98 RABBINSKA JUDENDOMEN För Rabbinerna i Galileen var kristen tro ett utomjudiskt fenomen och uppfattades som en främmande religion. Judisk tro och kristen leder till två olika religioner Tiden hade för länge sedan passerat för rabbinerna att se den kristna rörelsen som en intern judisk företeelse. Nu uppfattades Kristendomen som en självständig religion, separerad från Judendomen. För att förstå utvecklingen som leder fram till formandet av de båda religionerna Judendom och Kristendom är det viktigt att se trenderna. omkring år 250. Annars tycks 200-talet varit en blomningstid för den judiska fromheten. Rabbinerna i Palestina blir under 200-talet mindre elitiska . Som ledare blir de både mer inytelserika och samhällsinriktade. Tidigare tenderade de att vara inåtriktade. Vad som egentligen orsakade detta är osäkert. Men helt klart får rabbinerna en större social ställning, både lokalt och nationellt. Ett område där de Lärde framträdde var i allt er debatter med kristna. Ibland ägde de rum i synagogan inför en rent judisk publik med hypotetisk frågeställ- Man kan jämföra utvecklingen som ledde fram till formandet av Rabbinska Judendomen och Kristendomen och hålla i minnet att kristen tro och judisk tro under apostlarnas dagar INTE kan beskrivas som två skilda religioner. Det är den historiska utvecklingen som ledde fram till detta förhållande. Tendensen är tydlig under bysantinsk tid. Båda religionerna Kristendom och Judendom bygger på hebreiska Bibeln. Men förståelsen av Bibeln går isär. Två olika tolkningstraditioner utvecklas. Den ena har Jesu undervisning, Nya testamentet och kyrkofädernas tolkningar av Bibeln som fundament. Den andra tolkningstraditionen bygger på ”de äldstes traditioner” och Rabbinernas tolkningar. I båda fallen utvecklas parallellt en dogmatik, en ledarskapshierarki , organisation och fast struktur på gudstjänsten. Samtidigt skilde man sig åt i sättet som denna institutionalisering gestaltade sig. Talmudiska eran Några faktorer gör övergången till 200-talet till en ny epok i judiska historien: a) Tillkomsten av ny judisk litteratur efter Mishna, b) nya politiska situationen under sassaniderna (perserna), c) religiösa rivaler i kristendomen och zoroastrismen. Zoroastrismen var statsreligion i Persien. Perserna var makthavarna i Babylonien som i tilltagande grad blev centrum för rabbinernas aktivitet vid sidan av Galileen. Under 300-talet blev Kristendomen Roms stadsreligion. Efter detta var Mellanöstern inte sig likt. Efter Rabbi Juda ”Prinsen” decentraliseras rabbinatets makt. Akademin yttades från Sipporis till Tiberias Simon ”Pelarhelgonets” kyrka i Syrien. ning. Men även verkliga ”dueller” förekom, i synnerhet i städer som Caesarea. En av de personer som var involverade i debatterna var rabbi Abbahu i Caesarea. Debatter förekom i Caesarea mellan Origenes och rabbiner, liksom biskop Eusebius i Caesarea. Båda grupperna var väl medvetna om de andras argument. Det nns orsak att också uppfatta Justinos Martyrens skrift ”Dialogen med Tryfo” som baserad på verkliga debatter. Den kom till i mitten av andra århundradet. Debatterna visar att man var ömsesidigt förtrolig med varandras kultur, språk och sedvänjor. Rabbiner kunde ställa gåtor baserade på grekiska alfabetet exempelvis. Det framstår klart att rabbiner hade insikt i grekisk kultur, vilket berodde på den sociala nivån i det palestinensiska samhället. Det grekiska inytandet tycks ha ökat under två och trehundratalet i jämförelse med Mishnas tid. Det förefaller som om Amoraiterna (rabbinerna från 200 till 600) kunde mer grekiska än tannaiterna. Tannaiterna var rabbinerna under perioden från Jamnia till Mishnas tillkomst, det vill säga 70 - 200 e Kr. Judarna efter Talmuds tid var mer bekanta med gre- 99 kisk kultur än generationerna tidigare. I Palestina var många tvåspråkiga, med antingen hebreiska eller arameiska som första språket. Förekomsten av grekiska inskriptioner i galileiska synagogor är er i Galileen än Judeen. Det får tas som inteckning på att det hellenistiska inytandet hade slagit ojämnt. Rabbinska skrifter Rabbinernas undervisning samlades dels i Talmud, dels i predikosamlingar och kommentarer till Bibeln, så kallade midrasher. Talmud betyder ”undervisning eller kunskap. ”Midrash” är både sättet att tolka Bibeln på och bibelkommentarer. Talmud nns i två utgåvor. Den yngsta och mest utförliga utgåvan kommer från Babylon och kallas därför Talmud Bavli. Den anses vara färdigredigerad omkring år 600. En äldre och mindre utförlig utgåva av Talmud kommer till i Tiberias - den palestinska Talmud eller ”Jerusalems Talmud”. Den var färdig omkring år 400. Synagogor Antalet synagogor ökar under bysantinska tiden. De blir även mer påkostade. Från att under Jesu dagar varit oansenliga, troligen bostadshus eller hem, byggs Bönhusen (beit midrash) under bysantinska tiden i samtidens stil. gor från denna period är, Kafarnaum, Baram, Shema, Korazin och Katzrin. JUDAR & KRISTNA UNDER KRISTET STYRE Bysantinsk politik Under första tiden av 200-talet var judarna fortfarande förmodligen i majoritet i Palestina, i storleksordningen 1,3 miljoner. Judarnas totala antal i Romarriket var mellan 5 och 7 miljoner. De kristnas antal i Galileen var ännu begränsat. Så sent som år 325 bodde de esta kristna i de hellenistiska städerna och de var ännu inte inytelserika. Men mot slutet av 300-talet och början av 400-talet beräknas judarna utgöra bara en tredjedel av den totala befolkningen. De kristna blev er. Från sjätte århundradet var de kristna den överväldigande majoriteten i Galileen. Judarna under Kristet styre Från och med trehundratalet blev judarna medvetna om att ”Rom blivit avfälligt”. Det skulle drastiskt komma att påverka deras situation. Förutom tre fyra synagogor i Galileen som kan härledas tillbaka till Jesu tid, kan man inte nna lämningar tidigare än 250 e Kr. Det förklaras med att de ekonomiska villkoren i Galileen inte tillät praktbyggnader. Under bysantinsk tid är det tre typer av konstruktioner man nner, basilikan, absidmodellen och bredhustypen. Basilikan utmärks av två rader av pelare som bär upp taket. Det ger tre avdelningar i rummet - tre skepp. Taket hade fönster med ljusinsläpp. ”Absidkonstruktionen” innebar att ingången till synagogan var från jerusalemhållet. Ena långsidan av byggnaden i ”bredhustypen” vätte mot Jerusalem. Kirbet Shema i Övre Galileen är exempel på denna modell. Ornamentering i Simon ”pelarhelgonets” kyrka i Syrien från omkring år 475. Den som stod vid podiet (bema) och läste Torahn hade ansiktet vänt mot Jerusalem. Att synagogorna är vända i riktning mot Jerusalem gällde redan på Jesu tid. När kyrkan förfogade över en stor del av rikets administration, hamnade judar i både Palestina och i imperiet i stort, för första gången i en situation när deras öde vilade i de religiösa rivalens händer. Det skedde en liberalisering av inställning till bilder under 200-talet. Bildförbudet tolkades inte längre så att avbildningar inte kunde förekomma. Exempel på detta är Dura Europos i östra Syrien. Där var väggarna dekorerade med målningar. Judarnas legala status förändrades inte över en natt. Men det var bara en tidsfråga innan antijudiskheten skulle slå igenom på olika nivåer - i lagstiftning, genom religiösa separationslagar och i vissa sammanhang i rent fysiska sammanstötningar. Exempel på platser i Galileen med välbyggda synago- 300-talet innebar även en annan vändpunkt för judarna. Efter århundraden utan möjlighet till politiskt iny- 100 tande, ck judarna öster om Eufrat alltmer självständighet. Och rabbinernas regler för det judiska livet slog alltmer igenom bland den judiska befolkningen. I Babel hamnade judarna från år 224 e.Kr. under en ny persisk dynasti - sassaniderna. Därmed hamnade man också i en konkurrenssituation med dess statsreligion - zoroastrismen. Konstantin ”den Store” Med Konstantins seger den 18 sep. år 324, hamnade landet Israel för första gången under kristet styre. Samma sak gällde judarna i övriga imperiet. Deras sociala och legala ställning förändrades. Deras ställning reglerades genom kyrkliga beslut, dels av lagar stiftade av samhället. Redan innan den kristna Kyrkan fått politisk makt drog man upp tydliga rågångar. I kyrkomötet i Elvira år 306, redan innan Konstantin tagit makten, visas detta tydligt. Kyrkan sökte isolera judarna och hindra att de kunde utöva någon form av inytande över kristna. Blandäktenskap förbjöds, kristna ck inte acceptera gästvänlighet från judar och judar förbjöds välsigna de kristnas åkrar! Syftet var att skapa ett så stort gap som möjligt mellan Israel och det ”Nya Israel”. Detta mönster kan man se också i andra kyrkomöten. I öster såg Kyrkan det största behovet av att skilja judar och kristna åt. Dels var judarnas antal procentuellt sett störst i Orienten, dels attraherade uppenbarligen judendomen de kristna där. I alla fall i Antiochia. Påskrandet Datum för påskrandet var ett känsligt kapitel för Kyrkans män. Skilda kristna grupper rade påsk vid olika tidpunkter. Somliga höll länge fast vid den judiska kalendern. Så exempelvis de kristna i Mindre Asien. ”Problemet” var att det var judiska lärde i Tiberias som skulle fastställa när kristna skulle ra påsk! En av punkterna på dagordningen vid mötet i Nicaea 325 var därför - förmodligen på Konstantins inrådan - att nna ett nytt sätt att fastställa påskra ndet. Eusebius skriver att det är ”mycket ovärdigt denna mest heliga högtid, att vi skulle ra det efter judarnas sed”. Men inte alla orientaliska kyrkor lämnade den judiska kalendern. Att kristna attraherades av synagogans folk är också bakgrunden till Johannes Chrysostomos berömda påskpredikan år 386. Chrysostomos var presbyt i Antiochia och senare biskop i Konstantinopel. JUDARNA UNDER JULIANUS (åren 361-363) År 361 blev Julianus ensam regent i Bysans. Han gjorde helt om i fråga om religion. Han övergav offentligt kristendomen och återinför romersk religion. Hednatemplen repareras och de religiösa riterna återinförs i armén och kristna litteraturlärare rensas ut. Under en period på nio månader när Julianus benner sig i Antiochia i förberedelse för en väntad invasion från perserna, ger han judarna rätten att återbygga Jerusalems tempel. Förklaringen ligger i att Julianus i egenskap av nyplatoniker hade en mystisk uppfattning av offer och tempelkult. Det var snarare orsaken än att han behövde judarnas hjälp i sin kamp mot kristendomen. Men naturligtvis var Julianus medveten om att han genom att tillåta Jerusalems tempel att uppstå undergrävde han de kristnas resonemang angående Jerusalems fall och templets förstöring. Julianus död år 363 i fälttåget mot perserna satte stopp för tempelförberedelserna. Maktskiftet efter Julianus död medförde inga omedelbara hämndreaktioner utan kännetecknades av tolerans både mot hellenistiska religioner och mot judendomen. Däremot med Theodotius I (383-408) sattes både synagogan och patriarkatet under press. Kyrkan i Tapgha där ett bespinsingsuder ägde rum.