Gal 62 Jesusrörelsen.indd

91
Judiska bönerna i synagogan handlar om templets återuppbyggande. I synagogorna bad man om att få bygga
upp templet igen.
Hadrianus rapporterar till senaten att 50 fort var förstörda, 985 byar intagna och 580 000 judar slagna i
strid. Slavar såldes i Hebron och Gaza.
Den 17de bönen i Amida lyder:
”Hav välbehag, Herre, till ditt folk Israel och dess
böner, återupprätta gudstjänsten i ditt tempels helgedom och mottag med kärlek och välbehag Israels
brännoffer och bö n, och ditt folks Israels tjänst vare
dig städse till välbehag.”
Kyrkofäder hävdar att Hadrianus förstörde Jerusalem
totalt och därfter byggde en ny hednisk stad på den
judiska stadens ruiner. Mishna omtalar händelsen. Inte
om Hadrianus förstörelse av Jerusalem, men väl om ny
grundläggning.
I en rabbinsk kommentar till 1 Mosebok, Genisis
Rabba, nns referenser att judarna skulle få återuppbygga templet. Men den handlar troligen inte om
Hadrianus tid utan Julianus´ på 300-talet.
Hadrianus vision för Jerusalem
Hadrianus hade sina egna planer för Jerusalem. Troligen grundlades den romerska kolonin mend namnet
Ailia Capitulina vid Hadrianus besök i Syrien år 130.
Den romerske historikern Plinius berättar att Jerusalem då låg i ruiner och var ett romerskt militärläger.
Efter att judiska upproret slagits ner år 135 e Kr
förverkligade Hadrianus sina planer och byggde en
romersk stad på ruinerna av Jerusalem. Han gav den
latinska namnet Colonia Aelia Capitulina.
Uppror igen
Öppen konikt med Rom bryter ut år 132 e Kr. Motivet var att landet skulle renas från romerna.
Upprorsledaren hette Kocheba eller Bar Kokheba
(kristna författare), eller Ben(Bar) Koziba (rabbinska
källor), eller Bar Kochba (enligt Rabbi Aqiva). Han
var ansedd som Messias av den inytelserika rabbinen
Aqiva.
Han gav upprorsledaren tillnamnet bar Kochba som
alluderar till 4 Mos 24:17.
Skarorna eldades. Men inte alla rabbiner delade Aqivas
uppfattning om BarKochba. Nu var det dags att kasta
ut romarna. Jerusalem intogs och templets återbyggnad
påbörjades.
Alla platser under Bar Kochbas kontroll, som man kan
identiera, låg i Juda öken. Det förefaller som om
Galileen inte deltog i upproret denna gång.
Romarna sände sina bästa generaler. Troligen var inte
Jerusalem indraget i centrum av striderna. Bar Kochbas sista fäste var Bethel, en bit utanför Jerusalem.
Utgången av upproret
Under de 3,5 åren av krig hade många rabbiner gett
sina liv. En av tio martyrer var Rabbi Aqiva.
Viktiga akademier i Galileen: Usha, Sipporis
och Tiberias.
Troligen hade Hadrianus redan före upproret tankar
med Jerusalem, tankar som han nu förverkligade.
Resultatet blev att Colonia Ailia Capitulina, efter
Hadrianus familjenamn Aelia, såg dagens ljus.
På tempelplatsen lät Hadrianus uppföra ett Zeus/
Jupitertempel. Jupiterkulten var den viktigaste för
romarna.
Judar tilläts inte längre beträda Jerusalem. Dödsstraff
för överträdelse infördes. Ännu på 300-talet gav Konstantin tillåtelse för judar bara en gång om året att
besöka Jerusalem, nämligen på årsdagen av templets
förstörelse den 9de Av. Namnet ”Jerusalem” skulle
glömmas och trampas under fötterna.
Judar ck inte omskära sina barn. Bannet mot omskärelse gällde inte bara judar utan också andra folk inom
Romarrikets gränser. Det var inte riktat mot judiska
92
religionen utan ”barberi”, som romarna kallade det.
Förbud att studera Torahn och att ra sabbaten infördes. Proselytismen mattades av och färre ”gudfruktiga”
kom till synagogorna. Men återupprättandet av den
judiska staten förblev en religiös förväntan.
Konsekvenser för de judekristna
Judekristna deltog inte i upproret. Orsaken enligt
kristna källor, var att upprorsledaren gavs messianska
anspråk. Skulle man i lojalitet med sitt folk ställt
sig under hans ledning skulle detta inneburit att man
avsade sig bekännelsen till Jesus som Messias.
Genom att inte delta i upproret uppfattades de judekristna i många judars ögon som illojala med Israel.
Så de judekristna klämdes mellan olika lojaliteter.
Akademier i Galileen
Efter att upproret krossats, slog sig rabbinerna från
Judeen ner i Galileen. Man kan undra om det ck
omedelbara eller långsiktiga konsekvenser för den
judiska fromheten i Galileen.
- Hur folknära var rabbinerna?
Kunskapen om judiskt liv under tvåhundratalet är
bristfällig beroende på tunt källmaterial. Förmodligen
deltog de stilla i landet i synagogans bön och levde ett
fromt liv. Men man vet mycket lite om synagogans liv
under andra och början av tredje århundradena. Fynd
av synagogor är gjorda från templets tid och från andra
delen av 200-talet, men under perioden 70-250 e.Kr.
nns inget enda fynd.
I avsaknad av speciella byggnader, hölls antagligen
den offentliga bönen under bar himmel, i privatbostäder eller i kommunbyggnader som inte var specikt
religiösa.
De rabbinska texterna från andra århundradet vet inget
om rabbiner som ledare för bönen. Synagogan är ingen
rabbinsk institution och förvånansvärt lite intresse
visas i Mishna angående synagogans liturgi. Det skulle
komma att dröja innan rabbinerna blev ledare i det
judiska samhället och utövade inytande över liturgin
och bönen.
- Innebar etableringen av de rabbinska akademierna
i Galileen en förändring av det religiösa klimatet i
Galileen till nackdel för de judekristna?
Förföljelsernas tid över
Början av den romerska kejsaren Antonius Pius
(137-161 e.Kr.) regenttid hävdes lagarna som Hadrianus introducerat mot judisk närvaro i Jerusalem med
omgivning. Nu kunde judiska ledare samlas igen.
Omskärelse, undervisning ur Toran och ordinering av
rabbiner var förknippat med dödsstraff. Förföljelsen
hade pågått under två eller tre år. När mötet i Usha
hölls sker det mot bakgrund av att tre och ett halvt år
av uppror och fem, sex år sedan Bar Kochba upproret
med förföljelse och lidande. Tiotusentals hade stupat,
oräkneliga hade sålts som slavar. Många hade ytt
utomlands. Flyktingar från Judeen trängdes i Medelhavets hamnar.
Somliga rabbiner hade gått under jord under förföljelsen. Andra hade utvandrat i samband med kriget. Men
de som kunde organiserade på nytt akademin. Denna
gång i staden Usha i Galileen.
Romarna bytte ut den judiska befolkningen i Judeen
med syrier och araber. Det ser ut som om alla judiska
bosättningar i Judeen nu hade försvunnit. Däremot i
Juda bergstrakter, i Jordandalen, i södra ökentrakterna
och efter kustremsan fanns judar fortfarande kvar.
Romarna ändrar också nu det ofciella namnet på
Eretz Israel, från ”Judeen” och introducerar för första
gången namnet Palestina för sin nya provins.
Teatern i staden Sipporis. I Sipporis fanns
en rabbinsk akademi som under rabbi
Juda Prinsens ledning som sammanställde
Mishna. Det sker i perioden omkring 200
e Kr.
Rabbinerna levde tämligen avskilda från de lokala
synagogorna i Galileens byar och hade sina egna föreningar (havurot). Under 200-talet nns inga belägg
för rabbiner som ville få lokalt inytande i synagogan.
93
Relationen rabbinerna och am ha-aretz
Befolkningsmässigt skedde alltså en del förändringar
i Galileen. Området kring Jerusalem tömdes till stor
del på judar. Många hade dött i upproret, andra hade
blivit slavar eller ytt landet. Centrum för judiskt liv
yttades från Jerusalem till Galileen. Det var i Galileen
som de första rabbinska verken redigerades.
Men inte alla judar brydde sig om rabbinernas utläggningar. Rabbinerna uttryckte förakt för de som levde
utan att följa deras halakha - som de kallade am-haaretz - ”De stilla i Landet”. Vissa rabbiner såg am
haaretz som sådana som inte följer den rabbinska livsstilen - dvs. ”icke-rabbinska” judar.
Den sociala verkligheten bakom reglerna är oklar. Det
är inte klart huruvida alla rabbiner levde efter alla lagar
Inte heller vilken storleksordning det var på kategorin
am haaretz, eller vilken social ställning de hade.
är det svårt att uppskatta. Historikern Avi Yona gissar
att den totala judiska befolkningen i Eretz Israel före
kriget uppgick till 1,3 miljoner och reducerades till
7-800 000 efter kriget. Av dem skulle 300-400 000 bo
i Galileen.
Det nns inga belägg för någon massykt från Judeen
till Galileen efter krigen, vare sig år 70 eller 135
e.Kr. Det var troligen fråga om en utvandring av några
hundra personer. Den skedde efter Bar Kochbarevolten.
Den gamla organisationen från templets tid med Sanhedrinen i Jerusalem var borta. Efter Jerusalems fall år
70 organiserades akademin i Javne. Efter Bar Kochba
Förmodligen uppfattades rabbinerna som ganska fanatiska av vanligt folk. Och rabbinerna var klart medvetna om att det fanns judar som inte följde deras
exempel. Men vilka de andliga ledarna var för dessa
icke-rabbinska judar, kan man inte svara på. men det är
klart att de inte nödvändigtvis var vare sig sekterister
eller avvikare.
Först under senromersk tid, omkring år 250, förekommer rabbiner i samband med synagogan. Det sker till
att börja med sporadiskt och ibland i konikt med
lokala ledare. Rabbinerna var då ännu inte med i synagogsledningen eftersom de inte var i byledningen. Det
förefaller som om rabbinernas ökade inytande i synagogan sammanfaller med formandet av synagogans
liturgi.
Slutsatsen man kan dra av de religiösa förhållandena i
Galileen under perioden 70-200 e.Kr. är att de borde
gett de yttre förutsättningarna för existensen av en
judekristen rörelse. Mångfalden inom judisk tro kunde
ge livsutrymme för en judekristen rörelse inom ramen
för judisk fromhet.
Men vad hände när klimatet förändras och judendomen
alltmer normeras mot slutet av andra århundradet?
Rabbinska Akademier
Galileen blev fästet för judisk fromhet i Eretz Israel.
Men helt opåverkat var inte Galileen av kriget. En del
judiska byar hade försvunnit. Men så långt källorna
berättar och arkeologin kan bekräfta, ägde i stort sett
inga strider rum utanför Judeen under Bar Kochbaupproret. Galileen lämnades intakt och kunde därför ta
emot en stor yktingström.
Den judiska befolkningen i Galileen var till överväldigande delen en landsbygdsbefolkning. Hur stor den var
Gennesaret från Tiberias. I Tiberias fanns
rabbinska akademier som på 400-talet
sammanställde den Jerusalemitiska
Talmud.
Även den vokaliserade standardtexten till
Gamla Testamentet kom till i Tiberias
genom de s.k. maoreterna.
upproret 132-135 e.Kr. yttade akademier till Galileen
och städerna Usha och så småningom Beit Shearim.
Ingenting är känt huruvida de romerska myndigheterna
gav sitt godkännande till akademierna. Jamniakonferensens status var oklar. Efter 140 e.Kr. inträder en
förändring. Patriarkatet inrättas.
Mot slutet av 200-talet blev akademierna i Sipporis
och Tiberias mer inytelserika och blev ledande.
94
Det är mot slutet av andra århundradet och början
av tredje, som rabbinerna börjar få en inytelserik
position i det judiska samhället. Det sker framförallt
genom Rabbi Juda ”Prinsen” (175 -220).
Ordination & Tradering
Ledaren för rabbinerna kallades patriark (nasi). Hans
fullmakt var dels att ordinera domare till domstolar,
dels att övervaka festkalendern.
Att det andliga arvet överlevde det andra judiska upproret är till stor del rabbi Juda ben Babas förtjänst. Han
ordinerade fem av rabbi Aqivas lärjungar i ett läge då
romerska myndigheterna utmätte dödsstraff för både
den som ordinerade och den som ordinerades.
sig gällande. Generellt sett var de mer akademiker än
byledare.
Men med Rabbi Juda efterfrågas rabbinernas värderingar i stigande takt. Den sociala klyftan minskas
mellan folket och rabbinerna. Det hade funnits en tendens att de betydelsefullare rabbinerna också var förmögna landsägare. Rabbiner under andra århundradet
uppmanade till välgörenhet och hjälp till de fattiga.
Men man vet inte hur stort genomslag detta hade.
Fram till Rabbi Judas tid hade rabbinismen i första
hand varit ett landsbygdsfenomen i Judeen och i synnerhet i Galileen. De tannaitiska frågeställningarna
Ordinationen (semikah) kom senare att stå för
utnämningen av någon rabbinsk tjänst. I Jerusalems
Talmud betyder somek ”att utse”. Men till omkring
160 e.Kr. stod semikah för något vidare.
I Javne ordinerade varje rabbin sina lärjungar efter
eget gottnnande. Innebörden av ordinationen var
dels att tillåtas undervisa, dels att införlivas i traditionsledet från fäderna. Själva handläggningen uppfattades som att få del i den andliga auktoritet som
kom från Moses. Att fortsätta handläggningen blev
alltså väsentligt för den legitimera traderingen av
läran.
Detta kan man jämföra med den så kallade apostoliska successionen i den kristna Kyrkan som uppstår
ungefär samtidigt Tanken var att den rätta kristna
läran förvaltades av biskopar därför att de ordinerats
i rakt nedstigande led till apostlarna!
Patriarkatet
Rabbi Aqiva (110-135 e.Kr.) ordinerade lärjungar som
konstituerade de legitima arvtagarna från Javne. De
hade fullmakt när de sammanträdde som Sanhedrinen i
staden Usha. Så började patriarkatet ta form.
Rabbi Akiva som blev martyr år 135 e Kr
ligger begravd i sluttningen till Tiberias.
handlar om landsbygdens frågor och inte stadens. Men
Rabbi Juda yttade sätet från Beir Shearim till Sipporis. Det var första gången sedan Javne-tiden akademin
var belägen i en stad.
Den första patriarken man vet något om var Rabbi
Gamaliel II (80-110 e.Kr.). Men först med Judas Prinsen blev patriarken förmer än övriga rabbiner vid akademin. Han samlade egen förmögenhet och hävdade
släktskap med David. Han lyckades få någon slags
auktorisation från de romerska myndigheterna och ck
vissa personliga förmåner, liksom den judiska befolkningen.
Sammanfattningsvis kan man säga att den andliga
utvecklingen i Galileen efter Jesus är paradoxal. Väldigt få spår av den rörelse som Jesus från Nasaret
var upphovet till är iakttagbara i Galileen århundradena efter hans död och uppståndelse. Möjligen skrivs
Matteusevangeliet och Johannesevangeliet till församlingar i Galileen. Men det kan man inte säkerställas.
Spänningen mellan rabbinerna och de icke-rabbinska
judarna upphörde inte. Innan dess var man ledare i
akademierna (beit ha midrash och beit ha knesset).
Det förefaller som om rabbinernas ökade inytande
i synagogan sammanfaller med formandet av synagogans liturgi. Det är först under 2-300-talet som rabbinernas inytande över bylivet i Galileen börjar göra
Samtidigt är det i Galileen som de teologiska motståndarna till Jesus nner sitt fäst efter att de lämnat Jerusalem. Det är i Galileen till stor del som den rabbinska
judendomen utvecklas. Här nedtecknas predikningar
och samlas i böcker (midrasher). Här översätts bibeln
till arameiska (targumer) Och i Tiberias sammanställs
den palestinska versionen av Talmud.