självkänsla i
samband med förlust av nära anhöriga, arbetslöshet, egen fysisk eller psykisk sjukdom etc. Det
handlar om ett grundtema i människolivet, att förstå sig själv, och uppleva sig själv i relation till
världen/omgivningen. Genom rekreationsveckor uppmanar vi de som är här till att våga finna sin
väg genom veckan, sätta gränser för sig själv och andra, och på det sättet bli tydligare för sig själv,
och kanske för andra.
Den andra informanten påpekar också att
det finns individuella skillnader liksom skillnader när det gäller generation och kön. En viktig
förutsättning för att kunna hitta vad som egentligen är dilemmat och sätta ord på det är att det finns
ett rum där det är accepterat att lyfta fram det man kämpar med.
På IFS arbetar man med identitet och självkänsla genom enskilda samtal, gruppsamtal och
undervisning. I januari hade man t ex en kurs då känslorna och deras betydelse för identiteten
belystes. Men ämnet adresseras också på andra sätt som i
förkunnelse om skapelseteologi – det är Gud som ger oss vårt värde och vår djupaste identitet,
vilket bekräftas i soteriologin. I undervisning och samtal är det också ett återkommande tema.
Någon använder sig av ett narrativt förhållningssätt i samtalen för att få människor att berätta sin
historia, och för att uppmuntra till att ge auktoritet/tyngd åt egna berättelser, och inte låta sig
definieras av andras berättelser om vem man är. Vi får mycket respons på att människor upplever
det befriande att kunna finna sin egen väg genom en rekreationsvecka, och det att få berätta sin
egen historia, utan att få den korrigerad eller devalverad. Det stärker självförståelse och identitet.
Erfarenheten under mitt besök tycker jag stämmer överens med det som återgetts under denna
rubrik. En enkel sak som att vi i den inledande presentationen bara sa våra förnamn och var vi kom
ifrån ger en signal om att vad vi gör och vad vi har inte är det viktigaste, utan att de vi är, är det
väsentliga. Jag märkte också vid något tillfälle en tyst men ganska kraftfull reaktion från en av
deltagarna när en annan deltagare började prata för mycket om sitt yrke vid matbordet. I
undervisningen som jag skrev om under 5.2.2 betonades också risken med sammanhang där det inte
finns plats för att bara vara människa. Där längtan efter det fullkomliga gör att man i praktiken ska
vara något annat än det man är. Den komplexitet som, enligt Engedal (2.2.2), präglar frågor om
identitet och självkänsla tas på allvar här och man arbetar medvetet med att teologiskt förankra sin
undervisning på detta område.
5.3.2 Relationell problematik
När det gäller relationell problematik är det, enligt svaren på frågeformuläret, något som utgör ett
mycket stort behov och som man arbetar med på olika plan – i församling, par och familj och
258
Ibid, s 247.
259
Ibid, s 246.
260
Ibid, s 253.
63
vänskapsrelationer. Detta sker genom enskilda samtal och gruppsamtal samt i undervisning. Man
har också kurser i konflikt- och konflikthantering. En av IFS företrädare skriver något om
svårigheterna i samtalen omkring relationer.
Svårast att tala om när det gäller relationer är det som man skäms för. Både där man har trott fel,
där man upplever sig avvisad och i upplevelsen av att inte vara värd andras erkännande och
respekt. Många har upplevt stora svek, både som barn och vuxna.
I sin själavårdsbok skriver Okkenhaug något om relationsproblem. Hon framhåller det svåra i att
individen lyfts fram så starkt i vår kultur samtidigt som vi vet att ingen människa klarar sig utan
gemenskapen med andra. Detta är en utmaning för själavården där vi kan ”se bortom det
individuella och visa på gemenskapens möjligheter och förpliktelser.”261 Hon lyfter vidare fram
problemet med att kyrkan och samhället delvis lever med olika normer vad gäller exempelvis
samlevnadsformer och äktenskap. I själavården behöver man ge stöd och hjälp att hitta de
värderingar som individen kan stå för. ”Själavårdaren måste våga finnas hos människor där de
befinner sig i sina liv, samtidigt som vi som kyrka måste våga stå för värden som inte utan vidare
godkänns eller uppfattas som giltiga i stora delar av samhället.”262 Även om familjen enligt kristen
tro ska värderas högt har det ibland skett en idealisering av familjen som gör att många döljer de
problem man har av olika slag. Här kan en själavårdare med sina erfarenheter av att möta sådan
problematik bidra till en förkunnelse som är mer sann och nyanserad och som hjälper människor att
inte dölja sina bekymmer. Okkenhaug hävdar att familjen inte är så helig att man ska hålla ihop till
vilket pris som helst.
Äktenskapet är till för människans skull, inte tvärtom. Det ska gagna rättfärdighet, trofasthet och
kärlek. Om människovärdet kränks i form av bristande omsorg, våld och misshandel kan det vara
riktigt att ta emot hjälp och bryta sig loss, att återvinna självrespekten och den goda omvårdnaden
om barnen. Det handlar om att ta vara på människans grundläggande värde. 263
Ett av svaren i frågeformuläret pekar också tydligt på denna spänning i det att man har ett
fokus på människan som en relationell varelse ända från skapelsen. Samtidigt tydlighet med att
relationer kan vara både livgivande och livsödeläggande.
Detta synsätt var något som jag också mötte när jag samtalade med Gunnar Fagerli, en annan av
prästerna på IFS. Då handlar det inte om den inställning som delvis präglar dagens kultur, att
relationer är något man väljer och konsumerar allteftersom man har lust, det handlar istället om att
stå upp för sitt eget eller en annan människas värde. Författaren och forskaren Paul Otto Brunstad
skriver i sin TFS-artikel ”Mandag hele året” om det som nutidsmänniskan uppfattar som frihet i att
kunna välja om, hur och vem man vill relatera till på sina egna villkor. Han konstaterar dock att
[f]rihet kan lika gärna ligga i att göra ett val, att binda sig, knyta relationer, för att på det sättet gå
vidare. Detta att förpliktiga sig, avgränsa sig, representerar en paradoxal frihet som den människa
som vägrar göra ett val sällan är klar över. Den som aldrig vågar sätta en punkt, en slutpunkt,
kommer aldrig heller att finna en startpunkt. Här rör vi troligen vid de innersta rötterna till vår tids
trötthet. […] Konsumtionssamhället, med alla dess val, är nog därför ett element som driver
människan vidare, utan paus, utan vila. 264
Brunstad menar att den trötthet som återspeglas i befolkningen på olika sätt med olika uttryck är ett
tecken på att en systemomläggning behövs i vår kultur, att andra värden måste lyftas fram på olika
områden. Han tror dock att systemet är alltför fastlåst för att en sådan förändring ska komma från de
styrande. Kanske är det så att systemskiftet måste komma nerifrån, från de människor vars liv har
261
Okkenhaug 2004, s 203.
262
Ibid, s 204.
263
Ibid, s 205.
264
Brunstad 2008, s 232.
64
drabbats. ”Tröttheten, livsledan, det bristande engagemanget och reducerade perspektivet, gör det
både möjligt, men också till slut nödvändigt, att omorganisera livet.”265
I återkopplingen till Engedal (2.2.3) kan konstateras att man lägger ner stor möda på att göra IFS till
en inkluderande miljö som ser och tar tillvara den enskilde. Utifrån litteraturen kan jag också dra
slutsatsen att man i de enskilda samtalen försöker hjälpa människor att finna vägar för att leva med
den brist på relation, eller brist på tillfredsställelse i relationer, man eventuellt upplever i sin
vardagssituation. Här finns dock ingen församlingsmiljö där man kan se hur inkluderandet skulle se
ut på längre sikt.
5.3.3 Skam och skuld
I frågeformuläret säger en informant att det finns ett mycket stort själavårdsbehov inom det som har
med skam och skuld att göra, men båda ger uttryck för detta i de längre svaren. Flera i staben har
arbetat med skam och förhållandet mellan skuld och skam. 2009 kom en bok i ämnet som Berit
Okkenhaug skrivit och det finns flera artiklar i TFS om detta. Informanterna svarar att det är ett
återkommande tema i undervisningen och att man ständigt får
respons om att detta är viktigt och för några livsförvandlande. Detta är något av det som vi får
mest respons på. Vi arbetar med detta genom att fördjupa den klassiskt kyrkliga traditionen om
skuld-förlåtelse till att också omfatta skam-acceptans/nåd. Detta avspeglas i liturgisk utformning,
samtal, förkunnelse, och det mesta av det vi gör.
Där barmhärtighetens rum finns, där vågar människor efter hand också öppna upp för något av det
de skäms över. Ofta är de inte medvetna om att det är skam de kämpar med. Många har inte språk
för det och vet inte vad det är.
Detta visar på att skam är något man arbetar medvetet med på IFS och jag återkommer snart till
Okkenhaugs bok med titeln Når jeg skjuler mitt ansikt. Först vill jag dock beröra en av de TFSartiklar som ägnas åt ämnet. Leif Andersen, en dansk teolog som har nära anknytning till IFS och
den psykiatriska kliniken på Modum Bad, skiljer mellan skam och skuld på följande sätt i sin artikel
”Gudsbilleder i sjaelesorgen.”
Skam är ett psykologiskt-existentiellt problem. Och det är inget lyxproblem! Löses det inte, kan
det vara psykologiskt invalidiserande. Skuld däremot är i en mening inte ett psykologiskt problem!
Det är ett objektivt problem: Jag är skyldig inför Gud, oavsett om jag inser det eller ej.266
Han poängterar vikten av att liksom skulden är en objektiv verklighet så är förlåtelsen en objektiv
verklighet – oavsett hur människan känner har hon en skuld inför Gud som bara Gud kan och vill
förlåta. Han frågar sig vidare om inte allt nutida tal om skam egentligen är ett sätt att slippa se sin
skuld. Det är ju ”just det där med skulden som den lutherske teologen har lärt sig att lösa; skammen
har vi inte lärt oss något om…”267 (se 4.4). När det gäller skam har den förbisetts i klassisk teologi
och själavård och idag kan vi, säger Andersen, mindre än någonsin ”adressera skulden som tema,
om vi inte först förmår att ta skammen på allvar och adressera den.”268 Skuld kan på ett positivt sätt
kopplas samman med ansvar medan skammen däremot är en dräpare. ”Skulden betyder: du får inte
göra det du gör. Skammen betyder: du får inte vara den du är. Därför är den en dödsdom.” 269
Andersen visar utifrån berättelsen om Jesu möte med Sackaios hur Jesus först möter hans skam och
upphäver den – ”Först därefter kommer skulden och förlåtelsen upp. Därför att han först ser sig
älskad, ser sig sedd, kan han därefter gå in i förlåtelsens relation.”270
265
Ibid, s 239.
266
Andersen 2009, s 294.
267
Ibid, s 294.
268
Ibid, s 295.
269
Ibid, s 295.
270
Ibid, s 295.
65
Okkenhaug behandlar skammen ur ett flertal perspektiv utöver det teologiska: psykologiskt, etiskt,
sociologiskt och kulturellt. Hon behandlar den sunda skammen, den nådelösa skammen och den
skam som läggs på en person av andra, skam i förkunnelse och kristen gemenskap etc. Jag nöjer
mig här med att följa några av hennes själavårdande reflektioner i förhållande till skammen. Här
handlar det inte enbart om konfidentens skam. Själavårdaren kan också bära på skam, och för att det
inte ska bli till skada i det själavårdande mötet är insikten om den egna sårbarheten en förutsättning.
Denna förutsättning hjälper själavårdaren att se vilka medel man själv riskerar att använda för att
komma undan egen skam eller t o m lägga över den på konfidenten. ”Det är först när man som
terapeut/själavårdare kan erkänna, tolerera och bemästra sin egen skam som det kan skapas en
atmosfär där det ges rum för patientens/konfidentens skam.” 271 Att själv ha varit i den
hjälpsökandes position, att själv veta hur svårt det kan vara att berätta för någon annan om sin djupa
skam, är en av de erfarenheter som är själavårdarens främsta tillgångar. Eftersom ångesten för att
återigen bli skambelagd är så stor krävs det stort mod för att öppna upp skammens rum. ”En
konfident som kämpar med skam, behöver få möta en själavårdare som tar emot med ett ‟öppet
ansikte‟, med acceptans och respekt. Man vågar inte öppna upp för sårbarhet och skam om man är
ängslig för att inte bli mottagen.”272 Skam kan dölja sig bakom andra känslor av olika slag och den
kan finnas dold bakom depressioner, vrede och sorg, därför kan den vara så svår att komma åt och
konfidenten kanske inte ens vet att det är skam man bär på. Skammen kan upptäckas genom
kroppsspråk, genom röstläge, gråt, tystnad, ordval och andra former av uttryck. När man väl
upptäckt skammen kan det finnas en stor förväntan på att man ska bli av med den. Kanske är det
ändå så att man inte blir
kvitt skammen, men man kan lära sig att leva med den på ett annat sätt och få hjälp till att se
potential för mognad och möjlighet till självrespekt mitt i det att man känner sig otillräcklig.
Kanske kan man till och med bli en slags vän med sin egen skam. 273
Att man känner sig mindervärdig eller otillräcklig betyder inte att man är det, och att tänka så kan
bli en väg att komma vidare på. Inte minst gäller detta personer som varit utsatta för djupa
kränkningar. Då kan den egna identiteten vara så färgad av djupa skamkänslor att man kan behöva
hjälp för att se att känslorna är så tätt sammankopplade med ens erfarenheter, och att de inte talar
sanning om det värde man har som människa. Okkenhaug avslutar med några tankar om Guds
kärlek och vår mänsklighet och jag låter det också avsluta detta stycke om skam och skuld.
En människa som kämpar med skam, önskar gärna att bli annorlunda. Man vill bli någon annan.
Men vad är det? Handlar det om att bli mindre mänsklig? Är inte sanningen att Gud älskar oss som
människor, och att poängen inte är att bli någon annan, men att verkliggöra den Gud ville att vi
skulle vara? I det perspektivet handlar det om att bli mer människa, att våga se sanningen om mig
själv, och våga tro att Gud har gett sitt erkännande till den jag är, att jag tillhör Gud och att jag
utvecklas och mognar i ljuset av Guds kärlek.274
Vi ser här att både svaren på frågeformulären och det som Andersen och Okkenhaug skriver, följer
Engedals beskrivning om behovet av att i själavården lyfta fram skammens problematik i den
postmoderna kulturen (2.2.4). Här möts såväl den teologiska som psykologiska insikten och
reflektionen. Den mildhet och det tålamod som Engedal efterlyser kan jag enbart dokumentera
utifrån den inställning och ambition som präglar litteraturen och svaren ovan.
5.3.4 Kristen spiritualitet
Engedal efterlyser en kristen spiritualitet som både är livsnära och som har en teologisk bärkraft.
Den kristna gemenskapen behöver, inom ramen för den postmoderna kulturen, utveckla former för
såväl en enskild som kollektiv praktisk spiritualitet menar Engedal (se 2.2.5). De svar jag fått från
271
Okkenhaug 2009, s 137.
272
Ibid, s 138.
273
Ibid, s 139.
274
Ibid, s 142-143.
66
IFS angående detta är inte så omfattande. Man ser ett visst behov och möter det i själavården, men
inte så ofta som kan tro säger man. En av informanterna menar att det inte heller är något man
specialiserat sig på. Den andra svarar att
det handlar om ens eget förhållande till det andliga – om det finns öppenhet för att ge uttryck för
sin längtan. Många kämpar med gudsbilden, många saknar gemenskap, många hittar inte det rum
där tron kan få växa, och många kämpar med svåra erfarenheter från uppväxten och krävande
miljöer. Ofta handlar det om att se den djupa längtan efter gudsrelation och att hjälpa människor
till växt och mognad.
Även om svaren i frågeformuläret är ganska kortfattade anser jag dock att hela miljön och rytmen
på IFS talar ett tydligt språk om att man vill förmedla det som Engedal efterfrågar. Till IFS kommer
människor från sin vanliga miljö och man har därför inte samma möjlighet som en lokal församling
(t ex i Lysekil) har att utveckla detta i en församlingsmiljö. Det kan också sägas att litteraturen ändå
lyfter fram spiritualitet som ett viktigt behov. Okkenhaug ägnar kapitel 13 i sin själavårdsbok åt tron
och trons tillväxt. Där skriver hon om behovet av att integrera tron som en del av livet och oss
själva – en tro som inte bara ses som en ständigt uppåtgående spiral utan som också ”inbegriper vår
mänsklighet, våra tvivel, vår oro och ångest.”275 Själavårdens rum kan bli en plats där dialogen med
Gud inleds och utvecklas. Det kan bli en plats där både trons innehåll och dess erfarenheter binds
samman och leder till mognad. I tider då Gud känns långt borta kan själavårdaren med sin blotta
existens bli en påminnelse till konfidenten om att Gud är närvarande även om det inte känns så.
Okkenhaug menar att ”[i] förlängningen av den så kallade postmoderna tomhetsupplevelsen har
kyrkohistoriska begrepp fått ny aktualitet.”276 Hon hänvisar till karmelitbrodern Wilfrid Stinissens
nutida tolkning av den medeltida mystikern Johannes av Korsets tal om sinnenas och andens natt då
Gud döljer sig för människan.
Kanske är det bara när vi vågar medge att vi är törstiga som vi känner att vi längtar efter källorna.
Det är när vi vågar lämna den stressiga vardagen och lämna plats åt tystnaden som vi kan lära oss
att lyssna efter det vi egentligen behöver. 277
I det följande skriver hon sedan om trons väg såsom den har beskrivits genom den kristna historien,
för att slutligen landa i retreatrörelsen, den ignatianska vägledningen och bönetraditionen. Den
andliga vägledningen ser Okkenhaug som en utmaning för själavården. Som själavårdare har man
en stor kunskap om hur det liv ser ut som människor lever idag. Bland de andliga vägledare som
lever klosterliv finns en stor erfarenhet av livet tillsammans med Gud. Kapitlet avslutas med en
önskan om att dessa traditioner skulle komma närmare varandra
så att det liv som levs med Gud kan levas mitt i den påfrestande vardagen, där man inte förfogar
helt över sin tid utan blir avbruten av barn som kräver uppmärksamhet, anhöriga som är sjuka och
kräver vård dygnet om, uppgifter som är så krävande att det är svårt att få tid att stilla sig i bön och
meditation. Mitt i den brusande vardagen finns Gud. Själavården och den andliga vägledningen
kan hjälpas åt så att Gud blir en upplevd verklighet mitt i våra dagliga bestyr och när livet kräver
sitt.278
5.3.5 Tvärkulturell själavård
Det mångkulturella samhälle som vi lever i kräver, hävdar Engedal (2.2.6), en själavård som inte är
snävt inåtvänd och enbart psykologiserande. På en plats som IFS blir inte det tvärkulturella inslaget
så stort menar informanterna och säger att man har begränsad erfarenhet av de mer konkreta
mötena.
275
Okkenhaug 2004, s 213.
276
Ibid, s 215.
277
Ibid, s 216.
278
Ibid, s 220. Flera av de artiklar jag läst i TFS har också detta som tema. Av utrymmesskäl får jag avstå från att
utveckla det här, men jag kan bl a hänvisa till Tore Laugerud 2008, s 242-253 (se 5.3.1 ovan), samt prästen Inge Merete
Gross artikel ”Gudsmørke som troserfaring” Gross 2010, s107-118.
67
Vi förhåller oss till det i förkunnelsen, och vi arbetar med hur vi ska möta det. Här tänker jag att
det måste vara extremt viktigt att lyssna noga till hur människor upplever sin verklighet, sina liv
och sin tro och inte tolka utifrån egna förutsättningar och värderingar.
Det sammanhang inom vilket IFS däremot arbetar med detta är inom norsk mission och
biståndsarbete i andra länder. Ett nummer av TFS från 2008 ägnas åt frågor i detta ämne. Där
skriver teologen och f d missionären Öyvind M Eide om ett tvärkulturellt själavårdsprojekt i
Tanzania. Eide har också tidigare varit stipendiat och styrelseledamot vid IFS. I detta projekt
försökte man sammanföra afrikansk sjukdomsförståelse med Bibelns sjukdomsförståelse och med
insikter från modern medicin och psykiatri, för att avgöra om ett själavårdsfall handlade om
demonbesättelse eller om människors ondska. Utan att gå in på artikeln närmare vill jag säga att den
visar på vikten av att skapa en förståelse för den sociala och kulturella kontext som människor lever
i och inte enbart ägna sig åt indiviens symtom och inre värld. Detta för att inte lägga ytterligare
lidande på människor som redan lider.279 Det finns alltså ett påbörjat forskningsarbete som IFS och
människor som på olika sätt är knutna dit ägnar sig åt när det gäller tvärkulturell själavård. Det man
lär sig genom forskning på plats i andra länder har man förmodligen stor nytta av även i de
tvärkulturella mötena på hemmaplan. Från IFS ger man också handledning via Skype till
missionärer och biståndsarbetare i andra länder.
5.3.6 Psykosocial ohälsa
Psykosocial ohälsa ses från IFS sida som en mycket stor utmaning i själavården. Här följer några
kommentarer från mina informanter.
Utbrändhet är ett ständigt återkommande tema vid IFS. Inte minst i mötet med kyrkans
medarbetare.
Vi möter ständigt slitna/trötta/utbrända arbetare inom kyrkan. Detta har både individuella faktorer,
men också arbetsmiljömässiga, sociala och kulturella orsaker. Ökande tematik.
Som man kan förstå genom dessa citat är IFS en plats dit många slitna medarbetare inom kyrkans
sammanhang vänder sig. Man arbetar med detta tema på flera sätt.
Genom undervisning, teologiskt arbete och som tema i samtal. Vi har också gjort undersökningar
bland präster och djupintervjuat dessa om slitagepunkter i tjänsten. Flera artiklar har publicerats
om detta och vi har haft veckokurser för att förebygga slitage och utbrändhet.
Här tänker vi att det är viktigt både att arbeta med den enskilde, den enskildes gränser, ideal och
arbetsklimat. Dessutom tänker vi att det är viktigt att arbeta gentemot kyrkan för att se hur
personalarbetet kan förbättras.
Ett nummer av TFS 2008 har som tema Slitage och existentiell trötthet. Jag har hämtat material från
detta nummer både under 5.3.1 och 5.3.2 eftersom detta tema kan hänga ihop såväl med identitet
och självkänsla som relationell problematik. Förutom Laugeruds och Brunstads artiklar som jag
refererat till finns en artikel av Rune Stray, en av medarbetarna på IFS, som ägnat sig åt den
forskning bland Norska kyrkans präster som citatet ovan hänvisar till.280 Det är en sammanställning
av de resultat man fick fram efter att ha gjort djupintervjuer med 101 präster under de resursveckor
man erbjudit kyrkan i detta syfte. Undersökningen genomfördes under åren 2004-2007 med stöd
från norska Kultur- och kyrkodepartementet samt Norska kyrkans prästförening.281 Det man fann
var åtta punkter i prästernas liv som både kan ge och ta energi. ”Det som i en situation kan ge
överskott och liv, kan i en annan situation orsaka förlust av kraft.”282 De åtta punkterna är: arbetet,
församling, personal, arbetsgivare, personlighet, gudstro, tro och liv samt familj. Stray
sammanfattar undersökningen.
279
Eide 2008, s 174-188.
280
Stray 2008, s 296-302.
281
Ibid, s 296-297.
282
Ibid, s 300.
68
Utbrändhet är ett betydande problem bland norska präster. Någon har benämnt det som kyrkans
största arbetsmiljöproblem. Behovet av åtgärder är därför stort. I detta arbete tror vi att
resursveckorna kan vara ett viktigt bidrag. Med sin form och sitt innehåll representerar de ett
värdefullt erbjudande till norska präster. Att de också har en förebyggande effekt i förhållande till
utbrändhet bland prästerskapet finns det goda grunder att anta. 283
I en annan artikel presenterar sjukhusdiakonen Anne Hirsch och sjukhusprästen Ingebrigt Røen vad
som ger slitstyrka i en krävande tjänst. De har också sitt fokus på anställda inom kyrkan men även
personal inom hälso- och sjukvården. De presenterar en rad faktorer som ger styrka både
individuellt och yrkesmässigt och jag tror att dessa faktorer inte bara gäller inom kyrka och hälsooch sjukvård, utan kan passa in i många olika sammanhang. Jag uppfattar det som viktig läsning för
den som står i en själavårdande tjänst, både i förhållande till sig själv i arbetet med människor och i
förhållandet till den situation som många konfidenter finns i.284 Den sista artikel jag vill lyfta fram
här är skriven av Conny Hjelm som är ledare för Danmarks motsvarighet till IFS, Institut for
Diakoni og Sjselesorg i Dianalund. Hon ägnar mer specifikt sin artikel åt själavård i mötet med
utbrända konfidenter och hon gör det utifrån sin erfarenhet av samtal som pågått ”under 1-2 år med
samtal 1-2 gånger per vecka under den första tiden, därefter 1 gång i veckan och i det senare
förloppet 1 gång var fjortonde dag.”285 Hjelm urskiljer sex stadier i processen och varje stadie
beskriver hon utifrån fyra aspekter:
a)
Den utbrändes eget erkännande av sig själv och sin situation.
b) Omgivningens reaktioner i förhållande till den utbrände och följdverkningarna av den nya
situationen.
c)
Bibelns bilder och texter, som den utbrände möjligtvis kan spegla sig i.
d) Utmaningar till själavårdaren.286
Hjelms genomgång ger mycket konkreta exempel på hur man kan förstå och möta denna
problematik i själavården och är ett viktigt bidrag såväl ur ett psykologiskt som teologiskt
perspektiv. Vila och rekreation är det som på ett särskilt sätt genomsyrar rekreationsveckorna på
IFS. De är i sig ett starkt uttryck för de behov av kravlösa zoner som Währborg efterfrågar där det
finns plats för kontemplation och reflektion (2.2.7). Genom sin forskning bland
församlingsanställda kan man också indirekt bidra till hur detta behov bemöts på lokal nivå. Ett svar
på min fråga om man ser någon förändring i människors berättelse i samband med hur IFS möter
den psykosociala ohälsan får avsluta denna genomgång.
Det är gott för människor att bli mötta också i sin slitenhet. Vi ser att människor kan ändra
självförståelse, få ökad insikt i både egen dynamik och vad som sker i samspelet med
omgivningen.
5.4 Analys och reflektion
Här skulle jag vilja börja med att sammanfattande utgå från själavårdens fyra dimensioner, såsom
Wikström beskriver dem, för att redogöra för vad som gör IFS till en själavårdande miljö. För det
första utgör omsorgen ett tydligt inslag. Det är omsorg om helheten i allt från den fysiska miljön;
fördjupande reflektion och forskning; till mötet med den enskilde. För det andra skapar omsorgen
en miljö där besinning – t ex konfidentens insikt om det egna ansvaret i en livssituation eller
förundran över livet – blir möjlig, genom den acceptans och respekt som präglar såväl enskilda
samtal som undervisning och gudstjänster. När det gäller tolkningen i själavården utgår den på IFS
från en kristen verklighetsuppfattning som präglar både den dagliga rytmen med tideböner och de
enskilda samtalen. Dock är man noga med att inte pressa på en kristen tolkning på den enskilde
283
Ibid, s 302.
284
Hirsch och Røen 2008, s 281-295.
285
Hjelm 2008, s 267.
286
Ibid, s 268.
69
konfidenten/deltagaren. Till sist kan sägas att fördjupningens dimension har fått allt större utrymme
här, i det att man öppnar upp för andra teologiska traditioner som i större grad ägnar sig åt
människans existentiella och andliga behov i form av retreater och andlig vägledning.
5.4.1 Forskning, reflektion och praktik som ger trovärdighet
Själavården på IFS är präglad av att man så medvetet integrerar samtal med undervisning och
forskning. Denna helhet ger en tyngd och trovärdighet åt deras arbete, och då inte minst för att de
som arbetar med forskning och undervisning hela tiden också möter människor i själavård, har
ständig kontakt med församlingar och följer deras arbete inom och utanför Norges gränser. Den
forskning de gör är inte enbart skrivbordsprodukter utan bygger på alla de möten med människor
som ges tillfälle till i IFS verksamhet. Genom denna inriktning har man också en inbyggd kultur
och träning i att se ur olika perspektiv, vilket påverkar såväl den teologiska reflektionen som
förståelsen för den enskilda människan och hennes kontext. I själavården följer man inte en färdig
mall utan är noga med att försöka förstå den enskildes utgångspunkt som Okkenhaug påpekar (se
5.1.1).
Man har också i det ekumeniska sammanhang där man verkar upptäckt bristerna i den egna
lutherska teologin och är beredda att lära sig av andra traditioner (5.1). Detta gäller t ex Luthers syn
på synd och skuld som jag behandlar under 5.3.3.287 Här kommer också läran om arvsynd in där
Okkenhaug menar att den kanske är ”mer en bild än en ‟lära.‟ Det är en bild på vår nedärvda
maktlöshet i förhållande till synden.”288 Människan kan inte arbeta sig till frälsning den kan hon
bara få som gåva från Gud. I detta sammanhang slår hon också fast att arvsynden ändå inte är det
enda som säger något om människan: ”Det finns också något i vår mänsklighet som syndafallet inte
har kunnat ödelägga. Vi är fortfarande skapade till Guds avbild, och vi kan respondera på Guds
kallelse.”289 Detta liknar människosynen i den ignatianska teologiska traditionen (se fig 3 och 4
under 4.4), och här sker den teologiska reflektion som Engedal efterfrågar (men också Löwegren
under 4.4). Samtidigt som man lär sig från andra teologiska traditioner, möter man i sitt arbete
åtskilligt av det som i en del kristna församlingar och organisationer skadar mer än det bygger upp.
Detta tar man med god argumentation tydligt avstånd ifrån utan att därför döma ut allt som sker
eller undervisas i dessa sammanhang. Detta var något som jag lade märke till i Sveinalls
undervisning under rekreationsveckan och som återkommer i litteraturen. Det finns en ödmjukhet
parad med reflektion samt djup och bred kunskap inom olika områden. Här kan också nämnas det
positiva med att psykologisk kunskap och kunskap från andra discipliner ses som en självklar resurs
så länge man står på själavårdens teologiska grund. När jag tar del av all reflektion och forskning
som sker på det själavårdande området och som formuleras i litteraturen vilken IFS ger ut kan jag
inte annat än imponeras. Jag skrev tidigare att inte alla miljöer har resurser för en så omfattande
forskning och fördjupad reflektion som Engedal efterlyser (2.2.7), men här finns en sådan miljö.
Därför utgör detta en skattkammare för varje själavårdare och varje själavårdsmiljö som vill
fördjupa sig med målet att kunna möta människors behov på ett ännu bättre sätt i den kultur som vi
lever i.
5.4.2 Helhetssyn
Allt detta bidrar till en god helhetssyn på människan där en stor del av själavårdens mål är att hjälpa
konfidenten att förlika sig med sin mänsklighet – att vara människa fullt ut och inte låta drömmen
om det fullkomliga få henne att försöka var något annat än just människa (5.1.2). Det målet präglar
också det sätt varpå man tar sig an de olika utmaningar för själavården som bl a Engedal definierat
som viktiga i vår tid och kultur. Helhetssynen och den genomtänkta reflektionen gäller också
gudstjänstliturgin och miljön i stort och här tror jag att man har haft mycket nytta av samarbetet
287
Om detta går också att läsa i Okkenhaug 2004, s 236-242.
288
Okkenhaug 2009, s 128.
289
Ibid, s 129.
70
med den psykiatriska kliniken på Modum Bad. Den djupa problematik som många av patienterna
där har på olika områden har t ex ‟tvingat‟ fram förändringar i gudstjänstliturgin i Olavskirken, och
det tror jag har ‟spillt över‟ till liturgin på IFS. Helhetssynen och den reflekterade teologin ger
också en nyanserad syn på de frågor av skiftande art som kan komma upp i det själavårdande mötet.
Det gäller t ex svåra frågor om lidande, ondska och mening som problem i relationer och hur bön
och förbön används i själavården. Jag avslutar här med några ord från hemsidan av IFS ledare Arne
Tord Sveinall: ”Detta är platsen för vanliga människor som kämpar med vanliga saker.”290
290
www.sjelesorg.no, hämtat 2011-05-14. Artikkel 1 om Instituttet.
71
Kapitel 6 Sammanfattande diskussion och slutsats
I detta sista kapitel vill jag försöka ge svar på uppsatsens frågeställningar på så sätt att jag lyfter
fram och jämför några viktiga likheter och skillnader hos de olika själavårdsmiljöerna och den
teologi de står för. Jag delar upp frågeställningen något för att svara på de olika frågorna. För att
inte sammanblandning ska ske påminner jag om att jag använder samma förkortningar som tidigare
i uppsatsen vad gäller de olika själavårdsmiljöerna.
6.1 Hur tar man sig an de utmaningar som själavården står inför i en
postmodern kultur?
På denna första fråga kan man svara att alla dessa tre sammanhang i större eller mindre utsträckning
möter de utmaningar som beskrivs under 2.2. Vissa områden ägnas mycket uppmärksamhet och
andra, som tvärkulturell själavård, hamnar mer i skymundan. Sammanfattningsvis kan man dock
konstatera att IFS är det sammanhang som mest medvetet och bearbetande tar sig an alla de olika
utmaningarna såväl i teori (forskning) som i praktik (undervisning och samtal). En del av
förklaringen till det kan troligtvis vara de resurser man får från statligt håll till sin forskning, men
även här bygger en stor del av intäkterna på gåvor från församlingar och samfund. I Arkens arbete
finns alla dessa behov ständigt närvarande och man tar sig an dem på ett mycket praktiskt plan mitt
i vardagen men också i gudstjänst och undervisning. Utifrån det material jag har tillgång till när det
gäller HC är psykosocial ohälsa det område som man mest omfattande och medvetet arbetar med
både undersökande och praktiskt. Flera av de andra utmaningarna berörs mer eller mindre konkret i
litteraturen men säkert också i församlingens undervisning, förbön och samtal.
Det som utgör den stora skillnaden mellan dessa sammanhang är de olika kontexterna för
själavården, de olika utgångspunkter man har för sitt själavårdande arbete och det sätt på vilket man
möter de olika behoven. Arbetet vid HC riktar sig, förutom till församlingens medlemmar, till de
elever som går på församlingens bibelskola och andra som kommer tillresande från andra platser. I
de olika former av förbön och samtal som själavården består av här verkar det krävas att
konfidenten har en kristen bekännelse. Det är inget som uttrycks direkt men underförstått förutsätts
det t ex genom att själens helande endast är möjligt om anden är omvänd till Gud. I Lysekil utgör
Arken en själavårdande miljö mitt i samhället. En postmodern variant av ‟kyrkan mitt i byn‟ som
kanske tydligast av dessa tre miljöer påverkar vardagslivet för invånarna i samhället runt omkring,
oavsett om dessa är församlingsmedlemmar eller inte. För att få själavård eller andlig vägledning
här behöver man inte vara kristen. Detta är också till viss grad en uppsökande verksamhet. IFS å sin
sida är en plats att dra sig undan till. Det är öppet för vem som helst och det krävs inte en kristen tro
för att komma dit eller för att få själavård. Många församlingsanställda och andra med anknytning
till kyrkan söker sig dit men även människor utan tro eller med annan religion.
För min egen del menar jag att själavården, samtidigt som man är tydlig med den kristna grunden,
ska vara öppen för vem som helst oavsett tro eller inte. Men då måste man också kunna utgå från
den plats i livet där konfidenten befinner sig – något som jag inte riktigt ser som en möjlighet i HC
där förbön och samtal börjar med att både själavårdare och konfident bekänner Jesus som Herre.
När det gäller Arken i Lysekil anser jag att det skulle behövas fler liknande miljöer på olika platser
där den kristna gemenskapen så tydligt utgör en alternativ gemenskap mitt i samhället och
vardagen. Platser som IFS dit man kan dra sig undan behövs också i en i övrigt hektisk tillvaro,
även om kyrkan mitt i samhället också måste kunna erbjuda en sådan miljö om än i annat format.
HC har församlingen som kontext och här är utgångspunkten förbönen och samtalet utifrån
bibelordet och de andliga nådegåvorna. Själavårdstänkandet är mycket andligt inriktat. Annan
kunskap, som t ex psykologisk, hör inte hemma här. Själavården är uppbyggd runt Linda Berglings
olika modeller och alla som fungerar som själavårdare och förbönsledare har fått sin utbildning i
denna kontext. Den själavårdande förändringen förväntas till stor del ske genom förbönen där
nådegåvorna är i funktion och Gud går in och helar själ och kropp. Vid själavårdande rådgivning
ska Bibeln vara den enda källa man söker råd ifrån. Arken har som utgångspunkt att själavården
72
omfattar alla sidor av livet där måltidsgemenskap, arbete, gudstjänstliv och olika former av samtal
utgör delar som alla är själavårdande. Också här är församlingen kontexten. I Arkens själavård
handlar det dock inte om en specifik modell utan mer om ett förhållningssätt till Gud, människan
och livet i stort. Tron att Gud verkar i varje människa på ett unikt sätt genom sin skapelse och allt
som händer är stor. Själavårdarens roll är att hjälpa den enskilde att urskilja hur detta sker. Bön och
förbön är en naturlig del som genomsyrar hela arbetet, men sker inte på samma organiserade sätt
som i HC. Mänskligt och andligt är inte motsatser och därför har man i sitt arbete goda kontakter
även med samhällets sociala instanser av olika slag. I Arkens verksamhet är Hans Johansson, som
är pastor, ansvarig för själavården, men alla ledare fungerar som själavårdare på olika plan (jfr
Wikströms fyra dimensioner). På IFS arbetar man med själavård genom samtal, utbildning och
undervisning samt genom forskning. Även om man inte verkar inom en lokal församling är man
starkt knuten till Norska kyrkan och andra samfund i Norge. Det finns dock ett levande
gudstjänstliv på IFS som utgör en viktig del av den själavårdande helheten. Också i den själavård
som erbjuds här har man en stark tro på att Gud är närvarande i samtalet och verkar genom detta
och i det som sker under vistelsen i övrigt. Genom möjligheten till vila, rekreation, reflektion,
friluftsliv, undervisning och gudstjänster gynnas även skeendet i det själavårdande samtalet. Det
finns här en stor öppenhet för att ta till sig relevant kunskap inom olika områden, inte minst inom
det psykologiska fältet. Med den teologiska grunden som bas berikar detta forskningen och bidrar
på så sätt även mötet med den enskilde och hans/hennes behov. Själavårdarna här är präster och
diakoner med teologisk och olika former av psykologisk kompetens.
De tre själavårdsmiljöerna är som vi ser alla förankrade i kyrkan/församlingen. Man ser själavården
som ett av kyrkans uppdrag i världen. Utifrån det material jag har av hur man tar sig an
själavårdsbehov i HC framträder dock en bild som i mina ögon är ganska snäv. Dels beror det på de
modeller man arbetar med. De är alla framtagna av Linda Bergling och följer mycket fasta mönster
och ramar. Även om det är tryggt med ramar finns det en risk att man stoppar in människor i en
mall som är begränsande. Rädslan för det psykologiska som jag ser hos Bergling och HC tror jag
också är begränsande, även om man kan skönja vissa öppningar gentemot psykiatrisk kunskap. Det
verkar dock som om personer med den kunskapen också måste omfatta teologin i församlingen
Arken för att man där ska ta till sig kunskapen. Att det är en person som utarbetat alla dessa
modeller och att alla medarbetare har samma utbildning gör det hela än mer begränsat. Jag tror att
det är viktigt i själavård att inom vissa ramar vara mycket flexibel så att empatin och kreativiteten
kan flöda med tanke på människors olikhet vad gäller såväl personlighet som situation. Att man är
flera som kan brottas med olika frågor och reflektera tillsammans utifrån olika perspektiv tror jag
också är ovärderligt och berikande. Ett sådant reflekterande och gemensamt arbete ser man med all
önskvärd tydlighet på IFS där man hämtar inspiration från varandra i teamet och från andra håll.
Det öppnar upp för en djup och bred förståelse och ett själavårdande möte utifrån konfidentens
specifika villkor och problematik. Så sker även i Arken i Lysekil, om än på en annan nivå. Det
ignatianska förhållningssättet öppnar också upp genom att på alla plan förena det mänskliga och
andliga, vilket inte begränsar Guds verksamhet till de traditionellt ‟andliga‟ praktikerna som t ex
bön och förbön.
6.2 Vad kännetecknar teologin som formar den själavårdande miljön?
Jag har genom uppsatsen i korthet visat på de teologiska grunder varpå de tre sammanhangen
bygger sin själavård. Trots att alla tre säger att man står för en klassisk kristen teologi finns det
vissa skillnader. Det finns mycket att gå in på här men jag väljer att koncentrera mig på två
områden: världsbild och människosyn. Den syn man har på dessa områden formar också det
budskap man förmedlar i själavård och undervisning. I förlängningen påverkar det förstås hur den
enskilde ser på sig själv och omvärlden, och hur man utifrån det formar sin egen berättelse.
73
6.2.1 Världsbild
Det har framkommit att Arken och IFS på många områden redan står nära varandra och att man i
allt större utsträckning närmar sig varandra i både teologi och praktik. Eftersom jag inte ser några
avgörande skillnader med tanke på själavården behandlar jag dessa två tillsammans. I den världsbild
man förmedlar är Gud skaparen, frälsaren och hjälparen. Genom denna treenighet omsluts hela
skapelsen av Guds kärlek, omsorg och godhet, även om skapelsen är skadad av syndafallet. Trots
synden i världen uppenbarar sig Gud fortfarande genom allt det som är gott i det skapade och därför
kan människor förstå något av vem och hurdan Gud är i Bibelns ord, i Jesus Kristus – hans liv, död
och uppståndelse, men också i skapelsen. Gud verkar med sin Ande i allt: i det naturliga men även i
det som kan tyckas ont som smärta och lidande. Smärta och lidande är en del av skapelsens villkor
efter syndafallet, men Gud kan använda allt för att dra människan till sig. Det helande och
nyskapande som skedde genom att Jesus genom sin död och uppståndelse återförenade hela
skapelsen med Gud ska en gång fullkomnas. I väntan på det får människan med Andens hjälp, men
på ett ofta naturligt sätt, urskilja vad som kommer från Gud, människan själv eller från ‟den
mänskliga naturens fiende‟ för att använda Ignatius uttryck.
Den teologi som HC präglas av förmedlar till större del en svart-vit världsbild även om grunderna
om Gud som skapare är desamma. Också här ser man det så att hela skapelsen skadades genom
syndafallet men det tycks som om man, i jämförelse med Arken och IFS, anser att skadan är än mer
total. Genom fallet är världen i det ondas våld och Satan är orsak till mycket av det som händer: det
är t ex Satan som ligger bakom naturfenomen som jordbävningar och som orsakar katastrofer,
olycka och sjukdom. Såvitt jag förstår tolkar man det så att Satan styr över naturlagarna. Genom
Jesu seger över det onda på korset har dock Gud visat sin kärlek till hela sin skapelse och den som
tar emot denna seger har rätt att befrias från alla onda och nedbrytande krafter. Befrielsen från allt
det som är ont kan alltså ske redan här och nu i full skala eftersom Jesus har gett sina lärjungar
makten att bryta det onda. Genom Bibeln, genom Jesu seger och genom Andens övernaturliga
nådegåvor uppenbarar sig Gud och visar sin makt.
6.2.2 Människosyn
När det gäller människosynen finns det en samstämmighet mellan alla tre att människan är skapad
som en evighetsvarelse till Guds avbild för att leva i en kärleksrelation med Gud. Alla tre menar
också att människan är skapad med ande, själ och kropp men i HC har man en annan syn än Arken
och IFS på hur dessa förhåller sig till varandra. Undervisningen i HC betonar åtskillnaden, speciellt
mellan anden å ena sidan och själen och kroppen å andra sidan, medan Arken och IFS betonar
integrationen och helheten mellan dessa aspekter av människan. Detta återspeglas också när man
talar om syndens påverkan på människan. HC:s teologi säger att genom syndafallet dog människans
ande och skildes från Gud. Den kunde inte längre sprida ljus till själ och kropp, som p g a detta blev
lagda i mörker. Mörkret spred sig och fick konsekvenser för hela skapelsen. Synden som
personifieras i Satan är ursprunget till all ondska och det gäller även själens och kroppens
sjukdomar och negativa känslor. När människan vänder sig till Gud är det bara anden som föds på
nytt och denna pånyttfödelse tillsammans med Jesu försoningsverk på korset kan också hela själ och
kropp genom att ondskans makter bryts.
Den teologi som präglar Arken och IFS säger att synden inte kunde lägga allt i så totalt mörker.
Människans inre centrum bär fortfarande Guds avbild och längtan efter Gud i sig, liksom skapelsen
i stort fortfarande bär Guds spår. Genom Jesu död och uppståndelse får människan till hela sin
varelse ta emot Guds förlåtelse och vila i Guds nåd med allt vad de mänskliga livsvillkoren innebär.
Genom detta kan de kroppsliga, själsliga och andliga aspekterna alltmer integreras och bidra till
helhet. Målet är dock inte självklart frihet från själslig eller kroppslig smärta utan ett liv som ärar
Gud (se 4.4), och poängen för den kristne är inte lyckan utan frälsningen (se 5.1.3).
74
6.3 Hur kan den övergripande teologin i sin tur påverka den enskildes
berättelse?
Att dessa olika synsätt får konsekvenser för själavården och hur konfidentens berättelse formas är
en ganska självklar slutsats man kan dra. I den själavård som Arken och IFS står för blir själavården
en kontext där hela livet ryms och där inget är främmande att dela eftersom allt mänskligt också ses
som djupt andligt. Målet för själavården är att fördjupa människans relation med Gud, inte i första
hand en hjälp till att ‟må bättre‟ eller att bli fri från symtom av olika slag. Mötet mellan människa
och Gud kan visserligen leda till att helande sker, men relationen med Gud kan vara djup och god
trots lidande på skilda plan. Att en kristen människa kan uppleva Gud som frånvarande behöver inte
betyda att hon är skild från Gud, tvärtom kan det betyda att Gud drar sig undan för att människan
genom saknaden ska söka sig närmare Gud. Som själavårdare försöker man lära känna och förstå
konfidenten och hennes livssituation, för att som medvandrare tillsammans söka sig framåt på den
väg som är varje människas unika livsväg. Tron på att Gud verkar i allt gör att man som
själavårdare kan förlita sig på att Gud kan verka både genom den vishet Anden ger men också
genom god kunskap som man tar till sig på annat sätt. Själavårdens resultat mäts inte i hur frisk och
hel en konfident blir. Ska man tala om resultat handlar det nog mer om att konfidenten inser att Gud
vill henne väl och att hon är älskad mitt i allt det som är hennes liv. Genom att få erfara Guds kärlek
får man mod att radikalt följa Jesus i livets olika omständigheter. Det själavårdande mötet handlar
också om att bli bemyndigad till att stå upp för, och ta ansvar för den man är som Guds skapelse
med ett evigt okränkbart värde. Det handlar om att bli mer människa, den människa Gud har tänkt,
och att vila i att Jesus Kristus strider för människan mot ‟den mänskliga naturens fiende.‟ Som jag
ser det kan detta kort sagt forma en berättelse där Gud får vara Gud och som befriar människan till
att vara just människa.
Själavården i HC är starkt inriktad på det som kallas helandetjänst i det att man räknar med att
själavårdaren är utrustad med Andens övernaturliga gåvor som ska betjäna konfidenten i dennes
situation. En konsekvens av den tydliga åtskillnaden mellan mänskligt och andligt, mellan ont och
gott är att den naturliga kunskapen anses riskera att bli påverkad av det onda och därför ska
själavården på intet sätt bygga på den. Målet för själavården är, utöver en djupare gudsrelation, ett
fullständigt helande av själens sår och även kroppens sjukdomar – man bryter det som mörkrets
makter åstadkommit. Detta har den som är kristen rätt till, och kan göra anspråk på, genom Jesu
försoningsverk. Genom helandet förstår konfidenten att hon är föremål för Guds kärlek och kan ta
ett större ansvar för sitt liv och handlingar. När konfidenten fått hjälp att ‟städa upp‟ i sitt inre är det
tänkt att hon sedan själv ska hålla rent och ta emot läkedom för varje dag och hon får hjälp till att
veta hur hon ska behålla helandet. När det gäller hur denna teologi påverkar den enskilda
konfidentens berättelse beror det troligen bl a på den personliga styrka den enskilde besitter. En
människa med någorlunda psykisk stabilitet har förhoppningsvis möjlighet att sålla, men för flera
tror jag dock att talet om demoner, ondska och Satan kan göra att livet i större grad blir en kamp för
att utestänga det onda än att öppna sig för det goda. Risken finns att en rädsla utvecklas för att inte
kunna skilja på vad i det egna livet som kommer från Gud, och vad som kommer från Satan. Enligt
Bergling kan ju också en kristen plågas av demoner. Resultatet kan bli det som religionspsykologin
beskriver som religiös neuros – det uppstår en inre konflikt som man försöker lösa med att tränga
bort det som upplevs hotande från medvetandet.291 Under 3.5 citerar jag det Bergling skriver om att
en konfident som inte tål ifrågasättande eller som mest vill få sanktion i rådgivningen ofta står
under inflytande av demoniska krafter. Vem vågar ifrågasätta själavårdarens bedömningar och råd
då? För att behålla helandet gäller det också att följa instruktionerna, men vad händer med mig och
min berättelse om jag trots det kämpar med själens och kroppens smärta? Är helandet då upp till
mig? Läggs ansvaret över på konfidenten? Nu är det mitten av maj och jag läser vittnesbörden på
hemsidan från HC:s senaste helandedagar 2-4 maj 2011.292 Flera personer presenteras med foto och
291
Geels och Wikström 2006, s 330-335.
292
www.arken.org, hämtat 2011-05-16.
75
namn och berättar om helande i kropp och själ. Jag vet från mitt besök på församlingens
helandemöte att man uppmanar till detta som ett led i att ta emot och behålla helande. Min fråga är
om detta är själavårdande? Vad händer om det inte håller och man finns med namn och bild till allas
beskådande på hemsidan? Kan det bidra till än större skador i själen? Min farhåga är att det är så.
Min farhåga är också att risken finns att denna berättelse inte leder till att man blir befriad till att
fullt ut vara människa utan snarare att man lockas till att försöka stå över det som är mänskligt. Och
vad blir jag om inte det lyckas?
Avslutningsvis återvänder jag till Grevbo som förordar det han kallar kritisk perspektivpluralism,
vilket i praktiken är ett eklektiskt förhållningssätt. Jag håller med Grevbo om att som själavårdare är
det oerhört viktigt att man har en öppen hållning och är beredd att lära av de olika infallsvinklar
som andra själavårdstraditioner bidrar med, utan att därför förlora en egen grundhållning. Eftersom
den kombination av infallsvinklar man väljer som grund för själavården kan variera, finns det dock
inte en eklektisk riktning eller grundtyp att presentera. Vidare menar Grevbo att detta att den egna
hållningen nyanseras genom erfarenhet, kunskap, fördjupning och i mötet med nya utmaningar kan
vara påfrestande men sunt. En sådan grundhållning anser jag också gäller i mötet med konfidenten.
Varje människa har sin egen berättelse som man som själavårdare behöver lyssna in ordentligt
innan man gör bedömningar om vilken väg framåt som man ska gå. Då får inte själavårdarens
arbetsmodeller eller val av inriktning stå i vägen för byggandet av relation och förtroende som är
förutsättningen för att berättelsen ska kunna talas ut och förstås. I uppsatsens bakgrund (1.1) återgav
jag Grevbos bild av två skilda typer av själavårdare. Nu är det upp till läsaren att avgöra vilken typ
av själavårdare som de olika själavårdsmiljöerna i denna uppsats kan tänkas representera, och
vilken sorts miljö man själv skulle välja att uppsöka vid behov av själavård.
Den ene står framme vid målet och ropar: Kom hit! Jag vet vart du ska! Den andre går tillsammans
med konfidenten på väg mot målet – en väg som inte alltid är synlig särskilt långt framöver för
någon av parterna.293
293
Grevbo 2006, s 511.
76
Summary
Room for the Soul: A Study on how three Pastoral Environments from
Different Theological Traditions meet Challenges for Pastoral Care in a
’Postmodern’ Culture.
The Norwegian theologian Tor Johan Grevbo has divided the contemporary Scandinavian,
Protestant pastoral care in eight basic types. In this essay I have chosen to study three of those types
in more detail: namely, what he calls the ecclesiological, represented by Institutt for sjelesorg
(Institute for pastoral care, IFS), in Norway (Lutheran tradition); the spiritual, represented by a
diaconal/social center called Arken (the Ark) which the churches in Lysekil, Sweden run together
(tradition of Ignatius of Loyola); and the charismatic basic type, represented by Helandecentret (the
Healing Centre, HC), in the church called Arken in Kungsängen, Stockholm in Sweden (charismatic
tradition). I have studied these contexts by visiting them and by reading literature that relates to the
kind of pastoral care conducted there. With help of another Norwegian theologian, Leif Gunnar
Engedal and Peter Währborg, a Swedish professor of behavioral medicine, I have also tried to
define some of the challenges facing pastoral care in today‟s culture in our part of the world.
Engedal calls it a „postmodern‟ culture. „Postmodern‟ is a concept which is problematic in some
ways, but it can be useful in relation to the problems that often are presented in pastoral care. The
areas that Engedal defines as challenges in today‟s pastoral care are: identity and self-esteem,
relational problems, shame and guilt, Christian spirituality and cross-cultural pastoral care.
Währborg points to the psycho-social illness as a challenge. It is perhaps, above all, the rapid
changes and endless choices of good and evil that characterizes this culture. This creates a feeling
of confusion and uncertainty among both young and older people. The fast pace of society and the
lack of stable and common norms affect individuals in several of the mentioned areas, as do all the
different life philosophies that compete for people‟s attention.
My first question concerning the three contexts of pastoral care is therefore: How do you address
the challenges facing pastoral care in a postmodern culture? By means of observations, literature
and a questionnaire, I have tried to formulate an answer to that question. Both IFS, Arken and HC
are firmly rooted in the churches where they belong. They all try to meet these challenges, albeit to
different degrees and in different ways. In summary, however, we can note that IFS is the context
which most consciously does this in both theory (research) and in practice (teaching/training and
counseling). In the diaconal and social activities of Arken, all those needs are ever-present, and are
met on a very practical level in everyday life, but also in worship, teaching and counseling.
Concerning HC psycho-social illness is the area that is most comprehensive and consciously
worked with. HC meets the needs mainly through prayer counseling and it is understood that the
counselee is a Christian. In Lysekil Arken is a pastoral setting amidst the society which perhaps
most clearly of these three environments affects the everyday lives of the residents in the
community. Here you do not need to be a Christian to receive pastoral care and/or spiritual
guidance. IFS is a place to visit when you need recreation. It is open to anyone to get pastoral care,
with or without a Christian belief.
My second question concerning the three contexts of pastoral care is: What characterizes the
theology that shapes the pastoral environment? There are two main areas of theology which I
highlight because they also to a large extent shape the pastoral care. The two areas are worldview
and anthropology. Since I cannot see any significant differences between Arken and IFS in these
77
areas, I treat them together here. They present God as Creator, Savior and Helper. The whole
creation is embraced by God‟s love, care and kindness despite the fact that creation is corrupted by
the fall. Pain and suffering is thus a part of creation and the human condition, but God can use even
those things to draw man closer to him. The healing and reconciliation that took place through
Jesus‟ death and resurrection will one day be an absolute reality, and until that day people can
discern what draws them nearer to God or pulls them away from God with the help of the Spirit.
The theology of HC is characterized by a more black and white view of the world, even if the basics
concerning the creation are the same as of Arken and IFS. According to HC all creation was
damaged by the fall, but it seems as if they mean that the damage is more comprehensive. Because
of the Fall the world is in the hands of Satan, who is the cause of disasters, accidents and illness.
Through Jesus‟ victory on the cross God showed His love for all creation, and the one who believe
in this victory have the right to live free from all evil and destructive forces. All Christians have the
power of God to break the vicious cycle.
Concerning anthropology, there is a consensus among all three contexts that the human being is
created in God‟s image, with the purpose to live in a loving relationship with God for now and
forever. All three also believe that human beings were created with spirit, soul and body. HC
stresses, however, the distinction between the spirit on one hand and the soul and the body on the
other. Arken and IFS emphasize instead how these aspects are a unity. HC’s theology teaches that
because of the Fall, the human spirit died and spread its darkness even in the soul and the body.
When humans turn to God it is only the spirit that is born again, but through repentance together
with Jesus‟ atoning work on the cross the forces of evil can be broken both in the soul and the body.
The theology that characterizes Arken and IFS teaches that sin could not put everything in such
complete darkness. The human being is still in the image of God with an inner longing for God.
Through Jesus‟ death and resurrection man can receive God‟s forgiveness for his whole being, and
the spirit, soul and body become increasingly integrated and form a whole. The goal is not primarily
freedom from mental or physical pain, but a life that honors God.
The final question which I have sought to answer is: How can the overall theology in turn affect the
individual’s story? That these various theological approaches have implications for how an
individual‟s story is shaped is inevitable. The goal of the pastoral care of Arken and IFS is primarily
to deepen a person‟s relationship with God. The encounter between humanity and God can certainly
lead to healing, but the relationship with God can be deep and good, even if this does not happen. In
this kind of pastoral care all aspects of human life has its place, and all that is human is also seen as
deeply spiritual. By realizing how deeply you are loved by God you get the courage to take a stand
for and to take responsibility for the person you are. The goal is to become more human – the
human being as God intended – and to rest in the knowledge that Jesus Christ in love sides with
people in their struggles with life. As I see it, this kind of theology shapes a story in which God is
allowed to be God and which frees a person to be truly human. In HC the pastoral care is strongly
focused on healing through the supernatural gifts of the Spirit. The goal is, in addition to a deeper
relationship with God, a complete healing of the soul‟s wounds by breaking the power of evil over
the soul. Because of the strong focus on evil, demons and Satan, I mean that there is a clear risk that
the individual‟s life becomes a greater struggle to turn himself from evil than to be open to the
good. And because of this struggle there is also a risk that one is not freed to be fully human, but
rather forced to try to become something more than a human being.
78
Bibliografi
Litteratur
Andersen, Leif. 2009. ”Gudsbilleder i sjaelesorgen.” Tidsskrift for sjelesorg nr 4: s 281-298.
Barry, William A och William J Connolly. 2005. Att ge andlig vägledning. Stockholm: Artos
bokförlag.
Bergling, Linda. 2001. Hans namn är underbar i råd. Kungsängen: Förlaget Boklövet Arken AB.
Bergling, Linda. 2002. Genom Jesu sår har vi blivit botade. Kungsängen: Förlaget Boklövet Arken
AB.
Bergling, Linda. 2010 a. ”7-stegsmodellen – en modell för helande och upprättelse”. Helande löv nr
3-4: s 30-31.
Bergling, Linda. 2010 b. ”Flödesbön – bön som flödar fram”. Helande löv nr 3-4: s 33-34.
Bergling, Linda. 2010 c. ”Skillnaden mellan österländsk meditation och kristen bön.” Helande löv
nr 3-4: s 6-8.
Bergling, Linda och Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen. 2010. Frid och inre vila
www.halsolovet.se/uploads/files/Forskningsrapporterna/Inre bönen webb korrigerad version.pdf,
hämtat 2011-05-05.
Bernberg, Anna. 2010. ”Att be för barn”. Helande löv nr 3-4: s 36-38.
Blomqvist-Lyytikäinen, Mikaela. 2010. ”Den kristna tron är en resurs vid depression.” Helande löv
nr 3-4: s 25-27.
Brunstad, Paul Otto. 2008. ”Mandag hele året.” Tidsskrift for sjelesorg nr 4: s 228-241.
Byström, Solveig. 2010. ”Jag kom ut i det jag är skapad för.” Helande löv nr 3-4: s 32.
Ekström, Monika. 2010. ”Helandedagar, 3 dagar i Guds kärlek.” Helande löv nr 3-4: s 45-49.
Engedal, Leif Gunnar. 2004. ”Kristen sjelesorg i en postmoderne kultur: Utfordringer och
muligheter.” I Mötet med den splittrade människan (red MariAnne Ekedahl och Björn Wiedel), s
19-72. Stockholm: Verbum.
Eide, Öyvind M. 2008. ”Demoner som diagnose.” Tidsskrift for sjelesorg nr 3: s 189-192.
Fleming, David L. 1988. ”Models of Spiritual Direction.” I The Christian Ministry of Spiritual
Direction (red David L Fleming), s 106-112. St Louis: Review for Religious.
Gard, Rosie. 2000. ”Själavården vid ett vägskäl – och en väg att gå: Narrativ teologi och själavård
ett alternativ till psykologiserad själavård”. Jönköping: Korteboskolan. Opublicerad uppsats.
Gard, Rosie. 2001. ”Freuds psykologi ur ett teologiskt perspektiv.” Umeå: Umeå universitet.
Opublicerad uppsats.
Gard, Rosie. 2010. ”Det skapa(n)de självet: En studie om det narrativa självets natur utifrån ett
teologiskt och psykologiskt perspektiv.” Umeå: Umeå universitet. Opublicerad uppsats.
Geels, Anton och Owe Wikström. 2006. Den religiösa människan. Stockholm: Natur och Kultur.
Grevbo, Tor Johan S. 2006. Sjelesorgens vei. Oslo: Luther Forlag AS.
Gross, Inge Merete. 2010. ”Gudsmørke som troserfaring.” Tidsskrift for sjelesorg nr 2: s 107-118.
Hauerwas, Stanley. 2001. The Hauerwas Reader (red John Berkman och Michael Cartwright).
Durham och London: Duke University Press.
Hirsch, Anne och Ingebrigt Røen. 2008. ”Slitestyrke i en utfordrende tjeneste.” Tidsskrift for
sjelesorg nr 4: s 281-295.
79
Hjelm, Conny. 2008. ”Sjaelesorg i mødet med utbraendte arbejdsbier.” Tidsskrift for sjelesorg nr 4:
s 267-277.
Hughes, Gerard. 2003. Det omöjligas Gud. Örebro: Cordia.
Ignatius av Loyola. 2005. Andliga övningar. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag.
Jenkins, Philip. 2007. The Next Christendom. New York: Oxford University Press.
Jonsson, Ulf. 2010. ”Skulle Gud finnas om ingen trodde?” I Polanco 2010: Årsbok för ignatiansk
spiritualitet (red Mikael Löwegren), s 112-123. Lysekil: Föreningen Kompass.
Laugerud, Tore. 2008. ”Belastet identitet – behovet for en spiritualitet som baerer.” Tidsskrift for
sjelesorg nr 4: s 242-253.
Löwegren, Mikael. 2010. ”Sprickan i gudsbilden.” I Polanco 2010: Årsbok för ignatiansk
spiritualitet (red Mikael Löwegren), s 124-138. Lysekil: Föreningen Kompass.
Nouwen, Henri (med Michael J Christensen och Rebecca J Laird). 2007. Med hela ditt hjärta.
Örebro: Libris.
Malm, Magnus. 2010. ”Vad hjälper mot vår inkrökthet”. I Polanco 2010: Årsbok för ignatiansk
spiritualitet (red Mikael Löwegren), s 8-23. Lysekil: Föreningen Kompass.
Okkenhaug, Berit. 2004. Själavård – En grundbok. Örebro: Libris.
Okkenhaug, Berit. 2009. Når jeg skjuler mitt ansikt. Oslo: Verbum forlag.
Rossi, Robert. 1988. ”The Distinction Between Psychological and Religious Counseling.” I The
Christian Ministry of Spiritual Direction (red David L Fleming), s 123-147. St Louis: Review for
Religious.
Rotstedt, Sofie. 2010. “Utvecklingen beror på makten.” Aktuellt från Alliansmissionen nr 4: s 1013.
Shults, F LeRon och Steven J Sandage. 2003. The Faces of Forgiveness. Grand Rapids: Baker
Academic.
Stinissen, Wilfrid. 1996. Andens terapi. Örebro: Libris.
Stray, Rune. 2008. ”Resursuker for å motvirke utbrenthet hos prester.” Tidsskrift for sjelesorg nr 4:
s 296-302.
Sveinall, Arne Tord. 2000. Troende til litt av hvert. Oslo: Verbum forlag.
Wikström, Owe. 1999. Den outgrundliga människan. Stockholm: Natur och Kultur.
Övriga källor
Hemsidor på Internet
www.arken.org
www.halsolovet.se
www.helhetgenomkristus.nu
www.sjelesorg.no
Informationsbroschyrer
”Bearbetning – Guds väg ut i frihet och ansvarstagande.” Församlingen Arken, Kungsängen.
”Familjebryggan – En del av Helandecentrets arbete, riktat till familjer.” Församlingen Arken,
Kungsängen.
80
”Församlingen Arkens Helandecenter & helanderum.” Församlingen Arken, Kungsängen.
CD-skivor
Bergling, Linda. 2010. Den inre bönen.
81
Bilaga 1
Inledning och förklaring
Enligt Leif Gunnar Engedal (norsk teolog och själavårdare) finns det ett antal problemområden som
kännetecknar vår tid och som därmed också utgör utmaningar för själavården idag. Hur ser ni i er
själavårdande miljö på behoven när det gäller dessa problemområden? Kryssa för ETT svarsalternativ. Beskriv närmare utifrån frågorna under varje område. Skriv i den grå rutan under varje
fråga.
Identitet och självkänsla
På detta område ser vi att det finns ett:
Mycket litet behov
Litet behov
Visst behov
Stort behov
Mycket stort behov
I vilken utsträckning är detta behov som ni tar er an i den själavårdande verksamhet ni bedriver (i
snäv och vid mening)? Är det något som ni medvetet arbetar med i större eller mindre grad?
På vilket/vilka konkreta sätt möter ni denna utmaning (t ex i förkunnelse, liturgi, enskilda samtal,
grupper, undervisning, aktiviteter/praktiker)?
Ser ni någon förändring i människors sätt att berätta sin ”berättelse” i samband med ert sätt att möta
detta behov? Hur i så fall?
Övriga kommentarer?
I frågeformuläret som skickades ut till informanterna fortsätter frågorna på samma sätt inom följande områden:
Relationell problematik
Skam och skuld
Kristen spiritualitet (andlig/existentiell längtan och andlig vägledning)
Tvärkulturell själavård
Engedal tar inte upp psykosocial ohälsa såsom stress, trötthet, nedstämdhet som utmaning för
själavården, men det finns andra forskare som gör det. Hur ser ni på det?
82
Bilaga 2
83
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards