Förslag till åtgärdsprogram för Finlands havs

Förslag till åtgärdsprogram för Finlands havsförvaltningsplan
Tillsammans för en bättre Östersjö
1
FÖRORD
Detta samrådsdokument innehåller ett förslag till åtgärdsprogram för Finlands havsförvaltningsplan.
Åtgärdsprogrammet är den tredje och sista delen av havsförvaltningsplanen som bereds med stöd av
lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004). Åtgärdsprogrammet utarbetas i syfte
att förbättra statusen på den marina miljön och minska den belastning som den utsätts för. I enlighet
med målen i ramdirektivet om en marin strategi (2008/56/EG) är strävan att upprätthålla eller uppnå
en god status i den marina miljön fram till år 2020.
Hörandet om åtgärdsprogrammet pågår 15.1–31.3.2015. Kungörelsen och samrådsdokumenten kan
läsas på miljöförvaltningens gemensamma webbplats www.miljo.fi/paverkavattnen och
www.miljo.fi/samradomhavsvarden. Under samrådstiden finns dokumenten till påseende även i kommunerna i NTM-centralernas verksamhetsområden längs kusten. Miljöministeriet begär vidare utlåtanden om förslaget till åtgärdsprogram från andra ministerier samt av verk, inrättningar och riksomfattande organisationer som är viktiga med hänsyn till havsvården. NTM-centralerna begär vid behov
utlåtanden från regionala myndigheter, organisationer och andra aktörer. Responsen under hörandet
och i utlåtandena tas i beaktande vid utarbetandet av det slutliga åtgärdsprogrammet. Åtgärdsprogrammet fastställs genom statsrådets beslut.
I detta dokument bedöms huruvida de befintliga åtgärderna för att förbättra statusen på den marina
miljön är tillräckliga ur havsvårdsplaneringens synvinkel. I bedömningen granskas tillräckligheten
bland annat hos de föreslagna åtgärderna i vattenvårdsplanerna för perioden 2016–2021 med hänsyn
till uppnåendet av målen för havsvården. Åtgärder som har konstaterats otillräckliga har preciserats
och kompletterats. Vidare har helt nya åtgärder för havsvården föreslagits.
En arbetsgrupp tillsatt av miljöministeriet våren 2013 ansvarade för beredningen av förslaget till åtgärdsprogram. Ordförande för gruppen var konsultativ tjänsteman Maria Laamanen från miljöministeriet (Ulla Kaarikivi-Laine från miljöministeriet fram till slutet av februari 2014). Sekreterare var ledande
sakkunnig Janne Suomela från Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland (överinspektör
Samu Numminen från Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland fram till början av juni
2014). Följande experter hade utnämnts till arbetsgruppen: fiskeriöverinspektör Heikki Lehtinen (jordoch skogsbruksministeriet), konsultativ tjänsteman Penina Blankett, miljörådet Hannele Nyroos och
konsultativ tjänsteman Tiina Tihlman (miljöministeriet), planerare Sami Heikkilä (försvarsministeriet),
ledande forskare Anna-Stiina Heiskanen, utvecklingschef Heikki Pitkänen, specialforskare Seppo
Knuuttila, ledande sakkunnig Antton Keto och äldre planerare Jukka Mehtonen (Finlands miljöcentral),
överinspektör Antti Mäntykoski och fiskerichef Markku Marttinen (NTM-centralen i Nyland), chef för
enheten Vattendragens tillstånd Mirja Koskinen (NTM-centralen i Egentliga Finland), specialplanerare
Vincent Westberg (NTM-centralen i Södra Österbotten), överinspektör Anne Laine (NTM-centralen i
Norra Österbotten), naturskyddschef Pentti Välipakka (NTM-centralen i Sydöstra Finland), direktör Olli
Madekivi (NTM-centralen i Birkaland, till slutet av oktober 2013), forskningschef Aimo Saano och
skyddsbiolog Heidi Arponen (Forststyrelsens naturtjänster), forskare Petra Roiha (Meteorologiska
institutet; år 2013 medverkade dessutom dåvarande chefen för marin forskning Johanna Ikävalko),
specialforskare Outi Heikinheimo (Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet), Egentliga Finlands viltchef Mikko Toivola (Finlands viltcentral), specialforskare Anja Hallikainen (och fr.o.m. 4.11.2014 specialforskare Pertti Koivisto, Livsmedelssäkerhetsverket Evira), ledande sakkunnig Anita Mäkinen (Trafiksäkerhetsverket Trafi), utvecklingschef Susanna Koivujärvi (Trafikverket), havsexpert Vanessa Ryan och
havsexpert Sanna Kuningas (WWF Suomi), ordförande för Helsingfors naturskyddsförening Jarmo
Nieminen och specialsakkunnig Tapani Veistola (Finlands naturskyddsförbund rf) och näringsdirektör
Vesa Karttunen (Centralförbundet för fiskerihushållning). Experter i gruppen var planerare Titta Lahtinen (NTM-centralen i Egentliga Finland), forskningschef Samuli Korpinen och specialforskare Outi
Setälä (Finlands miljöcentral), praktikant Satu Nieminen (miljöministeriet) och fram till slutet av 2013
forskningschef Juha-Markku Leppänen (Finlands miljöcentral).
Det beredande arbetet gjordes i temavisa undergrupper bestående av följande experter:
Eutrofiering: Janne Suomela (ordf., till slutet av år 2013 var Olli Madekivi ordförande) och överinspektör Pekka Paavilainen (NTM-centralen i Egentliga Finland), Maria Laamanen och Hannele Nyroos
(miljöministeriet), planerare Milla Mäenpää, Anna-Stiina Heiskanen, specialforskare Pirkko Kauppila,
Antton Keto, Seppo Knuuttila, Heikki Pitkänen och äldre forskare Antti Räike (Finlands miljöcentral),
miljöingenjör Mauri Karonen och biolog Mikaela Ahlman (NTM-centralen i Nyland), Anne Laine och
överinspektör Jaana Rintala (NTM-centralen i Norra Österbotten), konsultativ tjänsteman Marja-Liisa
Tapio-Biström (jord- och skogsbruksministeriet), Vincent Westberg och specialforskare Hans-Göran
2
Lax (NTM-centralen i Södra Österbotten), hydrobiolog Jouni Törrönen och Pentti Välipakka (NTMcentralen i Sydöstra Finland) och specialforskare Tuija Ruoho-Airola (Meteorologiska institutet).
Skadliga ämnen: Jukka Mehtonen (ordf.) (Finlands miljöcentral), överinspektör Heidi Åkerla (NTMcentralen i Nyland), vattendragschef Jari Pasanen (NTM-centralen i Lappland) och specialsakkunnig
Harri Helminen (NTM-centralen i Egentliga Finland).
Skydd av arter och naturtyper: Penina Blankett (ordf.) (miljöministeriet), Aimo Saano, specialplanerare
Jan Ekebom ja Heidi Arponen (Forststyrelsens naturtjänster), Jarmo Nieminen och Tapani Veistola
(Finlands naturskyddsförbund rf) Samuli Korpinen, specialforskare Maiju Lehtiniemi, äldre forskare
Markku Mikkola-Roos, forskningsprofessor Markku Viitasalo och gruppchef Ville Karvinen (Finlands
miljöcentral), överinspektör Leena Lehtomaa, planerare Suvi Kiviluoto och planerare Rami Laaksonen
(NTM-centralen i Egentliga Finland), specialforskare Lauri Urho (Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet),
Heikki Lehtinen (jord- och skogsbruksministeriet), Markku Marttinen (NTM-centralen i Nyland), Mikko
Toivola, Kust-Österbottens viltchef Stefan Pellas och Nylands viltchef Visa Eronen (Finlands viltcentral), Pentti Välipakka (NTM-centralen i Sydöstra Finland), programchef Sampsa Vilhunen, Vanessa
Ryan och Sanna Kuningas (WWF Suomi) och Vincent Westberg (NTM-centralen i Södra Österbotten).
Miljöfrågor i anknytning till sjötrafiken: Anita Mäkinen (ordf.) (Trafiksäkerhetsverket Trafi), biträdande
direktör Kirsti Tarnanen-Sariola (Finlands hamnförbund rf), Susanna Koivujärvi (Trafikverket), äldre
forskare Jukka-Pekka Jalkanen (Meteorologiska institutet), Tapani Veistola (Finlands naturskyddsförbund rf)), enhetschef Sari Repka (Sjöfartsbranschens utbildnings- och forskningscentral), lagstiftningsrådet Tuomas Aarnio (miljöministeriet), överinspektör Petri Hiltunen (NTM-centralen i Egentliga Finland), yngre sakkunnig Christina Palmén (Rederierna i Finland rf; fram till slutet av september 2013
Eija Kanto), regeringssekreterare Veera Kojo (kommunikationsministeriet, med till slutet av juni 2014)
och överinspektör Jukka Pajala (Finlands miljöcentral).
Marina naturresurser: Heikki Lehtinen (ordf.) (jord- och skogsbruksministeriet), fiskerichef Tuomas
Oikari (NTM-centralen i Sydöstra Finland), Markku Marttinen (NTM-centralen i Nyland), fiskerichef Kari
Ranta-aho (NTM-centralen i Egentliga Finland), programchef Antti Lappalainen och Outi Heikinheimo
(Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet), fiskerichef Markus Huolila (NTM-centralen i Kajanaland), fiskerichef Minna Uusimäki (NTM-centralen i Södra Österbotten) och Mikko Toivola (Finlands viltcentral).
Kostnads-effekt-analys: Maria Laamanen (ordf.) (miljöministeriet), specialforskare Soile Oinonen, forskare Joona Salojärvi, och utvecklingsingenjör Virpi Lehtoranta (Finlands miljöcentral), professor i Östersjöskyddets ekonomi Kari Hyytiäinen (Helsingfors universitet), projektforskare Lassi Ahlvik (Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi), forskare Jarno Virtanen (Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet) och Pekka Paavilainen (NTM-centralen i Egentliga Finland).
Därtill medverkade som miljöbeskrivningens experter specialforskare Helena Valve och forskare Tiina
Jääskeläinen (Finlands miljöcentral).
3
INNEHÅLL
SAMMANDRAG ...................................................................................................................................... 7
1 ALLMÄNT .......................................................................................................................................... 12
1.1 Inledning ...................................................................................................................................... 12
1.2 Finlands havsförvaltningsområde ............................................................................................... 12
1.3 Åtgärdsprogrammet som en del av planeringen av havsvården ................................................ 13
2 ÅTGÄRDSPROGRAMMETS UTGÅNGSPUNKT OCH MÅL ............................................................ 14
2.1 Den marina miljöns nuvarande tillstånd och vilken belastning den utsätts för ........................... 14
2.2 Förhållandet mellan belastningen och konsekvenserna i den marina miljön ............................. 20
2.3 Allmänna miljömål ....................................................................................................................... 21
2.4 Syftet med åtgärdsprogrammet................................................................................................... 22
3 UTARBETANDET AV ÅTGÄRDSPROGRAMMET ........................................................................... 23
3.1 Det nationella arbetet för utarbetandet av programmet .............................................................. 23
3.2 Samordnande av planeringen av havsvården och vattenvården................................................ 24
3.3 Samarbete med Åland ................................................................................................................ 25
3.4 Internationellt samarbete............................................................................................................. 25
4 BEFINTLIGA ÅTGÄRDER FÖR FRÄMJANDET AV HAVSVÅRDEN ............................................... 26
4.1 Definition av en åtgärd ................................................................................................................ 26
4.2 Befintliga åtgärder ....................................................................................................................... 26
4.2.1 Internationella konventioner om havsskydd och havsvård .................................................. 27
4.2.2 Nationell lagstiftning, program och andra förbindelser som gäller skyddet av Östersjön och
vattenskyddet ................................................................................................................................ 29
4.2.3 Branschvis lagstiftning samt branschvisa program och strategier som inverkar på
Östersjöns status .......................................................................................................................... 31
4.2.4 Åtgärder i förvaltningsplanerna ............................................................................................ 33
5 BEDÖMNING AV DE BEFINTLIGA ÅTGÄRDERNAS TILLRÄCKLIGHET ...................................... 40
5.1 Minskning av näringsbelastningen .............................................................................................. 40
5.1.1 Näringsbelastningens utveckling och minskningsmål ......................................................... 41
5.1.2 Bedömning av tillräckligheten av åtgärder som beslutats på basen av annan lagstiftning . 42
5.1.3. Sedimentets, vattenväxlingens och nedfallets betydelse för näringsförhållandena i
Finlands havsområden ................................................................................................................. 52
5.1.4 Slutsatser om tillräckligheten hos åtgärder för näringsbelastningen som fattats med stöd av
annan lagstiftning .......................................................................................................................... 52
5.2 Minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen ......................................................... 53
5.2.1 Utsläppskällor för nuvarande och nya ämnen ..................................................................... 53
5.2.2 Lagstiftning och internationella avtal ................................................................................... 54
5.2.3 Slutsatser om tillräckligheten hos de nuvarande åtgärderna som gäller farliga och skadliga
ämnen ........................................................................................................................................... 57
5.2.4 Radioaktivitet ....................................................................................................................... 57
5.3 Hållbar användning och vård av de marina naturresurserna ...................................................... 57
5.3.1 Fiske av kommersiella arter som omfattas av EU:s gemensamma fiskeripolitik och
regleringsåtgärder ......................................................................................................................... 58
5.3.2 Vård och skydd av hotade och vissa andra fiskartsbestånd ............................................... 61
5.3.3 Hantering av bifångst vid fiske ............................................................................................. 64
4
5.3.4 Reglering av jakt på arter som förekommer i havet ............................................................. 65
5.4 Bekämpning av invasiva främmande arter .................................................................................. 66
5.5 Minskning av nedskräpning......................................................................................................... 67
5.6 Minskning av tillförsel av buller och annan energi i havet ........................................................... 69
5.7 Minskning av fysiska skador på och förluster av livsmiljöer på havsbottnen .............................. 70
5.8 Förhindrande av hydrografiska förändringar ............................................................................... 73
5.9 Säkerheten inom sjöfarten och utsläpp från fartyg ..................................................................... 74
5.9.1 Styrning av sjötrafiken för att trygga sjösäkerheten ............................................................ 74
5.9.2 Sjömätning säkerställer farlederna för sjöfarten .................................................................. 74
5.9.3 Ökande olje- och kemikalietransporter och risken för en miljöolycka.................................. 75
5.9.4 Fartygens luftutsläpp ........................................................................................................... 75
5.10 Åtgärder inom havsplaneringen ................................................................................................ 76
5.11 Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder .............. 77
5.11.1 Marina skyddsområden ..................................................................................................... 77
5.11.2 Övriga åtgärder i anslutning till säkerställandet av naturens mångfald ............................. 79
6 UTARBETANDET AV NYA ÅTGÄRDER FÖR HAVSVÅRDEN OCH ANALYS AV DERAS
EFFEKTER OCH KOSTNADER ........................................................................................................... 81
6.1 Planering av de nya åtgärderna för havsvården och bedömning av kostnadseffektiviteten ...... 81
6.2 Det föreslagna åtgärdsprogrammets kostnader och effekter ...................................................... 83
6.2.1 I vilken grad de nya åtgärderna fyller underskottet av god status eller främjar bevarandet av
god status? ................................................................................................................................... 85
6.2.2 Kostnadseffektiva åtgärdskombinationer ............................................................................. 86
6.2.3 Slutsatser om bedömningen av kostnader och effekter ...................................................... 90
6.3 Kostnadseffektiviteten av den slutliga sammansättningen av åtgärder för havsvården ............. 90
7 NYA ÅTGÄRDER FÖR PLANERINGEN AV HAVSVÅRDEN ............................................................ 91
Minskning av näringsbelastningen .................................................................................................... 91
Minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen ............................................................... 97
Hållbar användning och vård av de marina naturresurserna ............................................................ 98
Minskning av nedskräpning ............................................................................................................. 102
Minskning av undervattensbuller..................................................................................................... 107
Förhindrande av hydrografiska förändringar ................................................................................... 111
Sjöfartens säkerhet och riskhantering ............................................................................................. 111
Åtgärder för planeringen av havsområden ...................................................................................... 113
Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder .................... 114
8 MILJÖRAPPORT ............................................................................................................................. 119
8.1 Miljökonsekvensbedömningen och behandlade alternativ ....................................................... 119
8.2 AL0: Den marina miljöns status ifall programmet inte genomförs ............................................ 119
8.3 AL1: Miljökonsekvenserna av åtgärdsprogrammet för havsvården .......................................... 120
8.3.1 Typindelning av åtgärderna och identifiering av påverkansmekanismerna ...................... 120
8.3.2 Osäkerheter och svårigheter vid bedömningen ................................................................. 123
8.3.3 Effekter för aktörer samt planerade åtgärder för att förhindra skadliga effekter ................ 124
8.4 Gränsöverskridande effekter av de nya åtgärderna för havsvården......................................... 124
8.5 Sammandrag av miljörapporten ................................................................................................ 126
5
9 BEDÖMNING AV UPPNÅENDET AV MILJÖMÅLEN ..................................................................... 127
9.1 Naturliga variationer och klimatförändringen ............................................................................ 127
9.1.1 Klimatet och väderväxlingar påverkar Östersjöns ekosystem ........................................... 127
9.1.2 Klimatförändringens effekt för eutrofieringen i Östersjön .................................................. 128
9.1.3 Klimatförändringens effekt på arterna och näringsnätet i Östersjön ................................. 129
9.2 Förändringar i verksamhetsmiljön ............................................................................................. 129
9.3 Bedömning av uppnåendet av miljömålen och en god status på den marina miljön ................ 131
9.4 Behov av att avvika från miljömålen och motiveringar till undantagen ..................................... 138
10 GENOMFÖRANDET AV ÅTGÄRDSPROGRAMMET ................................................................... 139
Förkortningar och begrepp .................................................................................................................. 146
Foto Maria Laamanen
6
SAMMANDRAG
Förslaget till åtgärdsprogram för Finlands havsförvaltningsplan har gjorts för åren 2016–2022. Åtgärdsprogrammet ingår i planeringen av havsvården, som baserar sig på lagen om vattenvårds- och
havsvårdsförvaltningen. Planeringen av havsvården fokuserar på de teman kring god status i havsmiljön som fastställs i statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen. Dessa går ut på att dämpa eutrofieringen, minska föroreningarna av farliga och skadliga ämnen, skydda den biologiska mångfalden,
bekämpa skadliga främmande arter, verka för hållbar användning och skötsel av de marina naturresurserna, minska den mänskliga påverkan på havsbottnarna, förhindra hydrografiska förändringar
samt minska undervattensbullret och nedskräpningen av havet och stränderna.
Ett offentligt samråd om åtgärdsprogrammet pågår från den 15 januari till den 31 mars 2015. Kungörelsen och samrådsdokumentet kan läsas på miljöförvaltningens gemensamma webbplats
www.miljo.fi/paverkavattnen och www.miljo.fi/samrad_om_planering_av_havsvarden.
Åtgärdsprogrammet har sammanställts för att minska de påfrestningar på den marina miljön som orsakas av människan och för att förbättra miljöns tillstånd. Målet för programmet är att god status i den
marina miljön ska kunna upprätthållas eller uppnås senast 2020. Definitioner på god status i havet,
miljömål och en preliminär bedömning av havets status har getts och fastställts genom ett beslut av
statsrådet 2012. Dessutom fattade statsrådet ett beslut om ett uppföljningsprogram för havsförvaltningsplanen i augusti 2014.
Man ansåg att de nuvarande åtgärderna inte var tillräckliga för att upprätthålla eller till alla delar uppnå
god status i den marina miljön och experterna föreslog 35 åtgärder för havsvården i programmet.
Enligt bedömningen är det väsentligt att utöver att genomföra de nya åtgärderna också se till att de
åtgärder som beslutats med stöd av övrig lagstiftning genomförs mer effektivt. I bedömningen av tillräckligheten hos de nuvarande åtgärderna inkluderade man åtgärdsförslagen i vattenförvaltningsplanerna för 2016–2021, som är föremål för ett offentligt samråd mellan den 1 oktober 2014 och den 31
mars 2015. De kompletterar de åtgärder som annars också ska vidtas inom olika sektorer för att förbättra vattnens tillstånd. Kostnaderna för de kompletterande åtgärderna 2016–2021 har uppskattats till
372 miljoner euro.
Beträffande näringsämnesbelastningen och eutrofieringen förutsätter uppnåendet av god status
en minskning av näringsämnesbelastningen med minst 440 ton fosfor och 6 600 ton kväve per år.
Trenden i den näringsämnesbelastning som Finland orsakar i Östersjön är med undantag av Bottenviken sjunkande. Även om flera branscher orsakar näringsämnesbelastning är den största belastaren
ändå jordbruket (för fosfor 64–82 % och för kväve 50–80 % av belastningen). För att näringsämnesbelastningen ska kunna minskas är det avgörande att förvaltningsplanerna för vattenvården genomförs.
Åtgärderna i det här programmet kompletterar till denna del förvaltningsplanerna. Som nya åtgärder
inom havsvården föreslås bland annat aktioner för att minska konsekvenserna av livsmedelsproduktionen och -konsumtionen på vattnen, verksamhet i EU för att utveckla miljöersättningssystemet för
jordbruket 2021–2027, åtgärder för att ta i bruk fiskfoder som framställts av råvaror från Östersjöområdet, genomförande av pilotprojektet Ravinneneutraalit kunnat (Näringsneutrala kommuner) och utnämnande av Östersjön inom IMO till ett kontrollområde för kväveoxidutsläpp (NECA), där fartygen
måste minska 80 procent av sina utsläpp av kväveoxider. Flera av åtgärderna inom havsvården har
sin fulla verkan först i slutet av planeringsperioden eller under följande period. Genom att genomföra
de åtgärder som föreslagits i havsvården och förvaltningsplanerna 2016–2021 samt de åtgärder som
man redan kommit överens om gör man det möjligt att ytterligare minska belastningen i betydande
mån, men trots det är det inte möjligt att uppnå god status 2020.
Inga kvantitativa mål för en minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen har satts. Målet är att uppnå halter som följer miljökvalitetsnormerna i vattnen. Uppgifter om belastningen samlas in
genom regelbundna belastningsinventarier inom vattenvården. De mest betydande belastarna är industrin och reningsverken för kommunalt avloppsvatten. Långväga transport från andra stater är en
betydande källa till kvicksilver- och dioxinbelastning. Med åtgärderna i förvaltningsplanerna för vattenvården 2016–2021 siktar man också på en minskning av belastningen av skadliga ämnen. Den nuvarande lagstiftningen och konventionerna, såsom kemikalielagstiftningen, EU:s REACH-förordning,
Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar, POP, och den internationella Minamatakonventionen om kvicksilver är viktiga för att belastningen ska kunna minskas. Ett preliminärt åtgärdsprogram enligt det nya kvalitetsnormdirektivet som gäller vissa ämnen läggs upp 2018. De ovan
nämnda åtgärderna har stor betydelse när det gäller att minska utsläppen och belastningen. Som nya
åtgärder föreslås en utredning av läkemedel i havsområden och en utredning av belastningsmängderna av dioxin och furan som rinner ut i Östersjön via Kymmene älv och av förändringarna i belastning7
en. I fråga om farliga och skadliga ämnen är det inte till alla delar möjligt att nå målen till 2020. Det här
beror på att Östersjön fortfarande återhämtar sig från tidigare förorenande verksamhet och på den
långväga transporten av dioxiner och kvicksilver.
Målet för en hållbar användning och skötsel av de marina naturresurserna är hållbart fiske och
hållbar jakt. När man utnyttjar fiskbestånden är den maximala nivån på fisket maximinivån för hållbar
avkastning (MSY) eller motsvarande och fisket får inte orsaka betydande skada på havsmiljön. De
viktigaste nuvarande åtgärderna är verkställandet av en gemensam fiskepolitik inom EU och en nationell reglering av fisket som grundar sig på fiskelagen samt övriga åtgärder såsom fiskvägsstrategin.
Som nya åtgärder föreslås åtgärder inom den nationella lax- och havsöringsstrategin, utredning av
möjligheterna och behovet av att effektivera regleringen av fiske som gäller kustarter, utarbetande av
en plan för återhämtning och skötsel av havsöringsbestånden samt åtgärder för att skydda havsharren. Man kommer att gå framåt i uppnåendet av hållbart nyttjande och det kommer att vara möjligt att
uppnå målen för hållbar användning och skötsel av de marina resurserna och god status hos fiskbestånden till så gott som alla delar till 2020.
I bekämpningen av skadliga främmande arter är målet att spridningen av skadliga främmande arter
ska förhindras och spridningstakten bromsas upp. Beträffande det här målet ansågs god status ha
uppnåtts redan 2012. Trafiken till sjöss är den viktigaste spridningsvägen för havslevande arter. De
viktigaste åtgärderna vi har är EU:s förordning om främmande arter (2014) och vår nationella strategi
för främmande arter. IMO:s barlastvattenkonvention, som undertecknades 2004, torde träda i kraft
internationellt 2016. I Finland är det meningen att barlastkonventionen ska ratificeras före det internationella ikraftsättandet. De nuvarande åtgärderna är tillräckliga för att bevara den goda statusen och
nya föreslås inte.
Målet för minskningen av nedskräpningen av havet och stränderna är att nedskräpningen inte ska
vara till skada för kust- och havsmiljön. Nedskräpningen är ett nytt prioriterat område inom havsvården. På grund av brist på data var det inte möjligt att göra en statusbedömning 2012. Kommissionen
har i sitt paket om cirkulär ekonomi föreslagit en minskning av nedskräpningen av haven med 30 % till
2020. Som källor för nedskräpningen har man identifierat i synnerhet rekreationen på hav och stränder, sjötrafiken, småbåtstrafiken, reningsverkens förbiledningar och utloppsvatten samt fisket. En viktig tillgänglig åtgärd är verkställandet av den nationella avfallslagstiftningen. HELCOM bereder ett
verksamhetsprogram för minskning av nedskräpningen i Östersjön och som nya åtgärder föreslås
nationella åtgärder som motsvarar det här Östersjöprogrammet. De skulle bland annat gälla minskad
användning av plastkassar, utredning av hur man kan avlägsna skräp av mikrostorlek från avloppsvattnet genom effektivare rening, förbättrad mottagningskapacitet för avfall i hamnarna, förbättrad
avfallshantering på stränder som används för rekreation samt minskning och avlägsnande av övergivna fisknät. På grund av bristande uppgifter är det inte möjligt att förutspå tillståndet beträffande nedskräpningen 2020.
Minskat ledande av buller och annan energi i havet är också ett nytt prioriterat område inom havsvården för vilket det inte var möjligt att göra en statusbedömning 2012 på grund av bristande uppgifter.
Det finns inga kvantitativa mål för en minskning av undervattensbullret och vi saknar också nationell
reglering och åtgärder. Som den mest betydande källan till undervattensbuller har propellerbullret från
fartygs- och båttrafiken samt vattenbyggandet identifierats. Inom IMO gav man 2014 anvisningar för
att minska undervattensbullret från fartyg. FN:s internationella biodiversitetskonvention rekommenderar att man utreder källorna för och konsekvenserna av undervattensbuller. Som nya åtgärder föreslås
att beslut inom IMO som siktar på att minska undervattensbullret från fartygen främjas och åtgärder för
att minska det impulsiva bullret från undervattensbyggande vidtas. Tillståndet 2020 för ledandet av
undervattensbuller och annan energi i havet kan inte förutspås på grund av bristande uppgifter.
Minskade fysiska skador på havsbottnen är ett nytt prioriterat område inom havsvården, där tillståndet bedömdes vara gott 2012. Inga kvantitativa mål har satts. De mest betydande skadeorsakerna
är muddring, deponering av muddermassor, täkt av havssand och stenmaterial, bottentrålning, byggande och nedläggning av kablar, rör och ledningar. Bottentrålning är inte något problem i de fin3
ländska havsområdena. Muddrings- och deponeringsverksamhet som gäller volymer över 500 m är
tillståndspliktig och instruktioner har getts för den. Det ovillkorliga tillståndsbehovet gäller emellertid
inte muddringar för underhåll av farleder, men tillstånd ska sökas om muddringen till exempel kan
förändra vattenmiljön. Små muddringar görs med anmälningsförfarande. Byggandet regleras med
markanvändnings- och bygglagen och med MKB-förfarandet. Bristen på uppgifter om havsbottnens
egenskaper och undervattensnaturen hämmar tillämpningen av de åtgärder som finns till hands, såsom vattenlagen. Som nya åtgärder föreslås att man lägger upp ett nationellt program för täkt av
havssand och grus och förbättrar kunskapsbasen för en bedömning och uppföljning av konsekvenser8
na av muddringar samt för en bedömning av behovet av utveckling av den nuvarande praxisen och
lagstiftningen i fråga om muddringar. Bevarandet av god status till 2020 bedöms vara möjligt.
Målet för förhindrandet av hydrografiska förändringar är att bestående förändringar i de hydrografiska förhållandena inte ska påverka havsekosystemen negativt. De hydrografiska förhållandena påverkas framför allt av vattenbyggande och muddringar. I bedömningen 2012 ansåg man att god status
har uppnåtts i Finland. Bland de viktigaste tillgängliga åtgärderna är vattenlagen, statsrådets förordning om vattenhushållningsärenden, MKB-förfarandet och tillämpningen av muddrings- och deponeringsinstruktionerna. Som nya åtgärder föreslås en utredning av åtgärder för förbättring av de lokala
strömningsförhållandena i kustområdet. Bevarandet av god status till 2020 bedöms vara möjligt.
Ett allmänt mål för säkerheten inom sjöfarten och minskningen av utsläppen från fartyg är att
sjöfarten ska vara säker och orsaka så lite skadliga miljökonsekvenser som möjligt. Inom det här temaområdet ska riskhanteringen beträffande olje- och kemikalieolyckor och minskningen av skadliga
främmande arter som sprider sig med sjöfarten prioriteras. De viktigaste tillgängliga åtgärderna är
styrning av trafiken till sjöss via fartygstrafiktjänsten VTS och GOFREP, havskartering bland annat för
att uppdatera djupmaterialen, upprätthållande av bekämpningsberedskapen för miljöolyckor till havs
och verkställande av miljöskyddslagen för sjöfarten. Som nya åtgärder föreslås en åtgärd för att minska risken för oljeolyckor genom att skärpa regleringen av STS-funktionerna i de finländska vattenområdena och förbättrande av säkerheten inom fartygstrafiken med hjälp av konceptet för intelligent farled Älyväylä som går ut på att genomföra e-Navigationstrategin. Dessutom ska man främja användningen av flytande naturgas (LNG) som bränsle i fartyg och se till att den infrastruktur som behövs för
LNG byggs. Bedömningen är att målet inte uppnås i sin helhet till 2020.
Målet är att man med marin områdesplanering sammanjämkar olika användningsformer i ett havsområde på ett hållbart sätt som tar hänsyn till ekosystemens funktion och därmed också förhindrar
konflikter i användningen. De viktigaste tillgängliga åtgärderna är havsplaneringsdirektivet, som godkändes 2014, Östersjöstaternas samarbete kring områdesplaneringen i arbetsgruppen för havsplanering HELCOM-VASAB och den vägkarta för verkställande av havsplaneringen som gjordes i samband
med det och genomförandet av den nationella kuststrategin. Havsplaneringsdirektivet kräver att man
gör planer för havsområdena senast 2021. I havsplanerna kan man främja verkställandet av de flesta
av åtgärderna i det här programmet, exempelvis de som gäller havsbotten, hydrografi, buller, förutsättningar för sjötrafiken eller skyddsområden. De tillgängliga landskapsplanerna och övrig planering
av områdesanvändning som grundar sig på markanvändnings- och bygglagen motsvarar numera i
hög grad kraven i havsplaneringen. Som ny åtgärd föreslås att enbart skyddsmålen för de marina
skyddsområdena inkluderas i havsplanerna. Det här målet anses vara möjligt att uppnå, men inte
nödvändigtvis helt till 2020, eftersom havsplanerna ska vara klara 2021.
Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder. Målet är att
skyddsnivån för alla vilda arter och naturtyper i naturtillstånd i Östersjön ska vara gynnsam. Inga kvantitativa mål har satts. Målet hade inte uppnåtts 2012. Alla ovan nämnda teman för miljöpåfrestningar
påverkar skyddsnivån för arterna och naturtyperna, det viktigaste är eutrofieringen. Man kan påverka
skyddsnivån inte bara genom att minska de här påfrestningarna utan också genom naturskyddsåtgärder. Viktiga naturskyddsåtgärder är bland annat verkställandet av naturvårdslagen och vattenlagen
samt marina skyddsområden med skötsel- och användningsplaner och ordningsregler. Som nya åtgärder för havsvården föreslås effektivare skydd i marina skyddsområden, åtgärdsprogram för hotade
arter och naturtyper, skydd av nyckelbiotoper under vatten, produktion av undervisnings- och kommunikationsmaterial som ökar kännedomen om havsmiljön och om de påfrestningar som påverkar dess
tillstånd samt skötselåtgärder för skyddet av östersjövikaren och verkställande av dessa. Det viktigaste i åtgärderna är att stärka kunskapsbasen beträffande undervattensnaturen genom att låta programmet VELMU fortsätta efter 2015 och förbättra den allmänna tillgängligheten till kunskapen med
hjälp av karttjänster. Det är inte möjligt att uppnå god status till 2020 i den här frågan.
För 31 av de nya föreslagna åtgärderna var det möjligt att göra en bedömning av kostnadseffekterna.
De totala kostnaderna för dessa åtgärder uppskattades vara ca 136 miljoner euro 2016–2022. Utöver
de här 31 åtgärderna föreslogs ytterligare fyra åtgärder, och det här förslaget omfattar då 35 åtgärdsförslag, men för de fyra sista har vi inte fått någon kostnadsbedömning. En del av de föreslagna åtgärderna, eller åtminstone delar av dem, hade med sannolikhet också genomförts utan programmet.
Ifall vi endast beaktar de åtgärder som bara tjänar havsvården stiger kostnaderna till ca 64 miljoner
euro 2016–2022.
Åtgärdsprogrammet innehåller en miljörapport där det konstateras att programmet inte har upptäckts
ha några betydande oönskade sidoeffekter på miljön. Å andra sidan finns det en viss osäkerhet i hur
9
de eftersträvade miljökonsekvenserna ska uppnås. Orsaken till det här är att flera av de föreslagna
åtgärderna preciseras först under själva programperioden. Dessutom är betydelsen av styrning som
stöder sig på frivillighet stor. I bästa fall kan åtgärdsprogrammet skapa betydande nytta för turismen,
fisket, rekreationen och för människornas hälsa och välmående.
Utifrån en expertbedömning kommer verkställandet av de tillgängliga åtgärderna och de nya åtgärderna inom havsvården att minska den påfrestning som mänsklig verksamhet innebär för havet och avsevärt förbättra havsmiljöns status redan till målåret 2020. Till alla delar är det dock inte möjligt att
uppnå god status till 2020. Därför kommer Finland att vara tvungen att hålla sig till avvikelser för miljömålen i direktivet om en marin strategi. Återhämtningen särskilt från eutrofiering och halter av farliga
och skadliga ämnen kräver tid. Å andra sidan är målåret 2020 så nära att man inte hinner genomföra
alla åtgärder i programmet. I viss mån hindras åtgärderna av avsaknaden av tillgänglig teknik och av
orimligheten i kostnaderna och de sociala konsekvenserna, vilket påverkar åtgärdernas dimensionering och genomförbarhet. Dessutom går det i vissa fall år, om inte årtionden, innan åtgärdernas verkningar syns i havsmiljön. För att vattenkvaliteten och tillståndet beträffande den biologiska mångfalden
ska bli bättre är det avgörande att eutrofieringen minskar.
För beredningen av förslaget svarade en bredbasig arbetsgrupp som tillsatts för att bereda åtgärdsprogrammet för havsvården. Under beredningen samordnades det här förslaget med de förvaltningsplaner om vilka samråd pågår mellan den 1 oktober 2014 och den 31 mars 2015, så att det här programmet kompletterar förvaltningsplanerna. Intressentgrupperna har varit med om beredningen både
via NTM-centralernas samarbetsgrupper inom vatten- och havsvården och i den arbetsgrupp som
bereder åtgärdsprogrammet. Koordinering av beredningen och samarbete med de övriga Östersjöländerna, särskilt med de grannstater som hör till EU, har gjorts inom skyddskommissionen för Östersjön
(HELCOM). HELCOM bereder en sammanfattande rapport 2015 om de förslag till åtgärdsprogram
som gjorts av EU-staterna kring Östersjön.
Det här åtgärdsprogrammet gäller hela Finlands havsområde från strandlinjen till den ekonomiska
zonens yttre gräns. Åtgärdsprogrammet ingår också i verkställandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektivet om
en marin strategi).
Föreslagna åtgärder i åtgärdsprogrammet för havsvården perioden 2016–2022
Minskning av näringsämnesbelastningen
1
Minskning av näringsproduktionens och -konsumtionens konsekvenser för vattendragen
(EUTROF 1)
2
Påverkan i EU för att utveckla miljöersättningssystemet för jordbruket under programperioden 2021–2027 (EUTROF 2)
3
Främjande av produktifiering och ibruktagande av fiskfoder som tillverkats av råvaror producerade i Östersjöområdet (EUTROF 3)
4
Förbättring av känsliga arters livsmiljöer i strömmande vatten som rinner ut i havet (EUTROF
4)
5
Genomförande av pilotprojekten Näringsneutral kommun (EUTROF 5)
6
Främjande av beslutet inom den internationella sjöfartsorganisationen att utse Östersjön till
ett utsläppskontrollområde för kväveoxider (NECA) (EUTROF 6)
7
Främjande av användningen av flytande naturgas (LNG) som bränsle i fartyg och säkerställande av den infrastruktur som behövs för LNG (EUTROF 7)
Minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen
8
Utredningen Läkemedel till havs (SKADLIGA 1)
9
Utredning av mängderna i den dioxin- och furanbelastning som hamnar i Östersjön via
Kymmene älv och om förändringarna i belastningen (SKADLIGA 2)
Hållbar användning och skötsel av de marina naturresurserna
10
Den nationella lax- och havsöringsstrategin för laxens del (FISKAR 1)
11
12
Den nationella lax- och havsöringsstrategin för havsöringens del och utarbetande av en
återhämtnings- och förvaltningsplan för havsöringsbestånden (FISKAR 2)
Utredning av möjligheterna och behovet att effektivera regleringen av fisket av kustarter
10
13
Skydd av harren (FISKAR 4)
Minskning av nedskräpningen
14
Minskad användning av plastkassar (SKRÄP 1)
15
Avlägsnande av mikroskräp från avloppsvattnet genom effektiverad rening (SKRÄP 2)
16
17
Påverkande i EU för att minska användningen av mikroplast i kosmetik- och hygienprodukter
(SKRÄP 3)
Höjning av hamnarnas kapacitet att ta emot avfall (SKRÄP 4)
18
Förbättring av avfallshanteringen på stränder som används för rekreation (SKRÄP 5)
19
Minskning av skräpet i havet i samarbete med fiskarna (SKRÄP 6)
20
Minskning och bärgning av spöknät (SKRÄP 7)
21
Minskning av nedskräpningen genom upplysning (SKRÄP 8)
Minskning av undervattensbullret
22
Främjande av beslut i den internationella sjöfartsorganisationen för att minska undervattensbullret från fartyg (BULLER 1)
23
Minskning av det impulsiva buller som orsakas av byggande under vattnet (BULLER 2)
24
Minskning av produktionen av undervattensbuller (BULLER 3)
Minskning av de fysiska störningarna och förlusterna av livsmiljöer på havsbottnen
25
Minskning av de skadliga konsekvenserna av muddring (FYSISK 1)
26
Utarbetande av en nationell plan för täkt av havssand och stenmaterial (FYSISK 4)
Förhindrande av hydrografiska förändringar
27
Lokala åtgärder för att förbättra strömningsförhållandena i kustområdet (HYDRO 1)
Säkerhet och riskhantering inom sjöfarten
28
Minskning av risken för oljeolyckor genom striktare reglering av STS-funktionerna i de finländska vattenområdena (SJÖFART 1)
29
Förbättrande av säkerheten inom fartygstrafiken med hjälp av konceptet för intelligent farled
Älyväylä för att genomföra E-navigation-strategin (SJÖFART 2)
Åtgärder för planeringen av havsområden
30
Inkludering av marina skyddsområden i havsplanerna
(HAVSOMRÅDE 1)
Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder
31
Effektivering av skyddet i marina skyddsområden (NATUR 1)
32
Åtgärdsprogram för utrotningshotade arter och naturtyper (NATUR 2)
33
Skydd av nyckelbiotoper under vattnet (NATUR 2bis)
34
Produktion av undervisnings- och kommunikationsmaterial som ökar kännedomen om
havsmiljön och om de påfrestningar som påverkar dess tillstånd (NATUR 3)
Utarbetande och genomförande av vårdåtgärder för att skydda östersjövikaren (NATUR 4)
35
11
1 ALLMÄNT
1.1 Inledning
Detta samrådsdokument innehåller ett förslag till åtgärdsprogram för Finlands havsförvaltningsplan.
Dokumentet innehåller också en beskrivning av utarbetandet av förslaget och motiveringar till de nya
åtgärderna som föreslagits för havsvården.
Åtgärdsprogrammet utarbetas i syfte att förbättra statusen på den marina miljön och minska den belastning som den utsätts för. Målet för utarbetandet av förslaget har varit att ta fram ett genomförbart
åtgärdsprogram som gör det möjligt att uppnå en god status i den marina miljön på ett kostnadseffektivt sätt fram till år 2020 eller att upprätta den goda statusen, ifall en sådan redan har uppnåtts.
Dokumentet består av en bedömning av tillräckligheten hos de nuvarande åtgärderna som ska
genomföras eller föreslagits med stöd av bestämmelser utanför lagstiftningen om havsvården, förslag
till effektivisering och komplettering av de nuvarande åtgärderna samt förslag till nya åtgärder för
havsvården. Det innehåller också en redogörelse över kostnads-effektivitetsanalysen av de föreslagna
nya åtgärderna liksom en miljöbeskrivning. Dokumentet presenterar alltså 35 förslag till åtgärder som
kan förbättra statusen i Östersjön betydligt fram till år 2020.
Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen förutsätter att ett åtgärdsprogram ska utarbetas
före utgången av år 2015. Åtgärdsprogrammet är också en del av den havsvårdsplanering som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder
på havsmiljöpolitikens område(2008/56/EG, ramdirektivet om en marin strategi). Statsrådets beslut
(2012) om bedömning av havets nuvarande tillstånd och goda status samt om uppställande av miljömål och indikatorer är utgångspunkten för planeringen av åtgärdsprogrammet.
Medborgare och organisationer kan delta i planeringen av havsvården. Syftet med det tredje samrådet
om havsvården är att ge medborgare och organisationer möjlighet att påverka havsförvaltningsplanens åtgärdsprogram. Det första samrådet år 2012 gällde bedömningen av havets nuvarande tillstånd
och goda status samt uppställande av miljömål och indikatorer. Det andra samrådet våren 2014 gällde
havsförvaltningsplanens övervakningsprogram. Statsrådets fattade besluten om bedömning av havets
nuvarande tillstånd och goda status samt om uppställande av miljömål och indikatorer 13.12.2012 och
om ett övervakningsprogram för Finlands havsförvaltningsplan 21.8.2014.
Samrådet hålls mellan den 15 januari och 31 mars 2015 i anslutning till samrådet om planeringen av
vattenvården och planeringen av hanteringen av översvämningsrisken. Samrådet erbjuder alla som är
intresserade av Östersjöns framtid att lägga fram sin åsikt. I samrådet önskas synpunkter om tillräckligheten, genomförbarheten och kvaliteten i havsförvaltningsplanens åtgärdsprogram.
Kungörelsen och samrådsdokumenten finns till påseende på miljöministeriets webbplats
www.ym.fi/lausuntopyynnot
och
på
miljöförvaltningens
gemensamma
webbplats
www.ymparisto.fi/vaikutavesiin. Under samrådstiden finns dokumenten till påseende även i kommunerna i NTM-centralernas verksamhetsområden längs kusten. Anvisningar för hur respons kan ges fås
från ovan nämnda källor. Bakgrundsmaterialet till åtgärdsprogrammet kan läsas i tjänsten Ymparisto.fi.
Förslaget till åtgärdsprogram är avsett att utgöra grunden för stadsrådets beslut om åtgärdsprogrammet. Utlåtanden och respons under hörandet tas i beaktande vid beredningen av det slutliga beslutsdokumentet. Avsikten är att åtgärdsprogrammet ska träda i kraft genom statsrådets beslut före utgången av år 2015 och verkställandet av programmet inledas före utgången av år 2016.
1.2 Finlands havsförvaltningsområde
Det finska havsförvaltningsområdet sträcker sig från strandlinjen till den ekonomiska zonens yttre
gräns. Åtgärdsprogrammet omfattar detta område. Landskapet Åland utarbetar ett eget åtgärdsprogram.
Havsförvaltningsområdet indelas i sex bassänger i Östersjön: Bottniska viken, Kvarken, Bottenhavet,
Ålands hav, norra Egentliga Östersjön och Finska viken. Bassängindelningen följder den indelning
som Östersjöländerna har fastställt i Skyddskommissionen för Östersjön (Helsinki Commission, HELCOM) (bild 1).
Om planeringsarbetet så kräver kan havsområdet indelas ytterligare i kustvatten och öppet hav. Kustvattnen omfattar det område som sträcker sig från strandlinjen till den linje där varje punkt ligger på ett
avstånd av en sjömil på havssidan från den närmaste punkten på baslinjen. Det öppna havsområdet
12
sträcker sig från kustvattnens yttre gräns till yttre gränsen av den ekonomiska zonen. Kustvattnen
fördelar sig på fem vattenvårdsområden.
Bild 1 Finlands havsförvaltningsområde och indelningen av det i sex Östersjöbassänger samt indelningen av avrinningsområdet i vattenförvaltningsområden. Källor: Strandlinjematerialet HELCOM, det
övriga materialet SYKE.
1.3 Åtgärdsprogrammet som en del av planeringen av havsvården
Planeringen av havsvården grundar sig på lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen
(1299/2004) och på statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen (980/2011). Dessa verkställer
EU:s ramdirektiv om en marin strategi, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande
13
av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område(2008/56/EG). Ramdirektivet och
lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen föreskriver att ett åtgärdsprogram ska upprättas för
havsvården.
Planeringen av havsvården fortskrider i tre faser:
1. bedömning av havets nuvarande tillstånd, fastställande av vad som avses med en god status i den
marina miljön samt uppställande av miljömål och indikatorer;
2. utarbetande och verkställande av ett övervakningsprogram; samt
3. utarbetande och verkställande av ett åtgärdsprogram.
Statsrådet fattade i december 2012 beslut om den första delen av havsförvaltningsplanen och i augusti 2014 beslut om den andra delen av havsförvaltningsplanen. Åtgärdsprogrammet, som utgör havsförvaltningsplanens tredje del, ska vara klar före utgången av 2015 och verkställandet av det ska inledas före utgången av 2016. De tre planeringsfaserna upprepas med sex års mellanrum. Den andra
planeringsperioden för havsvården börjar år 2018 (bild 2).
Bild 2 Planeringen av havsvården under den första och andra planeringsperioden.
2 ÅTGÄRDSPROGRAMMETS UTGÅNGSPUNKT OCH MÅL
Statsrådets beslut om den första delen av havsförvaltningsplanen, som innehåller en bedömning av
den marina miljöns nuvarande tillstånd, det belastning som miljön utsätts för av mänsklig påverkan
samt allmänna miljömål, är utgångspunkten för förslaget till åtgärdsprogram.
2.1 Den marina miljöns nuvarande tillstånd och vilken belastning den utsätts för
I bedömningen av den marina miljöns nuvarande tillstånd konstateras att en god status inte har uppnåtts i Finlands område och inte heller i hela Östersjön. Den svåra näringsbelastningen med eutrofiering som följd är ett problem för hela Östersjön. Den äventyrar såväl bevarandet av naturens mångfald
som verksamheten i näringsvävarna.
Den marina miljöns nuvarande tillstånd bedömdes med hänsyn till kvalitativa deskriptorer av en god
status. Det finns sammanlagt elva deskriptorer (statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen,
bilaga 3). Bedömningarna av det nuvarande tillståndet varierade beroende på deskriptor (bild 3). Statusen konstaterades vara i huvudsak god när det gällde främmande arter (deskriptor 2), havsbottnens
integritet (deskriptor 6) och hydrografiska villkor (deskriptor 7). God status har inte uppnåtts för följan-
14
de deskriptorers del: biologisk mångfald (deskriptor 1), skicket på de marina näringsvävarna (deskriptor 4), eutrofiering (deskriptor 5), koncentrationer av främmande ämnen (deskriptor 8) och främmande
ämnen i fisk (deskriptor 9). Vidare konstaterades beträffande populationer av kommersiellt nyttjade
fiskar (deskriptor 3), nedskräpning (deskriptor 10) och tillförsel av energi, inbegripet undervattensbuller
(deskriptor 11) att det på grund av bristfälliga uppgifter inte har varit möjligt att göra en heltäckande
bedömning av statusen.
Bild 3 Bedömning av den marina miljöns nuvarande tillstånd 2012.
Nedan följer en genomgång av bedömningen av det nuvarande tillståndet samt den belastning som
den marina miljön utsätts för med hänsyn till respektive deskriptor. Bedömningen grundar sig på uppgifter som samlades in och rapporterades till Europeiska kommissionen år 2012. Därtill presenteras de
viktigaste nya eller uppdaterade uppgifterna från åren 2013 och 2014.
Deskriptor 1: Biologisk mångfald bevaras. Livsmiljöernas kvalitet och förekomst samt arternas
fördelning och abundans överensstämmer med rådande geomorfologiska, geografiska och
klimatiska villkor (naturens mångfald).
Nuvarande tillstånd: God miljöstatus i den marina miljön har inte uppnåtts för denna deskriptors del,
eftersom användningen av havet hotar flera arter eller bevarandet av deras populationer och samhällen samt utnyttjandet av ekosystemtjänsterna. För många av livsmiljöerna och arterna i de områden
som ingår i Natura 2000-nätverket är tillståndet ogynnsamt eller håller på att försämras och flera livsmiljöers tillstånd har ansetts vara hotat. Förekomstarealen har minskat för många arter, många av de
belastningar och hot som påverkar mångfalden i den marina naturen håller på att öka i antal, och tillståndet för mångfalden i Finlands marina natur försämras över lag.
Belastning: Eutrofiering och skadliga ämnen är fortfarande det största hotet mot havsnaturens mångfald. Vid sidan av dessa hot har det uppenbarat sig fysiska förluster, fysiska skador och andra fysiska
störningar av livsmiljöerna. Havsbottnen utnyttjas till exempel vid användning av kablar och rörledningar under vattnet samt vindkraftverk, broar och hamnar. Det finns inte exakta data till alla delar om
konsekvenserna av denna användning samt av det marina rekreationsbruket, såsom muddring i liten
skala för fritidsboende, fritidsbåtlivet och fritidsfisket. Även användningen av andra ekosystemtjänster
15
som havet erbjuder har också ökat de senaste årtiondena. Otillräcklig reglering av fisket utgör ett hot
för de naturliga bestånd av havsöring som finns kvar i hela kustområdet. Antalet invasiva främmande
arter och den snabba ökningen i deras omfång medför ett tryck på de ursprungliga arternas populationer. Klimatförändringen antas minska Östersjöns salthalt, vilket skulle leda till förändringar i de marina
arternas utbredning och att de mest marina arterna försvinner. Ett minskande istäcke skulle leda till
försämrad fortplantning hos sälarna. Därtill kommer mängden packis att minska eller packisen att försvinna helt i Bottniska viken till följd av det varmare klimatet. Detta kommer sannolikt att ha konsekvenser för organismerna i havsbottnen på lång sikt.
Deskriptor 2: Främmande arter som har införts genom mänsklig verksamhet håller sig på nivåer som inte förändrar ekosystemen negativt (invasiva främmande arter)
Nuvarande tillstånd: För denna deskriptors del är statusen i den marina miljön i huvudsak god. I Finlands territorialvatten observerades 34 främmande och 27 etablerade arter år 2012. Siffrorna inkluderar även däggdjur och fåglar som lever i marin miljö och som kan påverka havets tillstånd. Endast en
del av de främmande arterna har en negativ effekt på de ursprungliga arterna, ekosystemets funktion
eller människan direkt. Den nationella strategin för främmande arter 2012 klassificerar sju av de
främmande arterna i Finland som invasiva arter (klubbpolyp, rovvattenloppa, nordamerikans havsbortsmask, slät havstulpan, musselarten Mytilopsis leucophaeata, mink och mårdhund) och nio arter
som arter som bör kontrolleras eller som arter som är lokalt invasiva. Det största antalet främmande
arter finns i Finska viken, det näst största antalet i Skärgårdshavet.
Belastning: Under de senaste 50 åren har invasiva främmande arter anlänt i en accelererande takt.
Detta beror på ökningen i fartygstrafiken och på att nya kanaler och hamnar har öppnats. Förutom att
sjöfarten ökat har fartygens storlek och hastighet vuxit, vilket gör att större mängder barlastvatten
transporteras mellan hamnar snabbar än tidigare. Klimatförändringen kan göra att främmande arter
klarar sig bättre och att arter som för närvarande förekommer i ringa omfattning börjar sprida sig. Antalet invasiva främmande arter och den snabba ökningen i deras omfång medför ett tryck på de ursprungliga arternas populationer.
Deskriptor 3: Populationerna av alla kommersiellt nyttjade fiskar, skaldjur och blötdjur håller
sig inom säkra biologiska gränser och uppvisar en ålders- och storleksfördelning som vittnar
om ett friskt bestånd (kommersiella fiskar)
Nuvarande tillstånd: Till den del som gäller fiske som är inriktat på kommersiella arter fanns ingen
heltäckande bedömning att få år 2012 om de finländska havsområdenas tillstånd, men de viktigaste
bestånden följs upp och deras tillstånd bedöms regelbundet. Strömming är den klart rikligaste arten
som fiskas och majoriteten av de finländska fiskarnas fångst kommer från Bottenhavet. Statusen för
strömmingsbeståndet i området är god, och beståndet nyttjas enligt MSY (maximum sustainable yield,
maximal hållbar avkastning)-principen. Strömmingen i Finska viken och Skärgårdshavet tillhör strömmingsbeståndet i Östersjöns huvudbassäng. De finländska fiskarnas andel av strömmingsfångsten i
detta vidsträckta område var 18 % år 2013 och av Östersjöns skarpsill mindre än 10 %. I båda fallen
fiskas en del av de finländska fiskarnas fångst utanför Finlands marina region. Fiskedödligheten för
strömming i huvudbassängen är på en lämplig nivå, dvs. mindre än fiskedödligheten enligt MSYprincipen. På senare år har fiskedödligheten för skarpsill i Östersjön överskridit MSY-nivån. Det östra
torskbeståndets status har försämrats på senare år på grund av förändringarna i den regionala fördelningen av strömming och skarpsill, vilka utgör föda för torsken. För närvarande har inga referensvärden fastställts för fiskedödligheten eller lekbiomassan för torsk. Nyttjandet av det västra torskbeståndet motsvarar inte MSY. Det alltför låga antalet lekälvar är orsaken till att laxen klassificerats som hotad. I Finland finns naturliga laxbestånd i praktiken endast kvar i Torne älv och Simo älv. I Torne älv
kan laxbeståndets nuvarande status anses vara god enligt kriteriet för naturlig yngelproduktion, men i
Simo älv är statusen inte god. Yngelproduktionen håller dock på att öka i båda älvarna, särskilt tack
vare förbudet av drivgarnsfiske i Östersjön och den framgångsrika regleringen av laxfisket vid kusten.
Enligt ekolodningsresultaten ökade antalet laxar som vandrade till bägge älvarna för att leka åren
2012–2014 två- till fyrfaldigt jämfört med nivån i början av 2000-talet. Nästan alla bestånd av vandringssik hänger på planteringar. Torne älv är det viktigaste naturliga förökningsområdet för vandringssik. Det finns färre uppgifter om statusen för de mer lokala bestånden och för de viktigaste kommersiella kustarterna som bättre beskriver tillståndet i Finlands havsområden, men tillståndet torde i regel
vara gott, även om läget varierar i olika områden.
Belastning: Fiskedödligheten för det västra torskbeståndet bör minskas. Förlusten av lekälvar är den
ursprungliga orsaken till vildlaxbeståndens dåliga status och den dåliga statusen för bestånd av öring
och vandringssik som fortplantar sig i naturen. Individerna i de kvarvarande naturliga bestånden och
16
inplanterade individer utsätts för fiske både i södra delarna av Östersjön och i Finlands marina regioner och älvar. Man har observerat att fisket av vandringssik och gös i Skärgårdshavet är inriktat på för
små individer, vilket försvagar beståndens status och minskar fångsterna. Igenslamningen av bottnen
till följd av eutrofiering och sediment är till nackdel åtminstone för fortplantningen hos sik som leker i
havet och för många bestånd av vandringsfiskar.
Deskriptor 4: Alla delar av de marina näringsvävarna, i den mån de är kända, förekommer i
normal omfattning och mångfald på nivåer som är tillräckliga för att arternas långsiktiga bestånd ska kunna säkerställas och deras fulla reproduktiva kapacitet behållas (näringsvävar)
Nuvarande tillstånd: För denna deskriptors del har god status i den marina miljön inte uppnåtts. Östersjöns ekosystem har genomgått betydande strukturella förändringar under de senaste decennierna.
Fisketrycket på vissa bestånd och eutrofieringen har förändrat proportionerna mellan fisk- och planktonsamhällena så att stora rovfiskar har minskat och små fiskar har ökat i antal. Motsvarande förändringar har skett även i djur- och växtplanktonsamhällena.
Belastning: Eutrofiering, skadliga ämnen, fiske och jakt samt förändringar i salthalten och temperaturen var de viktigaste faktorerna som påverkar Östersjöns näringsvävar år 2012. Förekomsten av invasiva främmande arter och ökningen av populationerna har på senare år skapat tryck på betydande
förändringar i näringsvävarna.
Deskriptor 5: Eutrofiering framkallad av människan reduceras till ett minimum, särskilt dess
negativa effekter, såsom minskad biologisk mångfald, försämrade ekosystem, skadliga algblomningar och syrebrist i bottenvattnet (eutrofiering)
Nuvarande tillstånd: Den av människan orsakade eutrofieringen är betydande i nästan hela Finlands
havsområde. För denna deskriptors del är statusen i det öppna havsområdet god endast i en del av
Bottenhavet. Definierad med vattenvårdskriterier hade nästan hälften av kustvattnen i Finland god
ekologisk status när statusen bedömdes år 2012, och över hälften måttlig eller svagare status. Majoriteten av områdena med god status fanns i de yttre kustvattnen i Bottniska viken. I den uppdaterade
bedömningen från år 2013 hade bara en fjärdedel av kustvattnen längre god ekologisk status. Av de
öppna havsområdena i Finland var det bara Kvarken som hade en god status med hänsyn till eutrofie1
ringen enligt HELCOM:s bedömning, vilken uppdaterades år 2014.
Belastning: Belastningen av kväve- och fosfornäring hamnar i Östersjön främst via älvarna och orsakar eutrofiering – visserligen kommer ungefär en fjärdedel av kvävet genom nedfall från luften. I Finland är jordbruket är den mest betydande källan till näringsbelastning i Österjön. Enligt bedömningen
av det nuvarande tillståndet stod jordbruket för ca 60 % av fosforbelastningen och 54 % av kvävebelastningen från mänsklig verksamhet. En uppdatering av bedömningen som Finlands miljöcentral gjorde år 2014 är jordbrukets andel av fosforbelastningen på vattendragen redan hela ca 70 % och något
under 60 % av kväveutsläppen. Belastning uppkommer dessutom som direkt punktbelastning från
bosättning, industri och fiskodling samt i form av direkt utsköljning från kustområdena och genom kvävenedfall från luften till exempel från fartygstrafiken. Finlands andel av belastningen på Östersjön var
7 % av kvävebelastningen och 8 % av fosforbelastningen enligt uppgifter i HELCOM:s bedömning från
år 2010. I proportion till hela landets areal var belastningen på medelnivå bland Östersjöländerna.
Forsforbelastningen från de älvar som rinner ut i Skärgårdshavet var emellertid mycket hög i förhållande till arealen.
Deskriptor 6: Havsbottnens integritet håller sig på en nivå som innebär att ekosystemens
struktur och funktioner kan tryggas och att i synnerhet de bentiska ekosystemen inte påverkas
negativt (havsbottnens integritet)
Nuvarande tillstånd: I den bedömning som gjordes år 2012 var statusen på den marina miljön på det
hela taget god för denna deskriptors del, även om byggandet av stränderna och muddring i kusttrakterna försämrar miljöns status åtminstone lokalt.
Belastning: I Finlands havsområden är effekterna av fysiska störningar (till exempel muddringar, deponeringar, uttag av bottenmaterial, undervattenskablar och -rör och annat byggande samt skador
från fartygs- och båttrafikens propellerströmmar, vågor och ankringar) för närvarande lokala. På Finlands havsområden idkas inte tung bottentrålning. Undervattenskonstruktioner påverkar bottenförhållandena lokalt, särskilt under byggnadsskedet.
1
HELCOM, 2014. Eutrophication status of the Baltic Sea 2007-2011 - A concise thematic assessment. Baltic Sea
Environment Proceedings No. 143 , http://helcom.fi/Lists/Publications/BSEP143.pdf
17
Deskriptor 7: En bestående förändring av de hydrografiska villkoren påverkar inte de marina
ekosystemen på ett negativt sätt (hydrografiska förändringar)
Nuvarande tillstånd: De mänskliga aktiviteterna i Finlands havsområden har bara lokala effekter när
det gäller hydrografin i Östersjön, så för denna deskriptors del var statusen i den marina miljön god vid
den bedömning som gjordes år 2012.
Belastning: Dammar eller exempelvis vägar anlagda på en bank kan lokalt inverka på de hydrografiska förhållandena genom att förändra vattnets naturliga strömningsförhållanden och förorsaka förändringar i vattnets kvalitet, vegetation, bottenfauna och -kvalitet samt i fiskbestånden. De permanenta
eller långvariga förändringar i de hydrografiska förhållandena som man har iakttagit har främst varit en
följd av variationer eller förändringar i klimatet. Med tanke på Östersjöns tillstånd har förändringarna i
vattenstånd betydelse för vattenväxlingen i sådana vikar i den inre skärgården där vattenväxlingen
huvudsakligen beror på förändringar i vattenståndet. Förändringar i vattenståndet påverkar också
tillståndet i miljön om vattnet vid översvämningar stiger över områden där ämnen som är skadliga för
vattenmiljön kan sköljas ut i havet. Sådana områden kan vara till exempel förvaringsplatser för farligt
avfall eller kärnkraftverk på stränderna. Kondensvatten från kraftverk höjer vattnets temperatur, vilket
främjar eutrofieringen i utloppsområdet och skapar förutsättningar för förändringar i artbestånden. Nya
främmande arter påträffas ofta i kondensvattnets verkningsområden. Verkningarna är i huvudsak lokala.
Deskriptor 8: Koncentrationer av främmande ämnen håller sig på nivåer som inte ger upphov
till föroreningseffekter (halter och effekter av främmande ämnen)
Nuvarande tillstånd: För denna deskriptors del hade god status i den marina miljön inte uppnåtts i
den bedömning som gjordes år 2012. Statusbedömningen byggde på knappa mätdata. Det finns också mycket lite information om de biologiska effekterna av skadliga ämnen. Enligt HELCOM:s statusbedömning, där man tillämpade gränsvärden som grundar sig på vetenskapliga bedömningar eller
internationell praxis, men som inte alltid inkluderats i lagstiftningen, har havsområdena inte uppnått
god status i fråga om metaller (särskilt kvicksilver) och organiska ämnen. Ålands havs status har klassificerats som god. I statsrådets förordning om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön
(1022/2006) har det fastställts en kvalitetsnorm för kvicksilver i biota (abborre). Utifrån de senast publicerade uppgifterna år 2014 överskreds detta nationella gränsvärde för kvicksilver i havsområdena
endast kring Kymmene älv–Vederlax. De historiska utsläppen från industrin längs Kymmene älv anses
vara den huvudsakliga orsaken till överskridningen. Halterna av hexaklorbensen (HCB) och hexaklorbutadien (HCBD) underskrider klart gränsvärdena för farliga ämnen. Skadliga ämnen som produceras
av alger (särskilt fykotoxiner) förekommer i hela Östersjöområdet.
Belastning: I bedömningen av det nuvarande tillståndet nämndes den omfattande och mångsidiga
industrin, jordbruket och det övriga näringslivet samt det stora invånarantalet i avrinningsområdet
nämns som källor till förorening som beror på skadliga ämnen. Tiotusentals olika kemikalier används
och nya tas ständigt i bruk. Utöver de kemikalier som produceras i Finland och importeras följer kemikalier även med produkter. Exempelvis kan en stor del av flamskyddsmedel och ytbehandlingsmedel
komma in i landet med komponenter och färdiga produkter. Dessa kemikalier hamnar i miljön i form av
direkt punktbelastning från industrin, i samband med olyckor, men också i allt högre grad som diffusa
utsläpp från anläggningar och hushåll i samband med användningen och med avfallet. Tack vare utvecklingen av process- och reningstekniken och begränsningar i användningen har industrins belastning av tungmetaller och icke-flyktiga organiska föreningar minskat betydligt sedan början av 1970talet. Dioxiner och polyaromatiska kolväten (PAH-föreningar) uppkommer som utsläpp från industrioch förbränningsprocesser Dessutom orsakar oljeutsläpp från fartyg och fartygsoljeskador samt oljeskador både på marken och på kusten föroreningar.
En betydande del av belastningen av skadliga ämnen förs ut i Östersjön av älvarna. I belastningen av
tungmetaller på de finländska älvarna har inga betydande förändringar konstaterats sedan mitten av
1990-talet. En del av metallerna härrör från jordmånen och en del från mänsklig verksamhet. På grund
av torrläggningen av sura sulfatjordar kommer årligen stora mängder metaller, såsom kadmium, zink
och aluminium, ut i vattendragen. Skadliga ämnen, såsom kvicksilver och dioxiner, hamnar i Östersjön
och dess avrinningsområde även i form av nedfall från luften. En betydande del av detta nedfall är
långväga gränsöverskridande nedfall från områden utanför Finland.
Deskriptor 9: Främmande ämnen i fisk och havslevande djur avsedda som livsmedel överskrider inte de nivåer som fastställts i gemenskapslagstiftningen eller andra tillämpliga normer
(främmande ämnen i fisk)
18
Nuvarande tillstånd: För denna deskriptors del har god status i den marina miljön inte uppnåtts. Föroreningsnivåerna hos fiskar i förhållande till de tillåtna maximihalterna varierar enligt art och storleksklass. Även en viss regional variation förekommer. Den tillåtna halten överskrids för dioxiner och dioxinliknande PCB i stora strömmingar, i Östersjölax, i havsöring och i nejonöga i alla Finlands havsområden. I Bottniska viken är halterna av dioxiner och dioxinliknande PCB-föreningar högre än i Finska
viken. Utifrån HELCOM:s statusbedömning har den marina miljön inte uppnått god miljöstatus.
Belastning: Se deskriptor 8.
Deskriptor 10: Egenskaper hos och mängder av marint avfall förorsakar inga skador på kustmiljön och den marina miljön (nedskräpning)
Nuvarande tillstånd: För denna deskriptors del är miljöstatusen i den marina miljön inte känd på
grund av brist på information. På Östersjöområdet förefaller nedskräpningen inte vara ett lika stort
problem som på oceanerna, där avfallsmängden som en följd av nedbrytningen av plast som hamnat i
havet har ökat betydligt och orsakat allvarliga problem för fåglar och havsdäggdjur. Det finns emellertid inte tillräckligt med kunskap om graden av nedskräpning i Östersjön.
Belastning: Nedskräpningen i Östersjön är vanligtvis förknippad med turism och rekreation. Skräp
som observeras i den marina miljön kan också vara material med anknytning till fiske och träförädling
eller matrester, sanitets- och avloppsvatten, kläder eller gummi. Av dessa hänger de sistnämnda oftast samman med störningar i avloppsvattensreningsverken. Plastskräp är det vanligaste i många
områden.
Deskriptor 11: Tillförsel av energi, inbegripet undervattensbuller, ligger på nivåer som inte påverkar den marina miljön på ett negativt sätt (energi och undervattensbuller)
Nuvarande tillstånd: I Finlands havsområden började man göra en grundläggande kartläggning av
ljud under vattnet först år 2012. Dessförinnan hade bullrets konsekvenser för populationerna inte undersökts, och därför var det år 2012 omöjligt att bedöma det nuvarande tillståndet med hänsyn till
bullret.
Belastning: Undervattensbullret från propellrar kan bero till exempel på fartygstrafiken eller härröra
från byggande, från impulser från ekolod eller från luftkanoner som används vid seismiska undersökningar. Värme leds ut i havet som en biprodukt från elproduktionen via kraftverkens kondensvatten.
Effekterna är i allmänhet lokala och begränsar sig till några kilometer från kraftverket.
Foto VARELY/fotoarkiv
19
2.2 Förhållandet mellan belastningen och konsekvenserna i den marina miljön
Växelverkan mellan mänsklig verksamhet, den belastning som denna verksamhet medför och konsekvenserna för organismerna och livsmiljön är komplicerad i den marina miljön (bild 4). Kopplingen
mellan den mänskliga verksamheten och den belastning som verksamheten medför kan granskas
med hjälp av de kvalitativa deskriptorerna för en god miljöstatus. Nästan alla belastningar och effekter
som framkallas av människan återspeglas i sista hand i de deskriptorer som relaterar till naturens
mångfald (1, 3, 4 och 6 (bild 4)). Näringsbelastningen från jordbruket orsakar eutrofiering, som in sin
tur försämrar naturens mångfald.
Att separera belastningarna och effekterna är inte enkelt i det mångfacetterade och interaktiva nätverket som den marina miljön utgör. Vissa teman som definierats som kvalitativa deskriptorer för en god
status kan betraktas som miljöbelastningar, särskilt om naturens mångfald tas som utgångspunkt för
granskningen (bild 4). Särskilt skadliga främmande ämnen (2), nedskräpning (10) och tillförsel av
energi och buller i havet (11) är snarare belastningar än effekter ur organismernas och mångfaldens
synvinkel. De deskriptorer som relaterar till eutrofiering (5), hydrografiska förändringar (7), halter av
främmande ämnen och deras effekter för miljön (8) och fiskar (9) uttrycker effekter av belastningarna,
men är på samma gång belastningar med hänsyn till deskriptorerna för naturens mångfald. Naturens
mångfald (1), de kommersiella fiskarnas livskraft (3), förändringar i näringsvävarna (4) och havsbottnens integritet (6) är kvalitativa deskriptorer som i sista hand påverkas av alla miljöbelastningar, antingen direkt eller indirekt.
20
Bild 4 De mest betydande mänskliga verksamheterna som framkallar belastningar och konsekvenser
för den marina miljön, och kopplingen mellan dessa.
2.3 Allmänna miljömål
I de allmänna målen som dokumenterades i den första delen av havsförvaltningsplanen fastställdes
de mest betydande av människan framkallade belastningarna, vilka kan påverkas i syfte att förbättra
statusen i den marina miljön. År 2012 fastställdes sex mål (statsrådets beslut 2012).
Mål 1: Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön
Målet är att minska utsläppen av näringsämnen i enlighet med vattenförvaltningsplanerna för Finlands
vattenförvaltningsområden och att minska kväve- och fosforbelastningen från olika källor så att de
underskrider gränsvärdena i HELCOM:s aktionsplan (Baltic Sea Action Plan). BSAP:s mål för minskningen av näringsbelastningen uppdaterades på HELCOM:s ministermöte i oktober 2013.
Mål 1 har direkt koppling till deskriptor 5 och indirekt koppling till deskriptorerna 1, 4 och 6.
Mål 2: Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på
användningen av fisk och vilt som livsmedel
Målet är att miljökvalitetsnormerna för skadliga ämnen samt kvalitetsnormerna för fisk och vilt som får
användas som livsmedel inte överskrids. Ett annat mål är att effektivisera riskhanteringen i fråga om
skadliga ämnen samt att öka mängden tillgängliga uppgifter och förbättra kvaliteten på uppgifterna om
skadliga ämnen.
Mål 2 har direkt koppling till deskriptorerna 8 och 9.
Mål 3: Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och bevarandet
av dem är tryggat på lång sikt
Målet är att arternas, livsmiljöernas och ekosystemens funktion och mångfald är tryggade och att effekterna av främmande arter är minimerad. Målet är också att trygga de marina näringsvävarnas funktionsmöjligheter och strukturen hos havsbottnens ekosystem.
Mål 3 har direkt koppling till deskriptorerna 1, 2, 3, 4 och 6 samt indirekt koppling till deskriptor 5.
Mål 4: Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
Målet är att ytterligare utveckla trafikledningen och förbättra det i realtid fungerande och uppdaterade
elektroniska informationsutbytet mellan fartygen och VTS-centralerna, till exempel utbytet av information om väder-, våg-, vattenstånds- och isförhållanden samt om specialsituationer. Genom sjökartläggningen förbättras sjösäkerheten, eftersom kartläggningen säkerställer att det finns tillräcklig med
information om farledernas djup för fartygstrafiken. Målet är att minska och förebygga fartygens utsläpp i luft och vatten, till exempel utsläpp av svavel och näringsämnen, att säkerställa tillräcklig beredskap för bekämpning av oljeskador och kemikalieolyckor och att förhindra spridningen av invasiva
främmande arter i Östersjön. Målet är också att fysisk bearbetning av havsbottnen, undervattensbuller
och nedskräpning orsakad av människan inte leder till negativa effekter på naturmiljön i Östersjön.
Mål 4 har direkt koppling till deskriptorerna 2, 5, 6, 8, 9, 10 och 11 och indirekt koppling till deskriptorerna 1 och 4.
Mål 5: Användningen av marina naturresurser är hållbar
Målet är att fisket är hållbart i fråga om alla fångstarter och att fisket inte orsakar betydande skada på
den övriga marina miljön.
Mål 5 har direkt koppling till deskriptor 3 och indirekt koppling till deskriptorerna 1, 4 och 6.
Mål 6: Genom marin regionplanering förebyggs konflikter i fråga om användningen av havsområdena
Ramdirektivet om en marin strategi behandlar inte marin regionplanering direkt, men i ramdirektivets
första del och i artikel 13.4 refereras till havsskyddsområden, och i bilaga VI refereras till övervakningen av den regionala och tidsmässiga indelningen och till förvaltningsåtgärder som inverkar på var och
när verksamhet tillåts. Marin regionplanering nämns som ett sätt att uppnå en god status i den marina
miljön även i Europeiska kommissionens beslut om kriterier och metodstandarder för god miljöstatus i
marina vatten (2010/477/EU). I det nationella verkställandet betraktas regionplanering som ett centralt
instrument även vid strävan att uppnå en god miljöstatus i den marina miljön. Målet är att den nationel-
21
la och den internationella regionplaneringen ska kunna samordnas foglöst. Planeringen bör beakta
förändringar både i miljön och i påfrestningar på grund av människan. Vid planeringen ska man även
göra förberedelser för kommande konflikter och sträva efter att främja positiva synergieffekter av olika
slag av hållbar användning av havet. Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en
ram för havsplanering 2014/89/EU trädde också i kraft i juli 2014.
Mål 6, som handlar om att främja den marina regionplaneringen, kan ha koppling till alla deskriptorer
med undantag för deskriptor 2.
De allmänna miljömålen står i förbindelse med de kvalitativa deskriptorerna för en god status och arbetet för att uppnå målen främjar uppnåendet av en god status. Uppnåendet av vissa allmänna mål
skulle förbättra statusen i den marina miljön beträffande flera deskriptorer (bild 5). Å andra sidan är
målet om den marina regionplaneringen det enda målet som berör hydrografiska förändringar (7).
Bild 5 De allmänna miljömålens direkta eller indirekta positiva effekter för de kvalitativa deskriptorerna
för en god marin status (1-11) och en bedömning av deskriptorernas tillstånd år 2012.
2.4 Syftet med åtgärdsprogrammet
Havsförvaltningsplanen ska innehålla åtgärder för att skydda och bevara den marina miljön, förhindra
att dess status försämras samt trygga och återställa de marina ekosystemen så att en god miljöstatus
i den marina miljön kan upprätthållas eller uppnås före år 2020. I havsförvaltningsplanen ska ingå
åtgärder för att minska utsläppen i havet och förhindra och minska annan negativ påverkan på havet
så att havets biologiska mångfald kan tryggas och så att de marina ekosystemen, människans hälsa
och trivsel eller ett legitimt utnyttjande av havet inte utsätts för betydande risk (26 b § lagen om vattenoch havsvårdsförvaltningen).
I åtgärdsprogrammet ska de åtgärder fastställas som krävs för att uppnå och bevara en god miljöstatus i den marina miljön. Vidare föreskrivs att åtgärdsprogrammet ska innefatta regionala skyddsåtgär22
der som ska främja enhetliga och representativa nätverk på de marina skyddsområdena (26 f § lagen
om vatten- och havsvårdsförvaltningen).
I åtgärdsprogrammet presenteras de åtgärder som behövs för att uppnå eller upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön och genomförandet av dem med beaktande av sociala och ekonomiska
konsekvenser och kraven på hållbar utveckling samt de åtgärder som presenteras i vattenförvaltningsplanerna Dessutom ska det framgå hur åtgärderna bidrar till att uppnå de uppställda miljömålen
(11 § statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen).
Åtgärdsprogrammet ska innehålla åtgärder som förbättrar den marina miljöns status i enlighet med
bilaga VI till ramdirektivet om en marin strategi, eller, om statusen är god, upprätthållande åtgärder.
När dessa åtgärder väljs ska i tillämpliga delar beaktas
1) den tillåtna omfattningen av aktivitet som inverkar på den marina miljön,
2) den tillåtna graden av en negativ effekt som orsakar en störning i den marina miljön,
3) övervakningen av regional och tidsmässig aktivitet som påverkar den marina miljön,
4) säkerställandet av en samordnad förvaltning,
5) förbättringen av spårbarhet av förstöring av den marina miljön,
6) ekonomiska incitament för skydd och hållbar användning av den marina miljön,
7) förvaltningsverktyg som styr aktivitet som inverkar på den marina miljön för att återställa skadade
komponenter i marina ekosystem,
8) medverkan av intressentgrupper och ökad information till allmänheten (12 § statsrådets förordning
om havsvårdsförvaltningen).
De marina skyddsområdenas har en accentuerad ställning. Åtgärdsprogrammet ska innehålla regionala skyddsåtgärder som främjar enhetliga och representativa nätverk av marina skyddsområden som
bildats med stöd av övrig lagstiftning, och som tar hänsyn till mångfalden i ekosystemen i dessa områden. Om förvaltningen av verksamhet som inverkar på den marina miljön i Europeiska unionen eller
internationellt kan påverka marina skyddsområden i betydande grad, ska dessa områden identifieras i
åtgärdsprogrammet (13 § statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen).
I åtgärdsprogrammet ska åtgärdernas verkningar granskas också i det havsområde som ligger utanför
Finlands ekonomiska zon (26 f § lag om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen).
3 UTARBETANDET AV ÅTGÄRDSPROGRAMMET
3.1 Det nationella arbetet för utarbetandet av programmet
Verkställandet av havsvården förutsätter samordnande mellan de olika förvaltningsnivåerna och myndigheterna. Planeringen av havsvården ska sammanjämkas med planeringen av vattenvården och
hanteringen av översvämningsriskerna och verkställandet ska samordnas med verkställandet av såväl
naturvårds-, livsmedelssäkerhets- och fiskerilagstiftningen som miljöskyddslagstiftningen.
Miljöministeriet ansvarar för planeringen av havsvården och den genomförs som ett brett samarbete
över förvaltningsgränserna. Finlands miljöcentral och Närings-, trafik- och miljöcentralerna är centrala
aktörer i planeringen av havsvården. Av NTM-centralerna har NTM-centralen i Egentliga Finland till
uppgift att samordna planeringen. De andra ministerierna, myndigheterna och inrättningarna medverkar i havsvårdsplaneringen inom ramen för sin verksamhet. Åland ansvarar för planeringen av havsvården i sina kustvatten. Planeringen och genomförandet sker i samarbete med Fastlandsfinland.
För samordnandet tillsatte miljöministeriet år 2011 en riksomfattande samarbetsgrupp för havsvården.
De ministerier, övriga myndigheter och inrättningar som är relevanta för havsvården är representerade
i denna samarbetsgrupp. Samarbetsgruppen styr, utvecklar och stödjer planeringen av havsvården
samt sörjer för samordnandet med den övriga sektorplaneringen. Miljöministeriet har därtill tillsatt en
expertgrupp med uppgift att bereda en preliminär bedömning av statusen i den marina miljön, miljömålen och indikatorerna samt övervakningsprogrammet.
Detta utkast till åtgärdsprogram har beretts av åtgärdsprogrammets beredningsarbetsgrupp. Särskilt
miljöministeriet, jord- och skogsbruksministeriet och kommunikationsministeriet har samarbetat vid
utarbetandet av programmet. Viktiga parter är också Forststyrelsen, Naturresurscentralen (fram till
23
1.1.2015 Vilt- och fiskeriforskningscentralen), Trafiksäkerhetsverket Trafi, Trafikverket och Livsmedelssäkerhetsverket Evira. För beredningen av åtgärdsprogrammet tillsatte beredningsarbetsgruppen
undergrupper som arbetade med följande ämnesområden: minskning av näringsbelastningen och
eutrofieringen, minskning av skadliga ämnen och olägenheter av dessa, hållbar användning av marina
naturresurser, skydd av arter och ekosystem, förbättring av säkerheten inom sjöfarten och kostnadseffektivitetsanalys. Undergrupperna hade till uppgift att bereda åtgärdsförslag och utarbeta innehållet i
åtgärdsprogrammet. Experter insatta i konsekvensbedömningarna har också medverkat i arbetet.
De regionala samarbetsgrupperna inom vatten- och havsvården utgör en viktig samarbetsinstans i de
finländska kustregionerna. Samarbetsgrupperna består av regionala intressentgrupper. Via dessa
samarbetsgrupper har man säkrat informationsgången och möjligheterna för intressentgrupperna att
delta i havsvårdsplaneringen redan i det skede när programförslaget utarbetades. NTM-centralerna
ansvarar för anordnandet av verksamheten i de regionala samarbetsgrupperna.
3.2 Samordnande av planeringen av havsvården och vattenvården
Planeringen av havsvården har särskilda beröringspunkter med planeringen av vattenvården. Ett likadant planeringssystem ligger i bakgrunden till planeringen av såväl vattenvården som havsvården. Att
minska eutrofieringen, halterna och olägenheterna av främmande ämnen samt de hydrografiska förändringarna är ett gemensamt mål. Kustzonen, som täcker området från kustens baslinje till ett avstånd av en sjömil, är tillämpningsområdet för båda planeringssystemen.
Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen förutsätter att man vid planeringen av havsvården
respektive vattenvården beaktar målen och åtgärderna i det andra planeringssystemet. I förvaltningsplanerna för vattenvården ges de åtgärder som ska göras i avrinningsområdet och som är av betydelse även för uppnåendet av målen för havsvården. Förvaltningsplanerna för den första programperioden publicerades år 2009. De uppdaterade förvaltningsplanerna kommer att godkännas i statsrådet år
2015. Planeringen av havsvården har samordnats med förvaltningsplanerna och vattenvårdens målsättningar om ekologisk status har använts som utgångspunkt vid fastställandet av åtgärderna för
havsvården i den mån de gäller det marina området.
Vatten- och havsvården bör samordnas särskilt i kustvattnen där man agerar utifrån båda planeringssystemen. De åtgärder i avrinningsområdet som syftar till att minska belastningen av näringsämnen
och skadliga ämnen stöder målen såväl för vattenvården som för havsvården. Åtgärderna inom vattenvården är således en viktig grund för havsvården.
En havsförvaltningsplan utarbetas för Finlands havsområde. All belastning som framkallas av människan och som kan ha konsekvenser för den marina miljön är föremål för granskning inom havsvården.
Viktigast med hänsyn till havsvården är de åtgärder i avrinningsområdet som gäller hanteringen av
belastningen av näringsämnen och skadliga ämnen samt stärkandet av vandringsfiskarnas livscykel.
Uppnåendet av åtgärderna inom vattenvården stöds med hjälp av olika styrmetoder.
Vattenvården har som mål att upprätthålla eller uppnå en god status fram till år 2015. Tidsfristen kan
förlängas till år 2021 eller 2027. Belastning av näringsämnen och skadliga ämnen som härrör från
områden utanför Finland kan vara en grund för att avvika från statusmålen. En god status beräknas
vara uppnådd i flera kustregioner senast år 2021 eller år 2027.
För havsvården är målet att upprätthålla eller uppnå god status fram till år 2020. Undantag från målen
för havsvården kan närmast grundas på externa faktorer. Som exempel på grunder för att avvika från
målen kan nämnas omständighet framkallad av naturen, omständighet orsakad av force majeure samt
annan handling eller brist på handlingar som inte beror på nationella åtgärder. Hållbar utveckling och
särskilt de sociala och ekonomiska konsekvenserna av de planerade åtgärderna ska tas i beaktande
vid planeringen av åtgärder för havsvården.
Planeringen av vattenvården respektive havsvården samordnas genom ett tätt samarbete på ministerie-, ämbetsverks- och expertnivå. Verksamheten i de samarbetsgrupper som har tillsatts inom vattenvården har utvidgats så att de fungerar som regionala samarbetsgrupper för havsvården för att effektivera samarbetet med intressentgrupperna och intressentgruppernas möjligheter att delta.
24
3.3 Samarbete med Åland
Åland utgör ett eget vattenförvaltningsområde och landskapets förvaltningsplan har tagits i beaktande
vid utarbetandet av det åtgärdsprogram som ingår i Finlands havsförvaltningsplan. Åland utarbetar ett
åtgärdsprogram för sin egen havsförvaltningsplan för kustvattnen inom ramen för självstyret.
Samordnandet av åtgärdsprogrammen för Fastlands Finland respektive Åland har letts av beredningsarbetsgruppen för havsförvaltningsplanens åtgärdsprogram. Miljöministeriet och NTM-centralen i
Egentliga Finland har också har haft hand om en del av koordineringen direkt i samarbete med Ålands
landskapsregering. Åland medverkar även i samarbets- och koordineringsverksamheten mellan Finland, Sverige och Estland.
3.4 Internationellt samarbete
Om internationellt samarbete föreskrivs i 26 i § i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen.
För att uppnå en god miljöstatus i den marina miljön ska man samarbeta med de medlemsstater i
Europeiska unionen som delar Östersjön, för att säkerställa att havsförvaltningsplanernas mål och
åtgärder är konsekventa och samordnade. De åtgärder som behövs vid upprättandet och genomförandet av havsförvaltningsplanen ska så långt möjligt samordnas med de kuststater vid Östersjön som
inte hör till Europeiska unionen och vid behov med inlandsstaterna i Östersjöns avrinningsområde.
Finland har samarbetat aktivt med Sverige och Estland vid beredningen av förslaget till åtgärdsprogram. Ett virtuellt möte har hållits mellan länderna ungefär en gång på två månader. Representanter
för Ålands landskapsregering har också deltagit i dessa möten. På dessa möten har man informerat
om hur arbetet med att utarbeta åtgärdsprogrammen fortskrider samt diskuterat möjligheterna till
gemensamt utarbetande. Deltagarna har oftast varit representanter för Estlands och Finlands miljöministerier och Sveriges havs- och vattenmyndighet, dvs. representanter för de ansvariga myndigheterna i respektive land. Alla parter har upplevt att samarbetet är fruktbart och det har också bidragit till att
planeringen av åtgärdsprogrammen gått framåt trots att det funnits vissa avvikelser i tidtabellerna för
förslagen till åtgärdsprogram.
Samordnande och samarbete som gäller hela Östersjöområdet görs av Skyddskommissionen för Östersjön HELCOM. HELCOM GEAR-gruppen, som tillsatts för implementeringen av en ekosystembaserad strategi, ansvarar för samarbetet och för samordnandet av det i Östersjöområdet i enlighet med
ramdirektivet om en marin strategi. Ryssland är en avtalspart för HELCOM och medverkar i HELCOM
GEAR-gruppen. Via GEAR-gruppen verkställs det samarbete som direktivet förutsätter av de stater i
Östersjöområdet som inte är medlemmar i EU.
GEAR har sammanställt ett rapporteringsunderlag som verktyg för samordnandet och dokumenteringen av medlemsländernas åtgärdsprogram som ska utarbetas utifrån direktivet. Till detta underlag samlas temavisa uppgifter för de åtgärdsprogram som är under beredning. GEAR framhäver den ställning
som HELCOM:s aktionsplan, rekommendationer och ministermötenas beslut har som en gemensam
nämnare för åtgärderna i Östersjön och vill främja att Östersjöns alla EU-stater i sina åtgärdsprogram
skulle påvisa hur de avser verkställa de beslut som fattats i HELCOM och särskilt målen för att minska
näringsbelastningen, vilka fastställdes på ministernivå i HELCOM år 2013. Med hjälp av rapporteringsunderlaget jämförs uppgifterna i de åtgärdsprogram som är under beredning med de beslut som
fattats av HELCOM, vilket gör det möjligt att i viss utsträckning följa upp utfallet av dem HELCOM
GEAR-gruppen har vidare utarbetat ett dokumentationsutkast som innehåller uppgifter om de åtgärdsprogram som håller på att utarbetas i Östersjöns övriga EU-stater. Dokumentationsutkastet kan
2
fås som bakgrundsmaterial .
Verkställandet av ramdirektivet om en marin strategi och utarbetandet av åtgärdsprogram på EU-nivå
samordnas av Koordinationsgruppen för marin strategi (Marine Strategy Coordination Group, MSCG),
som i sitt arbete drar fördel av flera permanenta arbetsgruppers insatser. Koordinationsgruppen och
dess underarbetsgrupper beredde en rekommendation för utarbetandet av åtgärdsprogrammet samtidigt med beredningen av Finlands åtgärdsprogram (dokument MSCG _13-2014-04). Vid utarbetandet
av förslaget till åtgärdsprogram hade man således bara tillgång till ett utkast till anvisning och i slutskedet av utarbetandet också ett preliminärt utkast till rapporteringsanvisning (dokument DIKE_102014-03).
2
Den första mellanrapporten kommer att slutföras och läggas till bland bakgrundsmaterialen på webbsidan
www.ymparisto.fi/merenhoidonkuuleminen februari 2015."
25
4 BEFINTLIGA ÅTGÄRDER FÖR FRÄMJANDET AV HAVSVÅRDEN
Miljön i Östersjön, kvaliteten på vattnen och naturens mångfald samt den belastning som dessa utsätts för omfattas redan i dag av en bred reglering. I detta kapitel presenteras en översikt över de för
havsvården väsentliga, befintliga åtgärderna som genomförs med stöd av någon annan lagstiftning än
lagstiftningen om havsvården. Åtgärderna inom vattenvården utgör ett undantag i denna kategori,
eftersom de åtgärder som föreslagits i förvaltningsplanerna för åren 2016–2021 behandlas här som
befintliga åtgärder även om samrådsförfarandet om dem pågår samtidigt som samrådsförfarandet om
detta åtgärdsprogram.
4.1 Definition av en åtgärd
I utkastet till anvisning för utarbetande av ett åtgärdsprogram, vilket sammanställts av Koordinationsgruppen för marin strategi, har åtgärderna för havsvården indelats i fyra kategorier. Dessa kategorier
tillämpas även i detta dokument. Särskilt vid indelningen av nuvarande åtgärder och nya åtgärder har
man tillämpat kategoriseringen nedan.
Befintliga åtgärder inom havsvården


Kategori 1a: Åtgärder som är väsentliga för uppnåendet eller upprätthållandet av en god status i
den marina miljön i enlighet med ramdirektivet om en marin strategi, som beslut har fattats om utifrån någon annan lagstiftning och som har verkställts;
Kategori 1b: Åtgärder som är väsentliga för uppnåendet eller upprätthållandet av en god status i
den marina miljön i enlighet med ramdirektivet om en marin strategi, som beslut har fattats om utifrån någon annan lagstiftning men som inte har verkställts eller bara delvis verkställts;
Nya åtgärder inom havsvården


Kategori 2a: Nya åtgärder för att uppnå eller upprätthålla en god status som grundar sig på verkställandet av gällande EU-lagstiftning och internationella konventioner men överträffar det som
förutsätts i EU-lagstiftningen och internationella konventioner.
Kategori 2b: Nya åtgärder för att uppnå eller upprätthålla en god status som inte grundar sig på
gällande EU-lagstiftning eller internationella konventioner.
4.2 Befintliga åtgärder
Åtgärder för att förbättra statusen i Östersjön och inlandsvattnen har vidtagits med stöd av den nationella lagstiftningen och internationella konventioner samt olika program, strategier och förbindelser
ända sedan 1960- och 1970-talet. Med dessa har man uppnått betydande framsteg, särskilt när det
gäller hanteringen av punktbelastning. Exempelvis har belastningen från industri och samhällen minskat betydligt under de senaste årtiondena.
I och med ramdirektivet för en marin strategi har aspekten på havsvården blivit bredare än den som
tidigare gällde för skyddet av Östersjön. Tidigare låg tonvikten på att förbättra kvaliteten på vattnet och
förhindra föroreningar. Nu har granskningen utvidgats till den marina naturens mångfald och omfattar
också kommersiella fiskarter. Nedskräpning och undervattensbuller är nya teman.
Som befintliga åtgärder granskas förutom de internationella konventionerna och den nationella lagstiftningen även nationella och internationella strategier, program och förbindelser samt regleringen av
de för Östersjöns status viktiga branscherna. I detta kapitel behandlas också de åtgärder som föreslagits i vattenvårdsplaneringen för åren 2016–2021 som befintliga åtgärder. Dessa skulle utgöra en betydande grund för havsvården. De slutliga åtgärderna inom vattenvården fastställs i de förvaltningsplaner som godkänns år 2015. Det slutliga åtgärdsprogrammet, som utarbetas utifrån detta förslag,
bereds med hänsyn till åtgärderna inom vattenvården.
I detta kapitel gäller granskningen i huvudsak lagstiftningsrelaterade, förvaltningsmässiga, ekonomiska och politiska styrmetoder. Åtgärder inom vattenvården som påverkar den marina miljön presenteras närmare i kapitel 4.2.4.
26
4.2.1 Internationella konventioner om havsskydd och havsvård
Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, Helsingforskonventionen, undertecknades
år 1974. På samma gång bildades Skyddskommissionen för Östersjön (Helsinki Commission, HELCOM), vars sekretariat har sitt säte i Helsingfors. Helsingforskonventionen är den första konventionen
om maritimt skydd som täcker ett helt havsområde. Konventionen uppdaterades år 1992 så att det
även omfattar belastning från avrinningsområdet, skydd av naturens mångfald och en hållbar användning av miljön.
Den internationella sjöfartsorganisationens (International Maritime Organization, IMO) MARPOLkonvention (International Convention for the Prevention of Pollution from Ships) från år 1973 reglerar
utsläppen från fartyg. År 2005 beviljade IMO hela Östersjön bortsett från Rysslands territorialvatten
status som ett särskilt känsligt havsområde.
Tabellen nedan visar de internationella konventioner om skyddet av den marina miljön som antagits
av Finland samt vissa tilläggsprotokoll, program, rekommendationer och beslut som godkänts på basis
av dessa konventioner (tabell 1).
Tabell 1
År
3
Internationella konventioner som gäller eller främjar havsskyddet samt vissa
tilläggsprotokoll, program, rekommendationer och beslut som godkänts med stöd
av konventionerna
1971
Konvention om internationellt betydelsefulla kärr- och strandmarker som är tillhåll för vattenfåglar
(3/1976, Ramsarkonventionen)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1975.
1972 (Oslokonventionen) och
1974 (Pariskonventionen)
Reviderades till
OSPARkonventionen år
1992
Konventionen om skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten (51/1998, OSPAR)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1998.
OSPAR-kommittéer:

HASEC (Hazardous Substances and Eutrophication Committee)

OIC (Offshore Industry Committee)

RSC (Radioactive Substances Committee)

BDC (Biodiversity Committee)

EIHA (Environmental Impact of Human Activities Committee)
OSPAR:s beslut, rekommendationer och andra gemensamt avtalade handlingar:
http://www.ospar.org/v_measures/browse.asp?menu=00510416000000_000000_000000
1972
Konventionen om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning av avfall och andra ämnen
(34/1979, Londonkonventionen)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1979.
1973,
1978
1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (51/1983, MARPOL)
Annex I, oljeutsläpp
Annex II, kemikalietankfartyg
Annex III, farliga förpackade ämnen
Annex IV, toalettavfall
Annex V, fast avfall
Annex VI, luftföroreningar
Ändringarna i bilagorna till MARPOL-konventionen trädde i kraft i och med miljöskyddslagen för
sjöfarten (2010) och statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten (2010).
Protokoll av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg
(51/1983, MARPOL)
Protokollet trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1983.
1974
Reviderades år
1992
1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (2/2000)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2000.
HELCOM är det verkställande organet.
3
För konventionernas del visas vilket år de undertecknats, för förordningarnas del vilket år de trätt i kraft.
27
HELCOM har gett tiotals rekommendationer om övervakningen av Östersjön, bedömningen av tillstånde samt minskningen av belastningen på havet.
HELCOM:s permanenta arbetsgrupper

(Group on the Implementation of the Ecosystem Approach)
Gruppen har i förhållande till de övriga HELCOM-grupperna uppgift att styra och samordna
och den ansvarar för samarbetet och koordineringen mellan EU-medlemsstaterna i anslutning till verkställandet av ramdirektivet för en marin strategi.

MARITIME (Maritime Working Group)
Utarbetar rekommendationer om förebyggandet av föroreningar orsakade av sjötrafiken
(bl.a. Marine litter within the Baltic Sea region, HELCOM recommendation 29/2).

(Working Group on Reduction of Pressures from the Baltic Sea Catchment Area)
Samordnar övervakningen och bedömningarna hos avtalsparterna i anslutning till belastning och sammanställer rekommendationer för att hantera och begränsa belastningen (bl.a.
Municipal wastewater treatment, HELCOM recommendation 28E/5)

RESPONSE (Response Working Group)
Utvecklar samarbetet mellan avtalspartnerna vid bekämpning av miljöskador till havs samt
bereder HELCOM:s rekommendationer om föroreningar (bl.a. Co-operation in response to
spillages of oil and other harmful substances on the shore, HELCOM recommendation
33/2).

(Working Group on the State of the Environment and Nature Conservation)
Samordnar avtalsparternas övervakning av den marina miljöns status. Upprätthåller ett
gemensamt uppföljningssystem och indikatorer för Östersjön. Gör översikter över miljöns
status och främjar skyddet i havsregionerna. Sammanställer rekommendationer om ovan
nämnda ämnen samt om naturvården (bland annat System of coastal and marine Baltic
Sea protected areas HELCOM MPAs, ; Development of harmonised principles for quantifying diffuse losses throughout the Baltic Sea catchment area, )
Grupper som tillsatts för en viss tid:

(Group on Sustainable Agricultural Practices)

(Group on Ecosystem-based Sustainable Fisheries)

(Joint HELCOM-VASAB Maritime Spatial Planning Working Group)
Därtill genomför HELCOM olika projekt.
HELCOM:s aktionsplan för skyddet av Östersjön (Baltic Sea Action Plan, BSAP) godkändes år
2007.

Handlingsplan för verkställandet av HELCOM:s aktionsplan för skyddet av Östersjön BSAP
i Finland
HELCOM håller ministermöte ungefär en gång på tre år. På ministermötena ges resolutioner. Särskilt betydande är resolutionerna från åren 2010 och 2013.
1979
Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (15/1983, CLRTAP)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1983.

Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, 1979, protokollet om att
minska försurning, övergödning och marknära ozon (40/2005, Göteborgsprotokollet)
Protokollet trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2005.

Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, 1979, protokollet om långlivade organiska föreningar (68/2003, CLRTAP-POPs-protokollet)
http://www.finlex.fi/fi/sopimukset/sopsteksti/2003/20030068/20030068_2Protokollet
trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2003.
1979
Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (29/1986,
Bernkonventionen)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1986.
1979
Konventionen om skydd av flyttande vilda djur (62/1988, Bonnkonventionen)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1989.
1982
Förenta Nationernas havsrättskonvention (50/1996, UNCLOS)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1996
1992
Konventionen om biologisk mångfald (78/1994, CBD)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1994.
1992
Konvention om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar
(71/1996)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1996.
28
1992
Avtal till skydd för småvalar i Östersjön, nordöstra Atlanten, Irländska sjön och Nordsjön (103/1999,
ASCOBANS)
Det ursprungliga avtalet trädde i kraft nationellt genom en förordning år 1999.
Utvidgningen av avtalet trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2008.

År 2002 utarbetades ASCOBANS Återhämtningsplan för Östersjöns tumlare (Jastarniaplanen).
1996
Avtal om bevarande av afro-eurasiska flyttande vattenfåglar (9/2000, AEWA)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2000.
2001
Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar (34/2004, POP)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2004.

Nationell verkställighetsplan för skyldigheterna enligt Stockholmskonventionen som gäller
svårnedbrytbara organiska föreningar (NIP)

Åtgärdsplan för att minska utsläpp av oavsiktligt bildade POP-föreningar (NAP)
2001
2001 års internationella konvention om kontroll av skadliga påväxthindrande system på fartyg
(93/2010, AFS)
Konventionen trädde i kraft nationellt genom en förordning år 2010.
IMO:s barlastkonvention (BWM) undertecknades år 2004, men har inte ännu trätt i kraft nationellt eftersom ett tillräckligt stort antal stater med det erforderliga tonnaget inte har ratificerat konventionen.
Avsikten är att Finland ska ratificera barlastkonventionen innan den träder i kraft internationellt.
Finland håller på att anta den årets 2010 internationella konventionen m ansvarighet och kompensation för skador i samband med frakt av farliga och giftiga ämnen (HNS-konventionen och OPRC:s
(Internationella konventionen om beredskap för, insatser vid och samarbete vid förorening genom olja)
HNS-protokoll (Protocol on Preparedness, Response and Co-operation to Pollution Incidents by Hazardous and Noxious Substances). Därtill håller Finland på att anta Minamatakonventionen om kvicksilver, vilken undertecknades år 2013. Minamatakonventionen kommer inte att ge Finland betydande
nya skyldigheter eftersom EU-bestämmelserna som begränsar olägenheterna av kvicksilver redan
innehåller krav som motsvarar bestämmelserna i konventionen. Konventionen torde träda i kraft ca år
2018 när 50 länder har ratificerat den.
4.2.2 Nationell lagstiftning, program och andra förbindelser som gäller skyddet av Östersjön
och vattenskyddet
I Finland har mål för vattenskyddet satts upp i programmen om vattenskydd åren 1998 och 2006.
Statsrådet fattade 2002 ett principbeslut om åtgärder för att skydda Östersjön. Åtgärderna har dokumenterats i Finlands program för skyddet av Östersjön. Det år 2005 godkända åtgärdsprogrammet för
skyddet av Östersjön och av inlandsvattnen utarbetades för genomförandet för Finlands program för
att skydda Östersjön.
Tabellen nedan visar den gällande centrala lagstiftningen som berör eller påverkar skyddet av Östersjön och vattenskyddet och skyddet av vattennaturen samt andra program och förbindelser som är
viktiga med hänsyn till skyddet (tabell 2).
Tabell 2
År
4
Lagstiftning och verkställda direktiv samt program och andra förbindelser i anslutning till
havs- och vattenskyddet samt skyddet av vattennaturen
1994
Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994, MKB-lagen)
Genom MKB-lagen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av inverkan på miljön
av vissa offentliga och privata projekt (2011/92/EU).
1995
Havsskyddslagen (1415/1994)
1997
Naturvårdslagen (1096/1996)
Genom naturvårdslagen verkställs rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter
4
För lagarnas och förordningarnas del visas året för deras ikraftträdande.
29
(92/43/EEG, habitatdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar
(2009/147/EG, fågeldirektivet).
1997
Naturvårdsförordning (160/1997)
Genom naturvårdsförordningen verkställs rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och
växter (92/43/EEG, habitatdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv om bevarande av vilda
fåglar (2009/147/EG, fågeldirektivet).
2001
Skydds- och användningsplan för öringsbestånden i Finska viken
2002
Finlands program för skydd av Östersjön
2004
Lag om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004)
Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen verkställer Europaparlamentets och rådets direktiv om
upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (2000/60/EG, vattenramdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (2008/56/EG, ramdirektivet om en marin strategi).
2004
Anvisning för muddring och deponering av muddringsmassor (en uppdaterad anvisning torde ges ut år
2014)
2004
VELMU – programmet för inventering av den marina undervattensmiljön 2004–2015
2005
Åtgärdsprogram för skyddet av Östersjön och av inlandsvattnen
2005
Lag om Finlands ekonomiska zon (1058/2004)
2005
Plan för vård av storskarvsbeståndet (miljöministeriets kompendium 161/2005)
2006
Statsrådets förordning om vattenvårdsförvaltningen (1040/2006)
Genom förordningen om vattenvårdsförvaltningen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv om
upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (2000/60/EG, vattenramdirektivet).
2006
Statsrådets förordning om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön (1022/2006)
Genom förordningen om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön verkställs Europaparlamentets
och rådets direktiv om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område (2008/105/EG, miljökvalitetsnormsdirektivet eller prioritetsämnesdirektivet).
År 2013 godkändes Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 2000/60/EG och
2008/105/EG vad gäller prioriterade ämnen på vattenpolitikens område (2013/39/EU, nya miljökvalitetsnormsdirektivet). Direktivet ska träda i kraft nationellt senast 14.9.2015.
2006
Tumlaren i Finland, Förslag till åtgärder för skydd av tumlaren i Finland, Tumlararbetsgruppens betänkande
2006
Finlands kuststrategi – Hållbart på kusten
Genom Finlands kuststrategi verkställs Europaparlamentets och rådets rekommendation om genomförandet av integrerad användning och vård av kustområden i Europa (2002/413/EG).
2006
Statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (713/2006, MKB-förordning)
Genom MKB-förordningen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av inverkan på
miljön av vissa offentliga och privata projekt (2011/92/EU).
2007
Förvaltningsplan för Östersjöns sälstammar
2007
Rådets förordning (EG) Nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål
2007
Riktlinjer för vattenvården fram till år 2015
2008
Hotbedömning av Finlands naturtyper
2009
Statsrådets redogörelse om Östersjöns utmaningar och Östersjöpolitiken
2009
Europeiska unionens första strategi för Östersjöregionen, Verksamhetsplan
2010
Miljöskyddslag för sjöfarten (1672/2009)
2010
Statsminister Matti Vanhanens åtagande vid Baltic Sea Action Summit
Finlands regering förbinder sig till att man i Finland inom alla branscher vidtar effektivare åtgärder för att
förbättra Skärgårdshavets tillstånd före år 2020.
2010
Lag om hantering av översvämningsrisker (620/2010)
Statsrådets förordning om hantering av översvämningsrisker (659/2010)
30
2010
Finlands nationella förvaltningsplan för ål
2010
Statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten (76/2010)
2011
Handlingsplan för att förbättra de hotade naturtypernas status
Det huvudsakliga målet med handlingsplanen är att stoppa den ogynnsamma utvecklingen av naturtyperna
före 2020 och förbättra de hotade naturtypernas status.
2011
Statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen (980/2011)
Genom förordningen om havsvårdsförvaltningen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv om
upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (2008/56/EG, ramdirektivet
om en marin strategi).
2012
Vattenlagen (587/2011)
2012
Statsrådets förordning om vattenhushållsningsärenden (1560/2011)
2012
Nationell strategi för främmande arter
2012
Strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020
2012
Program för främjande av återvinningen av näringsämnen och förbättring av Skärgårdshavets tillstånd
2012–2015
2012
Rekommendationsavtal om minskning av näringsbelastning från avloppsvatten som orsakar eutrofiering i
ytvatten till år 2015
2013
För naturen, till nytta för människan. Handlingsprogram för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden 2013–2020
2013
Nuläget och behov av utveckling inom skyddet av naturtyper - Lagstadgade skyddsmetoder
2013
Östersjöutmaningen, Åbo och Helsingfors städers gemensamma åtgärdsprogram för Östersjön 2014-2018
2014
Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en ram för havsplanering (2014/89/EU, havsplaneringsdirektivet)
2014
Miljöskyddslag (527/2014)
Genom miljöskyddslagen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp
(2010/75/EU, industriutsläppsdirektivet).
2014
Statsrådets förordning om miljöskydd (713/2014)
Genom förordningen om miljöskydd verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om
industriutsläpp (2010/75/EU).
2015
Europaparlamentets och rådets förordning om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av
invasiva främmande arter
4.2.3 Branschvis lagstiftning samt branschvisa program och strategier som inverkar på Östersjöns status
Belastningen på Östersjön uppkommer i olika branscher av ekonomin. Tabellen nedan visar den
branschvisa regleringen för att dämpa belastningen på den marina miljön (tabell 3).
Tabell 3
År
5
Branschvis lagstiftning samt branschvisa program och strategier
1983
Lag om allmän fiskerätt (285/1982)
1983
Lag om fiske (286/1982)
1983
Förordning om fiske (1116/1982)
1989
Lag om samfälligheter (758/1989)
1993
Kemikalieförordning (675/1993)
5
För lagars och förordningars del anges året för ikraftträdandet och för internationella konventioner året när de
undertecknades.
31
1995
Lag om verkställighet av Europeiska gemenskapens gemensamma fiskeripolitik (1139/1994)
2000
Markanvändnings- och bygglag (132/1999)
2000
Statsrådets förordning om begränsning av utsläpp i vattnen av nitrater från jordbruket
(931/2000, nitratförordningen)
Genom nitratförordning verkställs rådets direktiv om skydd mot att vatten förorenas av nitrater
från jordbruket (91/676/EEG, nitratdirektivet).
Nitratförordningen revideras.
2000
Statsrådets beslut om riksomfattande mål för områdesanvändningen
Beslutet reviderades år 2008.
2002
Luftvårdsprogrammet 2010, Program godkänt av statsrådet 26.9.2002 för genomförande av
direktiv 2001/81/EG
Genom programmet verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/81/EG) om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar (2001/81/EG, utsläppstaksdirektivet).
2004
Nya ämnen
inkluderades år
2012
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar
Kommissionens förordning (EU) nr 519/2012 om ändring av bilaga I till Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar
2004
Rådets förordning (EG) nr 812/2004 om åtgärder när det gäller oavsiktlig fångst av valar vid
fiske
2005
Lag om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005,
SMB-lagen)
Genom SMB-lagen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa
planers och programs miljöpåverkan (2001/42/EG, SEA-direktivet).
2005
Nationell strategi för anpassning till klimatförändringen
2005
Rådets förordning (EG) nr 2187/2005 om bevarande av fiskeresurser genom tekniska åtgärder
i Östersjön, Bälten och Öresund
2006
Statsrådets förordning om avloppsvatten från tätbebyggelse (888/2006, förordningen om avloppsvatten från tätebebyggelse)
Genom förordningen om avloppsvatten från tätbebyggelse verkställs rådets direktiv om rening
av avloppsvatten från tätbebyggelse (91/271 /ETY, avloppsvattendirektivet).
2007
Utvecklingsprogram för landsbygden på Finlands fastland för åren 2007–2013
2007
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006, om registrering, utvärdering,
godkännande och begränsning av kemikalier (REACH)
2008
Rådets förordning(EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske
2008
Statsrådets förordning om begränsningar av laxfisket i Bottniska viken och Simo älv (190/2008)
2009
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och
förpackning av ämnen och blandningar
2009
Nationellt vattenodlingsprogram 2015
2009
Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att
säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs
2009
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden
2010
Det nationella programmet för yrkesfiske 2015
2011
Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät (209/2011, avloppsvattenförordningen)
2012
Avfallslag (646/2011)
2012
Statsrådets förordning om avfall (179/2012)
2012
Nationell fiskvägsstrategi
32
2012
Planering av vindkraftsutbyggnad
2012
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter
2013
Kemikalielag (599/2013)
2013
Det nationella programmet för farliga kemikalier. Halvtidsutvärdering och revidering 2012
2013
Statsrådets förordning om avstjälpningsplatser (331/2013)
2013
Nationell energi- och klimatstrategi. Statsrådets redogörelse till riksdagen den 20 mars 2013
SRR 2/2013 rd.
2013
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken
2013
Miljöstrategi för trafiken 2013–2020
2014
Finlands strategi för sjötrafiken 2014–2022
2014
Statsrådets förordning om förpackningar och förpackningsavfall (518/2014)
Genom förordningen om förpackningar och förpackningsavfall verkställs Europaparlamentets
och rådets direktiv om förpackningar och förpackningsavfall (94/62/EG, förpackningsdirektivet).
4.2.4 Åtgärder i förvaltningsplanerna för vattenvården
De konkreta åtgärder som ska vidtas i avrinningsområdena på fastlandet inverkar i hög grad på kustvattnens status. När det gäller att minska belastningen av näringsämnen och skadliga ämnen hör åtgärderna till planeringen av vattenvården.
Inom vattenvården pågår den andra planeringsperioden. De åtgärder som föreslagits i förvaltningsplanerna för åren 2016–2021 behandlas i åtgärdsprogrammet för havsvården som om de vore befintliga
åtgärder trots att samrådsförfarande för förslagen pågår samtidigt. Genomförandet av åtgärderna förutsätter också många nya tilläggsåtgärder och utvecklandet av styrmetoder. I en stor del av havsområdet, särskilt i Finska viken och i Skärgårdshavet, kan målet om en god status uppnås först genom
den förlängda tidtabellen till år 2027, vilken möjliggörs av vattenvårdsplaneringen. Målet för planeringen av vatten- och havsvården är att åtgärderna ska komplettera varandra. Exempelvis hör åtgärder
inom vattenvården som påverkar belastningen till de viktigaste tekniska åtgärderna för havsvården.
Tabellen nedan visar en sammanfattning av de olika typerna av åtgärder inom vattenvården som har
betydelse när det gäller att förbättra statusen i den marina miljön (tabell 4). Förslagen till förvaltningsplaner kan läsas på www.miljo.fi/paverkavattnen.
Tabell 4
Åtgärder som föreslagits i förvaltningsplanerna i fråga om ytvattnen 2016–2021
Åtgärder inom jordbruk
Åtgärder enligt nitratförordningen
Kompletterande villkor för krav på bra jordbruk och miljö
Åtgärder enligt miljötillstånden för djurstallar
Åtgärder enligt växtskyddslagstiftningen
Miljöanpassningsåtgärder
Skyddszoner för jordbruk
Våtmarker och sedimenteringsbassänger i jordbruket
Odling av fånggrödor och saneringsväxter
Bekämpning av erosionen av åkrar vintertid
Reglerad dränering och bevattning
Hantering av användningen av näringsämnen
Ekologisk produktion
33
Miljövänlig användning av gödsel
Ändring av åkrarnas användningsändamål
Gårdsvis rådgivning för jordbruket
Processning av gödsel
Styrmetoder inom jordbruk
Lagstadgade styrmetoder
Miljötillståndsförfarandet för djurstallar enligt miljöskyddslagen vidareutvecklas.
Vattenskyddsåtgärder för kompletterande villkor för bra jordbruk och de miljökrav som är villkor för jordbruksstöd utvecklas.
Innehållet i och verkställandet av kommunernas miljöskyddsföreskrifter utvecklas
Möjligheterna som miljöanpassningsåtgärder och naturenlig produktion medför utnyttjas i främjandet av vattenvården.
Ekonomiska styrmetoder
Möjligheterna programmet för utveckling av landsbygden erbjuder utvecklas för åtgärderna inom vattenvården och
tillräcklig finansiering säkerställs.
Det nuvarande miljöstödet inom jordbruket förnyas så att det främjar skydd av vattendragen och naturens mångfald
bättre än i nuläget. Åtgärderna i miljöersättningssystemet kanaliseras regionalt samt gårds- och skiftesspecifikt till de
områden som är mest känsliga ur vattenskyddssynpunkt. Villkoren för miljöersättningen ändras så att den i högre grad
erhålls mot vederlag och sporrar miljö- och vattenskydd mer än tidigare.
Målsättningen är att utnyttja nya metoder och forskningsdata samt vid behov granska hur ändamålsenlig odlingen är för
att i avgörande mån minska näringsutsläppen från jordbruket.
För att garantera så omfattande effekter för vattendragen som möjligt behövs även obligatoriska åtgärder på basnivå
som effektiverar effekterna av vattenskyddet för alla som får miljöersättningar. När miljöersättningarna reformeras säkerställs att den ersättning som betalas för effektiva vattenskyddsåtgärder är tillräcklig så att åtgärderna uppmuntrar
jordbrukarna att förbinda sig att vidta vattenskyddsåtgärder.
Vid planeringen av jordbrukets investeringsstöd beaktas också målen för vattenskyddet och investeringsstöd styrs till
nya åtgärder som främjar vattenskyddet inom husdjursskötseln och syftar till att förbättra markstrukturen och vattenhushållningen.
Genomförandet av vattenskyddsprojekt främjas med samarbetsåtgärder inom programmet för utveckling av landsbygden, utveckling av gårds- och företagsverksamheten samt landsbygdstjänster och byar.
Informativa styrmetoder
Vattenskyddsplaneringen på avrinningsområdet främjas (bland annat översiktplanering av våtmarker och skyddszoner).
Gårdsvis, praktisk planering av vattenskyddsåtgärderna främjas (miljöhandbok), liksom gårdsvis rådgivning och utbildning särskilt för gårdar inriktade på djurhållning, odlare av specialgrödor och häststall.
Odlare uppmuntras till samarbetsprojekt där nya innovationer kan utnyttjas (gips, biokolförsök med strukturkalk, nyttoanvändning av vassruggar).
Med hjälp av utbildning och information ökas odlarnas miljökompetens bland annat om att förbättra markstrukturen och
vattenhushållningen samt öka mångfalden i växtföljderna.
Informationsförmedlingen mellan myndigheter och odlare samt andra vattenskyddsaktörer effektiveras.
Forskning och utveckling
Klimatförändringens inverkan på belastningen från jordbruket i olika delar av landet och hur man anpassar sig till förändringarna den medför utreds.
Uppföljningen av urlakningen effektiveras genom mer automatisk uppföljning.
Metoderna för bedömning av näringsbelastningen förbättras.
De ekonomiska effekterna, kostnadseffektiviteten och nyttan med åtgärder och metoder för att minska näringsbelastningen från jordbruket utvärderas.
Resultaten från färska eller pågående forsknings- och utvecklingsprojekt och utvärderingar utnyttjas vid planeringen
och genomförandet av vattenskyddsåtgärder inom jordbruket.
Med hjälp av utbildning och information effektiveras tillbörlig och hållbar användning av växtskyddsmedel och biocider i
jordbruket. Miljöbegränsningarna som har att göra med ämnena (användningsförbud på grundvattenområden, skydds-
34
remsor invid vattendrag och begränsning av upprepad användning under på varandra följande år på samma åkerskifte)
granskas som en del av förvaltningens uppföljning av yt- och grundvatten.
Åtgärder för att bekämpa surhet
Reglering av dräneringsförhållandena
Reglerad dränering och bevattning
Gräsvall på sura sulfatjordar
Riktad kartläggning av sulfatjordar
Gårdsvis rådgivning vid bekämpning av försurning
Ändring av åkrarnas användningsändamål för bekämpning av försurning
Styrmetoder för sura sulfatjordar
Att sura sulfatjordar och konsekvenserna av dem inkluderas i nationella och regionala program ska säkerställas.
Information och rådgivning om sura sulfatjordar utökas på alla sektorer.
Sura sulfatjordar och de belastningsrisker de medför kartläggs med enhetliga metoder i tillräcklig omfattning, och utredningar i anslutning till olägenheterna kompletteras för att ge en tillräckligt bra helhetsbild.
Kostnadseffektiva metoder utvecklas och tas i bruk för att minska olägenheterna från sura sulfatjordar.
Minskningen av olägenheter av försurning minskas genom att vattenskyddsåtgärder som behövs i sura sulfatjordar
inkluderas i stödsystemen för jordbruk, skogsbruk och torrläggning
Sura sulfatjordar tas i beaktande vid planeringen av markanvändningen och byggandet.
Genom ändringar i lagstiftningen eller instruktioner som preciserar den gällande lagstiftningen säkerställs att sura sulfatjordar tas i beaktande redan vid planeringen av projekten.
Åtgärder inom pälsproduktion
Tillämpning av basnivån i vattenskyddet inom pälsproduktionen
Byggande och underhåll av anläggningar för behandling av lakvatten från pälsproduktionen på gårdarna
Byggande av täta underlag för pälsproduktionen
Sanering av marken i gamla pälsproduktionsområden
Gårdsvis rådgivning för pälsfarmerna
Styrmetoder inom pälsproduktion
Förläggningen av nya pälsfarmer styrs så att verksamheten inte ger upphov till risk för förorening av vattendrag och
grundvatten.
Pälsfarmernas investeringar i vattenskydd ska stödas inom ramen för statsbudgeten.
De foder och utfodringsmetoder som används på pälsfarmerna utvecklas under beaktande av behoven inom vattenskyddet.
Förutsättningarna för ett utnyttjande av stallgödseln från pälsdjuren ska förbättras.
Rådgivning om vattenskyddet inom pälsdjursuppfödningen ökas.
Åtgärder inom skogsbruk
Baskonstruktioner för vattenskyddet vid iståndsättningsdikning (slamgropar, grävnings- och rensningsavbrott, sedimenteringsbassänger)
Skyddszon för gödsling (remsa som blir kvar mellan det gödslade området och vattendraget)
Skyddszon för förnyelseavverkning (remsa som blir kvar mellan avverkningsområdet och vattendraget)
Bekämpning av erosionsolägenheter inom jordbruket, till exempel dammkonstruktioner
Effektiviserat vattenskydd vid iståndsättningsdikning, till exempel dammkonstruktioner och våtmarker
Effektiverad vattenskyddsplanering
Lämnande av myrar som är utdikade, men odugliga för fortsatt vård, så att de kan återställas
Styrmetoder inom skogsbruk
35
Lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (KEMERA-lagen) ändras så att stöd i synnerhet riktas till planering och
genomförande av vattenskyddskonstruktioner, såsom sedimenteringsbassänger, flödesreglering, ytavrinning och våtmarker.
Den slopade förnyelseplikten för myrar som är utdikade, men odugliga för fortsatt vård utnyttjas genom att då situationen tillåter använda sådana objekt på ett så omfattande sätt som möjligt som ytavrinningsfält och skyddsremsor i vattenskyddet.
En regionalt enhetlig kvalitetssäkring och en modell för egen övervakning av vattenskydd för skogsbruksåtgärder som
aktörer kan tillämpa på organisationsnivå införs.
Naturskyddsprojektens tillämpningsområde utvidgas och tillräcklig finansiering tryggas. Finansiering för naturvårdsprojekt används i större omfattning än i nuläget för vattenskydds- och skötselåtgärder.
Finansiering till översiktsplanering av ytavrinningsfält och våtmarker ordnas.
Användningen av befintliga verktyg för geografisk information effektiveras i planeringen av skogsbruksåtgärder och
deras vattenskydd.
GIS-tillämpningar utvecklas och användningen av exempelvis laserskannat material effektiveras i planeringen av vattenskydd inom skogsbruket.
Vattenskyddsmetoderna inom skogsbruket utvecklas i synnerhet i samband med förnyelse av torvmarker för att minska
kvävet och fosforn som frigörs.
Vattenskyddsåtgärder utvecklas för att minska belastningen av kvicksilver som skogsbruksåtgärderna orsakar.
Åtgärder inom torvutvinning
Grundläggande konstruktioner för vattenskyddet (tegdiken med slamspärrar, slamtäckdiken samt sedimenteringsbassänger)
Reglering av vattenföringen (rördammar)
Odikat eller dikat ytavrinningsfält (avledning av avrinningsvattnet till ett naturligt eller dikat myrområde), pumpning
Vegetationsfält/våtmark (för att kvarhålla fasta ämnen), genom pumpning
Odikat eller dikat ytavrinningsfält, ingen pumpning
Vegetationsfält/våtmark, ingen pumpning
Kemisk behandling, sommartid eller året runt
Tillägg av kemisk behandling, sommartid eller året runt
Kemikaliedosering, sommartid eller året runt
Styrmetoder inom torvutvinning
Ny torvutvinning styrs till redan utdikade områden eller områden vars naturtillstånd annars är betydligt modifierat, så att
torvutvinningen är till minsta möjliga skada för vattnens status, grundvattnen och naturens mångfald.
De negativa verkningarna på vattnen av torvutvinningen minskas med avrinningsområdesvis planering.
Statsrådets principbeslut om hållbart och ansvarsfullt nyttjande och skydd av myrar och torvmarker beaktas.
Nya vattenskyddsmetoder och i synnerhet sådana som fungerar året om utvecklas.
Utbildning för torvproducenter och entreprenörer främjas.
Egen övervakning främjas.
Utveckling av en automatisk kontinuerlig mätmetod.
Justering av vattenskyddskonstruktionerna inom torvutvinningen och deras dimensioneringsanvisningar så att de motsvarar de förändrade nederbörds- och avrinningsförhållandena samt ibruktagande av dem
Belastningen av kvicksilver och vid behov också av andra metaller som sköljs ut från täktområdena på vattnen nedanom utreds i samband med miljötillståndsförfarandet och vid behov sätts gränser och kontrollförpliktelser för metallutsköljningen.
Åtgärder för att restaurera, reglera och bygga vattendrag
2
2
Restaurering av liten (< 5 km ) eller stor (> 5km ) eutrofierad sjö – planering, genomförande samt drift och underhåll.
Restaurering av havsvik – utredning, planering, genomförande samt drift och underhåll
36
2
2
Restaurering av livsmiljön i en älv, å eller bäck (avrinningsområde > 100 km eller < 100 km ) (avrinningsområde > 100
2
2
km eller < 100 km ) – utredning, planering, genomförande samt drift och underhåll
Restaurering av livsmiljöer i små rinnande vatten (avrinningsområde < 200 km2) – utredning, planering, genomförande
samt drift och underhåll
Åtgärd som underlättar fiskvandringen – utredning, planering, genomförande samt drift och underhåll
Förbättring av avrinningsområdets vattenhållningsförmåga – utredning, planering, genomförande samt drift och underhåll
Utveckling av regleringspraxis – utredning, planering, genomförande samt drift och underhåll
Restaurering av Natura-områden som betecknats som specialområden – utredning, planering, genomförande samt drift
och underhåll
Övrig åtgärd som riktas direkt till vattendragen (kalkning av vattendraget, ekologisk restaurering av eroderande stränder, särskilt vid reglerade sjöar samt restaurering av vattenförekomster som förorenats av skadliga ämnen) – utredning,
planering, genomförande samt drift och underhåll
Styrmetoder för att restaurera, reglera och bygga vattendrag
Verkställande av den nationella fiskvägsstrategin.
Genomförande av åtgärdsprogrammet för små vattendrag
Genomförandet av den nationella restaureringsstrategin för vattendragen.
Flexibiliteten och möjligheten att se över förpliktelserna i tillstånden enligt vattenlagen utvecklas i syfte att uppnå målen
för vatten- och havsvården.
Vid utvecklingen av naturvårds-, vatten, och skogslagstiftningen utreds behovet av att revidera bestämmelserna om
skyddet av värdefulla vatten- och strandnaturtyper.
Praxisen för reglering av vattendrag förbättras.
Vid utvecklingen av markanvändningen och av hanteringen av översvämningsriskerna förbättras förutsättningarna för
att genomföra projekt för att kvarhålla översvämningsvatten med beaktande av målen för den ekologiska statusen och
naturens mångfald.
Utveckling av finansieringen för restaurering och aktivering av restaurering på frivillig väg.
Regionala restaureringsplaner görs upp utifrån en helhetsgranskning av avrinningsområdet och de regionala spetsprojekten för restaurering utses.
Restaureringsmetoderna utvecklas liksom uppföljningen av hur verkningsfulla, effektiva och beständiga olika metoder
är.
Fastställande av behoven av att definiera miljöanpassat flöde och utveckling av metoderna.
Behovet av och möjligheterna att restaurera sediment som förorenats av farliga och skadliga ämnen utreds per vattenförvaltningsområde.
Styrmetoder inom industri
Uppgörande av miljöriskinventeringar samt riskhanteringsplaner gällande olyckor och störningar för små och medelstora industriföretag, inklusive lagring av kemikalier och bränsle.
Utredning av utsläpp och läckage av ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön vid varje industrianläggning
och minskning av dessa med hjälp av ett miljötillståndsförfarande. Ordnande av övervakning av farliga och skadliga
ämnen.
Bättre informationsutbyte om bästa tillgängliga teknik och säkerställande av en god tillämpning av BAT-slutsatserna i
tillståndsförfarandet samt främjande av utvecklingen och ibruktagandet av ny teknik.
Utveckling av miljötillståndsförfarandet för och övervakningen av gruvdriften med hjälp av nytt faktaunderlag för att
förhindra negativa konsekvenser för vattendrag och grundvatten.
Övervakning av att riskhanteringen för gruvornas uppdämningsbassänger, avfalls- och sidostenhögar samt industrins
avstjälpningsplatser och deponeringsområden är på en god nivå för att förhindra skadliga utsläpp i vatten.
Utveckling av smidigheten i miljötillståndsförfarandet och en smidig övervakning inom skogsindustrin, som är föremål
för förnyelse och strukturförändring, samt utveckling av myndigheters samarbete och verksamhetssätt. Så bra utredning som möjligt av möjligheten att tillämpa enhetliga tillståndsvillkor för sådana verksamheter för vilka det inte finns
några utsläppsnivåer i enlighet med BAT-slutsatserna. I utsläppen och vattendragsgranskningen fäster man även särskild uppmärksamhet vid ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön.
37
Åtgärder inom fiskodling
Effektivisering av avlägsnandet/behandlingen av slam i markbassänger
Ombyggnad av markbassänger till konstgjorda bassängen på ställen där detta är ändamålsenligt
Byggande av en cirkulationsanläggning
Placering av nätbassäng i enlighet med planen för lokaliseringsplacering
Styrmetoder för fiskodling
Främjande av ibruktagandet av planen för lokaliseringsstyrning av fiskodlingsanläggningar samt utveckling av havsteknik och förfaringssätt som lämpar sig för de finska kustförhållandena.
Främjande av ibruktagandet av miljöskyddsanvisningen för fiskodling.
Utveckling av fodret och utfodringsmetoderna vid fiskodlingsanläggningar och främjande av god fiskskötsel.
Utveckling av anläggningstyper som främjar vattenskyddet inom fiskodlingen och av metoder för att behandla avloppsvattnet.
Utredning av hur man kan återvinna näringsämnen och främja bortskaffningen av näringsämnen som ett medel för att
komplettera det övriga vattenskyddet.
Åtgärder i samhällen och på landsbygd
Drift och underhåll av avloppsreningsverket
Nya reningsverk för avloppsvattnet och reningsverk som ska genomgå sanering
Ändringar i avloppstjänsterna i tätorter
Nya matarledningar för avlopp
Minskning av läckvatten från avlopp och upphörande med kombinerade avloppssystem
Genomförande av åtgärderna i planerna för exceptionella åtgärder under normala förhållanden i vattenverken
Identifiering av skadliga ämnen, kontroll och minskning av utsläpp
Effektivare avlägsnande av totalkväve
Effektivare avlägsnande av ammoniumkväve
Hygienisering av avloppsvatten
Effektivare avlägsnande av näringsämnen med hjälp av miljötillstånd och rekommendationsavtal
Genomförande av åtgärderna för hanteringen av dagvatten
Drift och underhåll av fastighetsvisa system för behandling av avloppsvatten
Centraliserade avloppssystem i glesbygdsområden
Effektivisering av systemen för behandling av avloppsvattnet på fastigheter som befriats
Styrmetoder i samhällen och på landsbygd
Strukturellt hållbara lösningar för vattentjänsterna och det regionala samarbetet mellan vattentjänstverken främjas
Vattentjänstverkens inkomster kanaliseras till saneringar och förnyelser av reningsverk och vattentjänstnätet. Att vattentjänstverken täcker sina investeringsbehov med tillräckligt höga vattenavgifter säkerställs.
Beredskapen inför specialsituationer inom vattenförsörjningen utvecklas.
Rådgivning och handledning i frågor som gäller avloppstjänsterna i glesbebyggelsen ska ordnas.
Vattenförsörjningen utvecklas genom planering av de kommunala vattentjänsterna och genom samordning av markanvändningen, vattenförsörjningen och byggandet.
Införande av god praxis inom behandling, användning och slutdeponering av avloppsslam främjas.
Kväve avlägsnas från avloppsvatten från bebyggelse enligt kraven och de nationella vattenskyddsprogrammen.
Forskning och utveckling inom vattenvården främjas
I tillståndsförfarandet för behandling av kommunalt avloppsvatten åläggs reningsverk med en personekvivalent på över
10 000 att utreda utsläppen av skadliga och farliga ämnen. I tillståndet fastställs vid behov ämnesspecifika utsläppsgränser och åläggs tillståndsinnehavarna att följa upp konsekvenserna för vattendragen.
38
De statliga och kommunala myndigheterna måste i tillämpliga delar beakta de förvaltningsplaner som
statsrådet har godkänt. Det här betyder att myndigheterna har en allmän skyldighet att verka inom
ramen för sin behörighet för att uppnå förvaltningsplanens mål. Myndigheterna fattar beslut på basis
av den övriga materiella lagstiftningen, i vars tillämpning förvaltningsplanerna ska beaktas som material som i övrigt hör till beslutsfattandet.
De tillstånd som baserar sig på miljöskydds- och vattenlagen har stor betydelse när vattenvårdsåtgärderna vidtas. De åtgärder som gäller ett individuellt projekt och kräver tillstånd fastställs vid tillståndsförfaranden som baserar sig på materiell lagstiftning, såsom vattenlagen (264/1961 och 587/2011),
miljöskyddslagen (86/2000), markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och naturvårdslagen
(1096/1996). I tillståndsförfarandena bör till nödvändiga delar beaktas vad som i förvaltningsplanen
har sagts om de omständigheter som berör vattnens status och vattenanvändningen inom projektets
influensområde. Miljömålen enligt 4 kap. i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen
(1299/2004) i förvaltningsplanen ger riktlinjer för vad som ska beaktas i beslutsfattandet. Förvaltningsplanen hindrar inte som sådan att ett enskilt tillstånd beviljas, och de åtgärder som anges i planen blir
inte bindande för en verksamhetsidkare på grund av planen. Dessutom kan man bli tvungen att precisera kontrollvillkoren i gällande tillstånd så att de motsvarar behoven av övervakning av vattenvården.
Vid planeringen av vattenvården har man bedömt vilka kostnader som vattenskyddsåtgärderna medför under vattenförvaltningsperioden 2016–2021. Kostnaderna för de grundläggande åtgärder som ska
genomföras på bred front uppgår till cirka 1,2 miljarder euro per år (i detta belopp saknas kostnaderna
för de grundläggande åtgärderna inom jordbruket). Avloppsvattenhanteringen i samhällena är den
största kostnadsposten (tabell 5). I förvaltningsplanerna har man bedömt behovet av att effektivera
åtgärderna, utöka deras antal och att införa helt nya åtgärder. Kostnaderna för de kompletterande
åtgärderna för vattenvården uppgår till ca 360 miljoner euro per år. Största delen av åtgärderna inom
vattenvården stödjer även uppnåendet av målen för havsvården.
Tabell 5 Uppskattning av de årliga kostnaderna för vattenvårdsåtgärderna sektorvis under perioden
2016–2021 (1 000 €)
Sektor
Avloppsvatten från glesbebyggelse
Bekämpning av försurning
Fiskodling
Jordbruk
Skogsbruk
Torvutvinning
Restaurering och reglering av samt byggande i vattnen
Kommunalt avloppsvatten
Pälsproduktion
Industrin
Alla totalt
Grundläggande åtgärder (EU)
Övriga grundläggande åtgärder (FI)
Kompletterande
åtgärder
Totalt
237 300
finns ej
52 200
289 500
finns ej
finns ej
42 100
42 100
finns ej
har inte bedömts
finns ej
finns ej
92
326
418
finns ej
218 100
218 100
1 150
15 260
1 140
950
12 300
16 200
1 970
16 930
18 900
21 400
773 300
2 450
150
20 900
363 300
8 600
195 000
1 574 400
finns ej
751 900
6 000
195 000
1 190 200
Genomförandet av åtgärderna enligt förvaltningsplanerna beror på aktiviteten inom många olika instanser. Det är fråga om exempelvis verksamhetsutövare, företag, privata hushåll, medborgarorganisationer, statliga sektormyndigheter, regionförvaltningsverken, kommunerna, landskapsförbunden,
forskningsinstitut, intresseorganisationer, föreningar och många frivilliga aktörer.
Det primära ansvaret för att åtgärderna genomförs ligger emellertid på de privata aktörer (bl.a. verksamhetsutövare, medborgare, organisationer) som med sin verksamhet påverkar vattnens status.
39
Många av åtgärderna för att främja vattenskyddet baserar sig på frivillighet och samarbete mellan
olika instanser samt på beredskap att utveckla och delta i finansieringen och verkställandet av dem.
Också många styrmetoder baserar sig på frivillighet.
Staten främjar genomförandet av åtgärderna för vattenvården inom ramen för budgetanslagen och
statsekonomin och med andra tillgängliga medel. De olika förvaltningsområdena främjar vattenvårdsåtgärderna inom ramen för sina egna budgetar och andra villkor. NTM-centralerna, regionförvaltningsverken, Forststyrelsen, skogscentralerna, landskapsförbunden och kommunerna verkar inom ramen
för sina befogenheter för att uppnå målen i förvaltningsplanen.
5 BEDÖMNING AV DE BEFINTLIGA ÅTGÄRDERNAS TILLRÄCKLIGHET
En central fråga inom havsvården är huruvida de befintliga åtgärderna för att främja havsvården är
tillräckliga för att bevara eller uppnå en god status på den marina miljön senast år 2020 så, att målen
för alla deskriptorer och allmänna miljömål uppfylls. Åtgärderna för havsvården är nödvändiga bara
om de nuvarande åtgärderna inte är tillräckliga.
I det här kapitlet behandlas för varje enskilt tema de miljö- eller statusmål som är kopplade till påfrestningen, eventuella preciseringar av målen, de viktigaste befintliga åtgärderna för att hantera belastningen, en bedömning av huruvida de är tillräckliga för att uppnå miljö- eller statusmålet samt eventuella behov av att effektivisera eller komplettera de befintliga åtgärderna. I de inledande avsnitten till
granskningarna av respektive påfrestning ges också en kort beskrivning av de skadliga effekterna som
påfrestningen har på den marina miljön, särskilt på arterna och naturtyperna i Östersjön.
5.1 Minskning av näringsbelastningen
Havets tillstånd påverkas av näring som kommer från avrinningsområdet direkt eller med vattnet från
älvarna och åarna, direkt punktbelastning (samhällenas avloppsvattenreningsverk, industri, fiskodling)
och nedfall. Havets tillstånd påverkas också av hur vattnet strömmar och blandas om i kustvattnen
och de öppna havsområdena samt hur näringsämnena cirkulerar och transporteras i havsekosystemet
inklusive cirkulationen mellan vattnet och sedimenten.
I de flesta havsområden kommer största delen av näringsbelastningen från avrinningsområdet via
älvarna och härrör i huvudsak från jordbruket och den övriga diffusa belastningen (skogsbruk, glesbebyggelse, nedfall, dagvatten) samt från den naturliga urlakningen. Med naturlig urlakning avses den
del av näringarna som sköljs ut från avrinningsområdet till vattnen utan mänsklig påverkan. I vissa
områden, såsom i den inre skärgården i Skärgårdshavet, är även den diffusa belastningen från öarna
av betydelse.
Särskilt kväve hamnar i havet också via nedfall från luften. Jordbruket, väg- och sjötrafiken och energiindustrin är de största källorna till nedfall. När det gäller kvävenedfall härrör bara en liten del från Finland. Största delen av kvävenedfallet har transporterats långa vägar i luften från områden utanför Finland och beror på mänsklig verksamhet - visserligen är en liten del av naturlig härkomst.
Därtill kommer belastning med strömmar från andra havsområden. En central faktor som påverkar
eutrofieringen särskilt i Finska viken och i Skärgårdshavet är den interna belastningen. Med intern
belastning avses att näringsämnen som tidigare ansamlats på bottnen till följd av extern belastning
frigörs på nytt i vattnet för att upptas i primärproduktionen. Näringsämnen stiger upp till ytan när vattnet blandas om vintertid, särskilt i Finska viken, men detta kan också hända under växtperioden.
Enligt en bedömning av nuläget år 2012 är eutrofieringen ett problem i hela det öppna havet i Finland
med undantag av en del av Bottenviken. Av alla öppna havsområden i Finland hade endast Kvarken
en god status beträffande eutrofiering under perioden 2007–2011, enligt uppgifter från en nyare bedömning som gjorts av HELCOM. Enligt en ekologisk klassificering av ytvattnen åren 2006–2012 har
6
kustvattnen en god status bara i ungefär en fjärdedel av deras sammanlagda areal .
De skadliga effekterna av eutrofiering som beror på näringsbelastning ackumuleras i och med att eutrofieringen medför skadliga förändringar i Östersjöns ekosystem. Förändringar som beror på eutrofiering har observerats i växt- och djurplanktonpopulationernas strukturer i Finska viken, Ålands hav
6
http://www.ymparisto.fi/pintavesientila
40
och norra delen av Östersjöns huvudbassäng. Bottendjurs-, makroalg- och vattenväxtsamhällena
samt fiskbestånden har också förändrats till följd av eutrofieringen. På kusten beror den ogynnsamma
skyddsnivån för laguner, älvdeltan, vidsträckta grunda vikar och smala brackvattenvikar på att de
växer igen och blir vassbevuxna i accelererande takt till följd av eutrofieringen. Ovan nämnda förändringar i anslutning till eutrofieringen utgör ett betydande hot för de utrotningshotade kransalgerna. På
motsvarande sätt uppvisar undervattens sandbankar och rev en ogynnsam skyddsnivå på grund av
igenslamning som är en följd av en ökning av organisk substans samt kvävande effekt av snabbt väx7
ande alger. Utfallet av de mål som har satts upp i handlingsplanerna för att förbättra naturtypernas
status kommer att bero på resultaten av de åtgärder som vidtas i anslutning till näringsbelastning och
eutrofiering. Av fågelarterna lider tordmule och sillgrissla tidvis av massdödlighet i Finska viken. Man
misstänker att bland annat algicider kan vara orsaken till detta. Därför bör åtgärderna i anslutning till
eutrofiering sättas i verket eller effektiviseras för att säkerställa populationernas livskraft. En ökning av
närings- och sedimentbelastningen är till skada även för vandringsfiskarna i Östersjön. Rom som höstlekande lax, öring och sik lägger på lekplatserna och embryona utsätts av den närings- och sedimentbelastning som kommer från älvarna vintertid. Återupplivande av den naturliga fortplantningen
hos dessa arter förutsätter en betydlig minskning av närings- och sedimentbelastningen i älvarna.
Eutrofieringen gynnar flera karpfiskar, vilket märks i den rikliga förekomsten av karpfiskar i skärgårdsområdenas näringsväv.
5.1.1 Näringsbelastningens utveckling och minskningsmål
Under perioden 2006–2011 hamnade i medeltal 3 600 ton fosfor och 86 000 ton kväve årligen från
Finland i Östersjön (tabell 6). Av dessa näringsämnen härrör bara en del från mänsklig verksamhet –
en del härrör från naturlig urlakning. Även om det är svårt att göra en tillförlitlig bedömning av andelen
belastning från naturlig urlakning respektive mänsklig verksamhet kan man uppskatta att 70 % av
fosforbelastningen och knappt 60 % av kvävebelastningen förorsakas av människan. Människans
andel av den totala belastningen varierar beroende på havsområde. Den är minst i Bottenviken, där
den naturliga urlakningen på motsvarande sätt är som störst (tabell 6).
Den eutrofierande fosfor- och kvävebelastningen på Östersjön från Finland har minskat om man jämför de senaste tillgängliga belastningsuppgifterna från 2006–2012 med referensperioden 1997-2003.
Den årliga fosforbelastningen har minskat med 300 ton och den årliga kvävebelastningen med 5 000
8
ton .
Då havsvårdens allmänna mål för eutrofieringen behandlades år 2012 satte Finland som mål att uppnå de i förvaltningsplanerna fastställda målen om att minska på fosfor- och kväveutsläppen i kustvattnen samt att underskrida de maximala belastningsvolymerna av kväve och fosfor i det öppna havet i
enlighet med HELCOM:s aktionsplan för skyddet av Östersjön (Baltic Sea Action Plan, BSAP).
Behovet av att minska på näringsbelastningen i de finländska kustvattnen har bedömts utgående från
de mål för en god status som definieras enligt de fysikalisk-kemiska faktorer som ingår i vattenvårds8
förvaltningens ekologiska klassificering . De uppsatta målen anger hur mycket fosfor- och kvävebelastningen åtminstone ska reduceras för att det ska vara möjligt att uppnå en god status. Bedömningarna förknippas med osäkerhetsfaktorer och behoven av minskningar kan vara större i verkligheten,
men de kommer att preciseras under de närmaste åren allteftersom bedömningsmetoderna och modellerna förbättras. Utifrån den bedömning som kan göras för närvarande bör belastningen i Finlands
kustvatten minskas med åtminstone 440 ton fosfor och 6 600 ton kväve per år. Behovet av att minska
på belastningen från mänskliga aktiviteter varierar i de olika havsområdena mellan 6 % och knappt 30
%. Relativt sett är minskningsbehoven större i de södra än i de norra havsområdena (tabell 6).
På HELCOM:s ministermöte år 2013 uppdaterades de landsvisa maximala mängderna näringsbelastning för de öppna havsområdena i aktionsplanen för skyddet av Östersjön. De mål för en årlig minskning av näringsbelastningen som utsattes för Finland är 383 ton fosfor och 3 135 ton kväve jämfört
med referensperioden 1997–2003 Tack vare den positiva utvecklingen av näringsbelastningen har
HELCOM-målen för kväve uppnåtts. Det återstående behovet av att minska fosforbelastningen uppgår
till 227 ton/år. Vid beräkningen av belastningen har man tagit hänsyn till de av väderförhållandena
7
Bland annat För naturen – till nytta för människan, handlingsprogram för bevarande och hållbart nyttjande av
den biologiska mångfalden 2013–2020, Finlands program för skydd av Östersjön samt Suomen luontotyyppien
uhanalaisuusarvio (Hotbedömning av Finlands naturtyper) och des handlingsprogram.
8
Promemoria 1 till åtgärdsprogrammet: Ravinnekuormituksen kehitys och merenhoidon suunnittelun perustana
käytettävät kuormituksen vähentämistarpeet (http://www.ym.fi/lausunnot).
41
8
beroende årliga variationerna i näringsflödena från älvarna och kvävenedfallet från luften . Det finns
skillnader i belastningsförändringarna i de olika havsområdena. Enligt den information som finns tillhanda idag förefaller det som om den ökande kvävebelastningen från älvarna som rinner ut i Bottenviken främst skulle bero på ett ökat flöde och eventuellt också på andra omständigheter i anslutning till
klimatförändringen som ökar diffus belastning av kväve och naturlig urlakning.
Behoven av att minska fosfor- och kvävebelastningen i kustvattnen i enlighet med vattenvårdsförvaltningen är större än de minskningsmål som HELCOM ställt upp för områden med öppet hav. Målen för
det öppna havet uppnås under förutsättning att målen för att minska belastningen i kustvattnen och
älvarna som rinner ut i dessa uppnås. Som grund för de befintliga åtgärderna och för planeringen av
havsförvaltningsåtgärderna tillämpas således de siffror som bedömts utifrån statusmålen för kustvattnen och som överträffar minskningsmålen för det öppna havet. Målen för den totala minskningen av
den årliga näringsbelastningen i Östersjön från Finland är alltså sammanlagt minst 440 ton
fosfor och 6 600 ton kväve fram till år 2020.
Tabell 6 Total belastning av fosfor (P) och kväve (N) (inklusive naturlig urlakning) och belastning från
mänskliga aktiviteter (ton) från Finland på olika havsområden åren 2006–2011, medeltal per år. Siffrorna omfattar också nedfall i insjöarna och i havet. Därtill visar tabellen målet för minskningen av den
årliga belastningen i ton och i procent av den människoframkallade belastningen fram till år 2020.
HAVSOMRÅDE
Total belastning
på havet (ton)
P
N
Människoframkallad Behov av att
belastning på havet minska belast(ton)
ningen, minst
(ton)
P
N
P
Behov av att minska
människoframkallad
belastning, minst
(%)
N
P
N
Finska viken
700
18000
600
12600
170
3000
28
24
Skärgårdshavet
550
9900
500
6400
100
1400
20
22
Bottenhavet
650
17900
540
12400
60
900
11
7
Kvarken
200
6300
160
4100
10
400
6
10
1500
34000
800
15300
100
900
13
6
3600*
86100*
2600*
50800*
440*
6600*
17**
13**
Bottenviken
Summa/medeltal
* summa
** medeltal
5.1.2 Bedömning av tillräckligheten av åtgärder som beslutats på basen av annan lagstiftning
I det här kapitlet behandlas nuläge, utveckling, minskningsmål och reglering för belastning enligt industri eller belastningskälla samt tillräckligheten av åtgärder som beslutats på basen av annan lagstiftning. Först behandlas punktbelastning och därefter diffus belastning.
Reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse
Kommunala avloppsvattnens andel av den människoframkallade belastningen från Finland har på
senare år varierat i olika havsområden mellan 3 och 10 %, och av kvävebelastningen mellan 9 och 23
% (tabell 7). Kommunala avloppsvattnens andel var störst i Finska viken (Tabell 7). Mellan åren 2006
och 2011 hamnade varje år i medeltal 130 ton fosfor och 8 200 kväve i de finländska kustvattnen från
reningsverken. Denna belastning har minskat avsevärt. Fosforbelastningen från stora reningsverk
(med en personekvivalent på över 10 000) minskade mellan perioderna 1997–2003 och 2008–2012
med 29 ton (30 %): För kvävebelastningens del var minskningen 1 130 ton (25 %). Minskningen i belastningen beror på en allmän förbättring av reningseffekten och på att små, illa fungerande reningsverk har lagts ned och deras avloppsvatten numera avleds till större reningsverk. Även organiskt ma-
42
terial hamnar i vattendragen från de kommunala reningsverken. Nedbrytningen av dessa förbrukar
syre. Numera är dock den syreförbrukning som avloppsvattnet orsakar i havet i praktiken obetydlig.
Enligt miljöskyddslagen behövs miljötillstånd för behandling och avledande av kommunalt avloppsvatten då det gäller behandling av avloppsvatten från en personekvivalent på minst 100 personer. Den
maximala nivån av näringsbelastningen från avloppsvatten bestäms i statsrådets förordning om av9
loppsvatten från tätbebyggelse , vilket verkställer EU:s avloppsvattendirektiv. I förordningen ges bland
annat minikraven för avlägsnandet av näringsämnen från avloppsvatten. Andra EU-direktiv som styr
kommunal avloppsrening är bl.a. slam- och miljöansvarsdirektivet. Miljöministeriet, Finlands Kommun10
förbund rf. och Vattenverksföreningen VVY har ingått ett rekommendationsavtal om minskning av
näringsbelastning från avloppsvatten fram till år 2015. Genom rekommendationsavtalet strävar man till
att med kostnadseffektiva åtgärder sänka den näringsbelastning som härrör från kommunalt avloppsvatten. Avsikten är att justera och förlänga avtalet till perioden 2016–2021.
I de stora reningsverken (med en personekvivalent på över 10 000) kan fosforn minskas med 96 %
och i de mindre reningsverken med 90 %. Reningseffekten är redan så hög i en del av reningsverken
att det i praktiken är svårt att höja den utan stora investeringar. I en del mindre reningsverk kan effektiviteten förbättras ytterligare. Ett effektivt sätt är också att lägga ned illa fungerande reningsverk och
att avleda avloppsvattnet till större reningsverk som har bättre kapacitet för effektiv rening av vattnet
från näringsämnen.
När det gäller kväve bör en minskning på 70 % uppnås i avloppsreningsverk (med en personekvivalent på över 10 000) som är belägna på kusten från Kvarken söderut eller vars avloppsvatten avleds
direkt till vattendrag som påverkar tillståndet i Östersjön. Bortsett från ett par undantag har denna nivå
redan uppnåtts i de flesta stora reningsverken längs kusten söder om Kvarken, och vid de reningsverk
som fungerar bäst släpps bara 10 % av kvävet från avloppsvattnen ut i havet. På Bottenvikens kust är
reningseffektiviteten lägre på grund av det kalla klimatet och det kalla avloppsvattnet. I mindre reningsverk varierar reningseffektiviteten beroende på område i regel mellan 20 och 50 %.
Med hjälp av de åtgärder och styrmetoder som planerats för avloppsvattnen för den andra vatten11
vårdsperioden (kapitel 4.2.4 och förvaltningsplanerna inom vattenvården ) strävar man till att minska
på belastningen från avloppsvatten bland annat genom att förbättra och effektivisera verksamheten i
reningsverken, göra förberedelser för exceptionella situationer, effektivisera avlägsnandet av kväve,
koncentrera reningen av avloppsvattnet till effektivare reningsverk, förbättra skicket på avloppen,
minska omfattningen av kombinerade avloppssystem och främja god praxis i anslutning till avloppsvattenslam.
För havsvården föreslås inga åtgärder om kommunalt avloppsvatten utan fokus ligger på ett fullständigt genomförande av åtgärderna inom vattenvården. Särskilt avlägsnandet av kväve borde effektiviseras ytterligare genom att höja reningseffekten till minst 70 % i alla de reningsverk på kusten söder
om Kvarken som har inverkan på kustvattnen. Därtill borde reningseffekten för kväve höjas till 90 % i
de större reningsverk som har inverkan på kustvattnen och som har teknisk-ekonomiska förutsättningar för detta. Effektiviseringen borde göras enligt de sätt som anges i rekommendationsavtalet. Särskilt
med tanke på oväntade situationer är det viktigt att sanera avloppsnätet och att förbättra driftsäkerheten av avloppsnäten och reningsverken. Även om avlägsnandet av fosfor i huvudsak är på en hög nivå
bör även det effektiviseras i de reningsverk där reningseffekten ligger under 95 %.
9
Statsrådets förordning om avloppsvatten från tätbebyggelse (888/2006, förordningen om avloppsvatten från
tätbebyggelse)
10
Rekommendationsavtal om minskning av näringsbelastning från avloppsvatten som orsakar eutrofiering i ytvatten till år 2015
11
www.miljo.fi/påverkavattnen
43
Tabell 7 Av människan framkallad fosfor- (tabell a.) och kvävebelastning (tabell b.) som härrör från
Finland. Mängd (ton) per år och procentandelar (medeltal för åren 2006–2011) i olika havsområden
fördelade per belastningssektor. Bedömningarna om storleken på fosfornedfallet är osäkra, och därför
har fosfornedfallet i insjöarna och havområdena inte inkluderats i tabell a. I beräkningarna från
2
Skyddskommissionen för Östersjön (HELCOM) används för fosfornedfallet det fasta värdet 5 kg/km ,
vilket till exempel i Skärgårdshavet motsvarar 6 % av den människoframkallade fosforbelastningen.
a. Fosfor
Fosforbelastningens mängd och andel i olika havsområden
Belastningssektor
Finska viken
Kommunala
avloppsreningsverk
Industrin
Fiskodling
Torvutvinning
Jordbruk
Gles- och fritidsbebyggelse
Skogsbruk
Dagvatten
Sammanlagt
ton
60
%
Skärgårdshavet
ton
%
Bottenhavet
ton
Kvarken
%
ton
Bottenviken
%
ton
%
10
14
3
26
5
8
5
24
3
36
5
1
400
85
6
<1
<1
66
14
1
17
1
410
45
<1
3
<1
82
9
29
7
1
400
55
5
1
<1
75
10
<1
<1
2
120
20
<1
<1
1
75
13
63
10
2
490
85
8
1
<1
64
11
12
1
600
2
<1
8
<1
500
1
<1
17
<1
540
3
<1
7
<1
160
5
<1
85
1
760
11
<1
b. Kväve
Kvävebelastningens mängd och andel i olika havsområden
Belastningssektor
Finska viken
Kommunala
avloppsreningsverk
Industrin
Fiskodling
Torvproduktion
Jordbruk
Gles- och fritidsbebyggelse
Skogsbruk
Dagvatten
Nedfall i sjöar
Nedfall direkt i havet*
Utsläpp från fartygstrafiken
Totalt
Skärgårdshavet
ton
%
600
9
ton
2700
%
23
630
50
50
5700
600
5
<1
<1
50
5
20
134
3
4500
270
400
80
100
900
400
3
<1
<1
8
3
215
30
5
360
240
11500
6400
Bottenhavet
Kvarken
Bottenviken
ton
2000
%
16
ton
470
%
11
ton
2400
%
16
<1
2
0
68
4
550
60
170
7000
370
4
<1
1
54
3
7
1,7
60
3300
130
<1
0
1
80
3
1200
76
650
7500
540
8
<1
4
50
4
3
<1
<1
5
4
450
40
70
1400
650
4
<1
<1
11
5
180
10
6
**
**
4
<1
<1
**
**
1200
50
400
800
200
8
<1
3
5
1
12700
4100
15000
*Nedfall direkt i havet: För Bottenviken har man beaktat hälften av det nedfall som härrör från Finland, eftersom
utsläppen från Finland breder ut sig jämnt över hela havsområdet. För de övriga havsområdena har hela det
nedfall som härrör från Finland tagits i beaktande.
**Uppskattning saknas
44
Foto Asko Sydänoja
Industrin
Industrins andel av den människoframkallade fosfor- och kvävebelastningen som hamnar i havet från
Finland, direkt eller via älvar, har på senare år varit 5–8 % i havsområdena med undantag för Skärgårdshavet och Kvarken, där belastningen har varit under 1 % (tabell 7). Industrin belastade havsområdena i Finland med sammanlagt 130 ton fosfor och 2 400 ton kväve under perioden 2006–2011.
Belastningen var som störst i Bottenviken. Fosforbelastningen från industrin har minskat till en fjärdedel sedan senare hälften av 1980-talet, kvävebelastningen med en tredjedel. Största delen av avloppsvattnet från industrin renas i industrianläggningarnas egna reningsverk eller styrs till avloppsreningsverk. Merparten av belastningen från industrin härrör från massa- och pappersindustrin.
Industrin påverkar havet även via luften eftersom det under förbränningsprocessen i kraftverk vid
energiproduktionen uppkommer kväveoxider som delvis hamnar i havet i form av kvävenedfall. Under
åren 2000 och 2003 stod energiproduktionen för i medeltal 19 % av Finlands kvävenedfall i havet.
Näringsbelastningen från industrin begränsas genom miljötillstånd enligt miljölagstiftningen med till12
lämpning av bästa tillgängliga teknik. Industriutsläppsdirektivet , som verkställts genom miljöskyddslagen, minskar belastningen under kommande år. Målet är att minska utsläppen både i vattnet och i
13
luften. Gränser för kväveutsläpp i luften anges i EU:s utsläppstaksdirektiv .
I förvaltningsplanerna inom vattenvården har styrande åtgärder anvisats för industrin. I dessa åtgärder
framhävs bland annat förebyggande och hantering av störningar och olyckor (kapitel 4.2.4 och förvalt11
ningsplanerna för vattenvården ). Åtgärderna syftar i huvudsak till att minska utsläppen av skadliga
ämnen, men de inverkar i viss mån även på näringsbelastningen.
De befintliga åtgärderna för industrin granskas alltid från fall till fall som en del av tillståndsprocessen. I
tillstånden strävar man till att beakta frågor som är viktiga för vattenvården, men i tillståndsvillkoren tar
man ofta hänsyn även till ramvillkor som är viktiga för kontinuiteten i produktionen. Genom de befintliga åtgärderna kan en tillräcklig minskning av belastningen i regel uppnås, men eftersom miljötillstånd i
allmänhet är långvariga tar det tid att ändra på tillståndsvillkoren. Inom havsvården läggs inga nya
åtgärder fram för industrins del.
Fiskodling
I Skärgårdshavet gav fiskodlingen upphov till 3 % av fosforbelastningen och 2 % av kvävebelastningen, men i de övriga havsområdena var fiskodlingens andel av den människoframkallade belastningen
12
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (2010/75/EU, industriutsläppsdirektivet).
Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/81/EG) om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar
(2001/81/EG, utsläppstaksdirektivet)
13
45
bara ungefär 1 % (tabell 7). Den årliga fosforbelastningen från fiskodling i hela Finland har på senare
tid varit ca 40 ton. För kvävebelastningen är siffran 320 ton (tabell 7). Näringsbelastningen från fiskodling har minskat med 65–70 % jämfört med läget i början av 1990-talet.
Inom den nationella lagstiftningen är miljöskyddslagen och vattenlagen de mest centrala för styrning
av fiskodlingen och näringsbelastningen. Fiskodlingsanstalterna behöver tillstånd enligt miljöskyddslagen för uppfödning samt tillstånd enligt vattenlagen för att bygga anläggningar eller hålla konstruktioner på ett vattenområde eller för att leda vatten till anstalten. Miljöministeriet har publicerat en anvis14
ning om miljöskydd vid fiskodling år 2013 . Jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet god15
kände den nationella planen för kontroll av vattenodlingarnas placering i juni 2014. Stadsrådet gjorde
i december 2014 ett principbeslut om vattenbruksstrategin till år 2022. I denna strategi är målet att
öka fiskodling fram till år 2022.
Inom vattenvården föreslås flera olika åtgärder och styrmetoder för fiskodlingen. Att genomföra planen
för styrning av vattenodlingarnas placering, främja ibruktagandet av miljöskyddsanvisningen för fiskodling och utveckla fodren och utfodringsmetoderna är de viktigaste åtgärderna för fiskodlingen i havs11
området (kapitel 4.2.4 och förvaltningsplanerna inom vattenvården ) I planen för styrning av vattenodlingarnas placering är den styrande, centrala politiska riktlinjen att näringsverksamheten inte får försämra vattnens status och därför styrs ny verksamhet till områden där den inte äventyrar uppnåendet
av de mål som uppställts i vatten- och havsförvaltningsplanerna. Vidare ska verksamheten orsaka så
lite olägenheter som möjligt för annan användning av vattenområdet. På motsvarande sätt är målet att
minska på belastning i sådana vattendrag som är känsliga beträffande miljön och rekreationsbruket
samt att minska på konflikter med andra användningsformer i vattendragen. .
Genom de för vattenvården föreslagna åtgärderna strävar man efter att minska belastningen från fiskodling och styra odlingen till områden där olägenheterna från belastningen är så små som möjligt.
Därtill ska ett mål vara att övergå till användning av foder som tillverkats av Östersjöfisk och växtråvaror som odlats i Östersjöområdet. Användningen av "Östersjöfoder" minskar inte nödvändigtvis den
lokala belastningen av fiskodling eftersom den fisk som används som råvara för fodret främst skulle
fångas i områden av öppet hav. Om man ser till hela Östersjön skulle belastningen dock minska eftersom näringsämnen från områden utanför Östersjön på det sättet skulle komma med fiskfodret i mindre
omfattning. Som åtgärd för havsvården föreslås användning av foder som tillverkats av Östersjöfisk
och växtråvaror som odlats i Östersjöområdet, vilket på samma gång främjar återvinningen av de marina näringarna. Åtgärdsförslaget är en kompletterande åtgärd till vattenskyddet som inte ersätter några an dra vattenskyddsåtgärder.
Torvutvinning
Fosforbelastningen från torvutvinning är ringa i samtliga havsområden. Punktbelastningen från torvutvinning är störst i Bottenviken, där den har en andel på 4 % av den människoframkallade kvävebelastningen (tabell 7). Torvutvinning medför betydande belastning på små insjöar, men en mycket liten
del av denna belastning transporteras till havsområdet.
Verksamheten i torvutvinningsområdena regleras med miljötillstånd som är förenliga med miljöskyddslagen. Därtill styrs verksamheten av statsrådets principbeslut om hållbart och ansvarsfullt nyttjande
och skydd av myrar och torvmarker samt av förvaltningsplanerna inom vattenvården. Miljöministeriets
16
anvisning om miljöskydd inom torvutvinning från år 2013 innehåller de viktigaste bestämmelserna
och metoderna för att minska miljöolägenheterna i anslutning till torvutvinning.
Förvaltningsplanerna för vattenvården innehåller rikligt med åtgärder och styrmetoder för att minska
11
näringsbelastningen (kapitel 4.2.4 och förvaltningsplanerna för vattenvården ). Ytavrinning året runt
är en vattenskyddsmetod som kommer att tillämpas mer, och detta minskar också belastningen. I
området kring Bottenviken, där torvutvinningens andel är större än i andra områden, räknar man med
att åtgärderna minskar belastningen med 5 %. Inom havsvården läggs inga åtgärder fram för torvutvinningens del.
14
https://helda.helsinki.fi/handle/10138/41534
http://www.mmm.fi/fi/index/etusivu/kalastus_riista_porot/elinkeinokalatalous/vesiviljely.html
16
http://www.ym.fi/fi-FI/Ajankohtaista/Julkaisut/OH_22013_Turvetuotannon_ymparistonsuojel(16816)
15
46
Jordbruk
Jordbruket orsakar den största näringsbelastningen på kustvattnen i Finland. Jordbrukets andel av
den människoframkallade fosforbelastningen på havet, antingen via älvar eller direkt, har på senare år
varierat, beroende på havsområde, mellan 64 och 82 %. Andelen av kvävebelastningen har varit 50–
80 % (tabell 7).
Förutom de näringsämnen som når vattendragen direkt ger jordbruket upphov till ammoniak i luften.
En del av denna faller ned i sjöar och i havet, vilket orsakar kvävebelastning. Spillning från husdjur är
den största källan till ammoniak. Av det kvävenedfall som härrör från Finland står jordbruket för över
50 %.
Man strävar efter att dämpa näringsbelastningen från jordbruket med hjälp av normstyrning och
miljöstöd. Det av statsrådet godkända förslaget till program för utveckling av landsbygden i Fastlands
Finland 2014–2020 skulle ge en bättre styrning av miljöersättningarna för genomförandet av vattenskyddsåtgärderna inom jordbruket. Investeringsstöd, rådgivning, utbildning, samarbetsprojekt och
informationsförmedling är också former av miljöstyrning. För ladugårdar behövs miljötillstånd ifall antalet djur överskrider en viss artspecifik gräns. Eftersom gödsel används för åkerodling i huvudsak som
sådant, innehåller tillståndet bestämmelser om hur gödsel ska spridas och hur mycket åker som lämpar sig för gödselspridning ska stå till förfogande. Kväveutsläpp är ett särskilt föremål för nitratförordningen. I förordningen ges bestämmelser om lagring och spridning av gödsel samt om användning av
kväve vid gödslingen. Enligt 202 § i miljöskyddslagen kan kommunen meddela miljöskyddsföreskrifter.
Föreskrifterna kan bland annat gälla fastställande av zoner och områden där användningen av stallgödsel och gödselmedel samt inom jordbruket förekommande, för miljön skadliga ämnen begränsas,
samt åtgärder för förbättrande av vattnens och den marina miljöns status som behövs enligt förvaltningsplanerna för vattenvården eller havsförvaltningsplanen.
17
Om kväveutsläpp i luften från jordbruket regleras i nitratdirektivet och om intensiv uppfödning av
12
fjäderfä och svin i industriutsläppsdirektivet . Nitratdirektivet verkställs nationellt genom en nitratförordning som uppskattas åstadkomma en minskning av ammoniakutsläppen från jordbruket med 5 000
ton fram till år 2020. Nitratförordningen håller som bäst på att revideras. Genom verkställandet av industriutsläppsdirektivet kan de totala ammoniakutsläppen från jordbruket minskas med uppskattningsvis 5–10 %.
De åtgärder som föreslås för jordbruket i förvaltningsplanerna för vattenvården är i nyckelposition
även när det gäller att åstadkomma de för havsvården nödvändiga minskningarna i näringsbelastningen. De i förvaltningsplanerna föreslagna åtgärderna visas i en lista i kapitel 4.2.4. Mer detaljerad
11
information om åtgärderna ges i själva förvaltningsplanerna för vattenvården . Eftersom jordbruket är
den största belastningskällan är det särskilt viktigt att minska belastningen från jordbruket. Genom
åtgärderna för vattenvården beräknas fosforbelastningen från jordbruket att minska med 9 % i snitt i
18
de olika havsområdena. Den sammanlagda minskningen skulle uppgå till 160 ton (tabell 8) . De motsvarande siffrorna för kväve är 5 % och 1 270 ton. Ovan nämnda minskningar är emellertid inte tillräckliga för uppnåendet av de mål som ställs av vattenvården och havsvården (tabell 8). Endast i
Kvarken uppnås målet för fosfor. Genom extremt kraftiga åtgärder inom jordbruket skulle man enligt
modellkalkyler kunna minska fosforbelastningen med drygt 25 % och kvävebelastningen med knappt
18
10 % jämfört med dagsläget . När det gäller fosfor skulle man uppnå minimimålen för minskningen av
belastningen i alla havsområden, men för kvävets del skulle man bara komma ungefär halvvägs i
Finska viken och Skärgårdshavet. Ett problem med fosforbelastningen är att rikligt med fosfor har
ansamlats i åkrarna på grund av årtionden av höga gödslingsrekommendationer. Denna fosfor kommer att spolas ut i vattendragen under en lång tid framåt.
Många åtgärder som förvaltningsplanerna ger för jordbruket grundar sig på frivillighet, och det finns
inte tillräckligt med sporrar att tillgå för att främja genomförandet av åtgärderna. Finansiella instrument,
såsom miljöersättningssystemet för jordbruket, grundar sig på täckandet av de kostnader och inkomstförluster som genomförandet av en åtgärd orsakar samt högst 20 % av transaktionskostnaderna. Systemet tillåter inte incitament större än detta.
Därför måste nya sätt som uppmuntrar odlarna till miljöskydd införas i stödsystemen för jordbruket.
Det vore särskilt viktigt att kunna styra stöden ännu tydligare utifrån uppnådda fördelar för miljön och
17
Rådets direktiv om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (91/676/EEG, nitratdirektivet).
Promemoria 2 till åtgärdsprogrammet: Nykytoimenpiteillä aikaansaatavat kuormitusvähennykset Itämereen och
vähennysten riittävyys vesienhoidon och merenhoidon tavoitteiden saavuttamisen kannalta
(http://www.ym.fi/lausunnot).
18
47
vattenskyddet. Ersättning för miljönytta skulle göra det möjligt att utveckla ett effektivare och mer sporrande miljöersättningssystem. Eftersom stödsystemet för jordbruket faller under EU:s behörighet förutsätter en ändring att man påverkar EU-lagstiftningen. Tidsmässigt är detta möjligt först under nästa
programperiod 2021–2027. Det är också viktigt att effektivisera återvinningen av näringsämnen såväl
inom jordbruket som på andra sektorer. Värdefulla näringsämnen i gödsel från husdjursproduktion
borde användas bättre än idag bland annat genom att utveckla processeringen av gödsel särskilt i
områden med koncentrationer av husdjursproduktion och stödjer en balanserad regional utveckling av
växtproduktionen och husdjursproduktionen. En ökning av den ekologiska produktionen ger möjligheter till en resurseffektiv användning av näringsämnen och främjar en proportionerlig utveckling av växtoch husdjursproduktionen samt ett ändamålsenligt nyttjande av gödselnäring, vilket minskar belastningen på vattendragen. Man bör påverka människornas konsumtionsvanor i en riktning som minskar
belastningen på vattendragen och på samma gång även den övriga miljöbelastningen – till exempel
genom att främja tänkesättet om livsmedelsproduktionens dolda miljöpåverkan (nutrient footprint). Ett
särskilt mål är att minska närings- och sedimentbelastningen i åar där öring och andra känsliga arter
leker och söker föda.
Inom havsvården föreslås sammanlagt fyra åtgärder som helt eller åtminstone delvis påverkar belastningen från jordbruket.
Tabell 8 Minimibehovet för minskning av fosforbelastningen (tabell a) och kvävebelastningen (tabell b)
i kustvattnen, specifikt för varje havsområde, och de minskningar som man uppskattar att kan uppnås
genom vattenvårdsåtgärderna, specifikt för varje belastningssektor, fram till år 2020 (ton). Jämförelsen
har gjorts mot belastningen under perioden 2006–2011.
a. Fosfor
Havsområde
Behov av minskning minst
(ton)
Fosforminskning som kan åstadkommas med åtgärderna inom vattenvården (ton)
Totalt*
Finska viken
Skärgårdshavet
Bottenhavet
Kvarken
Bottenviken
Totalt
170
100
60
10
100
440
Jordbruk
55
35
40
15
90
235
38
31
29
10
53
161
Skogs- Glesbruk
bygd
1
0
1
0
7
9
12
3
4
4
23
46
Punktbelastning
6
1
5
1
6
19
Dagvatten
**
**
**
**
**
**
*Avrundat med exaktheten 5
**Har inte bedömts
b. Kväve
Havsområde
Behov av minskning minst
(ton)
Kväveminskning som kan åstadkommas med åtgärderna inom vattenvården (ton)
Totalt*
Finska viken
Skärgårdshavet
Bottenhavet
Kvarken
Bottenviken
Totalt
3000
1400
900
400
900
6600
1070
330
570
280
690
2940
Jordbruk
262
212
316
148
333
1271
*Avrundat med exaktheten 10
**Har inte bedömts
48
Skogs- Glesbruk
bygd
8
4
9
4
24
49
24
11
15
5
22
77
PunktDagbelastvatten
ning
771
**
97
1
228
2
119
1
312
2
1299
6
Skogsbruk
Skogsbrukets andel av den människoframkallade belastningen på de olika havsområdena i Finland
har på de senare år varit för 1–5 % fosfor och 3–4 % för kväve i samtliga havsområden med undantag
för Bottenviken. I Bottenviken stod skogsbruket för 11 % av den människoframkallade fosforbelastningen och 8 % av kvävebelastningen (tabell 7).
Bestämmelser som styr vattenskyddet inom skogbruket ingår i vattenlagen, miljöskyddslagen,
skogslagen och motsvarande förordningar. Vattenskyddet inom sumpskogsbruket i privatskogar styrs
främst med stöd av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. Projekt för iståndsättningsdikning
som görs med stöd av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk omfattar alltid en vattenskyddsplan.
De uppgifter som upptas i vattenskyddsplanen ska vara tillräckliga för att anmälan enligt vattenlagen
19
ska kunna göras. I Finlands nationella skogsprogram 2015 fastställs mål och principer för vattenskyddet inom skogsbruket. I konsekvensbedömningen som ingår i det nationella skogsprogrammet
konstateras att det är osannolikt att de totala belastningsmängderna av kväve och fosfor skulle öka
jämfört med nuvarande nivå till följd av att åtgärderna i programmet genomförs. Praktiska anvisningar
för vattenskyddsåtgärder inom skogsbruket ingår i den frivilliga skogscertifieringen samt i Tapios vattenvårdsrekommendationer och rekommendationer för god skogsvård. Därtill har Forststyrelsen och
skogsbolagen egna vattenskyddsprogram.
Vattenvården föreslår ett flertal åtgärder och styrmetoder för skogsbruket (kapitel 4.2.4 och förvalt11
ningsplanerna för vattenvården ). Med de åtgärder som har inkluderats i de förvaltningsplaner för
vattenvården som ska godkännas år 2015 vore det möjligt att minska den årliga fosforbelastningen
från skogsbruket med uppskattningsvis 9 ton och kvävebelastningen med 50 ton. Största delen av
minskningen skulle ske i Bottenvikens avrinningsområde. Det är viktigt att de föreslagna åtgärderna
för vattenvården genomförs. Inom havsvården läggs inga åtgärder fram för skogsbrukets del.
Glesbygd
Gles- och fritidsbebyggelsens andel av den människoframkallade fosfor- och kvävebelastningen varierar i de olika havsområdena. För närvarande kommer 9–14 % av fosforbelastningen och 3–5 % av
kvävebelastningen från gles- och fritidsbebyggelsen (tabell 7). Byggandet av avloppsvattensystem har
minskat belastning på senare år, men det finns ingen exakt bedömning av minskningen.
Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens av20
loppsnät (209/2011, s.k. avloppsvattenförordningen ) innehåller minimikrav på reningsnivån för avloppsvattnet i glesbygden. I fastighetsspecifika system ska belastningen minskas med minst 70 % för
fosfor och minst 30 % för kväve. Vid reningen av avloppsvattnet från glesbygden kan man nå ännu
bättre resultat i de områden där avloppsvattnet kan avledas till större enheter, såsom centraliserade
reningsverk. Effektivisering, drift och underhåll av de fastighetsspecifika avloppsvattensystemen samt
centraliserade avloppssystem i glesbyggda områdena är vattenvårdens åtgärder för att minska be11
lastningen från glesbebyggelsen (kapitel 4.2.4 och förvaltningsplanerna för vattenvården ).
Avloppsvattenförordningen förutsätter att fastigheternas avloppsvattensystem ska vara förenliga med
förordningen år 2016. Därmed kommer belastningen från glesbebyggelsen att minska redan innan
havsvårdens åtgärdsprogram börjar verkställas. För närvarande saknar en stor del av fastigheterna
system som är förenliga med förordningen och man kommer inte att hinna förnya systemen i alla fastigheter innan tidsfristen går ut. Därför torde minskningen av belastningen före år 2016 inte bli särskilt
stor. Havsvården föreslår inga åtgärder för gles- och fritidsbebyggelsen.
Vägtrafik
När bränsle förbränns uppkommer kväveoxider. En del av dessa hamnar i insjöar och i havet i form av
kvävenedfall. Av det kvävenedfall som härrör från Finland står vägtrafiken för ca 28 %. Vägtrafikens
andel av den totala kvävebelastningen på havet är ca 5 %. Utsläppen från vägtrafiken har minskat till
cirka hälften under de senaste 20 åren.
19
http://www.mmm.fi/fi/index/etusivu/metsat/kmo.html
Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät
(209/2011)
20
49
Utsläppen från fordon regleras i EU-förordningar. Bindande gränsvärden för utsläpp från nya person21
och paketbilar samt tunga fordon har fastställts som så kallade Euro-normer . Utsläppskraven för
utsläpp på den s.k. katalysatornivån trädde i kraft år 1993 (normen Euro 1). I EU-förordningen som
trädde i kraft år 2007 sammanslogs normerna Euro 5 och Euro 6 för personbilar. Normen Euro 5 trädde i kraft för tunga fordon år 2009 och för personbilar år 2011. Normen Euro 6 trädde ikraft år 2014 för
tunga fordon och kommer att träda i kraft för personbilar år 2015.
22
I Miljöstrategi för trafiken 2013 – 2020 , som publicerades av kommunikationsministeriet år 2013,
definieras de viktigaste miljömålen och miljöriktlinjerna för alla trafikformer. Förutom att dämpa klimatförändringen och minska hälsoriskerna från trafiken siktar strategin också på att minska kväveutsläppen från trafiken och skydda Östersjön. Målet är att minska kväveoxidutsläppen från vägtrafiken med
25 % fram till år 2020 jämfört med läget år 2011. Att påverka trafikprestationen och människornas val
av färdmedel särskilt i stadsregionerna, förnya bilbeståndet och främja nya drivmedel och fordonstekniker med ännu lägre utsläpp är de viktigaste metoderna enligt strategin.
Miljöstrategin för trafiken definierar inte några egentliga, konkreta åtgärder, och därför är det viktigt att
satsa på det praktiska genomförandet av de strategiska riktlinjerna. Havsvården föreslår inga egna
åtgärder för att minska utsläppen från trafiken, utan den befintliga normregleringen och ett fulländat
genomförande av riktlinjerna i miljöstrategin betraktas som tillräckligt.
Sjöfart
Fartygstrafiken ger upphov till eutrofierande utsläpp i form av avgaser i luften och avloppsvatten direkt
i vattnet. Avgaserna från dessa fartyg och kvävenedfall som följer av avgaserna belastar mer än avloppsvattnen från fartygen. Det totala kvävenedfallet beräknas till 1 500 ton per år och dess andel av
kvävebelastningen från Finland varierar i olika havsområden mellan 1 och 5 % (tabell 7b). Utsläppen
från fartygstrafiken har inte specificerats enligt olika länders flagg och därför omfattar andelarna alla
utsläpp från fartygstrafiken i nämnda havsområden.
Fartygens kväveoxidutsläpp regleras internationellt utifrån luftvårdsbilagan (bilaga VI) till MARPOLkonventionen. Finland borde främja internationella sjöfartsorganisationens (IMO) beslut att utse Östersjön till ett NECA-utsläppskontrollområde för kväveoxider. Detta skulle minska kväveoxidutsläppen
från fartygen till en liten del av dagens nivå. För att minska olägenheterna av avgaser och beroendet
av olja borde man vidare främja användningen av flytande naturgas dvs. LNG (liquefied natural gas)
som bränsle för fartygen. Detta förutsätter ny motorteknik och infrastruktur som stöder användningen
av LNG. Främjandet av IMO:s beslut om att utse Östersjön till ett utsläppskontrollområde för kväveoxider och användningen av LNG föreslås som åtgärder för havsvården. Tillräckligheten hos åtgärderna
som minskar avgasutsläppen från sjöfarten kan bedömas först efter att de har varit i kraft en tid.
Ett totalt förbud mot utsläpp av obehandlat toalettavfall har varit i kraft i Finlands territorialvatten sedan
år 2005 Obehandlat toalettavfall får släppas ut i havet endast om avståndet från närmaste strand är
över 12 sjömil (ca 22 kilometer). Behandlat toalettavfall får släppas ut i havet på ett avstånd av över 3
sjömil (5,5 kilometer) från kusten. Enligt en utredning som gjordes år 2009 beräknas fartygen släppa
ut 356 ton kväve och 119 ton fosfor med avloppsvattnet i Östersjön. Det innebär 0,04 % av kvävebelastningen och 0,3 % av fosforbelastningen på Östersjön. Andelarna är små, men en betydande del av
avloppsvattnet släpps ut under sommaren och de näringsämnen som ingår i det är direkt näring för
algerna. Det finns inga exakta bedömningar av belastningen från Finland. Enligt uppgifter tömmer de
passagerarfartyg som trafikerar mellan Finland och Sverige och mellan Finland och Estland avloppsvattnet i hamnarna, varifrån det transporteras till reningsverk. Östersjön har utsetts till ett specialområde enligt bilaga IV till MARPOL-konventionen. I specialområdet ska fartygen rena toalettavloppsvattnet
från minst 70 % av kvävet och minst 80 % av forsforn innan det släpps ut i havet, ifall det inte avlämnas i hamnen. Regleringen träder i kraft 12 månader efter att Östersjöstaterna har meddelat IMO att
passagerarfartygshamnarna i länderna har tillräcklig kapacitet att ta emot avloppsvattnet. Anmälan
förutsätter att samtliga Östersjöstater är eniga i frågan och håller på att beredas på HELCOM, men
har senarelagts åtminstone för innevarande års (2014) del. Finland bör främja ikraftträdandet av denna reglering.
21
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om
reparation och underhåll av fordon
22
http://www.lvm.fi/julkaisu/4373390/liikenteen-ymparistostrategia-2013-2020
50
Foto Asko Sydänoja
Från fritidsbåtar borde det i princip inte komma ut toalettavloppsvatten i havet. En båt med vattentoalett bör vara utrustad med behållare för toalettavloppsvattnet, dvs. septitank. Båten ska också ha ett
system för sugtömning av tanken till en behållare eller ett avloppssystem på land. För detta bör man
säkerställa att det finns tillräckligt med platser för tömning av septitankarna.
Dagvatten
Med dagvatten avses regn- och smältvatten som avleds till vattendrag från byggda områden, såsom
vägar, gator, hustak, och från parkerings- och lagerområden. Näring och skadliga ämnen från luften
och från mänskliga aktiviteter för övrigt hamnar i vattendragen med dagvattnet. Dagvattnets andel av
den människoframkallade näringsbelastningen var klart under 1 % i alla havsområden (tabell 7). Det
finns inga exakta uppgifter om vilken riktning belastningen från dagvattnet på Östersjön går i.
Bestämmelser om avledning och hantering av dagvatten ges i lagen om hantering av översvämningsrisker, lagen om vattentjänster och markanvändnings- och bygglagen. Genom lagen om vattentjänster
och markanvändnings- och bygglagen, vilka ändrades år 2014, strävar man bland annat efter att förbättra den övergripande hanteringen av dagvattnet för att det ska vara enklare att göra förberedelser
för överloppsituationer i avloppsnätet vid riklig nederbörd och för att förebygga förbiledning av avloppsvattnet till vattendrag.
Dagvattenhanteringen (kapitel 4.2.4), med vilken avses de åtgärder som lagts fram i kommunernas
planer för hanteringen av dagvattnet, är en åtgärd inom vattenvården. Även om dagvattnet i allmänhet
har liten betydelse för eutrofieringen bör man sörja för utarbetandet och genomförandet av planerna
för dagvattenhanteringen. Det finns inte separata avloppssystem för dagvattnet och avloppsvattnet i
närapå alla stads- och industriområden. På grund av de kombinerade avloppssystemen hamnar dagvatten särskilt i gamla städer i avloppsreningsverk där de vid riklig nederbörd kan komma att överbelasta reningsprocessen och göra att avloppsvatten kommer ut i vattendragen förbi processen. Separeringen av regnvattnet och avloppsvattnet bör beaktas särskilt vid planeringen av hanteringen av dagvattnet. I vissa områden kan dagvattnet hållas kvar i sedimenteringsbassänger och konstgjorda eller
naturliga våtmarker. När dessa inkluderas till exempel i nya detaljplaner ökar naturens mångfald även
lokalt.
När det gäller dagvattnet kan de befintliga åtgärderna betraktas som tillräckliga och därför föreslår
havsvården inga åtgärder för dagvattnet. Satsningar bör emellertid göras på att genomföra de befintliga åtgärderna.
51
5.1.3. Sedimentets, vattenväxlingens och nedfallets betydelse för näringsförhållandena i Finlands havsområden
Vattenväxlingen mellan delbassängerna i Östersjön och näringsströmmarna inom havet har en betydligt större effekt på de årliga variationerna i eutrofieringsförhållandena än den näringsbelastning som
härrör från land. Detta gäller särskilt Finska viken, som är en tröskellös förlängning av huvudbassängen i Östersjön och under det s.k. salthaltssprångskiktet (haloklinen) står i direkt kontakt med det djupa,
syrelösa vattnet och det stora näringslagret i huvudbassängen. Djupt, näringsrikt vatten från huvudbassängen rör sig tidvis långt in i Finska viken. Det salta vattnet som tränger in i Finska viken stärker
stratifieringen och förhindrar att vattenskikten blandas upp. Vattnet nära bottnen byts inte ut, vilket
medför omfattande syrebrist och ökar mängden näring som frigörs från sedimenten i vattnet nära bottnen. När vattenskikten blandas upp vid vinterstormar stiger näringsämnena till ytskiktet med påföljande eutrofiering.
Långa perioder av syrebrist i Östersjöns huvudbassäng leder till att näring samlas i haloklinen och i
underliggande vattenskikt. Vinterstormar kan få den salinitetsberoende skiktningen att upplösas och
näringsämnen, särskilt fosfor, att blandas upp i de övre vattenskikten. Näring som nått ytvattnet höjer
eutrofieringsgraden och ökar också blomning av blågrönalger. Effekterna av att vattenskikten blandas
upp i huvudbassängen inverkar på näringsläget i Finska viken, Skärgårdshavet och i viss mån även i
Bottenhavet. Fosforhalten i Finska viken har stigit under en längre tid. I östra Finska viken förefaller
det som om fosforhalten ändå skulle ha börjat minska efter början av 2000-talet, vilket torde förklaras
av de kraftigt sänkta fosforutsläppen från Ryssland samt på en exceptionellt kraftig intern belastning
under vissa år i början av 2000-talet.
Kvävenedfallet utgör en betydande andel, ca 30 %, av den externa totala kvävebelastningen på Skärgårdshavet och Bottenhavet. I dessa områden sjönk kvävenedfallet betydligt på 1990-talet och i någon
mån ännu i början av 2000-talet. Det minskade nedfallet är en följd av den allmänna minskningen av
kväveutsläpp i Europa. Även i Finska viken observerades minskande i kvävehalter på 1990-talet. Att
utsläppen minskade under den ekonomiska recessionen i Ryssland och Östra Europa i början av
1990-talet hade antagligen särskilt stor inverkan på Finska viken.
Den långvariga näringsbelastningen på Östersjön, den allmänna eutrofieringen och det stora näringslagret nedanom haloklinen fördröjer förbättringen av läget i Östersjöns huvudbassäng, Finska viken,
Skärgårdshavet och delvis även Bottenhavet. Dessa interna faktorer hämmar förbättring särskilt i sådana kustvattenområden till vilka näringsämnen transporteras från öppna havet och där den lokala
belastningen är av ringa betydelse.
5.1.4 Slutsatser om tillräckligheten hos åtgärder för näringsbelastningen som fattats med stöd
av annan lagstiftning
Beträffande eutrofieringen är det med de befintliga åtgärderna möjligt att skrida mot de avtalade målen
för att minska på näringsbelastningen och för att uppnå en god status i den marina miljön i Finlands
havsområden. De minskningar i belastningen som årligen förutsätts för att uppnå en god status i den
marina miljön (fosfor minst 440 ton och kväve minst 6 600 ton) senast år 2020 förefaller dock inte vara
möjliga att uppnå med de befintliga åtgärderna. Man har uppskattat att fosforbelastningen minskar
med 235 ton och kvävebelastningen med 2 900 ton med hjälp av åtgärderna i förvaltningsplanerna för
vattenvården (tabell 8). När förpliktelserna i EU:s utsläppstaksdirektiv, utsläppsnormen Euro 6 och
12
industriutsläppsdirektivet sätts i verket utöver de utsläppsbegränsningar som fastställts tidigare,
kommer det luftnedfall som härrör från Finland och som belastar havsområdet att minska med upp18
skattningsvis ca 1 000 ton fram till år 2020 . Sammanlagt borde kvävebelastningen minskas med
3 9000 ton. Över hälften av minskningsmålet skulle alltså uppnås för båda näringsämnena. Uppnåendet av en god status försvåras därutöver av klimatförändringen och särskilt i Finska viken men också i den yttre skärgården av Skärgårdshavet av näringsämnen från Östersjöns huvudbassäng och den
lokala, interna belastningen samt av att det näringsrika djupa vattnet tidvis väller upp till ytan.
Även om alla ovan behandlade källor till belastning och branscher påverkar belastningen, är hanteringen av näringsutsläpp från jordbruket det avgörande när det gäller att bryta eutrofieringscirkeln. Ett
fulländat verkställande av förvaltningsplanerna är ett absolut villkor för att belastningen ska börja
minska och att denna trend ska fortsätta. Därtill är det viktigt att Finland utövar påverkan i organen för
Östersjösamarbetet, särskilt i HELCOM och via EU:s strategi för Östersjöområdet, för att även de
övriga länderna ska arbeta för de mål för minskningen av belastningen som överenskommits i BSAP.
52
Eftersom de nuvarande åtgärderna inte ensamma räcker till för att minska på belastningen föreslås
nya åtgärder inom havsvården i kapitel 7.
5.2 Minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen
Enligt bedömningen av det nuvarande tillståndet som gjordes år 2012 är halterna av främmande ämnen och verkan av föroreningarna på den marina miljön (deskriptor 8), liksom halterna av främmande
ämnen i fisk som används som livsmedel (deskriptor 9) högre än de tillåtna halterna, och därmed har
en god status av den marina miljön inte helt uppnåtts.
Verkningarna av främmande ämnen berör organismerna i Östersjön och även människan via fisk som
används som föda. Halter som överskrider rekommendationerna har observerats särskilt i fetthaltiga
fiskarter, såsom strömming och lax, samt i fisk nära hamnar och industriområden. Fortplantningssvårigheter har tidigare konstaterats hos gråsäl, baltisk vikare och havsörn. Av fågelarterna har silltrut
börjat få färre ungar på grund av organiska halogenföreningar. Skadliga ämnen anses orsaka skador
även för broknattsländan (EN) (Agrypnetes crassicornis), som räknas till vattenfjärilarna, och för
smånattsländan (Allotrichia pallicornis) (VU).
I utkasten till förvaltningsplanerna inom vattenvården har man granskat belastningen av ämnena i
bilagorna 1 C och D till statsrådets förordning om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön
(1022/2006). Belastningsinventarien av skadliga ämnen i alla vattenförvaltningsområden från år 2013
utgör jämförelsegrund för de förvaltningsplaner för vatten- och havsvården som nu ska utarbetas.
5.2.1 Utsläppskällor för nuvarande och nya ämnen
En belastningsinventering av de nuvarande prioritetsämnena (enligt direktiv 2008/105/EG) år 2013
23
visade att industrin släpper ut nickel, kadmium, kvicksilver och bly i ytvattnet . Kommunala avloppsreningsverk släpper ut nickel, kadmium, kvicksilver, bly, DEHP, OP och NP. Utsläppen från de kommunala reningsverken belastar kustvattnen mer än insjöarna. För alla de fyra metallernas del är industrins utsläpp i ytvattnen större än utsläppen från de kommunala reningsverken. Industrins kadmium-,
nickel- och blyutsläpp är ungefär lika stora i både kustvattnen och insjöarna. Utsläppen av kvicksilver i
kustvattnen var klart större än utsläppen i insjöarna.
År 2010 var flödet av alla sådana tungmetaller som räknas till skadliga ämnen i belastningsinventeringen av prioritetsämnen och som hamnar i havet via älvarna större än de punktmässiga utsläppen i
kustvattnen. Av de tungmetaller som räknas till skadliga ämnen stod nickel och bly för de största flödena till Östersjön via älvarna, följda av kadmium och kvicksilver. De flöden som nådde Östersjön var
klart störst i Kumo älvs-Skärgådshavets-Bottenhavets vattenförvaltningsområde. Nedfall var den största källan för kadmium, kvicksilver och bly. Stora mängder av bl.a. nickel och kadmium spolas ut i vattendragen särskilt från sura sulfatjordar. Kvicksilver kommer ut i vattendragen till följd av jordbruksåtgärder som vidtas i områden som domineras av torvmark.
Nya prioritetsämnen enligt listan i miljökvalitetsdirektivet 2013/39/EU kan komma ut direkt i vattenmiljön från olika källor, såsom kommunala och industriella avloppsreningsverk, avstjälpningsplatser, med dagvattnet från tätorter och från jordbruket.
Perfluoroktansulfonat (PFOS) och flamskyddsmedlet hexabromcyklododekan (HBCD) är exempel på
ämnen som används både av industrin och av konsumenter. Cybutryn, diklorvos och terbutryn används som verksamma ämnen i biocider. Som växtskyddsmedel används aklonifen, bifenox, cypermetrin, dikofol, heptaklor och kinoxifen. Dioxin och dioxinlika PCB-föreningar är biprodukter vid förbränning. Det är förbjudet att använda PFOS- och HBCD-föreningar som flamskyddsmedel i brandsläckare, men PFOS släpps ut till exempel vid kommunala reningsverk, ytbehandling av metall, textiltvätt och
med lakvatten från avstjälpningsplatser. HBCD används bland annat i byggskivor, och när byggnader
rivs följer ämnet med byggavfallet till avstjälpningsplatser och därifrån till vattnen. HBCD används
också som flamskyddsmedel i polystyren (isoleringar), vid tillverkning av plast och i smörjmedel för
maskiner. Dessa ämnen kan transporteras till de kommunala reningsverken och vattendraget till exempel via importerade produkter. Cybutryn och terbutryn används som biocider till exempel vid tillverkning av målarfärg, lack och tryckfärg och som ytbehandlingsmedel för trä. Diklorvos används inte i
Finland. Aklonifen och bifenox används i Finland som bekämpningsmedel för ogräs, cypermetrin an23
Vesipuitedirektiivin mukainen vesiympäristölle vaarallisten och haitallisten aineiden kuormitusinventaario
http://www.ymparisto.fi/fi-FI/Vesi/Vesiensuojelu/Vesienhoidon_suunnittelu_ja_yhteistyo/Suunnitteluopas/
53
vänds för bekämpning av skadliga insekter och som träskyddsmedel. Dikofol, heptaklor och kinoxifen
används inte i Finland. Utsläppen i miljön av flera av de ovan nämnda ämnena kommer i huvudsak
från de kommunala avloppsreningsverken. Åtgärder som siktar på att begränsa näringsutsläppen från
reningsverk och avloppssystem minskar också delvis utsläppen av dessa ämnen i vattendragen. En
del av ämnena binds i avloppsslammet i reningsverket. Enligt senaste forskningsrön skulle halterna av
skadliga ämnen från kommunala avloppsreningsverk dock överskrida miljökvalitetsnormerna för
PFOS:s och HBCD:s del.
Långväga gränsöverskridande luftföroreningar är en betydande utsläppskälla när det gäller ämnen
som färdas långa vägar, antingen direkt via luften eller genom utsköljning från avrinningsområdet.
Likaså färdas dioxinföreningar från förbränningsprocesser med luftpartiklar. Dioxiner är föroreningar
som uppkommer vid förbrännings- och kloreringsprocesser till exempel vid avfallsförbränning, i kraftverk, inom metallindustrin och kemiindustrin. PCB-föreningar användes tidigare som värmeöverföringsvätska och elisolering till exempel i transformatorer och kondensatorer, men nuförtiden är de
förbjudna i Finland. Nedfallet från luften kan vara betydande även för PFOS och HBCD. Dessutom
kan förorenade markområden och sediment vara källor till utsläpp av vissa ämnen, såsom dioxiner.
5.2.2 Lagstiftning och internationella avtal
Vattenvård
Prioritetsämnena inom vattenpolitikens område ingår i deskriptorerna 8 och 9 för havsvården. Inventeringen av belastningen av skadliga ämnen, vilken utarbetades år 2013, bygger på ämneslistan i
direktiv 2008/105/EG och ytvattnens kemiska status definierades med utgångspunkt i miljökvalitetsnormerna i nämnda direktiv. Med stöd av denna lista har man i åtgärdsprogrammen för vattenvården
granskat de åtgärder som bör vidtas för att minska belastningen av vissa ämnen. Dessa åtgärder är
också åtgärder för att minska belastningen från land under planeringsperioden 2016–2020 och de
främjar målen för havsvården.
Förorenade sediment har också tagits i beaktande i planerna och åtgärdsprogrammen inom vattenvården. På EU-nivå har inga miljökvalitetsnormer fastställts för sediment. Finland har inte heller fastställt några nationella normer för sediment.
Belastningen via luften är betydande både i Finlands avrinningsområde och i havsområdet, särskilt när
det gäller kvicksilver och dioxiner. Belastningen via luften består i huvudsak av långväga gränsöverskridande ämnen från områden utanför Finland. Den belastning av dioxinföreningar via luften som
Finland själv står för uppgår till ca 12 % av nedfallet. För kvicksilver är andelen ca 4 % av nedfallet i
Östersjön och dess avrinningsområde. Utsläppen i luften av bly och kadmium har också betydelse för
Östersjön.
År 2013 godkändes Europaparlamentets och -rådets direktiv 2013/39/EU om ändring av direktiven
2000/60/EG och 2008/105/EG vad gäller prioriterade ämnen på vattenpolitikens område (nedan miljökvalitetsnormsdirektivet). Direktivet ska träda i kraft nationellt senast 14.9.2015.
Genom miljökvalitetsnormsdirektivet skärps det tidigare godkända direktivet från år 2008 om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område (antracen, bromerade difenyletrar, fluoranten, bly, naftalen,
nickel, PAH-föreningar) samt kompletteras det tidigare direktivets ämneslista med nya prioritetsämnen, nya prioriterade farliga ämnen och nya miljökvalitetsnormer för dessa. Den föregående listan på
ämnen som godkändes år 2008 innehåll 33 prioritetsämnen och 8 andra skadliga ämnen. I miljökvalitetsnormsdirektivet ingår ämnena i nämnda lista samt 12 nya prioritetsämnen och miljökvalitetsnormer
som ställts upp för dessa. Kriterierna för prioriterade farliga ämnen är förenliga med de ämnen som
ges högsta prioritet i REACH-förordningen.
De nya prioritetsämnena är följande:




växtskyddsmedel: aklonifen, bifenox, cypermetrin, dikofol, heptaklor och kinoxifen,
ämnen i biocider: cybutryn, diklorvos och terbutryn,
industrikemikalier: perfluoroktansulfonat (PFOS) och hexabromcyklododekan (HBCD), och
biprodukter vid förbränning: dioxin och dioxinlika PCB-föreningar.
I miljökvalitetsnormsdirektivet har ändringar gjorts i miljökvalitetsnormerna i och med att nya normer
för biota har getts för vissa ämnen som ingick i den föregående listan (bromerade difenyletrar, fluoranten, polyaromatiska kolväten (PAH-föreningar) och fem normer för biota har införts för fem nya ämnen
(dikofol, PFOS, dioxin, HBCD, heptaklor). Normerna för biota gäller fiskar, musslor och skaldjur.
54
Ämnen med bred spridning, som är beständiga, ansamlande och giftiga, kan observeras i vattenmiljön
under årtionden med sådana halter som medför väsentliga risker, även om betydande åtgärder redan
skulle ha vidtagits för att minska dem och stoppa utsläppen. Sådana brett spridda ämnen är:


de nuvarande prioritetsämnena bromerade difenyletrar, kvicksilver, polyaromatiska kolväten
(PAH), tributyltennföreningar och
nya prioritetsämnen: heptaklor och heptakorepoxid, hexabromcyklododekan, perfluoroktansulfonsyra, dioxin och dioxlika PCB-föreningar.
Miljökvalitetsnormsdirektivet innehåller särskilda skyldigheter i anslutning till dessa ämnen, bland annat när det gäller beaktande av långväga gränsöverskridande föroreningar, ifall man i vissa situationer
inte kan uppnå en god status på vattnet med nationella åtgärder.
I direktivet förutsätts att ett kompletterande övervakningsprogram och ett preliminärt åtgärdsprogram
som innefattar de aktuella ämnena lämnas in till kommissionen senast den 22 december 2018. Ett
slutgiltigt åtgärdsprogram enligt artikel 11 i direktiv 2000/60/EG ska inrättas senast den 22 december
2021 och genomföras och göras helt operationellt så snart som möjligt efter den dagen, dock senast
den 22 december 2024. En god kemisk status ska uppnås beträffande de nya ämnena senast den 22
december 2027.
Internationella avtal
Om långlivade organiska föreningar (nedan POP-förningar) bestäms i Stockholmskonventionen från år
2001. Konventionen förbjuder eller begränsar kraftigt produktion, handel, användning och utsläpp av
POP-föreningar som ingår i konventionen. Konventionen omfattar följande ämnen: aldrin, dieldrin,
endrin, DDT, heptaklor, klordan, mirex, toxafen, hexaklorbensen, PCB, dioxiner, furaner, (HCH), alfaoch beta-HCH (hexaklorcyklohexan), perfluoroktan-sulfonsyra och dess derivat (PFOS), perfluoroktansulfonat (PFOSF), bromerade flamskyddsmedel (PBDE), penta- och oktabromdifenyleter, hexabrombifenyl (HBB), klordekon, pentaklorbensen (PeCB), endosulfan, hexabromcyklododekan (HBCD).
I anslutning till skyldigheterna i Stockholmskonventionen har Finland publicerat en nationell verkställighetsplan (NIP) och en åtgärdsplan för att minska utsläpp av oavsiktligt bildade POP-föreningar
(NAP).
År 1998 lades ett protokoll om POP-föreningar till konventionen som begränsar långväga gränsöverskridande luftföroreningar (Convention for Long-Range Transboundary Air Pollution, CLRTAP), vilken
har utarbetats av FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE). Begränsningarna i CLRTAP-POPsprotokollet gäller i det första skedet 16 föreningar eller grupper av föreningar till vilka hör bl.a. klordekon, lindan, hexabrombifenyl samt vissa polyaromatiska kolväten (PAH-föreningar).
Kommittén som verkställer direktivet för långväga gränsöverskridande ämnen (Executive Body, EB)
godkände i december 2009 ett nytt protokoll och utökandet av begränsningarna till att omfatta följande
ämnen: hexaklorbutadien, oktabromdifenyleter, pentaklorbensen, pentabromdifenyleter, vissa polyklorerade naftalerer, vissa kortkedjade klorparaffiner, perfluorerade oktylsulfonater (PFOS). Det reviderade protokollet och de nya begränsningarna trädde i kraft i juli 2012 när POP-förordningen (EG)
850/2004 ändrades genom förordningen (EG) 519/2012.
Skyldigheterna i Stockholmskonventionen och i UNECE:s POP-protokoll har inkluderats i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 850/2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring
av direktiv 79/117/EEG. POP-förordningen (EG) 850/2004 har ändrats genom förordning (EG)
519/2012. Förordningen gäller som sådan i Finland. För verkställandet av Stockholmskonventionen
24
har en nationell verkställighetsplan utarbetats.
Andra bestämmelser som gäller kemikalier
REACH-förordningen är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Registration, Evaluation, Authorisation
and Restriction of Chemicals). Förordningen trädde i kraft 1.6.2007. Förordningen är direkt bindande
lagstiftning för medlemsländerna. Det främsta målet för förordningen är att säkerställa en hög nivå av
24
Pysyviä orgaanisia yhdisteitä koskevan Tukholman yleissopimuksen velvoitteiden kansallinen täytäntöönpanosuunnitelma (NIP). Finlands miljöcentrals rapporter 23, 2012.
55
hälso- och miljöskyddet, effektivisera konkurrenskraften av den kemiska industrin inom EU samt garantera fri rörlighet för varor på den inre marknaden.
I REACH-systemet, som upprätthålls av Europeiska kemikaliemyndigheten, registreras alla ämnen
som tillverkas eller importeras till ett land i en omfattning av ett ton eller mer per år. Ungefär 30 000
kemikalier av det här slaget används i Europa. Ungefär 300 nya kemikalier kommer in på EUmarknaden varje år. Registreringarna genomförs i tre faser fram till år 2018. Ämnen som inte har registrerats får varken tillverkas eller importeras.
Genom begränsningsförfarandet kan EU-kommissionen fastställa villkor eller förbud som gäller tillverkning, användning eller lansering av ett ämne, om ämnet medför en betydande risk för hälsan eller
miljön. Användningen av de allra farligaste ämnena är tillståndspliktig. Tillståndsförfarandet omfattar
ämnen som orsakar långvariga, allvarliga effekter för hälsan eller miljön (till exempel cancerogener
och föreningar som ansamlas och stannar i miljön). Europeiska kemikaliemyndigheten behandlar tillståndsansökningarna och tillstånden beviljas av kommissionen.
Den med hänsyn till REACH-förordningen viktiga CLP-förordningen (EG) nr 1272/2008 (Classification,
Labelling and Packaging of substances and mixtures) trädde i kraft 20.1.2009. Förutom artiklarna som
behandlar klassificering, märkning och förpackning har CLP-förordningen artiklar som ändrar REACHförordningen. REACH-förordningen har korrigerats och ändrats flera gånger.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och
användning av biocidprodukter och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 om
utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden reglerar förebyggandet av miljöolägenheter.
Kemikalielagen 599/2013 och kemikalieförordningen 675/1993 innehåller bestämmelser om övervakningen och det övriga nationella verkställandet av EU:s kemikaliedirektiv. Den aktuella kemikalielagstiftningen
finns
på
adressen:
http://www.ym.fi/svFI/Miljo/Lagstiftning_och_anvisningar/Kemikalielagstiftningen
En internationell konvention om kvicksilver undertecknades i Minamata i Japan i oktober 2013. Konventionen träder i kraft när 50 länder har ratificerat den, vilket enligt preliminära bedömningar blir
2018.
När konventionen har trätt i kraft kommer den från och med 2020 bl.a. att förbjuda tillverkning, export
och import av de mest betydande produkterna som innehåller kvicksilver, såsom batterier, strömställare, kosmetik och mätinstrument. Användningen av amalgam till plombering av tänder ska minimeras.
Inom kloralkaliindustrin ska användningen av kvicksilver upphöra helt före år 2025. Kvicksilverutsläpp i
luften ska begränsas från stora utsläppskällor som koleldning och avfallsförbränning.
Konventionen begränsar dessutom internationell handel av kvicksilver och produktion av kvicksilver
samt förpliktigar till hållbar avfallshantering och säker förvaring av kvicksilver. Kvicksilver används i
stor utsträckning för att separera guld från marksubstans inom småskalig guldbrytning, och även detta
användningsområde begränsas.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att
förebygga och begränsa föroreningar) innehåller heltäckande bestämmelser om industribranscher
som förorenar miljön (till exempel förbränningsverk (≥ 50 MW), avfallsförbränningsanläggningar och
samförbränningsanläggningar, metallproduktion och -förädling, mineralindustrin och kemiska industrin
(vissa anläggningar som använder organiska lösningsmedel, anläggningar som producerar titandioxid,
avfallshantering).
Industrianläggningarna ska tillämpa bästa tillgängliga teknik, med andra ord den effektivaste tekniken,
för att generellt sett uppnå en hög nivå av miljöskyddet. Man har förutsatt att metoderna utvecklas i
sådan skala att det är möjligt att tillämpa dem i branschen på ett ekonomiskt och tekniskt lönsamt sätt.
Europeiska kommissionen ska fastställa slutsatser om bästa tillgängliga teknik (BAT-dokument), i vilka
ingår utsläppsgränser för respektive teknik. Dessa slutsatser kan användas som referensram vid fastställandet av tillståndsvillkor.
BAT-dokumenten finns på adressen: http://eippcb.jrc.ec.europa.eu/
Industriutsläppsdirektivet har verkställts genom miljöskyddslagen 527/2014 och miljöskyddsförordningen 713/2014.
I aktionsplanen för Östersjön, som upprättades i samband med verkställandet av konventionen om
skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helsingforskonventionen), identifierades 11 ämnen eller
grupper av ämnen som är föremål för särskild oro. Dessa ämnen är följande: dioxiner, klorerade bife56
nyler PCB, kvicksilver, kadmium, tributyltenn TBT, TPhT, PBDE, HBCD, PFOS, endosulfan, nonylfenoler, oktylfenoler och klorerade paraffiner (SCCP, MCCP).
I Finland har användningen av TBT och TPhT, PBDE, PFOS, oktylfenol, SCCP, kvicksilver och endosulfan minskat väsentligt eller upphört helt. För en stor del av föreningarna finns det emellertid inte
tillräckligt med information för att man skulle kunna göra en bedömning av belastningen och förändringarna i dess storlek. För de ämnen som man under de senaste åren har börjat begränsa både internationellt och inom EU (bl.a. PBDE, PFOS), kan en minskning av halterna observeras också i den
marina miljön. Användningen av HBCD kommer att minska under de närmaste åren i och med att
ämnet upptagits i POP-konventionen. Genomförandet av de i POP-konventionens nationella verkställighetsplan rekommenderade åtgärderna bör granskas på nytt för att minska riskerna med PFOS- och
PBDE-ämnen.
Att man fortsätter med och effektiviserar de nuvarande åtgärderna i Finland och utanför Finlands
gränser i enlighet med förpliktelserna av Stockholmskonventionen om POP-föroreningar, kommer på
lång sikt att sänka halterna av PFOS, PBDE och HBCD i den marina miljön. Det är svårt att bedöma
tillräckligheten av åtgärderna för uppnåendet av en god status i havet fram till år 2020, men det är
mycket sannolikt att god status inte kommer att uppnås.
5.2.3 Slutsatser om tillräckligheten hos de nuvarande åtgärderna som gäller farliga och skadliga ämnen
Alla ovan nämnda direktiv, förordningar, internationella konventioner och nationella lagar har betydelse för begränsningen av användningen och utsläppen av farliga och skadliga ämnen. Globalt samarbete är ett villkor för att användande, utsläpp och långväga spridning av farliga och skadliga ämnen
kan begränsas. Om utsläppen av beständiga, ansamlande och giftiga ämnen minskas endast i Finland
kan det hända att en god status uppnås först efter årtionden.
I enlighet med direktiv 2013/39/EU kommer Finland att till kommissionen lämna in ett kompletterande
övervakningsprogram och ett preliminärt åtgärdsprogram som innefattar följande ämnen: aklonifen,
bifenox, sypermetrin, dikofol, heptaklor, kinoxifen, sybutryn, doklorvos, terbutryn, perfluoroktansulfonsyra (PFOS), hexabromcyklododekan (HBCD) och dioxin och dioxinlika PCB-föreningar.
På grund av organiska skadliga ämnen såsom dioxiner, polyklorerade bifenyler PCB och diklordifenyltrikloretaner DDT, organometaller (t.ex. tributyltenn TBT) samt tungmetaller kommer havets tillstånd
att vara sämre än en god. De mest kostnadseffektiva åtgärderna för att minska och förhindra negativa
effekter fås då man kombinerar olika tekniska och ekonomiska metoder på det lokala planet.
5.2.4 Radioaktivitet
Radioaktiviteten i Östersjön härrör från olyckan i Tjernobyl och tidigare kärnvapenprov. Radioaktiviteten kan inte minskas med åtgärder utan den minskar enligt de radioaktiva ämnenas fysikaliska halveringstider. Läget följs upp inom ramen för Östersjöländernas gemensamma uppföljningsprogram som
samordnas av HELCOM. HELCOM:s MORS-expertarbetsgrupp gör utredningar kring ämnet med
några års mellanrum.
5.3 Hållbar användning och vård av de marina naturresurserna
Genom att fiska och jaga kan man använda de förnybara, marina naturresurserna. Förutom för de
arter som är föremål för jakt och fiske har användningen av naturresurserna också effekter för den
biologiska mångfalden och för vissa hotade arter. Eftersom bottentrålning inte idkas i Finland har fisket
i Finlands havsområde knappt någon effekt på statusen i havsbottnen. Målet i havsförvaltningsplanen
är att användningen av de marina naturresurserna ska vara hållbar för alla arter som fångas, och att
användningen inte orsakar betydande skador på den övriga marina miljön
I detta kapitel ligger fokus på att bedöma tillräckligheten av den nuvarande regleringen av fisket med
hänsyn till vissa fiskarter. Temat om en hållbar användning och vård av marina naturresurser behandlas dock ur ett vidare perspektiv som även omfattar en bedömning av de nuvarande åtgärdernas tillräcklighet när det gäller hantering av oönskad bifångst, skydd av hotade arter och reglering av jakt.
Statusen för flera fisk- och viltbestånd varierar av naturliga orsaker. Förutom havets fysikalisk-kemiska
egenskaper påverkas bestånden av biologiska faktorer, såsom förhållandet rovdjur-byte och förhål57
landena i fortplantningsområdet. Förutom den belastning som människan åstadkommer genom användning av naturresurserna, medför även eutrofiering, skadliga ämnen, främmande arter och byggandet av vattenkonstruktioner belastning. Det sistnämnda gäller särskilt vandringsfiskar. Vidare kan
betydande och omfattande miljöförändringar, såsom klimatförändringen, inverka starkt på djurbeståndens status och utveckling och till och med på artbeståndet.
5.3.1 Fiske av kommersiella arter som omfattas av EU:s gemensamma fiskeripolitik och regleringsåtgärder
Det finns drygt 2 000 yrkesfiskare som fiskar i havet i Finland. Den totala fångsten uppgick år 2013 till
140 000 ton. Största delen av fångsten är strömming, och skarpsill är den näst största arten. Bara
några procent av strömmings- och skarpsillsfångsten härrör från områden utanför Finlands havsförvaltningsområde. Laxen fiskas nuförtiden också nästan i sin helhet i Finlands vattenområde, eftersom
drivgarnsfiske i öppet hav är förbjudet. Torsk fångas nästan inte alls i Finlands vattenområde. Många
av fiskbestånden på kusten, såsom gös, sik, gädda och abborre är viktiga för yrkesfisket, men också
för fritidsfisket.
I egenskap av medlem i Europeiska unionen verkställer Finland sin fiskeripolitik inom ramen för EU:s
gemensamma fiskeripolitik (GFP eller CFP, Common Fisheries Policy). I och med GFP har Europeiska unionen uteslutande behörighet när det gäller bevarandet av levande naturresurser i havet. Hållbar
användning av fiskeresurserna, skydd av den marina miljön från fiskeriets negativa konsekvenser
samt säkerställande av den sociala och ekonomiska hållbarheten inom fiskeriet är mål som ställts upp
i GFP. GFP reviderades år 2013. Revideringen skapade en grund för integrationen av fiske och miljö
och för utvecklingen av bestämmelserna.
Finlands fiskelag och -förordning är de viktigaste nationella lagarna. Målet med lagen om fiske är en
strävan efter en så stor permanent produktivitet som möjligt i vattenområdena. Lagen håller på att
revideras: kunskapsbaserad reglering av fisket och genomförande av hållbart fiske är centrala verkningsmål för revideringen.
Reglering av fiske av de kvoterade kommersiella fiskarterna torsk, strömming och skarpsill
samt lax
Bestånden av torsk, strömming, skarpsill och lax, de så kallade kvotarterna, är de viktigaste kommersiella fiskresurserna i Östersjön. Dessa fångas förutom Finland även av de övriga EU-länderna kring
Östersjön samt av Ryssland. För kvotarternas del har GFP som mål att uppnå maximinivån för hållbar
avkastning (Maximum Sustainable Yield, MSY) under år 2015 eller senast år 2020.
Fisket av kvotarterna regleras i huvudsak inom ramen för GFP, men fisket av alla fiskarter som kvoterats av EU regleras också nationellt. Den maximala tillåtna fångsten (Total Allowable Catch, TAC)
fastställs årligen för varje fiskbestånd. TAC indelas ytterligare i landsvisa kvoter. Fiskeriet regleras
också genom tekniska fiskebestämmelser, bland annat om tillåtna fångstredskap, deras tekniska
egenskaper och tillåtna fångsttider. För vissa fiskbestånd har man utarbetat en förvaltningsplan som
syftar till hållbar, kunskapsbaserad och långsiktig vård och användning av fiskbeståndet. Den nationella regleringen kan inte stå i konflikt med eller ha lägre krav än fiskeriregleringen på EU-nivå. Genom
nationella lagar kan man till exempel begränsa tillåtna fiskeområden eller fångsttider. För fiskefartyg
har därtill beviljats fiskelicenser där man specificerar vilka arter som fartyget får fiska och med vilken
utrustning.
Statusen på östra torskbeståndet har under en längre tid utvecklats i en bättre riktning, men på senare år har ökningen av torsk bromsats upp och situationen förändrats så att man inte kunnat bedöma
statusen på beståndet och vilken nivå på fisket vore lämplig. Förutom fisket påverkas torskbestånden i
25
Östersjön starkt också av naturförhållandena. I granskningen av hotet mot arterna i Östersjön har
torsk betecknats som sårbar (VU). Inom EU har man fastställt en egen förvaltningsplan för torsk och
torskfisket regleras tekniskt. De nuvarande åtgärderna för hela Östersjön är inte helt tillräckliga för att
säkerställa en kontinuerlig, positiv utveckling för torskbestånden, utan åtgärderna borde effektiviseras
och kompletteras. I Finlands vattenområden fiskas för närvarande just ingen torsk, och därför kan man
25
HELCOM (2013): HELCOM Red List of Baltic Sea species in danger of becoming extinct. Baltic Sea Environment Proceedings No. 140 http://helcom.fi/Lists/Publications/BSEP140.pdf
58
inte påverka torskbestånden med åtgärder som vidtas i Finland. Europeiska kommissionen har gett ett
förslag till förordning om en långsiktig förvaltningsplan för Östersjöns strömmings-, skarpsills- och
torskbestånd. Denna skulle bland annat häva den nuvarande förvaltningsplanen för torsk. Förslaget
innehåller bestämmelser för antagandet av TAC i enlighet med variationerna i fiskeridödligheten enligt
MSY, tekniska bestämmelser om fiskeriet och befogenhet för kommissionen att anta delegerade akter
utifrån det regionala samarbetet mellan medlemsstaterna liksom särskilda bestämmelser om tillsynen
över fiskeriet.
Det för Finlands del viktiga fisket av strömming i Bottenhavet har uppnått MSY-nivå. Det finns inte
tillräckligt med information om strömmingsbeståndet i Bottenviken, men enligt uppskattningar är beståndets status och utveckling goda. Strömming fiskas enligt MSY-principen även i Östersjöns huvudbassäng och i Finska viken. I Finlands havsområde fiskas bara en liten del av strömmingsfångsten i
huvudbassängen. Beståndet av skarpsill i Östersjön fiskas i enlighet med variationsvidden enligt
MSY. Regleringen av fisket av dessa två pelagiala arter är nuförtiden tillräcklig om man ser till de bestånd som fångas i Finlands havsområden.
Utvecklingen av torsk-, strömmings- och skarpsillsbestånden hänger ihop bland annat via förhållandet
rovdjur-byte, vilket kommer att tas större hänsyn till i den framtida regleringen. Ovan nämnda förslag
från Europeiska kommissionen till en förvaltningsplan för flera arter behandlar inte ännu växelverkan
mellan fiskbestånden.
I motsats till de andra EU-kvoterade fiskarterna regleras fisket av lax särskilt ingående även nationellt.
År 2008 utfärdades laxförordningen, som innehåller bestämmelser om finskt fiske av lax vid kusten.
Bestämmelserna gäller såväl tider som områden i Bottniska viken. Därtill har några tillsynsförpliktelser
som är striktare än EU:s bestämmelser föreskrivits. De nuvarande åtgärderna har inte varit tillräckliga,
särskilt inte för att återuppliva laxbeståndet i Simo älv. Regleringen av laxfisket borde granskas som
en helhet och befintliga åtgärder effektiviseras, förbättras och förnyas. Effektivare åtgärder ingår i laxoch havsöringsstrategin som godkändes som statsrådets principbeslut 16.10.2014. EU-kommissionen
har gett ett förslag till förordning om flerårig förvaltning av laxbestånden i Östersjön. Förordningen
behandlas för närvarande i rådet och Europaparlamentet. I förslaget ges bland annat begränsningar
för utplantering av lax, nya skyldigheter att övervaka fisket och värden om fiskeridödlighet som grund
för fastställande av TAC.
Foto Asko Sydänoja
59
Reglering av fiske av icke kvoterade fiskarter
I Finland nyttjar fritidsfisket särskilt kustens fiskebestånd, som består av arter såsom abborre, gädda,
sik och gös. Fritidsfisket har en särskild ställning inom friluftslivet och det finns ca 310 000 fritidsfiskare
som fiskar i havet. Deras sammanlagda fångst uppgår till ca 6 000 ton. Kastspö och nät är de populäraste fångstredskapen. Vandringsfiskar är också mycket populära inom fritidsfisket.
Varken yrkesfisket eller fritidsfisket av kustarterna regleras med hjälp av kvoter, utan med hjälp av
minimimått på fiskarna, begränsningar av maskstorleken på fångstredskapen, begränsningar av antalet fångstredskap, fredningsområden samt regionala och tidsmässiga begränsningar. Utöver begränsningarna i lagen och förordningen om fiske kan vattenområdenas ägare och fiskeriområdena reglera
fisket i de egna vattnen och utfärda reglering som är striktare än nämnda lag och förordning. Lagen
om fiske ger regionala fiskerimyndigheten möjlighet att fastställa grundade undantag bland annat till
de minimimått och knutavstånd i näten som regleras i förordningen om fiske, men detta gäller endast
statens allmänna vattenområden i öppet hav.
Att vattnen vid kusten är privatägda är ett speciellt drag för Finlands havsområde. Vattenområden
särskilt i södra och västra Finland är mycket splittrade och det finns ett mycket stort antal enskilda
små vattenfastigheter. Fiskerätten, att bestämma om denna och skyldigheten att sörja för vården av
fiskbestånden hör till vattenområdets ägare. De splittrade vattenägorna har lett till att flera olika innehavare av fiskerätten fiskar samma bestånd. Bestämmelserna om fisket varierar stort. Därtill finns det
betydande skillnader i aktiviteten bland vattenområdenas ägare. Det har visat sig svårt att göra en
övergripande planering och reglering av fisket där man tar hänsyn till fiskens livscykel och statusen på
beståndet. För vandringsfiskarna är det särskilt svårt. Genom grundandet av vidsträckta fiskeområden
har man strävat efter att minska de problem som små ägoenheter medför. I många kustområden har
man dock inte kunnat bilda fiskeområden som skulle vara ändamålsenliga helheter beträffande fiskerihushållningen. Eftersom fiskeområdena inte är myndigheter har de begränsade möjligheter att fatta
beslut om reglering av fisket. I samband med revideringen av fiskelagen har en reglering av fisket som
görs av myndigheterna lagts fram som viktigaste åtgärd för vården av fiskbestånden. Man vill särskilt
effektivisera skyddet av hotade fiskbestånd, och regleringen skulle i fortsättningen genomföras både
med förordningar och med förvaltningsbeslut av NTM-centralerna.
Enligt förordningen om fiske är minimimåttet för gös 37 cm, men i vissa fiskeområden har ett större
minimimått fastställts. Till exempel i den största delen av fiskeområdena i Finska viken är minimimåttet
för gös 40–42 cm. Gösar som inte uppfyller stadgade minsta mått ska släppas fria, men bara en
mycket liten del av de fiskar som fastnat i näten överlever. Däremot klarar sig gösar som omedelbart
befrias från ryssja betydligt bättre. Fiske med nät regleras med hjälp av fastställda knutavstånd. Delägarlagen och fiskeområdena beslutar om denna reglering. Flera fiskeområden i Finska viken har
fastställt 45 eller 50 mm som minsta knutavstånd för fiske av gös. Bara ett fiskeområde har inte gett
några begränsningar av knutavståndet. På Skärgårdshavet och på kusten av södra Bottenhavet
(ICES-ruta 47) är det minsta tillåtna knutavståndet för gösfiske vanligtvis 43 eller 45 mm och minimimåttet för fisken enligt förordningen. En del av fiskeområdena i Skärgårdshavet har inte ställt upp någon begränsning av knutavståndet även om fiskdödligheten är stor, och därför består fångsten i Skärgårdshavet även av yngre åldersgrupper. Nivån på fisket överskrider MSY-nivån. Med mindre
fångstansträngning eller större knutavstånd på nätet skulle man få en större fångst. Gösbeståndet kan
vara rikligt beträffande antalet individer, men om tillväxtpotentialen inte utnyttjas kommer avkastningen
att bli sämre.
Lagen om fiske ger möjlighet att freda gösens lekområden från fiske för en viss tid, men denna möjlighet har utnyttjats i större omfattning endast i Finska viken.
De nuvarande åtgärderna inom regleringen av gösfisket är inte optimala i förhållande till gösbeståndens biologiska avkastning och nu behövs en övergripande omvärdering. Åtgärder som vidtagits för
att reglera fisket av gös i insjöarna och utanför Finland har visat sig ha positiva effekter för gösbestånden, bl.a. för avkastningen, för den genomsnittliga storleken avfångade fiskar och för antalet stora
fiskar som är värdefulla med hänsyn till lekandet. Regleringsåtgärderna för gösfisket borde bedömas
särskilt i sådana områden där både yrkes- och fritidsfisket är omfattande. Bestämmelser om minimimåttet på gösen och om storleken på maskorna i de nät som används vid gösfiske är grundläggande
åtgärder. Möjligheten att under lektiden freda områden där gösen fortplantar sig borde i större omfattning och mer systematiskt utnyttjas som vårdåtgärd med stöd av färska uppgifter om var fortplantningsområdena ligger och när lektiderna infaller.
Gös har utplanterats i kustvattnen men det finns inga exakta uppgifter om resultaten av detta eftersom
gösbestånden har en naturlig variation. Man har strävat till att styra utplanteringen av gös så att man
60
vid utplanteringar i havsområdet bara skulle använda planteringsfisk som har sitt ursprung i havsområdet. I praktiken har planteringar dock gjorts med fisk från insjöarna, eftersom tillgången av dem är
bättre. Insjöfiskarnas genetiska struktur avviker dock från strukturen av de ursprungliga gösbestånden
i havet. Denna praxis utgör ett starkt hot mot bevarandet av den ursprungliga, genetiska mångfalden
hos gösbestånden i havet samt eventuellt också av de lokalt anpassade bestånden.
Sik fiskas med nät och ryssjor. Största delen av vandringssiken fångas med ryssjor eller fällor. För sik
har inget minimimått fastställts, men fisket regleras med hjälp av begränsningar av knutavstånden i
näten. Enligt ändringen av förordningen om fiske, vilken trädde i kraft år 2013, är det minsta tillåtna
knutavståndet vid fiske av sik med nät i regel 43 mm. Undantagsvis kan nät med finare maskor användas i Bottenviken (27–35 mm beroende på område) och i Kvarken (40 mm) för att det ska vara
möjligt att fiska lokal skärgårdssik och sandsik.
Man har observerat att genomsnittsstorleken på honor av vandringssik som vandrar upp i älvarna
har minskat särskilt i de norra delarna av Bottenviken. Denna förändring har emellertid stannat upp
under de allra senaste åren. Det är troligen så att det rikliga fisket med småmaskiga nät har förändrat
strukturen hos vandringssiken i Bottniska viken och ökat andelen långsamt växande individer. Detta
innebär att påfrestningen från fisket av vandringssik i Bottniska viken är större än MSY-nivån, och
därmed har regleringen av fisket inte varit tillräcklig åtminstone fram till förordningen som trädde i kraft
år 2013. Uppgifterna från det nationella treåriga sikundersökningsprogrammet, som startades år 2014,
kommer att utgöra en viktig grund när man år 2015 prövar åtgärderna för regleringen av sikfisket. I
Finska viken är läget mycket annorlunda, eftersom största delen av sikfångsten härrör från planterad
fisk. I områden där knutavståndet i näten har begränsats till 45 eller 50 mm är fisket av sik nära den
optimala nivån. Fortplantningen hos havslekande sik har lidit på många ställen i Bottenhavet och
Kvarken, men i Bottenviken är bestånden alltjämt starka. Det går inte att bedöma huruvida regleringen
av sikfisket fungerar eftersom det inte finns tillräckligt med uppföljningsdata och det är svårt att skilja
åt de olika sikarterna i fångsten.
Abborre, gädda och lake är andra arter som är viktiga för såväl yrkesfisket som fritidsfisket. Fisket av
dessa arter regleras inte separat med undantag för allmänna begränsningar av maskstorleken i
fångstredskap och eventuella andra lokala fiskebegränsningar. Flundran är en kommersiellt betydande fiskart om man betraktar hela Östersjön, men eftersom bestånden har minskat har den inte längre
så stor betydelse för Finland. Minskningen beror sannolikt på förändringar i miljöförhållandena. Fisket
av dessa arter torde i regel vara på en hållbar nivå även om uppgifterna om arterna är bristfälliga.
Uppgifter om abborre finns dock i de viktigaste områdena för yrkesfiske. Målet är göra en mer täckande bedömning av dessa arters status och regleringsbehov i framtiden.
Nejonöga fångas särskilt av fritidsfiskare, men i viss omfattning även av yrkesfiskare. Bestånden av
nejonöga har lidit särskilt av byggandet i vattendrag. Nejonöga är fridlyst från sena våren till den tidiga
hösten. Storleken på fångsten varierar betydligt mellan åren. Restaurering av vattendragen skulle
gynna arten.
5.3.2 Vård och skydd av hotade och vissa andra fiskartsbestånd
Många av de hotade och sårbara fiskarterna är vandringsfiskar (lax, havsöring, vandringssik och ål).
Förutom av fisket påverkas dessa bestånd av förändrade och försämrade livsmiljöer under fortplantningstiden och av förhindrat tillträde till fortplantningsområdena. Dammar och andra konstruktioner i
åarna förhindrar fiskarnas tillträde till områden där de kan fortplanta sig och söka föda.
Utplanteringarna av vandringsfisk har i regel strävat till att bl.a. ersätta fångstförluster som beror på
byggande i älvarna eller till att förbättra fångsten, inte så mycket till att återställa eller upprätthålla bestånden. Av denna anledning kan utplanteringar i många fall inte betraktas som tillräckliga åtgärder för
att uppnå en god status.
För att återuppliva bestånden av vandringsfisk har en nationell fiskvägsstrategi utarbetats. Denna har
godkänts som statsrådets principbeslut. Syftet med den nationella fiskvägsstrategin är att stärka livskraften hos hotade eller sårbara vandringsfiskbestånd, bland annat genom att förskjuta tyngdpunkten
från utplanteringar till att upprätthålla och återställa fiskarnas naturliga fortplantningscykel. Andra åtgärder är bland annat att förbättra fiskarnas vandringsmöjligheter i utbyggda älvar samt att främja
eventuella fortplantningsområden t.ex. med hjälp av fiskvägar. Dessutom är målet ett kostnadseffektivare tillvägagångssätt med stärkt deltagande och växelverkan vid byggande av fiskvägar och att öka
genomslagskraften av myndigheternas verksamhet. Genom utplanteringar som stödjer och återställer
bestånden har man strävat till att uppnå god status för vandringsfiskarna på det lokala planet. Åtgär61
der som stödjer naturlig förökning har emellertid ännu inte gjorts i tillräcklig omfattning. I den år 2014
godkända lax- och havsöringsstrategin presenteras konkreta åtgärder för uppnåendet av en god status. Vidare borde verkställandet av fiskvägsstrategin effektiviseras. Förutom laxbestånden skulle detta
främja statusen bl.a. för havsöring, sik, ål och nejonöga.
Till följd av de nuvarande åtgärderna uppvisar laxbeståndens status stora variationer mellan de olika
områdena i Östersjön. Laxbestånden har en svag status särskilt i södra Östersjön, men inte heller
laxbestånden i norra Östersjön är till alla delar helt tillfredsställande. I granskningen av hotet mot arterna i Östersjön och i den nationella hotbedömningen har laxen betecknats som en sårbar art (VU).
Att laxen betraktades som sårbar i den nationella granskningen berodde främst på att antalet laxälvar
är för litet. Mätt enligt yngelproduktionen har laxstammen i Torne älv mellan Finland och Sverige förbättrats betydligt. Däremot har utvecklingen inte varit lika bra i Simo älv, även om mängden honor som
vandrar upp i älven har ökat betydligt på senare år. År 2014 vandrade särskilt mycket lax upp längs
Torne älv. Liksom för andra vandringsfiskar påverkas laxbeståndet förutom av fisket även av förändrade och försämrade livsmiljöer under fortplantningstiden och förhindrat tillträde till fortplantningsområdena.
Betydande mängder lax planteras varje år. I Östersjöområdet planterades år 2013 sammanlagt 4,9
miljoner vandrande laxyngel, varav Finland planterade 1,57 miljoner yngel. Största delen av de vandrande fiskynglen i Östersjön härrör från Bottniska viken. En del av planteringarna hänger samman
med förpliktelser att kompensera särskilt för olägenheter som orsakats av byggande i älvarna. Avkastningen på laxplanteringarna har dock minskat betydligt under den senaste tiden.
År 2013 uppskattades den naturliga produktionen av vandrande fiskyngel i de älvar som rinner ut i
Östersjön till ca 2,9 miljoner yngel (2,5–2,5 milj.). Detta är ca 71 % av kapaciteten. Största delen av
den naturliga produktionen härrör från älvarna som rinner ut i Bottniska viken. Under de senaste 15
åren har mängden naturliga yngel ökat gradvis i de flesta av dessa älvar. Däremot har den naturliga
yngelproduktionen i de älvar som rinner ut i Östersjöns huvudbassäng varit oförändrad eller minskat
något. Enligt de senaste bedömningarna skulle älvarna med naturlig lax i det skick de är idag som
mest kunna producera ca 4,0 miljoner vandrande laxyngel (3,2–4,6 milj.).
Statusen av Finlands havsöringsbestånd är den sämsta av alla kuststater kring Östersjön och samtliga bestånd är akut hotade (CR). Det öringsbestånd som betraktas som ursprungligt och som vandrar
tillbaka ut i havet finns kvar i bara 12 älvar, av vilka 8 rinner ut i Finska viken. Havsöringsbeståndet
ökade till en början i nästan alla finska älvar som rinner ut i Östersjön. Största delen av de naturliga
bestånden hade dock försvunnit fram till 1970-talet främst till följd av byggandet i älvmiljöerna och det
ökade fisket. Av bestånden i Finska viken är det bara havsöringsbestånden i Ingarskila å och Vanda å
som visar tecken på återhämtning. När temperaturen stiger och syreläget försämras har embryona
sämre möjligheter att överleva.
För att skydda havsöringsbestånden beslöt man att höja minimimåttet för havsöring från och med
början av 2013 till 65 cm i de allmänna vattenområdena i Finska viken och till 60 cm i hela landet från
och med början av 2014. Därtill har man ökat knutavståndet i bottennät som är avsedda för fångst av
havsöring i statens allmänna vattenområden i Finska viken och begränsat tjockleken på den tråd som
används i finmaskigare nät. Alla utplanterade havsöringar i Finska viken är fettfeneklippta och alla
vilda öringar med fettfena som fångas i statens allmänna vattenområden ska omedelbart släppas tillbaka i vattnet. Fiskets konsekvenser för havsöringen beror emellertid inte enbart på avsiktligt fiske av
havsöring utan snarare på att en betydande del av de vandrande fiskynglen fastnar i näten när de nått
halvvuxen storlek i samband med annat fiske.
De nuvarande åtgärderna för att återuppliva havsöringsbestånden är inte tillräckliga. Det behövs fler
åtgärder som ingår i lax- och havsöringsstrategin. Återhämtnings- och förvaltningsplaner bör utarbetas
för alla havsöringsbestånd i Finland. Regleringsåtgärderna bör skärpas betydligt, älvarna där havsöring leker iståndsättas och vattenskyddet effektiviseras. Den pågående övergripande revideringen av
lagen om fiske torde ge nya möjligheter att effektivisera fiskeregleringen bland annat genom att NTMcentralernas befogenheter ökar i de privatägda vattnen. Harren, som leker i havet men också vandrar
upp i älvarna, är en akut hotad art (CR) som riskerar försvinna. Man känner inte till någon exakt orsak
till detta: det beror sannolikt på de förändringar som skett i livsmiljön, såsom eutrofieringen och igenslamningen av lekområdena, och på klimatförändringen. Visserligen har även fisket i viss mån bidragit
till att bestånden minskat. År 2014 höjdes minimimåttet för harr till 35 cm i vattnen söder om 67:e
breddgraden. Harren är fridlyst i april-maj förutom när det gäller fiske med kastspö. På det lokala planet har man dessutom infört små regionala fiskebegränsningar. Det finns en gles population i Krunnit i
Bottenviken och man strävar till att inkludera den i bassängodlingen för att öka och bevara beståndet.
62
De nuvarande åtgärderna är emellertid inte tillräckliga för att bevara och öka livskraften hos harr. På
grund av de svaga bestånden och bristen på information är det svårt att besluta om riktade åtgärder,
men en minskning av näringsämnen och sediment i älvarna förbättrar förhållandena i fortplantningsområdena både i älvarna och i havet. Forststyrelsen bereder som bäst en användnings- och förvaltningsplan för harrbestånden och utreder möjligheterna till fortsatta åtgärder för att förbättra beståndens livskraft.
Fångsten av både vandringssik och havslekande sik (sandsik) har minskat under de senaste 30
26
åren. I hotbedömningen av Finlands naturtyper har bestånden av vandringssik konstaterats akut
hotade (CR) och havslekande sik sårbara (VU). Påfrestningen av fisket gäller framför allt vandringssik.
Fiskets effekter på sikbestånden behandlas närmare i kapitel 5.3.1.
Dessutom har uppdämning, rensning och reglering av älvar negativa effekter för förökningen i de flesta bestånden av vandringssik. I Finska viken, där de ursprungliga, naturliga bestånden har försvunnit
till följd av uppdämning av älvar och eutrofiering, har sik till exempel i Kymmene älv börjat föröka sig
på naturlig väg tack vare planteringar. Rikligt med sik planteras även i andra havsområden. Varje år
planteras ca 4–5 miljoner ensomriga sikar, största delen till Bottniska viken. Dessutom planteras nykläckta sikar.
Ålen i Östersjön har betecknats som akut hotad (CR). Antalet ålar som av naturen vandrar till vår kust
har minskat till följd av den försämrade statusen för ålbeståndet i Atlanten. Antalet ålyngel som vandrar på den europeiska kusten har minskat till ungefär en hundradedel sedan början av 1980-talet. Man
kan inte med säkerhet säga vad som orsakat detta. EU har inte kvoterat fisket av ål. Finland har utarbetat en nationell ålförvaltningsplan som förutsätts av EU. Den centrala åtgärden i denna är att plantera ål. Dessutom reglerar delägarlagen ålfisket lokalt. De nuvarande internationella åtgärderna, EUåtgärderna och de nationella åtgärderna är inte tillräckliga för att återuppliva ålbeståndet, även om det
i det här skedet är svårt att bedöma resultaten av den nationella ålförvaltningsplanen. Resultaten av
den gällande ålförvaltningsplanen borde bedömas och förvaltningsplanen tas upp till ny granskning. I
granskningen borde man bland annat bedöma hur den nuvarande planen fungerar och hur effektiv
den är samt bedöma vilka åtgärder som behövs på basen av senaste forskningsrön. Därtill borde man
i mån av möjlighet söka flexibla lösningar för att effektivisera verkningarna av den nuvarande planen.
Vid verkställandet av fiskvägsstrategin bör man beakta och främja ålens möjligheter att vandra i vattendragen nedåt ända till havet.
Stensimpa har konstaterats vara en livskraftig art (LC) både i hotbedömningen av Finlands naturtyper
och i rapporten om verkställandet av habitatdirektivet från år 2013. Lokalt har stensimpan lidit av eutrofieringen och i de österbottniska älvarna av försurning. De nuvarande åtgärderna är dock tillräckliga.
Hotkategorin för nissöga ändrades utifrån nya observationer från starkt hotad (EN) till sårbar (EN). I
rapporten om verkställandet av habitatdirektivet konstaterades arten vara på en gynnsam skyddsnivå.
Eutrofieringen torde ha effekter för förekomsten, och därför borde förändringar som sker i omfattningen av och kvaliteten på artens livsmiljöer följas upp samt ett systematiskt övervakningssystem skapas
för utredningen av förekomsten.
Observationer tyder på att bestånden av skärkniv håller på att öka, men eftersom närmare uppgifter
saknas betecknades arten i hotkategorin bristfälligt kända (DD). Skärkniv bedömdes för första gången
i rapporten om habitatdirektivet år 2013. I bedömningen konstaterades att det inte är möjligt att bedöma skyddsnivån för arten efter som den först nu håller på att breda ut sig mer permanent i Finland.
Som det nu ser ut är de nuvarande åtgärderna tillräckliga.
Övriga fiskarter i kategorin bristfälligt kända (DD) är: spetsstjärtat långebarn, ringbuk, rötsimpa,
näbbgädda, piggvar, oxsimpa, sjustrålig smörbult, tejstefisk och tångspigg. Största delen av
dessa arter nyttjas inte och det finns inte heller tillräckligt med information om förekomsten av de flesta
av dessa arter, eftersom de på grund av att de är så små inte fastnar i fångstredskapen. Det finns i
allmänhet bara sporadiska observationer av arterna och för att utreda beståndens status och ett eventuellt utrotningshot bör man utveckla en kartläggningsmetod som ger mer information. De tillräckliga
åtgärderna är inte tillräckliga eftersom det inte finns tillräckligt med information om statusen av dessa
arter. Miljöministeriet och VFFI/Naturresursinstitutet samarbetar kring möjligheterna att följa upp och
kartlägga arterna.
26
Hotade arter i Finland – Röda boken (2010)
http://www.ym.fi/fi-FI/Ajankohtaista/Julkaisut/Erillisjulkaisut/
63
5.3.3 Hantering av bifångst vid fiske
I fiskeredskap omkommer förutom fiskar även sälar och sjöfåglar. Några sälar torde omkomma i nät
varje år, men största delen av de sälar som omkommer i fiskeredskap är gråsälar som fastnat i ryssjor. Dessa individer är främst kutar eller hanar som är i dåligt skick. Deras betydelse för populationens produktionsförmåga torde vara mindre än betydelsen av honor i fortplantningsålder. Det finns
inga exakta uppgifter om det verkliga antalen sälar som blivit bifångst och problemets omfattning eftersom fiskare inte är skyldiga att rapportera sina bifångster. Man känner inte heller till hurdan betydelse problemet har för gråsälspopulationernas status. Gråsälspopulationen har dock ökat under hela
2000-talet. När det gäller vikare, särskilt i Finska viken och i Skärgårdshavet, kan emellertid en liten
ökning av dödligheten har negativa effekter för populationerna. Det finns inga uppgifter om antalet
vikare som eventuellt dött i fiskeredskapen. Fiskeredskapen kan också döda tumlare. Visserligen
påträffas tumlare nuförtiden endast sporadiskt i Finlands havsområden, men observationer görs ändå
varje år. Tumlarebeståndet i Östersjön har i hotbedömningen International Union for Conservation of
Nature (IUCN) betecknats som en akut hotad art. Därtill ingår den i bilaga IV till habitatdirektivet (art
som kräver noggrant skydd).
Bifångstdödligheten hos sjöfåglar i Östersjön är störst i de södra delarna. Här övervintrar rikligt med
sjöfåglar som antingen häckar i Östersjön eller kommer dit från andra trakter samtidigt som nätfiske
pågår i riklig omfattning. Man uppskattar att åtminstone tusentals om inte tiotusentals alfåglar drunknar varje år i näten i södra Östersjön. IUCN har betecknat alfågel som en globalt utrotningshotad art.
Av fågelarterna har bestånden av tobisgrissla minskat på alla håll i Östersjön. I Finland har häckningsbeståndet försvagats avsevärt under 2000-talet, och därför har det bestånd som häckar i Östersjön kategoriserats som missgynnat (NT). Dödligheten på grund av fisknät vintertid i södra Östersjön
är en orsak till nedgången. I Finland har inga uppgifter om problemet kring fåglar som fångas oavsiktligt i havsområdet samlats in systematiskt, men enligt den allmänna uppfattningen har dödligheten på
grund av fiskeredskap ingen nämnvärd effekt på nedgången i sjöfågelsbestånden. Alfågel är den art
som oftast fastnar i näten i Finlands havsområden. För alfågel är problemet störst om vårarna när tioeller hundratusentals fåglar som flyttar till häckningsområden i norra Ryssland äter och vilar på kusten
av Finska viken. Höstflyttningen går däremot mer över den yttre skärgården, där just inget nätfiske
idkas sent på hösten.
I definitionen av en allmän god status för både sälar och sjöfåglar ingår att arternas utbredning ska
motsvara deras naturliga förekomstområden, att deras populationer ska vara livskraftiga och att de
marina områdenas status eller användning inte äventyrar bevarandet av arterna, populationerna och
samhällena på lång sikt. När det gäller sälar nämns vidare att antalet jagade sälar och antalet sälar
som dör i samband med bifångst inte ska äventyra en god status för sälbestånden. Därtill är ett mål i
förvaltningsplanen för Österjöns sälstammar (2007) att antalet sälar som omkommer i samband med
fisket ska utredas och minskas.
Med hjälp av redskapstekniska metoder har man strävat efter att minska bifångstdödligheten hos sälar
och de olägenheter som sälarna orsakar fisket. För förnyande av fiskeredskap har stöd betalats ur
EU:s fond för fiskets utveckling. Numera fångas ungefär hälften av den lax som fångas med ryssja och
även en betydande del av siken med sälbeständiga så kallade push up-ryssjor, vars mynning har försetts med mekaniska hinder som gör att sälarna inte kommer in i ryssjan. Hindren fungerar bra åtminstone för vuxna gråsälar som är i god kondition, så för denna art finns det fungerande tekniska lösningar för minskning av bifångstdödligheten. Beträffande den mindre vikaren finns det inga tillförlitliga
uppgifter om hur hindren i ryssjorna fungerar. Därmed bör uppföljningen av bifångstdödligheten hos
sälar effektiviseras. I samband med den pågående övergripande revideringen av lagen om fiske planerar man att införa en paragraf som ålägger fiskarna att rapportera om bifångster. Särskilt för den
utrotningshotade östersjövikaren i Finska viken och Skärgårdshavet bör man i första skedet utreda hur
stort problemet med bifångstdödligheten är och i det följande skedet utifrån en utredning, vid behov,
göra upp avgöranden/fastställa lösningar som kan bygga på nya bestämmelser om fisketekniker och
fisket.
Finland är med i förbudet mot drivgarnsfiske, som trädde i kraft år 2008, och bidrar därmed till att
minska på bifångstdödligheten hos tumlare. Därtill har Finland genomfört en tvåårig granskning i anslutning till fisket. För den fiskeform som var föremål för granskningen observerades inga bifångster av
tumlare. Utifrån den information som finns tillgänglig är de nuvarande åtgärderna tillräckliga för tumlaren, men åtgärderna bör ses över på nytt bland annat mot ljuset av den information som tas fram inom
ramen för projektet SAMBAH Life+.
64
Omfattningen av problemet med bifångster av sjöfåglar borde åtminstone utredas som en engångsutredning och vid behov kunde riktad uppföljning ordnas med hänsyn till problemsituationer. Just nu
pågår också en utredning om fåglar som fångas oavsiktligt av yrkesfiskare, men för att få en heltäckande bild borde utredningen utvidgas till att omfatta även fritidsfiske. Med hjälp av exaktare information skulle man i framtiden kunna bedöma ett eventuellt behov av åtgärder.
5.3.4 Reglering av jakt på arter som förekommer i havet
Gråsäl kan jagas under jakttiden inom ramen för den regionala kvoten. Antalet jagade gråsälar har på
senare år uppgått till ca 300–600 individer per år, inklusive siffrorna för Åland. Vikare jagas egentligen
inte men undantagslov kan beviljas för att avlägsna individer som stör fisket. Av de egentliga havsandfåglarna jagas endast ejder och alfågel. Enligt statistiken har fångsten av ejder på senare år uppgått
till ca 1 000–7 000 individer per år medan fångsten av alfågel har varierat mellan 8 000 och 19 000
individer. Största delen av hela alfågelsfångsten i Östersjön jagas i Finland. Till havs jagas också flera
andra vattenfågelarter, såsom skrakar och knipor, men fångsten från havet har varit liten jämfört med
fångsten i inlandet. Några tusentals grågäss jagas varje år.
Som allmänt och funktionellt mål har fastställts att jakten ska vara hållbar för alla fångstarter och att
den inte ska äventyra eller orsaka betydande skadar för den övriga marina miljön. När det gäller sälar
nämns vidare att antalet jagade sälar och antalet sälar som dör i samband med bifångst inte ska äventyra en god status för sälbestånden.
Säljakten regleras förutom med stöd av jakttiden även med regionala kvoter och undantagstillstånd.
Det av jord- och skogsbruksministeriet fastställda största tillåtna antalet för tillståndspliktig jakt har på
senare år varit 1 050 individer på fastlandet. Av detta har 18–45 % realiserats varje år. På senare år
har 30 individer fastställts som maximalantal för skadegrundande undantagstillstånd för jakt på vikare,
men i praktiken har bara ett fåtal tillstånd beviljats i Bottenviken, där beståndet av vikare är starkt.
Gråsälsstammen i Östersjön har ökat under hela 2000-talet, men i Finlands havsområden med närområden har räkningar visat att ökningen av antalet gråsälar har avstannat sedan mitten av 2000-talet.
På populationsnivå har den nuvarande reglerade jakten på sälar inte påverkat sälstammarnas status i
någon större omfattning, och därför kan man anse att jakten är på en hållbar grund och att regleringen
är tillräcklig. De unga gråsälshonornas andel av fångsten har emellertid ökat och andelen honor i fortplantningsålder av stammen har minskat jämfört med början av 2000-talet. Ifall stammens status, utveckling eller struktur så kräver bör jakten i framtiden koncentreras till hanar och särskilt till individer
som rör sig kring fiskeredskapen. Den uppföljning av gråsälarnas hälsa och kondition under fortplantningstiden som görs i anslutning till övervakningen av havsförvaltningen grundar sig i huvudsak på
prov som samlats in vid jakt. Samma gäller jakt på vikare som grundar sig på undantagstillstånd i Bottenviken. Med utgångspunkt i förvaltningsplanen för Östersjöns sälstammar (2007) kan man ingripa i
säljakten ifall populationens status förutsätter detta.
Jakten på sjöfåglar regleras enbart med jakttider. Jakt tillåts endast på hösten, med undantag för jakt
på ejderhanar som får jagas från början av juni till årets slut. Fågeldirektivet förbjuder fågeljakt under
vårflyttningen och fortplantningstiden och numera är vårjakt även på ejder och alfågel förbjuden på
fastlandet. De ejderbestånd som häckar på Finlands kust tål den nuvarande jakten i Finland, dvs. regleringen har varit tillräcklig. Till följd av den kraftiga minskningen i beståndet betecknade IUCN alfågeln som en globalt sårbar art våren 2012. Största delen av alfåglarna i världen övervintrar på Östersjön och häckar i norra Ryssland. De flyttar i huvudsak via Finska viken. Den största orsaken till
minskningen torde vara att ungproduktionen minskat till följd av klimatförändringen. I Östersjön är
bland annat bifångstdödligheten och oljeutsläppen de mest betydande människoframkallade faktorerna utanför häckningstiden. Även jakten bedöms vara av betydelse men bedömningarna om jaktens
konsekvenser för beståndet varierar. Människoframkallad påfrestning på alfåglar bedöms och åtgärder
för kontrollen och vården av stammen fastställs på ett heltäckande sätt i stamförvaltningsplanen som
är under arbete inom AEWA (Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds). Arbetet som stöder sig på avtalet är på hälft men stamförvaltningsplanen, som planeras att bli
godkänd av AEWA hösten 2015, kommer att visa riktlinjerna för åtgärderna i syfte att minska indirekt
och direkt dödlighet som beror på människoframkallad påfrestning. Att begränsa till exempel jakttiden
nationellt blir också möjligt. Regleringen av jakten på grågås är på en hållbar grund eftersom bestånden har vuxit trots jakten.
65
Foto Asko Sydänoja
5.4 Bekämpning av invasiva främmande arter
År 2012 bedömde man att statusen på den marina miljön i huvudsak var god beträffande främmande
arter (statsrådets beslut 2012). Därmed bör åtgärdsprogrammet säkerställa uppnåendet och bevarandet av en god status till alla delar.
Av främmande rovdjur är mink och mårdhund de värsta hotfaktorerna som försämrar statusen för sjöfågelbestånden. På grund av minskningen i beståndet av ejder, som kategoriserats som en sårbar art
(VU), och ökningen i rovdjursbestånden håller ejdrarna på att byta häckningsplatser från den yttre till
den inre skärgården. Att minkar förstör bon är en av de största orsakerna till minskningen i beståndet
av tobisgrissla. Att främmande arter äter andra arters ungar betraktas som en orsak till att tillväxten i
populationerna av de fredade arterna bergand, svärta och gravand har stannat av. Tryggandet av
den akut hotade (CR) sydliga kärrsnäppan och den starkt hotade (EN) brushanen på kusten förutsätter fortsatta skyddsåtgärder i anslutning till restaurering och vård av strandängar liksom systematiskt avlägsnande av små rovdjur i häckningsområdena.
Det grundläggande målet i havsförvaltningsplanen är att förebygga invasiva främmande arters inträde.
Att de ska anlända i en långsammare takt är ett delmål. Därtill är målet att de negativa konsekvenserna av skadliga och mycket skadliga främmande däggdjur har minimerats i skärgården på särskilt viktiga förekomstområden för fåglar. I den år 2012 godkända nationella strategin om främmande arter är
målet att det hot och de skador som orsakas av invasiva främmande arter som finns i eller eventuellt
är på väg till Finland ska minimeras. I planeringen av havsvården har samma mål preciserats till målet
att främmande arter inte ska ha någon negativ effekt på de ursprungliga arterna och aktiva grupperna,
de trofiska nivåerna och ekosystemets funktion eller livsmiljöerna.
I EU har förhandlingar om en ny förordning om invasiva främmande arter slutförts. I förordningen fastställs regler genom vilka man kan förebygga, i så hög grad som möjligt minska och lindra de skadliga
effekter som avsiktlig eller oavsiktlig import av invasiva främmande arter och spridningen av dessa har
för naturens mångfald. När det gäller Östersjön har parterna i HELCOM beslutat om åtgärder i anslutning till främmande arter i aktionsplanen för skyddet av Östersjön.
Nationella åtgärder för bekämpningen av invasiva främmande arter behandlades i Finlands nationella
strategi om främmande arter år 2012. Det är tillsvidare svårt att bedöma huruvida åtgärderna i strategin är tillräckliga. Vissa åtgärder i strategin har redan vidtagits och många har börjat genomföras. De
åtgärder som ingår i EU:s förordning om främmande arter, vilken träder i kraft i januari 2015, kommer
också att främja bekämpningen av invasiva främmande arter.
Främmande arter sprids med barlastvatten och sediment från fartygstrafiken. Den internationella sjöfartsorganisationen IMO antog en konvention om barlastvatten redan 2004, men den har inte ännu
66
trätt i kraft internationellt. Barlastvattenkonventionen träder i kraft tolv månader efter att 30 stater som
utgör parter och som ansvarar för 35 % av världens handelsflotta har ratificerat den. Finland avser
ratificera barlastvattenkonventionen innan den träder i kraft internationellt. För att underlätta och harmonisera verkställandet av konventionen har Östersjöländerna inom ramen för HELCOM tagit fram ett
gemensamt riskbaserat verktyg som stöd för beviljandet av befrielser och undantagstillstånd. Om riskanalysen visar att det inte finns någon risk för att arterna sprids kan ett fartyg befrias från förbudet mot
att använda anläggningen för behandling av barlastvatten på en viss rutt. OSPAR-avtalsparterna i
Bottenviken har också tagit i bruk ett värderingsverktyg. Huruvida IMO:s barlastvattenkonventionen är
en tillräcklig åtgärd för att bekämpa de främmande arter som sprids med barlastvattnet och sediment
från fartyg kan bedömas först när konventionen har varit i kraft några år internationellt.
Svartmunnad smörbult och silverruda hotar att förändra proportionerna mellan arterna och kan
medföra förändringar även i ekosystemet. Lokala förändringar har redan observerats. För dessa arter
har de nuvarande åtgärderna inte varit tillräckliga. Det går inte längre att förinta arterna, men de kan
minskas genom att man fiskar dem och uppmuntrar till användning av dem som näring. Information
om att arterna är skadliga bör ges ut för att förhindra förflyttningsutplantering till insjöarna.
De åtgärder som riktats på stränderna i skärgården till de främmande rovdjuren mink och mårdhund
för att minska skadorna på häckande fågelarter har inte varit tillräckliga i en stor del av området som
omfattas av Finlands havsförvaltningsplan. Den nationella strategin om främmande arter förutsätter
åtgärder, men det har inte funnits budgetanslag för att täcka kostnaderna för verksamheten. I privatägda områden kan rovdjur jagas "på talko". I skyddsområden ska de jägare som eliminerar rovdjur
ersättas för kostnaderna, eftersom annan jakt som skulle motivera till detta i regel är förbjuden. Forststyrelsen, som förvaltar statens områden, har minskat finansieringen för verksamheten och för år 2014
fanns ingen finansiering alls att tillgå i de områden som omfattas av havsförvaltningsplanen. De åtgärder för att eliminera små rovdjur som läggs fram i strategin om invasiva främmande arter bör dock
effektiviseras.
Parallellt med de övriga åtgärderna bör upplysningskampanjer genomföras om de invasiva främmande arterna i den marina miljön och vilka konsekvenser de har för naturens mångfald.
5.5 Minskning av nedskräpning
I första delen av havsförvaltningsplanen från år 2012 konstaterades att man inte känner till statusen
på den marina miljön med hänsyn till nedskräpning (deskriptor 10) eftersom informationen är bristfällig, men nedskräpning ansågs vara ett mindre problem i Östersjön än i oceanerna. Målet är att nedskräpning varken till egenskaperna eller till mängden ska orsaka skada för kust- och havsmiljön.
Tillsvidare har man inte forskat så mycket i nedskräpningen av Östersjön. Plast är det vanligaste skräpet: 75 % av allt skräp som påträffades vid städning i anslutning till undersökningar var plast och
skumplast. Det finns mycket olika slags plast och många av dessa, bland annat polyeten (PE) som
används vid tillverkning av plastkassar, är kemiskt inerta och håller därför länge i naturen. Plast består
långa tider i naturen eftersom sönderdelningen till mindre mikroskräp sker så långsamt. I oceanerna
har man påvisat att mikroskopiskt sönderdelad plast berikar beständiga, ansamlande och giftiga före27
ningar såsom PCB och dioxiner samt främjar ansamlingen av dem i näringsväven utan att någonsin
lämna den marina miljön. Motsvarande forskningsdata om förhållandena i Östersjön finns tillsvidare
inte att tillgå.
28
FN:s miljöprogram UNEP har berett ett globalt initiativ för att minska nedskräpningen i haven . I sitt
offentliga uttalande ”Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa” föreslog Europeiska kommissionen att nedskräpningen av haven ska minskas med 30 % fram till år 2020 med hänsyn
29
till de tio vanligaste typerna av skräp på stränderna och fiskeredskap som hittas i havet . På HEL30
COM:s ministermöte år 2013 beslöt Östersjöstaterna om förhindrande och minskning av nedskräpning som härrör från verksamhet både på land och till havs. Ministermötet beslöt att ett åtgärdspro27
http://water.epa.gov/type/oceb/marinedebris/upload/The-Complex-Interaction-between-MD-and-ToxicChemicals-in-the-Ocean.pdf
28
Resolutions and decisions adopted by the United Nations Environment Assembly of the UNEP at its first session on 27 June 2014 1/6. Marine plastic debris and microplastics.
29
Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
samt regionkommittéerna. Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa (KOM[2014] 398).
30
HELCOM Copengagen Ministerial Declaration 2013. Taking Further Action to Implement the Baltic Sea Action
Plan- Reaching Good Environmental Status for a healthy Baltic Sea.
67
gram för Östersjöområdet ska utarbetas för detta ändamål före utgången av år 2015. Målet i åtgärdsprogrammet är en betydande minskning av nedskräpningen i havet och på kusten fram till år 2025 om
man jämför med läget år 2015. Mer detaljerade nationella mål för att minska nedskräpningen fastställs
i samband med beredningen av indikatorer för planeringen av havsvården senast år 2018.
Nedskräpning förorsakas bland annat av rekreationsbruket av havet och stränderna, sjötrafiken, båtlivet, förbiledningar av avloppsvatten och utloppsvatten från reningsverk samt fiske. Nedskräpningsförbudet ingår i 72 § i avfallslagen (646/2011). Genom åtgärder enligt avfallslagstiftningen och upplysning kan man starkt påverka nedskräpningen av havet och stränderna. EU:s förpackningsdirektiv
31
(94/62/EG) och de internationella konventionerna är också i nyckelposition.
Tillsvidare finns det lite forskningsdata om källorna till plastskräpet, hur det ansamlas och vilka konsekvenser det har för organismerna och miljön i Östersjön. För närvarande återvinns bara 24 % av allt
plastavfall inom EU. 50 % deponeras på avstjälpningsplatser och resten bränns. Dagens avfallshantering fungerar i huvudsak bra. Man strävar till att minska deponering av blandat avfall genom att effektivisera återvinningen och genom att bränna sådant avfall som inte kan återvinnas till energi. Den
mängd plast som hamnar i havet bör minskas. Som konkret åtgärd för att förhindra detta föreslås att
man utreder hur användningen av plastkassar kan minskas på ett ändamålsenligt sätt.
Förutom genom direkt nedskräpning hamnar skräp av mikropartikelstorlek i Östersjön via avloppsvattnet från samhällen och industrin. I kommunalt avloppsvatten har man påträffat bland annat mikropartiklar som används som beståndsdelar i många kosmetik- och hygienprodukter, såsom tandkräm och
peelingkrämer. Det finns lite information om mängden, kvaliteten och källorna för det mikroskräp som
hamnar i vattnet från reningsverken och reningsprocesserna samt till följd av förbiledning. Därför bör
dessa frågor undersökas ytterligare. Utifrån resultaten kan man därefter identifiera och genomföra
åtgärder för att rena och minska mikroskräpet.
Nanoteknologin och ny materialteknik utvecklas snabbt och nya tillämpningar och lösningar introduce32
ras ständigt för den marina industrin. Vid utvecklingen av dessa tekniker bör man emellertid sörja för
att nya tekniker och material inte får vara till skada för den marina miljön.
Enligt miljöskyddslagen för sjöfarten ska ett fartyg som anlöper en hamn inom finskt territorium, innan
det lämnar hamnen, avlämna allt sitt fartygsavfall och alla sina lastrester till de mottagningsanordningar för avfall som finns i hamnen. Både bilaga V till MARPOL-konventionen och konventionen om
skydd av Östersjöns marina miljö förbjuder utsläpp av avfall direkt från fartygen i havet. Hamnarna ska
ha beredskap att ta emot allt avfall som uppkommer på fartygen utan särskild avgift. Detta så kallade
33
no-special-fee-system har överenskommits mellan Östersjöländerna , men länderna tillämpar systemet på olika sätt. Det finns ingen övergripande uppfattning om tillräckligheten hos mottagningsanordningarna i Finlands hamnar. År 2014 lät Trafiksäkerhetsverket Trafi och miljöministeriet göra en utredning om hur mottagningen av avfall från fartyg fungerar. Utredningen gjordes inför revideringen av
fartygsavfallsdirektivet (2000/59/EG) som påbörjas under våren 2015.
Förutom hamnarna för stora fartyg ska också de hamnar som båtfarare och andra besökare styr till ha
en ordnad avfallshantering oberoende av hamnkategori. Detta innebär mottagning av hushållsavfall
samt i mån av möjlighet även mottagning av återvinnbara fraktioner. Förutom den ordnade avfallshanteringen ska båtfarare och andra som besöker hamnen under utflykter få anvisningar i frågor som
gäller avfallshanteringen. Anvisningarna ska stöda sig på ett fungerande och omfattande avfallsnätverk för båtfararna och andra besökare ska kunna handla på ett ändamålsenligt sätt.
På de stränder som används för rekreationsbruk, och vars användning styrs, ska man också sörja för
hushållsavfallet och återvinnbara fraktioner. De som använder stränderna ska upplysas om faktorerna
och konsekvenserna i anslutning till nedskräpning. Den enskilda människans möjligheter att påverka
och betydelsen av enskilda handlingar ska vara kärnan i all kommunikation som syftar till att förebygga nedskräpning. Därför bör kommunikationen stödas av möjligheter för den enskilda människan att
också handla i enlighet med anvisningarna.
31
Europaparlamentets och rådets direktiv om förpackningar och förpackningsavfall (94/62/EG).
Selvitys tulevaisuuden materiaaleista meriteollisuudelle.
http://www.nanobusiness.fi/uploads/tulevaisuuden_materiaalit_meriteollisuudelle.pdf
33
HELCOM Recommendation 28E-10 Application of the no-special-fee system to ship-generated wastes and
marine litter caught in fishing nets in the Baltic Sea area.
32
68
Foto VARELY/fotoarkiv
5.6 Minskning av tillförsel av buller och annan energi i havet
I första delen av havsförvaltningsplanen från år 2012 konstaterades att man inte känner till statusen
på den marina miljön vad gäller tillförsel av undervattensbuller och annan energi (deskriptor 11). Som
mål för bullret konstaterades att statusen på den marina miljön är bra, så länge som mängden impulsivt och fortgående buller som orsakas av människan inte ökar och ligger på en nivå som inte
överskrider den naturliga bullernivån alltför mycket och inte medför olägenheter för biotoperna. Som
närmare mål fastställdes att man i det första skedet ska öka kunskapen om bullernivåerna och de
olägenheter som bullret medför för organismerna och i det andra skedet vid behov ska minska undervattensbullret. När det gäller effekterna av värme som avleds till havet konstaterades att en god status
är uppnådd om effekterna är lokala och inte medför skadliga förändringar i större skala. Att minska
mängden spillvärme som avleds i havet satts upp som mål för värmens del.
Den ökande fartygstrafiken kommer antagligen att öka även undervattensbullret i Östersjön i framtiden, men det finns tillsvidare inte tillräckligt med information om konsekvenserna av detta. Det vanligaste sättet att uttrycka bullermängden är att ange ljudtrycksnivån med enheten decibel (dB). Buller
under vattnet som har en viss effekt motsvarar emellertid ett 62 dB högre värde i luften. Man har kon34
staterat att undervattensbullret är ett hot mot Östersjöns tumlare . För havsdäggdjur är 140 dB stö26
rande och om nivån överstiger 180 dB kan detta ge upphov till hörselskador. För mört och storspigg, som är vanliga arter även i Östersjön, utlöste ljudtrycksnivån 80–120 dB en flyktreaktion när
35
fiskarna utsattes i laboratorieförhållanden för inspelat buller från vindkraft . Hårdare buller har konstaterats orsaka fysiologisk stress, fysiska skador och till och med dödlighet för bland annat lax, sik och
36 .
skarpsill .
Buller ovanför vattenytan har en störande effekt särskilt på platser där skärgårdsfåglarna häckar, ruggar eller vilar under flyttning. Den ökande båttrafiken kan störa ungproduktionen hos bergand, svärta,
gravand och småtärna. De två förstnämnda arterna häckar sent och ungarna kläcks under den livligaste säsongen av båtlivet i juli. Störningen från båtarna leder till att sjöfågelkullarna lättare faller byte
34
Itämeren pyöriäisen elvytyssuunnitelma (Återhämtningsplan för Östersjöns tumlare (Jastarniaplanen))
Andersson, M. H., Dock-Åkerman, E., Ubral-Hedenberg, F. & Öhman, M.C. 2007. Swimming behavior of roach
(Rutilus rutilus) and three-spined stickleback (Gasterosteus aculeatus) in response to wind power noise and single-tone frequencies. Ambio 36: 636-638.
36
Vehanen, T., Hario, M., Kunnasranta M. och Auvinen H. 2010: Merituulivoiman vaikutukset rannikon kaloihin,
lintuihin ja nisäkkäisiin. Litteraturöversikt. VFFI utredningar 17/2010.
35
69
för stora måsfåglar. De nuvarande åtgärderna för att säkerställa ungproduktionen har inte varit tillräckliga. Båtfararna borde få information om hur störningarna från båtarna påverkar fåglarnas häckning och vid behov borde en del av omgivningarna kring häckningsskären fridlysas under häckningstiden.
Inget åtgärdsprogram eller plan som på det nationella planet strävar till att skydda Östersjön (bland
annat Finlands åtgärdsprogram för skyddet av Östersjön och inlandsvattnen, Finlands nationella kuststrategi) anvisar åtgärder för att minska effekterna av undervattensbullret.
Undervattensbullret i Östersjön ökar allteftersom till exempel fartygs- och båttrafiken och vattenbyggandet ökar. Undervattensbuller från propellrar är lågfrekvensljud och långvarigt bakgrundsbuller.
Därtill alstras undervattensbuller av ekolod som används av fartyg och båtar.
Undervattensbyggande medför kortvarigt och oregelbundet återkommande buller. För den marina
biotan kan detta ha större negativa konsekvenser än fortgående bakgrundsbuller. Detta kallas ofta
impulsivt buller. Exempelvis vid pålning av ett vindkraftverk i byggnadsskede har man uppmätt en
ljudtrycksnivå på 166–260 dB. De mest betydande konsekvenserna av offshore-vindkraft berör undervattensnaturen och särskilt i byggnadsskedet. Bullereffekterna under byggnadstiden kan emellertid
lindras med hjälp av olika tekniska tillämpningar eller genom att driva bort eventuella djur från bullerin37
fluensområdet innan bullret uppkommer . Under driften av vindkraftverken är bullerkonsekvenserna
38
mindre . De nuvarande åtgärderna för att dämpa bullret från byggandet är inte tillräckliga. I det första
skedet behövs ett rikstäckande register som samlar bullerkällorna och bullerstyrkorna för att underlätta
uppföljningen av vilka regionala effekter buller från byggande har och hur starka dessa effekter är.
Därtill bör enhetliga anvisningar utarbetas för minskning av bullret under byggnadstiden.
På det internationella planet har man börjat fästa uppmärksamhet vid undervattensbuller från handels39
fartyg. På våren 2014 antog IMO riktlinjer för minskningen av undervattensbullret från fartyg .
På det tolfte partsmötet (oktober 2014) under FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) godkändes rekommendationer för undersökning och kontroll av undervattensbuller. Rekommendationerna
uppmanar att utredda källorna till buller, bullrets styrka och regionala fördelning samt kartlägga förekomsten av arter som är känsliga för buller och fastställa tröskelvärden för dessa arter. Enligt rekommendationerna borde länderna inkludera kontroll av undervattensbuller i skötsel- och användningsplanerna av de marina skyddsområdena och sträva till att samarbeta såväl nationellt som internationellt
med de aktörer som producerar buller i syfte att begränsa och dämpa bullret samt utveckla tystare
teknologi för undervattensbyggande.
Allmänt taget är de nuvarande åtgärderna för undervattensbullret inte tillräckliga. Projektet BIAS (Baltic Sea Information on the Acoustic Soundscape), ett program som startades år 2012 för att kartlägga
undervattensbullret i Östersjön, hjälper till att utreda omfattningen av det buller som förorsakas av
fartygstrafiken och byggandet och ta fram metoder för bullerhanteringen i framtiden. Även annan verksamhet som siktar på att öka informationen om undervattensbullret och dess konsekvenser är viktig i
det första skedet. Informationen gör det möjligt att ta fram mer precisa åtgärder och att genomföra
dem i det sista skedet – ifall utredningarna förutsätter det.
5.7 Minskning av fysiska skador på och förluster av livsmiljöer på havsbottnen
Beträffande den kvalitativa deskriptorn om havsbottnens integritet (6) konstaterades att statusen i den
marina miljön var god. Motiveringen var att flera fysiska störningar, såsom muddring, deponering av
muddermassor, undervattenskablar och -rör samt övrigt byggande liksom effekterna av fartygs- och
båttrafikens propellerströmmar, vågor och ankringar är lokala. Dessutom idkas ingen för bottenförhållandena skadlig, tung bottentrålning i Finlands havsområden. Däremot ansågs de störningar som eutrofieringen har medfört för havsbottnen, såsom syrelöshet, vara betydande (se kapitel 5.1).
Muddring, deponering av muddermassor, täkt av havssand och grus, bottentrålning, byggande i havet,
nedläggning av kablar och rör samt stora fartyg som rör sig i de grunda skärgårdsområdena är aktiviteter som kan medföra fysiska skador såsom erosion och att havsbottnen täcks eller igenslammas
37
ACCOBAMS-;PÅ5/2013/Doc27: Guidance on underwater noise mitigation measures.
http://www.cbd.int/doc/meetings/mar/mcbem-2014-01/other/mcbem-2014-01-submission-accobams-01-en.pdf
38
Suomen Tuulivoimayhdistys ry: http:www.tuulivoimatieto.fi/vaikutukset_elaimiin
39
MEPC.1/Circ.833: “Guidelines for the Reduction of Underwater Noise from Commercial Shipping to Address
Adverse Impacts on Marine Life”.
70
eller att vattnet blir grumligt. Att livsmiljöer i havsbottnen går förlorade beror främst på att bottnen täcks
permanent med olika konstruktioner eller att nya farleder som kräver regelbunden muddring öppnas.
Muddring och deponering av muddermassorna, täkt av bottenmaterial samt byggande har lokala konsekvenser, men dessa är skadliga till exempel för naturtyper som är hotade, som har minskat i omfattning eller vars kvalitet har försämrats betydligt, såsom rödalgsamhällen, kransalgsängar samt
klipp- och stenbottnens blåstångssamhällen och kan till och med förstöra dessa helt. Muddring,
deponering och vattenbyggande har konstaterats ha skadliga konsekvenser även för de naturtyper
under vatten som nämns i bilaga I till habitatdirektivet:








1110 Sublitorala sandbankar
1130 Estuarier
1150 Kustlaguner
1160 Stora grunda vikar
1170 Rev
1610 Rullstensåsar (inkl. undervattenspartier)
1620 Småöar och skär i Östersjön (inkl. undervattenspartier)
1650 Smala brackvattensvikar
Skyddsnivån för alla dessa har bedömts som ogynnsam i Finlands rapportering om verkställandet av
habitatdirektivet. Täkt av havssand och grus är ett särskilt hot mot sandbankar.
Vattenbyggande har konstaterats medföra olägenheter till exempel för utter som klassificerats som
missgynnad (NT) liksom för den starkt hotade (EN) vattenfjärilsarten broknattsländan (Agrypnetes
crassicornis). Vattenbyggande utgör också ett mot de starkt hotade vattenväxterna småsvalting
(Alisma wahlenbergii), bred hästsvans (Hippuris tetraphylla), sjönajas (Najas flexilis), spädnajas
(Najas tenuissima) och ävjepilört (Persicaria foliosa) liksom ålgräs (bandtång) (Zostera marina)
(NT), som skapar bandtångsängar. Ur dessa arters synvinkel har åtgärderna för att hantera byggandet i vattendragen inte varit tillräckliga.
För att minska skadorna på och förlusterna av livsmiljöer på havsbottnen satte man år 2012 upp ett
mål om att den påfrestning som mänskliga aktiviteter medför för havsbottnen ska vara lokala och att
de kumulativa effekterna av dem inte ska förhindra den naturliga strukturen och funktionen i bottenekosystemen. Inga exaktare mål för havsbottnens integritet och dess belastning har fastställts internationellt eller nationellt, även om enskilda verksamheter som belastar bottnen har reglerats. Beträffande
detta tema är målet att åtgärderna ska bevara en god status.
Byggande i vattenområden regleras i markanvändnings- och bygglagen och byggande förutsätter ofta
tillstånd enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen. Byggande i havsområden planeras i allt högre grad
även inom ramen för havsplaneringen och planläggningen. Täkt av havssand och grus regleras i
markanvändnings- och bygglagen och i vattenlagen. För lyftning av marksubstanser från havsbottnen
krävs ett särskilt tillstånd och ett tillstånd enligt vattenlagen innan projekt kan genomföras. I statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (713/2006, 458/2006) förutsätts att
förfarandet tillämpas på projekt för tagande av sten, grus eller sand, om brytnings- eller täktområdets
3
areal överstiger 25 hektar eller om den substansmängd som tas ut är minst 200 000 m fast mått om
året.
Tung bottentrålning som förstör havsbottnen idkas inte i Finland. Strömming och skarpsill fiskas dock
med trålar som dras nära bottnen, men detta har inte visat sig ha någon större effekt på ekosystemen
i bottnen.
Syrefattigt och syrelöst vatten är omfattande och betydande problem. Förutom naturliga orsaker har
belastningen av näringsämnen och organisk materia bidragit till dessa problem. Problemen förekommer i en stor del av Finska viken och norra Östersjön. Åtgärderna har presenterats och bedömts i
kapitel 5.1, som behandlar eutrofiering och näringsbelastning. Halterna av skadliga ämnen i bottensedimenten överskred ställvis alla gränsvärden (kapitel 5.2).
I farlederna för handelssjöfarten görs underhållsmuddringar för att trygga användbarheten och för att
upprätthålla säkerheten. I samband med utvecklingen och underhållet av de statliga sjölederna riktas
2
muddrings- och deponeringsåtgärder nuförtiden till en yta av högst 5 km per år, när hela Finlands
2
marina område ända fram till den ekonomiska zonen utgör ca 83 000 km . Enligt vissa bedömningar
kan deponering av muddermassa i havet i vissa fall också förbättra statusen på den marina miljön.
Mer undersökningsdata behövs om effekterna av deponering och om den naturliga resuspensionen
för att det ska vara möjligt att göra en mer exakt bedömning av de totala konsekvenserna av mudd71
ring. Anvisningen för muddring och deponering av muddermassor, som syftar till att skydda känsliga
områden och områden som är viktiga för naturens mångfald, kommer att revideras före början av år
2015. Den reviderade anvisningen förväntas avsevärt förbättra kontrollen av tillståndspliktig muddring
och deponering av muddermassorna.
3
Muddring där mängden muddermassa överstiger 500 m förutsätter tillstånd från regionförvaltningsverket (vattenlagen 587/2011). Tillstånd behövs emellertid inte nödvändigtvis om det handlar om underhåll av en offentlig farled, men tillstånd ska ansökas ifall det finns risk för att muddringen till exempel förändrar vattenmiljön.
Foto Asko Sydänoja
3
Muddring där mängden muddermassa är mindre än 500 m görs till exempel när man bygger eller
underhåller hamnbassänger eller mindre bryggor eller när man anlägger grunden för nya fyllnadsområden, undervattenskonstruktioner, kablar och rör. Muddringarna varierar i omfattning men den sammanlagda massan av mindre muddringsåtgärder kan bli betydande. När det gäller muddring i liten
omfattning ska anmälan göras till den lokala NTM-centralen som bedömer om ett tillstånd enligt vattenlagen behövs för åtgärden.
Enligt vattenlagen är det förbjudet att äventyra de naturliga förhållandena i flador eller glon på högst
tio hektar. I enskilda fall kan tillståndsmyndigheten på ansökan bevilja undantag från detta förbud, om
målen för skyddet av de aktuella typerna av vattennatur inte avsevärt äventyras (2 kap. 11 § vattenlagen). I praktiken har anvisningarna och tillståndsförfarandet dock inte garanterat bevarandet av en
god status i de kustvikar som täcks av vegetation. Övervakningen och uppföljningen av muddringar är
marginal och därför är det svårt att göra en kvantitativ bedömning av konsekvenserna. Medborgarna
har inte nödvändigtvis heller någon uppfattning om hur skadliga effekter mindre muddringsåtgärder
kan ha för ekosystemen i havsbottnen. Påfrestningen av mindre muddringar är särskilt problematisk
på landhöjningskusten. För att skydda nyckelbiotoperna i havsbottnen borde särskild uppmärksamhet
fästas vid sådana mindre muddringar som omfattas av anmälningsförfarandet men som hotar de vegetationstäckta vikarna på kusten samt på samverkan mellan dessa muddringar. Att schemalägga
mindre muddringar till tider utanför växtperioden, mellan oktober och april, borde regleras striktare än
bara genom en rekommendation. En sådan begränsnings skulle inte gälla muddring av offentliga farleder. Information om effekterna av mindre muddringar som omfattas av anmälningsförfarandet och
om bästa praxis bör distribueras till dem som utför och dem som beställer muddringsarbeten.
72
Datasystem för uppföljningen och övervakningen av muddringar skulle effektivisera och underlätta
uppföljningen av miljökonsekvenserna i havsområdena. Det skulle också göra det möjligt att bedöma
behovet av förbättringar i nuvarande praxis och gällande lagstiftning. Att utveckla datasystem för detta
ändamål föreslås som ny åtgärd. Ett sätt att minska olägenheterna för havsbottnen är att främja ibruktagandet av gemensamma bryggor. Gemensamma bryggor skulle koncentrera båttrafiken och göra
det möjligt att utföra små muddringar inom ett snävare område. I anslutning till denna fråga föreslås
dock inga nya åtgärder.
Fysiska skador och förlust av livsmiljöer i havsbottnen orsakas även av byggande. Att bygga vindkraftverk och att lägga täckta kablar och rör längs bottnen är exempel på aktuella projekt. Bestämmelserna om bedömning av projektens miljökonsekvenser borde i princip säkerställa skyddet av bottnen
och MKB-anvisningar har föreskrivits bland annat för byggande av vindkraftverk. MKB-direktivet, som
håller på att revideras, och SMB-direktivet gör att större hänsyn tas till miljökonsekvenserna. På senare år har också nya anvisningar getts om vindkraft. Att man känner till undervattensnaturen är en av
de grundläggande förutsättningarna för en tillräcklig MKB-utredning. MKB-utlåtandena kan preciseras
med utgångspunkt i uppgifter från VELMU – programmet för inventering av den marina undervattensmiljön. Den regionala täckningen hos uppgifterna i VELMU bör kontrolleras och vid behov kompletteras. Det är viktigt att programmet fortsätter även efter år 2015.
40
I flera olika program har det föreslagits att en nationell plan för täkt av havssand och stenmaterial
borde utarbetas för att man ska kunna säkerställa havsbottnens integritet och en god status för naturtyperna och artbeståndet. Man har dock inte kommit vidare i denna fråga och därför borde arbetet
med att utarbeta en nationell plan för täkt av havssand och stenmaterial starta så fort som möjligt. Här
kan man utnyttja undersökningsdata från programmet VELMU om undervattensnaturen och särskilt
om vilka områden av havsbottnen som bör undvikas vid täktverksamheten.
5.8 Förhindrande av hydrografiska förändringar
De mänskliga aktiviteterna i Finlands havsområden har bara lokala effekter när det gäller hydrografin i
Östersjön, och därmed är statusen på den marina miljön god vad gäller deskriptor 7.
Att det finns störningar i de hydrografiska processerna betyder att det uppstått förändringar i arternas
levnadsförhållanden på havsbottnen och i de kemiska processerna, vilka i sin tur påverkar havsbottnens struktur och förhållanden. Det handlar i huvudsak om en lokal påfrestning som uppkommer när
sötvatten eller varmt vatten släpps ut till exempel från kraftverk, kärnkraftverk eller avloppsreningsverk, när vikar på kusten sluts med hjälp av bankar eller brokonstruktioner påverkar hydrografin. På
kusten har man observerat att statusen för bland annat kransalgsängar försämras till följd av hydrografiska förändringar. I områden med öppet hav bedöms konsekvenserna av mänskliga aktiviteter för
Östersjöns hydrografi vara tämligen obetydliga, om man bortser från Kvarken och Skärgårdshavet, där
omfattande byggande kan ha följder för hydrografin i hela havsområdet.
Hydrografiska förändringar övervakas och förebyggs med stöd av vattenlagen och statsrådets förordning om vattenhushållningsärenden. Om vattenbyggande och muddring ska anmälan alltid göras till
tillsynsmyndigheten, dvs. NTM-centralen, eller till kommunens miljöskyddsmyndighet. Byggande som
förändrar strömningsförhållandena i vattnet, såsom vägar som anläggs på en bank och vindkraftverk,
förutsätter i praktiken alltid tillstånd enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen. Tillståndet förutsätter
ofta också att tillståndshavaren övervakar miljökonsekvenserna av verksamheten. Vid behov går man
därtill projektvis igenom förfarandet enligt MKB-lagen för att utreda miljökonsekvenserna av projektet
och ge intressentgrupperna möjlighet att påverka projektets genomförande. På verksamhet som förorenar miljön tillämpas miljöskyddslagen. Naturvårdslagen främjar skyddet av naturens mångfald.
Största delen av de nuvarande åtgärderna som gäller hydrografiska förändringar är lokala åtgärder
som bidrar till att förbättra strömningsförhållandena i kustområdet antingen genom att man muddrar
strömningsfårorna i områden som vuxit igen eller bygger eller restaurerar flödesöppningar under vägar
som anlagts på bankar. De lokala åtgärderna är tillräckliga, men det torde finnas behov av en mer
omfattande utredning om restaureringsbehovet per kustområde. På nationell nivå, dvs. för hela havsområdets del, finns det inte tillräcklig med information om omfattningen av sådan verksamhet som
orsakar hydrografiska förändringar eller verksamhetens konsekvenser för den marina miljön. De nuva40
Bland annat För naturen – till nytta för människan, handlingsprogram för bevarande och hållbart nyttjande av
den biologiska mångfalden 2013–2020, Finlands program för skydd av Östersjön samt Suomen luontotyyppien
uhanalaisuusarvio (Hotbedömning av Finlands naturtyper) och des handlingsprogram.
73
rande åtgärderna tar inte tillräcklig hänsyn till förändringar i hydrografin, men betraktas som tillräckliga
för bevarandet av en god status.
5.9 Säkerheten inom sjöfarten och utsläpp från fartyg
Ett allmänt mål är att sjöfarten ska vara trygg och ha så liten negativ miljöpåverkan som möjligt. I framtiden måste allt större uppmärksamhet fästas vid säkerheten inom sjöfarten eftersom de ökande oljeoch kemikalietransporterna och passagerarfartygstrafiken ökar risken för olyckor som kan vara förödande för stora områden i miljön. Fartygstrafiken och dess sidoverksamheter har många slags miljökonsekvenser som berör flera olika deskriptorer för den marina statusen. Invasiva främmande ämnen
som sprids med barlastvattnen från fartyg (deskriptor 2) hotar Östersjön. Sjöfarten har direkta konsekvenser även för eutrofieringen och nedskräpningen (deskriptorerna 5 och 10) samt för undervattensbullret (deskriptor 11). Vidare påverkar regelbunden muddring av fartygslederna havsbottnens integritet (deskriptor 6) och halterna av främmande ämnen i biota (deskriptorerna 8 och 9).
Förutom i detta kapitel har miljöbelastning som hänger samman med sjöfarten behandlats i följande
kapitel: näringsbelastningen i kapitel 5.1, spridning av invasiva främmande arter med barlastvatten i
kapitel 5.4 och undervattensbuller från fartyg i kapitel 5.6.
Om det inträffar en oljeolycka kan miljöskadorna vara mycket omfattande och långvariga. Olja påverkar ekosystemet i hela Östersjön, men till exempel i områden där vatten- och strandfåglar häckar och
samlas under flyttning kan skadorna vara mycket stora och återspeglas i hela Östersjöns population.
Också däggdjur såsom sälar kan mista sin värmeisoleringsförmåga till följd av en oljeolycka och till
och med dö av hunger. Skulle en oljeolycka inträffa när fiskarna leker kan leken förstöras och fiskpopulationen minska betydligt.
5.9.1 Styrning av sjötrafiken för att trygga sjösäkerheten
Sjösäkerheten består av navigeringssäkerhet, fartygssäkerhet och säkerhetsåtgärder för sjöfarten.
Aktuella navigeringsdata, farleder som märkts ut på tillbörligt sätt och en fungerande trafikstyrning är
centrala faktorer i navigeringssäkerheten. I fartygssäkerheten ingår fartygsteknisk sjöduglighet och
personalens kompetens.
På Finlands kuster är styrningen av trafiken i nyckelposition när det gäller att trygga sjösäkerheten.
Fartygstrafiktjänsten VTS (Vessel Traffic Service) och rapporteringssystemet för fartyg GFREP (Gulf
on Finland Reporting System) är de viktigaste trafikstyrningsmetoderna. VTS följer trafiken längs farlederna på kusten och skickar fartygen meddelanden, samordnar fartygstrafiken och ger vid behov
navigeringshjälp. GOFREP är ett obligatoriskt rapporteringssystem för fartygstrafiken i Finska viken.
Systemet täcker de internationella vattnen i Finska viken. Övervakningen och rådgivningen till fartygen
genomförs som ett samarbete mellan trafikcentralerna i Finland, Estland och Ryssland. De nuvarande
åtgärderna är i hög utsträckning tillräckliga, men ytterligare åtgärder behövs för att utveckla trafikstyrningen och förbättra det elektroniska realtidsutbytet av information mellan fartygen och VTScentralerna till exempel i anslutning till väder-, sjögångs-, vattenstånds- och isförhållanden samt exceptionella situationer.
5.9.2 Sjömätning säkerställer farlederna för sjöfarten
Antalet fartyg har ökat och särskilt tankfartygen har ökat i storlek. Därför är uppgifter som sjökartläggningen publicerar om djupen i de farleder som fartygen använder en viktig säkerhetsfrämjande åtgärd.
I Finland utgör farlederna för handelssjöfarten ca 3 900 kilometer och kustfarlederna ca 8 200 kilometer. Sjökartläggningen vid trafikverket publicerar tryckta och digitala sjökort över havs- och sjöområdena i Finland och ansvarar för den kontinuerliga uppdateringen av korten. Sjökartläggningen upprätthåller en materialtjänst med sjökartläggningsdata och ger ut andra publikationer med anknytning till sjökort. Skyddshamnar som förutsätts för sjönödssituationer och farlederna till dessa har kartlagts i Finska viken och som bäst görs mätningar till skyddshamnarna i Skärgårdshavet, på Åland och i Bottniska
viken.
Genomförandet av HELCOM:s sjömätningsplan är den mest betydande av de nuvarande åtgärderna
inom sjökartläggningen. Målnivån beräknas vara uppnådd år 2016. Sjömätningar och djupkartläggningar kommer enligt planen att utvidgas till närområdena kring de normala rutterna. Dessutom grundade kommissionen år 2013 en Östersjö-databas (BSHC-portal) (Baltic Sea Hydrographic Commis74
sion) för distribution av data om djup och bottentopografi i Östersjön. Behovet av ytterligare åtgärder
kan bedömas först när HELCOM:s sjömätningsplan har färdigställts efter år 2016.
5.9.3 Ökande olje- och kemikalietransporter och risken för en miljöolycka
Antalet oljetransporter i Östersjön och särskilt i Finska viken har ökat och ökar alltjämt kraftigt till följd
av den växande oljeexporten från Ryssland. Av denna anledning har man på senare år satsat långsiktigt på att bekämpa olje- och kemikalieskador från fartyg.
Enligt en effektivitetsrevisionsberättelse som Statens revisionsverk publicerade år 2014 (Hantering av
och ansvarsfördelning vid fartygsoljeskador på Finska viken, 2/2014) är Finlands och grannländernas
gemensamma förmåga att bekämpa miljöskador ute på öppna havet nästan på en tillräcklig nivå. Enligt Statens revisionsverk hänger de största bristerna i Finlands bekämpningsberedskap samman med
bekämpning i yttre skärgården, mellanlagrings- och behandlingskapaciteten av uppsamlad olja och
oljehaltigt avfall samt beredskapen för kemikalieskador. Brister finns även i bekämpningspersonalens
omfattning och i kompetensnivån hos de instanser som medverkar i bekämpningen. I effektivitetsrevisionsberättelsen konstateras att resurserna för Finlands miljöcentrals expertgrupp för miljöskador har
skurits ner på senare år och att kompetensbasen har förändrats. Resurserna kommer inte att räcka till
för ledning av bekämpningsarbetet i framtiden om de inte kompletteras och bekämpningskompetensens kontinuitet säkerställs.
Statens oljebekämpningsmyndigheter och räddningsverken har lagt fram en plan om gemensam anskaffning av tio nya oljebekämpningsbåtar av klass I till Finska viken och Skärgårdshavet, men eftersom inget slutgiltigt beslut har fattats har planen inte ännu satts i verket. En del av de befintliga medelstora oljebekämpningsfartygen har föråldrad teknik och bekämpningsutrustning, och därför bör
satsningar göras på att ersätta dessa under de närmaste åren. Oljebekämpningsmaterielen på fartygen bör moderniseras med hjälpmedel som gör att bekämpning kan utföras även när det är mörkt.
Även för bekämpningen av fartygskemikalieolyckor behövs både ny utrustning och utbildning av personalen.
För bekämpning av oljeolyckor har Finlands miljöcentral tagit i bruk lägesbildssystemet BORIS (Baltic
Oil Response Information System) via vilket de myndigheter som deltar i oljebekämpning får aktuell
information om oljeskadan, dess utbredning och bekämpning. I systemet har man också registrerat
uppgifter om skyddsområden (RAMSAR, Natura 2000, BSPA-, IBA-områden), sälskyddsområden,
viktiga lekområden för fiskar, viktiga häckningsområden för sjöfåglar, de viktigaste flyttvägarna för
sjöfåglarna, samlingsplatser för dem under vintern samt förekomsten av livsmiljöer för utrotningshotade arter. Utifrån naturdata och oljebekämpningsmaterielens positionsdata kan man rikta bekämpningsåtgärderna till områden där de ger största nytta med tanke på vädret, vågorna och isläget.
Det bör finnas en tillräcklig bekämpningsberedskap för oljeskador, men också en tillräcklig mottagningskapacitet för uppsamlad olja. Längs kusten, särskilt i Finska viken och Skärgårdshavet, ska det
finnas tillräckligt tätt med mottagningsplatser. En tillräcklig bekämpningsberedskap och mottagning av
uppsamlad olja bör beaktas i regionala oljebekämpningsplaner vars genomförande stöds med medel
ur oljeskyddsfonden. Oljeskyddsfonden är en fond utanför statsbudgeten.
5.9.4 Fartygens luftutsläpp
De internationellt reglerade utsläppen av svavel och näringsämnen i luften är de mest betydande fartygsutsläppen för Östersjön. Fartygens utsläpp av kväveoxider behandlades i anslutning till eutrofiering i kapitel 5.1. Av de nuvarande åtgärderna träder kvävebestämmelserna i luftvårdsbilagan till
MARPOL-konventionen (Annex VI) och EU:s kvävedirektiv i kraft 1.1.2015. Myndigheterna i SECAländerna (Sulphur Emission Control Areas) funderar på olika sätt att övervaka efterföljandet av bestämmelserna om kväve i bränsle. År 2013 grundade Europeiska kommissionen Sustainable Shipping
Forumin (ESSF), som behandlar ordnandet av tillsynen. Till följd av regleringen av bränslekväve ska
alla hamnar ha kapacitet att ta emot vatten och slam från kvävereningen. Detta kan övervakas i samband med hamnarnas miljötillstånd: kravet på tillräcklig mottagningskapacitet antecknas i miljötillståndet.
För att minska på avgasernas störningseffekter och för att komma ifrån beroendet av olja borde man
främja användningen av flytande naturgas dvs. LNG (liquefied natural gas) som bränsle för fartygen.
Detta förutsätter åtminstone dual-fuel-teknik som fungerar med en blandning av gas och diesel och en
infrastruktur som stöder användningen av LNG. För främjandet av LNG behövs en ny åtgärd.
75
På det hela taget kan tillräckligheten hos de åtgärder som förknippas med sjöfarten bedömas först när
de har varit i kraft en tid.
5.10 Åtgärder inom havsplaneringen
Målet för direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden (89/2014/EU), som godkändes år
2014, är att främja en hållbar användning och en effektiv förvaltning av de marina områdena genom
upprättandet av ramar för ett systematiskt och öppet beslutsfattande. Medlemsstaterna ska upprätta
och genomföra en havsplan eller -planer där man även tar hänsyn till växelverkan med kustområdet. I
planerna ska ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter beaktas med tillämpning av ekosystemansatsen. Med hjälp av direktivet strävar man också efter att främja en hållbar utveckling inom energiproduktionen, sjötrafiken, fisket och vattenbruket samt förbättra miljöns kvalitet och effektivisera naturskyddet. Målet är en anpassning till konsekvenserna av klimatförändringen. När en plan utarbetas ska
havsområdenas särdrag, befintliga och eventuella framtida aktiviteter samt deras konsekvenser för
miljön, naturresurserna och varandra beaktas. Medlemsländerna ska samarbeta med andra stater i
samma havsområde och i mån av möjlighet sträva efter att även samarbeta med tredje länder. Att
havsplanen är aktuell bör kontrolleras med tio års mellanrum.
HELCOM och VASAB (Vision and Strategies around the Baltic Sea – samarbete mellan regeringarna i
Östersjöstaterna när det gäller regionplanering) tillsatte år 2010 en gemensam arbetsgrupp för havsplaneringen: HELCOM-VASAB MSP WG. Arbetsgruppen stöder utvecklingen av havsplaneringen i
Östersjöområdet. Den har till uppgift att utveckla samarbetet och informationsutbytet mellan länderna
särskilt när det gäller ekosystemansatsen, det kunskapsunderlag som behövs för havsplaneringen och
förfarandet för deltagande.
Finlands kuststrategi (2006) har utarbetats på basen av Europaparlamentets och rådets rekommendation om genomförandet av integrerad användning och vård av kustområden i Europa. Kuststrategin
täcker havs- och landområden på bägge sidorna av strandlinjen samt skärgården. Integrerad användning och vård av kustområden (ICM) grundar sig dels på en bred och dels på en långsiktig aspekt där
man strävar till att beakta det inbördes beroendet mellan de naturliga systemen och de mänskliga
aktiviteter som påverkar kustområdena och att göra förberedelser för kommande generationers behov.
Strategin fokuserar på ekosystemansatsen och på beaktandet av kustområdenas lokala särdrag.
Kuststrategin ger en heltäckande presentation av hur olika sektorer enbart med befintliga metoder kan
främja och idka en hållbar användning av kusten. Kuststrategin uppmuntrar också till regionalt samarbete och till utarbetande av regionala kuststrategier.
Markanvändnings- och bygglagen tillämpas på finska territorialvatten. Kommunerna och landskapsförbunden ansvarar för planeringen av markanvändningen och kan utarbeta till exempel generalplaner
eller landskapsplaner för sina havsområden. Landskapsplanerna kan täcka hela landskapet inklusive
havsområdena eller delar av landskapet, eller bara behandla vissa sektorer såsom vindkraft eller
skydds- och rekreationsområden. I de nuvarande landskapsplanerna har flera olika användningsändamål anvisats för havsområdena. Dessa är vanligtvis reserveringar som gäller naturskydd, fartygsleder, kulturarvet, försvarsmaktens områden, täkt av jordmaterial eller vindkraft.
För närvarande är direktivet en tillräcklig befintlig åtgärd inom havsplaneringen. På det nationella planet svarar planeringen och planläggningen enligt markanvändnings- och bygglagen bra på kraven i
direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden till den del som gäller territorialvattnen. I direktivet omfattar planeringen av havsområdena även den ekonomiska zonen. I det nationella verkställandet av direktivet omfattar planeringen även den ekonomiska zonen och beaktar också bland annat
kraven på en havsförvaltningsplan. Direktivet förutsätter vidare att växelverkan mellan hav och land
ska beaktas vid utarbetandet av havsplaner. För närvarande granskas växelverkan bland annat i planläggningsprocessen. Växelverkan har granskats särskilt i den nationella kuststrategin.
Målet med planeringen av havsområdena är att skapa förutsättningar för en hållbar användning av
havet och trygga funktionerna i ekosystemen genom att utarbeta havsområdes planer och via dessa
arbeta för en förbättring av statusen i den marina miljön. I havsplanerna kan man granska och utreda
behov som gäller områdesanvändningen för ett vidare område än själva planeringsområdet. Den nationella planen för styrning av vattenodlingarnas placering kan nämnas som exempel på en nationell
bakgrundsutredning av det här slaget. Resultaten av planen kan beaktas vid planeringen av områdesanvändningen till exempel när en plan utarbetas eller verksamhet planeras för ett havsområde.
Genom att kartlägga var flyttfåglarna vilar och äter i Östersjöområdet och beakta resultaten av en sådan kartläggning i havsplaneringen skulle man kunna undvika att de viktigaste livsmiljöerna för över76
41
vintrande fåglar förstörs. (HELCOM gav en rekommendation om detta år 2013 ). Sjöfåglar som flyttar
till och övervintrar i Finland (bland annat svärta, ejder, storlom, alfågel och sjöorre) utsätts för belastning bland annat när man bygger vindkraftverk, då sådana grunda ställena där dessa arter vilar och
söker föda vintertid även lämpar sig för vindkraftsbyggande. De befintliga åtgärderna har inte varit
tillräckliga för att säkerställa de viktigaste flyttnings- och övervintringsområdena för arterna.
5.11 Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder
Enligt bedömningen av nuläget är statusen inte god när det gäller livsmiljöernas kvalitet och förekomst
samt arternas fördelning och abundans (deskriptor 1), eftersom användningstrycket på havet har ökat.
Nästan alla miljöpåfrestningar som behandlats i kapitel 5 har konsekvenser för naturens mångfald. I
det här kapitlet behandlas särskilt situationen i nätverket av marina skyddsområden och behovet av att
förbättra situationen. Därtill granskas direkta skyddsåtgärder i anslutning till naturtyper och arter som
kategoriserats som utrotningshotade eller regressiva men som inte behandlats i de tidigare kapitlen.
Tillräckligheten hos de nuvarande åtgärderna bedöms.
5.11.1 Marina skyddsområden
Inom ramen för FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) och den år 2010 fastställda biodiversitetsstrategin Aichi 11 har 10 % av arealen satts upp som mål för de marina naturskyddsområdenas
täckning. Därtill fastställde HELCOM:s ministermöte år 2010 att arealmålet på 10 % ska uppnås även
separat i varje bassäng av Östersjön. CBD:s Aichi 11-mål har förutom arealmålet som mål att de
skyddade områdena ska vara tillbörligt vårdade och ekologiskt och regionalt representativa, och därtill
väl sammankopplade sinsemellan och förenade med större landskapshelheter. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) har dessutom föreslagit att skyddsområdena borde täcka 20 % av varje typ av
livsmiljö.
Marina områden skyddas på flera olika grunder. Därför kan ett skyddsområde ha flera olika skyddsstatus och höra till flera olika nätverk av skyddsområden.
Skyddsområdena täcker 9,9 % av Finlands havsområden och därmed har CBD:s mål nästan uppnåtts. Antalet marina skyddsområden har ökat under de senaste decennierna bland annat tack vare
Natura 2000-nätverket. Största delen av Finlands marina skyddsområden hör till EU:s Natura 2000nätverk. Natura 2000-områdena täcker ca 8,4 % av havsarealen. HELCOM MPA (Marine Protected
Areas)-områdena, vilka utgör Östersjöområdets gemensamma nätverk av skyddsområden, täcker ca
6,7 % av havsarealen i området och överlappar till stor del med Natura 2000-områdena. Det finns fem
marina nationalparker och endast en av dem syftar till att skydda mångfalden i undervattensmiljön.
Fredade skyddsområden som ligger i privatägda områden utgör ca 1,5 % av arealen i havsområdet.
Därtill har Finland ett världsarvsprojekt på UNESCO:s lista i Kvarken och ett biosfärområde i Skärgårdshavet samt ett flertal objekt som omfattas av våtmarkskonventionen Ramsar.
42
I HELCOM:s bedömning år 2013 konstaterades att det bassängspecifika målet på 10 % har uppnåtts
i alla bassänger i Östersjön med undantag för bottniska viken och Östersjöns huvudbassäng. Vad
gäller Bottniska viken har Finland och Sverige ansvar för skyddsområdena. Beträffande denna bedömning bör man komma ihåg att den inte omfattade alla marina skyddsområden i Finland, endast
Natura 2000- och HELCOM MPA- områden.
De nuvarande åtgärderna, såsom åtgärderna i HELCOM:s BSAP och i Finlands program för skydd av
43
Östersjön , har fortskridit men inte till alla delar varit tillräckliga för skyddet av undervattensnaturen i
de marina skyddsområdena.
Den svaga statusen avr skyddsområdena i den ekonomiska zonen förbättrades i och med statsrådets
förslag till EU-kommissionen 1.3.2012 om inrättandet av fem SCI-områden i de öppna havsområdena.
Avsikten är att anvisa dessa som HELCOM MPA-områden år 2015. Därtill pågår en komplettering av
41
HELCOM Recommendation 34E-1 Safeguarding important bird habitats and migration routes in the Baltic Sea
from negative effects of wind and wave energy production at sea.
42
HELCOM 2013 HELCOM PROTECT - Overview of the status of the network of Baltic Sea marine protected
areas. 31pp.
43
Finlands handlingsprogram för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden och HELCOM
BSAP (Baltic Sea Action Plan) eller åtgärdsprogrammet för skyddet av Östersjön, Finlands program för skydd av
Östersjön, åtgärdsprogram i anslutning till skyddet av naturtyper, såsom strandskyddsprogrammet.
77
Natura 2000-nätverket och uppgifterna om det. Här strävar man till att utreda eventuella behov av
komplettering särskilt när det gäller undervattensnaturen ute på öppna havet. Eventuella kompletteringar särskilt ute på öppna havet skulle förbättra täckningen för nätverket av marina skyddsområden.
Det är tänkt att beslut om dessa frågor ska fattas år 2015. Det övergripande behovet av att komplettera nätverket av skyddsområden bör granskas så fort som möjligt. Enligt en preliminär kartgranskning
som gjordes av Forststyrelsen förefaller det som om de största bristerna i nätverket av skyddsområden finns nära fastlandet. Det stora antalet privata ägare av mark- och vattenområden försvårar inrättningen av vidsträckta skyddsområden.
CBD:s Aichi 11-mål har förutom arealmålet som mål att de skyddade områdena ska vara tillbörligt
vårdade och ekologiskt och regionalt representativa, och därtill väl sammankopplade sinsemellan och
förenade med större landskapshelheter. Uppnåendet av dessa mål förutsätter att de nuvarande åtgärderna effektiviseras och nya åtgärder tas fram. Även om nätverket av skyddsområden utvecklas i rätt
riktning beträffande arealen, kan ytterligare förbättringar göras särskilt i kvaliteten på nätverket.
I de flesta fall räknas vattenområdena inte med i naturskyddsområdena, vilket försvårar skyddet av
naturvärdena under vattnet. Ett exempel på detta är Östra Finska vikens nationalpark som endast
omfattar markområden, inga havsområden. I havsområdena verkställs Natura 2000-områdena ofta
med stöd av vattenlagen. Vattenlagen ger dock inte i alla situationer ett tillräckligt skydd av undervattensnaturens mångfald. När vattenområden som är viktiga för skyddet av undervattensnaturen ansluts
till befintliga områden och eventuellt fridlyses, ska detta göras med utgångspunkt i uppgifterna från
projektet VELMU.
Informationen om undervattensnaturen har preciserats först på senare år och därför har de marina
skyddsområdena inte på bästa möjliga sätt tillgodosett behoven av att skydda undervattensnaturen.
Med hjälp av den information som genereras i programmet VELMU kan man bättre motivera valet av
områden. HELCOM:s listor på hotade arter och naturtyper från år 2013 har också gett stora mängder
information om statusen på arterna och naturtyperna i Östersjön. Vid val av nya områden eller utvidgning av befintliga områden borde större uppmärksamhet fästas på skyddat av utrotningshotade arter
och naturtyper samt funktionella helheter. Motsvarande anvisningar ges också i HELCOM MPArecommendation, som godkändes av HELCOM år 2013
När skyddsområden inrättas eller utvidgas bör större uppmärksamhet förutom på arterna och naturtyperna i bilagan till habitatdirektivet även riktas på nationella utrotningshotade arter och naturtyper som
är viktiga för naturens mångfald och ekosystemens funktion. Nätverket Natura 2000 är ett bra sätt att
skydda den värdefulla naturen, men i de marina områdena är det skydd som nätverket erbjuder inte
tillräckligt med hänsyn till undervattensnaturen. Natura 2000 grundar sig på habitat- och fågeldirektiven, vilka strävar till garantera en gynnsam skyddsnivå för de arter och naturtyper som EU anser viktiga. Arterna och naturtyperna i Östersjön har bara behandlats i liten grad i denna reglering på unionsnivå. Största delen av de naturtyper i Östersjön som inkluderades i hotbedömningen av Finlands naturtyper (2008) hör åtminstone delvis till de marina naturtyperna i habitatdirektivet, men Finlands indelning i naturtyper är finare än indelningen av naturtyper i bilaga I till habitatdirektivet. Informationen
om naturtyperna och deras indelning har ökat (t.ex. informationen från projektet VELMU och klassificeringen av Östersjöns naturtyper enligt HELCOM HUB från år 2013), men tillsvidare har denna färska information utnyttjats bara i liten omfattning för verkställandet av habitatdirektivet. All tillgänglig
information om naturtyperna bör utnyttjas på en så detaljerad nivå som möjligt även vid verkställandet
av habitatdirektivet. Beträffande arterna beaktar inte heller artlistan i bilaga IV till habitatdirektivet
mångfalden i den marina naturen eftersom den bara omfattar några kärlväxter och ryggradslösa djur
men till exempel inga alger. Den finska bedömningen av hotade arter är också bristfällig med hänsyn
till många marina artgrupper, såsom skaldjur och blötdjur. En komplettering av nätverket av skyddsområden borde övervägas med beaktande av ovan nämnda frågor. I denna process bör förhandlingsmekanismerna i anslutning till 17 a § i naturskyddslagen 17 a § (lag om ändring av naturvårdslagen 58/2011), vilka nämns i regeringens proposition 99/2009, särskilt uppmärksammas.
Syftet med HELCOM MPA-områdena är att skydda naturmiljöer som är representativa och viktiga med
hänsyn till Östersjöns naturvärden och utrotningshotade naturtyper och arter i Östersjön. Numera fattas beslut om HELCOM:s MPA-skyddsområden (tidigare BSPA) genom ett nationellt förfarande, där
beslutsfattandet har harmoniserats med beslutsförfarandet för Natura 2000-områdena. Det egentliga
syftet med HELCOM MPA-nätverket är att skydda Östersjöns naturvärden och särskilt de utrotningshotade naturtyperna och undervattensarterna. Det vore ändamålsenligt att utvärdera de juridiska och
andra förutsättningar genom vilka man kunde främja uppnåendet av de för HELCOM MPA-nätverket
uppsatta målen.
78
Naturvärdena i naturskyddsområdena tryggas genom fridlysningsbestämmelser. Förutom fridlysningsbestämmelserna kan man reglera aktiviteter och friluftsliv i området med regionvisa ordningsbestämmelser. För ett område kan man också utarbeta skötsel- och användningsplaner med specificerade
åtgärder för ordnandet av vården och användningen. Beredning av skötsel- och användningsplaner
bör framskrida effektivare för att alla marina skyddsområden ska få uppdaterade och kompletterade
skötsel- och användningsplaner senast år 2018. För detta ändamål föreslås en ny åtgärd. När skötseloch användningsplaner uppdateras och kompletteras bör man också granska möjligheterna av att öka
på åtgärderna för att skydda sådana arter och naturtyper som är känsliga, utrotningshotade eller viktiga med hänsyn till naturens mångfald.
Fridlysningsbestämmelserna i privata naturskyddsområden varierar efter område. Det finns ingen
samlad information om detta och därför är det inte möjligt att skapa en helhetsbild av skyddet i områdena. Uppgifter om fiskebegränsningar i privata naturskyddsområden i Finska viken har samlats till en
geografisk databas. Av uppgifterna framgår också vilka fridlysningsområden och övriga fiskebegränsningar som fastställts av fiskeområdena. En kommersiell, uppdaterbar publikation har riktats till de
fritidsfiskare som rör sig i området. Vid planeringen av havsvården är målet att samla uppgifterna om
fridlysning i alla privata marina naturskyddsområden i Finland till ett geodatasystem. Detta kommer att
möjliggöra bedömning av hur nätverket av havsområden fungerar och ge medborgarna information
om naturvärdena i skyddsområdena. Detta föreslås som ny åtgärd för havsvården.
Det är viktigt att säkerställa att programmet VELMU fortsätter efter år 2015. Programmet kan ge mer
exakt, detaljerad och aktuell information om undervattensnaturen i skyddsområdena. Den nya informationen kan utnyttjas för utarbetande och komplettering av skötsel- och användningsplaner, för uppföljning av utvecklingen i områdena och för utfärdande av bestämmelser om fridlysning.
Foto Pasi Relanto
5.11.2 Övriga åtgärder i anslutning till säkerställandet av naturens mångfald
44
I hotbedömningen av Finlands naturtyper år 2008 bedömdes hälften av naturtyperna under vattnet
vara hotade. Hotbedömningen grundade sig på bristfälliga data trots att programmet VELMU åren
2004–2014 breddade kunskapsbasen om naturtyperna under vattnet. Mer detaljerad information om
förekomsten av naturtyper under vattnet och vilka hot de utsätts för behövs emellertid för att man bättre ska förstå behoven av att skydda undervattensnaturen och möjligheterna i anslutning till detta.
44
Osa 1: Tulokset ja arvioinnin perusteet https://helda.helsinki.fi/handle/10138/37930, Osa 2: Luontotyyppien
kuvaukset https://helda.helsinki.fi/handle/10138/37932
79
Flador och glosjöar räknas till kustnära laguner. I naturligt tillstånd är de värdefulla för både den marina och den kustnära naturens mångfald. Det är vanligt att fiskar leker och producerar yngel i lagunerna. Lagunerna är också viktiga livsmiljöer för sjöfåglar och därmed produktionsområden för ekosystemtjänster. Laguner skyddas med stöd av vattenlagen. De nuvarande åtgärderna för att utreda statusen på dessa områden och de relaterade restaureringsåtgärderna har inte genomförts. Med tanke
på naturens mångfald är det viktigt att utreda vilka flador och glosjöar som skulle lämpa sig bäst för
restaurering. Restaureringsåtgärder bör prövas och i behövlig omfattning genomföras på basen av
erhållna uppgifter.
I utredningen: Luontotyyppisuojelun nykytilanne och kehittämistarpeet - Lakisääteiset turvaamiskeinot
(Nuläget och behov av utveckling inom skyddet av naturtyper - Lagstadgade skyddsmetoder) föreslås
att bandtångsängar, kransalgssängar och undervattensåsar ska införas bland de skyddade naturtyperna i 2 kap. 11 § i vattenlagen. Genom att främja åtgärden kunde man förutom dessa naturtyper
förbättra statusen för de arter som förekommer inom naturtyperna. Naturtyperna bör inkluderas i vattenlagen så fort som möjligt. Ett annat alternativ vore att granska möjligheten att skydda dem med
stöd av naturvårdslagen. I samband med revideringen av naturvårdslagen är det skäl att se över mekanismerna för det nationella verkställandet av de HELCOM-skyldigheter som är viktiga för skyddet av
undervattensnaturen och Östersjön.
HELCOM har som mål att utarbeta en ny rekommendation om skyddet av hotade naturtyper och arter
i hela Östersjön under år 2015. Hotbedömningen av Finlands naturtyper kommer att uppdateras kanske redan år 2018 och senast år 2020. Nästa hotbedömning av Finlands arter blir klar år 2020. De
åtgärder som följer av rekommendationens verkställande bör samordnas med arbetet av att ta fram
hotbedömningar.
Om programmet VELMU fortsätter efter år 2015 blir det möjligt att utreda statusen av ett antal marina
ryggradslösa djur som det hittills bara finns bristfälliga uppgifter om. Hotbedömningen av dessa arter
borde inkluderas i nästa bedömning av Finlands arter år 2020. När det gäller blötdjur är östlig snytessnäcka (Bithynia leachi), trubbig sumpsnäcka (Viviparus viviparus) och spetssumpsnäcka (Viviparus contectus) exempel på bristfälligt kända arter (DD).
Stor natebock, som hör till gruppen skalbaggar, påträffas i Europa endast i Finland. Arten har betecknats som sårbar och i naturvårdslagen har den fridlysts och kategoriserats som en art som kräver
särskilt skydd. Stor natebock finns med bland arterna i bilaga II till habitatdirektivet. Arten är Finlands
nationella ansvarsart och dess skyddsnivå har konstaterats vara ogynnsam. Några skyddsområden
har avgränsats för arten, av vilka tre finns inom Natura 2000-områden. Arten lever i grunda och skyddade vikar där den främst livnär sig på borstnate och slingor. Det finns brister i kännedomen om artens levnadsvanor. Eutrofieringen med igenväxande grunda vatten och förändringar i strandvegetationen utgör hot mot arten, likaså muddring, underhåll av farleder och vattenbyggande samt båtliv i de
avgränsade områdena med artens livsmiljöer. Information om artens förekomst och hoten mot arten
bör spridas på olika sätt.
Genom att begränsa sjötrafiken kunde man delvis förbättra statusen för följande kransalger: svedsträfse (Chara braunii), raggsträfse (Chara horrida), blekslinke (Nitella hyalina) och stjärnslinke
(Nitellopsis obtusa). Sjötrafiken är ställvis begränsad, men bristen på information om dessa arters
förekomst gör att begränsningarna inte kan riktas till rätta områden. Även här skulle en fortsättning på
programmet VELMU göra det möjligt att undersöka statusen på de platser där arterna växer och utreda eventuella nya förekomster.
Den ökande båttrafiken kan störa ungproduktionen även för bergand, svärta, gravand och småtärna. Eftersom de två först nämnda arterna häckar sent, kläcks kullarna under den livligaste båtsäsongen i juli. Störningarna från båtlivet gör att kullarna lätt faller byte för stora måsfåglar. De nuvarande
åtgärderna för att säkerställa ungproduktionen har inte varit tillräckliga. Även svarthakedopping hotas mest av störningar som beror på människan. På senare år har arten brett ut sig kraftigt i skärgården, men på samma gång har häckningsplatserna i inlandet lämnats öde. I de grunda och skyddade
vikarna i skärgården utsätts fåglarnas bon och kullar för störningar från båttrafiken. De nuvarande
åtgärderna har inte varit tillräckliga för att säkerställa häckningen. Båtfarare och andra som rör sig i
naturen bör ges information om störningar under häckningstiden och vilka konsekvenser de har för
fåglarna. Likaså bör man överväga att införa begränsningar av rätten att röra sig i viktiga häckningsområden.
När det gäller sjöfåglar som äter bottendjur och fiskar bör man bedöma effektiviteten och tillräckligheten av de nuvarande åtgärderna. I synnerhet skyddsområdenas täckning, eliminering av små rovdjur
och jaktpraxisen borde bedömas och effektiviseras i samarbete med Forststyrelsen och Viltcentralen.
80
Vidare borde uppföljningen av förändringar i sjöfågelbestånden och bedömningen av åtgärdsbehoven
få en bredare koppling till hela Östersjön. Eventuella artspecifika förvaltningsplaner borde göras både
på det nationella planet och för hela Östersjön.
Förvaltningsplanen för Östersjöns sälstammar (2006) har som mål att bevara en gynnsam nivå på
skyddet av sälarna. Ett annat mål är att gråsälar ska jagas på ett hållbart sätt. Skyddsnivån för gråsäl
är gynnsam och på det hela taget har man lyckats med att skydda gråsälen. När det gäller östersjövikare har inte alla mål i förvaltningsplanen uppnåtts (se även kapitel 5.3 Hållbar användning och vård
av de marina naturresurserna).
Man känner inte så bra till vilka tryck och hot bestånden av östersjövikare i Finska viken och Skärgårdshavet utsätts för, men miljögiften och i Finska viken också den ökade fartygstrafiken antas ha
haft en skadlig effekt på bestånden. De nuvarande åtgärderna för att vårda och skydda bestånden av
östersjövikare är inte tillräckliga. Räkningen av populationerna i Bottniska viken borde effektiviseras.
Snabba åtgärder borde vidtas för att återställa de södra delpopulationerna. I första skedet borde orsakerna till statusen av de olika delpopulationerna utredas närmare. I östra Finska viken bör Finland för
östersjövikarens del samarbeta med Ryssland och Estland bland annat inom ramen för HELCOM:s
SEAL-arbetsgrupp. I Skärgårdshavet skulle verksamheten drivas nationellt.
På basen av förvaltningsplanen för sälstammarna har flera utredningar och undersökningar gjorts för
att förbättra statusen av stammarna, men information finns bristfälligt särskilt om sälarnas hälsotillstånd och om halter av skadliga ämnen. Insamling av information bör effektiviseras med beaktande av
olika miljögifters verkningsmekanismer och metoder för att analysera halterna. Dessutom bör man
fortsätta med åtgärder med vilka man främjar en mer positiv inställning hos fiskeföretagarna till nyttjandet och skyddet av sälar.
6 UTARBETANDET AV NYA ÅTGÄRDER FÖR HAVSVÅRDEN OCH ANALYS AV DERAS EFFEKTER OCH KOSTNADER
De nya åtgärderna för havsvården borde säkra att en god miljöstatus upprätthålls av de deskriptorer
som på basen av bedömningen av nuläget år 2012 hade redan nått gott status, dvs. främmande arter
(D2), havsbottnens integritet (D6) och hydrografiska förändringar (D7), och att god miljöstatus uppnås
senast år 2020 av de deskriptorer för vilka målet inte ännu hade uppnåtts, dvs. naturens mångfald
(D1), skicket av de marina näringsvävarna (D4), eutrofiering (D5), koncentrationer av främmande ämnen (K8) och främmande ämnen i fisk som används som livsmedel (D9). I enlighet med försiktighetsprincipen ombads experter föreslå åtgärder även för de kvalitativa deskriptorer som inte gick att tillämpa vid bedömningen av statusen år 2012, dvs. kommersiella fiskarter (D3), nedskräpning (D10), och
tillförande av energi och undervattensbuller (D11). När det gäller de sistnämnda är målet att öka kunskapen och identifiera potentiella åtgärder samt att genomföra dem i den mån de föregående utredningsskedena ger anledning till.
I det här kapitlet presenteras på rubriknivå de nya åtgärderna som experterna har föreslagit. Vidare
bedöms effekterna av och kostnaderna för åtgärderna. Närmare beskrivningar av åtgärderna återfinns
med samma koder börjande från kapitel 7 med undantag av de åtgärder som man beslöt att ändra
såsom beskrivs i kapitel 6.3. Experterna gjorde effekt- och kostnadsbedömningarna för de nya havsförvaltningsåtgärderna utifrån tanken att de befintliga åtgärderna och den föreslagna effektiviseringen
av dem (kapitel 5) skulle ha genomförts till fullo och bidragit till att förbättra statusen i den marina miljön.
Utifrån kostnads-effekt-analyser och -bedömningar samt experternas vidare överläggningar utarbetades det slutliga förslaget till en förteckning av nya åtgärder. De nya åtgärderna presenteras närmare i
kapitel 7.
6.1 Planering av de nya åtgärderna för havsvården och bedömning av kostnadseffektiviteten
De nya åtgärderna planerades av tematiska arbetsgrupper bestående av experter. Bland de planerade åtgärderna utsågs potentiellt genomförbara åtgärder som diskuterades på bredare front med olika
samarbetsinstanser. Under valprocessen bortgallrades sådana åtgärder som redan ingår i andra program eller planer, som nyligen har behandlats i något annat sammanhang samt åtgärder som skulle
81
genomföras i vilket fall som helst. I den mer ingående kostnadseffektanalysen inkluderades 35 nya
åtgärder som experterna hade föreslagit för havsvården (tabell 9).
Tabell 9 Förslag till nya åtgärder inom havsvården som behandlades i kostnadseffektanalysen. De
slutliga åtgärdsförslagen presenteras i kapitel 7.
Minskning av näringsbelastningen
EUTROF 1
Minskning av näringsproduktionens och -konsumtionens konsekvenser för vattendragen
EUTROF 2
Påverkande av miljöersättningen för jordbruket i syfte att effektivisera skyddet av
vattnen
EUTROF 3
Främjande av produktifiering och ibruktagande av fiskfoder som tillverkats av
råvaror producerade i Östersjöområdet
EUTROF 4
Förbättring av känsliga arters livsmiljöer i vattendrag som rinner ut i havet
EUTROF 5
Genomförande av pilotprojekt med temat Näringsneutral kommun
EUTROF 6
Främjande av beslutet som ska fattas av den internationella sjöfartsorganisationen att utse Östersjön till ett NECA-utsläppskontrollområde för kväveoxider i syfte
att dämpa kväveutsläppen från fartyg
EUTROF 7
Främjande av användningen av flytande naturgas (LNG) som bränsle i fartyg och
säkerställande av den infrastruktur som behövs för LNG
EUTROF 8
Minskning av eutrofierande kväveutsläpp från vägtrafiken med ekonomiska styrmetoder
Minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen
SKADLIGA 1
Utredning om läkemedel i havsområdet
SKADLIGA 2
Utredning om mängden dioxin- och furanbelastning som hamnar i Östersjön via
Kymmene älv och om förändringar i belastningen
Hållbar användning och vård av de marina naturresurserna
45
FISKAR 1
Den nationella lax- och havsöringsstrategin för laxens del
FISKAR 2
Den nationella lax- och havsöringsstrategin för havsöringens del och utarbetande
45
av återhämtnings- och förvaltningsplan för havsöringsbestånden
FISKAR 3
Utredning om möjligheterna och behovet att effektivisera regleringen av fisket av
kustarter
FISKAR 4
Skydd av harr
Minskning av nedskräpning
SKRÄP 1
Minskning av användningen av plastkassar
SKRÄP 2
Avlägsnande av mikroskräp från avloppsvattnet genom effektiviserad rening
SKRÄP 3
Påverkande i EU för att minska användningen av mikroplast i kosmetik- och hygienprodukter
SKRÄP 4
Ökning av hamnarnas kapacitet att ta emot avfall
SKRÄP 5
Förbättring av avfallshanteringen på stränder som används för rekreation
SKRÄP 6
Minskning av skräpet i havet i samarbete med fiskare
SKRÄP 7
Minskning och bärgning av spöknät
45
Genomförandet av lax- och havsöringsstrategin har i åtgärdsprogrammet delats upp på två åtgärder så att
FISKAR 1 omfattar laxens andel och FISKAR 2 havsöringens andel.
82
SKRÄP 8
Minskning av nedskräpning
Minskning av undervattensbuller
BULLER 1
Främjande av internationella sjöfartsorganisationens beslut som siktar på att
minska undervattensbullret från fartyg
BULLER 2
Minskning av impulsivt buller som orsakas av byggande under vattnet
BULLER 3
Minskning av produktionen av undervattensbuller
Minskning av fysiska störningar och förluster av livsmiljöer i havsbottnen
FYSISK 1
Minskning av skadliga konsekvenser av muddring
FYSISK 2
Koncentrering av muddringsmassor och planering av deponiområdenas placering
FYSISK 3
Minskning av småskalig muddring genom en ökning av gemensamma bryggor
Förhindrande av hydrografiska förändringar
HYDRO 1
Lokala åtgärder för att förbättra strömningsförhållandena i kustområdet
Sjöfartens säkerhet och riskhantering
SJÖFART 1
Minskning av risken för oljeolyckor genom striktare reglering av ship-to-shorefunktioner (STS) i Finlands vattenområden
Åtgärder för planeringen av havsområden
HAVSOMRÅDE 1
Inkludering av skyddsmål för marina skyddsområden i havsplanerna
Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder
NATUR 1
Effektivisering av skyddet i marina skyddsområden
NATUR 2
Åtgärdsprogram för utrotningshotade arter och naturtyper
NATUR 3
Produktion av undervisnings- och kommunikationsmaterial som ökar kännedomen
om havsmiljön och om de påfrestningar som påverkar dess tillstånd
NATUR 4
Utarbetande och genomförande av vårdåtgärder för att skydda östersjövikaren
6.2 Det föreslagna åtgärdsprogrammets kostnader och effekter
De nuvarande åtgärderna utgör grunden för åtgärdsprogrammet och syftet med de nya åtgärderna är
att fylla det underskott i god status som återstår efter att de nuvarande åtgärderna har genomförts och
att säkerställa att en god status kan bevaras. Ramdirektivet om en marin strategi förutsätter att en
kostnadseffektanalys utarbetas över åtgärdsprogrammet och att de nya åtgärderna är kostnadseffektiva. Åtgärdernas effekt bedömdes i förhållande till deras förmåga att fylla underskottet i god status för
respektive deskriptors del. Det fanns inga lämpliga numeriska modeller för detta ändamål, och därför
bedömdes effekten på workshopar för experter. I 6 workshopar deltog sammanlagt 44 experter som
hade tagit fram de nya åtgärdsförslagen. En del experter deltog i flera workshopar och vissa åtgärder
behandlades på två olika workshopar. För största delen av åtgärderna fanns inga tidigare kostnadskalkyler tillhanda. Experterna ombads även bedöma de totala kostnaderna för varje åtgärd under programperioden 2016–2022. Kostnadskalkylerna omfattar såväl administrativa kostnader som uppkommer när en åtgärd genomförs som kostnader som förorsakas olika sektorer och aktörer inom ekonomin. För varje åtgärd bedömdes kostnaderna och effekterna som betingade sannolikhetsfördelningar.
Bild 6 visar den simultana fördelningen av samtliga 35 åtgärder. De totala kostnaderna för genomförandet av alla åtgärder i åtgärdsprogrammet uppskattas till 143 miljoner euro. Den faktiska totala kostnaden torde vara mellan 100 och 200 miljoner euro (90 % konfidensintervall). I ett bakgrundsdoku46
ment redogörs närmare för materialinsamlingens faser och metod .
46
Analys för åtgärdsprogrammets för havsförvaltningsplan kostnader och effekter
www.ymparisto.fi/merenhoidonkuuleminen
83
Bild 6 Simultan fördelning av kostnaderna för samtliga åtgärder.
Utifrån materialet kan de 35 nya åtgärderna inom vattenvården granskas med hänsyn till den förväntade effekten, de förväntade kostnaderna eller den förväntade kostnadseffektiviteten (tabell 10). Åtgärderna har placerats i tabellen så att den åtgärd som har den bästa kostnadseffektiviteten är högst
upp. Färgerna i tabellen motsvarar ett enkelt trafikljus så att de gröna cellerna är de bästa, de röda
cellerna de sämsta och de gula cellerna mitt emellan. Vita celler visar att åtgärden inte har någon effekt på den aktuella deskriptorn, enligt en expertbedömning. Utifrån expertbedömningarna främjas
naturens mångfald (D1) av 31 åtgärder, näringsvävarnas status (D4) av 26 åtgärder, eutrofiering (D5)
och främmande ämnen i fiskar (D9) av 11 åtgärder och halterna av skadliga ämnen (D8) av 4 åtgärder. Som kriterier för den förväntade effekten av en åtgärd har man tillämpat summan av effektindikatorerna för de deskriptorer som inte påvisade god status enligt den preliminära bedömningen (D1, D4,
D5, D8, D9). Därför beräknas endast kostnadsindikatorn för åtgärden FISKAR 3, eftersom den bara
har effekter för deskriptor 3.
Enligt resultaten har åtgärdernas effekter för enskilda deskriptorers del i regel bedömts i tämligen liten
omfattning. Om effektindikatorn har värdet 6,25 eller mindre betyder det att experterna anser att åtgärden kommer att fylla högst 12,5 % av underskottet av god status under åtgärdsprogramperioden
2016–2022. I dessa fall visar effektbedömningen att det finns en koppling mellan åtgärden och deskriptorn, men att de egentliga effekterna på underskottet i god status är ringa under den första rundan.
Mätt med genomslagsindikatorer är de tre viktigaste åtgärderna: Åtgärdsprogram för utrotningshotade
arter och naturtyper (NATUR 2), Effektivisering av skyddet i marina skyddsområden (NATUR 1) och
Påverkande av miljöersättningen för jordbruket i syfte att effektivisera skyddet av vattnen (EUTROF2).
Åtgärdsprogrammen för utrotningshotade arter och naturtyper (NATUR 2), Inkludering av skyddsmål
för marina skyddsområden i havsplanerna (HAVSOMRÅDE 1) och Främjande av användningen av
LNG som bränsle i fartyg och säkerställande av den infrastruktur som behövs för LNG (EUTROF 7)
hör till de dyraste åtgärderna. Beträffande kostnadseffektiviteten är de tre bästa åtgärderna: Koncentrering av muddringsmassor och planering av deponiområdenas placering (FYSISK 2), Produktion av
undervisnings- och kommunikationsmaterial som ökar kännedomen om havsmiljön och om de påfrestningar som påverkar dess tillstånd (NATUR 3) och Minskning av impulsivt buller som orsakas av
byggande under vattnet (BULLER 2).
84
47
Tabell 10 Ordningsföljd av åtgärderna utifrån den förväntade kostnadseffektiviteten .
D7
D8
55,0
5,0
55,0
12,5
1,3
0,6
1,3
3,1
0,6
5,0
1,9
3,8
3,8
1,3
7,5
11,9
1,3
4,4
0,4
5,6
0,3
25,0
2,5
11,9
7,5
0,3
D9
D10
D11
3,8
1,3
1,9
38,8
0,3
5,0
1,9
0,6
6,9
3,1
1,3
0,3
6,3
5,0
3,8
4,4
20,0
1,9
4,4
0,6
0,6
3,1
2,1
0,2
0,3
Energi och undervattensbuller
D6
Nedskräpning
2,5
D5
Främmande ämnen i fisk
1,3
Halter av främmande ämnen
D4
Hydrografiska förändringar
D3
Havsbottnens integritet
D2
Eutrofiering
3,1
5,6
4,4
1,3
3,8
3,1
0,6
5,6
Näringsvävar
FYSISK 2
NATUR 3
BULLER 2
SKRÄP 3
EUTROF 2
SKRÄP 1
SKRÄP 4
NATUR 4
SKADLIGA 2
HYDRO1
BULLER 3
SKRÄP 5
FYSISK 1
NATUR 1
SKRÄP 2
SKRÄP 8
SKRÄP 6
SKRÄP 7
BULLER 1
SJÖFART 1
EUTROF 5
EUTROF 8
SKADLIGA 1
EUTROF 1
FISKAR 4
EUTROF 3
FYSISK 3
EUTROF 6
NATUR 2
EUTROF 4
HAVSOMRÅDE 1
FISKAR 1+2
EUTROF 7
FISKAR 3
Kommersiella fiskarter
D1
Främmande arter
Biologisk mångfald
Åtgärd
3,1
0,3
50,0
5,0
3,8
12,5
1,9
4,4
0,6
1,9
3,1
0,6
2,5
0,6
0,3
3,1
6,9
14,4
0,3
0,6
4,4
0,6
0,6
8,1
9,4
2,5
5,0
1,3
1,3
3,1
1,3
0,1
0,3
1,9
3,1
0,1
1,3
6,3
0,6
0,4
2,5
0,3
1,9
1,3
2,5
3,8
0,6
3,1
6,9
0,3
3,1
2,5
9,4
0,6
3,1
0,6
0,6
3,1
6,3
10,0
3,1
3,1
0,6
5,0
7,5
3,1
0,6
0,6
0,6
4,4
1,3
0,3
12,5
1,3
0,6
6,3
Förväntad effekt
D1+D4+D5+D8+D9
18,1
5,6
9,4
3,4
19,4
8,8
2,5
13,1
0,6
9,4
5,0
10,6
5,6
20,0
5,0
12,5
2,5
2,5
6,3
7,1
2,2
3,8
1,3
8,8
4,4
4,6
8,8
3,8
26,9
5,0
14,7
7,5
3,8
Förväntad
kostnad
(milj. €)
0,1
0,2
0,3
0,1
0,7
0,3
0,1
0,9
0,1
0,8
0,5
1,1
0,7
2,8
0,8
2,0
0,4
0,4
1,3
1,6
0,5
1,0
0,4
2,9
2,3
2,9
5,7
2,6
18,8
7,3
21,9
11,6
50,0
0,1
Kostnadeffekt
5,5
26,7
28,8
36,4
37,4
39,4
50,0
67,4
80,0
89,6
91,0
104,5
128,9
138,8
159,0
160,8
174,0
174,0
206,4
220,2
240,0
273,3
292,0
330,0
521,1
624,3
646,3
680,0
697,7
1455,0
1487,7
1540,0
13333,3
6.2.1 I vilken grad de nya åtgärderna fyller underskottet av god status eller främjar bevarandet
av god status?
Bild 7 visar effekterna av ett program som omfattar alla åtgärder i förhållande till olika deskriptorer.
Bredden på fördelningen anger osäkerheten: ju bredare fördelning, desto osäkrare är åtgärdens effekt
på den aktuella deskriptorn. Utifrån resultaten skulle man beträffande naturens mångfald uppnå en
god status ifall alla 35 åtgärder genomförs. Analysen visar dock att även om alla åtgärder genomförs
kommer en god status inte att uppnås fram till år 2020 när det gäller halter av skadliga ämnen (D8)
47
Åtgärdernas genomslagskraft och kostnader bedömdes enligt diskreta betingade sannolikhetsfördelningar. För
beräkningen av indikatorer poängsattes fördelningen av effekterna så att 100 poäng motsvarar en god marin
status. Kostnadsfördelningen poängsattes så att en poäng motsvarar en miljon euro. Metoderna presenteras
närmare i bakgrundsdokumentet Merenhoitosuunnitelman toimenpideohjelman kustannusten ja vaikutusten analyysi -taustaraportti.
85
och främmande ämnen i fisk avsedda som livsmedel (K9). Sannolikheten att en god status på den
marina miljön uppnås är 2 % för eutrofiering (D5) och 54 % för näringsvävarna (D4).
När man tolkar resultaten bör man märka att expertbedömningarna insamlades specifikt för varje åtgärd. Vid bedömningen av de sammanlagda effekterna av flera deskriptorspecifika åtgärder antog
man att åtgärderna kan genomföras oberoende av varandra och att deras samverkan kan beskrivas
som summan av enskilda åtgärders effekter. Det är emellertid möjligt att detta antagande till exempelbeträffande naturens mångfald leder till att samverkan av åtgärderna överskattas. Analysen visar
emellertid att genomförandet av alla föreslagna nya åtgärder innebär ett stort kliv framåt mot en god
status.
De deskriptorer som redan uppvisar en god status påverkas av 11 åtgärder (tabell 10). De deskriptorer som det inte gick att göra en bedömning av nuläget av i den ursprungliga bedömningen, påverkas
av 20 åtgärder (tabell 10). Genomförandet av dessa förbättrar möjligheterna att göra en bedömning av
havets tillstånd under nästa runda.
Bild 7 Simultanfördelning av effekterna av alla 35 åtgärder med hänsyn till fem deskriptorer av god
status.
6.2.2 Kostnadseffektiva åtgärdskombinationer
Målet med kostnadseffektanalysen är att ta fram bästa kombination av åtgärder bland de föreslagna
35 åtgärderna på olika kostnadsnivåer. Varje åtgärd kan tas med i programmet eller uteslutas från
34
programmet, varvid antalet möjliga åtgärdskombinationer är 2 st. I denna analys sökte man de bästa
åtgärdskombinationerna genom att först producera ett stort antal (431 074 st.) möjliga program som
innehöll både sporadiskt utsedda åtgärdskombinationer och optimala åtgärdskombinationer med utgångspunkt i tabell Tabell 10. Bild 8 visar mängden alternativa åtgärdsprogram som ingick i analysen.
Av bilden framgår att åtgärdsprogram som har samma kostnader kan ha olika stora effekter. Kostnadseffektiva åtgärdsprogram som har de största effekterna med alla budgeter. I denna analys användes samverkan mellan deskriptorerna 1, 4, 5, 8 och 9 som kriterium för effekterna. Utgångspunkten är alltså att ta fram åtgärdsprogram med olika stora budgeter som maximerar effekterna av programmet med hänsyn till de deskriptorer som enligt den preliminära bedömningen inte uppvisade en
god status.
86
Bild 8 Mängden alternativa åtgärdsprogram (den blå skaran) och de fem mest kostnadseffektiva alternativen (A, B, C, D, E).
Till analysen valdes fem budgetalternativ utifrån Bild 8. Alternativ E är det dyraste av dessa och det
omfattar alla föreslagna nya åtgärder. När budgeten krymper minskar även antalet åtgärder så att
alternativ A bara har 18 åtgärder (Tabell 11). I alternativ E genomförs alla föreslagna 35 åtgärder. De
totala kostnaderna för programmet skulle uppgå till 143 miljoner euro under programperioden, men en
god status på den marina miljön skulle inte uppnås för alla deskriptorer före målåret 2020 (Bild 7). I
alternativ D, där åtgärden Främjande av användningen av LNG som bränsle i fartyg och säkerställande av den infrastruktur som behövs för LNG (EUTROF 7) utelämnas, skulle kostnaderna vara 93 miljoner euro. Åtgärden EUTROF 7 har bedömts vara dyr (förväntad kostnad 50 miljoner euro) och skulle
påverka nedfallet av eutrofierande kväveutsläpp endast för fartygstrafikens del. Jämfört med alternativ
E skulle detta program inte förändra programmets effekter med hänsyn till deskriptorerna 1, 8, och 9,
men däremot skulle effekterna minska något med hänsyn till deskriptorerna 4 och 5.
Alternativ C, som skulle omfatta 30 åtgärder, är ett kostnadseffektivt åtgärdsprogram med en budget
på ca 60 miljoner euro. Förutom EUTROF 7 skulle i detta alternativ utelämnas åtgärderna Utredning
om möjligheterna och behovet att effektivisera regleringen av fisket av kustarter (FISKAR 3), Den nationella lax- och havsöringsstrategin (FISKAR 1+2) och Inkludering av skyddsmål för marina skyddsområden i havsplanerna (HAVSOMRÅDE 1). Åtgärden FISKAR 3 har bedömts vara tämligen dyr och
ha ringa effekter endast på en deskriptor. Kostnaderna för åtgärden FISKAR 1+2 har bedömts vara
stora eftersom de innebär bland annat byggande av fiskvägar. Också HAVSOMRÅDE 1 skulle uteslutas på grund av kostnaderna. Åtgärden täcker flera sektorer och kostnader kan uppkomma till exempel om fartygsleder flyttas. Jämfört med alternativ D skulle effekterna av programmet minska för naturens mångfald.
Om budgeten är 30 miljoner euro skulle alternativ B, som innehåller 26 åtgärder, vara ett kostnadseffektivt åtgärdsprogram. Här skulle man förutom de ovan nämnda åtgärderna gallra bort Främjande av
produktifiering och ibruktagande av fiskfoder som tillverkats av råvaror producerade i Östersjöområdet
(EUTROF 3), Förbättring av känsliga arters livsmiljöer i vattendrag som rinner ut i havet (EUTROF 4),
Genomförande av pilotprojekt med temat Näringsneutral kommun (EUTROF 5) och Åtgärdsprogram
för utrotningshotade arter och naturtyper (NATUR 2). Av dessa åtgärder utesluts NATUR 2 och EUTROF 4 eftersom de är så dyra. Avlägsnande av näring genom reduceringsfiske, som följer av åtgärd
EUTROF 3, skulle antagligen gälla det öppna havet snarare än kustvattnen, och det rådde osäkerhet
kring kostnaderna för åtgärden. Effekterna av åtgärden EUTROF 5 bedömdes bli synliga först på längre sikt. Detta alternativ skulle minska effekterna av programmet särskilt för eutrofieringens del.
Alternativet A till åtgärdsprogram skulle omfatta 18 åtgärder och kostnaderna för det skulle uppgå till
12,4 miljoner euro. Från detta program skulle följande åtgärder ytterligare uteslutas: Minskning av
eutrofierande kväveutsläpp från vägtrafiken med ekonomiska styrmetoder (EUTROF 8), Minskning av
näringsproduktionens och -konsumtionens konsekvenser för vattendragen (EUTROF 1), Främjande
av beslutet som ska fattas av den internationella sjöfartsorganisationen att utse Östersjön till ett
NECA-utsläppskontrollområde för kväveoxider i syfte att dämpa kväveutsläppen från fartyg (NECA)
87
(EUTROF 6), Skydd av harr (FISKAR 4), Minskning av småskalig muddring genom en ökning av gemensamma bryggor (FYSISK 3), Minskning av risken för oljeolyckor genom striktare reglering av shipto-shore-arbete (STS) i Finlands vattenområden (SJÖFART 1), Främjande av internationella sjöfartsorganisationens beslut som siktar på att minska undervattensbullret från fartyg (BULLER 1) och Utredning om läkemedel i havsområdet (SKADLIGA 1). Effekten av fyra eutrofieringsåtgärder som lämnas bort i detta alternativ skulle inte synas före år 2020. Dessa är också de fyra sämsta åtgärderna i
fråga om kostnadseffektiviteten. Åtgärden FYSISK 3 har bedömts vara dyr (Tabell 10). Åtgärden FISKAR 4 gäller bara skyddet av harr. Det finns inget sätt att entydigt bedöma en arts betydelse för
mångfalden i hela den marina naturen. Därför har effekterna av åtgärden FISKAR 4 bedömts vara
små. Åtgärden SJÖFART 1 medför inga direkta förbättringar av havets tillstånd, men minskar risken
för en försämrad status vad gäller deskriptorerna 1, 3, 4, 8 och 9. Man känner till att undervattensbuller påverkar arternas beteende och fortplantning, men det finns inga exakta uppgifter om påverkningsmekanismerna. Därmed bedömdes effekterna av åtgärden BULLER 1 vara ringa. Åtgärden
SKADLIGA 1 har karaktären av en utredning och dess effekter bedömdes som ringa. I alternativ till
åtgärdsprogram A skulle 16 föreslagna åtgärder uteslutas. Kostnaderna för programmet skulle minska
mer än tiofaldigt jämfört med alternativ E, men också effekterna skulle minska betydligt, särskilt när
det gäller eutrofiering.
Foto VARELY/fotoarkiv
88
Tabell 11 De fem kostnadseffektiva alternativen till åtgärdsprogram. En åtgärd som får värdet 1 är
med i programmet. De deskriptorspecifika effekterna visas i förhållande till alternativ E som omfattar
48
samtliga åtgärder .
Åtgärd
EUTROF 1
EUTROF 2
EUTROF 3
EUTROF 4
EUTROF 5
EUTROF 6
EUTROF 7
EUTROF 8
SKADLIGA 1
SKADLIGA 2
FISKAR 1+2
FISKAR 3
FISKAR 4
SKRÄP 1
SKRÄP 2
SKRÄP 3
SKRÄP 4
SKRÄP 5
SKRÄP 6
SKRÄP 7
SKRÄP 8
BULLER 1
BULLER 2
BULLER 3
FYSISK 1
FYSISK 2
FYSISK 3
HYDRO 1
SJÖFART 1
HAVSOMRÅDE 1
NATUR 1
NATUR 2
NATUR 3
NATUR 4
Åtgärder totalt
Totalt
Total kostnad, milj. euro MEUR
Samverkan med deskriptor 1
Samverkan med deskriptor 4
Samverkan med deskriptor 5
Samverkan med deskriptor 8
Samverkan med deskriptor 9
48
A
0
1
0
0
0
0
0
0
0
1
0
0
0
1
1
1
1
1
1
1
1
0
1
1
1
1
0
1
0
0
1
0
1
1
18
B
1
1
0
0
0
1
0
1
1
1
0
0
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
0
1
0
1
1
26
C
1
1
1
1
1
1
0
1
1
1
0
0
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
0
1
1
1
1
30
D
1
1
1
1
1
1
0
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
33
E
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
34
A
12.4
55%
72%
23%
64%
87%
B
30.0
70%
88%
64%
100%
100%
C
59.4
86%
95%
88%
100%
100%
D
93.0
100%
99%
89%
100%
100%
E
143.0
100%
100%
100%
100%
100%
Märk att inte ens alternativ E skulle innebära att en god status uppnås för samtliga deskriptorer (se bild 8).
89
6.2.3 Slutsatser om bedömningen av kostnader och effekter
Utifrån en analys som grundar sig på expertbedömningar kommer en god status på den marina miljön
antagligen inte att uppnås för alla deskriptorers del år 2020 även om alla de 35 föreslagna nya åtgärderna skulle genomföras. De totala kostnaderna för alla nya åtgärder under programperioden 2016–
2022 uppskattas till 143 miljoner euro. Att genomföra alla föreslagna åtgärder skulle alltså kosta 24
miljoner euro om året. När denna analys gjordes hade ingen budget fastställts för genomförandet av
åtgärdsprogrammet som skulle ha kunnat användas som grund för kostnadseffektanalysen. Därför
genomfördes analysen med hjälp av alternativa budgetexempel. Den korta programperioden lyftes
fram som en viktig faktor vid bedömningen av åtgärdernas effekter. Målet är att uppnå en god status i
den marina miljön senast år 2020, men effekterna av de föreslagna åtgärderna kommer att synas först
när det gått en längre tid. Att bedöma både kostnaderna och effekterna under åren 2016–2022 var
emellertid utgångspunkten för analysen. Många av de föreslagna åtgärderna har också positiva effek49
ter som sträcker sig utanför den marina miljön. Dessa har inte behandlats i analysen .
6.3 Kostnadseffektiviteten av den slutliga sammansättningen av åtgärder för havsvården
När kostnadseffektivitetsanalysen som beskrivs i kapitel 6.2 redan hade gjorts, behandlades de åtgärdsförslag som hade ingått i analysen vidare på expertnivå. Efter analysen gjordes ytterligare några
ändringar i den tidigare behandlade uppsättningen av åtgärder. Av de föreslagna nya åtgärderna beslöt man att utesluta följande: Minskning av eutrofierande kväveutsläpp från vägtrafiken med ekonomiska styrmetoder (EUTROF 8), Koncentrering av muddringsmassor och planering av deponiområdenas placering (FYSISK 2) samt Minskning av småskalig muddring genom en ökning av gemensamma
bryggor (FYSISK 3). Man konstaterade att minskningen av eutrofierande kväveutsläpp från vägtrafiken kommer att vara ett centralt tema i miljöstrategin för trafiken 2013–2020 och därmed ingen egentlig ny åtgärd. Man ville dock framhäva att kväveutsläppen från vägtrafiken ökar näringsbelastningen
och eutrofieringen, och därför utökades kapitel 5.1 med innehåll som relaterar till detta. Vidare ansågs
att frågor i anslutning till deponering av muddringsmassor och placering av deponiområden behandlas
50
tillräckligt i anvisningen för muddring och deponering av muddringsmassor från år 2004, som håller
på att revideras. Ett initiativ som uppmuntrar till att öka antalet gemensamma bryggor lades till i kapitel
5.11 i anslutning till texterna om utarbetandet av skötsel- och användningsplaner för naturskyddsområden.
Kostnaderna för ett åtgärdsprogram som skulle omfatta 31 nya åtgärder i stället för de ursprungligen
föreslagna 35 nya åtgärderna uppgår till 136,2 miljoner euro under programperioden, dvs. mer än 6
miljoner euro mindre än den helhet som består av alla 35 åtgärder. Att tre åtgärder utesluts har just
inga effekter för sannolikheten att uppnå en god status i den marina miljön jämfört med ett program
med 35 åtgärder: D1 100 % (100 %), D4 38 % (54 %), D5 1 % (2 %), D8 0 % (0 %), D9 0 % (0 %). I
det här sammanhanget bör det beaktas att flera av de förslagna åtgärderna antagligen skulle börja
vidtas åtminstone i viss utsträckning även utan detta åtgärdsprogram för havsvården. Exempel på
sådana åtgärder är främjandet av användningen av LNG som bränsle för fartyg, pilotprojekten om
näringsneutrala kommuner och verkställandet av lax- och havsöringsstrategin. Om man från programmet bara plockar ut sådana åtgärder som knappast skulle föreslås att genomföras utan havsvårdsplaneringen återstår 25 åtgärder. De uppskattade totala kostnaderna skulle uppgå till 64,2 miljoner euro under programperioden.
Efter kostnadseffektanalysen gjordes även tillägg i programmet. Dessa kunde inte längre tas med i
kostnadseffektanalysen. Följande nya åtgärder lades till: Förbättring av fartygstrafikens säkerhet med
hjälp av konceptet för intelligent farled ”Älyväylä” enligt eNavigation-strategin (SJÖFART 2) och Utarbetande av en riksomfattande täktplan för havssand och stenmaterial (FYSISK 4). Av åtgärden Åtgärdsprogram för utrotningshotade arter och naturtyper (NATUR 2) separerades en egen åtgärd,
Skydd av undervattens nyckelbiotoper (NATUR 2bis).
Dessutom gjordes ändringar i rubrikerna på vissa åtgärdsförslag. Rubrikerna harmoniserades ur
kommunikativ synvinkel och ändrades för att bättre motsvara innehållet i åtgärdsbeskrivningarna.
49
Se exempelvis Hyytiäinen, K., & Ollikainen, M. (red.) 2012. Taloudellinen näkökulma Itämeren suojeluun. Miljöministeriets rapporter 22/12.
50
Miljöministeriets anvisning för muddring och deponering av muddringsmassor (Miljöhandbok 117), publicerad år
2004.
90
För två av de nya åtgärderna fanns inga närmare uppgifter om bedömningen av effekterna att tillgå,
men åtgärden SJÖFART 2 ansågs ge positiva effekter för miljömålet om sjöfartens säkerhet i och med
att den kan minska den förorening som orsakas av farliga ämnen och inverka positivt på deskriptorerna för skadliga ämnen (8) och främmande ämnen i fiskar (9). Vidare ansågs att en ny täktplan för
havssand och stenmaterial (FYSISK 4) skulle främja en gynnsam skyddsnivå för alla vilda arter, uppnåendet av målet om att minska störningarna av skadliga ämnen, minskningen av fysiska förluster och
skador och uppnåendet av en god status beträffande deskriptorerna 6, 7, 3, 8, 1 och 4.
Kostnadseffektanalysen gjordes om utan åtgärderna EUTROF 8, FYSISK 2 och FYSISK 3. De effekter som den uppsättning åtgärder som presenterades i kapitel 6.2.1 och särskilt i bild 7 har på uppnåendet av statusen enligt deskriptorerna 1, 4, 5, 8 och 9 förändrades inte nämnvärt även om dessa tre
åtgärder uteslöts. De allmänna slutsatserna om osannolikheten att en god status uppnås med de föreslagna nya åtgärderna med hänsyn till halterna av skadliga ämnen (D8), främmande ämnen i fisk som
används som livsmedel (D9) och eutrofiering (K5) och om möjligheten att en god status uppnås med
hänsyn till naturens mångfald (D1) och i viss mån även med hänsyn till näringsvävarna (D4), gäller
fortfarande.
De slutliga nya åtgärdsförslagen för havsvården presenteras i kapitel 7.
7 NYA ÅTGÄRDER FÖR PLANERINGEN AV HAVSVÅRDEN
För åtgärdsprogrammet föreslås 35 nya åtgärder för havsvården.
De nya åtgärder som läggs fram nedan har grupperats under de viktigaste typerna av belastning på
samma sätt som i kapitel 5 med särskilt beaktande av sjöfartens säkerhet och riskhantering, havsplaneringen och utvecklingen av nätverket av marina skyddsområden. Med undantag för de ändringar
som nämns i kapitel 6.3 är åtgärderna desamma som i kostnadseffektanalysen.
För varje ny åtgärd ges ett allmänt miljömål som eftersträvas med åtgärden eller vars uppnående åtgärden främjar, den eller de betydande belastningarna man vill påverka genom åtgärden samt de
kvalitativa deskriptorer som åtgärden anses ha en positiv effekt på. De olika formerna av miljöpåverkan är desamma som listas i bilaga 2 till statsrådets förordning om havsvårdsförvaltningen. För de
kvalitativa deskriptorerna används samma förkortningar som i kapitel 2.1.
Minskning av näringsbelastningen
Största delen av de åtgärder som siktar på att minska näringsbelastningen genomförs i avrinningsområdet och har inkluderats i åtgärdsprogrammen för vattenvårdsplaneringen i stället för detta åtgärdsprogram. Åtgärderna för vattenvården är dock inte i sig tillräckliga för att säkerställa att målet om
minskningen av näringsbelastningen uppnås senast 2020. Vid planeringen av havsvården har man
tänkt att vissa åtgärder av styrande karaktär kan främja minskningen av näringsbelastningen på Östersjön och måluppfyllelsen. Dessa föreslagna nya åtgärder listas nedan.
EUTROF 1
Minskning av näringsproduktionens och -konsumtionens konsekvenser för vattendragen
Allmänt miljömål
1. Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön
Den mest betydande
miljöbelastningen som
åtgärden påverkar
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
5) eutrofiering, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens integritet
Beskrivning av åtgärden
Näringsbelastningen från livsmedelsproduktionen har en stor betydelse för kvaliteten på vattendragen på Östersjökusten. Över hälften av all näringsbelastning
som når vattendragen uppkommer inom primärproduktionen och bara en liten
del härrör från förädlingsskedet. Med tanke på miljökonsekvenserna är det viktigt
hur maten har odlats, gödslats, skördats och förädlats. Köttproduktion har i all91
mänhet större eutrofierande effekt än odling av grödor, men det finns skillnader i
belastningsstorleken både mellan produktionsdjuren och mellan olika odlingsformer.
Att trygga en hållbar matförsörjning och minska utsköljningen av näring är centrala utmaningar för jordbruket. En effektivare återvinning av näringsämnen i
gödsel och ekologisk odling är steg mot ett mer slutet näringskretslopp där risken för att näringsämnen kommer ut i vattendragen minskar. Detta är möjligt
framför allt på ekologiska gårdar med kombinerad växtodling och husdjursproduktion. Att djurproduktion och växtodling har koncentrerats till olika områden är
visserligen ett problem. Om antalet produktionsdjur skulle fördela sig jämnare
skulle man kunna utnyttja deras spillning bättre för växtodlingen. Statusen på
vattendragen påverkas också av konsumenternas val och matvanor. Näringsbelastningen från jordbruket skulle minska med 7 % om finländarna bara åt mat
som är förenligt med de officiella näringsrekommendationerna. Matsvinnet ger
dessutom upphov till helt onödig miljöpåverkan. Enligt en uppskattning kastar
varje finländare bort i genomsnitt 23 kg mat hemma varje år. Matsvinnet från
många grupper av livsmedelsprodukter kan ha betydande konsekvenser för
miljön.
Målet med åtgärden är att främja en hållbar jordbruksproduktion, ekologisk produktion och användningen av inhemska grödor och fiskar bland annat på följande sätt:
- Återvinning av näringsämnen som används inom jordbruket effektiviseras genom att man särskilt främjar återanvändningen av näringsämnen i gödsel. Näringsöverskott som uppkommer i koncentrationer av husdjursproduktion tas i bruk
med hjälp av rådgivning, utbildning, investeringar i processningen av gödsel och
utvecklings- och samarbetsprojekt.
- Ekoproduktionen av grödor och husdjur ökas i enlighet med statsrådets principbeslut 16.5.2013 med målet att höja den ekologiskt odlade åkerarealen till
20 % fram till år 2020. Målet med åtgärden är att främja en balanserad regional
utveckling av växtproduktionen och boskapsskötseln och att effektivisera näringskretsloppet genom att utnyttja gödsel från djuren för växtodling och på det
sättet minska näringsbelastningen på vattendragen.
- En diet som är förenlig med näringsrekommendationerna främjas genom kommunikation och utbildning. En tallriksmodell enligt näringsrekommendationerna
styr konsumenterna att äta mer miljövänligt genom att gynna inhemska grönsaker och inhemsk fisk vilket belastar vattendragen mindre då jordbruk idkas på ett
hållbart sätt.
- Matsvinnet minskas i livsmedelsproduktionen, handeln och storköksbranschen
och genom information och rådgivning till konsumenterna. Om matsvinnet minskar, torde även näringsproduktionen och näringsbelastningen på vattendragen
minska.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM
Operativt ansvar: JSM, MM, SHM
Finansieringsmöjligheter
Program för utveckling av landsbygden, statsrådets principbeslut 16.5.2013 om
ett program för utveckling av ekobranschen och målen för utvecklingen fram till
år 2020, riksomfattande program för närproducerad mat, SHM
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Genomförandet och effektiviteten följs upp med hänsyn till regionala förändringar
i antalet husdjur och mängden gödsel, utvecklingen av antalet husdjur och
mängden åkerareal som används för ekoproduktion samt förändringar i försäljningen och konsumtionen av olika produkter (rött kött, vitt kött, fisk, grönsaker).
92
EUTROF 2
Påverkan i EU för att utveckla miljöersättningssystemet för jordbruket för programperioden 2021–
2027
Allmänt miljömål
1. Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön
Den mest betydande
miljöbelastningen som
åtgärden påverkar
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
5) eutrofiering, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens integritet
Beskrivning av åtgärden
Miljöersättningssystemet inom jordbruket samt projekt- och investeringsstöden
är en del av EU:s stödsystem för utvecklingen av landsbygden. Systemet regleras av EU. I sin nuvarande form uppmuntrar systemet inte särskilt bra till vattenskydd och därför borde det utvecklas så att den betydligt bättre än idag tar fasta
på den nytta åtgärderna ger vattenskyddet.
Att ändra systemet på lång sikt skulle förutsätta påverkan på EU-nivå. Stödsystemen för utvecklingen av landsbygden kommer att ses över nästa gång år
2020. Målet är att göra ersättningssystemet mer flexibelt och att ändra det så att
det bättre och mer kostnadseffektivt beaktar aspekterna på vattenskyddet. Åtgärderna borde kunna riktas till de åkerområden som orsakar den största belastningsrisken, dock utan att öka den administrativa bördan. Ett anbudstävlingssystem vore ett potentiellt förfaringssätt. Förutsättningarna för att genomföra
ett sådant har utretts i Finland inom ramen för projektet TARVEKE. I praktiken
borde utvecklingen av EU:s system främjas som ett samarbete mellan medlemsländerna och OECD med stöd av forskningen och experimenten i medlemsländerna.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MTT och SYKE
Operativt ansvar: JSM och MM
Finansieringsmöjligheter
Program för utveckling av landsbygden för programperioden som börjar år 2021
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Inga volymmässiga indikatorer, uppföljning av ändringar i miljöersättningssystemet i den riktning som behoven av vattenvård påvisar.
EUTROF 3
Främjande av produktifiering och ibruktagande av fiskfoder som tillverkats av råvaror producerade i
Östersjöområdet
Allmänt miljömål
1. Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön
Den mest betydande
miljöbelastningen som
åtgärden påverkar
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
5) eutrofiering, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens integritet
Beskrivning av åtgärden
Näringsbelastningen från fiskodling härrör från det foder som används för utfodringen av fiskarna. Råvarorna till det foder som används i Finland importeras i
huvudsak från områden utanför Östersjöns avrinningsområde, främst från Atlanten. Även om fodren har förbättrats avsevärt under de senaste 20 åren hamnar
en del av de näringsämnen som fodren innehåller i det omgivande havet vid
bassängodling.
Målet med åtgärden är att det foder som används vid fiskodling i Östersjön skulle tillverkas helt eller åtminstone i huvudsak av fisk som fångats i Östersjön och
av växter som producerats i Östersjöområdet. Dessa mål har lagts fram bland
93
annat i den nationella vattenbruksstrategin och i planen för styrning av vattenodlingarnas placering. Åtgärdens främsta syfte är att främja uppnåendet av dessa
mål. Strömming vore en viktig råvara för foder, men man skulle också kunna
använda fisk från vårdfiske eller bifångster från fisket. Strömningen kan renas
från dioxiner. Användning av foder som tillverkats av Östersjöfisk skulle klart
dämpa ökningen i mängden näringsämnen från fiskodlingen om man ser till hela
Östersjön. I omgivningen kring fiskodlingsanläggningarna skulle näringsbelastningen inte nödvändigtvis förändras.
I det första skedet av åtgärden utreds vilka ekonomiska sporrar det kunde finnas
för att uppmuntra fiskodlingsföretagen att använda Östersjöfoder. Vidare främjas
fodertillverkning av råvaror ur Östersjön och utförs det behövliga utvecklingsarbetet. I det andra skedet kan fodret provanvändas hos intresserade fiskodlingsföretag. Marknadspotentialen för fisk som utfodrats med Östersjöfoder utreds,
ifall priset på fisken blir högre än fisk som odlats med sedvanligt foder. I det tredje skedet är målet att befästa Östersjöfodrets ställning som huvudsakligt foder
för fiskodlingen i hela Östersjöområdet. Utgångspunkten är att säkerställa en
omfattande användning av Östersjöfoder genom ändamålsenliga ekonomiska
incitament och på frivillig basis.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM, Luke
Operativt ansvar: JSM
Finansieringsmöjligheter
EU:s strukturfonder
Tidtabell
Indikatorer
Fas 1 2016–2017
Fas 2 2018–2020
Fas 3 2021–2022
Genomförandet av åtgärden: Andelen fisk som fångats i Östersjön vid fodertillverkningen.
Åtgärdens effektivitet: Andelen fisk som fångats i Östersjön av den totala fodermängden.
EUTROF 4
Förbättring av känsliga arters livsmiljöer i vattendrag som rinner ut i havet
Allmänt miljömål
1. Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Den mest betydande
miljöbelastningen som
åtgärden påverkar
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Fysisk skada
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
5) eutrofiering, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens integritet
Beskrivning av åtgärden
Belastningen av näringsämnen och sediment eutrofierar recipientvattnen i den
marina miljön och försvårar fortplantningen hos känsliga arter (fiskar, musslor) i
strömmande vatten och i de havsområden som influeras av älvarna. Många
utrotningshotade fiskarter som leker på hösten fortplantar sig antingen i havet
eller i strömmande vatten, men lever största delen av sitt liv i havet, där de utgör
en väsentlig del av de marina organismsamhällena.
De nuvarande tillgängliga åtgärderna är inte tillräckliga för att minska den närings- och sedimentbelastning som når Östersjön från avrinningsområdet och
från punktmässiga belastningskällor via älvarna. Därför är det motiverat att inkludera åtgärden i åtgärdsprogrammet för havsvården, även om de strömmande
vattnens avrinningsområden skulle vara det direkta föremålet för åtgärden.
Inom ramen för åtgärden utvecklas nya metoder som minskar sediments- och
94
näringsbelastningen. Pilotprojekt genomförs i lämpliga strömmande vatten och i
deras avrinningsområden, särskilt i områden med betydande populationer av
fiskar som fortplantar sig i älvarna men som lever största delen av sitt liv i havet.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, JSM
Operativt ansvar: NTM-centralerna, delägarlag i vattenområdena
Finansieringsmöjligheter
LIFE+, EU:s strukturfonder, programmet för utveckling av jordbruket, Europeiska
havs- och fiskerifonden, budgetmedel
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Närings- och sedimentbelastningen i de strömmande vatten som är föremål för
pilotprojekt.
EUTROF 5
Genomförande av pilotprojekt med temat Näringsneutral kommun
Allmänt miljömål
1. Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön
Den mest betydande
miljöbelastningen som
åtgärden påverkar
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
5) eutrofiering, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens integritet
Beskrivning av åtgärden
Till följd av mänskliga aktiviteter uppkommer rikligt med olika slags organogena
ämnen såsom spillning från husdjur, slam från avloppsreningsverk, olika slags
växtbiomassa och mat- och annat avfall från hushållen. En betydande del av den
näring som ingår i dessa förblir outnyttjad eller utnyttjas ineffektivt. Näring borde
nyttjas och återvinnas så bra som möjligt, eftersom man på det sättet kan minska användningen av icke förnybara naturresurser (fosfor), spara energi som
behövs för tillverkningen av konstgjort gödsel och öka självförsörjningen av näringsämnen. Att utnyttja näringsämnena så nära deras uppkomstplats som möjligt vore en kostnadseffektiv metod. Effektiviserad användning av näringsämnen
och återvinning av näringsämnen är väsentligt framför allt för vattenskyddet,
eftersom de minskar den näringsbelastning som hamnar i vattnet och därmed
även eutrofieringen.
Effektiviserad användning av näringsämnen och återvinning av näringsämnen
förutsätter deltagande och engagemang av alla aktörer, företag, organisationer
och enskilda medborgare. Syftet med projektet Näringsneutral kommun (RANKU) är att aktivera kommuner, områden och företag med i verksamheter där
man inom kommunen eller i ett vidare område effektiviserar återvinningen av
organiska näringsämnen. Organogena ämnen som uppkommer i målkommunen
och näringsämnen som ingår i dessa ämnen utnyttjas så effektivt som möjligt
och nära uppkomstplatserna. Projektet har nära anknytning till Finlands bioekonomistrategi, som är under beredning. Ett hållbart näringskretslopp är ett viktigt
tema i denna strategi.
Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland har utarbetat en projektplan som ett antal kommuner redan har beslutat att gå med i. Avsikten är att
inom ramen för ett pilotprojekt utveckla samarbetsformer som främjar återvinningen av näringsämnen. Om projektet lyckas väl kan metoderna tillämpas på
bredare front i hela Finland och göra varumärket RANKU till en del av den nationella bioekonomin. Vidare finns det planer på att fortsätta konceptutvecklingen
på landskapsnivå och öka genomslagskraften för konceptet.
Denna åtgärd har som mål att främja genomförandet av RANKU-projektet, göra
det mer känt och framhäva dess betydelse särskilt för förbättrandet av den marina miljöns status.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, JSM, NTM-centralen i Egentliga Finland
95
Operativt ansvar: kommunerna
Finansieringsmöjligheter
Programmet för utveckling av landsbygden, MM RAKI-programmet, LIFE+, JSM
fortsatt projekt
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Hur genomförandet fortskrider kan följas upp utifrån antalet kommuner som
medverkar i projektet och utifrån utfallet av de planerade åtgärderna.
Åtgärdens effektivitet följs upp via övervakningen av näringsämneshalterna i
vattendragen.
EUTROF 6
Främjande av beslutet som ska fattas av den internationella sjöfartsorganisationen för att utse Östersjön till ett NECA-utsläppskontrollområde för kväveoxider
Allmänt miljömål
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiella fiskarter, 4) näringsvävar, 5) eutrofiering
Beskrivning av åtgärden
Ett utsläppskontrollområde för kväveoxider -status för Östersjön ansöks enligt
förfarande som beskrivs i bilaga VI till IMO MARPOL-konventionen. 80 % utsläppsminskning av kväveoxider förutsätts för fartyg som byggts efter en
gemensamt fastställd dag för ikraftträdandet. Fartygstrafiken står för ca 2–3 %
av kvävebelastningen på Östersjön. I och med NECA kommer denna andel att
sjunka till 0,4–0,6 %. Det här bidrar till att dämpa eutrofieringen eftersom algtillväxten särskilt i Finska viken begränsas av kväve.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: åtgärden förutsätter politisk enighet av HELCOMmedlemsländerna. I Finland ligger HELCOM-beredningsansvaret på KM (Trafik)
och MM.
Operativt ansvar: rederierna. När NECA träder i kraft har Trafi ansvaret för tillsynen.
Finansieringsmöjligheter
Rederiet står för kostnaderna i anslutning till installering och drift av katalysatorer. Driftkostnaderna, särskilt kostnaden för urea, kommer att utgöra ca 90 % av
de totala kostnaderna.
Tidtabell
Öppen
Indikatorer
Uppföljning av förbrukningen av urea
I NECA-områden förutsätts användning av katalysatorer i alla fartyg. Det är tekniskt möjligt att koppla från en katalysator, bryta mot bestämmelserna och spara
kostnader för urea. Att bestämmelsen efterföljs bör övervakas. Övervakningen
kan göras från luften, på samma sätt som föreslagits i fallet med svaveldirektivet,
eller genom att följa upp fartygens förbrukning av urea. Uppföljningen av ureaförbrukningen kan göras i anslutning till hamnstatskontroller.
EUTROF 7
Främjande av användningen av flytande naturgas (LNG) som bränsle i fartyg och säkerställande av
den infrastruktur som behövs för LNG
Allmänt miljömål
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
96
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiella fiskarter, 4) näringsvävar, 5) eutrofiering
Beskrivning av åtgärden
Användningen av flytande naturgas LNG (liquefied natural gas) som bränsle för
fartygen främjas inom ramen för ett nationellt LNG-åtgärdsprogram. Vidare säkerställs att den infrastruktur som behövs för användningen av LNG som bränsle
har byggts både för landsvägstrafikens och sjötrafikens behov.
Ansvarig instans
KM, ANM, MM
Finansieringsmöjligheter
Delvis privat finansiering, delvis budgetfinansiering
Tidtabell
2014-2025
Indikatorer
Antalet fartyg och tunga fordon som drivs med LNG
Antalet tanknings-/bunkringsstationer
Övriga åtgärdsförslag i anslutning till sjöfart och fartygsutsläpp presenteras från och med sida 107.
Minskning av belastningen av farliga och skadliga ämnen
Största delen av de åtgärder som syftar till att minska belastningen av farliga och skadliga ämnen
genomförs i avrinningsområdet och de ingår i åtgärdsprogrammen för vattenvården i stället för detta
åtgärdsprogram.
SKADLIGA 1
Utredning om läkemedel i havsområdet
Allmänt miljömål
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Föroreningar genom farliga ämnen
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
8) koncentrationer och konsekvenser av främmande ämnen, 9) främmande ämnen i fisk
Beskrivning av åtgärden
Utsläpp av läkemedel från kommunala reningsverk utreddes år 2013 (Haitalliset
aineet jätevedenpuhdistamoilla – hankkeen loppuraportti, VVY). Det bedömdes
att avloppsreningsverken är den största källan till utsläppen av läkemedel. Vidare konstaterades att spillning från djur är en möjlig källa till antibiotika i ytvattnen.
Avloppsreningsverken är en sannolik betydande källa till hormoner. År 2015 låter
miljöministeriet göra tilläggsutredningar av de avloppsreningsverk som inte ingick i ovan nämnda utredning. Även om informationen om utsläppskällorna till
läkemedel och hormoner ökar är kunskapen om ämnenas förekomst i havet
bristfällig.
Målet med åtgärden är att stärka kunskapsbasen om förekomsten av läkemedel
och hormoner i den marina miljön. Det är en grundläggande förutsättning för att
åtgärderna för att minska utsläppen ska kunna inriktas rätt.
Först kartläggs förekomsten av läkemedel och hormoner i havsområdena nära
vattenverken på kusten, vid älvmynningarna och i kustvattnen. Förekomsten i
nämnda ytvatten utreds både där renat avloppsvatten släpps ut och på renare
ställen i bakgrunden. I utredningen inkluderas uppgifter om hur stor andel av
utsläppen till ytvattnen och vattenverkets avlopp härrör från läkemedelstillverkning och konsumenternas läkemedelsbruk samt hurdana förbehandlingsmetoder
för avloppsvattnet det finns i anläggningar som tillverkar läkemedel och hormoner.
I nästa skede identifieras potentiella och effektiva metoder för att minska utsläppen.
Ansvarig instans
Finlands miljöcentral SYKE och NTM-centralerna
97
Finansieringsmöjligheter
EU, nationell
Tidtabell
Senast år 2020
Indikatorer
Rapporten blir klar
SKADLIGA 2
Utredning om mängden dioxin- och furanbelastning som hamnar i Östersjön via Kymmene älv och
om förändringar i belastningen
Allmänt miljömål
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Föroreningar genom farliga ämnen
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
8) koncentrationer och konsekvenser av främmande ämnen, 9) främmande ämnen i fisk
Beskrivning av åtgärden
Kymmene älv är den största enskilda källan till dioxin i Östersjön. Föroreningarna i bottensedimenten i älven härrör från tidigare industriverksamhet. Restaurering av älven har utretts, men efter en bedömning av miljökonsekvenserna konstaterades att inget restaureringsalternativ skulle ha varit särskilt bra ur miljösynvinkel, och man beslöt att inte genomföra restaureringen. På samma gång fastslogs att uppföljningen bör fortsätta. Dioxin- och furanhalterna i fisk följs upp då
och då, men för den dioxinbelastning som kommer ut i Finska viken med sedimenterande substans och sediment via älvarna görs ingen uppföljning. En uppföljning vore emellertid viktig för att man ska kunna se huruvida dioxinbelastningen i havet har planats ut eller minskat enligt prognoserna i modellerna.
I åtgärden utreds dioxin- och furanhalterna i den sedimenterande substansen vid
älvmynningen och i havssedimenten i älvens influensområde längre ut till havs.
Utifrån informationen bedöms belastningen på havet via älven en gång under
havsförvaltningsperioden. Målet är att fastställa mängden dioxin- och furanbelastning som hamnar i Östersjön via Kymmene älv och om förändringar i belastningen. En minskning av belastningen på Kymmene älv kan minska dioxin- och
furanhalterna i Östersjöfisken till en nivå som underskrider gränsvärdena i vattenramdirektivet och förordningen om gränsvärden för dioxiner (EG 1881/2006,
EG 1259/2011).
Ansvarig instans
NTM-centralen i Sydöstra Finland, Finlands miljöcentral SYKE
Finansieringsmöjligheter
Nationell
Tidtabell
Senast år 2020
Indikatorer
Rapporten blir klar
Hållbar användning och vård av de marina naturresurserna
De nuvarande åtgärderna täcker största delen av åtgärderna för en hållbar användning och vård av
kommersiell fisk. Nedan beskrivs de nya åtgärderna i anslutning till stärkandet av bestånden av kommersiella fiskarter.
FISKAR 1
Den nationella lax- och havsöringsstrategin för laxens del
Allmänt miljömål
5. Användningen av marina naturresurser är hållbar
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Selektivt utnyttjande av arterna (inkl. sporadiska bifångster)
98
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiella fiskarter, 4) näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
I lax- och havsöringsstrategin behandlas laxfisket och delfaktorerna i det som en
helhet och på olika nivåer: regionalt, nationellt och på EU-nivå. Strategin har
bland annat som mål att senast år 2020 uppnå ett hållbart och mångsidigt laxfiske som bygger på laxbestånd som förökar sig och utvecklas i älvarna.
I strategin fastställs ett stort antal olika delmål, åtgärder och förfaringssätt. Dessa relaterar bland annat till reglering, utveckling och övervakning av fiske, restaurering av livsmiljöer, laxundersökning, vetenskapens och forskningens roll
och internationellt samarbete.
Enligt strategin ska man sträva efter att stärka yngelproduktionen och sätta upp
målvärden för detta. Målvärdena gäller själva yngelproduktionen och antalet
fiskar som vandrar upp i älvar.
För regleringen av laxfisket föreslås många åtgärder som syftar till att säkerställa
ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart laxfiske. Sådana åtgärder är bland
annat kvoter för fiskare, fenklippning av planterade laxar, reglering av nätfiske i
älvar och andra fångstbegränsningar.
Laxen vandrar långa vägar i Östersjön och laxfisket bör granskas även på Östersjönivå i samarbete med de övriga Östersjöländerna. Strategin ger riktlinjer för
det internationella samarbetet bland annat när det gäller övervakning och illegalt
fiske, samarbetet med Sverige, reglering av fiske och fiske av blandade bestånd.
Laxbestånden har till många delar försvunnit eller lidit särskilt av älvbyggande. I
strategin presenteras bland annat åtgärder som syftar till att främja laxens naturliga livscykel och åtgärder för att restaurera livsmiljöer.
Hållbart fiske av laxbestånden förutsätter aktuella forskningsdata. I strategin
presenteras flera åtgärder för uppföljning av och forskning i laxbestånden och
laxfisket. Dessa är bland annat uppföljningen av laxbeståndens status och utveckling, inklusive internationellt samarbete, utredning av fiskets struktur, utredning av socioekonomiska värden och utredning av effekterna av storskarv och
säl.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM, MM
Operativt ansvar: Statsrådet, nationella aktörer
Finansieringsmöjligheter
EMFF, EAKR och övrig finansiering
Tidtabell
Från och med år 2015
Indikatorer
Antalet laxar som vandrar upp i Torne älv och Simo älv, mängden smoltproduktion av den potentiella maximiproduktionen
FISKAR 2
Den nationella lax- och havsöringsstrategin för havsöringens del och utarbetande av återhämtnings- och förvaltningsplan för havsöringsbestånden
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
5. Användningen av marina naturresurser är hållbar
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – uppdämning
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Biologisk störning– selektivt utnyttjande av arter (inkl. sporadiska bifångster)
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiella fiskarter, 4) näringsvävar, 5) eutrofiering
99
Beskrivning av åtgärden
Alla bestånd av havsöring i Finland är akut hotade. En del bestånd är ursprungliga, en del är planterade och genetiskt blandande.
Statsrådets nationella lax- och havsöringsstrategi godkändes 16.10.2014 och
sträcker sig till år 2020. Ett åtgärdsförslag i strategin är att utarbeta en återhämtnings- och förvaltningsplan för havsöringarna i hela landet. Åtgärderna i denna
plan syftar i det första skedet till att återställa de ursprungliga bestånden och att
göra fisket av de övriga bestånden hållbart. Åtgärder för att återställa havsöringsbestånden är till exempel följande:








Mål sätts upp för yngelproduktionen och mängden lekande fisk i byggda
och potentiella havsöringsälvar.
o Målen syftar till att främja ökningen i den naturliga produktionen
och används som grund för regleringen av fisket.
Regleringen av havsöringsfisket skärps till exempel på följande sätt:
o Riktad fångst av havsöring förbjuds.
o Vilda öringar som har fettfenan kvar ska släppas fria, endast
planterade öringarr utan fettfena får fångas
o Fiske av havsöring minskas i havsområdet, nätfiske förbjuds
under de perioder fiskarna vandrar och leker i älvarna och utanför älvmynningarna på kusten
o Vid grusbäddar där havsöringen leker utfärdas förbud mot att
vada i syfte att fiska.
o Flugfiske tillåts endast med hullingfria krokar i områden där det
finns planterade fettfeneklippta havsöringar.
Havsöring planteras på ett hållbart sätt både för att bestånden ska återhämta sig och för att fylla behovet av fiske. Alla ettåriga eller äldre yngel
som planteras (med undantag för plantering för återhämtning och återställande) ska fettfeneklippas.
Havsöringsälvar restaureras (fiskvägar, iståndsättande av forsar) i enlighet med den riksomfattande fiskvägsstrategin och NTM-centralernas regionala program för restaurering av strömmande vatten.
För att främja genomfarten i havsöringsälvarna åläggs innehavare av
gamla reglerings- och dammtillstånd att bygga och bekosta fiskvägarna
och de miljöanpassade flöden som behövs för fiskvägarna.
Avloppsvattenbelastningen och den diffusa belastningen på havsöringsälvarna minskas. Miljöstöd för jordbruket inriktas effektivare på problematiska åkerområden i syfte att minska erosionen och näringsbelastningen från lekälvarnas avrinningsområden.
Den genetiska strukturen och fisket av bestånden utreds för alla havsöringsbestånd i vårt land.
Havsöringsbeståndens status följs upp.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM, MM och Naturresursinstitutet (huvudansvar för utarbetandet av planen)
Operativt ansvar: JSM, MM, RFV, NTM, Forststyrelsen, tillståndsinnehavare,
fiskeområden, ägare av vattenområden
Finansieringsmöjligheter
Offentlig (nationell och EU) samt finansiering från tillståndshavare och privatpersoner
Tidtabell
Från och med år 2015
Återhämtningsplaner för naturliga bestånd senast år 2016
Indikatorer
Den av statsrådet godkända lax- och havsöringsstrategin och återhämtningsoch den nationella förvaltningsplanen för havsöringsbestånden
Effektivitetsindikator för återhämtningsåtgärderna: antalet havsöringshonor som
vandrar upp i älvarna, yngelproduktionen i älvarna och återställandet av utrotningshotade havsöringsbestånd
100
FISKAR 3
Utredning om möjligheterna och behovet att effektivisera regleringen av fisket av kustarter
Allmänt miljömål
5. Användningen av marina naturresurser är hållbar
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Selektivt utnyttjande av arterna (inkl. sporadiska bifångster)
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
3) kommersiell fisk, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
Även om målet är att populationerna av abborre, gädda, lake, flundra och ål ska
vara inom de trygga biologiska gränserna så att en populations ålders- och storleksfördelning visar att beståndet är i gott skick, finns det ingen övergripande bild
av populationernas tillstånd i vårt havsområde.
I det första skedet av åtgärden görs en bedömning av statusen för kustbestånden av abborre, gädda, lake, flundra och ål utifrån befintligt material och tillgänglig kunskap. Ifall bedömningen visar att det är motiverat identifieras och vidtas
åtgärder för att reglera beståndet till exempel med hjälp av regionala begränsningar i det nästa skedet.
Dessutom är avsikten att utreda möjligheterna att tillämpa andra lösningar i regleringen av gös- och sikfisket än de vanligaste bestämmelserna om maskstorleken i nät och minimimåttet på fiskarna. Andra potentiella åtgärder vore till exempel noggrant riktade fiskebegränsningar under fortplantningstiden, riktade
begränsningar i anslutning till fiskeformerna eller nya lösningar för selektiva
fångstredskap.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM, Naturresursinstitutet
Operativt ansvar: JSM, Naturresursinstitutet
Finansieringsmöjligheter
Offentlig nationell finansiering
Tidtabell
2016-2021
Indikatorer
Rapporterna blir klara
FISKAR 4
Skydd av harr
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
5. Användningen av marina naturresurser är hållbar
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – kvävning
Fysisk skada – förändringar i igenslamningen och slitage
Störningar i de hydrologiska processerna – förändringar i temperaturförhållanden
Biologisk störning– invasiva främmande arter och selektivt utnyttjande av arter
(inkl. sporadiska bifångster)
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiella fiskarter, 4) näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
Fåtaliga populationer tas upp i anläggningsodlingar för att stärka och bevara
bestånden. Stödplanteringar som syftar till att återställa bestånden görs i kombination med tillbörliga regionala åtgärder för regleringen av fisket och vattenvårdsåtgärder. Statusen för de marina bestånden av harr är så dålig att andra
åtgärder inte hinner verka. För att rädda de unika harrbestånden bör det genetiska materialet i första hand tas tillvara och odlas. Beståndet upprätthålls med
101
hjälp av stödplantering tills kvaliteten på miljön i fortplantningsområdena har
förbättrats eller den påverkan som bestånden utsätts för har eliminerats. Före
regionala planteringar vore det bra att utreda orsakerna till varför naturlig förökning saknas i området. Det är också viktigt att utreda möjligheterna att återställa
och restaurera områden där harr fortplantar sig i. Genom regionala fiskebegränsningar kan man skydda mycket lokala bestånd i områden där harr fortfarande förekommer, även bestånd som vandrar upp i älvarna för att leka. Lika så
ska man säkerställa att ynglen inte genast blir uppätna av lokala rovdjur. Tillräckligt hög vattenkvalitet bör säkerställas i de älvar som harr vandrar upp i för att
leka (vattenvårdsåtgärd).
Ansvarig instans
Beredningsansvar: VFFI, JSM, Forststyrelsen och NTM-centralerna
Operativt ansvar:
Finansieringsmöjligheter
Nationell och regional finansiering
Tidtabell
Från och med år 2014
Indikatorer
Antalet yngelområden
Uppföljning av överlevnaden hos märkta harryngel
Minskning av nedskräpning
SKRÄP 1
Minskning av användningen av plastkassar
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 8) koncentrationer och
konsekvenser av främmande ämnen, 9) främmande ämnen i fisk
Beskrivning av åtgärden
Plastskräp är det vanligaste skräpet i Östersjön. Av allt skräp som hittades vid
städningar som ingick i undersökningar bestod 75 % av plast och skumplast. Det
finns olika slags plast med de flesta plastkvaliteter är kemiskt inerta och håller
därför länge i naturen. Å andra sidan innehåller plast föreningar som kan frigöras
i havet. I havet sönderdelas plasten till mikroskräp som fortsätter att cirkulera i
havet och till sist hamnar på våra matbord via näringskedjan. I oceanerna har
man observerat att små plastpartiklar i vattnet koncentrerar skadliga och farliga
ämnen på sina ytor.
Plastkassar, inklusive tunna fruktpåsar, är en källa för plastskräp. I åtgärdens
första skede görs en utredning om nuläget för användningen av plastkassar i
Finland och effekterna av användningen för nedskräpningen i den marina miljön.
På samma gång identifieras ändamålsenliga metoder för att minska nedskräpningen av havet. Metoder som kan minska användningen av plastkassar vore till
exempel ekonomiska styrmetoder, såsom avgifts- eller skattebelagda kassar,
rådgivning och upplysning samt möjligheter för handeln att ingå frivilliga avtal.
Som en del av rådgivningen och upplysningen kan man uppmuntra konsumenter
och företag att övergå till biologiskt nedbrytbara kassar och flergångskassar.
Allteftersom användningen av plastkassar minskar kan man anta att även mikroskräpet från sönderdelningen av kassarna minskar. Mål för minskningen av användningen av plastkassar ställs upp ifall resultaten ger anledning till detta.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: Finlands miljöcentral SYKE och MM
Operativt ansvar:
102
Finansieringsmöjligheter
EU:s strukturfonder, privat finansiering (stiftelser)
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Åtgärder: 2019-2022
Indikatorer
Mängden sålda plastkassar och mängden icke nedbrytbara kassar som hamnar i
havet.
SKRÄP 2
Avlägsnande av mikroskräp från avloppsvattnet genom effektiviserad rening
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
En del av det mikroskopiska skräpet (< 5 mm) kommer ut i havet med renat
kommunalt avfallsvatten och dagvatten. Mikroskräpet i Östersjön har tillsvidare
undersökts i liten omfattning, och för närvarande finns det inte tillräckligt med
information om avfallsmängden, kvaliteten, utsläppskällorna och konsekvenserna för organismerna. Med nuvarande metoder för rening av avloppsvattnet är
det möjligt att avlägsna största delen av mikroskräpet från avloppsvattnet, men i
praktiken varierar reningseffekterna i de olika reningsverken. Man antar att mikroskräp släpps ut i havet med dagvattnet och genom förbiledning då det uppstår
problem i reningsverken. I praktiken är det omöjligt att få bort mikroskräp ur havet.
Syftet med det första skedet är att främja forskningen för att utreda egenskaperna hos mikroskräpet i avloppsvatten, dess betydelse och konsekvenser. Utifrån
undersökningarna och i den mån det är nödvändigt identifieras och utvecklas
reningsmetoderna för att avlägsna mikroskräp i avloppsreningsverken. I det tredje skedet vidtas åtgärder med utgångspunkt i den samlade informationen från de
föregående skedena.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM och SYKE
Operativt ansvar:
Finansieringsmöjligheter
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Åtgärder: 2019-2022
Indikatorer
Genomförandet av åtgärderna i avloppsreningsverken, mängden mikroskräp i
det vatten som avleds från reningsverken.
SKRÄP 3
Påverkande i EU för att minska användningen av mikroplast i kosmetik- och hygienprodukter
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
103
åtgärden har effekter för
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
Mikroplast används som en ingrediens i vissa kosmetik- och hygienprodukter,
såsom tandkrämer och peelingkrämer. Dessa är kända källor till mikroplast. I
åtgärdens första skede utreds denna källas betydelse och bedöms motsvarande
åtgärder som vidtagits i andra Östersjöländer (bland annat i Tyskland har man
granskat hur denna åtgärd kan främjas). Ifall mikroplast i hygienprodukter visar
sig vara en betydande källa till den mikroplast som påträffas i havet kommer de
åtgärder som kan vidtas för att undvika eller minska användningen av mikroplast
i kosmetik- och hygienprodukter att identifieras i det andra skedet. I det sista
skedet utarbetas och genomförs åtgärder för att minska eller undvika användningen av mikroplast, ifall detta är relevant.
Eftersom innehållet i kosmetik- och hygienprodukter regleras noggrant på EUnivå strävar man till att påverka på EU-nivå, till exempel att i samarbete med
andra EU-länder införa obligatoriska förpackningsmärkningar om mikroplast i
produkterna. Konsumenternas köpbeteende kan påverkas genom tydlig förpackningsmärkning och upplysningskampanjer om källorna till mikroplast och
mikroplastens konsekvenser för havet.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM och SYKE
Operativt ansvar:
Finansieringsmöjligheter
Nationell finansiering
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Åtgärder: 2019-2022
Indikatorer
Antalet tillverkare av hygienprodukter som upphör med eller minskar användningen av mikroplast eller antalet produkter, ökning av tydlig förpackningsmärkning
Mängden mikroskräp i havet och ifall möjligt utvecklingen av den mängd skräp
som härrör från hygienprodukter
SKRÄP 4
Ökning av hamnarnas kapacitet att ta emot avfall
Allmänt miljömål
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
Enligt miljöskyddslagen för sjöfarten ska ett fartyg som anlöper en hamn inom
finskt territorium, innan det lämnar hamnen, till de mottagningsanordningar för
avfall som finns i hamnen avlämna allt sitt fartygsavfall och alla sina lastrester.
Alla hamnar borde ha beredskap att ta emot avfall som uppkommit i fartygen
utan särskilt avgift i enlighet med det så kallade no-special-fee-systemet. Avfallshanteringen i hamnarna borde vara väl ordnad så att avfall som uppkommer
i fartygen under inga omständigheter hamnar i havet. No-special-fee-systemet
tillämpas i varierande utsträckning i hamnarna.
För att förbättra funktionen i hamnarnas mottagningskapacitet genomförs programmet Fishing for litter i Östersjön. Enligt detta program får fiskare lämna avfall som de samlat upp ur havet i hamnen utan extra kostnad.
Ansvarig instans
Beredningsansvar och operativt ansvar: MM (NTM-centralerna), KM (Trafi),
Hamnförbundet (kommersiella hamnar), kommunala myndigheter (t.ex. nöjes-
104
båtshamnar)
Finansieringsmöjligheter
Nationell, privat
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Mängden skräp i havet följs upp.
SKRÄP 5
Förbättring av avfallshanteringen på stränder som används för rekreation
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
Orsakerna och källorna till nedskräpningen av havet och stränderna är tillsvidare
inte exakt kända. Exempelvis vet man inte varför en utredning visade att det
finns mera skräp på stränderna i Finland än i andra länder. Beror det på rekreationsanvändningen och att enskilda människor skräpar ned, eller kommer skräpet i samlad form någon annanstans ifrån? Om människan är orsaken till nedskräpning, beror det på att avfallshanteringen inte fungerar eller handlar det om
allmän likgiltighet?
I åtgärdens första skede kartläggs källorna till nedskräpningen av stränderna och
de stränder för rekreationsbruk där det inte finns någon avfallshantering alls eller
där avfallshanteringen är bristfällig. Efter kartläggningar utvecklas avfallshanteringen på de rekreationsstränder som konstaterats problematiska. Attitydfostran
och upplysning om tillbörlig hantering av avfall riktas till rekreationsmålen. Här
kan man till exempel främja principen om skräpfritt friluftsliv (Roskaton retkeily).
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, NTM-centralerna
Operativt ansvar: kommunerna
Finansieringsmöjligheter
EU:s strukturfonder, privat finansiering (stiftelser)
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Åtgärder: 2019-2022
Indikatorer
Uppföljning av kvantiteten och kvaliteten på skräpet på stränderna.
SKRÄP 6
Minskning av skräpet i havet i samarbete med fiskare
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
105
Beskrivning av åtgärden
Fiskarnas fångstredskap samlar skräp som ger fiskarna problem. I åtgärdens
första skede utreds fiskarnas förutsättningar att samla upp skräp som uppkommit på fartygen och fastnat i fångstredskapen, och att lämna avfallet i hamnarna.
Tack vare åtgärden kommer mer avfall som fastnar i fiskeredskapen att hamna
på avstjälpningsplatsen eftersom insamlingen av avfall främjas i fiskehamnarna.
Vidare utreds möjligheterna att anordna avfallsmottagning i hamnarna enligt no
special fee-förfaringssättet utan särskild avgift. Mottagning mot avgift av skräp
som fastnat i fiskeredskapen och plockats upp ur vattnet kan också prövas. Därutöver kan möjligheterna att ordna Fishing for litter-kampanjer för att fiskarna ska
samla in skräp ur vattnet. Sådana kampanjer har hållits i Polens och Lettlands
vatten.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM och JSM
Operativt ansvar: kommuner, fiskeorganisationer
Finansieringsmöjligheter
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Åtgärder: 2019-2022
Indikatorer
Hur genomförandet fortskrider: uppföljning av mängden skräp som samlas upp
ur havet
Åtgärdens effektivitet: uppföljning av mängden skräp i havet
SKRÄP 7
Minskning och bärgning av spöknät
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
År 2012 utreddes antalet så kallade spöknät i havet i södra Östersjön på Polands och Lettlands kust som ett samarbete mellan WWF Poland, den lettiska
naturstiftelsen och stiftelsen Baltic Sea 2020. Spöknät är fiskeredskap som fiskare har tappat bort. Under projektet lyftes sammanlagt 22 ton spöknät ur Östersjön. Dessa hade en längd på uppskattningsvis 135 km. Problemet är betydande
särskilt med hänsyn till nedskräpning då man räknar med att 5 500–10 000
fisknät försvinner i Östersjön varje år. I havet sönderdelas näten småningom till
mikroskräp. Förutom nedskräpningen kan redskapen fortsätta fånga fisk passivt.
I åtgärdens första skede utreds spöknätsproblemets existens och omfattning i de
finska havsområdena liksom spöknätens konsekvenser för det marina ekosystemet. I nästa skede identifieras åtgärder för att minska förlusten av fiskeredskap. Åtgärder börjar förberedas för att rensa upp näten från havet och en genomförandeplan för detta utarbetas. I planen kan man dessutom göra en bedömning av hurdana förhållanden och områden det finns stor risk för att fiskare
mister sina redskap i. I det sista skedet börjar man genomföra åtgärderna enligt
planen.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM
Samarbetsinstans: fiskeorganisationer
Finansieringsmöjligheter
Europeiska havs- och fiskerifonden
106
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Åtgärder: 2019-2022
Indikatorer
Nödvändiga indikatorer tas fram för uppföljningen av genomförandet.
SKRÄP 8
Minskning av nedskräpning genom upplysning
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – nedskräpning
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
10) nedskräpning, 4) näringsvävar, 9) främmande ämnen i fisk, 3) kommersiell
fisk, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
Nedskräpning är ett problem även för Östersjön och tillsvidare finns det inte tillräcklig information om vilka konsekvenser nedskräpning har för den marina miljön. Åtgärden syftar till att utreda vilka störningar nedskräpningen har för organismerna och över huvudtaget för den marina miljön.
Att skräp hamnar i havet beror till största delen på okunnighet, likgiltighet och
nonchalans. Detta kan man påverka till exempel genom kampanjartad upplysning och utbildning som siktar på att minska nedskräpningen av havet. I kampanjerna lyfts nedskräpning fram som alltjämt växande problem som skadar den
marina naturen. Kampanjerna kan också genomföras inom småbarnspedagogiken (daghem och skolor). I kampanjerna ges också bedömningar av hur nedskräpning kan störa funktionen i det marina ekosystemet och hur individuella val
påverkar nedskräpningen också av havet. Därtill kan man uppmuntra produkttillverkare, varumärkesinnehavare och återförsäljare att säkerställa att produkterna
är miljövänliga med hänsyn till nedskräpningen av havet. Här kan man till exempel beakta mängden förpackningsmaterial, kvaliteten på förpackningsmaterialet
och återvinnbarheten. Fokus kan läggas till exempel på produkter som det finns
rikligt av i den marina miljön. Kampanjer för att städa upp stränderna är också en
effektiv upplysningsmetod (t.ex. kampanjen Snygg beach 12–25.5.2014).
Ansvarig instans
Beredningsansvar: SYKE
Operativt ansvar: SYKE, NTM-centralerna
Finansieringsmöjligheter
Europeiska havs- och fiskerifonden, LIFE+
Tidtabell
2016-2020
Indikatorer
Antalet åtgärder för kommunikation och information om nedskräpning av havet
och om konsekvenserna av detta
Skyddskommissionen för Östersjön bereder ett åtgärdsprogram för att minska nedskräpningen i Östersjön. Programmet planeras vara klart i mars 2015. Ovan nämnda åtgärder kunde också samlas till
ett nationellt åtgärdsprogram enligt vilket åtgärdsprogrammet för Östersjön verkställs på det nationella
planet.
Minskning av undervattensbuller
BULLER 1
Främjande av beslut i den internationella sjöfartsorganisationen för att minska undervattensbullret
från fartyg
Allmänt miljömål
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
107
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – undervattensbuller
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
11) energi och undervattensbuller, 1) naturens mångfald, 3) kommersiell fisk, 4)
näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
Den ständigt växande fartygstrafiken på Östersjön ökar också mängden undervattensbuller. Bullret från fartygspropellrarna är lågfrekvensbuller som kan orsaka bland annat fysiologisk stress för vattenorganismerna och störa deras orientering och kommunikation.
Målet med åtgärden är att främja verkställandet och den vidare utvecklingen av
de stadgar som internationella sjöfartsorganisationen IMO har föreskrivit om
minskning av undervattensbuller från handelssjöfarten. Syftet är att beakta
IMO:s mål och föreskrifter i nationella lagar om minskning av buller från fartygsmotorer, -propellrar och -skrov.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: KM och Trafi inom ramen för HELCOM-samarbetet
Operativt ansvar: varv, motortillverkare, rederier
Tillsynsansvar: Trafi
Finansieringsmöjligheter
Kostnader för utvecklingsarbetet faller på varven och motortillverkarna. Investeringskostnaderna faller på rederierna.
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Eventuellt ljudnivån när fartyget är igång
BULLER 2
Minskning av impulsivt buller som orsakas av byggande under vattnet
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – undervattensbuller
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
11) energi och undervattensbuller, 1) naturens mångfald, 3) kommersiell fisk, 4)
näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
Byggande under vattnet medför tidvis mycket starkt, om än kortvarigt, lokalt buller i vattenmiljön. Impulsivt buller av den här typen har konstaterats orsaka förändringar i beteendet, fysiologisk stress, fysiska skador och till och med dödlighet bland fiskar och havsdäggdjur. Byggandet av vindkraft är en stor källa avl
impulsivt buller. Eftersom vindkraftsbyggandet kommer att öka i framtiden bör
åtgärder tas fram för att minska på impulsivt buller.
Åtgärden består av följande delområden:
1) Uppgifter om byggnads-, sprängnings- och muddringsverksamhet som förorsakar impulsivt buller samlas till ett riksomfattande register (till exempel HERTTA). Här registreras också bland annat källan till bullret, bullrets styrka och när
bullret pågår. Registret underlättar uppföljningen av bullret och preciserar uppgifterna om mängden buller i havsområdena.
2) Anvisningar och rekommenderad praxis utarbetas till exempel för en skyddszon där djur ska drivas bort för att de inte ska utsättas för bullret. Dämpande
tekniska tillämpningar tas i bruk för att minska konsekvenserna av impulsivt buller under byggnadsarbetet. Iakttagande av praxis som är förenlig med anvisningarna och rekommendationerna införs som villkor till exempel i tillstånd för
undervattensbyggande särskilt i områden där man har observerat havsdäggdjur
eller andra arter som är känsliga för buller.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, SYKE
Operativt ansvar: NTM-centralerna
108
Finansieringsmöjligheter
Torde kunna göras som tjänstearbete inom förvaltningen
Tidtabell
Utredning om användningen av ett register 2016–2018
Utarbetande av anvisningar 2019–2022
Indikatorer
Bullerskapande verksamheter, bullrets kvalitet, omfattning och tidpunkt registreras. Utvidgning av anvisningarna.
BULLER 3
Minskning av produktionen av undervattensbuller
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Övriga fysiska störningar – undervattensbuller
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
11) energi och undervattensbuller, 1) naturens mångfald
Beskrivning av åtgärden
Fritidsbåtar och annan motordriven verksamhet är betydande källor till undervattensbuller. I de flesta fall beror buller från mänskliga aktiviteter på att människorna är likgiltiga, men när det gäller undervattensbuller handlar det också ofta om
brist på kunskap.
I åtgärdens första skede samlas information om undervattensbullrets konsekvenser för den marina biotan och generellt för den marina miljön. Det finns lite
information om undervattensbullrets konsekvenser för den marina biotan. På
basis av den inhämtade informationen planeras och genomförs en upplysningskampanj i det följande skedet av åtgärden. Kampanjen går ut på att berätta för
allmänheten om bullerkällorna och bullrets konsekvenser för den marina biotan
och för den marina miljön överlag. I kampanjen kan man särskilt lyfta fram havsdäggdjuren, såsom tumlare och vikare, som man med säkerhet vet att störs av
bullret. Fokus läggs också på andra utrotningshotade arter i den mån konsekvenser kan konstateras för dessa. Hurdan ljudvärld det finns under vattnet görs
känt för allmänheten. Skillnaden mellan de naturliga ljuden och de ljud som förorsakas av människan poängteras. Kampanjen uppmuntrar enskilda personer
att fundera på sina egna val. Att var och en genom sitt eget beteende kan hjälpa
Östersjön att bevaras som en mångformig livsmiljö framhävs i kampanjen. Särskilda skyddsområden eller andra känsliga områden kan lyftas fram under kampanjen, och därtill kan konkreta rekommendationer ges med hänsyn till uppkomsten av undervattensbuller.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, SYKE
Operativt ansvar: SYKE, NTM-centralerna
Finansieringsmöjligheter
Utredningsarbete: Europeiska havs- och fiskerifonden, LIFE+, nationell finansiering
Tidtabell
Utredningsarbete: 2016-2018
Kampanjer: 2016–2022 (kunde vara fortlöpande)
Indikatorer
Antalet kommunikations- och informationsåtgärder
Det är svårare att utvärdera åtgärdens effektivitet. Syns när det gått en längre
tid, till exempel om vissa arter sprider sig till områden som tidigare utsattes för
buller.
109
Minskning av fysiska skador och förluster av livsmiljöer i havsbottnen
FYSISK 1
Minskning av skadliga konsekvenser av muddring
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – kvävning och uppdämning
Fysisk skada – förändringar i igenslamningen
Störningar i de hydrologiska processerna – förändringar i salthalterna
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens integritet, 7) hydrografiska förändringar
Beskrivning av åtgärden
Datasystem (t.ex. ArcMap/Karpalo) utvecklas vidare för uppföljningen och övervakningen av muddringar. Vid uppföljningen och granskningen skulle en geodatabas utnyttjas bland annat för att effektivisera bedömningen och uppföljningen
av konsekvenserna för undervattensarter och -livsmiljöer. Datasystemen borde
utvecklas så att de även stöder granskningen av muddringarna, till exempel så
att det blir möjligt att uppskatta arealen av muddringarnas influensområde. Ovan
nämnda data skulle kunna kopplas till återkommande flygfotografering. På detta
sätt skulle man också kunna bedöma den regionala samverkan av muddringarna
på den marina miljöns status. Muddringsföretagare bör ges information om samverkan av muddringarna och om vikten av anmälningsförfarandet. Dessa åtgärder skulle effektivisera uppföljningen av den regionala samverkan av muddringar
och följandet av lagar och tillstånd. Informationen skulle också kunna användas
vid bedömningen av behov för att utveckla nuvarande praxis och lagstiftning
som berör muddring.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, JM, SYKE och NTM-centralerna på kusten
Operativt ansvar: Kustens NTM-centraler och regionförvaltningsverken
Finansieringsmöjligheter
Torde kunna göras som tjänstearbete inom förvaltningen
Tidtabell
2016-2018
Indikatorer
De föreslagna åtgärderna erbjuder direkta möjligheter för att följa upp effekterna
av åtgärden
FYSISK 4
Utarbetande av en nationell täktplan för havssand och stenmaterial
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen av fisk och vilt som livsmedel
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – kvävning
Fysisk skada – förändringar i igenslamningen
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
6) havsbottnens integritet, 7) hydrografiska förändringar, 3) kommersiell fisk, 8)
koncentrationer och konsekvenser av skadliga ämnen, 1) naturens mångfald, 4)
näringsvägar
Beskrivning av åtgärden
Risk för erosion av stränder och störning av fiskerihushållningen betraktas allmänt som de största problemen med täkt av havssand och grus. Vid täkt av
havssand och grus förändras bottentopografin. Konsekvensernas omfattning och
varaktighet beror på täktmetoden och på områdets särdrag. Förändringar i
havsbottnens topografi påverkar också vattenströmmar. Konsekvenserna kan
110
återspeglas även utanför täktområdet. Denna åtgärd går ut på att utveckla lagstiftningen om användning av mark- och havsområden, planering och forskning
för att stöda en hållbar användning av jordmaterial. Därtill utarbetas i enlighet
med Finlands program för skydd av Östersjön en plan för täkt av havssand och
stenmaterial i alla kustområden i syfte att kontrollera olägenheterna av täktverksamheten.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM och Forststyrelsen
Operativt ansvar: Forststyrelsen
Finansieringsmöjligheter
Som tjänstearbete
Tidtabell
Beredning: 2016-2018
Genomförande: Från och med år 2019
Indikatorer
En plan har utarbetats och den genomförs
Förhindrande av hydrografiska förändringar
HYDRO 1
Lokala åtgärder för att förbättra strömningsförhållandena i kustområdet
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – kvävning och uppdämning
Fysisk skada – förändringar i igenslamningen
Störningar i de hydrologiska processerna – förändringar i salthalterna
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
7) hydrografiska förändringar, 1) naturens mångfald, 4) näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
Vägar som anlagts på bankar och broar orsakar lokala hydrografiska förändringar längs kusten i skärgården. När en naturlig vattenväxling förhindras påminner
det om det som sker vid eutrofiering: vattnets kvalitet, vegetationen, bottnens
kvalitet och fauna förändras. Verkningarna kan sträcka sig flera hundra meter
från vägbankarna.
I åtgärdens första skede kartläggs områden med problematiska strömningsförhållanden längs kusten. I det andra skedet utarbetas restaureringsplaner för att
förbättra förhållandena.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: SYKE, Meteorologiska institutet, kustens NTM-centraler
Operativt ansvar: kustens NTM-centraler
Finansieringsmöjligheter
Utredningen och planerna torde kunna göras som tjänstearbete inom förvaltningen
Tidtabell
Kartläggning: 2016-2018
Genomförande: 2016-2022
Indikatorer
Genomförandet av åtgärden kan komma till uttryck i ett ökat antal restaureringsprojekt i kustområdena.
En minskning i eutrofieringsnivån i restaurerade områden är ett exempel på indikator på åtgärdens effektivitet.
Sjöfartens säkerhet och riskhantering
SJÖFART 1
Minskning av risken för oljeolyckor genom striktare reglering av ship-to-shore-arbete (STS) i Finlands vattenområden
111
Allmänt miljömål
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Föroreningar genom farliga ämnen
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
8) koncentrationer och konsekvenser av främmande ämnen, 9) främmande ämnen i fisk
Beskrivning av åtgärden
I Finlands territorialvatten, i den ekonomiska zonen och i hela Östersjön flyttas
last mellan oljefartyg (ship-to-shore, STS) enligt enhetliga metoder och med
beaktande av väder- och isförhållandena och risken för storolycka som förknippas med åtgärden.
I miljöskyddslagen för sjöfarten införs bestämmelser om hur STS ska utföras i
Finlands territorialvatten.
HELCOM:s STS-rekommendation 28/3 revideras; revideringen förutsätter att alla
medlemsländer är eniga i frågan. Ett förslag har varit uppe i arbetsgrupperna
HELCOM Maritime och Response.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: KM (Trafi) och MM ansvarar för beredningen av regeringens
proposition.
Operativt ansvar: Senare när åtgärden genomförs ansvarar Trafikverkets VTScentral för övervakningen i samarbete med Gränsbevakningsväsendet och Finlands miljöcentral SYKE
Finansieringsmöjligheter
Torde kunna göras som tjänstearbete inom förvaltningen
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Regeringens proposition behandlas i riksdagen, nya paragrafer i miljöskyddslagen för sjöfarten, uppdaterad HELCOM-rekommendation 28/3
SJÖFART 2
Förbättring av fartygstrafikens säkerhet med hjälp av konceptet för intelligent farled Älyväylä enligt
eNavigation-strategin
Allmänt miljömål
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Föroreningar genom farliga ämnen
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
8) koncentrationer och konsekvenser av främmande ämnen, 9) främmande ämnen i fisk
Beskrivning av åtgärden
Behovet av att utveckla konceptet för intelligent farled Älyväylä härrör från följande aspekter:
navigeringssäkerheten i de farleder för handelssjöfarten som leder till
hamnarna i förhållande till föränderliga miljöförhållanden såsom landhöjning, variationer i vattenståndet, strömningar, isläget
kravet på ökad förmedlingsförmåga och transporteffektivitet av farlederna och hamnarna
kontroll av säkerhetsutrustningens skick.
Genom projektet stöder man verkställandet av internationella sjöfartsorganisationen IMO:s eNavigation-strategi och bereder genomförandet av de för sjöfarten
avsedda tjänsterna i Finland.
I åtgärdens första skede fastställs konceptet för Älyväylä-verksamheten och görs
utredningar bland annat om uppgifterna om vattenståndet, övergången till BSCD
2000 -höjdsystemet, navigering med djupmodeller, distansövervakning av säkerhetsutrustning, uppgifter om väderförhållanden och säkerhetsmeddelanden
för sjöfarten. I det andra skedet utvecklas en pilotversion av Älyväylä-systemen
som används i pilotprojekt (navigeringssystemet ECDIS/INS och fartygstrafiktjänsten VTS). Utifrån resultaten av dessa byggs det nya systemet upp med
112
målet av att vara klar ungefär år 2020. Ibruktagandet av de nya tjänsterna och
produkterna inom eNavigation startar därefter och pågår i flera år.
Ansvarig instans
Trafikverket och Meteorologiska institutet
Finansieringsmöjligheter
Trafikverkets budget, EU:s stödfinansiering
Tidtabell
2016-2022
Indikatorer
Nya tjänster och produkter i eNavigation
Åtgärder för planeringen av havsområden
HAVSOMRÅDE 1
Inkludering av marina skyddsområden i havsplanerna
Allmänt miljömål
6. Genom marin regionplanering förebyggs konflikter i fråga om användningen
av havsområdena
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Eventuellt alla former av påverkan
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 6) havsbottnens integritet 4) näringsvävar samt eventuella
konsekvenser för alla övriga deskriptorer
Beskrivning av åtgärden
I det nationella verkställandet av havsplaneringsdirektivet strävar man till att
beakta nationella områden och större områden, bland annat marina naturskyddsområden.
Inrättandet av skyddsområden ska även beakta verksamhet och användning av
havsområdet utanför skyddsområdet på ett sätt som inte medför olägenheter för
skyddsområdet eller förhindrar uppnåendet av skyddsmålen.
Inom ramen för åtgärden:
fortsätter programmet VELMU efter år 2015 för att det ska finnas exaktare och mer täckande information om undervattensnaturens mångfald
som grund för havsplaneringen.
beaktas skyddsmålen för skyddsområdena samt de arter och naturtyper
som ska skyddas och deras förekomster vid planläggningen och utarbetandet av havsplaner.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM (huvudansvarig)
Operativt ansvar: utreds vid verkställandet av direktivet
Finansieringsmöjligheter
Planer görs som tjänstearbete
Tidtabell
2016-2018
Indikatorer
Hur saken har beaktats i den lag- och förordningstext som verkställer havsplaneringsdirektivet.
Åtgärdens effektivitet: mänskliga aktiviteter som försämrar statusen på den marina miljön minskar i alla områden, och mängden av de allra skadligaste mänskliga aktiviteterna minskar inom skyddsområdena och deras omedelbara närhet.
Förutom denna åtgärd stöder även åtgärdsförslaget Utarbetande av en nationell täktplan för havssand
och stenmaterial (FYSISK 4) uppnåendet av målet för havsplaneringen.
113
Stärkande av nätverket av marina skyddsområden och övriga naturskyddsåtgärder
NATUR 1
Effektivisering av skyddet i marina skyddsområden
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Eventuellt alla former av påverkan
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiell fisk, 4) näringsvävar, 6) havsbottnens
integritet, 7) hydrografiska förändringar och indirekta effekter för alla övriga
deskriptorer
Beskrivning av åtgärden
Delåtgärd 1)
Mänskliga aktiviteter inom skyddsområdena, såsom båtliv, fiske, rekreation eller
fartygstrafik kan medföra störningar för arterna, till exempel för häckande fåglar,
för arternas levnadsförhållanden och naturtyperna, (naturtyper i bilaga I till habitatdirektivet och naturtyperna i HELCOM HUB). Begränsningar som är nödvändiga för uppnåendet av skyddsmålen, till exempel av ovan nämnda aktiviteter,
kan inkluderas i skyddsområdenas skötsel- och användningsplaner. Uppehåll i
områdena kan styras eller begränsas med hjälp av ordningsstadgar. För åtgärden införs tidsmässiga och/eller regionala begränsningar i de marina skyddsområdena i syfte att förbättra levnadsförhållandena för arterna och naturtypernas
status. Om de striktaste begränsningarna i ett skyddsområde genomförs en informationskampanj där man informerar om ändringar och om ändringarnas
grunder och effekter.
Delåtgärd 2)
Skyddseffektiviteten i privata skyddsområden och därigenom också funktionen
och effektiviteten i hela nätverket av marina skyddsområden samt den interna
växelverkan i nätverket bedöms genom att man analyserar uppgifterna om fridlysningsbestämmelser och relaterad geografisk information i kombination med
utredningar om påfrestningarna. När fridlysningsbestämmelserna är samlade
kan en effektivare kommunikation planeras kring vad som är tillåtet i begränsad
omfattning eller förbjudet i respektive område. I åtgärdens första skede samlas
fridlysningsbestämmelser av alla marina privata naturskyddsområden till en elektronisk databas så att även den geografiska informationen om områdena ingår i
materialet. I nästa skede används materialet för att analysera skyddseffektiviteten. I det sista skedet ges information om tillåtna och begränsade aktiviteter i
områdena.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, FS-NT, NTM-centralerna
Operativt ansvar:
1) MM, Forststyrelsen och NTM-centralerna
2) NTM-centralerna
Finansieringsmöjligheter
Nationell finansiering
Tidtabell
Fortlöpande från och med år 2016
Indikatorer
Åtgärden fortskrider enligt följande:



Antalet förbud mot fiske, båttrafik, förbud mot att röra sig och gå i land,
areal och läge i skyddsområdena.
Antalet förekomster av arter som lider av båttrafik och störningar, dessa
arters status i skyddsområdet
I vilken utsträckning uppsatta skyddsmål uppnåtts till exempel utifrån
uppgifter om olika organismers bestånd.
Andelen/omfattningen av sådana marina, privata skyddsområden vars
114
uppgifter har överförts till en geodatabas/i digitalt format till exempel
NTM-centralsvis.
NATUR 2
Åtgärdsprogram för utrotningshotade arter och naturtyper
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – kvävning och uppdämning
Fysisk skada – förändringar i uppslamningen och slitage
Biologisk störning– invasiva främmande arter och selektivt utnyttjande av arter
(inkl. sporadiska bifångster)
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Störningar i de hydrologiska processerna – förändringar i temperaturerna och
salthalterna
Övriga fysiska störningar – undervattensbuller
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 2) invasiva främmande ämnen, 3) kommersiell fisk 4)
näringsvävar, 6) havsbottnens integritet, 11) energi och undervattensbuller
Beskrivning av åtgärden
För närvarande finns det inga åtgärdsprogram för utrotningshotade arter och
naturtyper som förekommer i Finlands havsområden som skulle förbättra nivån
på skyddet av dem så att arternas populationer, naturtypernas arealer och antalet förekomster skulle börja öka.
Den här åtgärden går ut på att ta fram åtgärdsprogram för de utrotningshotade
arterna och naturtyperna i Östersjön. I åtgärdens första skede samlas information om utrotningshotade och bristfälligt kända arters och naturtypers förekomstområden, omfattning och status. Det här kan göras genom att förlänga programmet VELMU till perioden efter år 2015. Särskild vikt läggs vid de arter och
naturtyper som ingår i EU:s fågel- och habitatdirektiv. Vidare granskas arter och
naturtyper som kategoriserats som utrotningshotade på det nationella planet
eller inom ramen för HELCOM eller andra internationella konventioner. Information samlas också in om mänskliga aktiviteter som hotar dessa arter och naturtyper. Informationen utnyttjas när åtgärdsprogram utarbetas för att förbättra arternas och naturtypernas status. Åtgärdsprogrammen kan omfatta skydd av en
art eller en naturtyp, eller behandla skydd av flera grupper av arter och naturtyper. Vid behov kan åtgärdsprogrammen utarbetas i samarbete med andra länder. Vid utarbetandet av åtgärdsprogram granskas också behoven av att utveckla nätverket av marina nationalparker och andra skyddsområden samt av att
beakta åtgärdsprogrammen vid havsplaneringen, i planläggningen och i miljöoch vattentillstånden.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: SYKE, FS-NT, VFFI/LUKE, NTM-centraler och universitet
Operativt ansvar: MM, NTM-centraler, universitet, VFFI/LUKE, JSM och FS-NT
Finansieringsmöjligheter
För VELMU-kartläggningar bör Östersjömomentet fortsätta med samma belopp
dvs. 1,4 milj./år
Tidtabell
2016-2020
Indikatorer
Genomförandet fortskrider så här:
- antalet utrotningshotade arter och naturtyper under utredning,
- minskning av antalet bristfälligt kända arter/naturtyper.
Åtgärdens effektivitet:
-
nivån på skyddet av utrotningshotade arter och naturtyper förbättras,
kunskapen om bristfälligt kända arter ökar så att arterna kan inkluderas i
bedömningar.
115
NATUR 2bis
Skydd av undervattens nyckelbiotoper
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Fysisk förlust – kvävning och uppdämning
Fysisk skada – förändringar i uppslamningen och slitage
Tillförsel av näringsämnen och organiskt material
Störningar i de hydrologiska processerna – förändringar i temperaturerna och
salthalterna
Övriga fysiska störningar – undervattensbuller
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) kommersiell fisk, 4) näringsvävar och 6) havsbottnens integritet
Beskrivning av åtgärden
Genom åtgärden strävar man till att skydda ekosystemens funktion och livsmiljöer som är viktiga för ekosystemtjänsterna – sådana kallas nyckelbiotoper
i detta sammanhang. Det görs genom att man förbättrar kunskapsunderlaget i
anslutning till nyckelbiotoperna och främjar beaktande av dem när nätverket
av skyddsområden ska kompletteras, vid planläggningen och vid förfaranden
för vatten- och miljötillstånd.
Fortplantningsområden för fisk, blåstångs- och rödalgssamhällen och kransalgsängar kan vara nyckelbiotoper med hänsyn till ekosystemens funktion och
ekosystemtjänsterna. Om statusen för nyckelbiotoperna försämras har detta
konsekvenser som sträcker sig över de aktuella samhällenas gränser till det
övriga ekosystemet och ekosystemtjänsterna.
Olika åtgärder som vidtas i ett vatten- eller markområde kan äventyra och på
ett skadligt sätt förändra nyckelbiotoper som finns under vattnet i havet. Enligt
vattenlagen får vattenhushållningsprojekt inte medföra en skadlig förändring
av naturen och dess funktion eller försämra tillståndet i ett vattendrag, och inte
heller orsaka skada eller olägenhet för fisket eller fiskbestånden. I miljöskyddslagen regleras aktiviteter som kan medföra sådan förorening av miljön
som till exempel medför olägenhet för naturen och dess funktioner. Mänskliga
aktiviteter som medför olägenheter för vattenmiljön och -naturen regleras med
tillståndsförfaranden enligt vattenlagen och miljöskyddslagen. Det finns inte
tillräckligt med information om de marina nyckelbiotopernas förekomstområden och den information som finns är inte alltid i användbar form. För att
skyddet av nyckelbiotoperna ska kunna effektiviseras borde informationen om
dem ökas och ställas i användbart format till planläggnings- och tillståndsmyndigheternas förfogande.
Genom åtgärden producerar VELMU-programmet information om förekomsten av nyckelbiotoper under vattnet som är viktiga för ekosystemets funktion
och ekosystemtjänsterna. Informationen distribueras i användbart format till
instanser som beviljar vatten- och miljötillstånd. Nyckelbiotoperna bör visas i
form av geografisk information i en karttjänst. För denna åtgärd bör VELMUprogrammet fortsätta även efter år 2015.
Att informationen produceras och struktureras är till nytta även för planläggningen och havsplaneringen. Under den här åtgärden bör man dessutom utreda på vilket sätt mål som tryggar nyckelbiotoperna tas i beaktande i vattenoch miljötillstånden: är tillståndsvillkoren tillräckliga beträffande nyckelbiotoperna? Vid behov ändras anvisningarna eller lagstiftningen i anslutning till
beviljandet av vatten- och miljötillstånd så att förfarandet tar hänsyn till nyckelbiotoperna.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: SYKE, FS-NT, LUKE, NTM-centraler
Operativt ansvar: MM, NTM och RFV, JSM och FS-NT.
Finansieringsmöjligheter
För VELMU-kartläggningar och karttjänster bör Östersjömomentet fortsätta
med samma belopp dvs. 1,4 milj. /år.
116
Tidtabell
2016-2020
Indikatorer
Genomförandet fortskrider så här:
- geografisk information om nyckelbiotoperna har införts i karttjänsten,
- uppföljning av antalet planer och tillstånd där man har beaktat fiskarnas
fortplantningsområden och viktiga förekomstområden när det gäller naturens mångfald (inkl. utrotningshotade arter) och funktionerna
- nyckelbiotoperna har tagits i beaktande vid kompletteringar av nätverket
av skyddsområden.
NATUR 3
Produktion av undervisnings- och kommunikationsmaterial som ökar kännedomen om havsmiljön
och om de påfrestningar som påverkar dess tillstånd
Allmänt miljömål
Alla mål
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Eventuellt alla former av påverkan
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 3) skadliga främmande ämnen, 5) eutrofiering, 10) nedskräpning, 11) energi och undervattensbuller samt eventuella indirekta konsekvenser för de övriga deskriptorerna
Beskrivning av åtgärden
Åtgärden är uppdelad på två teman:
Delåtgärd 1)
Information ges ut om följderna vid småskalig muddring, olägenheterna av båttrafik i grunda områden med känsliga organismer samt om invasiva främmande
arter i Östersjön och deras konsekvenser för den ursprungliga naturen. Medborgare och särskilt de som rör sig eller bor på fritiden i skärgården är målgrupp för
kommunikationen.
Ett meddelande med information om konsekvenserna av muddring och störningar i havsbottnen, lagstiftningen och ansvarsfullt agerande bereds. Meddelandet
postas till invånare i valda områden och facebook/webbplatser stöder informationen och ger kontaktuppgifter till bland annat regionala tillståndsmyndigheter.
Den stora allmänheten informeras om konsekvenserna ifall sjöfåglarnas häckningsplatser utsätts för störningar, de allmänna häckningstiderna och hur man
ska ta hänsyn till miljön under rekreationsutflykter. Material för båtfarare produceras tillsammans med båtsportsorganisationer.
Delåtgärd 2)
En mobil tillämpning som berättar om naturen och naturskyddsområden utvecklas.
Tillämpningen syftar till att öka medvetenheten om naturskyddsområdena, målen
med skyddsområdena och vilka föreskrifter som gäller dem.
En mobil tillämpning som bygger på positionsbestämning utvecklas. Tillämpningen meddelar användaren att han närmar sig ett naturskyddsområde och
med de fridlysningsbestämmelser eller ordningsstadgor som gäller för området,
vilka naturobjekt det finns i området och hurdan verksamhet eller vilka platser
som bör undvikas.
I mån av möjlighet borde tillämpningen också innehålla uppgifter om friluftsområden, rekreationsområden, naturliga hamnar och eventuellt rekommenderade
fiskeplatser (eftersom detta skulle göra tillämpningen mer intressant). I tillämpningen bör särskilt uppmärksamhet fästas vid integritetsskyddet.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: MM, JSM, FS-NT/SYKE/LUKE/NTM-centraler
117
Operativt ansvar: FS, NTM-centraler
Finansieringsmöjligheter
Samarbete med privata aktörer eller medborgarorganisationer är möjligt.
Tidtabell
2015-2018
Indikatorer
Medborgarenkäter (gallupar), utarbetande av tillämpning (och användning av
den, om integritetsskyddet tillåter), anmälningar om främmande arter.
Därtill prövas en utvidgning av ovan nämnda åtgärd som att den även omfattar alla förslag till kommunikation och utbildning i anslutning till åtgärdsprogrammet för havsvården.
NATUR 4
Utarbetande och genomförande av vårdåtgärder för att skydda östersjövikaren
Allmänt miljömål
3. Nivån på skyddet av alla inhemska arter i Östersjöområdet är gynnsam och
bevarandet av dem är tryggat på lång sikt
5. Användningen av marina naturresurser är hållbar
Miljöbelastning som
åtgärden har effekter för
Biologisk störning– selektivt utnyttjande av arter (inkl. sporadiska bifångster)
Föroreningar genom farliga ämnen
Kvalitativa deskriptorer
som åtgärden påverkar
1) naturens mångfald, 4) näringsvävar
Beskrivning av åtgärden
Samarbete med Ryssland och Östersjön när det gäller att skydda och återställa
bestånden av östersjövikare i Östra Finska viken. Beståndens status och nödvändiga åtgärder utreds och bedöms gemensamt. Planerade åtgärder vidtas.
Beträffande beståndet i Skärgårdshavet utvecklas nationella åtgärder för att
skydda och återställa det lokala beståndet.
Ansvarig instans
Beredningsansvar: JSM, MM, FS, LUKE, fiskelag
Operativt ansvar:
Finansieringsmöjligheter
EMKR dvs. Europeiska havs- och fiskerifonden
Tidtabell
2016-2020
Indikatorer
Beståndens återhämtning
Antalet vikare vid räkningar
118
8 MILJÖRAPPORT
8.1 Miljökonsekvensbedömningen och behandlade alternativ
Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen och lagen om bedömning av miljökonsekvenserna
av myndigheters planer och program förutsätter att en miljörapport läggs fram som en del av havsförvaltningsplanen. I detta kapitel presenteras miljörapporten för förslaget till åtgärdsprogram för havsförvaltningsplanen. Rapporten innehåller uppgifter om de granskade alternativen och en bedömning av
deras miljökonsekvenser. Åtgärdsprogrammet består av de åtgärder för havsvården som behandlades
i kapitel 7. Målet med åtgärdsprogrammet är att bevara eller uppnå en god status på den marina miljön senast år 2020. Programmet har nära koppling till förvaltningsplanerna för vattenvården. Den marina miljöns nuvarande tillstånd beskrevs i kapitel 2. Den marina miljöns särdrag, som åtgärdsprogrammet kan förväntas ha effekter för, beskrivs i den första delen av Finlands havsförvaltningsplan
51
och i bakgrundsmaterialet till statsrådets beslut från år 2012 . Miljöproblem som man vill ingripa i med
hjälp av åtgärdsprogrammet och miljömålen beskrivs också kort i kapitel 2.
Granskning av alternativen till åtgärdsprogram för havsvården grundar sig på en jämförelse av två
programalternativ. Dessa alternativ är:
AL0 Nuvarande åtgärder inklusive förslag till åtgärder i vattenförvaltningsplaner som
ska beslutas om år 2015
AL1 Nuvarande åtgärder kompletterade med nya åtgärder för havsvården som föreslagits i programmet
Miljökonsekvensbedömningen genomfördes som en del av beredningen av åtgärdsprogrammet. Eftersom åtgärdernas antal och innehåll ändrades under arbetets gång och målet var att så heltäckande
som möjligt identifiera olika kostnadseffektiva åtgärder, var det inte ändamålsenligt att specificera fler
alternativ.
Bedömningen av miljökonsekvenserna av åtgärdsprogrammet för havsvården grundar sig på en analys av påverkansmekanismerna och antaganden om dessa samt på identifiering av bieffekter och osäkerhetsfaktorer. Arbetet gjordes tillsammans med de experter som beredde åtgärderna. Analysramen
utvecklades, testades och utnyttjades på gemensamma workshopar.
Denna miljörapport läggs fram offentligt som en del av det offentliga hörandet och utlåtandeförfarandet
i anslutning till åtgärdsprogrammet. Respons på åtgärdsprogrammet och miljörapporten som ges under förfarandet för hörandet och utlåtanden tas i beaktande vid beredningen av det slutliga åtgärdsprogrammet.
8.2 AL0: Den marina miljöns status ifall programmet inte genomförs
Som konstaterades i kapitel 5 i detta program är den centrala frågan inom havsvården huruvida de
nuvarande åtgärderna räcker till för att uppnå eller bevara en god status på den marina miljön senast
år 2020. Utifrån den utförda analysen är svaret negativt och därför läggs nya åtgärder fram i åtgärdsprogrammet. Det är dock viktigt att märka att uppnåendet av en god status på den marina miljön i
avgörande grad beror på hur de redan existerande besluten och förbindelserna som stöder sig på
annan lagstiftning än havsförvaltningslagstiftning (de nuvarande åtgärderna) genomförs och hur befintliga styrmetoder vidareutvecklas. Vid verkställandet av fiskvägsstrategin, förvaltningsplanerna och
miljöstrategin för trafiken (kapitel 4 och 5) fattas särskilt viktiga avgöranden för uppnåendet av en god
status på den marina miljön. Med tanke på den framtida utvecklingen är revideringen av bland annat
nitratdirektivet, fiskelagen och miljöskyddslagen centrala frågor (kapitel 9).
Förslagen till förvaltningsplaner för vattenvården för perioden 2016–2021 innehåller bedömningar om
programmens konsekvenser för kustvattnens status. De gjorda analyserna visar att en god ekologisk
status inte kan uppnås under programperioden vid kustvattnen i Finska viken, inte heller i Skärgårdshavet eller i områdena kring de älvar som rinner ut i Skärgårdshavet. Samma gäller vattnen framför de
största städerna och älvarna på kusten av Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Nya åtgärder för
havsvården behövs framför allt för att dämpa eutrofieringen i kustvattnen. Att hitta och utveckla nya
51
Statsrådets beslut (2012) om bedömning av havets nuvarande tillstånd och goda status samt om uppställande
av miljömål och indikatorer; första delen av Finlands havsförvaltningsplan. Material som ingick i beredningen
av beslutet.
119
sätt att minska näringsbelastningen, särskilt från jordbruket, är det väsentliga. När det gäller att minska näringsbelastningen är även utsläpp som sprids via luften från olika källor av betydelse.
Statusen för vissa fiskbestånd i havsområdet är oroväckande. Statusen för Finlands havsöringsbestånd är den sämsta bland alla kuststater kring Östersjön och samtliga bestånd är akut hotade. Skyddet av hotade fiskarter förutsätter förändringar i kontrollen och regleringen av de människoframkallade
påfrestningar som påverkar fiskbestånden. Statusen på fortplantningsområden för fisk och styrningen
av användningen av dessa områden är i nyckelposition. Genom åtgärder som riktas till fisket kan man
också påverka skyddet av andra utrotningshotade arter.
De ökande olje- och kemikalietransporterna och passagerartrafiken ökar risken för olyckor som kan
förstöra miljön i stora områden av Östersjön. I Finland är man mycket medveten om situationen, men
de tillämpliga åtgärderna bör utvidgas så att de minskar utsläppen från fartygen och olycksriskerna.
Kunskapsluckorna och det mångformiga användningstrycket på havsområdet försvårar skyddet av
utrotningshotade arter och naturtyper. Även om man känner till skyddsbehoven och vilka faktorer som
inverkar på skyddet på en allmän nivå är det inte klart hur man kan styra verksamheterna, till exempel
byggandet och trafiken. Utöver de enskilda åtgärdsprogrammen öppnar havsplaneringen möjligheter
att samordna olika verksamheter och mål.
I strävan att förbättra statusen för Finlands kustvatten och statusen på det öppna havet bör uppmärksamhet fästas även på nya risker och sådana utsläpp som man först nu börjar få forskningsdata om.
Exempelvis har läkemedelsrester och mikroplast identifierats som sådana nya faktorer som kan ha
avsevärda effekter på organismerna och den marina miljöns status.
8.3 AL1: Miljökonsekvenserna av åtgärdsprogrammet för havsvården
8.3.1 Typindelning av åtgärderna och identifiering av påverkansmekanismerna
Alternativ AL1 skiljer sig från alternativ AL0 i det att det föreslår att ett antal olika nya åtgärder för
havsvården ska genomföras. Åtgärderna i AL1 kan grupperas enligt tabell 12. Grupperingen och karakteriseringen av åtgärderna och deras påverkansmekanismer visar hurdana förnyelser och sätt att
ingripa som programmet bygger och stöder sig på.
Genom åtgärdsprogrammet för havsvården eftersträvas positiva effekter för den marina miljön. De
föreslagna nya havsvårdsåtgärdernas konsekvenser för den marina miljön har bedömts i kapitel 6.2
under antagandet att de genomförs till fullo.
Förutom ett fullständigt genomförande av åtgärdsprogrammet är det väsentligt att bedöma möjligheterna att genomföra programmet planenligt och lyckas med att uppnå de antagna positiva effekterna.
Därför grundar sig denna bedömning på en gruppering av åtgärderna och på identifiering av påverkanskedjor och -mekanismer som är karakteristiska för de olika grupperna. Bedömningen grundar sig
på konsekvensbedömningar som först gjorts separat för varje åtgärd och på grupperingen av dessa.
Tabell 12 visar den typiska påverkansmekanismen för varje grupp av åtgärd.
Förutom de eftersträvade effekterna är det viktigt att bedöma andra effekter av programmet. I kolumnen Bieffekter, effekter för aktörer bedöms på vilket sätt och för vem åtgärderna medför bieffekter.
Tabell 12 Åtgärdsprogrammets åtgärdstyper, påverkansmekanismer och bieffekter samt effekter för
aktörerna.
Åtgärdstyp
a) Åtgärder som
är förenliga med
miljöskyddslagen
för sjöfarten
b) Fiskebegränsningar och andra
Åtgärder
Påverkansmekanism
- Minskning av risken för
oljeolyckor genom striktare reglering av ship-toshore-arbete (STS) i Finlands vattenområden
Förpliktelser utifrån de nya
normerna
- Den nationella lax- och
havsöringsstrategin för
Regeringens proposition
som skulle göra regleringen
av STS-arbeten striktare är
under beredning.
Fiskeförbud, regional fridlysning, begränsningar gällan-
120
Bieffekter, effekter för
aktörer
Beroende på innehållet i
kraven kan rederierna
åsamkas smärre kostnader.
För staten innebär detta
kostnader för hanteringen
och övervakningen av
informationen.
På kort sikt uppkommer
kostnader för verksam-
åtgärder för vård
av fiskbestånden
c) Förbättring av
infrastrukturen
d) Föreskrifter i
skyddsområdenas
skötsel- och användningsplaner;
ändringar i
skyddsstatusen
laxens del
- Den nationella lax- och
havsöringsstrategin för
havsöringens del
- Skydd av havslekande
harr
- Främjande av användningen av LNG som
bränsle i fartyg och säkerställande av den infrastruktur som behövs för
LNG
- Förbättring av avfallshanteringen på stränder som
används för rekreation
- Lokala åtgärder för att
förbättra strömningsförhållandena i kustområdet
- Effektivisering av skyddet i
marina skyddsområden
- Tryggande av nyckelbiotoper under vattnet
de fiskeredskapen, skyldighet att märka planterad fisk,
fiskvägsskyldigheter och
fiskarspecifika laxkvoter.
Genomförande av åtgärderna genom fiskelagen och förordningen, vilka håller på
att revideras, och fiskvägsstrategin.
Offentliga och privata systeminvesteringar, medel
allokeras för underhållet av
systemen.
hetsutövarna för byggandet av fiskvägar och restaurering av strömmande
vatten, begränsat eller
förhindrat fiske samt
märkning av planterade
yngel.
Allteftersom de naturliga
bestånden stärks uppkommer fördelar för fisket
och turismen.
För staten uppkommer
kostnader för övervakningen.
För kommunerna, staten
och verksamhetsutövarna
uppkommer kostnader för
utredningar, investeringar
och drift.
Ny infrastruktur möjliggör
övergång till exempel till
renare bränsle.
Efter utredningar prövas en
komplettering av nätverket
av skyddsområden och
tidsmässiga och regionala
begränsningar till exempel
för båttrafik och rekreationsbruk.
Eventuella förbud mot att
använda området eller
röra sig i det skulle begränsa fisket, rekreationen
och turismen i vissa avgränsade områden och
under vissa tider.
Staten: kostnader för kartläggning och utredning;
därtill eventuella ersättningsskyldigheter.
Nya tillsynsuppgifter för
myndigheterna.
e) Påverkan av EUpolitiken och innehållet i internationella konventioner
f) Befästande av
- Påverkan i EU för att
utveckla miljöersättningssystemet för jordbruket för
programperioden 2021–
2027
- Påverkande i EU för att
minska användningen av
mikroplast i kosmetik- och
hygienprodukter
- Främjande av beslutet om
att utse Östersjön till ett
utsläppskontrollområde för
kväveoxider (NECA) i den
internationella sjöfartsorganisationen. Främjande
av beslut i den internationella sjöfartsorganisationen för att minska undervattensbullret från fartyg.
- Inkludering av marina
I dessa förhandlingar strävar
Finland aktivt efter att effektivisera miljöersättningssystemet för jordbruket och
antagandet av internationella konventioner.
Positiva effekter för fiskbestånden (fortplantningsområdena)
Konsekvenser för verksamhetsutövare vid eventuella ändringar i kraven;
eventuell överföring av
kostnaderna på konsumenterna.
De nya kraven kan uppmuntra till investeringar
och innovationer.
Målen för inrättandet av
121
Kartläggningskostnader för
ekosystemansatsen
g) Åtgärder och
initiativ som kräver utredning
h) Verkställandet
av program och
riktlinjer stärks
skyddsområden i havsplaner
- Genomförande av pilotprojekt med temat Näringsneutral kommun
- Åtgärdsprogram för utrotningshotade
arter och naturtyper
- Främjande av produktifiering och ibruktagande av
fiskfoder som tillverkats av
råvaror producerade i Östersjöområdet
- Förbättring av känsliga
arters livsmiljöer i vattendrag som rinner ut i havet
- Förbättring av fartygstrafikens säkerhet med hjälp
av konceptet för intelligent
farled Älyväylä enligt strategin för eNavigation
- Utarbetande av en nationell täktplan för havssand
och stenmaterial
- Minskning av skräpet i
havet i samarbete med
fiskare. Minskning och
bärgning av spöknät
- Avlägsnande av mikroskräp från avloppsvattnet
genom effektiviserad rening
- Ökning av hamnarnas
kapacitet att ta emot avfall;
- Minskning av användningen av plastkassar
- Utredning om läkemedel i
havsområdet
- Utredning om mängden
dioxin- och furanbelastning som hamnar i Östersjön via Kymmene älv och
om förändringar i belastningen
- Utarbetande och genomförande av vårdåtgärder
för att skydda östersjövikaren
- Utredning om möjligheterna och behovet att effektivisera regleringen av fisket av kustarter
- Utredningsarbete för åtgärden Minskning av produktionen av undervattensbuller
- Minskning av näringsproduktionens och konsumtionens konsekvenser för vattendragen
(främjande av näringskretsloppet, ekologisk
produktion, diet som är
skyddsområden beaktas
också vid användningen av
och verksamheten i havsområdet utanför skyddsområdet.
I det första skedet genomförs en utredning eller pilotprojekt.
staten
Utifrån resultaten bereds
och genomförs de fortsatta
åtgärderna.
Administrativa kostnader
för utarbetandet och genomförandet av planer.
Uppmärksamhet fästs vid att
utreda och lyfta fram kopplingen till utstakade riktlinjer
för havsvården. Information
och kommunikation är i
fokus.
Kostnader för utredning
och kommunikation.
122
Eventuella begränsningar
av havsområdets användning.
Omedelbara kostnader för
utredningar och pilotprojekt.
i) Datasystem
förenlig med näringsrekommendationerna)
- Minskning av impulsivt
buller som orsakas av
byggande under vattnet
- Minskning av skadliga
konsekvenser av muddring
Effektivare insamling och
utbyte av information. Utifrån
informationen är det möjligt
att ge anvisningar och rikta
åtgärder.
Kostnader för att grunda
och underhålla datasystem.
Stöder tillsynspraxisen och
tillståndsprocesserna.
j) Informativ styrning
- Minskning av nedskräpning genom upplysning
- Minskning av produktionen av undervattensbuller
- Produktion av undervisnings- och kommunikationsmaterial som ökar
kännedomen om havsmiljön och om de påfrestningar som påverkar dess
tillstånd
Främjande av miljövänliga
förfaringssätt med hjälp av
upplysning och information.
Ökad kunskap kan ändra
människors handlingsmönster och beteende.
Kostnader för information
och styrning samt kommunikation
Åtgärdsprogrammets (AL1) möjligheter att uppnå de eftersträvade effekterna beror på i vilken utsträckning de når sina målgrupper och får till stånd ändringar i de verksamheter som påverkar belastningen. De åtgärdsgrupper som påverkar belastningen direkt genom begränsningar och utvecklingen
av infrastrukturen har placerats i början av tabell 12. Dessa former av styrning strävar efter att påverka
den belastande verksamheten eller nyttjandet av naturresurser och ekosystemtjänster genom att ställa
upp villkor för verksamhetens innehåll eller skapa nya ramar för verksamheten. I slutet av tabellen
framhävs återigen olika former av informativ styrning och nya öppningar där det exakta innehållet i
åtgärderna fastställs senare.
Att stödja sig på frivillig styrning innebär en risk för sämre effekt. Å andra sidan undviks administrativa
kostnader för tillsynen över efterföljandet av begränsningarna och för genomförandet och underhållet
av datasystemen. En del åtgärder förutsätter ändringar i lagstiftningen, såsom i miljöskyddslagen för
sjöfarten, eller i de användnings- och skötselplaner som verkställer lagstiftningen. Programmet lyfter
fram flera frågor vars behandling borde utredas i fortsättningen. Osäkerhet som gäller genomförandet
förknippas med dessa åtgärder.
Vid skyddsförfarandena strävar man efter att övergå från skydd som inriktas på arter eller naturtyper
till en mer övergripande granskning där man tar hänsyn till naturens mångfald i hela området och funktionerna i hela nätverket av skyddsområden. För skyddet av den marina miljön är det särskilt viktigt att
man i skötsel- och användningsplanerna för naturskyddsområdena fäster större vikt vid att trygga undervattensnaturen och dess funktion.
Jämfört med alternativ AL0 uppkommer mervärdet för alternativ AL1 av de nya öppningarna som ingår
i alternativet. AL1 ger till exempel en lista på åtgärder för att minska nedskräpning och bekämpa bullerolägenheter, liksom styrmetoder och verksamhetsformer som behöver beredas ytterligare. Därtill
identifieras viktiga nya frågor och hotfaktorer som förutsätter undersökningar och ingripanden. Information om den marina naturen och faktorerna som inverkar på den bör också spridas aktivt. Det är
viktigt att berätta hur å ena sidan de som bor och rör sig i havsområdena och å andra sidan konsumenter på olika håll i landet genom egna val kan främja en god status på den marina miljön.
Åtgärdsprogrammet för havsvården är ett redskap för systematisk marin skyddspolitik. Det utgör en
grund för sammanflätningen av havsvården och den övriga samhällspolitiken och för uppföljningen av
hur skyddet fortskrider. Programmet är också en grund för ett mer regelbundet och tätare samarbete
mellan myndigheterna och intressentgrupperna.
8.3.2 Osäkerheter och svårigheter vid bedömningen
På vilket sätt de åtgärder som nu presenterats på ett allmänt plan kommer att preciseras, vilket stöd
de får och hur de genomförs under programperioden är det väsentliga för utfallet av åtgärdsprogram-
123
met för havsvården. Möjligheterna att uppnå de eftersträvade positiva miljöeffekterna beror också på
hurdan helhet åtgärderna bildar tillsammans med de övriga styrmetoderna.
Konsekvensbedömningen försvåras av de oundvikliga fördröjningarna i genomförandet av åtgärdsprogrammet och i uppkomsten av effekterna. Även om man under de närmaste åren vill främja statusen på den marina miljön i internationella förhandlingar och i beredningen av den nationella lagstiftningen, kommer de egentliga förändringarna till exempel i samhällsinfrastrukturen och i den tillgängliga tekniken att vara ringa fram till år 2020, när en god status på den marina miljön borde vara uppnådd, eller ens fram till utgången av denna programperiod år 2022.
De effekter som eftersträvas i åtgärdsprogrammet uppnås i många fall med fördröjning som beror på
naturförhållandena. Dessa behandlas i kapitel 9.1.
8.3.3 Effekter för aktörer samt planerade åtgärder för att förhindra skadliga effekter
Genom åtgärdsprogrammet eftersträvas en god status på den marina miljön. När målet uppnås uppkommer betydande nytta för turismen, fisket, rekreationen och för människornas hälsa och välmående.
Å andra sidan orsakar de i åtgärdsprogrammet föreslagna utsläppsbegränsningarna och
förbättringarna av infrastrukturen kostnader för dem som tar i bruk nya tekniker, såsom kommuner,
rederier, hamnbolag och i sista hand kanske också konsumenterna. För vissa kostnader är det dock
möjligt att ansöka om stöd även från EU-fonder, såsom Europeiska havs- och fiskerifonden.
Genomförandet av åtgärderna i programförslaget stödjer sig i många avseenden på myndigheternas
verksamhet. Nya skyldigheter förutsätter insatser och tilläggsresurser för tillsynen och insamlingen av
information samt för en mer övergripande planering av havsområdets användning.
Effekterna av programmets åtgärder för aktörerna inom fiskerihushållning är olika på kort respektive
lång sikt. På kort sikt begränsar åtgärderna fisket av vissa fiskarter. På lång sikt, allteftersom
fiskbestånden återhämtar sig, är utgångspunkten att fiskemöjligheterna förbättras. Hållbarheten inom
fisket är en faktor som knyter an till marknadsföringen av fisket inom näringsgrenen. Hållbart
utnyttjade fiskbestånd kan på ett positivt sätt även främja prisutvecklingen hos fisk. Detta gäller också
vandrande fiskbestånd. En god status på fiskbestånden är också en förutsättning för hållbart
fritidsfiske och skapar dessutom förutsättningar för företagsverksamhet, såsom fisketurism.
Striktare och utvidgade skyddsbestämmelser kan begränsa möjligheterna att bygga och röra sig på
det lokala planet. Detta kan medföra direkta olägenheter för turismnäringar, fiske, rekreation och jakt i
havsområdena. Å andra sidan ökar naturens mångfald efterfrågan på turismtjänster. En god status på
den marina miljön är grunden för hållbara och ansvarstagande utkomstmöjligheter.
Eventuella ändringar i miljöersättningssystemet och förändringar i matvanorna kan ha effekter för
jordbruksproducenterna. Effekterna kan vara antingen positiva eller negativa beroende på
produktionsinriktningen och produktionssätten samt hurdana förändringar som uppkommit.
8.4 Gränsöverskridande effekter av de nya åtgärderna för havsvården
Östersjön påverkas av alla åtgärder som vidtas i avrinningsområdena och i själva havsområdena.
Konsekvenserna varierar från nästan omärkbara och mycket lokala effekter till vidsträckta och långvariga effekter. Alla åtgärder kan alltså ha effekter även utanför åtgärdsområdet. Hur betydande effekterna är hänger nära samman med mekanismen för spridningen av effekterna och effekternas varaktighet. Effekterna sträcker sig långt om de sprids med vattenströmmarna eller via luften. Exempelvis
grundar sig åtgärder för att bekämpa näringsämnen och skadliga ämnen på internationella mål för
hela Östersjön och dess avrinningsområde (t.ex. BSAP), men målen har satts upp separat för varje
bassäng i Östersjön och varje östersjöstat.
De genomsnittliga vattenströmningsförhållandena i Östersjön visas på bilden nedan. Enbart utifrån
dessa kan man bedöma att material som sprider sig i ytskiktet går längs egna rutter. Flödesschemat
beskriver dock bara genomsnittet och för att utreda det verkliga influensområdet för åtgärderna i ett
enskilt område krävs alltid mer exakta modeller.
124
Bild 9 Det genomsnittliga strömningsfältet i Östersjön. De gröna pilarna visar ytströmningen och de
röda pilarna strömningen av tung, salthaltig vattenmassa längs sänkorna på bottnen av Östersjön.
Östersjön är en mycket öppen miljö bortsett från Rigabukten och Skärgårdshavet. Åtgärder som genomförts på andra håll kan ha betydande effekter för statusen på de finländska havsområdena, men å
andra sidan har de åtgärder som kommer att genomföras i Finland effekter för ett större område, till
och med för hela Östersjöns status. Dessutom förflyttar sig biota i Östersjön antingen aktivt av sig
själva eller med strömmarna. De nya åtgärderna som syftar till att minska näringsbelastningen i Östersjön stödjer Östersjöländernas strävan att minska eutrofieringen. Effekten av åtgärderna är som störst
i kustvattnen. Ute på öppet hav kommer det förutom kvävebelastning via luften och fartygens utsläpp
av avloppsvatten inga andra direkta näringsutsläpp, och därför kan man genom åtgärderna i avrinningsområdet påverka eutrofieringen effektivt även i dessa områden. Åtgärder som vidtas i andra länder är på motsvarande sätt till nytta för Finland. Begränsningarna av kväveutsläppen både från vägtrafiken och sjötrafiken riktas till ett vidsträckt område av Östersjön särskilt under sommarmånaderna. De
åtgärder som syftar till att minska näringsbelastningen från marken (minskning av näringsproduktionen
och -förbrukningens konsekvenser för vattendragen, utveckling av miljöersättningssystemet och projektet Näringsneutral kommun) har de största effekterna i Finlands kustvatten men multiplikativa effekter även ute på öppet hav. Fiskfoder av råvaror från Östersjön torde tillverkas främst av strömming,
vars fångstområden varierar. Eftersom internationella fångstkvoter har fastställts för strömming är det
möjligt att fisket sker utanför Finlands territorialvatten. Restaurering av vattendrag som mynnar i havet
med beaktande av känsliga arter inverkar positivt på fortplantningen hos vandringsfiskar och deras
bestånd. En del av dessa fiskar vandrar i hela Östersjöområdet. Bra bestånd av vandringsfisk är en
del av det naturliga ekosystemet i hela Östersjön, som ju är ett mål för Östersjöskyddet.
Minskningen av belastningen av farliga och skadliga ämnen riktas i allmänhet till ett vidsträckt vattenområde, beroende på hur länge det tar för ett ämne att försvinna och hur effektivt det upptas av organismerna. Eftersom det i fråga om läkemedel handlar om en ny ämneskategori har dessa frågor inte
ännu utretts till alla delar.
En hållbar användning av de marina naturresurserna är en åtgärdskategori som antingen kan gälla en
bassäng i Östersjön eller hela Östersjön. Särskilt vandringsfiskarnas öde berör vidsträckta områden
och nyttan sprids delvis utanför gränserna. Samma gäller på motsvarande sätt Finland i förhållande till
de övriga staterna. De nya åtgärderna för vandringsfiskar (den nationella lax- och havsöringsstrategin
och återhämtnings- och förvaltningsplan för havsöringsbestånden) är åtgärder som är viktiga för hela
Östersjön.
När det gäller minskning av nedskräpning är skalan av effekter bred: den sträcker sig från närområdena ända till hela Östersjön. Nedskräpning av stränder är främst ett lokalt problem, men avfall som
hamnar i havet sönderdelas bit för bit till mindre partiklar som sprids till näringskedjan i hela Östersjön.
Därför minskar enbart minskning av stora avfallsstycken (minskning av användningen av plastkassar,
125
avfall i hamnarna, avfallshantering på stränderna, samarbete med fiskarna och upplysning) miljöpåverkan i hela Östersjön. Små partiklar beter sig som skadliga ämnen och sprider sig långa vägar. Därtill kan det hända att en lokal belastning sprider sig med mobila djur, såsom fåglar och fiskar, till ett
stort områden, och därmed kommer våra åtgärder att ha effekter för hela Östersjön (effektiviserad
rening av avloppsvattnet och minskning av användningen av mikroplast). Det är särskilt viktigt att
minska mängden spöknät eftersom forskningsdykare har observerat att de ofta har effekter för fåtaliga
stora däggdjur vars populationer inte nödvändigtvis är en bart lokala.
Det egentliga influensområdet för undervattensbuller är ofta lokalt. Effekterna kan emellertid nå djurpopulationer som lever i ett stort område. Bullret kan till exempel utesluta viktiga fortplantnings- eller
jaktområden för känsliga arter, varvid populationen lider av de lokala effekterna. Minskningen av undervattensbuller (de nya åtgärderna för att minska bullret från fartyg och undervattensbyggande) kan
ha effekter som sträcker sig utanför vårt lands gränser. Kartläggningen av områden som lider av undervattensbuller är på hälft, och tillsvidare känner man inte till ämnet tillräckligt bra.
En minskning av fysiska störningar och förlusten av livsmiljöer på havsbottnen är närmast en lokal
åtgärd om man bortser från förorenade sediment. Genom bra planering av muddringar och andra åtgärder som påverkar havsbottnen samt deponeringen av muddringsmassorna kan man undvika utbredda olägenheter. Att skadliga ämnen sprider sig kan bli ett problem. Vissa skadliga ämnen har
lagrats i stor omfattning i bottensedimenten. De nya åtgärderna syftar till att undvika utbredda olägenheter bland annat vid deponering av muddringsmassor.
Förhindrandet av hydrografiska förändringar har inga längre utbredda effekter förutom i exceptionella
fall. Exempel på sådana fall är stora projekt som att bygga gasledningar eller långa brobanker som
kan förändra strömningsförhållandena och därigenom påverka vandringsfiskarnas vandringsleder eller
lekområdena för fisk som vandrar till kusten för att leka.
Sjöfartens säkerhet och riskhantering är delvis en gränsöverskridande verksamhet. Även om en oljeolycka är en mycket lokal belastning kan effekterna av den sträcka sig långt längs Östersjöns komplicerade strömningsfält. Följderna av en olycka som inträffar på vår kust i Finska viken kan nå Estlands
kust på några timmar. Att minska risken för oljeolyckor genom nya åtgärder är en viktig del av det
internationella skyddet av Östersjön.
Åtgärderna för skyddet av den marina miljön riktas till både enskilda arter och till deras livsmiljöer och
naturens mångfald. En av dimensionerna i Östersjöskyddet är att bevara tillräckligt starka populationer
och den genetiska mångfalden hos arterna. För populationernas del kan även begränsade områden
vara viktiga för deras livscykel. Många fiskar lever nära kusten i yngelskedet. Nykolonisering i händelse av att en population minskar kan förutsätta en stark delpopulation i närområdet. De nya åtgärderna
för de marina skyddsområdena och arterna fyller ovan nämnda krav för hela Östersjöns del.
8.5 Sammandrag av miljörapporten
Genomslagskraften av åtgärdsprogrammet för havsvården beror i det första skedet på huruvida de
föreslagna åtgärderna lyckas få till stånd ändringar i de funktioner som påverkar den marina miljön.
Åtgärdsprogrammet strävar efter att främja förändringarna framför allt genom att lyfta fram nya styrmetoder och verksamhetsformer i beredningen. Dessa preciseras under programperioden. Därtill stöder
sig en stor del av de föreslagna åtgärderna på frivillighet. Tyngdpunkterna i programmet stöder flexibiliteten i styrningen men medför på samma gång osäkerhet kring utfallet av effekterna.
När de föreslagna åtgärderna genomförs kan de stöda uppnåendet av miljömålen på det sätt som
presenteras i kapitel 9. En förbättrad status på den marina miljön ger omfattande nytta för turismen,
fisket, rekreationen och människornas hälsa och välbefinnande. De gränsöverskridande miljöeffekterna i åtgärdsprogrammet hänger först och främst samman med att minska risken för oljeolyckor och
skydda mångfalden.
Åtgärdsprogrammet har inte identifierats ha betydande icke-önskvärda sidoeffekter på miljöns tillstånd. Utsläppsbegränsningarna och förbättringsförslagen för infrastrukturen medför kostnader för de
som tar ny teknik i bruk. Fiskebegränsningarna minskar på kort sikt fångstmöjligheterna för vissa fiskare. Utökade och skärpta skyddsbestämmelser kan lokalt påverka byggande och trafik.
126
9 BEDÖMNING AV UPPNÅENDET AV MILJÖMÅLEN
Kombinationen av nuvarande och nya åtgärder påverkar uppnåendet av en god status på havet. Vilka
förhållanden som råder under verkställighetsperioden för åtgärdsprogrammet 2016–2022 kommer
dock att inverka på huruvida de antagna effekterna uppnås. Både förändringar i de naturliga förhållandena och utomstående förändringar som beror på mänskliga aktiviteter påverkar genomförandet och
måluppfyllelsen. Eftersom uppnåendet av målen beror på så många faktorer utanför programmet är
det möjligt att inte alla mål kommer att uppnås inom den utsatta tidtabellen. I detta kapitel ges en bedömning av huruvida åtgärderna i programmet möjliggör uppnåendet eller bevarandet av en god status senast år 2020. Utifrån bedömningen har man prövat behovet av att avvika från miljömålen och
motiverat behoven av avvikelser.
9.1 Naturliga variationer och klimatförändringen
Funktionen i Östersjöns ekosystem och variationerna efter årstid påverkas starkt av klimatmässiga
faktorer. Förändringar i Östersjöns dynamik som beror på växlande väderförhållanden kan hölja förändringar som beror på mänsklig verksamhet. På samma gång blir det svårare att identifiera och kontrollera mänskliga verksamheter som försämrar statusen på den marina miljön. På lång sikt kommer
klimatförändringen att förändra verksamhetsmiljön, påverka genomförandet av åtgärderna i åtgärdsprogrammet och resultaten av dem och göra det ännu svårare att uppnå miljömålen än idag.
9.1.1 Klimatet och väderväxlingar påverkar Östersjöns ekosystem
Kraftiga variationer i vattnets yttemperatur är typiska för Östersjön. Variationsbredden för temperaturen kan vara till och med över 20 °C under året. Alla vintrar är inte lika stränga och under milda vintrar
kan det hända att Bottenhavet inte fryser till alls och Finska viken bara delvis. Istäcket eller bristen på
is påverkar uppblandningen av vattnet vintertid och därigenom även på förhållandena följande vår.
Temperatursprångskiktet (termoklinen) som uppkommer under försommaren på 12–20 meters djup
isolerar det varma, ljusa och produktiva ytksiktet från det djupare, näringsrika vattnet. Salthaltssprångskiktet (haloklinen) ligger i egentliga Östersjön nedanför termoklinen, på ca 40–80 meters djup. Det
förhindrar effektivt att det djupare vattnet blandas upp med vattnet i ytskiktet som innehåller mer syre,
varvid syrefria områden uppkommer. I syrefria förhållanden kan bottensedimentet inte binda fosfor,
utan forsfor samlas i stora mängder i det djupa vattnet särskilt i Östersjöns huvudbassäng och tidvis
även i Finska viken och Skärgårdshavet. Under vinterstormar kan betydande mängder av fosfor från
övre delen av haloklinen blandas upp med vattenmassorna ovanför i Östersjöns huvudbassäng. I
Finska viken kan vattnet blandas upp ända till bottnen. Ifall väderförhållandena är gynnsamma följande sommar, kan följden av detta vara kraftig blomning av blågröna alger, såsom sommaren 2014.
Detta näringslager som i huvudsak finns i det djupa vattnet i Östersjöns huvudbassäng är en faktor
som avsevärt bromsar upp återhämtningen av Östersjöns status även om den externa näringsbelastningen skulle skäras ned effektivt.
Fosforhaltigt vatten kan stiga upp till ytskiktet även på sommaren. När vinden gör att vattnet "väller
upp" stiger näringsrikt vatten från skikten under termoklinen till ytskiktet, vilket leder till algblomning
särskilt i Finska viken. Bottniska viken saknar haloklin och här förekommer inte syrefria områden i
samma skala. Därmed är algblomningen mindre i Bottniska viken än i Östersjöns huvudbassäng eller
Finska viken.
Vatten med högre salthalt sprids tidvis via de danska sunden till Östersjön i form av saltimpulser. Med
dessa impulser kommer stora mängder syre som stimulerar bottenfaunan på djupet. På samma gång
blir det möjligt för många marina växt- och djurarter, såsom torsk, att sprida sig norrut och österut.
Saltimpulserna har också skadliga effekter. Tungt Nordsjövatten skjuter det syrefria och näringsrika
vattnet i Gotlandsbassängen norrut, ända till Finska viken, där det kan lägga sig i sänkorna och försämra syreläget lokalt. I syrefria förhållanden frigörs fosfor som bundits i bottensedimentet i vattnet.
Detta kallas intern näringsbelastning.
Även om syrefritt vatten på bottnarna är ett naturligt fenomen i Östersjön har arealen på dessa bottenområden ökat oroväckande under de senaste årtiondena och är nu större än någonsin under den tid
mätningar har gjorts. Att stimulerande saltimpulser förekommer allt mer sällan är en orsak till detta.
Den föregående stora saltimpulsen kom år 2003, varefter syreläget har varit svagt i egentliga Östersjön och Finska viken. I slutet av år 2013 och början av år 2014 strömmade rikligt med tämligen saltoch syrerikt vatten från Nordsjön till Östersjön. Fram till augusti hade syreläget i vattnet nära bottnen
127
förbättrats i södra och mellersta Östersjön. Klimatfaktorer, särskilt lufttryck och väderförhållanden som
uppkommer i Nordsjön och södra Östersjön, har stor betydelse för saltimpulserna. Vilka effekter den
globala klimatförändringar på förekomsten av saltimpulser är för tidigt att säga.
9.1.2 Klimatförändringens effekt för eutrofieringen i Östersjön
I Östersjöområdet har den årliga medeltemperaturen på luften nära vattenytan stigit från 1870-talet
med 0,08–0,11 °C per decennium, när ökningen för hela världen i medeltal varit 0,05 °C per decenni52
um . Detta återspeglas direkt även i temperaturen på ytvattnet. Av alla 63 stora marina ekosystem i
världen har Östersjön värmts upp mest: 1,35 °C under åren 1982–2006. Uppvärmningen av jordklotet
är snabbast på de nordliga breddgraderna, och Östersjön blir snabbt varmare både på grund av sitt
nordliga läge och på sin låga vattenvolym.
En kraftig fortsatt uppvärmning av vädret förutspås även för de kommande decennierna. Beroende på
klimatscenario kommer temperaturen på ytvattnet i Östersjön att stiga med 2–3 °C och i Bottniska
viken med upp till 3–4 °C. Temperaturstigningen kommer att ha större effekter för vinterförhållandena
än för sommarförhållandena, enligt prognoserna. Detta gör att snötäcket minskar och nederbörden
ökar. Att havet täcks av is under kortare perioder äventyrar ungproduktionen för östersjövikare och
påverkar produktionsdynamiken på våren. Att växtperioden förlängs medför återigen förändringar
även för jordbruket: uppsättningen av arter som odlas och sätten att bekämpa skadeinsekter och sjukdomar förändras. Allteftersom behovet av bekämpning ökar kan det hända att mängderna skadliga
ämnen som hamnar i vattnet ökar. Den stigande temperaturen påskyndar de fysiologiska processerna, vilket kan höja effekterna av skadliga ämnen på organismerna.
På grund av klimatförändringen väntas nederbördsmängderna öka fram till år 2100 med 10–15 %
jämfört med åren 1971–2000 och särskilt på vintern väntas skyfallen bli kraftigare. I och med den
ökande avrinningen skulle den fosforbelastning som kommer via älvarna till havet öka fram mest i
Skärgårdshavet (25–28 %) fram till år 2060. Den totala belastningen av kväve skulle vara störst i Finska viken (7–33 %). Klimatförändringens effekter för åkerodlingen (odlingsväxter, arter och gödsel53
mängder) och utspolningen av kväve är osäkerhetsfaktorer i prognoserna.
Klimatförändringen kan påverka Östersjöns ekosystem och vidare uppnåendet av en god status på
den marina miljön. Klimatförändringen förefaller stärka utvecklingen av eutrofieringen, vilket på lång
sikt gör det svårare att uppnå goda resultat med eutrofieringsåtgärderna. Den svaga vattenväxlingen i
Östersjön bidrar till att näringsämnen och många skadliga ämnen (såsom kadmium och PCB-ämnen)
ansamlas i Östersjön.
Foto Asko Sydänoja
52
Baltic Marine Environment Protection Commission. Climate change in the Baltic Sea Area HELCOM thematic
assessment in 2013. Baltic Sea Environment Proceedings No. 137.
53
SYKE, Vattencentret 29.9.2014
128
9.1.3 Klimatförändringens effekt på arterna och näringsnätet i Östersjön
Det allt varmare klimatet påverkar funktionen i Östersjöns ekosystem också i och med att strömningsoch uppblandningsförhållandena förändras. Både det varmare klimatet och den ökande avrinningen
av sött vatten kan stärka stratifieringen av vattnet, varvid syreläget i sänkorna nära bottnen kan försämras ytterligare. Att vattnet mister sälta eller att salthalten i vattnet förändras och vattnet blir varmare kan medföra förändringar i artbeståndet: antalet marina arter kan minska medan sötvattensarter
och/eller arter som trivs i varmare vatten kan öka i antal. Levnadsförhållandena för arter som är hemma i de sydligare områdena kan bli gynnsammare, varvid bestånden av dessa arter antagligen ökar.
Temperaturökningen kan förändra sammansättningen av planktonarterna och den årstidsvisa successionen. Små djurplanktonarter förväntas öka, vilket kan försämra näringstillgången för bland annat
strömming. Dessutom kan blågröna alger som trivs i varmt och näringsrikt vatten sprida sig, om man
inte får kontroll över näringsutsläppen. Att salthalten sjunker har återigen negativa effekter för havsfiskar, särskilt torsk och flundra. Allteftersom torskbestånden har minskat har bestånden av skarpsill
ökat, vilket har försämrat tillväxten hos strömming som äter samma föda. Effekterna kan medföra
grundläggande förändringar i näringsnätets dynamik och verksamhet.
Enligt den uppfattning man har idag har ökningen av koldioxidhalten i atmosfären från ca 280 ppm
under preindustriell tid till dagens 400 ppm orsakat största delen klimatuppvärmningen under de senaste decennierna. En del av koldioxiderna upplöses i havet, där det sänker pH-värdet i ytskiktet, dvs.
orsakar försurning. Under de senaste 60 åren har pH-värdet för ytvattnet i Östersjön sjunkit något
mindre än vad man kunde anta, med ungefär ca 0,03 enheter. Ökningen i alkaliniteten, som är ett
resultat av att kalksten upplöses från avrinningsområdet, har bromsat upp försurningen. Åtminstone
enligt resultaten från laboratorieexperiment kan försurningen i framtiden orsaka förändringar i arterna,
eftersom försurningen gör att organismer med kalkskal, t.ex. musslor, får svårare att bilda kalkskal.
Människoframkallade förändringar i livsmiljön har försämrat många arters motståndskraft mot klimatförändringen. Detta kan försvåra en hållbar användning av de marina naturresurserna och försämra
effekterna av de åtgärder som syftar till att förbättra den marina statusen.
9.2 Förändringar i verksamhetsmiljön
Tabellen nedan visar effekterna av förändringar i verksamhetsmiljön. Klimatförändringen kommer att
vara en av de största förändringarna i Östersjön. Den har många effekter på den marina statusen och
man kan anta att dessa effekter försämrar statusen. Effekterna av de övriga förändringarna i verksamhetsmiljön är marginella eller bara lokala.
Tabell 13 Förändringar som väntas ske i verksamhetsmiljön under åtgärdsprogrammets verkställighetsperiod.
Förändring
Effekt
Lagstiftningsprojekt
Revidering av nitratförordningen (931/2000) (på
remiss i juli–september 2013)
Miljöministeriet bereder som bäst en ny nitratförordning, dvs. en ny förordning om begränsning av vissa
utsläpp från jordbruk och trädgårdsodling. De centrala
förslagen i utkastet till förordning gäller åtstramning av
bestämmelserna om lagring och användning av gödsel
och spillning och införande av bestämmelser om att
nya och utvidgade utrymmen för lagring av flytgödsel
och urin ska förses med tak. Revideringen av nitratförordningen har stark koppling till skyldigheterna att
minska ammoniakutsläpp enligt utsläppstaksdirektivet.
Enligt MM:s promemoria som var ute på kommentering
9.6.2014 skulle miljökonsekvenserna vara positiva.
Skärpta gödslingsgränser och ändringar i gödslingstiden och skärpta volymkrav på utrymmen för lagring av
gödsel skulle minska risken för utspolning av kväve i
vattendragen. Kravet på att förse utrymmena med tak
skulle minska utsläppen av ammoniak i luften med
fördröjning eftersom det bara skulle gälla nya och utbyggda utrymmen.
Ändring av fiskelagen (286/1982) och förordningen (1116/1982)
Ändringen av fiskelagen och -förordningen främjar ett
hållbart, kunskapsbaserat fiske och en hållbar, kunskapsbaserad reglering av fisket. Den lokala beslutandemakten skulle ökas till vissa delar. Ändrade normer
skulle ge lokala myndigheter möjlighet att styra fisket i
en riktning som främjar uppnåendet av en god marin
129
status.
Revidering i tre faser av naturvårdslagen
(1096/1996)
Den första fasen syftar till att se över verkställandet av
EU-lagstiftningen. Regeringens proposition (RP
77/2014) till riksdagen med förslag till lag om ändring
av naturvårdslagen innehåller förslag till förbättringar
av skyddet i Natura 2000-områdena. Bland annat
föreslås att lagen utökas med bestämmelser om förfarandet för att bilda s.k. särskilda bevarandeområden
(Special Aeras of Conservation, SAC) av de för nätverket Natura 2000 godkända områdena i enlighet
med habitatdirektivet. För dessa områden skulle ett
allmänt förbud mot att försämra naturvärdena gälla. Till
detta relaterar plikten att anmäla planerade åtgärder till
NTM-centralen.
I den andra fasen ägnar man sig åt naturvårdslagens
verkningsfullhet, funktion och produktivitet. Den andra
fasen inleds år 2015.
Den tredje fasen omfattar revideringen av
ödemarkslagen. Tidtabellen för denna fas har inte
fastställts.
Konsekvenserna vore positiva för naturens mångfald.
Skyddet av nätverket Natura 2000 skulle effektiviseras,
regleringen av människoframkallad påfrestningNä skulle eventuellt lätta när myndigheternas och andra aktörers skyldigheter förtydligas. Skulle till och med kunna
ge nya sätt att skydda arter och naturtyper.
Strategier och program
Vattenbruksstrategin 2022
I vattenbruksstrategin 2022 eftersträvas en ökning av
fiskodling från 7 miljoner kg till ca 20 miljoner kg, vilket
skulle medföra extra belastning på Östersjön.
Enligt de genomförandealternativ som utarbetats
utifrån miljökonsekvensbeskrivningarna (SYKE och
VFFI) skulle belastningen av fiskodlingen på Östersjön
öka jämfört med nuläget enligt följande:
•AL1 Ökning som fokuserar på odling i havet och inlandsvattnen: P 32,7 tn; N 288 tn (SMB-tabell 6, s. 21)
•AL2 Ökning som fokuserar på odling i havet: P 63,4 tn;
N 594,82 tn (SMB-tabell 10, s. 30)
•AL3 Ökning som fokuserar på odling i recirkuleringsanläggningar: P 17,8 tn; N 333,24 tn före rening (SMBtabell 12, s. 31)
Betydande MKB-projekt
Kärnkraftverk
- Hanhikivi kraftverk, Fennovoima
- Olkiluoto 4, TVO
I huvudsak lokala konsekvenser
Vattnet blir grumligare under byggnadstiden, ökad belastning av sediment och kväve, ev. skadliga ämnen
frigörs i vattnet, undervattensbuller, förändringar i bottnen och förstöring av livsmiljöer (bl.a. lekområden för
fisk). Fågelbeståndet utsätts för störningar.
Täkt och utsläpp av nedkylningsvatten under driften
orsakar strömningseffekter och värmebelastning närmast i ytvattnet. Värmeeffekten effektiviserar ytterligare
produktionen av växtplankton och vattenväxter och kan
stärka eutrofieringen. Därtill smärre radioaktiva utsläpp.
Vindparksprojekt i Bottenviken
- Suurhiekka vindpark
- Uleåborgs-Haukipudas vindpark
- Oulunsalo-Karlö vindpark och vägbanksprojekt
- Siikajoki vindpark
- Utvidgning av Ajos vindpark, Kemi
- Maanahkiainens vindkraftspark, Brahestad
I huvudsak lokala konsekvenser
Vattnet blir grumligare under byggnadstiden, ökad belastning av sediment och kväve, ev. skadliga ämnen
frigörs i vattnet, undervattensbuller, förändringar i bottnen och förstöring av livsmiljöer (bl.a. lekområden för
fisk). Fågelbeståndet utsätts för störningar.
Under driften förändringar i strömningsförhållandena,
undervattensbuller, elektromagnetisk strålning av elöverföringen samt förändringar av livsmiljön på bottnen.
130
Balticconnector, naturgasledning under Finska viken
från Ingå till Paldiski, MKB-förfarande pågår
I huvudsak lokala konsekvenser
I byggnadsskedet gör beredningen av havsbottnen att
sedimentet sprider sig, vattnet blir grumligare och belastning av organisk substans, näringsämnen och skadliga ämnen uppkommer beroende på sedimentets kvalitet.
Under driften eventuellt undervattensbuller, störningar
av åtgärder i anslutning till övervakning och underhåll
samt ämnen som eventuellt upplöses från rörmaterialet.
Täkt av havssand i Bottenviken, Pyhäjoki-Yppäri
Konsekvenserna i huvudsak lokala och tillfälliga.
När havsbottnen förstörs, förstörs också organismsamhällen och vegetationen. När vattnet blir grumligare
förstörs lekplatserna för fisk i ett större område. Fågelbeståndet utsätts för störningar.
9.3 Bedömning av uppnåendet av miljömålen och en god status på den marina miljön
De allmänna miljömålen har ställts upp med tanke på att man genom att uppnå dem kan även kan
uppnå en god status i Östersjön. Även om åtgärdsprogrammen för både vattenvården och havsvården
sätts i verket, bedöms det att varken miljömålen för havsvården (tabell 14) eller en god status på den
marina miljön (tabell 15) i sin helhet kommer att uppnås senast år 2020.
Betydande framsteg kommer dock att ske redan fram till år 2020. Statusen förväntas bli bättre särskilt
när det gäller naturens mångfald, bekämpning av invasiva främmande arter och kommersiella fiskarter
(tabell 15). Även minskningen av eutrofiering går framåt. Sjöfartens säkerhet och kontrollen av utsläpp
förbättras. Havsplaneringen ordnas systematiskt med beaktande av den marina miljöns behov (tabell
14).
Särskilt de åtgärder som syftar till att dämpa den diffusa belastningen av kväve och fosfor brukar ofta
verka med fördröjning. Åtgärder som genomförts på 2010-talet hinner inte minska belastningen på
kustvattnen så att målnivån för god status uppnås senast år 2020, och med beaktande av de samhälleliga och ekonomiska faktorerna kan åtgärderna inte genomföras i sådan omfattning att målen kan
uppnås enligt den här tidtabellen. På längre sikt uppvisar belastningen en sjunkande trend och de
minskningar som behövs för att förbättra statusen ute på öppet hav är möjliga att uppnå. Effekterna av
minskad belastning syns snabbt som positiva förändringar i den marina miljön, men uppnåendet av
målen för statusen på den marina miljön i sin helhet tar tid Detta återspeglas även i tidtabellen för
uppnåendet av en god status beträffande naturens mångfald och näringsväven. Östersjöns huvudbassäng, till vars influensområde Finska viken hör, har hamnat i en eutrofieringscirkel som upprätthålls av de syrefria bottnarna och näringsämnena som frigörs från de syrefria sedimenten. Återhämtningen till de målsatta förhållandena går långsamt och kommer att tiotals eller till och med hundra år,
och Finland kan bara påverka den egna näringsbelastningen. Vidare är klimatförändringen med den
eventuella ökningen i nederbörden och i avrinningen av näringsämnen en faktor som ytterligare försvårar åtgärderna för att minska belastningen.
Förutom eutrofieringen kommer halterna av vissa skadliga ämnen troligen att alltjämt överskrida de
tillåtna nivåerna år 2020. Att halterna av dioxin och dioxinlika PCB-föreningar i fisk som används som
livsmedel överskrider kvalitetsnormerna beror i huvudsak på den tidigare belastningen. Största delen
av belastningen av dioxiner och dioxinlika PCB-föreningar på Finlands havsområden är långväga
gränsöverskridande och Finlands andel av dessa ämnen är ungefär en tiondel. Finland kan inte med
egna åtgärder direkt påverka långväga gränsöverskridande föroreningar. Genom åtgärderna i förvaltningsplanerna för vattenvården kan man förbättra hanteringen av risken i anslutning till farliga ämnen
och minska belastningen från det egna avrinningsområdet. På samma sätt som vid eutrofiering är
återhämtningen från belastningen av skadliga ämnen långsam och den sker med en fördröjning på
tiotals år.
131
Tabell 14 Allmänna miljömål och en uppskattning av måluppfyllelsen fram till år 2020 om alla åtgärder
genomförs till fullo, en bedömning av orsakerna till att måluppfyllelsen fördröjs och en uppskattning av
vilket år målen kommer att vara uppnådda.
Uppskattning av hur miljömålen har uppnåtts fram
till år 2020 och åtgärder för att främja målen
Bedömning av orsakerna till fördröjningen i måluppfyllelsen och uppskattning av tidpunkten för
måluppfyllelsen
1. Eutrofiering skadar inte Östersjömiljön

Minskningen av näringsbelastningen enligt vattenförvaltningsplanerna har uppnåtts

Minskningen av näringsbelastningen enligt HELCOM har uppnåtts
Målet uppnås inte i sin helhet.
De mål som avtalats i HELCOM och som anvisats för
Finland och de mål som sattes upp år 2013 för återhämtningen i det öppna havet beträffande minskningen
av kvävebelastningen har redan uppnåtts. När det
gäller att uppnå målen för fosforminskningen kommer
stora framsteg att göras fram till år 2020 men det är
sannolikt att målet uppnås i sin helhet först några år
senare. Dessa mål för minskningen av belastningen
har för Finlands del betraktats som tillräckliga för förbättringen av statusen ute på öppet hav.
De mål för minskningen av belastningen som är nödvändiga för att uppnå en god ekologisk status på kustvattnen är större och de kommer antagligen inte att
vara uppnådda år 2020.
För att fortskrida mot målet föreslås inalles sju nya
åtgärder för minskningen av näringsbelastningen.
Effekterna av de åtgärder som vidtas på 2010-talet för
att minska näringsbelastningen kommer inte att synas
till alla delar avi näringsbelastningens omfattning fram
till år 2020. Med beaktande av de samhälleliga och
ekonomiska konsekvenserna kan åtgärderna inte
genomföras i sådan omfattning att en god status skulle
kunna uppnås enligt nämnda tidtabell. Exempelvis i
avrinningsområdet märks effekterna av åtgärderna
inom jordbruket dels med fördröjning på grund av att
fosfor har lagrats i jordmånen även om gödslingsmängderna och näringsbalanserna har minskat. På det hela
taget är belastningen från jordbruket alltjämt för stor,
men också i andra branscher behovs ytterligare åtgärder för att minska näringsbelastningen. De mest betydande belastningsminskande åtgärderna genomförs i
och med åtgärdsprogrammen för vattenvården under
perioden 2016–2021. För kustvattnen tillämpas i hög
utsträckning de undantag som vattenvården möjliggör
(naturförhållanden, tillgängliga tekniska möjligheter att
minska belastningen, orimligheten i kostnaderna) eftersom uppnåendet av en god status är möjlig endast
etappvis med beaktande av de samhälleliga och ekonomiska konsekvenserna. Ungefär en tredjedel av
kvävebelastningen på Finlands havsområden består av
nedfall, och största delen av nedfallet härrör från långväga gränsöverskridande föroreningar. Finland kan inte
med egna åtgärder direkt påverka den långväga gränsöverskridande delen av belastningen.
Att näringsbelastningen på Östersjön har pågått länge,
den allmänna eutrofieringen och det stora näringslagret
nedanför haloklinen bromsar upp förbättringen av statusen i Östersjöns huvudbassäng, Finska viken och
Skärgårdshavet och delvis även Bottenhavet. Dessa
interna faktorer hämmar uppnåendet av en god status
särskilt i de kustvattenområden till vilka näringsämnen
transporteras från havet utanför och där den lokala
belastningen har en liten betydelse.
När detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas
utifrån den information som finns idag. Vid planeringen
av vattenvården har man uppskattat att statusen på
kustvattnen kommer att förbättras senast år 2027.
2. Skadliga ämnen har inga negativa effekter på det marina ekosystemets funktion eller på användningen
av fisk och vilt som livsmedel

Miljönormerna eller kvalitetsnormerna för fisk och vilt som ska användas som livsmedel överskrids inte

Riskhanteringen effektiviseras och informationen ökar i kvantitet och kvalitet
Målet uppnås inte i sin helhet.
Riskhanteringen effektiviseras genom åtgärderna inom
planeringen av vattenvården 2016–2021. Informationens kvantitet och kvalitet ökar fram till år 2020 genom
åtgärderna inom planeringen av vattenvården och de
två åtgärder för att minska skadliga ämnen som före-
Belastningen av skadliga ämnen är alltjämt för stor.
Långväga gränsöverskridande luftföroreningar är den
största källan till dioxiner, dioxinlika PCB-föreningar och
kvicksilver.
Finlands havsområden behöver tid för att återhämta sig
från den tidigare för höga belastningen: bland annat
132
slagits i detta åtgärdsprogram (kapitel 7). Verkställandet av det nya miljökvalitetsnormdirektivet
(2013/39/EU) under denna programperiod utökar uppföljningen och antalet ämnen som är föremål för åtgärderna och förutsätter att en preliminär åtgärdsplan som
omfattar de nya ämnena utarbetas år 2018.
Miljökvalitetsnormerna och de kvalitetsnormer som
fastställts för fisk kommer troligen att alltjämt överskridas år 2020, åtminstone vad gäller dioxiner och dioxinlika PCB-föreningar.
För att utvecklingen ska gå mot målet föreslås två nya
åtgärder som gäller skadliga ämnen.
PCB, dioxiner, tungemetaller och tennföreningar har
ansamlats i sedimenten, varifrån de tidvis återupptas i
kretsloppet till exempel i samband med muddring och
deponering av muddringsmassor. Reningen och återhämtningen av ekosystemet tar tid då dessa ämnen är
mycket beständiga.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
3. Nivån på skyddet av alla vilda arter i Östersjöområdet är gynnsam och bevarandet av dem är tryggat på
lång sikt

arternas, naturtypernas och ekosystemens funktion har tryggats

effekterna av invasiva främmande arter har minimerats

verksamhetsbetingelserna för näringsnäten säkerställs

strukturen och funktionen har tryggats för ekosystemen i havsbottnen.
Målet uppnås inte i sin helhet.
En gynnsam skyddsnivå och bevarandet av den på
lång sikt är inte möjligt att uppnå för alla vilda arter och
naturtyper senast år 2020. Balanseringen av näringsvävarna så att det uppnår en god status tar också mer
tid i anspråk än denna åtgärdsprogramperiod.
För åtgärdsprogrammet föreslås inalles 31 nya åtgärder för havsvården. Samtliga kan anses ha positiva
effekter för främjandet av detta mål.
Eutrofieringen är en betydande faktor för naturens
mångfald som behöver lösas innan detta mål kan uppnås till alla delar. De flesta naturtyperna finns på kusten
och det är särskilt svårt att förbättra eutrofieringsläget
på kusten. Näringsvävarna i Östersjön har råkat i obalans till följd av eutrofieringen och klimatförändringen i
kombination med det ökade fisketrycket. Målet om att
återställa näringsvävarna så att deras funktionsbetingelser kan säkerställas till fullo kommer troligen inte att
uppnås fram till år 2020.
Skyddsnivån för vilda arter och naturtyper påverkas
förutom av mänskliga aktiviteter också av naturliga
variationer i förekomsten, till exempel på grund av klimatet och klimatförändringen. Detta år 2012 uppsatta
mål som förutsätter uppnående av en gynnsam
skyddsnivå för alla vilda arter är mycket ambitiöst och
Finland överväger att se över det senast under den
andra havsförvaltningsperioden år 2018. Därtill bör en
mer ändamålsenlig inpassning av miljömålen på de
påfrestningar och naturvårdsåtgärder som inverkar på
naturens mångfald prövas i stället för statusen på
mångfalden.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
4. Sjöfarten är trygg och har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt

säkerheten inom sjöfarten har utvecklats genom främjandet av utbytet av lägesbildsinformation och av
havskartläggningen

fartygens utsläpp i luften och i havet har minskats

beredskapen att bekämpa olje- och kemikalieskador har säkrats

spridningen av invasiva främmande arter i Östersjön har förebyggts

fysisk bearbetning av havsbottnen, undervattensbuller och nedskräpning medför inga olägenheter.
Målet uppnås inte i sin helhet.
Utvecklingen av sjöfartens säkerhet har fortskridit enligt
förväntningarna och fartygens utsläpp i luften och havet
väntas minska fram till år 2020.
Säkerställandet av beredskapen att bekämpa olje- och
kemikalieskador, förbyggandet av spridningen av invasiva främmande arter och förebyggandet av olägenheterna från sjöfarten gör framsteg men förutsätter ytterligare insatser.
För att fortskrida mot målet föreslås inalles fyra nya
Osäkerheten i statens ekonomi och den öppna frågan
kring förnyelsen av oljebekämpningsfartygen, som
börjar ha föråldrad resurseringsteknik och bekämpningsutrustning, är orsaker till att målet inte förväntas bli
uppnått till alla delar. Säkerställandet av oljebekämpningsmaterialen och den tillräcklig mottagningskapacitet
kräver ytterligare arbete.
På det hela taget kan tillräckligheten hos de åtgärder
som förknippas med sjöfarten bedömas först när de har
varit i kraft en tid. I det här skedet är det inte möjligt att
bedöma när det allmänna målet för sjöfarten kommer
133
åtgärder för att förbättra säkerheten inom sjöfarten och
minska fartygsutsläppen.
att uppnås slutligen.
5. Användningen av marina naturresurser är hållbar


fisket är hållbart med hänsyn till fiskbestånden
fisket medför inga olägenheter för den marina miljön.
Målet uppnås i huvudsak men inte till alla delar. Största
delen av fisket av kommersiell fisk, såsom de viktigaste
kvotarterna strömming, skarpsill och torsk kommer
att vara på en hållbar nivå senast år 2020. Det är troligt
att även fisket på lax uppnår en hållbar nivå.
När det gäller fiske på gös och vandringssik i kustvattnen kan MSY-nivån uppnås under förutsättning att
de nuvarande regleringsåtgärderna för fisket effektiviseras.
Fisket på abborre, gädda, lake och flundra torde i
huvudsak vara på en hållbar nivå, men uppgifterna om
statusen på dessa arters bestånd och om behovet av
reglering är bristfälliga.
Det finns inte heller tillräckligt med information om
huruvida fångsten av ålbestånden är på en hållbar
nivå för att man skulle kunna göra en bedömning av
läget. Fisket av havsöring som bifångst kommer trots
regleringen inte att uppnå en hållbar nivå fram till år
2020 och därför kommer flera vilda bestånd att fortsättningsvis vara sårbara eller hotade.
Havsdäggdjur, främst sälar, och sjöfåglar dödas oavsiktligt i fiskeredskapen. Mer information behövs om
dessa bifångsters mängder och betydelse för beståndens utveckling. Uppnåendet av målet kan inte bedömas till denna del.
Utvecklingen av sälbestånden har i huvudsak varit
positiv och jakten utgör inget hot mot deras goda status
och utveckling. Skyddet av östersjövikarna förutsätter
särskilda åtgärder i vissa områden, men det är svårt att
bedöma statusutvecklingen. För de flesta vildfåglarna
torde jakten vara på en hållbar nivå.
För åtgärdsprogrammet föreslås fyra nya åtgärder som
gör det möjligt att främja uppnåendet av detta mål.
För gös och sik kan det hända att det blir fördröjningar
i de regleringsbeslut som behövs för att uppnå MSYnivå. Gös och sik fiskas av olika grupper av fiskare vars
mål inte sammanfaller helt med hänsyn till regleringen.
På kort sikt kan regleringen ha skadliga effekter på
fiskets lönsamhet, vilket gör det svårare att ändra den
nuvarande regleringen. Regleringen av fisket, inklusive
övervakningen av fisket, behöver engagemang hos alla
parter för att fungera.
Problemet med bifångster av havsöring orsakas till
största delen av nätfiske på sik särskilt i Bottniska viken. En reglering av nätfisket för att främja återhämtningen hos havsöringsbestånden kan inverka på fisket
av andra arter, vilket återigen försämrar lönsamheten
med fisket.
En proposition om revidering av den nationella fiskelagen har lagts fram för riksdagen. Propositionen skulle
möjliggöra effektivare skydd av fiskresurserna och
reglering av fisket samt främja uppnåendet av målen
om en god status.
I det här skedet är det inte möjligt att bedöma när det
allmänna målet för en hållbar användning om de marina
naturresurserna kommer uppnås slutligen.
6. Genom marin regionplanering förebyggs konflikter i fråga om användningen av havsområdena



den nationella och den internationella regionplaneringen är foglöst samordnade
planeringen tar fasta på förändringar både i miljön och i den människoframkallade belastningen och innehåller beredskap för eventuella kommande konflikter
genom planeringen har man strävat efter att främja synergifördelar som är förenliga med en hållbar användning av olika former av användning.
Målet uppnås.
För åtgärdsprogrammet föreslås en ny åtgärd för havsvården som gör det möjligt att säkerställa uppnåendet
av målet och upprätthålla målstatusen.
-
Tabell 15 Deskriptorvis bedömning av uppnåendet av en god status på den marina miljön senast år 2020 och en
bedömning av eventuella orsaker till att uppnåendet av en god status fördröjs och när en god status kommer att
uppnås.
Bedömning av uppnåendet av en god status
fram till år 2020
Bedömning av orsakerna till att uppnåendet av en
god status fördröjs och när en god status kommer att
uppnås
1. Biologisk mångfald bevaras. Livsmiljöernas kvalitet och förekomst samt arternas fördelning och
abundans överensstämmer med rådande geomorfologiska, geografiska och klimatiska villkor.
134
År 2012 hade en god status på den marina miljön
inte uppnåtts.
Om de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och de nya
åtgärderna för havsvården (kapitel 7) genomförs till
fullo enligt de meddelade tidtabellerna kan det vara
möjligt att uppnå en god status senast år 2020 för
denna deskriptors del.
Utifrån effektanalysen i kapitel 6 kan det vara möjligt att
uppnå en god status för denna deskriptor om alla åtgärder genomförs till fullo. Trots bedömningen uttrycktes
även i kapitel 6 en oro för att bedömningen kan vara för
optimistisk. Den främsta orsaken till fördröjningen i uppnåendet av statusmålet är högst troligt att eutrofieringsläget inte förbättras tillräckligt fram till år 2020.
2. Främmande arter som har införts genom mänsklig verksamhet håller sig på nivåer som inte förändrar
ekosystemen negativt
År 2012 var statusen på den marina miljön i huvudsak god beträffande denna deskriptor och genom
de befintliga åtgärderna (kapitel 5) är det möjligt att
bevara den goda statusen.
–
3. Populationerna av alla kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur håller sig inom säkra biologiska
gränser och uppvisar en ålders- och storleksfördelning som vittnar om ett friskt bestånd
På grund av brister i en del uppgifter kunde statusen på den marina miljön inte bedömas i sin helhet
år 2012.
Målet om en god status kommer att uppnås för
strömming och skarpsill men eventuellt inte för
torsk. I de finska havsområdena förekommer just
ingen torsk.
Laxbeståndet i Torne älv är för närvarande i gott
skick om man ser till yngelproduktionen, och i Simo
älv håller läget på att förbättras.
För vandringssik kommer målet om en god status
inte att uppnås.
När det gäller strukturen i bestånden av gös och
vandringssik kan uppnåendet av en god status
fördröjas i områden där fisketrycket är starkt.
Uppgifterna om andra arter som är föremål för
fiskerinäringen är bristfälliga, men en god status
kommer antagligen att uppnås eller bevaras åtminstone för abborrens del.
Miljöförhållanden och fiske utanför Finlands havsområden
inverkar på torskens fortplantning och beståndets status.
Det finns inte tillräckligt med obebyggda lekälvar kvar för
lax och vandringssik. Det är svårt att återställa potentiella laxälvar och öka yngelproduktionen. Miljöförhållandena
inverkar särskilt på antalet fortplantningsområden för sik
och kvaliteten på dessa områden. Antalet fortplantningsområden längs hela kusten kommer även i fortsättningen
att vara otillräcklig, och i det hänseendet kommer en god
status inte att uppnås. Ändringar som görs i regleringen
av fisket återspeglas i yngelproduktionen med flera års
fördröjning.
Vid effektiviseringen av regleringen av fisket på gös och
sik kommer eventuella övergångsperioder att orsaka
fördröjning. Dessutom tar det flera år innan ändringarna
märks i fiskbeståndens struktur.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
Förändringarna i miljön och i klimatet kommer troligen att ha effekter för fortplantningen hos andra
kommersiella fiskarter såsom flundra och lake och
havslekande sik.
För åtgärdsprogrammet föreslås fyra nya åtgärder.
Genom de nya åtgärderna blir det möjligt att förbättra kunskapsbasen om vissa kommersiellt användbara fiskbestånd som förekommer på kusten, att
identifiera och precisera genomförbara åtgärder
samt börja genomföra de åtgärder som betraktas
som genomförbara.
4. Alla delar av de marina näringsvävarna, i den mån de är kända, förekommer i normal omfattning och
mångfald på nivåer som är tillräckliga för att arternas långsiktiga bestånd ska kunna säkerställas och
deras fulla reproduktiva kapacitet behållas
År 2012 hade en god status på den marina miljön
inte uppnåtts.
Om de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och de nya
åtgärderna för havsvården (kapitel 7) genomförs till
fullo enligt de meddelade tidtabellerna är sannolikheten för att en god status uppnås senast år 2020
för denna deskriptors del (kapitel 6) under 50 %.
Den rikliga och långvariga näringsbelastningen i kombination med en samtidig minskning av stora rovdjur och
fiskar har gjort att näringsväven råkat i obalans. Näringsvävens status kan förbättras särskilt med de åtgärder
som knyter an till fiske och skyddsområden, bland annat
genom att öka beståndet av stora rovdjur och stora fiskar.
Vilket år en god status kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns tillhanda idag.
5. Eutrofiering framkallad av människan reduceras till ett minimum, särskilt dess negativa effekter, såsom minskad biologisk mångfald, försämrade ekosystem, skadliga algblomningar och syrebrist i bot-
135
tenvattnet
År 2012 hade en god status på den marina miljön
inte uppnåtts.
Även om de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och de
nya åtgärderna för havsvården (kapitel 7) skulle
genomföras till fullo enligt de meddelade tidtabellerna är det inte möjligt att uppnå en god status i
hela Finlands havsområde senast år 2020 (kapitel
6).
Att naturen återhämtar sig så långsamt är den största
orsaken till att uppnåendet av en god status fördröjs för
eutrofieringens del. Av avsaknaden av tillgänglig teknik
och av orimligheten i kostnaderna, vilken gör det svårt att
dimensionera och genomföra åtgärderna, utgör också
hinder för genomförandet av åtgärderna. I avrinningsområdena har de åtgärder som ska vidtas effekter på den
marina miljöns status först med flera års fördröjning.
Effekterna av de åtgärder som ska vidtas i slutet av 2010talet kommer inte att vara synliga när programperioden
går ut år 2020. Rikligt med fosfor har lagrats i jordmånen i
avrinningsområdena. Stora mängder näringsämnen har
också lagrats i Östersjöns bottensediment och i det djupa
vattnet nedanför haloklinen under årtionden. Tidvis beroende på väderförhållandena frigörs dessa till ytvattnet. I
Östersjöskala gör detta fenomen, som beror på dåliga
syreförhållandena och kallas intern belastning, att eutrofieringsprocessen pågår längre eftersom den blir ett slags
kretslopp. Tekniska metoder för att förbättra syreförhållandena och minska den interna belastningen har undersökts med hjälp av experiment i kustvattnen och modeller
för det öppna havet. Tillsvidare finns det inga metoder för
att bryta denna cirkel och kontrollera den interna belastningen som skulle ha testats och undersökts i praktiken i
de förhållanden som råder ute på det öppna havet. Även i
kustvattnen förutsätter tillämpning av syresättning fortsatta undersökningar om metodens lämplighet, risker och
kostnadseffektivitet i olika typer av områden. I större
skala i de finländska havsområdena bromsar den interna
belastningen upp återhämtningen, särskilt i Finska viken
och i Skärgårdshavet. Den interna belastningen kan vara
ett problem i liten skala och under kortare perioder även
längs kusten av Bottniska viken.
På grund av Östersjöns slutna karaktär påverkas statusen på Finlands vattenområden av åtgärder som ska
göras och framför allt av de åtgärder som inte har genomförts i de andra Östersjöländerna. En del av kvävebelastningen härrör från nedfall och kan också ha sitt ursprung i
stater utanför Östersjön. Alla Östersjöstater borde till fullo
förverkliga de inom HELCOM fastställa målen om belastningsminskningen.
Största delen av de åtgärder som syftar till att minska
näringsbelastningen ingår i åtgärdsprogrammen för planeringen av vattenvården. Genom de nya åtgärderna för
havsvården är det möjligt att utvidga åtgärderna för att
minska näringsbelastningen till ett antal nya ämnesområden. Det föreslås att åtgärdsprogrammet ska innehålla
sju nya åtgärder som syftar till att minska näringsbelastningen. Genom åtgärderna inom vattenvården och havsvården är det möjligt att upprätthålla eller få till stånd en
utveckling som minskar näringsbelastningen och främja
de finländska havsområdenas återhämtning från eutrofieringen.
HELCOM bedömer att en minskning av näringsbelastningen i Östersjöns huvudbassäng till den nivå som anges i åtgärdsprogrammet för skyddet av Östersjön snabbt
får läget att förbättras, men att den målsatta goda statusen på den marina miljön kan uppnås först om cirka 100
54
år . Vid tillämpning av de undantag som vattenramdirektivet tillåter bedöms det att en god ekologisk status kan
54
HELCOM Mininsterial Meeting. Copenhagen 3 October 2013: Summary report on the development of revised
Maximum Allowable Inputs (MAI) and updated Country Allocated Reduction Targets (CART) of the Baltic Sea
Action Plan. 22 pp.
136
uppnås stegvis i många områden genom åtgärderna för
vattenvården (2016–2021). En god ekologisk status har
bedömts vara möjlig att uppnå i Bottniska viken senast år
2021, om inte tidigare. En god ekologisk status kan uppnås senast år 2021 även i delar av Skärgårdshavet, men
för största delen av Skärgårdshavet och Finska viken
bedöms uppnåendet av en god status vara möjlig först
fram till år 2027.
6. Havsbottnens integritet håller sig på en nivå som innebär att ekosystemens struktur och funktioner
kan tryggas och att i synnerhet de bentiska ekosystemen inte påverkas negativt.
År 2012 var statusen på den marina miljön god
beträffande denna deskriptor och genom de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och de två nya åtgärderna (kapitel 7) är det möjligt att bevara den goda
statusen.
–
7. En bestående förändring av de hydrografiska villkoren påverkar inte de marina ekosystemen på ett
negativt sätt.
År 2012 var statusen på den marina miljön god
beträffande denna deskriptor och genom de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och den nya åtgärden för
att förbättra de hydrografiska förhållandena (kapitel
7) är det möjligt att bevara den goda statusen.
–
8. Koncentrationer av främmande ämnen håller sig på nivåer som inte ger upphov till föroreningseffekter
År 2012 hade en god status på den marina miljön
inte uppnåtts.
Även om de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och de
nya åtgärderna för havsvården (kapitel 7) skulle
genomföras till fullo enligt de meddelade tidtabellerna är det inte möjligt att uppnå en god status i
hela Finlands havsområde senast år 2020 (kapitel
6).
Beträffande denna deskriptor främjas uppnåendet
av en god status genom de befintliga åtgärder som
beskrivs i kapitlen 4 och 5. Därtill föreslås att detta
åtgärdsprogram ska innehålla två nya åtgärder som
gäller farliga och skadliga ämnen. Med dessa åtgärder är det möjligt att stärka kunskapsbasen och
bedöma behovet av åtgärder.
En betydande orsak till att uppnåendet av en god status
fördröjs i fråga om främmande ämnen är att ämnena
bryts ned eller renas så långsamt i naturen. Därför består
effekterna av tidigare belastning länge. Att halterna av
främmande ämnen i fisk som fångas i Östersjön för att
användas som föda för människan beror på dioxiner och
dioxinlika PCB-föreningar. Nuförtiden finns källorna till
dioxin och dioxinlika PCB-föreningar främst i länder utanför Finland. Finland orsakar ungefär 12 % av hela nedfallet av dioxinföreningar i Östersjön. Belastningen från
avrinningsområdena i Finland är också minimal. Sedimenten i Kymmene älv är den största källan i Finland.
Här har dioxinföreningar ansamlats under tidigare industriverksamhet.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
9. Främmande ämnen i fisk och havslevande djur avsedda som livsmedel överskrider inte de nivåer som
fastställts i gemenskapslagstiftningen eller andra tillämpliga normer
År 2012 hade en god status på den marina miljön
inte uppnåtts.
Även om de befintliga åtgärderna (kapitel 5) och de
nya åtgärderna för havsvården (kapitel 7) skulle
genomföras till fullo enligt de meddelade tidtabellerna är det inte möjligt att uppnå en god status i
hela Finlands havsområde senast år 2020 (kapitel
6).
För åtgärdsprogrammet föreslås en ny åtgärd som
gäller dioxinföreningar. Med den är det möjligt att
förbättra kunskapsunderlaget och fastställa vilken
belastning förorenade älvmiljöer har på havet.
En betydande orsak till att uppnåendet av en god status
fördröjs i fråga om främmande ämnen är att ämnena
bryts ned eller renas så långsamt i naturen. Därför består
effekterna av tidigare belastning länge.
Att halterna av främmande ämnen i fisk som fångas i
Östersjön för att användas som föda för människan beror
på dioxiner och dioxinlika PCB-föreningar. Källorna till
dioxin och dioxinlika PCB-föreningar finns främst i länder
utanför Finland. Finland orsakar ungefär 12 % av hela
nedfallet av dioxinföreningar i Östersjön. Belastningen
från avrinningsområdena i Finland är också minimal.
Sedimenten i Kymmene älv är den största källan i Finland. Här har dioxinföreningar ansamlats under tidigare
industriverksamhet.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
10. Egenskaper hos och mängder av marint avfall förorsakar inga skador på kustmiljön och den marina
miljön
År 2012 kunde havsmiljöns dåvarande tillstånd inte
Det föreslås att åtgärdsprogrammet ska innehålla åtta
137
fastställas på grund av bristfällig information.
På grund av ringa tillgänglig information är det inte
heller möjligt att bedöma åtgärdernas effekter för
uppnåendet av en god status fram till år 2020.
nya åtgärder som syftar till att minska nedskräpningen.
Genom de nya åtgärderna blir det möjligt att förbättra
kunskapsunderlaget om nedskräpning, att identifiera och
precisera genomförbara åtgärder samt börja genomföra
de åtgärder som betraktas som genomförbara.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
11. Tillförsel av energi, inbegripet undervattensbuller, ligger på nivåer som inte påverkar den marina
miljön på ett negativt sätt
År 2012 kunde havsmiljöns dåvarande tillstånd inte
fastställas på grund av bristfällig information.
På grund av ringa tillgänglig information är det inte
heller möjligt att bedöma åtgärdernas effekter för
uppnåendet av en god status fram till år 2020.
Det föreslås att åtgärdsprogrammet ska innehålla tre nya
åtgärder som syftar till att minska undervattensbullret.
Med de nya åtgärderna är det möjligt att förbättra kunskapsunderlaget och passa in åtgärderna till sådana
mänskliga verksamheter som uppenbarligen medför
buller.
Vilket år detta mål kommer att uppnås kan inte uppskattas utifrån den information som finns idag.
9.4 Behov av att avvika från miljömålen och motiveringar till undantagen
26 e § i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen ger möjlighet att avvika från miljömålen i
havsförvaltningsplanen eller från att i alla avseenden uppnå en god miljöstatus i den marina miljön i ett
specificerat fall, om orsaken är:
1) en åtgärd eller brist på åtgärder som inte beror på nationella åtgärder,
2) ett förhållande som orsakas av naturen,
3) ett förhållande som orsakas av force majeure,
4) förändringar eller modifieringar av havsvattnens fysiska förhållanden som beror på åtgärder till följd
av ett tvingande allmänintresse som uppväger den negativa miljöpåverkan, inbegripet all gränsöverskridande inverkan; i dessa fall ska det emellertid säkerställas att förändringarna eller modifieringarna
av havsvattnens fysiska förhållanden inte varaktigt omöjliggör eller äventyrar uppnåendet av en god
miljöstatus i den marina miljön på Finlands eller andra Östersjöländers havsvatten.
Eftersom en god status på den marina miljön inte till alla delar kommer att uppnås fram till år 2020
specificeras i detta kapitel behoven av att avvika helt eller delvis från miljömålen eller målen om en
god status.
Förhållanden som orsakas av naturen är den viktigaste orsaken till undantag från miljömålen för havsvården. Östersjöns naturliga renings- och återställningsprocesser är så långsamma att även om alla
föreslagna åtgärder skulle genomföras till full fullo redan i början av åtgärdsprogrammets verkställighetsperiod, kommer de inte att ha tillräckliga effekter på påfrestningarna och den marina statusen fram
till år 2020. Verkställighetsperioden för åtgärdsprogrammet är åren 2016–2022, så i praktiken hinner
man inte ens genomföra alla åtgärder före målåret 2020. Denna orsak är motivering till undantag från
ett fullständigt uppnående av miljömålen och målen om en god status i anslutning till eutrofiering,
skadliga ämnen och naturens mångfald (tabell 16).
En annan orsak är en åtgärd eller brist på åtgärder som inte beror på nationella åtgärder. Denna har
betydelse särskilt för eutrofieringen när det gäller åtgärderna eller bristen på åtgärder i anslutning till
minskning av näringsbelastningen samt långväga gränsöverskridande kväve. Samma gäller skadliga
ämnen.
138
Tabell 16 Behov av undantag från miljö- eller statusmålen och motiveringar till undantagen.
De miljömål och deskriptor(er) för en god miljöstatus som behovet av undantag gäller
Orsak till behovet av undantag enligt 26 e § i lagen om vattenvårdsoch havsvårdsförvaltningen
Orsak till behov av undantag enligt 11 § i statsrådets förordning
om havsvårdsförvaltningen
(980/2011)
Mål 1. Eutrofiering skadar inte
Östersjömiljön och
Deskriptor 5 Eutrofiering
Förhållande som orsakas av naturen
eller en åtgärd eller brist på åtgärder
som inte beror på nationella åtgärder.
Med beaktande av de samhälleliga
och ekonomiska konsekvenserna
kan åtgärderna inte genomföras i
sådan omfattning att miljömålet och
en god status skulle kunna uppnås
enligt nämnda tidtabell.
Mål 2. Skadliga ämnen har
inga negativa effekter på det
marina ekosystemets funktion
eller på användningen av fisk
och vilt som livsmedel och
Deskriptorerna 8 och 9 Främmande ämnen i miljön och i
fiskar
Förhållande som orsakas av naturen
eller en åtgärd eller brist på åtgärder
som inte beror på nationella åtgärder.
-
Mål 3. Nivån på skyddet av
alla vilda arter i Östersjöområdet är gynnsam och bevarandet av dem är tryggat på lång
sikt
Deskriptor 1 och 4 Naturens
mångfald och Näringsvävar
Förhållande som orsakas av naturen
eller en åtgärd eller brist på åtgärder
som inte beror på nationella åtgärder.
Med beaktande av de samhälleliga
och ekonomiska konsekvenserna
kan åtgärderna inte genomföras i
sådan omfattning att miljömålet och
en god status skulle kunna uppnås
enligt nämnda tidtabell.
Mål 4. Sjöfarten är trygg och
har så liten negativ miljöpåverkan som möjligt
-
Med beaktande av de samhälleliga
och ekonomiska konsekvenserna
kan åtgärderna inte genomföras i
sådan omfattning att miljömålet och
en god status skulle kunna uppnås
enligt nämnda tidtabell.
Mål 5. Användningen av marina naturresurser är hållbar
Deskriptor 3 Kommersiell fisk
Ett förhållande som orsakas av naturen
Med beaktande av de samhälleliga
och ekonomiska konsekvenserna
kan åtgärderna inte genomföras i
sådan omfattning att miljömålet och
en god status skulle kunna uppnås
enligt nämnda tidtabell.
10 GENOMFÖRANDET AV ÅTGÄRDSPROGRAMMET
Uppgifterna om genomförandet av åtgärdsprogrammet har samlats från inforutorna om de nya åtgärdsförslagen i kapitel 7. Tabell 17 visar tidtabellen för genomförandet av respektive ny åtgärd för
havsvården, den potentiella finansieringskällan, vilka som ansvarar för beredningen och genomförandet samt de indikatorer som föreslagits för genomförandet av åtgärden och uppföljningen av effekterna. Förutsättning för genomförandet av åtgärdsprogrammet och särskilt för uppnåendet av målen är
att de befintliga åtgärderna, som beskrivits i kapitel 4 och 5, genomförs.
Enligt 28 § i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen ska statliga och kommunala myndigheter samt andra organ som sköter myndighetsuppgifter beakta havsförvaltningsplanen i tillämpliga
delar i sin verksamhet. Bestämmelser om beaktandet av havsförvaltningsplanen ingår dessutom i
bland annat miljöskyddslagen, vattenlagen och havsskyddslagen.
139
Tabell 17 Sammandrag av åtgärdsprogrammets genomförande för respektive åtgärdsgrupp
Åtgärd
Tidtabell
Finansiering
Ansvariga instanser
Indikatorer
EUTROF 1
Minskning av näringsproduktionens
och -konsumtionens
konsekvenser för
vattendragen
2016-2022
Program för
utveckling av
landsbygden,
statsrådets
principbeslut
16.5.2013 om
ett program för
utveckling av
ekobranschen
och målen för
utvecklingen
fram till år 2020,
riksomfattande
program för
närproducerad
mat
Beredningsansvar: JSM
Operativt ansvar:
JSM, MM, SHM
Utfallet och effektiviteten
följs upp med hänsyn till
regionala förändringar i
antalet husdjur och
mängden gödsel, utvecklingen av antalet husdjur
och mängden åkerareal
som används för ekoproduktion samt förändringar
i försäljningen och konsumtionen av olika produkter (rött kött, vitt kött,
fisk, grönsaker).
EUTROF 2
Påverkan i EU för att
utveckla miljöersättningssystemet jordbruket för programperioden 2021–2027
2016-2022
Program för
utveckling av
landsbygden för
programperioden som börjar
år 2021
Beredningsansvar: MTT, SYKE
Operativt ansvar:
JSM, MM
Inga volymmässiga indikatorer, uppföljning av
ändringar i miljöersättningssystemet i den
riktning som behoven av
vattenvård påvisar.
EUTROF 3
Främjande av produktifiering och
ibruktagande av fiskfoder som tillverkats
av råvaror producerade i Östersjöområdet
Fas 1: 20162017
Fas 2: 20182020
Fas 3: 20212022
EU:s strukturfonder
Beredningsansvar: JSM, LUKE
Operativt ansvar:
JSM
Genomförandet av åtgärden: Andelen fisk som
fångats i Östersjön vid
fodertillverkningen.
Åtgärdens effektivitet:
Andelen fisk som fångats
i Östersjön av den totala
fodermängden.
EUTROF 4
Förbättring av känsliga arters livsmiljöer
i vattendrag som
rinner ut i havet
2016-2022
LIFE+, EU:s
strukturfonder,
programmet för
utveckling av
landsbygden,
EMKR
Beredningsansvar: MM, JSM
Operativt ansvar:
Ska utredas
Närings- och sedimentbelastningen i de strömmande vatten som är
föremål för pilotprojekt.
EUTROF 5
Genomförande av
pilotprojekt med temat Näringsneutral
kommun
2016-2022
programmet för
utveckling av
landsbygden,
MM programmet
RAKI, LIFE+,
Beredningsansvar: MM, JSM,
NTM-centralen i
Egentliga Finland
Operativt ansvar:
kommunerna
Hur genomförandet fortskrider kan följas upp
utifrån antalet kommuner
som medverkar i projektet och utifrån utfallet av
de planerade åtgärderna.
Åtgärdens effektivitet följs
upp via övervakningen av
näringsämneshalterna i
vattendragen.
EUTROF 6
Främjande av beslutet som ska fattas av
den internationella
sjöfartsorganisationen att utse Östersjön till ett NECAutsläppskontrollområde för kväveoxider
Öppen
Beredningsansvar: Åtgärden
förutsätter politisk
enighet av HELCOMmedlemsländerna.
I Finland ligger
HELCOMberedningsansvaret på KM (Trafik)
Uppföljning av förbrukningen av urea
I NECA-områden förutsätts användning av
katalysatorer i alla fartyg.
Det är tekniskt möjligt att
koppla från en katalysator, bryta mot bestämmelserna och spara
kostnader för urea. Att
JSM fortsatt
projekt
Rederiet står för
kostnaderna i
anslutning till
installering och
drift av katalysatorer. Driftkostnaderna, särskilt
kostnaden för
urea, kommer
att utgöra ca
90
140
% av de totala
kostnaderna.
och MM.
Operativt ansvar:
rederierna
När NECA träder i
kraft har Trafi
ansvaret för tillsynen.
bestämmelsen efterföljs
bör övervakas. Övervakningen kan göras från
luften, på samma sätt
som föreslagits i fallet
med svaveldirektivet,
eller genom att följa upp
fartygens förbrukning av
urea. Uppföljningen av
ureaförbrukningen kan
göras i anslutning till
hamnstatskontroller.
EUTROF 7
Främjande av användningen av flytande naturgas (LNG)
som bränsle i fartyg
och säkerställande av
den infrastruktur som
behövs för LNG
2014-2025
Delvis privat
finansiering,
delvis budgetfinansiering
KM, ANM, MM
Antalet fartyg och tunga
fordon som drivs med
LNG
Antalet tanknings/bunkringsstationer
SKADLIGA 1
Utredning om läkemedel i havsområdet
Senast år
2020
EU, nationell
SYKE, NTMcentraler, kommuner
Rapporten blir klar
SKADLIGA 2
Utredning om mängden dioxin- och furanbelastning som
hamnar i Östersjön
via Kymmene älv och
om förändringar i
belastningen
Senast år
2020
NTM-centralen i
Sydöstra Finland,
Finlands miljöcentral SYKE
Rapporten blir klar
FISKAR 1
Den nationella laxoch havsöringsstrategin för laxens del
Från och med
år 2015
EMFF, EAKR
och övrig finansiering
Beredningsansvar: JSM, MM
Operativt ansvar:
statsrådet, nationella aktörer
Mängden lax som stiger
upp i Torne och Simo älv.
Mängden smoltproduktion av den potentiella
maximiproduktionen
FISKAR 2
Den nationella laxoch havsöringsstrategin för havsöringens del och utarbetande av återhämtnings- och förvaltningsplan för havsöringsbestånden
Återhämtningsplaner för
naturliga bestånd senast
år 2016
Offentlig (nationell, EU) och
privat finansiering samt finansiering från
tillståndsinnehavare
Beredningsansvar: JSM, MM
och Naturresursinstitutet (huvudansvar för utarbetandet av planen)
Operativt ansvar:
JSM, MM, RFV,
NTM, Forststyrelsen, tillståndsinnehavare, fiskeområden, ägare
av vattenområden
Den av statsrådet godkända lax- och havsöringsstrategin och återhämtnings- och den
nationella förvaltningsplanen för havsöringsbestånden
Effektivitetsindikator för
återhämtningsåtgärderna: antalet havsöringshonor som vandrar upp i
älvarna, yngelproduktionen i älvarna och återställandet av utrotningshotade havsöringsbestånd
FISKAR 3
Utredning om möjligheterna och behovet
att effektivisera regleringen av fisket av
kustarter
2016-2022
Beredningsansvar: JSM, Naturresursinstitutet
Operativt ansvar:
JSM, Naturresursinstitutet
Rapporterna blir klara
FISKAR 4
Skydd av harr
Från och med
år 2014
Beredningsansvar: LUKE, JSM,
Forststyrelsen,
Antalet yngelområden för
harr
Uppföljning av överlev-
Nationell och
regional
141
NTM-centraler
Operativt ansvar:
Ska utredas
naden hos märkta harryngel
Beredningsansvar: SYKE, MM
Operativt ansvar:
Ska utredas
Mängden sålda plastkassar och mängden icke
nedbrytbara kassar som
hamnar i havet.
Beredningsansvar: MM, SYKE
Operativt ansvar:
Ska utredas
Genomförande av åtgärderna vid avloppsreningsverk.
Mängden mikroskräp i
det vatten som går ut från
reningsverken.
SKRÄP 1
Minskning av användningen av plastkassar
Utredningsarbete: 20162018
Åtgärder:
2019-2022
SKRÄP 2
Avlägsnande av mikroskräp från avloppsvattnet genom
effektiviserad rening
Utredningsarbete: 20162018
Åtgärder:
2019-2022
SKRÄP 3
Påverkande i EU för
att minska användningen av mikroplast
i kosmetik- och hygienprodukter
Utredningsarbete: 20162018
Åtgärder:
2019-2022
Nationell
Beredningsansvar: MM, SYKE
Operativt ansvar:
Ska utredas
Antalet tillverkare av
hygienprodukter som
upphör med eller minskar
användningen av mikroplast eller antalet produkter, ökning av tydlig förpackningsmärkning
Mängden mikroskräp i
havet och ifall möjligt
utvecklingen av den
mängd skräp som härrör
från hygienprodukter
SKRÄP 4
Ökning av hamnarnas kapacitet att ta
emot avfall
2016-2022
Nationell, privat
Beredningsansvar
och operativt
ansvar: MM
(NTMcentralerna), KM
(Trafi), Hamnförbundet (kommersiella hamnar),
kommunala myndigheter (t.ex.
nöjesbåtshamnar)
Mängden skräp i havet
följs upp.
SKRÄP 5
Förbättring av avfallshanteringen på
stränder som används för rekreation
Utredningsarbete: 20162018
Åtgärder:
2019-2022
EU:s strukturfonder, privata
finansiärer (stiftelser)
Beredningsansvar: MM, NTMcentralerna
Operativt ansvar:
kommunerna
Uppföljning av kvantiteten och kvaliteten på
skräpet på stränderna.
SKRÄP 6
Minskning av skräpet
i havet i samarbete
med fiskare
Utredningsarbete: 20162018
Åtgärder:
2019-2022
Beredningsansvar: MM, JSM
Operativt ansvar:
kommuner, fiskeorganisationer
Hur genomförandet fortskrider: uppföljning av
mängden skräp som
samlas upp ur havet
Åtgärdens effektivitet:
uppföljning av mängden
skräp i havet
SKRÄP 7
Minskning och bärgning av spöknät
Utredningsarbete: 20162018
Åtgärder:
2019-2022
Europeiska
havs- och fiskerifonden
Beredningsansvar: JSM
Samarbetsinstans: fiskeorganisationer
Nödvändiga indikatorer
tas fram för uppföljningen
av genomförandet.
SKRÄP 8
Minskning av nedskräpning genom
upplysning
2016-2020
EMKR, LIFE+
Beredningsansvar: SYKE
Operativt ansvar:
SYKE, NTMcentralerna
Antalet åtgärder för
kommunikation och information om nedskräpning av havet och om
konsekvenserna av detta
EU:s strukturfonder, privata
finansiärer (stiftelser)
142
BULLER 1
Främjande av beslut i
den internationella
sjöfartsorganisationen för att minska
undervattensbullret
från fartyg
2016-2022
Kostnader för
utvecklingsarbetet faller på
varven och
motortillverkarna, investeringskostnaderna
på rederierna
Beredningsansvar: KM och Trafi
inom ramen för
HELCOMsamarbetet
Operativt ansvar:
varv, motortillverkare, rederier
Tillsynsansvar:
Trafi
BULLER 2
Minskning av impulsivt buller som orsakas av byggande
under vattnet
Utredningsarbete om användningen av
ett register:
2016-2018
Upprättande
av instruktioner: 20192022
Torde kunna
göras som tjänstearbete inom
förvaltningen
Beredningsansvar: MM, SYKE
Operativt ansvar:
NTM-centralerna
Bullerskapande verksamheter, bullrets kvalitet, omfattning och tidpunkt registreras.
Utvidgning av anvisningarna.
BULLER 3
Minskning av produktionen av undervattensbuller
Utredningsarbete: 20162018
Kampanjer:
2016–2022
(kunde vara
fortlöpande)
Utredningsarbete: EMKR,
LIFE+, nationell
finansiering
Beredningsansvar: MM, SYKE
Operativt ansvar:
SYKE, NTMcentralerna
Antalet kommunikationsoch informationsåtgärder
Det är svårare att utvärdera åtgärdens effektivitet. Syns när det gått en
längre tid, till exempel om
vissa arter sprider sig till
områden som tidigare
utsattes för buller.
FYSISK 1
Minskning av skadliga konsekvenser av
muddring
2016-2018
Torde kunna
göras som tjänstearbete inom
förvaltningen
Beredningsansvar: register och
konsekvensbedömning SYKE
(huvudansvarig)
Beredningsansvar: tillstånd och
övervakning av
tillstånden/NTMcentralerna
De föreslagna åtgärderna
erbjuder direkt möjligheter att följa upp effekterna
av åtgärden
FYSISK 4
Utarbetande av en
nationell plan för täkt
av havssand och
stenmaterial
Utredningsarbete: 20162018
Genomförande: från och
med 2019
Beredningsansvar: MM, GTK,
Forststyrelsen
Operativt ansvar:
Forststyrelsen
En plan har utarbetats
och den genomförs
HYDRO 1
Lokala åtgärder för
att förbättra strömningsförhållandena i
kustområdet
Kartläggning:
2016-2018
Genomförande: 2016-2022
Utredningen och
planerna torde
kunna göras
som tjänstearbete inom förvaltningen
Beredningsansvar: SYKE, Meteorologiska institutet, kustens
NTM-centraler
Operativt ansvar:
kustens NTMcentraler
Genomförandet av åtgärden kan komma till uttryck i ett ökat antal restaureringsprojekt i kustområdena.
En minskning i eutrofieringsnivån i restaurerade
områden är ett exempel
på indikator på åtgärdens
effektivitet.
SJÖFART 1
Minskning av risken
för oljeolyckor genom striktare reglering av ship-toshore-arbete (STS) i
Finlands vattenområ-
2016-2022
Torde kunna
göras som tjänstearbete inom
förvaltningen
Beredningsansvar: KM (Trafi)
och MM ansvarar
för beredningen
av regeringens
proposition.
Operativt ansvar:
Regeringens proposition
behandlas i riksdagen,
nya paragrafer i miljöskyddslagen för sjöfarten,
uppdaterad HELCOMrekommendation 28/3
143
den
senare när åtgärden genomförs
ansvarar Trafikverkets VTScentral för övervakningen i samarbete med
Gränsbevakningsväsendet
och Finlands
miljöcentral SYKE
SJÖFART 2
Förbättring av fartygstrafikens säkerhet med hjälp av
konceptet för intelligent farled Älyväylä
enligt strategin för
eNavigation
2016-2022
Trafikverkets
budget, EU:s
stödfinansiering
Trafikverket, Meteorologiska institutet
Nya tjänster och produkter i eNavigation
HAVSOMRÅDE 1
Inkludering av marina
skyddsområden i
havsplanerna
2016-2018
Planer görs som
tjänstearbete
Beredningsansvar: MM (huvudansvarig)
Operativt ansvar:
utreds vid verkställandet av
direktivet
Hur saken har beaktats i
den lag- och förordningstext som verkställer
havsplaneringsdirektivet.
Åtgärdens effektivitet:
mänskliga aktiviteter som
försämrar statusen på
den marina miljön minskar i alla områden, och
mängden av de allra
skadligaste mänskliga
aktiviteterna minskar
inom skyddsområdena
och deras omedelbara
närhet.
NATUR 1
Effektivisering av
skyddet i marina
skyddsområden
Fortlöpande
från och med
år 2016
Nationell
Beredningsansvar: MM, FS-NT,
NTM-centralerna
Operativt ansvar:
1) MM, Forststyrelsen och NTMcentralerna
2) NTMcentralerna
Åtgärden fortskrider
enligt följande:
Antalet förbud mot fiske,
båttrafik, förbud mot att
röra sig och gå i land,
areal och läge i skyddsområdena.
Antalet förekomster av
arter som lider av båttrafik och störningar, dessa
arters status i skyddsområdet
I vilken utsträckning
uppsatta skyddsmål
uppnåtts till exempel
utifrån uppgifter om olika
organismers bestånd.
Andelen/omfattningen av
sådana marina, privata
skyddsområden vars
uppgifter har överförts till
en geodatabas/i digitalt
format till exempel NTMcentralsvis.
NATUR 2
Åtgärdsprogram för
utrotningshotade
arter och naturtyper
2016-2020
För VELMUkartläggningar
bör Östersjömomentet fortsätta med sam-
Beredningsansvar: Biologiska
utredningar:
SYKE, FS-NT,
LUKE, NTM-
Genomförandet fortskrider så här:
- antalet utrotningshotade
arter och naturtyper under utredning,
144
ma belopp dvs.
1,3 milj./år
centraler, universitet
Operativt ansvar:
MM, NTMcentraler, universitet, VFFI/LUKE,
JSM, FS-NT
- minskning av antalet
bristfälligt kända arter/naturtyper.
Åtgärdens effektivitet:
- nivån på skyddet av
utrotningshotade arter
och naturtyper förbättras,
- kunskapen om bristfälligt kända arter ökar så
att arterna kan inkluderas
i bedömningar.
Beredningsansvar: Biologiska
utredningar:
SYKE, FS-NT,
LUKE och NTMcentraler
Förvaltningsmässiga utredningar:
tillståndsmyndigheterna, JSM,
MM, FS-NT,
LUKE, NTMcentraler
Operativt ansvar:
MM, NTMcentraler, RFV,
JSM, FS-NT
Genomförandet fortskrider så här:
- geografisk information
om nyckelbiotoperna har
införts i karttjänsten
- uppföljning av antalet
planer och tillstånd där
man har beaktat fiskarnas fortplantningsområden och viktiga förekomstområden när det
gäller naturens mångfald
(inkl. utrotningshotade
arter) och funktionerna
- nyckelbiotoperna har
tagits i beaktande vid
kompletteringar av nätverket av skyddsområden.
NATUR 2bis
Skydd av nyckelbiotoper under vattnet
2016-2020
NATUR 3
Produktion av undervisnings- och kommunikationsmaterial
som ökar kännedomen om havsmiljön
och om de påfrestningar som påverkar
dess tillstånd
2015-2018
Samarbete med
privata aktörer
eller medborgarorganisationer är möjligt.
Beredningsansvar: MM, JSM,
FSNT/SYKE/NTMcentraler
Operativt ansvar:
FS, NTM-centraler
Medborgarenkäter (gallupar), utarbetande av
tillämpning (och användning av den, om integritetsskyddet tillåter), anmälningar om främmande
arter.
NATUR 4
Utarbetande och
genomförande av
vårdåtgärder för att
skydda östersjövikaren
2016-2020
EMKR
Beredningsansvar: JSM, MM,
FS, LUKE, fiskelag
Operativt ansvar:
Ska utredas
Beståndens återhämtning
Antalet vikare vid räkningar
145
Foto Asko Sydänoja
Förkortningar och begrepp
Alkalinitet, ett mått på vattnets förmåga att tåla tillskott av syre utan att reagera med en pH-sänkning,
måttenheten är mmol/l
BAT (best available techique), bästa tillgängliga teknik
Biodiversitet, mångfalden i all levande natur
BREF (BAT Reference Document), BAT-referensdokument som beskriver BAT-teknikerna branschvis
och de utsläpps- och förbrukningsnivåer som kan uppnås med teknikerna
BSAP (HELCOM Baltic Sea Action Plan), åtgärdsprogrammet för skyddet av Östersjön med målet att
uppnå en god miljöstatus i Östersjön senast år 2021
CBD (Convention on Biological Diversity), internationell konvention om biologisk mångfald, dvs. Riokonventionen från år 1992
DBT (dibutyltenn), sönderfallsprodukt av TBT
DDT (dikloridifenyltrikloretan), användes tidigare som insektgift, en POP-förening
Dioxin, gemensam benämning för många kemikalier (såsom PCB-föreningar) som uppkommer i alla
kloreringsprocesser och som ett resultat av ofullständig förbränning; mycket beständiga både mot
kemisk och mikrobiologisk nedbrytning och därmed mycket permanenta i miljön, ansamlas i näringskedjan, POP-förening.
Ekologisk klassificering, ytvattnen har klassificerats utifrån biologiska faktorer (vattenorganismer)
och vattenkvalitet i fem olika klasser som beskriver hur mycket människans verksamhet har förändrat
vattendragets status jämfört med ett naturligt tillstånd
Ekosystem, funktionell helhet som bildas av den organiska och oorganiska miljön på en viss plats
EMEP (European Monitoring and Evaluation Programme), program för bedömning av långväga
gränsöverskridande luftföroreningar, lyder under FN:s ekonomiska kommission för Europa UNECE
EMKR, Europeiska havs- och fiskerifonden
Endosulfan, har använts som insektbekämpningsmedel, en POP-förening
146
Flada, är en brackvattenbassäng som uppkommit till följd av landhöjningen och som står i förbindelse
med havet till exempel via en smal fåra. Flador är vanliga på den låglänta landhöjningskusten vid
Kvarken.
FM, finansministeriet
F(msy), fiskdödlighet, all den fisk som tas upp ur vattnet utan att äventyra fiskbeståndets förnyelse (se
MSY)
FS-NT, Forststyrelsens naturtjänster
GFP, EU:s gemensamma fiskeripolitik
Glo, en lagun som uppkommit till följd av landhöjningen men som inte längre står i förbindelse med
havet. Kan tidvis översvämmas av havsvatten, t.ex. vid kraftiga stormar. Med tiden kan lagunen isoleras helt från havet, och då kallas den glosjö.
GOFREP, ett rapporteringssystem för fartygstrafiken i Finska viken, där vissa typer av fartyg är skyldiga att meddela trafikcentralen när deras navigationsstatus ändras.
GTK, Geologiska forskningscentralen (GTK) har till uppgift att producera och sprida geologisk information som främjar kontrollerad och hållbar användning av jordskorpan.
Haloklin, är ett språngskikt mellan vattenmassor, där salthalten förändras kraftigt i lodrät riktning. I
Östersjön är salthalten i ytvattnet lägre än i vattnet nära bottnen. Salthalten i ytvattnet späds ut av sött
vatten från älvarna. Tyngre vatten med högre salthalt driver tidvis in som "saltimpulser" från de danska
sunden till de djupa ställena i Östersjön.
HBCD (hexabromcyklododekan), används som flamskyddsmedel i plastprodukter, textiler, möbler och
elektronik
HCB (hexaklorbensen), har bland annat använts som betningsmedel vid bekämpning av växtsjukdomar, förbjuden i Finland, en POP-förening
HCH (α- och β-hexaklorcyklohexan/lindan), har använts som lösningsmedel inom plast- och kemiindustrin, vid tillverkning av målarfärger samt i textil- och metallindustrin, försäljning och användning för
bjuden i Finland, POP-förening
HELCOM (Helsinki Commission), Skyddskommissionen för Östersjön
IBA (Important Bird and Biodiversity Areas), internationellt viktiga fågelområden
IMO (International Maritime Organization), internationella sjöfartsorganisationen
JSM, Jord- och skogsbruksministeriet
KASELY, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Sydöstra Finland
KM, kommunikationsministeriet
LNG (liquefied natural gas), flytande naturgas
LUKE, Naturresursinstitutet bildas av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT),
Skogsforskningsinstitutet (Metla) och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (VFFI). Institutet tar också
över statistikuppgifterna som nu sköts av jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral
(Tike). Verksamheten inleds vid ingången av år 2015.
MBT (monobutyltenn), sönderfallsprodukt av DBT
MKB, förfarande för miljökonsekvensbedömning, ett projekts positiva och negativa konsekvenser för
miljön bedöms i samband med planeringen innan beslut om projektet fattas, resultaten tas i beaktande
vid tillståndsprövningen.
MM, miljöministeriet
MPA (Marine Protected Areas), marina skyddsområden
MSY, maximalt hållbart uttag av fiskbeståndet utan att förnyelsen av det äventyras
MTT, Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi
NECA (Nitrogen Emission Control Area,) möjligheten enligt bilaga VI till MARPOL-konventionen att
utse ett havsområde till utsläppskontrollområde för kväveoxider
147
Notifiering, betyder särskilt en diplomatisk anmälan eller ett delgivande som skickas till en annan stat.
Förfaringssättet är allmänt särskilt i anslutning till direktiven, varvid en medlemsstat ska rapportera till
EU-kommissionen hur staten har iakttagit ett direktiv.
NTM-central, Närings-, trafik- och miljöcentralerna har hand om statsförvaltningens regionala verkställighets- och utvecklingsuppgifter
PBDE (polybromerade difenyletrar), används som flamskyddsmedel i plastprodukter, textiler, möbler
och elektronik
PCB-föreningar (polyklorerade bifenyler) användes tidigare bland annat som värmeöverföringsvätska
och elisolering, POP-förening (se dioxin)
PeBDE (pentabromdifenyleter), används som flamskyddsmedel i plastprodukter, textiler, möbler och
elektronik
PFOS (perfluoroktan-sulfonsyra), har använts för vatten-, smuts-, olje- och fettavstötande beläggning
till exempel i mattor, textiler, papper och släckningsskum, i bekämpnings- och rengöringsmedel, av
samma typ som POP-föreningar
POP-föreningar (persistent organic pollutants), skadliga organiska föreningar som bryts ned långsamt
i naturen, färdas långa vägar och ansamlas i organismerna (bland annat DDT, PCP-föreningar, dioxiner och furaner)
Prioritetsämne, ämnen eller grupper av ämnen i bilagan till ramdirektivet för vattenpolitiken som har
bedömts vara särskilt skadliga för vattenmiljön
PSSA-område (particularly sensitive area), IMO har godkänt Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde
Ramsar-område, internationellt betydande, sällsynt eller unik våtmark/sankmark, som en stat som
undertecknat Ramsar-konventionen förbinder sig att skydda
Ratificering, godkännande och giltigförklarande av en mellanstatlig överenskommelse, vars ikraftträdande förutsätter godkännande av nationella organ (i Finland riksdagen)
REACH-förordning (Registration, Evaluation, Authorisation and Restriction of Chemicals), Europeiska unionens förordning som syftar till att skydda människornas hälsa och miljö bättre mot risker som
förorsakas av kemikalier och att förbättra konkurrenskraften för EU:s kemikalieindustri.
Resuspension, ämne som sedimenterats på havsbottnen kommer tillbaka till vattenpelaren till exempel till följd av vattenströmningar orsakade av vindar
RFV, regionförvaltningsverket har i ett eller flera landskap hand om verkställande-, styrnings- och tillsynsuppgifter i anslutning till finsk lagstiftning
RP, regeringens proposition, ett dokument av standardtyp som bland annat innehåller redogörelser
över ett lagförslags innehåll och motiveringar
SMB, miljökonsekvensbedömning av planer och program, där myndigheten utreder och bedömer ett
projekts konsekvenser för bland annat människan, naturen och den byggda miljön
SRV, Statens revisionsverk
Succession biocenosen går igenom artbestämda förändringar till exempel inom ett geografiskt avgränsat område
SYKE, Finlands miljöcentral
TAC (total allowable catch), största tillåtna fångsten
TBT (tributyltenn), syntetisk organometallförening som har använts i bottenmålarfärger för båtar och
fartyg för att förhindra att organismer fäster sig på ytan
Termoklin, temperatursprångskikt, där temperaturen förändras starkt i lodrät riktning på ett kort avsnitt. På sommaren är vattnet under termoklinen i allmänhet kallare än ytvattnet ovanför den.
TPhT (trifenyltenn)
Trafi, Trafiksäkerhetsverket, utvecklar trafiksystemets säkerhet, främjar en miljövänlig trafik och ansvarar för myndighetsuppgifter i anslutning till detta.
148
UNECE (United Economic Commission for Europe), FN:s ekonomiska kommission för Europa
VARELY Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland
VELMU, programmet för inventering av den marina undervattensmiljön
VFFI, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, slås samman med Naturresursinstitutet i början av år 2015
(se LUKE)
VTS-central (vessel traffic service), tjänst för fartygstrafiken
149