debatt
Brist på bra ledarskap
inom psykiatrin
Psykiatrin lider brist på en humanistisk, demokratisk
och pedagogisk ledarskapsförmåga, vilket
bland annat leder till en ohälsosam arbetsmiljö
och vårdslöshet avseende diagnostisering och
behandling. Det skriver psykologen Ali Sarkohi, som
själv arbetat som enhetschef inom psykiatrin i tre
år. Han undrar varför chefer inte ställs till svars då
verksamheter inte fungerar effektivt.
V
ision och mission för
den så kallade hälso- och
sjukvården borde vara att
inom ramen för hälso- och
sjukvårdslagen, och utifrån
en humanistisk människosyn, arbeta för befolkningens
psykiska och fysiska hälsa
och välbefinnande. Men
i praktiken blir resultatet
ibland något helt annat.
För psykiatrins del är det
allmänt känt att den brister i
mångt och mycket. Det som
fungerar bäst är inget annat
än en illusion av en ”god
psykiatri”. Det är inte ovanligt att en del patienter blir
över-/underdiagnostiserade,
feldiagnostiserade, felbehandlade och ibland dåligt
bemötta. Resultatet av dessa
brister belastar patienterna,
deras anhöriga, sjukvården
och samhället på olika sätt i
stort och smått. ”Vård” och
”hälsa” lyser ofta med sin
frånvaro inom det psykiatriska systemet. Vad som blir
Psykologtidningen 11/07
kvar av hälso- och sjukvården
för psykiatrins del blir inget
annat än sjukdomen och dess
individuella och samhälleliga
konsekvenser.
Felaktig bedömning, vilket
förhoppningsvis ofta är något
omedvetet, leder följaktligen till felaktig behandling.
Det skapar nya problem och
oönskade biverkningar, fortsatt sjukskrivning etcetera.
Det i sin tur innebär stora
kostnader för både individen,
organisationen och samhället i form av tid, pengar och
inte minst mänskligt lidande.
Vem bär då ansvaret för dessa
oönskade resultat?
Bristande ledarskap inom
landstinget på både politisk
nivå och på tjänstemannasidan har skapat instabilitet
inom psykiatrin, vilket bland
annat lett till ökad brist på
psykiatriker och ökad risk gällande patientsäkerhet. Istället
för att metodisk och systematisk leta efter eventuella
19
debatt
systemfel, utföra noggranna
analyser och slutligen finna
hållbara, långsiktiga och
adekvata lösningar, bortförklarar man orsaker till
problemen och söker kortsiktiga lösningar i bland annat
utlandet eller hos bemanningsföretag.
IBLAND TALAR MAN om tidsbrist, ibland om psykiatrikerbrist och ibland om dålig
ekonomi. Det samtidigt som
många psykiatriker deltar
i tidskrävande och improduktiva möten kring frågor
som inte primärt är läkarrelaterade. Ibland övertas
knapphändiga journaler av
olika psykiatriker som ”turistar” eller som för tillfället
tjänstgör på olika psykiatriska mottagningar. Ibland
skriver dessa doktorer recept
och sjukskrivningar utan att
ens ha träffat patienterna! I
sådana fall är det legitimt att
ifrågasätta reliabilitet och validitet av både användningen
av psykiatriska diagnoser och
bedömarens/behandlarens
omdöme. Detta är att betrakta som vårdslös diagnostisering och behandling.
En annan brist inom psykiatrin är frågan om journalhantering och journalanteckningar. Många gånger
är det svårt att se patienters
redogörelser, utan man ser
enbart bedömarens/ behandlarens uppfattningar.
Ibland finns det en bedömning som saknar grund.
Ibland saknar man en beskrivning med patientens
egna ord, ibland saknar man
bedömarens metodbeskrivning. Kombineras detta med
läkare som ”turistar” inom
psykiatrin, blir följderna
inte svåra att räkna ut. Ännu
värre är det när en del psykiatriker har bristande språk-
20
liga och sociala färdigheter.
Svårigheten att använda sig
av diagnoser inom psykiatrin
på samma sätt som inom
den kroppsliga sjukvården är
känd sedan länge. För patienter som aldrig tidigare varit i
kontakt med psykiatrin, eller
vid situationer med brist på
psykiatrisk kunskap i vården,
är det svårt att avgöra om deras symtom har med sjukdomen eller med behandlingen
att göra.
Å ena sidan har patienterna ofta stort förtroende
för vårdpersonalen, vilket
gör att många av dem inte
ens ifrågasätter diagnosen
och behandlingen även om
de ibland reflekterar över
förekomsten av obehagliga
biverkningar. Å andra sidan
finns det stor risk att även
vårdpersonalen ibland på
grund av stress och eller ”tron på att veta” gör
”feltolkningar” om vad som
är biverkningar och vad som
är sjukdomsyttringar. Detta
leder ofta till fortsatt och
kanske ökad medicinering.
svårt för en
del patienter att på egen
hand bryta sig ur denna onda
cirkel. Svåra biverkningar
kan bli en fråga om liv eller
död – självmord - för en
del patienter. Ibland sjukförklaras en del personer
som kommer i kontakt med
psykiatrin på grund av att de
manifesterar vissa symtom,
utan att man frågar sig om
personen ifråga egentligen är sjuk. Personen kan
också medvetet eller omedvetet anamma en bedömares
uppfattning och falla in i en
sjukroll. Följden kan bli att
patienten riskerar att fastna i
en ond cirkel och överkonsumera psykiatrisk vård.
Jag frågar mig om det
IBLAND BLIR DET
är bra att människor med
psykiska besvär ska behöva
vända sig till psykiatrin när
den själv lider av många
brister och ett ”posttraumatiskt stressyndrom” efter
upprepade ”övergrepp” på
dess organisationsstruktur
och funktion, utan att
hänsyn tas till dess historia,
tradition och kultur, eller
till humankapitalet och de
instrument psykiatrin i sin
helhet förfogar över. Vem
ska ta sig tid och patologiskt
titta på organisationen? Vem
ska upptäcka felen och vem
ska behandla organisationens
”själsliga sår”?
SETT FRÅN MITT perspektiv
lider delar av psykiatrin i
landet i praktiken av brist
på humanistisk, demokratisk och pedagogisk ledarskapsförmåga, vilket bland
annat leder till en ohälsosam
arbetsmiljö och vårdslöshet
avseende diagnostisering och
behandling. Problemområdena är ofta kända. Personalen ser ofta de självklara och
lämpliga åtgärderna, men
inte en del chefer. Kanske är
det så att de inte vill se? I så
fall är frågan varför? Vilkas
intressen hotas?
Enligt min uppfattning
har alla ett ansvar. Chefer
och politiker må inte vara
klokare än andra, men
de har huvudansvaret för
hälso- och sjukvården. Det
ligger i deras uppdrag att
skapa en organisation och ett
arbetsklimat som möjliggör
missionen. Tyvärr skyller
man ofta missvisande på patientens sjukdomsbild, i viss
mån deras anhöriga, olika
vårdgivande aktörers roller,
samarbetsbrister, tidsbrist,
dålig ekonomi etcetera. Inga
chefer tar på sig ansvaret för
dessa brister. Projektioner
genomsyrar Landstinget och
psykiatrin. Till skillnad från
privata sektorn ställs chefer
inom den offentliga sektorn
sällan till svars när verksamheten inte fungerar effektivt.
Jag undrar förstås: Varför?
Slutligen det så kallade Milton-pengarna. Dessa kommer
enligt min uppfattning inte
att vara något botemedel mot
den psykiatriska sjukvårdens
själsliga sår, åtminstone inte
så länge samma chefer har
ansvaret för verksamheten
eller andra personer utövar
samma typ av ledarskap. Att
skjuta till välbehövda pengar
till psykiatrin när ledarskapet
inte riktig fungerar verkar
som att pumpa in blod i en
kropp vars hjärna är mer eller
mindre död.
Centralisering av ansvarsfrågan för hela den psykiatriska vården är grundläggande.
Sedan behövs en grundlig
utredning av vad som är
problemet
och inte ett
konstatera att
”det finns ett
problem”, och
naturligtvis
förslag till
förändring.
ALI SARKOHI,
Psykolog och forskarstuderande
Psykologtidningen 11/07
