UPPSALA UNIVERSITET
Institutionen för utbildning, kultur och medier
Institutionen för didaktik
Lärarexamensarbete inom allmänt utbildningsområde, 15 hp
VT 2010
Rapport 2010vt4582
Islam – det nya hotet efter kommunismen?
En diskursanalytisk studie av eurocentrism och islamism i pedagogiska texter för
svenska gymnasieskolan (2002 2009)
Författare:
Niklas Hedman
Betygsättande lärare:
Tony Gustavsson
Handledare:
Jörgen Mattlar
Sammanfattning
Studien undersöker representationer av islamism i pedagogiska texter för samhällskunskap och
religionskunskap för gymnasieskolan mellan 2002 och 2009. Med avstamp i religionshistorisk och
postkolonial teoribildning identifierar studien förekomsten av eurocentriska föreställningar i anslutning
till hur islamismen konstitueras i relation till väst i texterna. Studien undersöker även förekomsten av
representationer som utmanar de eurocentriska diskurstyperna. Det analytiska ramverket sammanför
kritisk diskursanalys med membership categorization analysis i syfte att undersöka hur islamism
konstitueras i förhållande till väst genom att sorteras in i relationella medlemskapskategorier. Studien
identifierar ett flertal eurocentriska diskurstyper i anknytning till representationen av islamism i de
undersökta pedagogiska texterna. Islamismen tenderar att beskrivas som en entydig politisk formation i
de pedagogiska texterna som många gånger premierar jihadistiska och puritana islamistiska tolkningar.
Vidare upprättas islamismen i flera av texterna som ett antimodernt, teokratiskt, absolutistiskt och ickesekulärt politiskt projekt som i olika avseenden står i motsättning till det västerländska projektet.
Studien identifierar emellertid även exempel i texterna som i olika avseenden utmanar snarare än
reproducerar den rådande ordningen. Dessa uttryck utmanar de rådande diskurstyperna främst genom
att ifrågasätta bilden av islamism som ett entydigt fenomen och genom att lyfta fram rörelserna mot
bakgrund av dess samhälleliga kontext.
Nyckelord: islamism, politisk islam, eurocentrism, läromedelsanalys, gymnasieskolan
Innehållsförteckning
1. Inledning...........................................................................................................................................1
2. Studiens syfte och problemformulering ........................................................................................... 3
2.1 Definitioner av centrala begrepp................................................................................................4
3. Studiens disposition..........................................................................................................................5
4. Teoretiska utgångspunkter ................................................................................................................ 6
4.1 En inom-islamistisk kamp om ett rättfärdigt islam....................................................................8
5. Tidigare forskning.......................................................................................................................... 10
6. Material och urval...........................................................................................................................11
6.1 Avgränsningar och metodologiska begränsningar ................................................................... 12
7. Kritisk diskursanalys som metod ....................................................................................................13
8. Analytiskt ramverk – MCA och Faircloughs lingvistiska redskap .................................................14
8.1 Kategorischema med binarismer ............................................................................................. 15
8.2 Transitivitet och nominalisering.............................................................................................. 15
8.3 Modalitet.................................................................................................................................. 16
8.4 Ordval och kohesion................................................................................................................ 16
9. Diskursiv praktik – produktion och konsumtion av pedagogisk text ............................................ 17
10. Diskursen som text - resultat och analys ...................................................................................... 18
10.1 Islamismen som modernitetens motsats ................................................................................ 19
10.2 Demokrati och frihet kontra teokrati och totalitarianism .......................................................22
10.3 Sekularismens motsats........................................................................................................... 25
10.4 Islamismen som en entydig politisk formation ......................................................................29
10.5 Mothegemoniska uttryck och diskursiv utmaning.................................................................30
11. De pedagogiska texterna i relation till diskursens sociala praktik ................................................32
12. Slutsatser.......................................................................................................................................35
13. Källförteckning.............................................................................................................................36
13.1 Tryckta källor.........................................................................................................................36
13.2 Elektroniska källor................................................................................................................. 38
13.3 Pedagogiska texter................................................................................................................. 39
1. Inledning
In short, their violence is fanatical and uncontrolled; our violence is
controlled, reasonable and often regrettably necessary to contain their
violence. 1
Studiens titel är tagen från en rubrik i en samhällskunskapsbok för gymnasieskolan. Den högst
normativa formuleringen betecknar ett avsnitt i läromedlet som mot bakgrund av oroligheterna i
Algeriet under nittiotalet och den islamiska revolutionen i Iran 1979 frågar sig huruvida dessa händelser
utgör ett hot mot västdemokratin. 2 Terrorism och fundamentalism är begrepp som ofta cirkulerar
synonymt med islamism i samtida pedagogiska texter, vilket riskerar en ensidig och onyanserad
representation av islamismens många sidor. Representationer av islamism i västerländska
kunskapskanaler behöver i sin tur kopplas till övergripande västerländska kulturformeringar med
hegemonisk status. 3 Studiens utgångspunkt är att den västerländska sekulär-liberala idétraditionen
frambringat en uppsättning föreställningar och kategorier som får djupgående konsekvenser när
västerländska betraktare bedömer och utvärderar icke-västliga kulturer, i synnerhet islamiskt präglade
samhällen. 4 Västerländska betraktare tenderar att definiera sin position som sekulär och förutsätter
således att denne ur ett neutralt och objektivt utifrånperspektiv bäst är i stånd att betrakta och
klassificera religiösa formeringar. Den västerländska idéhistorien visar emellertid att både begreppen
sekulär och religion är intimt bundna till europeiskt tankegods. Inte bara måste dessa föreställningar
beaktas mot bakgrund av den liberala och kristna idétraditionen ur vilka de en gång vuxit fram, de
behöver dessutom kopplas till den koloniala och postkoloniala västerländska kunskapsproduktion om
den andre, en kontext där islam historiskt sett intar en särställning i egenskap av motbild för formeringen
av det euro-amerikanska civilisatoriska projektet. 5
Islamismen har en lång historia, även om man sedan 1970-talet kunnat tala om en ny islamisk
väckelse eller renässans i många delar av världen. 6 Fenomenet associeras dock troligen ofta med
1 William Cavanaugh, ”Colonialism and the Myth of Religious Violence”, Religion and the Secular, red. Timothy
Fitzgerald (London & Oakvill 2007): 241.
2 Christer Palmquist och Hans Kristian Widberg, Nya Millennium Samhällskunskap (Stockholm 2004): 181 f.
3 När jag fortsättningsvis talar om hegemoni i denna studie utgår jag från Norman Faircloughs förståelse av
begreppet, som liksom de flesta andra definitioner grundar sig i Antonio Gramscis teori. En fullständig definition
återfinns i det kommande avsnittet i studien som behandlar centrala begrepp.
4 När jag talar om sekulär och sekularism utgår jag från Elisabeth Shakman Hurds definitioner av begreppen;
sekularism refererar till det offentliga fastställandet av relationen mellan politik och religion, sekulär bör förstås som
de epistemiska ytor dessa idéer och praktiker frambringar och sekularisering förstås slutligen som den historiska
process varigenom dessa praktiker legitimeras och blir auktoritativa, inbäddas i statliga institutioner och lagar, i
individer och sociala relationer. Elisabeth Shakman Hurd, The Politics of Secularism in International Relations
(Princeton & Oxford 2008): 12 f.
5 Se exempelvis Shakman Hurd 2008: 46 ff. För en intressant analys av hur idén om Europa konstituerats i relation till
Islam se Mattias Gardell, ”Islam och idén om Europa”, Håller Europa?, red. Ewa Lindqvist Hotz (Stockholm 2009).
6 För en teoretisk redogörelse över den moderna islamiska väckelsens intellektuella rötter se Ibrahim M. Abu-Rabi ,
Intellectual Origins of Islamic Resurgence in the Modern Arab World (Albany 1996).
1
nätverket al-Qaida, elfte september och den afghanska talibanrörelsen. Om den västerländska bilden av
islamism varit kritisk sen tidigare, kom elfte september för många kritiska betraktare som en bekräftelse.
Som Saaba Mahmood påpekar; elfte september bekräftade för många myten om islamisterna som den
farliga irrationalitetens aktörer. 7 I nyhetsflödet möter vi närmast uteslutande negativa representationer
av islamism. Trots medvetenheten om att muslimska aktörer med våldsagenda är en liten och isolerad
grupp i förhållande till världens en miljard muslimer, skapar dessa bilder stor förvirring kring vad islam
är, i synnerhet är förvirringen påtaglig när det kommer till dess politiska former. Saken blir inte enklare
av att det dessutom inom det islamistiska fältet pågår en komplex diskursiv kamp om vem som
företräder ett rättfärdigt islam. 8 Studiens relevans har även en utomvetenskaplig aspekt där bilden av
islamism i förlängningen får reella politiska konsekvenser. Det offentliga samtalet i Sverige och i många
andra europeiska stater präglas många gånger av ett civilisationernsas kamp-narrativ9 där islams förenlighet
med Europas liberaldemokratiska stater ifrågasätts. Islam representerar i dessa diskurser en
bakåtsträvande och irrationell monolit vars geografiska närvaro hotar att underminera den europeiska
demokratins norm- och symbolgemenskap. Protester i de europeiska storstädernas stigmatiserade
utkanter kopplas i media och i offentlig myndighetsdiskurs till en ökad radikalisering av islamistiska
grupperingar. 10 Detta sammanfaller med framväxten av den dystopiska eurabienlitteraturen där en rad
författare föreställer sig att Europa inom en snar framtid förvandlats till ett islamiskt skräckvälde.
11
Europa håller enligt dessa berättelser i hemlighet på att infiltreras och övertas av en snabbt växande
muslimsk befolkningsandel. 12 Trots dess orimlighet har berättelserna vunnit insteg och inflytande i
västerländsk islamdiskurs. 13 Det vore vanskligt att sätta likhetstecken mellan böckerna om Eurabien och
myndighetsdiskursen om en radikalisering av islamism i svenska förorter. Vid en läsning av
Rosengårdsrapporten 14 återfinns emellertid vissa beröringspunkter. Rapporten, som mött skarp kritik från
7 Saba Mahmood, Politics of Piety (Princeton & Oxford 2005): 1.
8 Som Khaled Abou El Fadl påpekar finner vi idag inom islam en schism mellan moderata muslimer och muslimska
puritaner som båda, trots motsättningarna dem emellan, ser sig som företrädare för Guds gudomliga budskap och det
sanna och autentiska islam. Khaled Abou El Fadl, The Great Theft: Wrestling Islam from the Extremists (New York
2007): 5.
9 Se Samuel P. Huntington, ”The Clash of Civilizations?”, Foreign Affairs, 72 (3) (1993). Huntington menar att
världens konflikter efter kalla kriget varken kommer vara primärt ekonomiska eller ideologiska utan i huvudsak
kulturella.
10 I motsats till mediernas berättelse om Paris-upploppen fanns emellertid inga belägg för att protesterna varit religiöst
motiverade. Se Peter Gottschalk och Gabriel Greenberg, Islamophobia: Making Muslims the Enemy (Plymouth
2008): 5. Mustafa Dikeç menar att påståendena om att upploppen haft en etnisk eller religiös karaktär saknar grund.
Istället bör uppmärksamheten riktas mot att upploppens geografiska rum kantas av ojämlikhet, diskriminering och
repression. Mustafa Dikeç, Badlands of the Republic (Malden & Oxford 2007): 176 f.
11 För en kortare introduktion till Eurabienlitteraturen se Andreas Malm, ”De Räddas Revelj”, Dagens Nyheter (2008).
För en vidare redogörelse och analys se Andreas Malm, Hatet mot Muslimer (Stockholm 2009).
12 Se exempelvis Bat Yeo'or, The Europe-Arab Axis (Cranbury 2005) och Bruce Bawer, While Europe Slept: How
Radical Islam is Destroying the West from Within (New York 2007).
13 Malm 2009: 28.
14 Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, ”Hot mot demokrati och värdegrund: en lägesbild från Malmö”,
Centrum för Assymetriska Hot och Terrorismstudier/Försvarshögskolan (2009).
2
akademiskt håll 15, tecknar en bild av Rosengård där åsiktskontrollanter hotar kvinnor på gatorna och
ungdomar rekryteras till radikala källarmoskéer med ett ”utpräglat våldsbejakande budskap”.
16
Tendenserna riskerar att ytterligare stigmatisera och konstituera muslimer som ett hot och en
säkerhetsrisk. Liz Fekete varnar för att vi rent av kan tala om en ny form av McCarthyism där den röda
skräcken ersatts av den islamiska skräcken, en totalitära fasa mot vilken de goda samhällsmedborgarna
måste förena sig. 17 Här infinner sig frågan om hegemoniska formationer och om vem som har makt att
tala, vem som står i position att definiera ett samhällsproblem enligt vissa logiker och frågan om vem
som äger talutrymme nog att helt ignorera och exkludera andra förklaringsfaktorer. Mot bakgrund av
dessa kontexter får gymnasieläromedlens representationer av islamism otvivelaktligen följder för vilka
föreställningar om islam och islamism som formas hos samhällsmedborgarna. Kunskapen är låg och
bilden av muslimer förknippas redan med extremism hos många. I denna studie har jag därför valt att
undersöka vilka representationer av islamism som återfinns i pedagogiska texter i samhällskunskap och
religionskunskap för gymnasieskolan från 2002 till 2009.
2. Studiens syfte och problemformulering
Denna studie syftar till att undersöka hur representationer av islamism konstitueras diskursivt i
pedagogiska texter för gymnasiet i samhällskunskap och religionskunskap. Vidare syftar studien till att
identifiera huruvida och hur de pedagogiska texternas lingvistiska uppbyggnad i förhållande till dess
representationer av fenomenet uttrycker eurocentriska föreställningar. Således är mitt syfte också att
undersöka huruvida och hur dessa lingvistiska logiker i texterna konstituerar islamismen som det andra
och som västdemokratins motidé eller antites. I anslutning till detta syftar studien även till att identifiera
mothegemoniska uttryck i de pedagogiska texterna. Vidare utgör den förhoppningsvis ett bidrag till
forskningssamtalet kring skolboks-islam, som än så länge uppehållit sig vid att analysera generella
representationer av islam och inte islamism. Studien syftar till att besvara nedanstående frågeställningar:
Vilka uttryck för eurocentriska diskurstyper i förhållande till representationer av islamism återfinns i samtida
pedagogiska texter i samhällskunskap och religionskunskap för gymnasiet?
Vilka uttryck för eurocentriska diskurstyper avseende förhållandet mellan västvärlden och islamism återfinns i samtida
pedagogiska texter i samhällskunskap och religionskunskap för gymnasiet?
Vilka uttryck för mothegemoniska formationer och utmaning av de rådande diskurstyperna återfinns i anslutning till
dessa representationer?
Studien kommer att utgå från en kritiskt diskursanalytisk ansats och jag betraktar i linje med denna
15 Se exempelvis Jonas Otterbeck, ”Kritisk närläsning av Rosengårdsrapporten”, islamologi.se (2009)
16 Ranstorp och Dos Santos 2009: 13 ff.
17 Liz Fekete, A Suitable Enemy (New York 2009): 102 ff.
3
tradition forskningssyftet som en demokratisk resurs. I det avseendet har studien en politisk aspekt
genom dess betoning på kritiska perspektiv med samhällets missgynnade socialgrupper i fokus.
18
Min
uppfattning är emellertid att all forskning är politisk. Även forskning som utger sig för att vara politiskt
neutral och okritisk förblir i slutändan politisk då den upprätthåller naturaliserade föreställningar och
kunskapssystem. Akademin är precis som skolan en betydelsefull aktör vid reproduktion och
strukturering av maktförhållanden i samhället och världen.
2.1 Definitioner av centrala begrepp
Studien kommer att utgå från S. Sayyids definition av islamism. Enligt Sayyid är en islamist ”Someone
who places her or his Muslim identity at the centre of her or his political practice. That is, Islamists are
people who use the language of Islamic metaphors to think through their political destinies, those who
see in Islam their political future”. 19 Sayyids defintion rimmar väl med studiens förhållningssätt till det
islamistiska fältet. Definitionens styrka ligger i att den rymmer den vida politisk-religiösa variation som
återfinns bland världens olika islamistiska formeringar. Samtidigt ligger det, som Abou El Fadl påpekar,
en problematik i bruket av kategorier som islamism och politisk islam då beteckningarna implicerar
föreställningar om skarpa skiljelinjer mellan den privata och offentliga sfären. Kategorierna medger en
acceptans för islam praktiserad på ett privat plan, medan islam i den offentliga sfären betecknas som
farligt och oacceptabelt. 20 Å andra sidan ligger det som Jonas Otterbeck framhåller en annan
problematik i föreställningen om att islam överhuvudtaget inte skiljer mellan religion och politik.
21
Nästa centrala begrepp att definiera är eurocentrism. Återigen vänder jag mig till Sayyid som menar att
eurocentrismen är ett projekt som syftar till att centrera väst. Den eurocentriska diskursen är enligt
Sayyid ett försök att ”sy ihop luckan mellan väst och idén om ett centrum (som universell modell)”.
22
Som synes menar alltså Sayyid att väst och centrum inte längre är synonyma fenomen och att
eurocentrismen just därför vill centrera och upprätthålla det västerländska projektets universalitet. De
universella anspråken leder till att väst motsätts av och motsätter sig andra projekt som breddar denna
lucka. Islamismen är ett sådant projekt. Eurocentrismens logik är globalt hegemonisk och ”det osynliga
imperium som håller resten på plats”, menar Sayyid. 23 Jag talar även om diskurs i studien och av
18
19
20
21
Adam Jaworski och Nikolas Coupland, The Discourse Reader (London & New York 1999): 30.
S. Sayyid, A Fundamental Fear (New York & London 2003): 17.
Abou El Fadl 2007: 20 f.
Otterbeck 2004: 57. Föreställning blir exempelvis synlig i Shakman Hurds studie där hon framhåller att ickeeuropeiska aktörer som verkat för andra formeringar av sekularism och demokrati (såsom AKP och den moderata
postrevolutionära islamiska oppositionen i Iran) ofta avfärdas som islamisk fundamentalism. Shakman Hurd 2009:
81 f. Vidare finner jag dock Otterbecks förståelse av islamism problematisk. Han definierar islamism som ”former
av politiserad, puritansk islam”. Puritansk implicerar att all islamism bottnar i kompromisslösa bokstavstolkningar
av Koranen med föga utrymme för moderata och modernistiska tolkningar. Som framgår av den definition jag
skisserat utesluts inte moderata och demokratiska islamistiska positioner. Otterbeck 2004: 64.
22 Sayyid 2003: 128.
23 Ibid: 129.
4
praktiska skäl väljer jag att definiera diskurs och närliggande begrepp i mitt metodavsnitt.
En annan term som använts i studien är Hegemoni. Begreppet kommer förstås och tillämpas i enlighet
med Norman Faircloughs definiton. Fairclough menar att hegemoni är ”leadership as much as
domination across the economic, political, cultural and ideological domains of society”. 24 Hegemonin
kan samtidigt utmanas och upprättas aldrig mer än tillfälligt i en allians av samhällsklasser och andra
sociala krafter. En hegemoni inkluderar snarare än underordnar klasser, och vinner dess samtycke med
ideologiska medel. 25 Vidare behöver begreppet pedagogiska texter definieras och positioneras i förhållande
till begrepp som läromedel, läromedelstext och lärobok. Jörgen Mattlar redogör i sin avhandling för
läromedelsbegreppets vida och mångfacetterade karaktär. Mattlar framhåller att både begreppet
läromedel och pedagogisk text i regel förstås i en vidare textbemärkelse, där man även inkluderar ljud
och bildmedier i definitionen. 26 I studien kommer begreppet pedagogiska texter inte utgöra denna vida
definition utan betecknar endast textstycken tagna ur läroböcker producerade för gymnasieutbildning.
När jag fortsättningsvis talar om pedagogiska texter avses alltså varken ljud- eller bildmedier, och inte
heller det sekundära utbildningsmaterial som används av lärare i undervisningen som tidningsartiklar,
populärkultur och skönlitteratur.
3. Studiens disposition
Studien kommer att närma sig frågeställningarna utifrån tre analytiska nivåer, vilket bygger på
Faircloughs förståelse av diskurs och följer den progression denne upptecknar i Discourse and Social
Change. Fairclough menar att diskursen bör analyseras på tre olika nivåer; som a) social praktik, b)
diskursiv praktik och c) text.27 I denna studie består den socialpraktiska nivån främst av religionshistorisk
och postkolonial teoribildning, den diskursiva praktiken rör främst produktionen och konsumtionen av
pedagogiska texter och diskursen som text rör dess textuella förverkligande i de pedagogiska texterna.
28
Studien eftersträvar att följa denna progression genom att först uppteckna en socialpraktisk kontext
med undersökningens introduktion och de teoretiska utgångspunkterna i avsnitt 4. Detta följs av en
redogörelse för tidigare forskning, material och urval, avgränsningar och metodologiska begränsningar,
metod och studiens analytiska ramverk. I avsnitt 9 diskuteras diskursen på diskursiv-praktisk nivå, vilket
följs av en analys på textnivå i avsnitt 10. Därefter diskuteras den socialpraktiska kontexten igen i ljuset
av resultaten på textuell nivå. Denna analys eftersträvar att utröna huruvida och i vilka avseenden
diskursen reproducerar hegemoniska strukturer och maktförhållanden och i vilka avseenden
24 Norman Fairclough, Discourse and Social Change (Cambridge & Malden 1992): 92.
25 Ibid: 92.
26 Jörgen Mattlar, Skolbokspropaganda: en ideologianalys av läroböcker i svenska som andraspråk (1995 2005)
(Uppsala 2008): 19 f.
27 Modellen återfinns i Fairclough 1992: 73.
28 Studien kommer emellertid inte analysera den sociala praktikens icke-diskursiva praktiker. Jag återkommer till
denna diskussion i avsnitt 7.1.
5
mothegemoniska uttryck och diskursiv innovation förekommer. Därefter följer studiens slutsatser,
diskussion och förslag till vidare forskning.
4. Teoretiska utgångspunkter
Studiens forskningsfråga innebär en ofrånkomlig positionering i förhållande till Edward W. Said och
dennes värdefulla teoretiska gärningar. 29 Saids verk illustrerar väl hur språk och litteratur tjänar till
upprätthållandet av kolonial auktoritet genom binära konstruktioner av det europeiska jaget och det
icke-europeiska andra. Inspirerad av Michel Foucaults författarskap påvisar Said den makt och auktoritet
som ligger i vetandet. Foucault menar att inget maktförhållande existerar utan att ett ”därmed
sammanhängande område av vetande skapas” och att det inte heller existerar ”något vetande som inte
samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande”. 30 Så finner Said att den västerländska
kunskapsproduktionen om Orienten genom
litteraturvetenskap,
antropologi
och
vetenskapliga discipliner som historia, filosofi,
arkeologi
bidragit
till
upprätthållandet
av
koloniala
maktförhållanden. Orientalismen som tankemönster baseras på en uppsättning kunskaper som
kanaliserar och skapar distinktioner mellan ett västligt och östligt tänkande. Denna kunskapsproduktion
har sin mittpunkt i väst och således tas dess makt över ”Orienten för given och ges status av
vetenskaplig sanning.”. 31
Sayyid finner i sin och Bryan Turners tolkning av Said att västerländska studier av islam just
”uppträder som en kontrast till kristendomen/väst/moderniteten”. Så fungerar orientalismen som ett
medel för att etablera och förstärka den västerländska identiteten och skriva västs historia genom det
andra. De orientalistiska narrativen har frambringat en serie ”binära motsättningar inom vilka västs
mångfald kontrasteras mot Orientens bristfällighet: så att väst har rationalitet, Orienten är irrationell;
väst har tolerans, Orienten är fanatisk; väst är progressivt, Orienten är traditionellt; och så vidare”.
32
Sayyid hänvisar denna tolkning vidare till filosofen Jaques Derridas författarskap som illustrerar att den
västerländska metafysiken består av en våldsam hierarki binära motsättningar där den ena kategorin är
överlägsen den andra. 33 Styrkeförhållandet formuleras träffsäkert av Mattias Gardell som menar att
islam blev den fria världens givna motidé när Sovjetunionen föll efter kalla kriget. När kommunismen
29 Edvard W. Said, Orientalism (Stockholm 2004), Culture & Imperialism (London 1993) och Covering Islam (New
York 1997).
30 Michel Foucault, Övervakning och straff: Fängelsets födelse (Lund 2003): 33.
31 Said 2004: 120 ff. Orientalism är ett banbrytande verk och en ovärderlig insats för den postkoloniala
teoribildningen. Samtidigt har den blivit föremål för kritik där den springande punkten ofta varit den ignorans Saids
teori uppvisar i relation till de koloniserades självrepresentation. För en översikt av kritiken som riktats mot Saids
teori se Ania Loomba, Colonialism/Postcolonialism (New York & London 2005): 46 f. Som Homi K. Bhabha
påvisar förutsätter Said ett statiskt och närmast dialektiskt styrkeförhållande som går miste om kolonialsituationens
multipla maktförhållanden och dess utrymmen för diskursivt motstånd. Homi K. Bhabha, The Location of Culture
(New York & London 1994): 102 f.
32 Sayyid 2003: 33.
33 Ibid: 34.
6
och ondskans imperium inte längre utgjorde västvärldens ideologiska huvudfiende behövde
tomrummet fyllas med en ny ondska och oanständighet mot vilken den västerländska identiteten kunde
kontrasteras. 34
Vidare bör binarismerna även relateras till dess ursprung i upplysningstiden. Richard King tar sin
utgångspunkt i denna kontext och menar att den dikotomiska uppdelningen i offentliga och privata
samhällssfärer där religionen förlagts i den privata sfären, är en västerländsk upplysningsidé. Försöken
att definiera religionens essens tjänade till att exkludera samma fenomen från andra maktsfärer i
samhället. Föreställningar om religion som en privat angelägenhet är ett karaktäristiskt drag i västligt
kulturellt medvetande och som följd av detta uttrycker västerländska uttolkare ofta en djup
misstänksamhet när sfärerna inordnas enligt andra logiker i icke-europeiska samhällen. Religiösa drag i
politiken betraktas således som en retorisk fasad för underliggande och dolda värdsliga maktanspråk.
35
Detta sammanhänger med vad Timothy Fitzgerald kallar den hegemoniska idén om den privatiserade
religionen. Religionsbegreppet inrymmer föreställningen om religionen som en huvudsakligen individuell
trosuppfattning och som essentiellt avskild från det politiska. Idén leder i sin tur till föreställningen om
att religiösa samhällen präglas av helt andra syften och karaktäristika än politiska samhällen.
36
Elisabeth
Shakman Hurd argumenterar för att islam, mer än något annat religiöst eller politiskt system, fått
representera det icke-sekulära i euro-amerikanskt kulturellt medvetande. Genom kraftfulla
representationer har islam i västerländska diskurser inskrivits som det antimoderna, det irrationella och
det teokratiska. Så har den euro-amerikanska identiteten och dess sekularismer konstituerats med islam
som motpol. Genom att differentiera detta sekulära euro-amerikanska själv från det islamiska andra, har
europeiska kristna och dess sekulära efterträdare, åtminstone delvis, definierat sin kulturella identitet.
37
Utifrån de ovan skisserade teoretiska utgångspunkterna kommer jag närma mig studieobjektet. Dessa
västerländska föreställningar inskriver sig säkerligen också i de pedagogiska texter som konsumeras
inom gymnasieskolan idag. De teoretiska utgångspunkterna utgör grunden för det kategorischema som
kommer att konstrueras längre fram. För att möjliggöra en konstruktiv och meningsfull teoretisk analys
av representationen av islamism i de pedagogiska texterna kommer jag nu en överskådlig redogörelse
34 Mattias Gardell, Bin Ladin i våra hjärtan (Stockholm 2005): 199.
35 Richard King, Orientalism and religion (London & New York 1999): 11 ff. I likhet med King framhåller Talal Asad
att avståndet till upplysningen och den liberala samhällsmodellen utgör den måttstock utifrån vilken västvärlden
värderar andra samhällen. Islamiska stater betraktas således ofta som absolutistiska och främmande för offentlig
kritik. Talal Asad, Genealogies of religion (London 1993): 200 f.
36 Timothy Fitzgerald, ”Encompassing Religion, Privatized Religions and the Invention of Modern Politics”, Religion
and the secular, red. Timothy Fitzgerald (London & Oakville 2007): 234 f. Västerländska föreställningar om det
sekulära och religiösa spåras också till den inflytelserika filosofen Immanuel Kant och dennes idéer kring
kristendomen som den rationella religionen . Se exempelvis Asad 1993, Shakman Hurd 2008 och Veit Bader,
”Secularism, public reason or moderately agonistic democracy?”, Secularism, religion and multicultural citizenship ,
red. Geoffrey Brahm Levey och Tariq Modood (Cambridge 2009).
37 Shakman Hurd 2008: 49 f. Ola Sigurdson har nyligen argumenterat övertygande för att vi idag befinner oss i ett
post-sekulärt tillstånd och att den sekulära positionen ingalunda kan betraktas som varken ”fri” eller ”neutral”.
Snarare måste den ses i ljuset av den europeiskt kristna idétraditionen. Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet
(Göteborg 2009): 72 ff.
7
för det islamistiska fältet att skisseras.
4.1 En inom-islamistisk kamp om ett rättfärdigt islam
Mötet med islamism i västerländska medier ger lätt bilden av att all islamism är militant och jihadistisk.
Som Jan Hjärpe framhåller tycks det idag trots en större kännedom kring islamistiska rörelser svårt att
hålla isär den politiska islamismen som eftersträvar en islamisering med demokratiska medel och den
radikala militanta jihadismen. 38 Mediernas försök att framhålla fenomenet som entydigt resulterar dock i
en falsk bild av verkligheten. Under 1990-talet skedde betydande förändringar på den islamistiska kartan
och perioden kännetecknas av en tydlig polarisering mellan en politisk-islamistisk demokratisk riktning
och en radikal, militant och jihadistisk riktning. 39 Den sistnämnda, ibland kallad salafiyya-jihadism,
kännetecknas av dess dualistiska, närmast manikeiska världsbild. Världen delas in i vänner och fiender
och någon tredje position är inte möjlig. 40 Islamismen är således ett mycket brett fält där skillnaderna
många gånger är större än likheterna. Som Mohammad Fazlhashemi påpekar är den enda gemensamma
nämnaren att de alla i någon mening eftersträvar en islamisering av samhällets kulturella, ekonomiska,
politiska och rättsliga sfärer. 41 Gardell har i en studie som fokuserar framväxten av islamism och
globaliseringen illustrerat väl att de olika positionerna inom det islamistiska fältet snarare präglas av
skillnader än likheter. Så finner han exempelvis att den pakistanska ideologen Abu'l-A'la Mawdudi
infinner sig på politikens högerflank medan de egyptiska ideologiproducenterna Hassan al-Banna och
Sayyid Qutb snarare intar en vänster-center respektive socialdemokratisk position. Gardell påvisar
således att islamismen inte ens i dess tidigaste skede kan förstås som någon sammanhållen ideologi utan
måste förstås som skilda politiska tolkningar av islam. 42 Så återfinns stora skillnader mellan exempelvis
jihadistiska islamistiska grupper och den egyptiska islamdemokratiska mittfåran wassatteya, inom vilken
organisationen Muslimska Brödraskapet och näraliggande islamistiska grupperingar kan placeras. Den
38 Jan Hjärpe, Förändringens vind (Stockholm 2009): 39. I en studie baserad på mycket omfattande gallupundersökningar illustrerades nyligen att en övervägande majoritet av världens muslimer eftersträvar ett samhälle
som förenar demokrati med religiösa principer. De tillfrågade är emellertid kritiska till både teokratiskt styre och den
sekulär-demokratiska staten. Se John L. Esposito, Dalia Mogahed, Who speaks for islam? (New York 2007): 62 f.
39 Hjärpe 2009: 26.
40 Jan Hjärpe, Profetens Mantel: den muslimska världen 2001 2006 (Stockholm 2007): 239 ff. Hjärpe drar relevanta
paralleller mellan dessa jihadistiska extremistgruppers förhållande till den övriga islamismen till den relation som
rådde mellan 1970-talets radikalsocialistiska grupper (ex. Rote Armee Fraktion) och socialdemokratiska partier och
organisationer. Hjärpe 2009: 26.
41 Mohammad Fazlhashemi, Vems islam? (Stockholm 2008): 124. I likhet med detta menar Abou El Fadl att islamister
generellt sett är muslimer som tror att islamisk teologi och lag bör utgöra det grundläggande auktoritativa ramverket
som präglar varje samhälleligt och politiskt tillstånd. Det betyder inte nödvändigtvis att alla islamister eftersträvar en
teokratisk stat eller införande av stränga lagar. Abou El Fadl skriver; ”In short, using Islam as a source of authority
could range widely from the most benign and noncoercive situations to a full-fledged theocratic state that dominates
how people think and act”. Abou El Fadl 2007: 20.
42 Gardell 2005: 41 ff. Som Gardell påpekar förkastar Brödraskapet uttryckligen väpnad kamp sedan början av 1980talet. Det bör även påpekas att medan Sayyid Qutb intar något av en socialdemokratisk position i verket Social
Justice in Islam är positionen en annan i den radikalare skriften Milestones som Qutb senare skrev i fängelset. Se
Sayyid Qutb, Social justice in islam, (Oneonta 2000) respektive Milestones (New Dehli 2001).
8
islamdemokratiska mittfåran kan beskrivas som socialdemokratisk med vissa moralkonservativa inslag.
Inom wassatteya finns en stark betoning på att samhället ska islamiseras underifrån och inifrån och
uteslutande genom ickevålds-metoder. Vidare betraktar grupperna inom denna fåra demokrati och
mänskliga rättigheter som ovillkorliga islamiska ideal. 43 Islam tycks således möjligt att förena med ett
brett spektrum av politiska ideologier.
De islamistiska rörelserna bör också situeras i en nationell och postkolonial kontext. Som
Fazlhashemi och många andra framhåller har de islamistiska rörelserna kommit att fylla ett tomrum i
stater där statsmakterna av olika anledningar inte förmått erbjuda medborgarna något socialt
skyddsnät. 44 Sayyid menar att några av de mest populära islamistiska rörelserna idag, palestinska Hamas,
libanesiska Hizbollah och turkiska AK-partiet, bedriver en social välfärdspolitik med stöd till fattiga och
upprättande av skolor och sjukvårdsinrättningar. 45 Som Hjärpe påpekar är Hamas framförallt en
organisation med olika former av sociala verksamheter med volontärinsatser från lärare, läkare och
sjuksköterskor. 46 Sällan, eller kanske aldrig, är det denna sida som framträder i mediernas berättelser.
Trots att Hamas gick segrande ur det palestinska valet med demokratisk legitimitet 2006 godtog inte
EU och USA valutgången utan valde att betrakta det mer sekulärt präglade Fatah som representanter
för det palestinska folket. 47 Som Hjärpe noterar liknar detta omständigheterna kring det algeriska valet
1992 då det islamistiska partiet FIS vann parlamentsvalet men avsattes genom en statskupp som
världssamfundet (främst USA och EU) accepterade. 48 I sammanhanget spelar även föreställningar kring
nationalstaten och legitimt våld en betydande roll. Som William Cavanaugh understryker betraktas ofta
stater, i synnerhet sekulära väststater, som legitima våldsaktörer vars våld ofta anses nödvändigt för att
tygla deras våld.49 Följaktligen stämplas många inomstatliga aktörer, trots att de i många fall förmår
erbjuda invånarna den sociala infrastruktur som staterna misslyckats med, som terrororganisationer.
Föreställningen sammanhänger också med våldets synlighet - medan terroristernas våld är synligt, är
nationalstaternas våld komplext, stukturellt och legaliserat, påpekar Sayyid. 50 Ett exempel i
sammanhanget är den islamistiska gruppen Hizb ut-Tahrir som trots sitt tydliga avstånd från våld likväl i
medier representerats som en jihadistisk rörelse och i termer av dess våldsamma potential. 51
Vidare menar Sayyid att islamismens framväxt är sammanbunden med kemalistiska projekt där islams
auktoritativa roll har förskjutits till förmån för en sekularisering. Mustafa Kemal i Turkiet och Reza
Shah Pahlavi i Iran är två exempel på makthavare som identifierat sekulariseringen med
43
44
45
46
47
48
49
50
51
Gardell 2005: 146 f.
Fazlhashemi 2008: 125 f.
Sayyid 2003: xv.
Hjärpe 2009: 133.
Hjärpe tillägger att Hamas även är en effektiv och korruptionsfri kaderorganisation, vilket förklarar dess popularitet
som ett alternativ till PLO och Fatah. Ibid: 126 ff.
Ibid: 133.
Cavanaugh 2007: 241.
Sayyid 2003: xii.
Malene Grøndahl,
Torben Rugberg Rasmussen, Kirstine Sinclair, Hizb-ut Tahrir i Danmark (Århus 2003): 148 ff.
9
moderniseringen och sett islam som det primära hindret för utveckling. I dessa länder kom man att
reglera medborgarnas religiositet genom att begränsa möjligheterna att bära Fez och huvudsjal.
52
Slutligen vill jag kort beröra två traditioner som många gånger får representera islamism i västerländsk
mediadiskurs; den saudiska wahhabismen och den afghanska talibanrörelsen. Som Hjärpe framhåller
kan den afghanska talbinrörelsens extremtraditionalistiska och puritana islamtolkning inte alls jämföras
med de moderna islamistiska rörelsernas tolkningar och världsbilder. 53 Grunden till fåran lades under
1700-talet av Muhammad bin Abd al-Wahhab. Syftet var att återgå till det sanna islam genom en
puritansk rening av islam vilket skedde på basis av ett selektivt och bokstavstroget urval av islamiska
texter. Den wahhabitiska värdsbilden är strikt dualistisk och tillåter inga medelvägar. Abd al-Wahhab
och wahhabismen har starkt influerat såväl talibanrörelsen som al-Qaida, vilka på liknande grunder har
legitimerat våld mot vilka de betraktar som islams fiender. 54
5. Tidigare forskning
I Sverige förknippas forskningsfältet troligen starkast med Kjell Härenstams forskning. I avhandlingen
Skolboks-Islam behandlas representationer av islam i läroböcker från tiden före 1962 till och med början
av nittiotalet. Härenstam finner att det i läroböckerna publicerade fram till 1962 är bilden av den
fanatiske muslimen som dominerar. Mellan 1962 och 1969 dominerar bilden av den exotiske muslimen
och mellan 1969 och 1980 är det bilden av den kvinnoförtryckande muslimen som är mest signifikant. 55
Även läroböcker som var aktuella under avhandlingsarbetet analyseras. Utifrån analyskategorierna Gud,
Djihad, Kvinnan/Familjen, Koranen, Muhammed och islam i dagens värld finner Härenstam bland
annat att böckerna beskriver en närmast despotisk och diktatorisk muslimsk gudsbild, att Djihad många
gånger förstås som heligt krig, att Koranen beskrivs som en brutal skrift utan hänsyn till kontexten och
att islam i dagens värld många gånger presenteras i anslutning till olika världskonflikter.
56
Härenstam
bidrar även i en rapport för Skolverket 2006, med analyser av hur väl nutida läromedelsskildringar av
islam ligger i linje med skolans läro- och kursplaner. En av studiens slutsatser ligger i linje med den
utveckling Härenstam finner i Skolboks-Islam; generellt sett har bilden av islam över tid förbättrats i
religionskunskapsböckerna. Studien efterlyser emellertid mer antifundamentalistiskt islamiskt
nytänkande i böckerna. 57 Härenstam finner vidare att islambilden i de undersökta läromedlen är väl
förenliga med de centrala värderingarna i läroplanerna. 58 Det finns enligt min mening emellertid
anledning att misstänka att denna positiva utvecklingstrend inte är densamma när det kommer till bilden
52
53
54
55
56
57
58
Sayyid 2003: 5666.
Hjärpe 2009: 25.
Abou El Fadl 2007: 45 ff.
Kjell Härenstam, Skolboks-islam (Göteborg 1993): 103 ff.
Ibid: 264 ff.
Skolverket, rapport 285, I enlighet med skolans värdegrund? (Stockholm 2006): 46.
Ibid: 48.
10
av islamism i läromedlen, mot bakgrund av elfte september och det pågående kriget mot terrorismen.
Vidare har Otterbeck studerat representationer av islam i läromedelstexter utgivna 1994 och mellan
åren 19982000.59 I studien pekar Otterbeck på flera problematiska aspekter i läromedlens
representationer; allt från enkla faktafel till utelämnande av relevant information och tendentiösa
urval. 60 Vidare finner Otterbeck att islamistiska positioner ofta får representera all islam, vilket försvårar
eller omöjliggör sekulära och moderata islamiska förhållningssätt. 61 Otterbecks poäng är obestridbar.
Samtidigt menar jag att det även är nödvändigt att inkludera en nyanserad representation av islamism i
läromedlen, sedan bilden av islamism utgör en viktig del av den generella västerländska islamdiskursen.
Det har även tidigare skrivits ett flertal examensarbeten om islam i pedagogiska texter. 62 Dessa följer
emellertid till stor del Härenstams teoretiska ansats som till stor del grundas i Said. Dagens
forskningsläge pekar med andra ord på att den generella bilden av islam i pedagogiska texter
fortfarande är problematisk och missvisande, trots att den blivit bättre över tid. I nuläget har dock ännu
ingen undersökning fokuserat just representationen av islamism i de pedagogiska texterna. I det
avseendet tar sig denna studie an en blind fläck och utgör förhoppningsvis ett bidrag till det pågående
forskningssamtalet kring islam och islamism i pedagogiska texter.
6. Material och urval
Studiens empiriska material består av pedagogiska texter i samhällskunskap och religionskunskap för
gymnasiet producerade efter elfte september 2001. Jag har argumenterat för att de samordnade
attackerna mot tvillingtornen och Pentagon och det efterföljande kriget mot terrorn ytterligare förstärkt
gränserna mellan det västerländska jaget och det islamistiska andra. I urvalsprocessen har jag samlat in
pedagogiska texter i både samhällskunskap och religionskunskap som utgivits 2002 eller senare. Det
fåtal böcker jag ögnat igenom från 2001 tycks ännu inte hunnit inkludera något elfte septemberperspektiv. Rimligen har de utgivits före händelsen eller haft deadline innan eller i anslutning till
händelsen. Texterna sträcker sig mellan 2002 och 2009 och jag har inkluderat fem
samhällskunskapsböcker och åtta religionskunskapsböcker avsedda för gymnasieundervisning i mitt
material. Jag har valt att fokusera på gymnasieskolans texter då jag menar att de n gymnasiala
undervisningen i högre utsträckning än grundskolan tillhandahåller analytiska och källkritiska perspektiv
på skolans kunskapsinnehåll. Frågan är komplex och det finns skäl att förvänta sig en mer fullständig
behandling av den i texter för gymnasiet än i grundskolan. Det är också möjligt att perspektivet får ett
mer begränsat utrymme i grundskolans mer komprimerade och förenklade texter. Av dessa skäl, och
59
60
61
62
Jonas Otterbeck, ”Vad kan man egentligen begära? Läromedelstexter om islam”, Didaktikens Forum 1 (2004): 56.
Ibid: 59 ff.
Ibid: 64.
Se exempelvis Farhad Abdi, En kvalitativ- och kvantitativstudie av gymnasieböckers framställning av Islam
(Uppsala 2009) och Daniel Magnusson, Erik Nord, Islams framställning i läroböcker (Uppsala 2008).
11
som en rimlig avgränsning av utrymmesskäl, väljer jag att utelämna grundskolans texter. Vid
urvalsprocessen har jag undersökt ett stort antal böcker och sökt efter avsnitt som behandlar islamism i
ett separat avsnitt eller i samband med teman som ”politisk islam”, ”religion och politik”,
”fundamentalism”, ”terrorism”, ”islam idag”, ”jihad”, ”islamisk väckelse” och så vidare. Böcker som
inte behandlar fenomenet har lagts åt sidan. Generellt sett behandlar en majoritet av de genomgångna
religionskunskapsböckerna islamismen i något avseende medan fenomenet lyfts fram mindre ofta i
samhällskunskapsböckerna. Tendensen förklarar den större andelen religionskunskapsböcker i studiens
empiri. Jag vill emellertid påpeka att studien varken har ett kvantitativt eller kronologiskt fokus utan
snarare försöker ta fasta på förekomsten av vissa diskurstyper i texterna. Samhällskunskapstexterna har
i analysen betecknats enligt SK1, SK2 och så vidare. Följaktligen har även religionskunskapstexterna
betecknats enligt samma system, fast istället med initialen R. Fullständig information kring vilka böcker
texterna hämtats ur återfinns i litteraturlistan.
6.1 Avgränsningar och metodologiska begränsningar
Det har förhoppningsvis framgått tydligt vid det här laget att studien är inriktad mot representationer
av islamism i de undersökta läromedlen. Studien gör med andra ord inga anspråk på att undersöka de
generella representationer av islam som religiöst system som framträder i läromedlen. Hur profeten
Muhammad, islamiska trosuppfattningar, Koranen och islamiska riter framställs i läromedlen är således
inte mina undersökningsobjekt; det har redan genomförts åtskilliga analyser med detta fokus. Möjligen
kan områdena komma att beröras då de återfinns i direkt anslutning till representationer av islamism. I
linje med Fairclough förstår jag begreppet text i en vidare mening och delar med denne uppfattningen
att det inom en text även ingår symboler och bilduttryck. 63 Av utrymmesskäl har studien dock
avgränsats till att analysera den rent lingvistiska formen hos texten i läromedlen och behandlar inte i
någon bildanalytisk mening de bilder som finns i anslutning till texten. Däremot kommer textens
sammanhållna struktur eller koherens att undersökas. Vidare inbegrips i studien inte heller någon analys
av den sociala praktikens icke-diskursiva faktorer, vilket framförallt enligt Faircloughs synsätt rör olika
former av ekonomiska praktiker. 64 Det ligger emellertid som Göran Bergström och Kristina Boréus
noterar en svårighet inom diskursanalysen att definiera gränsen mellan diskursiva och icke-diskursiva
element, likaledes hur de sistnämnda ska analyseras. 65
63 Fairclough 1992: 4.
64 Ibid: 66 f.
65 Göran Bergström, Kristina Boréus (red.), Textens mening och makt (Lund 2005): 351.
12
7. Kritisk diskursanalys som metod
Studiens teoretiska och metodologiska ansats präglas av diskursanalytiska antaganden, närmare bestämt
lutar den sig främst mot kritisk diskursanalys eller CDA.66 Liksom andra diskursanalytiska ansatser utgår
CDA från att alla aspekter av meningsskapande är konstruktioner. Yttranden är således aldrig neutrala
eller värdefria och i processerna är social kategorisering ett centralt inslag. Språket föreslår ett antal
kategorier som framstår rimliga eller naturliga i en given kontext. Kategoriseringen är emellertid
kulturspecifik och avhängig avsändarens subjektspositioner. 67 Begreppet diskurs har under en längre tid
varit på frammarsch inte bara i akademiska sammanhang, utan även inom media och dagligt tal. Som
Fairclough påpekar kompliceras det ytterligare av att begreppet dessutom definieras på en rad
överlappande och ibland motsägelsefulla sätt inom olika vetenskapliga discipliner. 68 I huvudsak utgår jag
från Faircloughs teori och metod där ett grundläggande antagande bakom användandet av termen
”diskurs” är att språket också är en form av social praktik och inte bara individuella uttryck. 69 Till
skillnad från den mer postmarxistiska hållningen hos diskursteoretiker som Ernesto Laclau och Chantal
Mouffe som menar att närmast allt är diskurs vidhåller Fairclough att diskurs utformas av både
diskursiva och icke-diskursiva element. 70 En annan central föreställning i Faircloughs syn på diskurs är
att diskursen inte bara är konstituerad, utan att den även är konstituerande. Diskursen har enligt Fairclough
tre konstruktiva effekter; den bidrar till konstruktionen av sociala identiteter och subjektspositioner, den
konstruerar sociala relationer mellan människor och den bidrar slutligen till att konstruera olika
kunskaps- och trossystem. Effekter är i sin tur kopplade till språkets tre funktioner; dess
identitetsfunktion, dess relationella funktion samt dess ideationella funktion.71 Likaledes får islamistdiskursen i
de pedagogiska texterna effekter på alla dessa plan, även om studiens tonvikt ligger på diskursens
ideationella funktion. Diskursen är således också en politisk och ideologisk praktik som ”etablerar,
upprätthåller och förändrar maktförhållanden, och de kollektiva enheter (klasser, block, gemenskaper,
grupper) emellan vilka dessa maktförhållanden råder”. 72 Antagandet sammanhänger med studiens
teoretibildning som föreslår att västvärlden konstruerar sin identitet genom att kontrastera den mot vad
den anser vara dess motidé – en funktion som kan fyllas av islamismen. Maktförhållandena blir på så vis
också närvarande i texten på olika vis och diskursen förmår som ideologisk praktik ”konstituera,
66
67
68
69
70
CDA är en förkortning för Critical Discourse Analysis .
Jaworski och Coupland 1999: 11.
Fairclough 1992: 3.
Ibid: 63.
Ibid: 64. Se Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and socialist strategy (London & New York 1985).
Fairclough och Lilie Chouliaraki kritiserar detta perspektiv och menar att det utgår från en ensidig syn på det
socialas kontigens, vilket utesluter de sociala strukturernas betydelse. För vidare diskussion se Norman Fairclough
och Lilie Chouliaraki, Discourse in late modernity (Edinburgh 1999): 120 ff.
71 Fairclough 1992: 64.
72 Ibid: 67.
13
naturalisera, upprätthålla och förändra beteckningar av världen utifrån olika maktförhållandepositioner”. 73 I likhet med Fairclough är min uppfattning att diskurs inte bara är representationer av hur
människor uppfattar och ordnar verkligheten; diskursen får i sig även reella politiska effekter genom att
beteckna, konstruera och klassificera dess mening. 74 I det här fallet är det möjligt att de pedagogiska
texternas representationer får konstituerande effekter genom att beteckna det andra och bidra till
produktionen av en islamismdiskurs som sammanfaller med en i samhället rådande hegemonisk
islamismdiskurs.
Som tidigare berörts är studiens ambition att angripa studieobjektet utifrån tre analytiska nivåer;
diskursen som a) social praktik, b) diskursiv praktik och c) text.75 Relationen mellan diskurs och social
struktur bör ses som ett dialektiskt samspel, menar Fairclough. Utifrån en sådan ansats undviker vi att
överbetona den ena eller andra aspekten. 76 Diskursens socialpraktiska nivå har skisserats i föregående
avsnitt där jag sammanbundit postkolonial och religionshistorisk teoribildning. Jag kommer undersöka
huruvida och på vilka sätt denna sociala struktur reproduceras dialektiskt genom språket i de
pedagogiska texterna. I studiens avslutande avsnitt kommer jag att återkomma till denna nivå igen för
att diskutera huruvida och på vilka sätt dessa diskurstyper reproducerar eller omstrukturerar den
diskursordning som mina teoretiska perspektiv föreslår.
8. Analytiskt ramverk – MCA och Faircloughs lingvistiska redskap
I följande avsnitt kommer studiens teoretiska utgångspunkter att operationaliseras i ett kategorischema.
Analysverktyget är ett försök att sammanföra Membership Categorization Analysis (MCA) med Faircloughs
lingvistiskt orienterade verktyg. 77 Ivan Leudar et al. menar att den underliggande utgångspunkten i
MCA är att de vardagskunskaper om andra kollektiva grupper vi tillgodogör oss i samtal och andra
aktiviteter sorteras in i olika medlemskapskategorier. Det är ett sätt att skapa mening kring andra
människors aktiviteter. Leudar et al. undersöker exempelvis hur fiendekonstruktion och upprättandet av
medlemskapskategorierna vi och dom konstituerats efter elfte september. 78 I enlighet med Tanja Collets
tillämpning av MCA för att undersöka hur den holistiska medlemskapskategorin den civiliserade världen
konstrueras menar jag att det enligt samma riktlinjer vore möjligt att undersöka hur den holistiska
kategorin islamism konstitueras i förhållande till den holistiska storheten väst.79 I likhet med Leudar et al.
73
74
75
76
77
Fairclough 1992: 67.
Ibid: 64.
Ibid: 73.
Ibid: 65.
För närliggande forskningsfrågor med MCA-perspektiv se Ivan Leudar, Victoria Marsland och Jiri Nekvapil, ”On
Membership Categorization: us, them and doing violence in political discourse”,Discourse & Society 15 (23)
(2004) eller Tanja Collet, ”Civilization and civilized in post-9/11 US presidential speeches”, Discourse & Society 20
(4) (2009).
78 Leudar, Marsland och Nekvapil 2004: 244 f.
79 Collet 2009: 459.
14
kommer jag betrakta dessa kategorier som ett standardiserat relationellt par – fokus ligger på hur
konstruktionen av de två medlemskapskategorierna relaterar till och utesluter varandra. 80 MCA-ansatsen
kommer nu sammanföras med de binarismer som studiens teoretiska utgångspunkter föreslagit, vilket
kommer att utmynna i ett grovhugget kategorischema. Jag kommer därefter redogöra för de
diskursanalytiska verktyg från Fairclough jag använt för att studera huruvida och hur dessa
medlemskapskategorier upprättas och förklara hur dessa tillämpats i resultat- och analysdelen.
8.1 Kategorischema med binarismer
Studiens teori framhåller att kunskapsproduktionen om den andre tjänar till att upprätthålla västs
identitet genom att inskriva en serie dikotomier med islamismen som motidé. Med avstamp i studiens
olika teoretiska utgångspunkter har jag nedan skisserat ett kategorischema baserat på dessa binära
medlemskapskategorier. Utifrån dessa relationella par kommer jag med hjälp av Faircloughs verktyg att
undersöka vilka uttryck för dessa diskurstyper som förekommer i de pedagogiska texterna.
VÄST
ISLAMISM
Modernitet
Progression
Demokrati
Frihet
Sekularism
Heterogenitet
Det antimoderna
Tradition
Teokrati
Absolutism/totalitarianism
Det icke-sekulära/islam
Homogenitet
I analysen kommer jag även i det avslutande stycket lyfta fram förekomsten av mothegemoniska och
utmanande diskursiva uttryck. Även dessa identifieras mot bakgrund av de ovanstående kategorier.
Fokus ligger i dessa fall på uttryck som i sin textuella uppbyggnad direkt utmanar, eller konfronterar
dessa föreställningar. I de följande avsnitten redogör jag för de lingvistiska verktyg jag använt i analysen.
8.2 Transitivitet och nominalisering
Målet med transitivitet som lingvistiskt verktyg är att undersöka huruvida vissa aktörer och processtyper
premieras eller tonas ned i texten. Verktyget lägger framförallt tonvikt vid grader av aktörskap,
kausalitet och ansvarstillskrivande. Begreppet transitivitet syftar inom lingvistik till att beskriva den
ideationella dimensionen hos satsens grammatik. Som Fairclough påpekar riktar den sig mot vilka slags
80 Leudar, Marsland och Nekvapil 2004: 245.
15
processer som kodats in i meningar och vilka grader av deltagande som inskrivits i dem. Fairclough
skiljer mellan två former av processtyper; riktade och icke-riktade handlingar. Satser med riktade
handlingar är uppbyggda enligt subjekt-verb-objekt och innehåller en tydlig aktör som handlar mot ett
mål. Icke-riktade handlingar däremot innehåller en aktör och en handling men inget explicit mål. 81
Vidare är nominalisering ett centralt begrepp i sammanhanget. Nominaliseringar kan i en text ha effekten
av att nedtona eller ignorera agentskap så att vem som gör vad mot vem lämnas implicit. Jämför
exempelvis satsen ”200 varslades” med ”Företaget A varslade 200 anställda”. Ansvarstillskrivande är
sammanbundet med ideologiska, sociala och kulturella faktorer som avgör hur en viss process
betecknas i en given kontext. Fairclough framhåller att vissa händelser, som krig eller arbetslöshet
ibland tenderar att betecknas som olyckor som bara händer utan att de tillskrivs någon aktör. 82 I den
här studien blir transitivitet ett centralt verktyg för att klarlägga hur de holistiska identiterna väst
respektive islamism artikuleras i de pedagogiska texterna samt vilken form av ansvar och agentskap de
tillskrivs i relation till varandra.
8.3 Modalitet
Ett annat verktyg som hämtats från Fairlough rör texternas grader av modalitet. Yttranden i texten
indikerar enligt Fairclough alltid någon grad av instämmande med påståendet ifråga vilket på olika sätt
synliggörs i satsen. Det kan exempelvis ta sig uttryck genom att påståendena bygger på ett ”kan vara”,
”är förmodligen”, ”är uppenbarligen” eller ”är otvivelaktligen”. 83 Det blir vidare relevant att undersöka
de pedagogiska texternas modalitetsmönster utifrån distinktionen mellan subjektiv modalitet, där
avsändarens egen grad av affinitet blir tydlig, och objektiv modalitet, där satsens subjektiva bas lämnas mer
implicit. Som Fairclough framhåller blir det vid objektiv modalisering mindre klart vems perspektiv som
representeras i texten. Objektiv modalisering kan således antingen ses som en strategi från
producentens sida att yttra påståenden i termer av universella sanningar eller att agera farkost åt andra
grupper och intressenters perspektiv. De implicerar många gånger någon form av makt. 84 Pedagogiska
texter präglas många gånger av objektiv modalitet där påståendena presenteras som sanningar. I studien
blir det särskilt relevant att understryka hur olika påståenden kopplade till islamism modaliseras,
huruvida påståendena presenteras som universella sanningar och om de innehåller någon subjektiv bas.
8.4 Ordval och kohesion
En textproducent konfronteras alltid med val angående vilka ord som ska användas och vilken mening
81
82
83
84
Fairclough 1992: 178.
Ibid: 180 f.
Ibid: 158.
Ibid: 159 f.
16
dessa ord ska tillskrivas. Valet av ord, dess meningstillskrivande och det kluster av andra ord som det
ingår i kan emellertid inte ses som några strikt individuella val, utan avspeglar vidare sociala och
samhälleliga processer, menar Fairclough. 85 I analysen fokuserar jag på vilka ordval som får beteckna
islamismen, vilken innebörd dessa ord tillskrivs och vilka andra ord de placeras i relation till. Vidare
kommer analysen att uppmärksamma texternas kohesion, som rör vilka val som gjorts vid textens
helhetliga strukturering. Kohesion fokuserar således på den funktionella relationen mellan satser.
86
Det
är min uppfattning att hur satserna disponeras i förhållande till varandra, i vilken följd, under vilka
rubriker och så vidare, synliggör på samma vis som textproducentens ordval vidare sociala
föreställningar och mönster.
9. Diskursiv praktik – produktion och konsumtion av pedagogisk text
Den andra analysnivån i Faircloughs modell är diskursen som diskursiv praktik och rör
textproduktionsprocesser, textkonsumtion och distribution. 87 I detta fall rör den diskursiva praktiken
omständigheterna kring produktionen och konsumtionen av pedagogiska texter. Som tidigare påpekats
menar jag att pedagogiska texter omöjligen kan ses som neutrala utsagor om hur verkligheten är
beskaffad. Snarare speglar och reproducerar de hegemoniska föreställningar om det goda samhället och
legitimerar således den rådande sociala ordningen genom att berätta historien i enlighet med vissa
narrativ. Luis Ajagán-Lester illustrerar väl hur skoltexter bidrar till att upprätta skiljelinjer mellan oss och
de andra. I likhet med dennes förståelse av läromedlet menar jag att texterna spelar en avgörande roll
genom att lyfta fram vissa kunskaper, värderingar och normer, medan andra ignoreras eller exkluderas.
Som Ajagán-Lester uttrycker saken har läromedlen en förmåga att reproducera vissa kulturella
traditioner medan den tystar eller eliminerar andra. 88 De pedagogiska texterna bör således ses som
dialektiskt sammanbundna med samhällets sociala struktur. Staten har utarbetat en mängd olika
styrdokument, lagar och regler som på ett tydligt sätt formulerar förväntningar på ett önskvärt
kunskapsinnehåll. Förväntningarna har rimligen stor betydelse vid utformandet av texterna. Även den
marknadsliberala ordningen formulerar krav på böckernas form och innehåll; böckerna måste tilltala
konsumenterna för att sälja. Det vore emellertid orättvist att i det här stycket inte beröra några av de
begränsande omständigheter som råder vid produktionen av pedagogiska texter. Otterbeck summerar i
sin studie några av dessa villkor. Läromedlen ska till att börja med täcka in många olika fält inom ett
mycket begränsat utrymme. De ska inte bara lyfta in många olika religiösa traditioner utan även flera
olika dimensioner av dessa. Vidare måste läromedlen följa och förhålla sig till genrens många
85
86
87
88
Fairclough 1992: 185.
Ibid: 174 f.
Ibid: 78.
Luis Ajagán-Lester, ”Text och etnicitet: en diskussion om texter och etnisk självförståelse”, red. Carl Anders
Säfström och Leif Östman, Textanalys: Introduktion till Syftesrelaterad Kritik . (Lund 1999): 121 f.
17
konventioner rörande dess form. Slutligen ska de på samma gång försöka förhålla sig till fördomar och
producera böcker som säljer på marknaden. 89 Slutligen vill jag kort säga något om i vilken utsträckning
pedagogiska texter konsumeras inom svensk undervisning. En rapport från skolverket utgiven 2006
visar att pedagogiska texter idag har en styrande funktion i undervisningen. Rapporten behandlar
visserligen inte gymnasieskolan utan grundskolan, men visar trots detta att bruket av pedagogiska texter
förekommer i högre utsträckning ju högre upp i grundskolan man kommer. 90
Vidare finns i skolverkets rapport en redogörelse för processen vid produktionen av pedagogiska
texter. Det framkommer där att en majoritet av läromedelsförfattarna uppfattar texterna som
kommersiella mainstreamprodukter. De poängterar att det finns en mindre efterfrågan på texter som
sticker ut för mycket form och innehållsmässigt. 91 I detta sammanhang är det relevant att vidröra vad
Fairclough kallar texternas intertextualitet. Yttranden bygger många gånger på och absorberar redan
befintliga texter. 92 Detta är något som i hög utsträckning gäller pedagogiska texter. De ingår i en
produktionsprocess med en hög grad av intertextualitet och där det ofta blir omöjligt att avgöra vem
som egentligen yttrar vad i texterna. I den kommande analysen undviker jag därför att tillskriva
författarna ansvar för yttranden i texterna. Ur studiens diskursanalytiska perspektiv är dessa yttranden
heller inte att betrakta som strikt individuella uttryck utan som bärare av vidare samhälleliga strukturer.
10. Diskursen som text - resultat och analys
I studiens följande del kommer stycken ur empirin att lyftas fram och analyseras. Textutdragen
kommer analyseras mot bakgrund av studiens kategorischema och jag kommer undersöka huruvida och
hur schemats binarismer närvarar intertextuellt i de pedagogiska texterna och hur dessa konstitueras
med hänsyn till transivitet, nominaliseringar, modalitet, ordval och kohesion. Analys och resultatdelen
är disponerad enligt en tematisk struktur baserat på binarismerna kategorischemat. Resultat och analys
presenteras med andra ord löpande i detta avsnitt, vilket av utrymmes- och formskäl framstått som det
mest gångbara sett till studiens metod. Ibland väljer jag att lyfta in formuleringar från de pedagogiska
texterna som luckrar upp och utmanar schemats binarismer. Syftet med detta är att kontrastera och
tydliggöra den betydelse de olika formuleringarna innebär för representationerna av olika grupper. I
avsnittet kommer en rad citat ur de pedagogiska texterna att återges. Citatens formalia kommer återges
så detaljerat som möjligt. I syfte att öka analysens tydlighet och läsvänlighet kommer relevanta ord och
satser markeras med fetstil. Eventuella kursiveringar i citaten har inte redigerats för den här analysens
ändamål, utan härstammar från den pedagogiska textens ursprungliga format. I de fall det förekommit
89 Otterbeck 2004: 69.
90 Skolverket, Läromedlens roll i undervisningen: Grundskollärares val, användning och bedömning av läromedel i
bild, engelska och samhällskunskap (Stockholm 2006): 126 ff.
91 Ibid: 158 f.
92 Fairclough 1992: 102.
18
fetstilta ord i citaten har dessa bortformaterats för att undvika förvirring kring vilka ord eller satser som
markerats för analysens ändamål och vilka som är de ursprungliga markeringarna i den pedagogiska
texten. I de fall dessa formateringar förekommit redogör jag i fotnoten för vilka ord i respektive stycke
som omformaterats.
10.1 Islamismen som modernitetens motsats
Inom detta tema kommer de pedagogiska texterna analyseras utifrån klassifikationsschemats två första
binarismer – väst som modernitet och progression kontra islamism som det antimoderna och tradition. Det
finns ett flertal relevanta passager i de pedagogiska texterna som installerar en binarism mellan å ena
sidan väst som moderniteten och det progressiva och å andra sidan islamismen som dess motsats. I
dessa passager blir texternas val av ord och tempus intressant, då det synliggör föreställningar om
moderniteten och väst i förhållande till islamismen. Det blir i detta sammanhang också intressant att
klargöra satsernas transitivitet och undersöka vilka aktörer och processtyper som premieras. Låt mig
lyfta fram ett exempel:
Islam har under de senaste decennierna fått en allt större spridning och politisk betydelse över hela världen. I
arabvärlden intar den en särställning och islamisterna gör anspråk på både den religiösa och politiska makten .
Den västerländska kulturen förkastas av de religiösa ledarna som vill återgå till ett mer traditionellt
religiöst samhälle. De politiska islamisterna försöker att mobilisera massorna i kampen. 93
Det är islamisterna, eller de religiösa ledarna som i ovanstående stycke är handlande aktör. De förkastar
den västerländska kulturen och handlar mot ett mycket tydligt mål, det mer traditionellt religiösa
samhället. Särskilt signifikant i detta stycke är ordvalet återgå. Sedan aktören förkastar den västerländska
kulturen implicerar satsens att ingen annan möjlighet än en återgång i kulturell utveckling återstår. På så
vis omöjliggör denna mening moderna islamistiska kulturformationer. Islamisterna betecknas som
direkt västfrånvända i sin strävan efter att stoppa klockan och bromsa utvecklingen. De intressanta här
är vad texten betonar som islamisternas mål – det handlar primärt om ett förkastande av den
västerländska kulturen och återgången till en förfluten utvecklingsfas. Det är anmärkningsvärt att
islamisterna ständigt placeras i en direkt uteslutande relation till väst som om detta var dess primära
syfte. Många islamister förhåller sig visserligen kritiska till aspekter av den västerländska kulturen och
dess universaliserande anspråk i någon mening. Det behöver däremot inte betyda att de definierar sin
politisk-religiösa samhällsvision i termer av ett direkt motsatsförhållande till västkulturen, än mindre är
det sannolikt att de olika islamistiska aktörerna är entydiga i sin kritik av väst. Som tidigare illustrerats
infinner sig en betydande skillnad mellan å ena sidan demokratiska islamister och å andra sidan militanta
jihadistiska grupperingar som präglas av denna strikt antivästliga och dualistiska världsbild.
Ovanstående stycke premierar och generaliserar just denna svart-vita kompromisslösa dualistiska
93 SH5: Christer Palmquist, Hans Kristian Widberg, Nya millennium: samhällskunskap A-B-C (Stockholm 2007): 448.
19
världsbild, vilket är problematiskt. För många av de islamistiska grupperna handlar det inte primärt om
att motarbeta väst, utan om att upprätta vad man anser vara en jämlik, fri och rättvis samhällsordning.
Receptet för denna samhällsordningen finner dessa grupper i islam. Vidare är styckets sista mening
intressant. I synnerhet ordvalen mobilisera massorna, vilket implicerar att islamismen riktat in sig på att
övertyga just massorna. Uttrycket säger något om var islamismen anses framgångsrik inom denna
diskurstyp – bland massorna och inte inom samhällets mer utbildade och välbeställda skikt. Jag ska ge
ytterligare ett exempel på hur denna diskurstyp förstärks i samma pedagogiska text. Notera nedan
graden av instämmande i styckets två sista meningar. Styckets näst sista mening ges en objektiv bas
medan det uppföljande påståendet bär en subjektivt modaliserad bas.
Bland islamkännare används termen islamist för att beskriva muslimernas bokstavstolkare. Algeriet, Egypten
och Iran är några exempel på länder där islamisterna har ett starkt fäste. Islamisterna ser roten till allt ont i
den korrumperade västvärlden med sina klasskillnader och religiösa förfall. Islamistledare uppmanar sitt folk
till Jihad – det gemensamma upproret mot Islams fiender. Västerlänningar ser oftast bokstavstrogna
islamistiska ledare och deras stater som religiösa diktaturer. Vi uppfattar deras människosyn som
”medeltida”, ofri, och ojämlik.94
Återigen är det i första hand islamisterna som ges agentskap – det är islamisterna som tillskrivs ansvaret
för att förkasta västvärlden och processen är enkelriktad. Dessutom bygger återigen hela det islamistiska
politisk-religiösa projektet på att demonisera väst. Vidare installeras en tydlig motsättning mellan de två
antagonistiska aktörerna islamisterna och västvärlden då denna mening följs upp med en mening som
beskriver jihad i termer av ett uppror mot islams fiender, i detta fall relateras denna fiende till nyss
nämnda västvärlden. För att återkomma till styckets modaliseringar vill jag här rikta uppmärksamheten
mot första meningen och de två sista meningarna som innehåller flera intressanta inslag i detta
avseende. I första meningen används subjektet ”islamkännare”, vilket stärker intrycket av pålitlighet och
expertis. Genom att hänvisa till sakkunniga grupper förmår den pedagogiska texten att konstituera
meningen som en vetenskaplig sanning. I de två sista meningarna skriver står att läsa att västerlänningar
ofta ser islamistiska stater som religiösa diktaturer. Detta är en objektiv modalisering där satsens
subjektiva bas utelämnas. Den uppföljande meningen däremot, synliggör på ett mycket tydligt sätt en
subjektiv grad av instämmande i påståendet genom att aktören västerlänningar förvandlas till vi. Vidare
vill jag lyfta fram bruket av citationstecken i samma mening. Notera att citationstecken placerats kring
påståendet om att den islamistiska människosynen uppfattas som medeltida. Man kan därmed fråga sig
varför orden ofri och ojämlik skrivits utan citationstecken i texten. Det vore möjligt att tolka de två
typerna av beteckningar som två skilda grader av modaliseringar. Medan en mindre grad av
instämmande signaleras i relation till beteckningen medeltida, genom placeringen inom citationstecken,
impliceras en högre grad av instämmande i beteckningarna ofri och ojämlik. Påståendet om att
islamismen betraktas som ofri och ojämlik i västvärlden är inte kontroversiellt i sig. Hade texten följt
94 SH5: 176.
20
upp dessa påståenden med en problematisering eller nyansering hade effekten blivit en helt annan.
Problemet är att påståendena aldrig problematiseras utan blir hängande i luften.
Vidare följer ett annat exempel på ett formuleringar i en pedagogisk text som förstärker bilden av
islamismen som en antimodern företeelse. Denna text återfinns under rubriken ”Islam idag” och
behandlar bland annat de europeiska stormakternas koloniseringen av islamiska stater. Återigen
installeras en binarism mellan å ena sidan västvärlden som moderniteten/det progressiva och å andra
sidan islamismen som det antimoderna/traditionella. I nedanstående stycke är det intressant att notera
hur självständigheten och koloniseringen nominaliseras så att kolonisatörerna agentskap blir fullkomligt
frånvarande och det istället blir upp till islam att moderniseras om det ska bli tal om självständighet.
Precis som i ett tidigare utdrag möter vi här formuleringar som premierar en enkelriktad process där
ansvar tillskrivs islam och den västerländska koloniseringens konsekvenser nedtonas.
Det ledde bland annat till att somliga muslimer utbildade sig i Västerlandet. Här mötte de en lagstiftning som
i grunden skilde sig från den islamiska. Vidare mötte de en vetenskap och teknik som stod på en mycket
högre nivå än den som fanns inom den islamiska världen. De förstod att deras länder måste moderniseras
om de ville återfå sin självständighet och bli framgångsrika. Men hur skulle man kunna förena moderna
västerländska synsätt på teknik, ekonomi och politik med islams gamla traditioner?95
Stycket är enligt min mening ett tydligt exempel på hur ett skeende (koloniseringen av islamiska stater)
beskrivs så att olika aktörer tillskrivs olika grader av ansvar. I detta stycke sammankopplas
koloniseringen med moderniteten så att det blir upp till de islamiska staterna att moderniseras om de
ska återfå (notera ordvalet) sin självständighet. De europeiska stormakternas agentskap tonas ned och
det förefaller som om det vore upp till de islamiska staterna att visa sig moderna och benägna till
självstyre så skulle kolonialmakterna överlämna statsstyret. Vidare uttrycker samma mening att en
modernisering i linje med det västerländska synsättet är detsamma som framgång. Sista meningen i
stycket illustrerar på ett mycket tydligt vis föreställningen om en motsättning mellan å ena sidan väst
som det moderna och framåtskridande och å andra sidan islam som det omoderna, traditionella och
stillastående. Återigen förefaller det i den pedagogiska texten omöjligt att anamma en progressiv och
modernistisk världsbild samtidigt som man förordar en islamistisk samhällsordning. I en annan
pedagogisk text för religionskunskapsämnet står att läsa;
Islamism betyder att islams tro och moral ska efterlevas noga, det gäller både individer, politiker och
myndigheter. Islamister är ofta skeptiska till omtolkning och nytänkande. Det är den traditionella tron
och samhällsformen man vill återupprätta. Det som gällde på Muhammeds tid ska också gälla i dag.96
Även detta stycke premierar bilden av islamismen som en bakåtsträvande och kompromisslös
samhällskraft. Återigen relateras islamism direkt till tradition och återupprättandet av en förfluten
95 R1: Lars-Göran Alm, Religionskunskap för gymnasiet: kurs A (Stockholm 2002): 91.
96 R8: Gunilla Rundblom, Leif Berg, Liv och mening: stora boken (Uppsala 2002): 296.
21
statsform. I stycket framhålls att islamisterna strävar efter att inrätta ett samhälle där man lever enligt
samma omständigheter som man gjorde under Profeten Muhammeds tid. Återigen premieras en viss
typ av islamistisk världsbild som är långt ifrån representativ för fältets hela spännvidd. Som illustrerats
tidigare är denna association möjligen riktig beträffande synsätten hos exempelvis den wahhabitiska
traditionen och dess efterföljare. Däremot står ovanstånde påståenden, vilka bär en objektiv modalitet, i
direkt motsättning till den syn på omtolkning, nytänkande och modernitet som återfinns bland många
moderata islamistiska företrädare.
10.2 Demokrati och frihet kontra teokrati och totalitarianism
Inom ramen för detta tema undersöker jag förekomsten av diskurstyper i de pedagogiska texterna som
konstituerar islamismen som en teokratisk och totalitär politisk formation i kontrast till väst som
demokratiskt och fritt. Temat anknyter med andra ord till kategorischemats binarismer demokrati och
frihet kontra teokrati och totalitarianism/absolutism. Det finns flera exempel på formuleringar där
islamismen konstrueras som ett fenomen i direkt motsats till väst, vilket i sin tur beskrivs i termer av
demokrati och frihet. Återigen ser vi ett exempel på en subjektivt modaliserad bas i styckets andra
mening. Den pedagogiska texten identifierar sig själva med läsaren och talar om oförenligheten mellan
religiösa ledare vid statsmakten och en demokratisk syn.
Krav ställs på att de religiösa ledarna också ska bli landets politiska ledare. Detta är oförenligt med vår syn på
hur ett demokratiskt land ska fungera och länder som Irak och Saudiarabien är inte heller några
demokratier. Bland fundamentalistiska grupper, som exempelvis Hamas på Västbanken finns
självmordsbombare och attentatsmän som ur Koranen anser sig hämta övertygelsen om att de utför Guds
vilja. 97
Inledningsvis vill jag betona att Hamas framförallt är verksamma i Gaza och inte på Västbanken som
det står att läsa i denna pedagogiska text. Återigen återfinns här en subjektiv modalisering (vår syn på
hur ett demokratiskt land ska fungera). Poängen är inte att negligera påståendet om att Saudiarabien
eller Irak är odemokratiska stater, det är snarare något som präglar nästan alla musimska länder.
Formuleringen är emellertid i textens vidare sammanhang problematisk eftersom den förlägger
demokratin i ett motsatsförhållande till islamismen vilket får följden att islams politiska former i sig
framstår som anledningen till att Saudiarabien och Irak är odemokratiska stater. Som illustrerats tidigare
i denna studie betraktas demokrati inom somliga islamistiska riktingar som ett islamiskt ideal. Efter
satsen som behandlar Irak och Saudiarabien följer ett påstående som ytterligare förstärker islamismens
odemokratiska och totalitära natur. Man relaterar där till våldsdåd utförda av palestinska Hamas – en
rörelse som kort berörts tidigare i studien. Det är anmärkningsvärt vilka aspekter av Hamas den
pedagogiska texten väljer att ta fasta på. Det är riktigt att Hamas inte tar avstånd från våldsmetoder,
97 R7: Nils-Åke Tidman, Bengt Arvidsson, Hans Axelsson, Magnus Hermansson, Relief: religionskunskap A plus
(Malmö 2003): 114.
22
men det gör inte heller nationalstater. Som tidigare behandlats behöver Hamas situeras i en vidare
kontext om detta påstående ska bli meningsfullt. I frånvaron av en fungerande statsapparat upprättar
Hamas samtidigt en social infrastruktur för palestinska medborgare och i detta avseende fungerar
organisationen på många sätt som en stat. Ironiskt nog är exemplet Hamas i denna diskussion
dessutom tvivelaktigt eftersom organisationen förnekades den demokratiska legitimitet den erhöll efter
vinsten i det palestinska valet 2006. Trots dess tveklösa majoritet i valet godtogs Hamas aldrig som
förhandlingspartner av EU och USA. Kritiker har påpekat möjligheten av förändrade strategier från
Hamas sida om valutgången hade accepterats av omvärlden. I nästa utdrag konstitueras islamistiska
stater som totalitära i den mening att de utdömer och verkställer ytterst stränga kroppsstraff mot sina
medborgare. Jag vill nedan rikta uppmärksamheten mot både transivitets- och modalitetsaspekter
rörande satsernas agentskap. I stycket nedan upprättas en binarism med tydliga eurocentriska förtecken.
Straffen är stränga: spöstraff för de tre första brotten, amputation av högerhanden för de två sista. Bägge
straffen har utdömts och verkställts i fundamentalistiska länder. Det har väckt kritik i Västerlandet, där man
anser att det är grymt och omänskligt. Två skilda synsätt står emot varandra . Enligt västerländsk syn
har varje människa ett värde och en värdighet som inte får kränkas. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna sägs: ”Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig behandling eller bestraffning.” Men enligt
islamiska fundamentalister är det bara Gud som har en absolut värdighet. När Gud har bestämt dessa straff
har människan bara att lyda. 98
Poängen är inte heller denna gång att negligera förekomsten av kroppsstraff i vissa islamiskt präglade
länder, som exempelvis Saudiarabien. Vad som dock är anmärkningsvärt är påståendet om att två skilda
synsätt står emot varandra och att den primära kritikern av dessa kroppsstraff är västerlandet. Här
infinner sig återigen frågan om transitivitet och agens, i synnerhet om vem som invänder mot
kroppsstraffens karaktär och vem som tillskrivs ansvar för dess utdömande. Andra kritiker, som
exempelvis islamistiska och andra muslimska kritiker är fullkomligt frånvarande i det ovanstående
stycket och förnekas således agentskap. Det selektiva urvalet implicerar att emedan människovärdet
enligt den västerländska synen är okränkbart, är det i den islamistiska världsbilden bara Gud som har
något värde. Trots att det finns en kraftig inomislamistisk kritik mot den här typen av straff lyfter
texten fram väst som den primära och huvudsakliga kritikern av straffen, vilket bidrar till upprättandet
av två tydligt avgränsade och motstridiga positioner. Binarismen underbyggs ytterligare i styckets andra
hälft som inleds med påståendet om att ”två skilda synsätt står emot varandra”. Vidare för man fram
FN:s mänskliga rättigheter som en garant för människans värde enligt det västerländska synsättet, vilket
styrker
upprättandet av en objektiv modalitet. De islamiska fundamentalisterna skrivs i den
uppföljande meningen in som en direkt negation av den västerländska garantin för människolivets
okränkbarhet. Formuleringen är problematisk eftersom den är oerhört selektiv och generaliserande och
inte på något vis framhåller det värde i människolivet som många islamistiska aktörer förfäktar. I detta
98 R1: 92 f.
23
sammanhang är det relevant att kontrastera detta påstående mot artikel 2 i The Cairo Declaration on
Human Rights in Islam som precis som FN-deklarationen fastslår varje människas skydd mot kroppslig
skada. 99
Först i avsnittets sista stycke flikas det in att det även finns en inomislamistisk kritik mot
kroppsstraffen, men med hänsyn till textens koherens och dess helhetliga struktur är dessa kritiker
oerhört nedtonade till förmån för den centrala roll som västerlandet ges i avsnittet. Det bör vidare
tilläggas att detta stycke korrigerats i en senare utgiven upplaga av denna pedagogiska text. I den här
texten är västerlandet inte längre den exklusiva kritikern av de omänskliga straffen, utan straffen ”har
väckt avsky i stora delar av världen, både bland muslimer och andra”. 100 Som synes är ges nu muslimer
agentskap och är de primära kritikerna medan västerlandets roll har tonats ned. Dessa två exempel är
oerhört illustrativa och visar på vilka effekter olika agent- och ansvarstillskrivningar får på textuell nivå.
Ett annat exempel som är intressant främst med tanke på textens koherens hämtas ur en pedagogisk
text för samhällskunskap. Under rubriken ”Är islam det nya hotet efter kommunismen?” behandlas
konfilkten mellan ”den fundamentalistiska arabvärlden” och ”resterna av europeisk kolonialism på
afrikansk mark”. 101 Nedanstående formulering återfinns i ett textstycke med underrubriken ”Hot mot
västdemokratin?” och behandlar konflikten i Algeriet i början av 1990-talet då islamistiska FIS vann det
algeriska valet. Textutdraget innehåller bland annat en intressant modalisering i styckets sista mening.
Oroligheterna i Algeriet påminde omvärlden om den islamiska revolutionen i Iran 1979 där Khomeini och
hans efterträdare utnämnde USA till djävulen och den övriga västvärlden ansågs knappast bättre. Det var
ett försök att ena muslimer över nations- och språkgränser, med Iran som det ledande landet i den islamiska
världen. Vissa tror att den uteblivna reaktionen i väst, när militären och den sittande regeringen hindrade FIS
och fundamentalisterna att vinna valet i Algeriet 1992 var ett tyst samtycke. 102
Inledningsvis ges här ytterligare ett exempel på hur konflikter mellan islamistiska formeringar och väst
betecknas som enkelriktade processer. Återigen är det islamisterna (denna gång Khomeini och hans
efterträdare) som demoniserar väst. Hur västvärlden (kanske framförallt USA) i sin tur betraktade
Khomeini berörs emellertid inte alls. Notera även modaliseringen av sista meningen. Genom att
beteckna subjektet som vissa tillskrivs påståendet ingen större vikt och genom att använda tror (istället
för att använda vissa menar exempelvis) framställs ståndpunkten som både spekulativ och osäker.
Förklaringen av skeendet tillskrivs med andra ord en låg grad av instämmande, trots att det inte råder
någon tvekan om att USA och EU gav denna statskuppen sitt samtycke.
99 The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (1990),
http://www.religlaw.org/interdocs/docs/cairohrislam1990.htm
100 R2: Lars-Göran Alm, Religionskunskap för gymnasiet: kurs A (Stockholm 2009): 92. Detta kan tolkas som uttryck
för någon form av diskursiv innovation eller utmaning. Fler exempel på sådana uttryck behandlas i avsnitt 10.5.
101 SH4: Christer Palmquist, Hans Kristian Widberg, Millennium samhällskunskap (Stockholm 2004): 181.
102 Ibid: 182.
24
Vidare konstitueras islamismen flera gånger i de pedagogiska texterna som ett projekt med ett
absolutistiskt och kompromisslöst förhållningssätt till koranen och sharia. Nedan återfinns ett exempel
på denna tendens. Återigen finner vi i definitionen att möjligheten av moderata islamistiska positioner
förnekas och att all islamism bottnar i kompromisslösa shariatolkingar.
Ofta används ord som ”fundamentalism” eller ”islamism” om det slags islam som mest radikalt vill
omvandla samhället i riktning mot ett samhälle helt styrt av sharia (islamskt rättssystem). 103
Det förekommer också en tendens i flera av de pedagogiska texterna att konstituera det islamistiska
projektet som absolutistiskt och särskilt benäget till tvång och kontroll gentemot dess medborgare.
Detta yttrar sig flera gånger i de pedagogiska texterna även i anknytning till detta tema. Som vi kunnat
se är det ibland omöjligt att på ett tydligt sätt separera diskurstyperna från varandra eftersom de många
gånger överlappar varandra. Denna aspekt kommer således att inkluderas under nästkommande tema.
10.3 Sekularismens motsats
Studiens teori föreslår att islam många gånger får representera det direkt icke-sekulära i västligt
kulturellt medvetande och inom ramen för detta tema kommer jag att identifiera formuleringar som i
någon mening konstituerar det islamistiska projektet i förhållande till väst och den sekulära
samhällsformen. En tydlig tendens i de pedagogiska texterna när det kommer till diskussionen om
islamism och dess relation till sekulära statsformer är att texterna på ett tydligt sätt associerar de
sekulära statsformerna som toleranta och fria medan det islamistiska projektet beskrivs i termer av
tvång och kontroll. Ett exempel som förekommer flera gånger i detta sammanhang är berättelsen om
Turkiet och Mustafa Kemals sekulariseringsprocess som inleddes i början av 1920-talet då det
muslimska kalifatet nedmonterades. Dessa beskrivningar präglas många gånger av dels ett tendentiöst
urval av upplysningar och dels av att relevant information utelämnas. Ur ett diskursanalytiskt perspektiv
är även inslag av tystnad och ignorans intressanta aspekter av texten.
I vår tid har man på vissa håll försökt genomföra åtskillnad mellan religion och samhället i övrigt. I Turkiet
genomfördes en sådan åtskillnad redan 1928 och en sekulär (icke-religiös) stat skapades. Religionen blev en
privat fråga för medborgarna.104
Men i till exempel Iran är det de religiösa ledarna som har den yttersta makten också över myndigheterna
och politiken. Både individer och samhällsorganisationen ska vara underställda Gud och islam .
Medborgarnas klädsel och livsföring kontrolleras noga .105
Signifikant för de ovanstående styckena som tagits ur en pedagogisk text för religionskunskap är
tendensen att sammankoppla å ena sidan islam som politiskt system med ett tvångs- och
103 R5: Ola Björlin, Människan och tron: religionskunskap kurs A (Stockholm 2003): 135.
104 R8: 296.
105 Ibid: 296.
25
kontrollbetonat styre och å andra sidan sekulariserade stater med medborgerliga och privata friheter. I
det aktuella exemplet behandlas två fall med vissa centrala historiska beröringspunkter. Som tidigare
berörts har både Turkiet och Iran präglats av kemaliseringsprocesser där man med kraft infört en
sekulär samhällsordning under Mustafa Kemal respektive Mohammad Reza-Shah Pahlavi. Det är riktigt
att stater som Iran utövar en kontroll över medborgarnas klädsel. Vad som emellertid inte framkommer
i ovanstående formuleringar är att såväl det mer sekulärt präglade Turkiet under Mustafa Kemal
respektive Iran under Reza-Shah Pahlavi också utövade kontroll över medborgarnas klädsel. Som
påpekats tidigare i studien strävade man efter att medborgarna skulle klä sig enligt västerländsk livsstil
och man förbjöd bland annat kvinnliga medborgare att bära huvudduk då man identifierade den
islamiska livsstilen med det omoderna och icke-sekulära. Ur transivitetssynpunkt är det återigen värt att
beakta hur de två processerna formuleras i texterna. Medan religionen i det turkiska exemplet blev en
privat fråga för medborgarna tillskrivs de religiösa ledarna i det iranska exemplet en högre grad
agentskap. Stycket ur den pedagogiska texten ovan utgör ett tydligt exempel på föreställningen om att
den sekulära samhällsordningen per definition betraktas som fri och neutral i förhållande till dess
medborgare. Som illustrerats finns det emellertid goda skäl att ifrågasätta denna konstitutiva relation
mellan å ena sidan den sekulära staten som fullständigt fri ifråga om religiositet och å andra sidan den
islamistiska absolutistiska staten som utövar ett religiöst tvång gentemot dess medborgare. I en annan
pedagogisk text återfinner vi samma selektiva tendens i fallet Iran. Nedan vill jag åter rikta
uppmärksamheten mot hur formuleringarna utelämnar relevanta upplysningar i sammanhanget.
Den religiösa fundamentalismen är också stark i den muslimska världen. Den muslimska revolutionen i Iran
som ägde rum i början av 1980-talet innebar införandet av gudsstyre ( teokrati). Lagstiftningen i det nya Iran
hämtades ifrån muslimernas heliga bok Koranen och de iranska medborgarna tvingades acceptera regler och
förordningar som starkt inskränkte deras demokratiska fri- och rättigheter. Kvinnorna fick till t.ex. inte
längre gå barhuvade utomhus utan tvingades dölja sitt hår under en slöja. 106
Formuleringarna tonar tydligt ner de omständigheter som präglade det iranska samhälle som föregick
den islamiska revolutionen (som ägde rum 1979 och inte i början av 1980-talet). Formuleringen
implicerar att Iran under denna period präglades av demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.
Som tidigare illustrerats är så inte fallet men genom att tona ned Shah Pahlavi och omständigheterna
kring dennes styre (vars demokratiska status precis som Khomeinis Iran kan ifrågasättas) framställs
återigen islamismen som ett projekt som innebär slutet på demokratiska fri- och rättigheter.
En annan tendens i de pedagogiska texterna som anknyter till temat är föreställningen om att all
form av tänkande kring sekulärt präglade statsformer (uppdelning mellan religiösa och politiska
institutioner) har ett direkt ursprung i väst eller till och med utgör en imitation av den västerländska
106 SH2: Mats Andersson, Michaela Arlt, Fuat Deniz, Kjell Engelbrekt, Hanns von Hofer, Ci Holmgren, Fredrika
Lagergren, Rolf Lidskog, Börje Ring, Annika Svensson, Henrik Tham, Exposé: samhällskunskap kurs AB
(Stockholm 2003): 182.
26
modellen. Tendensen anknyter tydligt till Shakman Hurds teori om att islam mer än något annat
politiskt-religiöst system fått representera det icke-sekulära i västerländskt medvetande. I detta exempel
närvarar även temat om islamismen som modernitetens motsats, som tidigare behandlats. Textutdraget
nedan är hämtat ur en religionskunskapsbok och diskuterar under rubriken ”Islam idag” olika islamiska
förhållningssätt angående statens organisering efter självständigheten från kolonialmakterna i mitten av
1900-talet. Innehållet i sig är önskvärt, detta stycke öppnar upp för möjligheterna av en politiskt
orienterad islam som är moderat och modern. Dessutom associerar nedanstående stycke sharia med två
positivt laddade värden – jämlikhet och solidaritet. Vad som emellertid är problematiskt är att
formuleringen uteslutande identifierar de moderna dragen med väst, vilket återigen omöjliggör sekulärt
präglade och modernistiska positioner med ursprung i islamisk teori. Dessa kommer istället att
betraktas som lån från väst. Nedanstående formulering återfinns i ett stycke med underrubriken
”Modernism”;
En annan lösning är modernismen. Då har man kvar de grundläggande principerna i sharia, till exempel
jämlikhet och solidaritet. Men när man försöker förverkliga det ideala islamiska samhället lånar man moderna
metoder från Västerlandet.107
Jag ska ge ytterligare ett exempel på denna tendens ur samma pedagogiska text. Nedanstående
formulering återfinns i ett stycke med underrubriken ”Sekularism” och behandlar Mustafa Kemals
reformering av Turkiet under 1920-talet. En intressant aspekt av denna formulering är att sekularismen
behandlas som en fullständigt neutral politik där den enskilde medborgaren erhåller fullständiga
religiösa friheter.
I stället har man infört lagar som bygger på europeiska förebilder och som är religiöst neutrala.
Statsmakten lägger sig inte i den enskildes tro. Den västerländskt orienterade storstadsbefolkningen tycks
acceptera detta, men på landsbygden finns många som vill hålla fast vid de gamla traditionerna.108
Som tidigare behandlats blir det problematiskt att beteckna det kemaliserade Turkiet som ett samhälle
där staten inte lägger sig i den enskildes tro. Även det sekulariserade Turkiet införde lagar som reglerade
medborgarnas religiositet, vilket illustrerats tidigare. Således blir det även problematiskt att i
sammanhanget beteckna dessa lagar som religiöst neutrala. Även detta stycke landar någonstans i
spänningsfältet mellan studiens två teman rörande eurocentriska föreställningar kring moderniteten
respektive sekularismen. Notera ovan hur de västerländska sekulära idéerna direkt associeras till
moderniteten medan den religiösa landsbygdsbefolkningen eftersträvar oföränderlighet och status quo.
Jag ska slutligen ge ett sista exempel på hur eurocentriska diskurstyper närvarar i de pedagogiska
texterna i förhållande till islamiska sekularismer.
Islamiska ledare angrep inte bara européernas kolonialpolitik utan uppfattade hela den västerländska kulturen
107 R2: 91.
108 R1: 92.
27
som oislamisk. Samtidigt påverkades många muslimer av den västerländska sekulariseringen , och såg
religion och politik som åtskilda. 109
Även denna formulering omöjliggör islamiska sekularismer genom att den direkt betecknar muslimska
idéer kring en uppdelning mellan religion och politik som västerländsk påverkan. Även denna
diskurstyp förstärker den dualistiska binarism i kategorischemat som inskriver islamism som det direkt
icke-sekulära i relation till väst som det sekulära. I nedanstående stycke förekommer uttryck för en
eurocentriskt präglad syn på den sekulära statsformens neutralitet i förhållande till det statsideal texten
menar att islamisterna förfäktar. Här är valet av exempel i den pedagogiska texten av särskilt intresse,
där man anför att sharia kan liknas vid att ersätta lagboken med Bibeln. Jämförelsen är djupt
problematisk i sig då den bygger på essentialistiska föreställningar kring religion, politik och
konstitutionell maktdelning. Vidare förutsätter den att västerländsk lag kan frikopplas från dess kristna
idéhistoria och tankegods.
Det finns muslimer – i västvärlden ofta kallade islamister eller fundamentalister – som vill att sharian ska
fungera också som en vanlig, världslig lag. (Ungefär som om man i ett kristet land skulle ersätta lagboken
med Bibeln).110
Det exempel som anges tenderar också att banalisera sharian som rättssytem. Sharia kan långt ifrån
likställas med Bibeln, i Bibeln återfinns inte några konkreta juridiska angivelser om hur samhället bör
vara beskaffat. Sharia är en bred juridisk företeelse med många olika tolkningstraditioner. Ovanstående
uttryck implicerar att sharian står i motsättning till vad som i texten betecknas som vanlig, världslig lag.
Utdraget ovan förutsätter även att alla islamister förespråkar samma grad av shariainflytande i samhället,
nämligen ett totalt inflytande.
Slutligen vill jag uppmärksamma en annan tendens som är intressant i förhållande till de pedagogiska
texternas representationer av islamism och väst i förhållande till sekularism. I två olika texter för
religionskunskapsämnet ersätts ordet Gud med arabiskans Allah i anknytning till just islamismen. 111 Man
kan fråga sig varför Allah plötsligt konsekvent börjar appliceras i texten, i synnerhet då Gud tidigare
använts systematiskt vid behandlingen av islam. Bruket av Allah istället för Gud kan tolkas som en
distanserande och förfrämligande handling och som en markör för att islamisternas syn på religiositet är
av en annorlunda karaktär. Vi bör ha i åtanke att Allah betyder Gud på arabiska och att även kristna
araber tillber Allah. Genom att markera den islamistiska religiositeten och gudsbilden som något
annorlunda förstärks bilden av samma fenomen som en antisekulär företeelse.
109 R4: Bengt Arvidsson, Relief: religionskunskap B kurs: att analysera och förstå religion (Malmö 2005): 115.
110 R6: Svante Skoglund, Emil Mattsson, Ann Sporén, Anja Nyström, Sandra Heaver, Religionskunskap A: bok- och
webb (Göteborg 2003): 66.
111 R1: 92. Se även R3: Lars-Göran Alm, Religionskunskap för gymnasiet kurs B (Stockholm 2003): 111.
28
10.4 Islamismen som en entydig politisk formation
Vidare skulle jag vilja rikta uppmärksamheten mot en utbredd tendens i de analyserade pedagogiska
texterna att monolitisera och behandla islamismen som en entydig politisk formation. Temat knyter an
till binarismen heterogenitet/homogenitet och tar fasta på vilka islamistiska rörelser som behandlas i de
pedagogiska texterna och hur dessa uppträder i förhållande till varandra. Inom ramen för dessa två
kategorier är det inte alltid lika uttalat hur uttryck för islamismens homogenitet upprättas relationellt
med västvärldens heterogenitet som motpol. Det finns emellertid en tendens att generalisera
islamistiska rörelser och riktningar på ett sätt som resulterar i en homogenisering av fenomenet, vilket
enligt min mening förstärker denna diskurstyp. Många gånger refererar man till islamism och hänvisar
till rörelser som sett till ideologi, medel och mål är mycket olika varandra. Vid ett flertal tillfällen
hänvisar de pedagogiska texterna exempelvis till den egyptiska organisationen Muslimska Brödraskapet
som en representant för islamismen vid sidan av andra islamistiska aktörer av en helt annan karaktär.
Många gånger saknas en uppföljande diskussion om de fundamentala skillnader som återfinns mellan
grupperna, vilket kan vara missledande. Nedan illustreras denna tendens med ett par exempel.
I dagens muslimska värld ser traditionalistiska och fundamentalistiska riktningar, till exempel Muslimska
Brödraskapet i arabvärlden och talibanerna i Afghanistan, islam som en hel samhällsordning. 112
Det är riktigt att en gemensam nämnare bland de två aktörerna ovan, Muslimska Brödraskapet och den
afghanska talibanrörelsen är att de strävar efter en islamisering av de samhällen de verkar inom. Som
illustrerats tidigare råder det emellertid stor oenighet mellan de islamistiska rörelserna beträffande både
islamiseringens karaktär, medel och mål. Det ovanstående stycket fixerar det Muslimska Brödraskapet
och den afghanska talibanrörelsen som två representanter för traditionalistiska och fundamentalistiska
rörelser. I den ovanstående meningen förefaller de två aktörerna utgå från en i grunden likartad agenda
i sin strävan efter att skapa en islamisk samhällsordning. Som illustrerats tidigare är det ur flera aspekter
vanskligt att likställa den afghanska talibanrörelsens extremtraditionalistiska islamtolkning med
Muslimska Brödraskapet och den egyptiska mittfåran wassatteya. Muslimska Brödraskapet betraktar
demokrati och mänskliga rättigheter som islamiska ideal och förespråkar en gradvis och icke-våldsam
islamisering av samhället. I detta fall har islamismen blivit den oppositionella kraft som i mångas ögon
representerar ett demokratiskt alternativ i en stat som präglas av korruption och bristen på demokrati.
Islamiska rörelser förändras över tid, precis som svenska partier. 113 Nedan kommer jag återge ytterligare
ett exempel ur en pedagogisk text som tenderar att homogenisera islamismen som politiskt fenomen.
Men det finns många grupper som betonar att Koranens bud måste följas in i minsta detalj . Ett exempel
112 R4: 114 f.
113 Att sätta likhetstecken mellan Muslimska Brödraskapet och den afghanska talibanrörelsen är ungefär likvärdigt med
att likställa Kristdemokraterna med amerikanska ultrakonservativa grupper på den politiska kartans högerkant.
29
är det Muslimska Brödraskapet som bildades 1928 och den s.k. wahhabismen som vill att man ska leva
som Muhammed gjorde. Koranen får inte omtolkas och kvinnor och män bör därför klä sig som man gjorde
på hans tid. 114
Ännu en gång är det Muslimska Brödraskapet som likställs med en betydligt mer konservativ gren av
den sunniislamiska fåran, denna gång representerad av den saudiska wahhabitiska traditionen. Liksom i
förra exemplet konstituerar detta styckede två aktörerna som kompromisslösa bokstavstolkare som
förkastar all form av nytänkande och omtolkning. Dessutom framhålls i texten att dessa grupper
förfäktar en klädstil i linje med den som återfanns hos profeten Muhammed och dennes anhängare på
den arabiska halvön under 600-talet. Vid det här laget behöver jag antagligen inte upprepa Muslimska
Brödraskapets karaktär. Som illustrerats tidigare karaktäriseras wahhabismens och grundaren Abd alWahhabs islamtolkning av en strikt puritansk världsbild. Påståendet ovan prioriterar den wahhabitiska
traditionens uttolkning och gör den gällande även för Muslimska Brödraskapet. En fixering av dessa
associationskedjor kring tecknet islamism riskerar återigen att resultera i en missledande representation
av fenomenet. En annan tendens i de pedagogiska texterna som kan kopplas till bilden av islamismen
som en entydig samhällsideologi är att texterna många gånger sätter likhetstecken mellan sunnitiska och
shiitiska islamistiska aktörer. Man talar exempelvis om den islamiska revolutionen i Iran i en pedagogisk
text för samhällskunskap och övergår sedan omedelbart till att behandla Muslimska Brödraskapet.
115
Således generaliseras även islamistiska stater (exempelvis Iran) och inomstatliga och oppositionella
aktörer (Muslimska Brödraskapet i Egypten). Textutdragen illustrerar en tendens av homogenisering av
det mångfacetterade och föränderliga islamistiska fältet. Ett tydligt drag i detta avseende är att de
pedagogiska texterna premierar puritana rörelsers islamtolkningar, i synnerhet den wahhabitiska och
talbinrörelsens, och applicerar dessa på grupper som intar en betydligt mer moderat position på den
politiska kartan.
10.5 Mothegemoniska uttryck och diskursiv utmaning
Studiens tonvikt ligger på en kritisk granskning av eurocentriska diskurstyper i de pedagogiska texterna.
Emellertid vore det inte särskilt konstruktivt att utelämna formuleringar i texterna som utmanar och
omvandlar de eurocentriska diskurstyperna. I detta avsnitt kommer jag lyfta fram några exempel på
formuleringar som tenderar att luckra upp de binarismer som upprättats på andra håll. Dessa utdrag
problematiserar eurocentriska föreställningar kring det islamistiska projektet genom att placera det i en
relevant historisk kontext och genom att framhålla fältets bredd och spännvidd. Följande stycken är
exempel på att islamismen inte nödvändigtvis alltid betecknas som en bakåtsträvande, absolutistisk och
114 R3: Erica Appelros, Anne-Christine Hornborg, Helena Röcklinsberg, Din tro eller min? Religionskunskap för
gymnasiet (Stockholm 2006) 97 f. I den ursprungliga texten hade Muslimska Brödraskapet respektive wahhabismen
kursiverats. De har i linje med utformningen av denna analys omformaterats till fetstil.
115 SH2: 182.
30
teokratisk företeelse. Inledningsvis lyfter jag fram ett exempel på ett textutdrag som betonar
islamismens mångfacetterade karaktär. Under rubriken ”En fredlig väg?” betonas i denna pedagogiska
text de olika islamisternas skilda synsätt på mål och medel:
Det är viktigt att komma ihåg att islamismen har många ansikten och tar sig olika uttryck . Det finns en
gemensam grundtanke – att befria muslimska länder från främmande inflytande och återge islam dess plats i
samhällslivet. Men det finns olika åsikter om slutmålet och även om vägarna dit .116
I detta textstycke formuleras på ett mycket kärnfullt sätt den nyansering som saknas i många av de
andra pedagogiska texterna. Med hänsyn till textens koherens är detta stycke förvisso placerat i
avsnittets definitiva avslutning. Ur den aspekten ges yttrandet ingen privilegierad position i textens
helhetliga struktur. I samma text förekommer dock ett annat yttrande som med hänsyn till textens
koherens intar en mer central roll. Under rubriken ”Islamisternas kamp” står att läsa:
Samtidigt har det uppstått islamistiska frivilligorganisationer som gör viktiga sociala insatser . När en
olycka inträffar är de på plats med hjälp långt före myndigheterna . De startar förskolor och skolor, och
vissa av dem ger fattiga människor lån så de kan komma igång med små företag. 117
Ovanstånde yttrande utmanar på ett tydligt sätt de eurocentriska föreställningarna kring islamism
genom att just betona islamisternas förmåga och effektivitet vid upprätthållandet av sociala skyddsnät i
myndigheternas frånvaro i vissa stater. Här betonas konstruktiva sidor av det islamistiska projektet.
Formuleringen placerar islamismen i just det historiska sammanhang som är nödvändigt för en fruktbar
förståelse av fenomenet, den många gånger korrupta nationalstatskontext som inte förmår
tillhandahålla medborgarna grundläggande sociala tjänster. Betoningen på en sådan aspekt tenderar att
frambringa helt nya associationskedjor kring tecknet islamism. Man kan emellertid fråga sig varför
denna kontext inte berörts eller ignorerats i många av de andra pedagogiska texterna. I en annan
pedagogisk text behandlas under rubriken ”Med livet som insats” palestinska martyrhandlingar.
Många tror att det handlar om religiös fundamentalism och att de som utför dåden är hjärntvättade. Är det
sant? Visst är det fanatiker med en förvriden verklighetsbild. Men framförallt är det människor som upplever
en närmast total hopplöshet och en vardag som präglas av ständiga förödmjukelser, tvång och våld.118
Även denna formulering kontextualiserar den islamistiska martyrhandlingen på ett sätt som utmanar de
rådande diskurserna genom att placera handlingen i ett sammanhang där den framstår som mindre
irrationell. I en annan pedagogisk text luckras återigen föreställningen om islamismen som ett entydigt
fenomen upp. I nedanstående formulering lyfter texten fram den motstridighet och antagonism som
finns inom det islamistiska fältet.
För en del religiösa grupper är dåd som drabbar civila otillåtna. Så har t.ex. Hizbollah i Libanon tagit
116 R2: 125.
117 Ibid: 123.
118 SH3: Tommy Ferrarini, Harry Flam, Björn Höglund, Leif Jarlén, Birgitta Johansson, Hans Lind, Andreas Lökholm,
Staffan Marklund, Lars Ronnås, Samhälle.nu: samhällskunskap för gymnasiet B-C (Stockholm 20004): 85.
31
avstånd från attentatet på World Trade Center med hänvisning till religionen. 119
Som tidigare berörts utformas de pedagogiska texterna under klart begränsande omständigheter
gällande både urval av kunskapsinnehåll och utrymmet för detta innehåll. De ovanstående utdragen
illustrerar emellertid möjligheterna att med små medel nyansera representationen av en specifik politisk
formering. Mot bakgrund av dessa formuleringar inställer sig dock frågan om varför inte alla
pedagogiska texter inkluderar sådana perspektiv. I det följande avsnittet kommer nu textuella nivå att
diskuteras mot bakgrund av dess sociala praktik.
11. De pedagogiska texterna i relation till diskursens sociala praktik
I föregående avsnitt undersöktes förekomsten och uppbyggnaden av en serie eurocentriska diskurstyper
på textuell nivå i de pedagogiska texterna. I detta avsnitt kommer jag att beröra dessa resultat i ljuset av
den sociala praktik inom vilken diskurstyperna inbäddats. Fairclough menar att det på denna diskursiva
nivå blir relevant att klargöra hur hegemoniska och sociala relationer strukturerats och synliggjorts på
textnivå. Det blir dessutom relevant att diskutera huruvida och i vilka avseenden strukturerna och de
sociala relationerna konstitueras så att de utmanar, omvandlar eller reproducerar den befintliga
diskursordningen.
Jag
kommer
vidare
diskutera
vilka
ideologiska
och
politiska
effekter
diskursordningen kan tänkas innebär med hänsyn till kunskapssystem, sociala relationer och sociala
identiteter.120 I beskrivningen av studiens sociala praktik sammanfördes religionshistorisk och
postkolonial teoribildning. En gemensam nämnare bland de sammanförda teorierna var att de riktade
kritik mot uppfattningen om den västerländska positionen som neutral och objektiv i förhållande till
politisk-religiösa formeringar. Vidare föreslog ansatsen att västerländska hegemoniska formationer
söker upprätta, centrera och universalisera sin kulturella identitet genom att beteckna islamismen som
dess motidé. I de pedagogiska texterna identifierades eurocentriska diskurstyper på basis av ett antal
binarismer. Samtliga binarismer förverkligades i någon mening textuellt genom att islamismen i olika
avseenden fixerades som ett politiskt projekt med avvikande karaktär eller i direkt motsättning till väst.
Gällande de binära kategorierna modernitet/det antimoderna och progression/tradition identifierades flera
gånger diskurstyper som inskriver islamismen som en direkt antimodern företeelse som eftersträvar
tradition och förkastar progression och utveckling. I sammanhanget uttrycks moderniteten också
implicit som ett exklusivt västerländskt utvecklingsprojekt och som en synonym till framgång..
Islamismen betecknades i dessa sammanhang som en rörelse med en strikt dualistisk världsbild vars
politiska projekt primärt definieras i termer av dess förkastande av det västerländska och progressiva
projektet. Islamismen tenderar att konstitueras som en ytterst konservativ politisk formation som
119 SH1: Hans Almgren, Stefan Höjelid, Erik Nilsson, Lenah Skärstrand, Reflex B- och C-kurs (Malmö 2008): 294.
120 Fairclough 1992: 237 f.
32
eftersträvar återupprättandet av det traditionella samhället och uttrycker skepsis gentemot all form av
nytänkande. Ur transitivitetssynpunkt ges islamismen i framställningen av dessa processer en hög grad
av agens medan de europeiska kolonialmakternas roll nedtonas. När det kommer till de muslimska
ländernas självständighet från kolonialmakterna framställs skeendet således som en enkelriktad process
där den springande punkten är bristen på modernitet i kolonierna och där islamiska politiska former
artikuleras som oförenliga med ett progressivt tänkande. I de pedagogiska texterna premierades således
bilden av islamism som en strikt dualistisk och jihadistisk världsbild, vilket möjligen överensstämmer
med wahhabitiskt influerade islamister, men står i direkt motsättning till andra islamistiska grupper.
Beträffande denna binarism återfinns således en tydlig reproduktion av hegemoniska diskurstyper, då
islamismen många gånger textuellt fixeras som modernitetens motsats. Inom detta tema återfinns
således inga direkt mothegemoniska diskursiva uttryck eller någon högre grad av innovation.
Binarismerna demokrati och frihet kontra teokrati och absolutism/totalitarianism förverkligades också
textuellt i flera av de pedagogiska texterna. I texterna konstituerades islamismen som ett strikt
teokratiskt projekt och som direkt oförenligt med demokratiska synsätt. I de pedagogiska texterna
förekommer exempel där textens uppbyggnad implicerar att det är islamismen som fenomen som gör
stater som Saudiarabien och Iran odemokratiska. Det förekommer också formuleringar där islamismen
undantagslöst förfäktar en absolutistisk och kompromisslös tillämpning av sharia. Vidare konstitueras
islamistiska formeringar som totalitära och som förespråkare för grymma kroppsstraff. I anknytning till
denna process ges västvärlden hög agens och en prioriterad position i egenskap av exklusiv kritiker av
dessa straff. Medan väst värnar om människolivets värdighet, konstitueras islamismen som ett projekt
som endast förfäktar Guds värdighet. På denna punkt återfinns emellertid i en senare upplaga av den
pedagogiska texten en diskursiv förskjutning där denna binarism utmanas. Denna text visar prov på hög
intertextualitet, emellertid har ”väst” ersatts av ”både muslimer och andra” som den primära kritikern
av straffen. Här återfinns med andra ord ett uttryck för innovation, omvandling och mothegemoni.
Även det binära kategoriparet sekularism kontra det icke-sekulära/islam upprättades i de pedagogiska
texterna. Islamismen konstituerades i dessa diskurstyper som den sekulära statsformens motsats och all
form av sekulärt präglat islamistiskt tänkande artikuleras som imitationer av väst. Således omöjliggör
dessa texter en islamistisk formation som förfäktar en uppdelning mellan religiösa och politiska
institutioner. I texterna förekommer också en tendens av att konstituera kemaliserade stater som fria
och liberala i motsats till dess islamistiska skedde som beskrivs i termer av tvång och kontroll.
Tendensen yttrar sig genom utelämnande av relevanta upplysningar angående Turkiets respektive Irans
kemaliseringsprocesser.
Beträffande binarismen heterogenitet kontra homogenitet fann jag i analysen att islamismen många gånger
konstitueras som en entydig politisk formation. Vid flera tillfällen i de pedagogiska texterna nämns flera
islamistiska riktningar tillsammans som representanter för fältet, trots att det förekommer stora
33
olikheter och ibland direkta motsättningar gällande världsbild, mål och strategier riktningarna
sinsemellan. Här premieras de puritana rörelsernas världsbild och synsätt, vilka även tillskrivs mer
demokratiskt inriktade islamistiska rörelser. Diskurstypen förstärktes även genom att både sunnitiska
och shiitiska islamistiska aktörer homogeniserades, liksom islamistiska stater och inomstatliga
islamistiska organisationer.
Samtidigt återfanns mothegemoniska uttryck som på flera sätt utmanar de binarismer som upprättas
i flera av de pedagogiska texterna. Det återfanns formuleringar i några av texterna som på ett tydligt
sätt nyanserar och problematiserar synen på islamism som ett entydigt politiskt fenomen. I dessa utdrag
betonas spännvidden inom fältet och de islamistiska rörelserna placeras i en relevant historisk kontext.
Dessa yttranden påvisar att hegemonin inte fullständigt fixerats utan att det finns utrymme för
innovation och omvandling.
Representationerna av islamism i de pedagogiska texterna får onekligen ideologiska och politiska
effekter gällande såväl kunskapssystem som sociala relationer och sociala identiteter. Vad gäller dess
effekter på kunskapssystem ska de pedagogiska texternas konstituerande effekter inte underskattas.
Som påpekats tidigare har pedagogiska texter många gånger en styrande funktion i undervisningen och
de konsumeras i hög utsträckning i den svenska skolan. Det vore både vanskligt och orimligt att uttala
sig om vilka kunskaper kring islamism eleverna har med sig från andra kanaler
innan de möter de
pedagogiska texternas innehåll. Samtidigt finns det skäl att betrakta denna kunskapskanal som mycket
viktig, då den förmår nyansera mediaberättelsernas bild av islamism. Om inte skolan tillhandahåller
alternativa representationer som utmanar och problematiserar den västerländska liberaldemokratiska
positionen i förhållande till andra politisk-religiösa projekt, riskerar de att i samspråk med mediernas
narrativ reproducera och ytterligare fixera de hegemoniska formationer som upptecknats i studiens
teoretiska ansats. Gymnasieskolan ställs då inför ett kunskapssystem som genom att betona skillnader
och avvikelser mellan väst och det islamistiska projektet ytterligare bidrar till förfrämligande och
distansskapande klassifikationssystem. Om varje islamistisk yttring betecknas som odemokratisk
militant jihadism finns också en risk att västvärldens tal om att värna om demokratisk utveckling och
mänskliga rättigheter i den islamiska världen urholkas och förlorar trovärdighet. Ett kunskapssystem
som avfärdar varje islamistiskt uttryck som extremism tenderar också att i en vidare svensk kontext
förstärka
stigmatiserande
hegemoniska
formationer
som
utformas
i
såväl
media-
som
myndighetsdiskurs. Tillsammans med rapporter om radikalisering, tvångsrekrytering och islamistisk
fanatism i förorterna tenderar detta kunskapssystem att ytterligare underblåsa bilden av islam och
islamism som ett hot, vilket i sin tur riskerar att förstärka en islamofobiskt anstruken diskursordning.
Majoritära ideologier av detta slag riskerar att utmynna i beslut där samhällets demokratiska principer
åsidosätts, eller sätts på undantag, på den muslimska minoritetens bekostnad. Tendenser av detta slag
har redan gjort sig gällande i Schweiz (minaretförbud) och Frankrike (förbud av huvudduk och religiösa
34
symboler i skola).
12. Slutsatser
Låt oss inledningsvis upprepa de frågeställningar som undersökningen eftersträvat att besvara. I
studiens inledande fas inställdes frågorna om vilka uttryck för eurocentriska diskurstyper som återfinns
i samtida pedagogiska texter i förhållande till representationer av islamism, samt vilka sådana uttryck
som förekommer i anknytning till representationer av förhållandet mellan västvärlden och islamism.
Vidare inställdes frågan om huruvida det i anslutning till sådana representationer även förekommer
mothegemoniska formationer och utmaning av dessa diskurstyper. Studiens slutsatser har i föregående
stycke redan återgivits i detaljerad form och för att bespara läsaren upprepningar kommer jag här att
fomulera dess huvuddrag.
Studien har med avstamp i dess kategorischema identifierat fyra huvudsakliga teman som kan
kopplas till eurocentriska föreställningar. Inom ramen för det första temat, Islamismen som modernitetens
motsats, förverkligas denna föreställning genom att texterna konstituerar islamismen som att
antimodernt projekt i förhållande till det moderna och progressiva väst. Under temarubriken Demokrati
och frihet kontra teokrati och totalitarianism identifierades diskurstyper i texterna som konstituerar
islamismen i termer av teokrati, absolutism och totalitarianism och som framhåller dess oförenlighet
med demokratiska statsformer. Inom ramen för temat Sekularismens motsats återfanns formuleringar som
upprättade islamismen som en direkt motsats eller motidé till den sekulära statsformen. I dessa utdrag
associerades sekularismen med medborgerliga friheter medan den islamistiska statsformen framställdes
i termer av statligt tvång och kontroll. Temat Islamismen som en entydig politisk formation tog fasta på en
tendens i de pedagogiska texterna av att behandla islamismen som en homogen uppsättning rörelser.
Militanta jihadistiska gruppers världsbilder fick många gånger representera även demokratiskt
orienterade islamistister. Vidare förekom en homogenisering av sunnitiska och shiitiska islamister och
även av islamistiska stater och inomstatliga aktörer. Vad gäller studiens tredje frågeställning rörande
mothegemoniska uttryck identifierades sådana främst med hänsyn till just denna sistnämnda tendens.
De mothegemoniska uttrycken artikulerade islamismen som ett fenomen med en bred spännvid och
framhöll även konstruktiva sidor, som exempelvis vissa islamistiska rörelsers förmåga att upprätthålla
en social infrastruktur i den aktuella statens frånvaro. Således inrymde dessa formuleringar en hänsyn
till de islamistiska rörelsernas kontext, vilket saknades i många andra avseenden.
Slutligen vill jag betona behovet av ytterligare studier på området. Med tanke på studiens ringa
omfång finns för vidare nyanser ett behov av att studera hur eurocentriska föreställningar yttrar sig i
pedagogiska texter i förhållande till representationer av islamism. Det finns även ett behov av att
undersöka detta i pedagogiska texter för historieämnet och även i So-texter för grundskolan. Vidare
35
vore frågan om islamismens utrymme i förhållande till islam som religion intressant att studera, vilket
redan påpekats av Otterbeck. Det vore således också relevant att studera gränsdragningar mellan islam
och islamism i de pedagogiska texterna.
13. Källförteckning
13.1 Tryckta källor
Abou El Fadl, Khaled (2007). The Great Theft: Wrestling Islam From the Extremists . New York:
Harper One
Abu-Rabi, Ibrahim M (1996). Intellectual Origins of Islamic Resurgence in the Modern Arab World .
Albany: State University of New York Press
Ajagán-Lester, Luis (1999). ”Text och Etnicitet: En Diskussion om Texter och Etnisk
Självförståelse”, i: C.A. Säfström och L. Östman (red.), Textanalys: Introduktion till Syftesrelaterad
Kritik. Lund: Studentlitteratur, 121 135
Asad, Talal (1993). Genealogies of Religion. London: John Hopkins University Press
Bader, Veit (2009). ”Secularism, Public Reason or Moderately Agonistic Democracy?”, i: G.
Brahm, Levey, T. Modood (red.), Secularism, Religion and Multicultural Citizenship . Cambridge:
Cambridge University Press, 110135
Bawer, Bruce (2007). While Europe Slept: How Radical Islam is Destroying the West From Within . New
York: Random House/Anchor Books
Bergström, Göran, Boréus, Kristina (red.) (2005). Textens Mening och Makt: Metodbok i
Samhällsvetenskaplig Text- och Diskursanalys . Lund: Studentlitteratur
Bhabha, Homi K (1994). The Location of Culture. London & New York: Routledge
Cavanaugh, William T (2007). ”Colonialism and the Myth of Religious Violence”, i: T. Fitzgerald
(red.), Religion and the Secular: Historical and Colonial Formations . London & Oakville: Equinox,
241260
Collet, Tanja (2009). ”Civilization and civilized in post-9/11 US Presidential Speeches”, Discourse &
Society 20 (4), 455475
Dikeç, Mustafa (2007). Badlands of the Republic: Space, Politics and Urban Policy . Malden & Oxford:
Blackwell Publishing
Esposito, John L, Mogahed, Dalia (2007). Who Speaks For Islam? What a Billion Muslims Really
Think. New York: Gallup Press
Fairclough, Norman (1992). Discourse and Social Change. Cambridge & Malden: Polity Press
Fairclough, Norman, Chouliaraki, Lilie (1999). Discourse in Late Modernity: Rethinking Critical Discourse
Analysis. Edinburgh: Edinburgh University Press
36
Fazlhashemi, Mohammad (2008). Vems Islam? De Kontrastrika Muslimerna . Stockholm: Månpocket/
Norstedts
Fitzgerald, Timothy (2007). ”Encompassing Religion, Privatized Religions and the Invention of
Modern Politics”, i: T. Fitzgerald (red.), Religion and the Secular: Historical and Colonial Formations .
London & Oakville: Equinox, 211240
Fekete, Liz (2009). A Suitable Enemy: Racism, Migration and Islamophobia in Europe . New York: Pluto
Press
Foucault, Michel (2003) (1975). Övervakning och Straff: Fängelsets Födelse . Lund: Arkiv Förlag
Gardell, Mattias (2005). Bin Ladin I Våra Hjärtan: Globaliseringen och Framväxten av Politisk Islam .
Stockholm: Leopard Förlag
Gardell, Mattias (2009). ”Islam och Idén om Europa”, i: E. Lindqvist Hotz (red.), Håller Europa? En
Antologi om Identiteter, Mångkultur och Religiositet. Stockholm: Cordia, 2842
Gottschalk, Peter, Greenberg, Gabriel (2008). Islamophobia: Making Muslims the Enemy . Plymouth:
Rowman & Littlefield Publishers
Grøndahl, Malene, Rugberg Rasmussen, Torben, Sinclair, Kirstine (2003). Hizb ut-Tahrir i Danmark:
Farlig Fundamentalisme Eller Uskyldigt Ungdomsoprør? . Århus: Aarhus Universitetsförlag
Hjärpe, Jan (2007). Profetens Mantel: Den Muslimska Världen 2001 2006. Stockholm: Leopard Förlag
Hjärpe, Jan (2009). Förändringens Vind: Den Muslimska Världen och Islamismen i 25-årigt Perspektiv .
Stockholm: Leopard Förlag
Huntington, Samuel P (1993). ”The Clash of Civilizations?”, Foreign Affairs 72 (3), 2249
Härenstam, Kjell (1993). Skolboks-Islam: Analys av Islam i Läroböcker i Religionskunskap . Göteborg: Acta
Universitatis Gothoburgensis
Jaworski, Adam, Coupland, Nikolas (red.) (1999). The Discourse Reader. London & New York:
Routledge
King, Richard (1999). Orientalism and Religion: Postcolonial Theory, India, and 'The Mystic East' . London
& New York: Routledge
Laclau, Ernesto, Mouffe, Chantal (1985). Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic
Politics. London & New York: Verso
Leudar, Ivan, Marsland, Victoria, Nekvapil, Jiri (2004). ”On Membership Categorization: us ,
them and doing violence in political discourse”,Discourse and Society, 15 (23), 243266
Loomba, Ania (2005). Colonialism/Postcolonialism. New York & London: Routledge
Malm, Andreas (2009). Hatet Mot Muslimer. Stockholm: Atlas
Mahmood, Saba (2005). Politics of Piety: The Islamic Revival and the Feminist Subject . Princeton &
37
Oxford: Princeton University Press
Mattlar, Jörgen (2008). Skolbokspropaganda? En Ideologianalys av Läroböcker i Svenska som Andraspråk
(19952005). Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis
Otterbeck, Jonas (2004). ”Vad Kan Man Egentligen Begära? Läromedelstexter om Islam”,
Didaktikens Forum, 1 (4)
Qutb, Sayyid (2000) (1949). Social Justice in Islam. Oneonta: Islamic Publications International
Qutb, Sayyid (2001) (1964). Milestones. New Dehli: Islamic Book Service
Said, Edward, W (1997). Covering Islam: How the Media and the Experts Determine How We See the Rest
of the World. New York: Vintage Books/Random House
Said, Edward, W (1993). Culture & Imperialism. London: Chatto & Windus
Said, Edward, W (2004). Orientalism. Stockholm: Ordfront Förlag.
Sayyid, S (2003). A Fundamental Fear: Eurocentrism and the Emergence of Islamism . London & New
York: Zed Books
Shakman Hurd, Elizabeth (2008). The Politics of Secularism in International Relations . Princeton &
Oxford: Princeton University Press
Sigurdson, Ola, (2009). Det Postsekulära Tillståndet: Religion, Modernitet, Politik . Göteborg: Glänta
Produktion
Ye'or, Bat (2005). Eurabia: the Euro-Arab Axis. Cranbury: Associated University Presses
13.2 Elektroniska källor
Abdi, Farhad (2009). En Kvalitativ- och Kvantitativstudie av Gymnasieböckers Framställning av Islam: Från
60-talet Fram till 2000-talet. Examensarbete, Uppsala Universitet. Tillgänglig på
www.student.ilu.uu.se Nedladdad 28/5/2010.
The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (1990). Nittonde islamiska konferensen.
Tillgänglig på http://www.religlaw.org/interdocs/docs/cairohrislam1990.htm
Nedladdad 11/05/2010.
I Enlighet Med Skolans Värdegrund? (2006). Rapport 285. Skolverket.
Tillgänglig på http://www.skolverket.se/publikationer?id=1659
Nedladdad 05/05/2010.
Läromedlens roll i undervisningen: Grundskollärares val, användning och bedömning av läromedel i bild, engelska
och samhällskunskap (2006). Rapport 284. Skolverket.
Tillgänglig på http://www.skolverket.se/publikationer?id=1640
Nedladdad 05/05/2010.
38
Malm, Andreas (2008). ”De Räddas Revelj”, Dagens Nyheter. Fulltext tillgänglig på:
http://www.dn.se/dnbok/de-raddas-revelj-1.738664
Publicerad 10/02/2008. Nedladdad 4/4/2010.
Magnusson, Daniel, Nord, Erik (2008). Islams Framställning i Läroböcker: En Komparativ Text- och
Bildanalys av Läroböcker Skrivna Före och Efter den 11 September 2001. Examensarbete, Uppsala
Universitet. Tillgänglig på www.student.ilu.uu.se Nedladdad 28/5/2010.
Otterbeck, Jonas (2009). ”Kritisk Genomgång av Rosengårdsrapporten”, www.islamologi.se
Fulltext tillgänglig på http://www.islamologi.se/?p=727
Publicerad 12/02/2009. Nedladdad 30/3/2010.
Ranstorp, Magnus, Dos Santos, Josefine (2009). Hot mot Demokrati och Värdegrund - en lägesbild från
Malmö. Rapport från Centrum för Assymetriska Hot och Terrorismstudier (CATS) och
Försvarshögskolan. Tillgänglig på http://www.fhs.se/sv/Forskning/Centrumbildningar/CATS/
Nyheter/
Publicerad 28/01/2009. Nedladdad 14/3/2010.
13.3 Pedagogiska texter
Pedagogiska texter för samhällskunskap
SH1
Almgren, Hans, Höjelid, Stefan, Nilsson, Erik, Skärstrand, Lenah, 2008. Reflex B- och Ckurs. Malmö: Gleerups Utbildning
SH2
Andersson, Mats, Arlt, Michaela, Deniz, Fuat, Engelbrekt, Kjell, von Hofer, Hanns,
Holmgren, Ci, Lagergren, Fredrika, Lidskog, Rolf, Ring, Börje, Svensson, Annika, Tham,
Henrik, 2003. Exposé: Samhällskunskap kurs AB. Stockholm: Liber
SH3
Ferrarini, Tommy, Flam, Harry, Höglund, Björn, Jarlén, Leif, Johansson, Birgitta, Lind,
Hans, Lökholm, Andreas, Marklund, Staffan, Ronnås, Lars (2004). Samhälle.nu:
Samhällskunskap för Gymnasiet B-C. Stockholm: Natur och Kultur
SH4
Palmquist, Christer, Widberg, Hans Kristian (2004). Millennium Samhällskunskap.
Stockholm: Bonnier Utbildning
SH5
Palmquist, Christer, Widberg, Hans Kristian (2007). Nya Millennium: Samhällskunskap A-BC. Stockholm: Bonnier Utbildning
Pedagogiska texter för religionskunskap
R1
Alm, Lars-Göran (2002). Religionskunskap för Gymnasiet Kurs A . Stockholm: Natur och
Kultur
R2
Alm, Lars-Göran (2009). Religionskunskap för Gymnasiet Kurs A . Stockholm: Natur och
Kultur
R3
Appelros, Erica, Hornborg, Anne-Christine, Röcklinsberg, Helena (2006). Din Tro Eller
Min? Religionskunskap för Gymnasiet . Stockholm: Natur och Kultur
39
R4
Arvidsson, Bengt (2005). Relief – Religionskunskap B Kurs: Att Analysera och Förstå Religion .
Malmö: Gleerups Utbildning
R5
Björlin, Ola (2003). Människan och Tron: Religionskunskap Kurs A . Stockholm: Bonnier
Utbildning
R6
Skoglund, Svante, Mattsson, Emil, Sporén, Ann, Nyström, Anja, Heaver, Sandra (2003).
Religionskunskap A: Bok- och – Webb. Göteborg: Bok & Webb
R7
Tidman, Nils-Åke, Arvidsson, Bengt, Axelsson, Hans, Hermansson, Magnus (2003).
Relief: Religionskunskap A Plus. Malmö: Gleerups Utbildning
R8
Rundblom, Gunilla, Berg, Leif (2002). Liv och Mening: Stora Boken. Uppsala: Aros
Läromedel
40
