Födda att representera Gud,
på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid
Föreläsning 6
Guds avbild och likhet, gudomlig relation första etappen
Torsdag 20 oktober 2016
Inledning
Vi är skapade till Guds avbild och likhet. Gud skapar genom sitt ord, sin dialogos, med den materia som redan förefinns i tillvaron. Historien börjar när
ordet talas och allt som finns till får en betydelse, en mening och därmed börjar
relatera till sin omgivning. Gud är det levande skaparordet, på hebreiska dabar.
Det är ordet, benämningen eller beskrivningen, som gör att jag kan uppfatta
fenomenet som blir till. Vi, varje människa och alla människor, är inte bara
berörda av Gud, av själva skaparordet. Vi blir inte bara till som människor. Vi,
var och en och alla människor, är en avbild och likhet av Gud. Den franske
bibelöversättaren André Chouraqui tolkade det som att vi är en ”kopia” av Gud.
Gud är samtidigt inte en kopia av oss, ett slags förstorad antropomorf varelse.
Det är vi som är theomorfa, kallade att representera Gud i skapelsen och
historien, att bli gudomliggjorda.
Förra gången försökte vi fånga in detta levande skaparord, som vi kallar Gud,
denna vind som talar och något blir till. Det är förstås omöjligt i sig och ändå
behöver vi på något sätt konkretisera eller benämna det vi relaterar till. När vi
vänder på frågan och tar oss an avbilden, människan, så bygger vi på synbara
och återgivna erfarenheter. Trots det, rör vi oss ändå i ett slags dimma eftersom
allt det som vi säger om oss själva är subjektiva tolkningar. När är en människa
gudomliggjord, fullkomlig? Hur närmar hon sig denna grundläggande kallelse
att vara människa? Hur blir vi det levande skaparordet i vår tur? Hur blir vi
själva ett ord som ger mening och utvidgar tillvarons gränser?
Mycket i bibelns berättelser handlar om vår strävan och våra misslyckanden i att
bli mer människa, bli hela människor, heliga människor. När Jesus utlägger
Torah i det vi kallar Bergspredikan i Matteusevangeliet säger han ”Var
fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48). Människans
kallelse är varken mer eller mindre än just att vara fullkomlig.
Nu är inte människan fullkomlig. Skapelsen är däremot fullkomlig, så till vida
att potentialen till fullkomlighet finns där. Människan har samma potential till
fullkomlighet. Tolvhundratalsteologen Thomas av Aquino fastslår att människan
är capax Dei, har förmåga till eller potential till Gud. Därmed har jag inte sagt
att vare sig skapelsen eller människan är perfekta. Vi är på väg och
förutsättningarna för fullkomlighet finns där. Som de bristfälliga varelser vi är
1
rör vi ihop helhet, helighet, fullkomlighet och perfektion. Perfektion utesluter
liv, rörelse och möjligheten till utveckling, expansion och förändring. Perfektion
är något stelt och dött, något som inte längre kan skapa nytt eller förändras. Att
leva heligt, att vara en hel människa och relationell person, är att vara på väg, att
utvecklas, förändras och förvandlas. Det förutsätter att vi gör misstag. Ett äkta
helgon strävar efter fullkomlighet, att representera Gud, men vet att det finns en
avgrund mellan livet här och nu och en slutlig fullbordan. Samtidigt kan
fullkomligheten lysa igenom och ta form i den människa som är hel i sig själv
och i sina relationer under det vi kallar heliga ögonblick.
När jag i den fjärde föreläsningen behandlade det subversiva minnet talade jag
bland annat om Guds levande skaparord, det vi oftast kallar budorden. Där
inbjuds vi att mima Gud genom att respektera sabbaten. Då ger vi en gudomlig
värdighet åt oss själva och varandra. I den tredje föreläsningen betonade jag att
vi måste lyssna med hela kroppen, med hela oss, och att detta i den hebreiska
traditionen uttrycks som att hjärtat är våra öron, att vi lyssnar med vårt hjärta.
Hjärtat är platsen för den intima relationen med Gud, där vi verkligen kan nå en
djup och äkta kunskap om tillvaron och skapelsen genom att förenas med
densamma. Kunskap på hebreiska är ordet som beskriver en sexuell relation. Vi
blir hela i och genom våra relationer, i lyssnandet och utbytet av erfarenheter.
Helgelseprocessen är en kroppslig realitet, vi måste finnas närvarande till kropp,
själ och ande för att kunna göra skillnad, för att namnge och skilja ljuset från
mörkret.
Helighet och fullkomlighet
Hur ska vi då vara för att bli hela, heliga människor och vara fullkomliga som
Gud, det vill säga representera Gud i vår egen tid och miljö? Först kan vi slå fast
att vi inte kan bli hela och heliga människor för oss själva, utan att det alltid
måste ske i en social, det vill säga relationell, tillvaro. Ordet måste
kommuniceras och på ett eller annat sätt tas emot. Det måste i någon mån
förvandla något i tillvaron, att göra skillnad. Att representera Gud får alltid
konsekvenser för omgivningen i stort.
Påven Johannes Paulus II lyfte särskilt fram begreppet social helighet. I ett tal
till deltagarna i den första världskongressen för Justitia et Pax i oktober 2004
sade han: ”Tiden är nu inne för en förnyelse av social helighet, för helgon som
gör klart för världen och i världen Evangeliets eviga och outtömliga rikedomar”.
De ska med Evangeliets nåd ”ge liv åt arbetets, ekonomins och politikens
mänskliga verklighet och utstaka fredens, rättvisans och vänskapens stigar bland
folken”. Begreppet social helighet anspelar här på den inverkan ett heligt liv och
verksamhet har på samhället i stort. Lite drastiskt skulle man kunna säga att
2
helighet i sig måste vara något socialt, eller så finns den inte alls, och då i
betydelsen relationell, något som påverkar vår nästa på ett eller annat sätt.
Heligheten har då också sin grund i en gudsrelation och i en livshållning utifrån
de teologala dygderna tro, hopp och kärlek. Dessa dygder ska inte begränsas till
en kristen livshållning utan är allmänmänskliga och nödvändiga för vår
överlevnad. De är också oundgängliga byggstenar i ett samhälle grundat på
mänskliga rättigheter och social samhörighet. Jag kommer att återkomma till
dessa teologala dygder senare i föreläsningsserien.
I 3 Mos 19 hittar vi den så kallade helighetslagen som inleds med följande ord:
”Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är
helig. Var och en av er skall vörda sin mor och sin far och hålla mina sabbater.
Jag är Herren, er Gud. Vänd er inte till avgudarna. Gjut inga gudabilder åt er.
Jag är Herren, er Gud, ” (3 Mos 19:2-4). Därefter följer en rad föreskrifter på
handlingar som gör folket heligt, till Guds representanter på jorden. Flera av
föreskrifterna har med en god samhällsordning att göra. I 19:9-10 läser vi att:
”När grödan bärgas i ert land, skall du inte skörda ända ut till åkerrenen, inte
heller skall du samla in de sista axen av skörden. Du skall inte göra någon
efterskörd i din vingård, inte heller plocka upp nerfallna druvor. Du skall lämna
kvar det åt den fattige och åt invandraren. Jag är Herren, er Gud.”
Vidare får inte folket stjäla, bedra eller lura varandra. De uppmanas att döma
rättvist och inte utifrån person. De ska heller inte förtala varandra eller hämnas
på varandra. Vissa av lagarna är eviga och universella, ett slags tidiga mänskliga
rättigheter. Andra är kulturellt begränsade och tidsbundna. Somliga kan vi tycka
är lite lustiga som förbudet att klippa håret vid tinningarna (19:27) eller att låta
tatuera sig (19:28). Ur vårt perspektiv är lagen om hur man ska behandla
invandraren intressant: ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte
förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd.
Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är
Herren, er Gud,” 3 Mos 19:33-34.
Vi ser direkt att helighet pekar på ett socialt och relationellt förhållningssätt.
Men det är inte bara vad vi konkret utför som är avgörande för heligheten och
fullkomligheten. Berättelsen om den gode samariern visar på något som
verkligen är helighetens akilleshäl.
”En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad
skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur
lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta
och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din
nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att
visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På
3
den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och
blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom,
och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma
samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma
sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och
gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där,
och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren
och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett
värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt
värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på
återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens
nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus:
”Gå du och gör som han!”, Luk 10:25-37.
Samariern handlar medmänskligt och gott. Men det är inte det som ger honom
helighet utan är egentligen något självklart. I vad ligger då det heliga, det som vi
är kallade att göra i vår tur? Förmodligen var samariern på väg till något, en
avtalad tid, en på förhand uppgjord och planerad handling av något slag. Att han
handlar gott ligger inte i första hand i den fysiska omsorgen om den överfallne
mannen. Det heliga och faktiskt svåra är att samariern utan att tveka bryter sin
på förhand gjorda planering. Han var på väg till något och han ser och inser att
han behövs på en annan plats för en annan medmänniska som han inte tidigare
haft några relationer till. Helighet ligger i att verkligen se vad som behövs göras
här och nu och våga vika av från den väg som jag dittills följt. Så fort han ser
den överfallne mannen finns en relation mellan dem och han får ett ansvar för
denna nya relation. Samariern ser sin medbroder i en hittills okänd och
främmande människa. Han inser att det är han som är medmänniskan just här
och nu, som den som behöver honom. Han måste fatta ett beslut som antagligen
lägger käppar i hjulet för hans planer, kanske ett handelsavtal eller en
familjeangelägenhet. Han vet att han kommer att få problem senare. Men
samariern ser och inser att hans kallelse här och nu är att omedelbart bistå en
medmänniska och gör det.
Att vara helig är inte bara att respektera överenskomna sociala regler, hur bra de
än är, utan att i stunden agera med det vi är och har för den som behöver våra
händer, fötter, resurser och förmågor just här och nu.
Att vara helig och fullkomlig, Guds avbild och likhet, att representera Gud i
skapelsen är att handla som en fullödig och fysiskt och psykiskt helt närvarande
människa. I påven Paulus VI:s socialencyklika, Populorum Progressio, Folken
framsteg, från 1967 läser vi: ”Det rör sig alltså om att främja en mer fullödig
humanism. Detta innebär en mångsidig utveckling av hela människan hos alla
människor. En stängd humanism, utan förståelse för andliga värden eller för
4
Gud, som är deras källa, skulle kunna ha en skenbar framgång. Visst kan
människan organisera jorden utan Gud, men ’utan Gud blir det till slut något
mot människan. En exklusiv humanism är en omänsklig humanism.’ Sann
humanism innebär alltså öppenhet mot det absoluta, insikt om en kallelse, som
ger en sann bild av det anliga livet. Människan är verkligen inte norm för allt;
tvärtom, först när hon går utöver sig själv förverkligar hon sig själv, med Pascals
ord: L’homme passe infiniment l’homme – människan är oändligt större än
människan” (§ 42). Det här är ingen kristen specialitet utan kan tillämpas på alla
religiösa traditioner.
Man kan säga att en humanism utan kallelsen att representera Gud visserligen
kan göra gott och följa grundläggande rättigheter och skyldigheter. Men den går
inte utöver sig själv, den ser inte Guds avbild och likhet i varje människa och i
alla människor. Den ser inte ett medsyskon i varje person vi möter. Därför blir
inte människan ett levande skaparord i en humanism utan Gud, hon kommer inte
automatiskt att bryta sina egna planer för någon annans skull. En äkta humanism
och en äkta helighet är också alltid solidarisk.
I kompendiet om katolska kyrkans sociallära läser vi att ”den mänskliga
personens fullkomnande (…) utvecklas i historien och förmedlas genom
personliga relationer med andra människor, relationer som i sin tur uppnår
fullkomlighet tack vare engagemanget att göra världen rättvis och fredlig” (§
58). Helighet och ytterst frälsning kan sökas även i rent världsliga aktiviteter
som handel och ekonomi och sociallärekompendiet kallar dessa områden för
helighetens och frälsningens platser när vi ger uttryck åt kärlek och solidaritet
inom dessa verksamhetsfält (§326). 1
Att vara Guds levande skaparord här och nu är att ge ett verktyg för
meningsskapande åt sina medmänniskor och världen. Jag ger ordet, uttalar ordet,
men det utgör inte meningen i sig. Du, den andre måste uppfatta det, ta emot det,
för att det ska få betydelse i en relation, i en social verklighet. Då har dialogen
blivit meningsfull. Det innebär att en människas helhet, helighet eller
fullkomlighet också omfattar ett martyrskap, ett påtagligt vittnesbörd. Den gode
samariern var tvungen att bryta sina planer och det kan inte annat än ha medfört
en hel del olägenheter, kanske vrede från dem han var på väg till. Att vittna om
Guds levande skaparord är en utmaning och framkallar långt ifrån en positiv
eller behaglig respons. Tvärtom, så tvingas ju även andra människor att ge upp
sina planer och förväntningar på mig! Oftast ger det bara upphov till irritation,
men i värsta fall leder det till ett äkta martyrskap. Priorn för trappistklostret, Vår
Fru av Atlas, i Algeriet, som blev känt genom filmen ”Gudar och människor”,
Christian de Chergé, gav uttryck åt just detta i sitt andliga testamente: ”Om det
1
Pontifical Council for Justice and Peace, Compendium of the Social Doctrine of the Church, Libreria Editrice
Vaticana, 2004
5
en dag händer – och den dagen kan vara i dag – att jag faller offer för
terrorismen, som nu tycks uppsluka alla utlänningar som bor i Algeriet, så vill
jag påminna min kommunitet, min kyrka och min familj om att jag har GIVIT
mitt liv till Gud och till det här landet.”2 Bröderna kidnappades av terrorister den
26 mars 1996 och avrättades 21 maj samma år.
Att vara som en livmoder – Guds barmhärtighet
Det absolut vanligaste sättet att beskriva Gud är att tala om Guds barmhärtighet.
Den skildras på en rad olika sätt och det finns anledning att stanna upp vid just
denna vår kallelse till barmhärtighet. Själva ordet används ofta parallellt med
medlidande och nåd. Det är med barmhärtighet, medlidande och nåd som vi i
vår tillvaro ska representera Gud på. Till detta ska också läggas rättfärdighet och
sanning. Alla dessa förhållningssätt har olika djupgående betydelser i bibeln och
jag ska här antyda några av dem.
Var ligger Guds barmhärtighet? Själva ordet på hebreiska, rehem, eller ofta i
pluralis, rahamim, åsyftar ursprungligen livmodern. Ibland har det med alla våra
inälvor att göra vilket på grekiska är splangchna, som platsen där vi upprörs och
varifrån vi visar medlidande, ”lider tillsammans med” någon. Verbet på
grekiska, splangchnizomai, betyder bokstavligen ”att ha inälvorna i rörelse”
eller i ”uppror”. Bibeln beskriver hur Gud, eller i evangelierna Jesus, reagerar
rent fysiskt på människors elände eller maktmissbruk.
I Andra Mosebok 34:6-7 talar Gud om sig själv till Mose på ett dubbelbottnat
sätt: ”Och Herren gick förbi honom och ropade: ”Herren, Herren är en
barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han
håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men
lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba
barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.” Gud känner med sitt folk och det i
hela sig, utifrån sitt kraftcentrum, livmodern, Gud är barmhärtig. Gud visar
också nåd, hesed på hebreiska. Därtill är Gud sen till vrede, rik på kärlek och
trofasthet. Gud förlåter synd, skuld och brist samtidigt som Gud ändå låter den
skyldige straffas intill fjärde led. Det här är bara ett lösryckt uttalande om Gud
från en tradition bland många i den hebreiska bibeln. Men det citeras ofta och
det finns anledning att försöka förstå det.
Livmodern som kroppslig plats är viktig. De som har övat meditation enligt den
buddhistiska zen-traditionen känner till att människans kraftcentrum förläggs till
ett område några centimeter nedanför naveln, det så kallade hara. Utövarna
2
Orsuto, Donna, Holiness, Continuum, London, 2006; s 58
6
uppmanas förlägga hela sin närvaro i detta område, att låta andningen utgå
därifrån. Samma kraftcentrum används också i de asiatiska kampsporterna och
vi är flera som erfarit att vi faktiskt fått mer fysisk styrka genom att träna upp
närvaron i det området. Vi får också en naturligt stadig sittställning om vi låter
hara bilda utgångspunkten för hur vi sitter, men också går och står.
Livmodern är förstås helt central för människans liv som sådant. Varje foster är
helt beroende av att allt fungerar som det ska i livmodern och att moderns styrka
också förläggs dit. Barmhärtighet är ett slags urkraft, en skaparkraft som kan
förändra allt. Guds makt ligger i just barmhärtigheten. Men det avser också att
beskriva Guds trofasthet mot sin skapelse. Det är också något som blir begripligt
om vi tänker på relationen mellan modern och fostret i livmodern. I trofastheten
ligger både en skyddsfaktor mot det som kan skada och vara ont och ett löfte om
att aldrig överge det som behöver min konkreta insats. Att beskriva Gud som en
livmoder vill också tydliggöra den intima förbundenheten mellan Gud och
skapelsen. Lite olyckligt översätts ibland rehem eller pluralformen rahamim
med ”hjärta”, inte minst när Gud beskrivs som fader eller herre i samma kontext.
I Jer 31:20 läser vi: ”Är Efraim min käraste son, är han mitt älsklingsbarn? Han
förblir i mina tankar, trots att jag ofta gått till rätta med honom. Mitt hjärta
blöder för honom, jag måste förbarma mig över honom, säger Herren.” I själva
verket står det att ”Min livmoder blöder för honom”.
Begreppet barmhärtighet paras ofta med nåd, hesed. Det är egentligen både
svåröversatt och svårbegripligt i vår kommersialiserade och kapitalistiska värld.
Alla de begrepp som förknippas med Guds handlande har med överflöd att göra.
Potentialen i naturen är enorm även om mycket inte går att använda och det
mesta dör, exempelvis är det bara en spermie som kan befrukta kvinnans ägg,
alla övriga dör. Hesed är skapelsens förutsättning, att allt är överflöd och gratis.
Hesed står för Guds överflödande generositet. Men precis som rehem så har
hesed också en grund i trofasthet, att Gud inte överger sin skapelse. Hesed blev
översatt med charis på grekiska som fick en framträdande plats i de
nytestamentliga skrifterna. På grekiska har begreppet en tonalitet åt något som är
angenämnt, behagligt, något som skänks eller beviljas gratis och utan
motprestationer. Det är ett uttryck för frikostighet men innebär också att förlåta
utan någon kompensation och beskriver något välvilligt, charmfullt och vänligt.
Guds trofasthet, ’emet, bekräftar bara det som redan sagts. Ofta översätts det
också med sanning. Det kommer ur det hebreiska ordet Aman, ’man, det vill
säga det liturgiska Amen. Grundbetydelsen är något som är solitt och säkert, det
som man kan lita på. Sanningen är något man kan stödja sig på, något beprövat
och tillförlitligt.
7
Men vem är då den som blir straffad intill fjärde led i vår text? Gud förlåter ju
alla brott som människan kan tänkas göra, synd, skuld och brist. I själva texten
handlar det om de människor som inte är villiga att ingå i förbundet med Gud,
att acceptera livmoderns villkor. Om vi skär av navelsträngen med Gud,
ursprungsordet, varat självt, blir det givetvis svårt för oss att representera Gud
inför varandra och hela skapelsen. Vi ställer oss i så fall utanför gemenskapen
och det får konsekvenser intill fjärde led. Gud och människa utvecklas
tillsammans och vilar i sin intima gemenskap i en förbundenhet som är
barmhärtighet.
Sammanfattningen på barmhärtighet, nåd och trofasthet i den hebreiska
betydelsen hittar vi i psaltarpsalm 103. Den inleds med att vi som hela
människor vill lova Gud: ” Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans
heliga namn!” (v. 1). ”Själen” är här människans andning, det är andningen som
lovar Gud, som relaterar till Guds egen andning, ruah, något vi ska komma
tillbaka till í nästa föreläsning. Sedan kommer en förklaring till vad
barmhärtighet och nåd innebär (vv 2-5): ”Lova Herren, min själ, minns allt det
goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han
räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, han fyller
mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn.” Om vi representerar
Gud innebär det att vi ska göra likadant, förlåta, bota, rädda, göra gott.
Barmhärtigheten är oändlig och den yttrar sig som ömhet (vv 11 – 14): ”Ty så
hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som
fruktar honom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han
vår synd. Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem
som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.”
Ömheten som det talas om är just Guds livmoder på hebreiska. Men ömheten är
inget luddigt eller mjukt, det är en ömhet som agerar, skipar rättvisa och visar en
konkret omsorg. Det är en ömhet som rör om i våra inälvor.
Och då kommer vi tillbaka till den nytestamentliga termen för upprörda inälvor,
splangchna, oftast i form av ett verb. Jesus upprörs över orättvisor och
människors småsinthet och ondska och visar på Guds barmhärtighet, trofasthet,
ömhet och rättfärdighet. I berättelsen om den barmhärtige fadern, och inte den
förlorade sonen, som den oftast kallas, står det att ”Och han (sonen) gav sig av
hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av
medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom”, Luk
15:20. Det som är översatt med ”fylldes av medlidande” är på grekiska
”upprördes hans inälvor av medlidande”. I Markus 1:40-41 läser vi följande:
”En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: ”Vill du, så kan du göra
mig ren.” Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade:
”Jag vill. Bli ren!” Här har översättaren valt ett starkare uttryck för samma
8
grekiska ord kanske för att betona hur Jesus reagerar på människors olycka.
Jesus handlar utifrån sin vrede över sakernas tillstånd.
Upprörs vi på samma sätt över orättvisor, olyckor, lidande, maktmissbruk och
förtryck? Reagerar vi fysiskt på det elände som omger oss? Eller föredrar vi att
teoretisera? Jag säger det sista som en liten provokation, men också för att våra
bibelöversättningar ofta försöker hitta icke-kroppsliga omskrivningar för det
som är grundläggande fysiska upplevelser. När vår nuvarande påve Franciskus
talar om att kyrkan ska vara ett fältsjukhus, att vi ska smutsa ner våra händer
både bildligt och bokstavligt, när vi ska ta kyrkan ut i marginalen så gör han det
i linje med vad det innebär att representera Gud i vår tid. Påven har också
uppmanat till en ”ömhetens revolution” i skriften Evangelii Gaudium.3
Alla människors kallelse till helighet
Under Andra Vatikankonciliet 1962 – 65 fastslog katolska kyrkan att alla
människor är kallade att bli heliga. I den dogmatiska konstitutionen om kyrkan,
Lumen Gentium, ägnades ett helt avsnitt åt detta. Det framhölls tydligt att det var
en allmänmänsklig kallelse som omfattar hela mänskligheten oavsett vilken
religiös tradition man tillhör. Det handlar om att vara människa fullt ut och på
det sätt som är vars och ens kallelse. Vi helgas, eller kanske tränas, i detta
genom livets egna villkor och skeenden, genom att vara vakna och svara på det
som finns omkring oss i varje given stund. Berättelsen om samariern som
stannar upp för det som finns framför honom, reagerar och agerar utan att tänka
på sin egen bekvämlighet är förebilden. Hur det sedan sker för oss är något
mycket individuellt. Men det drabbar oss alla.
Den franska sociologen och mystikern, Madeleine Delbrêl,4 har ofta talat om
livets små oberäkneligheter som vår främsta läromästare i att helgas och att
representera Gud i vardagen. I boken Nous autre, gens des rues, skriver hon:
”Det är telefonen som ringer. Det är nyckeln som vägrar fungera. Det är bussen
som inte kommer som den ska, som är fullsatt och kör förbi oss. Det är vår
bordsgranne som tar all plats under middagen. Det är dagens eget kugghjul, det
ena som leder till det andra, arbetsuppgiften som vi inte själva skulle ha valt.”5.
Listan på irritationsmoment och oväntade händelser där vi kallas att vara, och
ingen annanstans, eller att gripa in i när vi skulle gjort något annat, är outtömlig.
Madeleine Delbrêl säger att vi kan göra dem till ett schackspel eller en
idrottskamp eller så kan vi låta dessa vardagshändelser pryda oss som
3
Franciskus, Evangelii Gaudium, § 89
1904 - 1964
5
Delbrêl, Madeleine, Nous autres, gens des rues, Textes missionnaires présentés par Jacques Loew, Seuil, Paris,
1966; s 69
4
9
oumbärliga smycken till en balklänning! Det är vårt inre förhållningssätt som är
avgörande.
I dikten ”Lydnadens bal” vittnar hon om sin tillit till livet självt, att våga befinna
sig mitt i tillvarons oberäknelighet, att låta sig helt ledas av ”Guds nåds armar”.
Bibelcitatet som inleder dikten är: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa”
(Matt 11:17a) och visar hur ofta vi missförstår Guds vilja med oss.
”Det är 14 juli. Alla går ut för att dansa. Överallt, sedan månader, ja, år tillbaka,
dansar världen. Ju mer man dör där, ju mer dansar man. Krigsvågor, dansvågor.
Det finns verkligen mycket ljud. De allvarliga människorna sover. Ordensfolket
sjunger matutin till den helige Henrik, kungen. Och jag, jag tänker på den andre
kungen, på kung David som dansade framför Arken.
För om det finns många heliga människor som inte tycker om att dansa, så finns
det många helgon som känt behov av att dansa, för de var så lyckliga över att
leva: den heliga Theresa med kastanjetterna, den helige Johannes av Korset med
ett Jesusbarn i famnen, och den helige Franciskus inför påven. Om du, Herre,
var allt för oss, skulle vi inte kunna motstå detta behov av att dansa, som bryter
fram över världen och vi skulle lyckas gissa vilken dans du skulle vilja få oss att
dansa när vi förenar våra steg med din Försyn.
För jag tror att du har nog av människor som alltid talar om att tjäna dig med
befälens ansiktsuttryck, att känna dig med lärarnas miner, att nå fram till dig
med idrottsregler. Att älska dig som man älskar varandra i ett gammalt hushåll.
En dag när du hade lust på något annorlunda, så uppfann du den helige
Franciskus, och du gjorde så din jonglör. Så det är upp till oss att uppfinna oss
att vara glada människor som dansar sitt liv med dig.
För att vara en god dansare, med dig som med andra, så kan man inte veta vart
det ska leda. Man måste vara följsam, vara livlig, vara lätt, framför allt inte stel.
Man får inte be dig om förklaringar på de steg du behagar ta. Vi måste vara som
en förlängning, smidig och levande av dig, och ta emot orkesterns rytm genom
dig. Man får inte vilja gå framåt till varje pris, utan snarare snurra runt och gå åt
sidan. Man måste kunna stanna upp och glida fram istället får att gå fram. Och
allt det här skulle bara vara några idiotiska steg om inte musiken gjorde det till
en harmoni.
Men vi glömmer bort din andes musik och gör vårt liv till en gymnastikövning;
vi glömmer bort att i dina armar så dansar livet, vi glömmer bort att din Heliga
10
Vilja är en outgrundlig fantasi, och att det bara finns monotoni och tristess för de
gamla själarna som bildar tapeten till din kärleks glädjebal.
Herre, kom och bjud upp oss. Vi är beredda att dansa ärendet som måste göras,
räkenskaperna, middagen att laga, vakan där vi kommer att somna. Vi är
beredda att dansa arbetets dans, värmens dans och senare kylans dans, och om
vissa tonarter går i moll så är de inte trista för det; om vissa gör oss andfådda så
tappar vi ändå inte andan helt. Och om några knuffas så tar vi det med ett skratt,
för vi vet att sådant händer i dansen.
Herre, undervisa oss om platsen som, i denna eviga roman som påbörjats mellan
dig och oss, denna unika bal utgör i vår lydnad.
Uppenbara för oss dina planers stora orkester, där det som du tillåter infogar
några märkliga toner i den fridfullhet som du vill. Lär oss att varje dag klä oss i
våra mänskliga villkor som i en balklänning, som gör att vi i dig kommer att
älska alla dess detaljer som oumbärliga smycken.
Gör så att vi lever våra liv, inte som ett uträknat schackspel, inte som en hård
idrottskamp, inte som ett teoretiskt huvudbry, utan som en fest utan slut, där
mötet med dig förnyas, som en bal, som en dans, i din nåds armar, i kärlekens
universella musik.
Herre kom och bjud upp oss.”6
Så här enkelt, eller så här svårt är det att representera Gud i världen. Detta är att
vara Guds avbild och likhet. Om vi bottnar i oss själva, i vårt hara eller varför
inte livmoder, det vill säga i Guds barmhärtighet, finns mycket att bemöta och
åtgärda efter vars och ens förmåga, men i grunden inget att frukta.
Sr Madeleine Fredell OP
6
Delbrêl, Madeleine, Nous autres, gens des rues, Textes missionnaires présentés par Jacques Loew, Seuil, Paris,
1966; ss 89
11
