Irene Grönwall irene.gronwallelia.com för FGO årsmöte 18-19/3 -06
Skam och stolthet. Nathanson.
Skam handlar om kvaliteten hos vår person, vårt själv. När vi känner oss skyldiga kan vi
betala tillbaka för den skadan vi gjort. Bikten är ett sätt att fråntas skuld. Skam följer ofta efter
en stunds utsatthet; det som har blivit exponerat är någonting vi skulle ha föredragit att
fortsätta vara gömt, vanligtvis något av intim eller personlig karaktär.
Skam är den dolda kraften bakom mycket av det som upptar oss i det dagliga livet.
Emotioner, vilka är i sig själva händelser i en individs liv, triggas av händelser. Det som ”bor”
i vårt minne lagras tillsammans med emotioner; på så sätt har vi alla vår alldeles egna
personliga ” informations bank” av emotion relaterad data. Denna förvaringsplats utgör
färgandet av en händelse – det som är väldigt personligt.
I frisk stolthet finns ”kompetens – njutning”, dvs. vi njuter av att vara kompetenta, när vår
kompetens har blivit testad i en atmosfär av upprymdhet. Stolthetens glädje gör oss offentliga,
skammen gör oss privata. Själva stoltheten är smittsam, både för den som plätsligt upplevt sig
själv som duktig och till dem som sett på, så på något sätt förflyttas stoltheten från en
individuell upplevelse, ett ensamt utvärderande av självet, gjort av självet, till ett uttalande om
självet – i – jämförelse – med andra. I stunder av stolthet är jag villig att bli, verkligen vill bli,
sedd och bedömd av nära och av mina kamrater. Skam är förstå motsatsen till stolthet. Där
stoltheten tillåter oss att socialisera oss med andra, där isolerar skammen oss ifrån dem. Om vi
har mognat i en atmosfär av inkompetens och misslyckanden, eller har kommit att tro att vårt
sanna jag är ett felaktigt själv, har vi också format en personlighet baserad mer på skam än på
stolthet. När det blir så här, blir vad som helst som kan ge oss ett uns av stolthet, ett motmedel
mot det som kan byggas upp till ett kroniskt skamtillstånd.
Skamaffekt är ett mycket smärtsamt tillstånd vars syfte är att dra oss undan från det som
intresserar oss eller gör oss belåtna. Skammen står i direkt proportion till hur mycket glädje,
belåtenhet, intresse den begränsar. En sådan mekanism som är kapabel att förorsaka en
smärtsam begränsning, ett stopp av det vi njuter mest av, är en mekanism kapabel till att
medverka i alla aspekter av mänskligt varande.
Människor som klagar över deras självkänsla eller självuppskattning, över deras behov av
bekräftelse från andra, deras rädsla att bli övergivna, deras uppfattning om sig själva som
misslyckade, känner skam. Det är den mest framträdande affekten av de symtom de beskriver.
Skamaffektens syfte är att minska, begränsa intresset – upprymdheten och förtjusningen –
glädjen, affekterna som gör oss vitala, levande, charmiga, roliga, intressanta, glädjande,
upphetsade, karismatiska, spännande, inspirerande, och tilltalande. Om någon saknar vitalitet
kan det bero på närheten till skam. Skammen är en affekt som begränsar uttryck för andra
affekter och det betyder att skam beblandar sig med all mänsklig aktivitet. Kvinnor, mer än
män, tenderar att uppleva och beskriva skam med ord för skam. Män, i vårt samhälle
(amerikanska), har lärt sig uppleva skam för en förevändning för, eller stimuli till, ilska och
uttrycker skam genom förödmjukelse och hot. För många män triggar, skapar skam raseri och
våld. En del människor drar sig undan, tillbaka in i depressioner när de blir förödmjukade.
Om föräldern ansikte uttrycker negativ affekt kan det bli ett skrämmande hinder för den
barnsliga förväntan på det berömmande leendet från föräldern. Eftersom skamaffekt verkar
för att minska vår kommunikation med objektet för vår glädje och intresse, så är den ett
inneboende instrument till isolering och tillbakadragande. Den drar oss bort från den andra
personen, den till och med straffar oss för att vilja kommunicera med och få kontakt med just
denna andra person (ex. vi vill ha kontakt med mamma, men skäms för vi är ju inte värda det,
så vi tar inte kontakt. min anm.). Gott och ont är uttryck vi lär oss tidigt och ”gott jag” är lika
med stolthet och ”ont jag” är lika med skam. Ett barn får utstå stort lidande om hon möter
allvarliga hinder till positiv affekt när hon samtidigt skall lära sig bli oberoende. Leon
Wurmser beskrev en gång kreativitet som ”det heroiska överskridandet av skam”. Lika
mycket som vi är bäst på något, eller strävar att vara det, lika mycket riskerar vi att bli
uteslutna från resten av mänskligheten. Vi tänker sällan på att den som vinner eller är bra på
något kan känna sig skyldig eller förlägen att han har förorsakat obehag för andra. Seger kan
lyfta ut en rakt ut ur kamratgruppen och skapa skam.
Skam avbryter, stannar upp, tar över, förorsakar besvär, sätter krokben för,
inkompetensförklarar det som tidigare varit intressant och njutbart. Varje stund av skam är en
stund av smärtsam oförmåga. Ett bränt barn undviker elden som förorsakade smärtan och ett
skambelagt barn undviker (i alla fall temporärt) det fulla uttrycket för positiv affekt. Alla
dessa skammens krafter tvingar oss att titta på vilka vi var innan skammen ”slog till” och vad
vi återvänder till när skammen bedarrar. Genom skam blir vi tvingade att se och komma ihåg
våra misslyckanden Trots att det helt klart att skam affekt triggas av upplevelser som inte har
något att göra med kompetens, så skapar skammen en medvetenhet om ett icke kompetent
själv.
Och skammen skyddar oss från den eventuella fara som kan uppstå när vi har ett behov och
försöker oss på någonting som ligger helt utanför vår kapacitet. Så skammen är en lärare som
ofta får oss att gå in i oss själva och reflektera över vårt eget jag.
I skammens ögonblick känner vi oss isolerade, fruktansvärt ensamma, utfryst från vår flock.
När vi upplever skam i närvaro av en annan person, upplever vi att den personen tycker
samma sak om oss som den känsla av skam redan har fått oss att känna i vår personlighet.
Varje gång vi upplever skam dras vi tillbaka i tiden för att erfara ett helt liv av liknade skam,
oavsett om vi känner igen händelsen som typiskt skamlig.
Definitionen på emotion: ett kollage av en affekt samt våra associationer till tidigare
erfarenheter av just den affekten.
Den reaktiva fasen efter skam involverar alla vanor, försvar, tricks, strategier, taktiker,
ursäkter, skydd, bufferts, berättigande, argument och svaromål som vi har hittat på,
observerat, eller förvarat under det mycket personliga händelseförloppet som är vår livstid. Så
snabbt skiftar vi från affekt till respons, att det stimuli som triggades, ofta inte hänger ihop i
vårt medvetande med varken skammen som plötsligen dök upp eller med den komplexa
samlingen tankar som följde, men med den arga och tårfyllda eller humoristiska
rektionssättet, reaktionsstilen som har kommit att definiera oss som individer. Vi skiftar
uppmärksamhet från skam till någonting annat, och det fort!
Om vi ska kunna byta ut skamupplevelsen mot något mindre straffande, måste vi utveckla
något sorts förvarsmanuskript, eller sätt, som kan stödja en sådan övergång.
Det finns fyra försvarskompasser mot skam: tillbakadragande, undvikande, attackera självet,
attackera någon annan.
De som drar sig tillbaka är mest villiga att erfara, uppleva alla de psykologiska
manifestationerna av skam och tillåta tankarna att flöda under tankefasen. Vissa personer
tycker att skam är så förgiftande att de måste undvika det till varje pris. De som undviker
skam gör det genom att använda sig av olika strategier för att förminska, reducera, skaka av
sig, eller begränsa skamaffekten I den här gruppen finns de som missbrukar kemiska
substanser, använder plastikkirurgi, gör vad som helst för att dra bort uppmärksamheten från
det som ger dem skam. Narcissisten hör till denna grupp och lider av kronisk skam.
Man kan också förminska andra eller förlöjliga sig själv så att ingen annan hinner före.
Att dra sig tillbaka tillåter oss att fundera på allt det som vi just blivit medvetna om, att
fundera i vår egen privata inre värld. När vi drar oss tillbaka kan vi låta oss bli överväldigade.
Även om det tar lång tid, kan den som drar sig tillbaka in i isolering få möjlighet att återhämta
självuppfattningen och på så sätt kunna ta sig tillbaka in i det sociala sammanhanget igen. Så
länge vi är avskilda, tillbakadragna, är vi relativt immuna mot ytterligare situationer med
skam – tillbakadragenhet kan ge skydd mot ytterligare skada och underlätta läkning.
Att växa upp i ett farligt hem innebär närhet till död och en atmosfär av skräck, men om man
växer upp i tron att man är ett felaktigt barn i ett gott hem, innebär ett liv i skam snarare än
livsfara. Narcissism är det system genom vilket personliga företräden överdrivs för att
undvika skam. Dessa personer förhindrar sig själva från att veta någonting som skulle kunna
öka den redan övermäktiga bördan av skam. När vi agerar på ett sätt för att imponera på
någon annan, försöker vi skifta fokus från det som ger oss skam till det som kan ge stolthet.
När vi upplever skam kan vi välja att reflektera över vad skammen säger oss och vi kan
bestämma os för att lära oss av det. Skam kan lära oss, kan förstärka våra bästa intentioner att
lära oss från våra misstag och misslyckanden. Men vi går istället ofta in i något fysiskt
reaktionsmönster som styrs av vårt livsmanuskript. Vi drar oss undan, förklär oss,
underordnar oss, eller attackerar någon annan, eller vad som passar bäst i situationen. Sällan
förstår vi att vi befunnit oss i klorna på skammen; och ännu mindre är vi medvetna om att en
annan människas handlingar har dikterats av skam.
Själv och skam. Wheeler
Själva skammen är en ingång, en dörr in till självet. Det är affekten av indignation, eller att bli
besegrad, av övertramp, av underlägsenhet och av alienation. Skam är en modifieringsaffekt,
en sorts säkerhets reglage när den sociala grunden inte känns tillräcklig stadig för att bära att
jag brer ut mig ytterligare. Att behöva något, åtrå något är att befinna sig i ett tillstånd av
osäkerhet, skörhet. När jag behöver något blir jag beroende av fältet omkring mig. Skam är
den röda varningslampan som varnar mig för en riskabel exponering, som inte kommer att bli
mottagen väl av det sociala fältet. Skam är en erfarenhet av ett ofrivilligt kontaktavbrott med
mitt viktigaste sociala fält. Skam är affekten som åstadkommer detta avbrott i fältet. Detta, i
sig själv, kan bli ett avbrott i själv-blivandet och sammanhängande själv-integration, det vill
säga ett avbrott i självet. Ett barn är mycket känsligt för avbrott och hot om avbrott, av det här
slaget – platser där en del av det inre självet, eller upplevelsen av självet (ett beteende, en
känsla, en betydelse, en röst) inte blir mottaget och ”speglat” i det yttre fältet. Detta empatiska
avbrott upplev som skam. Så småningom växer vår förmåga att organisera det relevanta stöd
vi behöver från någon del av fältet (yttre såväl som inre) för att kompensera bristande kontakt
eller direkt skambeläggning, från en annan del av fältet. Med andra ord försöker vi reparera
skammen genom att uppsöka empatisk kontakt så vi kan återupprätta hela vårt själv. Om skam
är affekten på en ofrivillig kontaktavbrott så är det dit, till den platsen där trasigheten uppstod,
vi måste återvånda för att göra en helande intervention.
Var finns vårt stöd i fältet just nu? Om skadan, från avbrottet, finns där och om det inte finns
starkt ytterligare stöd för att kunna återfå kontakten någon annan stans i fältet, kommer
människan att göra vad som helst som han/hon kan behöva för att fly från dessa outhärdliga
känslor. På detta sätt dyker skam upp som en affekt markör för stöd respektive icke stöd i det
sociala fältet. Skammen dyker upp när personen känner åtrå eller behov – och ofta är den
gömd därför att kronisk ouppfyllda behov är nästan själva definitionen på skam. Gömd
längtan ligger under skam dynamiken!
