Gal 71 Kristna.indd - Shalom över Israel

98
RABBINSKA JUDENDOMEN
För Rabbinerna i Galileen var kristen tro ett utomjudiskt fenomen och uppfattades som en främmande
religion.
Judisk tro och kristen leder till två olika religioner
Tiden hade för länge sedan passerat för rabbinerna att
se den kristna rörelsen som en intern judisk företeelse.
Nu uppfattades Kristendomen som en självständig religion, separerad från Judendomen.
För att förstå utvecklingen som leder fram till formandet av de båda religionerna Judendom och Kristendom
är det viktigt att se trenderna.
omkring år 250. Annars tycks 200-talet varit en blomningstid för den judiska fromheten.
Rabbinerna i Palestina blir under 200-talet mindre elitiska . Som ledare blir de både mer inytelserika och
samhällsinriktade. Tidigare tenderade de att vara inåtriktade. Vad som egentligen orsakade detta är osäkert.
Men helt klart får rabbinerna en större social ställning,
både lokalt och nationellt.
Ett område där de Lärde framträdde var i allt er
debatter med kristna. Ibland ägde de rum i synagogan
inför en rent judisk publik med hypotetisk frågeställ-
Man kan jämföra utvecklingen som ledde
fram till formandet av Rabbinska Judendomen och Kristendomen och hålla i minnet
att kristen tro och judisk tro under apostlarnas dagar INTE kan beskrivas som två skilda
religioner.
Det är den historiska utvecklingen som ledde
fram till detta förhållande. Tendensen är
tydlig under bysantinsk tid.
Båda religionerna Kristendom och Judendom
bygger på hebreiska Bibeln. Men förståelsen
av Bibeln går isär. Två olika tolkningstraditioner utvecklas.
Den ena har Jesu undervisning, Nya testamentet och kyrkofädernas tolkningar av
Bibeln som fundament. Den andra tolkningstraditionen
bygger på ”de äldstes traditioner” och Rabbinernas
tolkningar.
I båda fallen utvecklas parallellt en dogmatik, en ledarskapshierarki , organisation och fast struktur på gudstjänsten. Samtidigt skilde man sig åt i sättet som denna
institutionalisering gestaltade sig.
Talmudiska eran
Några faktorer gör övergången till 200-talet till en
ny epok i judiska historien: a) Tillkomsten av ny
judisk litteratur efter Mishna, b) nya politiska situationen under sassaniderna (perserna), c) religiösa rivaler i
kristendomen och zoroastrismen.
Zoroastrismen var statsreligion i Persien. Perserna var
makthavarna i Babylonien som i tilltagande grad blev
centrum för rabbinernas aktivitet vid sidan av Galileen.
Under 300-talet blev Kristendomen Roms stadsreligion. Efter detta var Mellanöstern inte sig likt.
Efter Rabbi Juda ”Prinsen” decentraliseras rabbinatets
makt. Akademin yttades från Sipporis till Tiberias
Simon ”Pelarhelgonets” kyrka i Syrien.
ning. Men även verkliga ”dueller” förekom, i synnerhet i städer som Caesarea. En av de personer som var
involverade i debatterna var rabbi Abbahu i Caesarea.
Debatter förekom i Caesarea mellan Origenes och rabbiner, liksom biskop Eusebius i Caesarea. Båda grupperna var väl medvetna om de andras argument. Det
nns orsak att också uppfatta Justinos Martyrens skrift
”Dialogen med Tryfo” som baserad på verkliga debatter. Den kom till i mitten av andra århundradet.
Debatterna visar att man var ömsesidigt förtrolig med
varandras kultur, språk och sedvänjor. Rabbiner kunde
ställa gåtor baserade på grekiska alfabetet exempelvis.
Det framstår klart att rabbiner hade insikt i grekisk
kultur, vilket berodde på den sociala nivån i det palestinensiska samhället.
Det grekiska inytandet tycks ha ökat under två och
trehundratalet i jämförelse med Mishnas tid. Det förefaller som om Amoraiterna (rabbinerna från 200 till
600) kunde mer grekiska än tannaiterna. Tannaiterna
var rabbinerna under perioden från Jamnia till Mishnas
tillkomst, det vill säga 70 - 200 e Kr.
Judarna efter Talmuds tid var mer bekanta med gre-
99
kisk kultur än generationerna tidigare.
I Palestina var många tvåspråkiga, med antingen hebreiska eller arameiska som första språket. Förekomsten
av grekiska inskriptioner i galileiska synagogor är er i
Galileen än Judeen. Det får tas som inteckning på att
det hellenistiska inytandet hade slagit ojämnt.
Rabbinska skrifter
Rabbinernas undervisning samlades dels i Talmud, dels
i predikosamlingar och kommentarer till Bibeln, så
kallade midrasher. Talmud betyder ”undervisning eller
kunskap. ”Midrash” är både sättet att tolka Bibeln på
och bibelkommentarer.
Talmud nns i två utgåvor. Den yngsta och mest utförliga utgåvan kommer från Babylon och kallas därför
Talmud Bavli. Den anses vara färdigredigerad omkring
år 600.
En äldre och mindre utförlig utgåva av Talmud
kommer till i Tiberias - den palestinska Talmud eller
”Jerusalems Talmud”. Den var färdig omkring år 400.
Synagogor
Antalet synagogor ökar under bysantinska tiden. De
blir även mer påkostade. Från att under Jesu dagar
varit oansenliga, troligen bostadshus eller hem, byggs
Bönhusen (beit midrash) under bysantinska tiden i
samtidens stil.
gor från denna period är, Kafarnaum, Baram, Shema,
Korazin och Katzrin.
JUDAR & KRISTNA UNDER KRISTET STYRE
Bysantinsk politik
Under första tiden av 200-talet var judarna fortfarande
förmodligen i majoritet i Palestina, i storleksordningen
1,3 miljoner. Judarnas totala antal i Romarriket var
mellan 5 och 7 miljoner.
De kristnas antal i Galileen var ännu begränsat. Så sent
som år 325 bodde de esta kristna i de hellenistiska
städerna och de var ännu inte inytelserika. Men mot
slutet av 300-talet och början av 400-talet beräknas
judarna utgöra bara en tredjedel av den totala befolkningen. De kristna blev er. Från sjätte århundradet var
de kristna den överväldigande majoriteten i Galileen.
Judarna under Kristet styre
Från och med trehundratalet blev judarna medvetna om
att ”Rom blivit avfälligt”. Det skulle drastiskt komma
att påverka deras situation.
Förutom tre fyra synagogor i Galileen som kan härledas tillbaka till Jesu tid, kan man inte nna lämningar
tidigare än 250 e Kr. Det förklaras med att de ekonomiska villkoren i Galileen inte tillät praktbyggnader.
Under bysantinsk tid är det tre typer av konstruktioner
man nner, basilikan, absidmodellen och bredhustypen.
Basilikan utmärks av två rader av pelare som bär upp
taket. Det ger tre avdelningar i rummet - tre skepp.
Taket hade fönster med ljusinsläpp. ”Absidkonstruktionen” innebar att ingången till synagogan var från
jerusalemhållet. Ena långsidan av byggnaden i ”bredhustypen” vätte mot Jerusalem. Kirbet Shema i Övre
Galileen är exempel på denna modell.
Ornamentering i Simon ”pelarhelgonets”
kyrka i Syrien från omkring år 475.
Den som stod vid podiet (bema) och läste Torahn hade
ansiktet vänt mot Jerusalem. Att synagogorna är vända
i riktning mot Jerusalem gällde redan på Jesu tid.
När kyrkan förfogade över en stor del av rikets administration, hamnade judar i både Palestina och i imperiet i stort, för första gången i en situation när deras öde
vilade i de religiösa rivalens händer.
Det skedde en liberalisering av inställning till bilder
under 200-talet. Bildförbudet tolkades inte längre så
att avbildningar inte kunde förekomma. Exempel på
detta är Dura Europos i östra Syrien. Där var väggarna
dekorerade med målningar.
Judarnas legala status förändrades inte över en natt.
Men det var bara en tidsfråga innan antijudiskheten
skulle slå igenom på olika nivåer - i lagstiftning,
genom religiösa separationslagar och i vissa sammanhang i rent fysiska sammanstötningar.
Exempel på platser i Galileen med välbyggda synago-
300-talet innebar även en annan vändpunkt för judarna.
Efter århundraden utan möjlighet till politiskt iny-
100
tande, ck judarna öster om Eufrat alltmer självständighet. Och rabbinernas regler för det judiska livet slog
alltmer igenom bland den judiska befolkningen.
I Babel hamnade judarna från år 224 e.Kr. under en ny
persisk dynasti - sassaniderna. Därmed hamnade man
också i en konkurrenssituation med dess statsreligion
- zoroastrismen.
Konstantin ”den Store”
Med Konstantins seger den 18 sep. år 324, hamnade
landet Israel för första gången under kristet styre.
Samma sak gällde judarna i övriga imperiet. Deras
sociala och legala ställning förändrades. Deras ställning reglerades genom kyrkliga beslut, dels av lagar
stiftade av samhället.
Redan innan den kristna Kyrkan fått politisk makt drog
man upp tydliga rågångar. I kyrkomötet i Elvira år
306, redan innan Konstantin tagit makten, visas detta
tydligt.
Kyrkan sökte isolera judarna och hindra att de kunde
utöva någon form av inytande över kristna. Blandäktenskap förbjöds, kristna ck inte acceptera gästvänlighet från judar och judar förbjöds välsigna de kristnas
åkrar!
Syftet var att skapa ett så stort gap som möjligt mellan
Israel och det ”Nya Israel”. Detta mönster kan man se
också i andra kyrkomöten.
I öster såg Kyrkan det största behovet av att skilja judar
och kristna åt. Dels var judarnas antal procentuellt
sett störst i Orienten, dels attraherade uppenbarligen
judendomen de kristna där. I alla fall i Antiochia.
Påskrandet
Datum för påskrandet var ett känsligt kapitel för Kyrkans män. Skilda kristna grupper rade påsk vid olika
tidpunkter. Somliga höll länge fast vid den judiska
kalendern. Så exempelvis de kristna i Mindre Asien.
”Problemet” var att det var judiska lärde i Tiberias
som skulle fastställa när kristna skulle ra påsk! En av
punkterna på dagordningen vid mötet i Nicaea 325 var
därför - förmodligen på Konstantins inrådan - att nna
ett nytt sätt att fastställa påskra ndet.
Eusebius skriver att det är ”mycket ovärdigt denna
mest heliga högtid, att vi skulle ra det efter judarnas
sed”. Men inte alla orientaliska kyrkor lämnade den
judiska kalendern. Att kristna attraherades av synagogans folk är också bakgrunden till Johannes Chrysostomos berömda påskpredikan år 386. Chrysostomos var
presbyt i Antiochia och senare biskop i Konstantinopel.
JUDARNA UNDER JULIANUS (åren 361-363)
År 361 blev Julianus ensam regent i Bysans. Han
gjorde helt om i fråga om religion. Han övergav offentligt kristendomen och återinför romersk religion. Hednatemplen repareras och de religiösa riterna återinförs i
armén och kristna litteraturlärare rensas ut.
Under en period på nio månader när Julianus benner
sig i Antiochia i förberedelse för en väntad invasion
från perserna, ger han judarna rätten att återbygga
Jerusalems tempel. Förklaringen ligger i att Julianus
i egenskap av nyplatoniker hade en mystisk uppfattning av offer och tempelkult. Det var snarare orsaken
än att han behövde judarnas hjälp i sin kamp mot
kristendomen.
Men naturligtvis var Julianus medveten om att han
genom att tillåta Jerusalems tempel att uppstå undergrävde han de kristnas resonemang angående Jerusalems fall och templets förstöring.
Julianus död år 363 i fälttåget mot perserna satte stopp
för tempelförberedelserna. Maktskiftet efter Julianus
död medförde inga omedelbara hämndreaktioner utan
kännetecknades av tolerans både mot hellenistiska religioner och mot judendomen.
Däremot med Theodotius I (383-408) sattes både synagogan och patriarkatet under press.
Kyrkan i Tapgha där ett bespinsingsuder ägde rum.