vid lägerelden
Texter av Anne Marie Bredvei Orvik. Texterna har varit
publicerade i norska barntidningen Blåveisen och i
Droppen. Publiceras med författarens tillstånd. Svensk
översättning Johanna Nyholm Skoglund. Bibelcitat är ur
Svenska folkbibeln.
Stjärnklart
Kristian drog sovsäcken tätare om sig och lutade huvudet bakåt mot den stora stenen. Det var sent
på hösten – nästan vinter – och stjärnklart. Ovanför honom var det ett vimmel av små, lysande
punkter.
Pappa hade äntligen infriat sitt löfte om att ta honom och hans kompis Mattias med på en
övernattning under bar himmel ute på heden.
– Så många stjärnor, sa Kristian och lät drömmande… och så långt borta de är…
Mattias nickade i mörkret och hunden, som också var med, trängde sig längre in mellan
sovsäckarna och gnydde instämmande.
– Tänk det, kom det eftertänksamt från Mattias, att här sitter vi på en pytteliten prick i rymden.
Tänk så små vi är!
– Och ändå vet Gud om varenda en av oss, sa pappa, varenda en av flera miljarder som traskar runt
på det här klotet.
Han stäckte sig fram och kastade några torra pinnar på elden. Det sprakade och skickade ut ett regn
av gnistor i nattmörkret.
– Gnistorna ser nästan ut som stjärnor de också, kommenterade Mattias.
– Och kanske stjärnorna är gnistor, fyllde Kristian i. Då måste det vara en riktigt stor eld.
– Då tror jag att det är gnistor från Guds kärleks eld, sa pappa tankfullt, för Guds kärlek är oändlig –
precis som rymden. Och gnistorna från den elden är Guds löften om på vilket sätt han vill ta hand
om oss…
– Men om elden slocknar då? sa Kristian.
– Den slocknar aldrig, sa pappa, långsamt och med eftertryck. Aldrig…
Stjärnorna kan påminna oss om:
• Hur stor Gud är och hur små vi själva är.
”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då
en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?”
Psaltaren 8:4-5
• Alla Guds goda löften till oss.
”Ty alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att
Gud skall bli ärad genom oss.” 2 Korintierbrevet 1:20
månljus
Den lilla elden hade nästan brunnit ned, och pappa lade inte på mer ved nu. Kristian och Mattias
började bli trötta. Det skulle bli mysigt att sova här på heden – ligga och titta upp på stjärnhimlen
tills ögonen föll igen. Och det skulle nog inte dröja länge…
De flyttade runt lite för att hitta ett bekvämt ställe att ligga på, slätt utan för många stenar och tuvor.
Det var inte så enkelt i mörkret. Plötsligt blev det lite ljusare. De kunde ana landskapet runt sig i det
svaga, nästan blåaktiga ljuset. Fullmånen hade stigit upp över åsen. Stor och rund stod den på
himlen.
– Hejsan! sa Mattias. Ser ni gubben i månen?
Kristian log.
– Det var en gammal man en gång som berättade för mig att det inte är en gubbe i månen utan en
gumma. Hon har långt vågigt hår, och man ser hennes ansikte liksom från sidan.
– Jaa… pappa granskade månen. Jag tror faktiskt att jag ser henne!
– Jag minns att jag läste en vits eller något en gång, kom Kristian plötsligt på. Det var i alla fall en
lärare som frågade klassen om det var solen eller månen som var viktigast. Och då var det en som
svarade att det var månen som var viktigast eftersom den lyste på natten när det var mörkt – om
dagen var det ju ljust i alla fall!
– På sätt och vis är det ju solen som lyser för oss på natten också, funderade Mattias. För den lyser
på månen, och månen sänder ljuset vidare till oss.
– Det får mig att tänka på något, sa pappa. Vet ni att egentligen så är vi alla tre ett slags månar? Vi
kan ju lysa upp för dem som har det mörkt och svårt. De som är sjuka eller ensamma eller ledsna
för något. Men det ljuset kommer inte från oss själva…
– Nej, avbröt Kristian. För det kommer från Gud!
– Mmm. Pappa höll med.
– Är det inte fint att vi får ge vidare av Guds kärlek?
Månen kan påminna oss om:
• Precis som månen återspeglar solljuset, får vi återspegla Guds kärlek.
Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för
att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. 2
Korintierbrevet 4:6
Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Ty ljusets frukt
består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. Efesierbrevet 5:8-9
Soluppgång
Kristian kikade ut genom det pyttelilla andningshålet i sovsäcken. Det var tidigt på morgonen, och
luften var kall, det kände han.
Själv hade han inte haft problem med att hålla värmen, för hunden hade krupit in i hans sovsäck i
går kväll när de lade sig för att sova under bar himmel. Halvsovande hade han märkt att Mattias
hade varit uppe för att hämta en extra tröja ur ryggsäcken.
Men nu började det ljusna. Himlen var gråblå, och stjärnorna hade inte försvunnit helt ännu. Det var
så stilla. Han öppnade sovsäcken och släppte ut hunden. Den försvann in i buskarna med stora skutt.
Nu såg att han att pappa var vaken. Han satt lutad mot den stora stenen och såg mot åsen i öster.
Där började himlen färgas svagt av rött och gult. Soluppgång!
Kristian flyttade sig bort till pappa och svepte sovsäcken runt sig. Ingen av dem sa något – de bara
satt och såg hur färgerna på himlen långsamt ändrade sig och blev starkare. Så bröt de första
solstrålarna fram, och en liten solskära som strålade som guld visade sig. Sakta, sakta steg solen upp
över åsryggen. Det torra, gula gräset runt dem fick liksom
liv och lyste det också…
– Det är fint att sitta såhär och vänta, och att få uppleva soluppgången, sa pappa till slut. Vet du vad
jag tänker på när jag sitter så?
Kristian svarade inte.
– Jag tänker på alla dem som väntade på och längtade efter att Jesus skulle födas. De hade det mörkt
och tungt. Det var fiender som styrde i landet, och många gånger verkade nog allt hopplöst. Men de
visste att Gud hade lovat att sända en frälsare – deras profeter hade berättat det för dem.
– Och så kom han, sa Kristian eftertänksamt.
– Som en soluppgång, sa pappa, med ljus och liv…
Soluppgången påminner om:
• Att Jesus kom till jorden för att lysa upp vårt mörker.
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram. Jesaja 9:2
(---) för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka
oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in
på fridens väg. Lukasevangeliet 1:78-79
Världens ljus
Det var lite kallt på morgonen här på heden. Kristian och Mattias huttrade och ville helst stanna i
sovsäckarna, men pappa fick liv i elden igen och gjorde varm choklad till frukost på det lilla
gasolköket. Den låga solen gav ingen värme, så de satt nästan uppe i elden och tuggade tjocka
brödskivor med ost och sörplade i sig den varma chokladen. Att något kunde smaka så gott!
Pappa hade tagit fram den lilla radion ur ryggsäcken. Han skulle alltid lyssna på nyheterna, var han
än var. Det surrade lite medan han ställde in den, men sedan kom nyheterna, klart och tydligt:
Bombexplosion i Nord-Irland, oroligheter mellan palestinier och israeler i Hebron, en man i
Stockholm hade knivskurit sin far, en massa narkotika hade beslagtagits på en av
danmarksbåtarna…I morgonsolen här på heden var det nästan overkligt att sådant kunde ske. Det
var så stilla och fredligt här.
– Varför ska det vara så i världen? sa Mattias uppgivet. I nyheterna är det bara en massa hemska
saker som har hänt.
– Mmm, fyllde Kristian i, bara krig och folk som dödar varann och svältkatastrofer och sånt.
Pappa tyckte nog att det var lite svårt att svara på det.
– Det är väl vi människor som har ansvar för det mesta onda som sker i världen, sa han långsamt.
Om vi hade klarat av att dela med varandra hade det inte varit så. Han suckade. I Bibeln står det att
vi gör mörkrets gärningar, och det är nog så det är.
Kristian satt och såg på solen som steg högre och högre på himmelen.
– Men Jesus har sagt att han är världens ljus, sa han stilla.
– Det är sant, sa pappa. Han har segrat över mörkret och allt det onda. Och vet du vad han säger?
”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus!”
Jesus är världens ljus – det påminner oss om:
• Även om ljuset finns lever en del i mörkret:
”Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset,
eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte
till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Johannesevangeliet 3:19-20
• Så här är det att leva i ljuset:
”Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus
och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i
mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är
i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” 1
Johannesbrevet 1:5-7
