Predikan i S:t Hans kyrka Nionde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 20 juli 2008
Amos 8:4-7 * Andra Timotheosbrevet 4:1-7 * Lukas 16:1-13
T
refaldighetstiden lunkar på; tema efter tema i
livet behandlas, vrids och vänds på. I dag
handlar det om att vi ska vara goda förvaltare. Inget
är nämligen vårt eget, ”jordens och allt vad den
rymmer är Herrens”, står det i Bibeln (Ps 24:1) och så
är den kristna trons bestämda övertygelse. Vi
förvaltar, "brukar och bevarar" som det står (1 Mos
2:15), det som är Guds. Det gäller alla människor, ty
så sade Gud till Adam redan i paradiset. Och det
gäller allt: naturen, miljön (nog så aktuellt), våra
kroppar (nog så tänkvärt i vår kroppsfixerade kultur)
och alla saker vi har, det gäller tiden, våra
begåvningar och våra känslor, våra relationer till
andra, samhällsapparaten och välfärden. En kristen
vet att förvalta också det eviga livet, förlåtelsen,
frälsningen, den himmelska saligheten, Andens gåvor
och frukter.
Var och en förvaltar efter den förmåga som Gud
har gett. Alla ska inte göra allt, ty i Guds plan samverkar alla till det gemensamma bästa. Vi ska göra
vår del, varken mer eller mindre. Vi kan storkna över
allt vi borde göra, men då tror vi förmodligen oss om
för mycket. Vi kan förakta och strunta i det lilla vi kan
göra, men då tror vi förmodligen oss om för lite, om vi
nu inte bara är lata och vill smita undan.
Att vara förvaltare är att ge tillbaka till Gud det
som är Hans. Det är vår kallelse och vår gåva, vårt
offer som det stod i episteln (2 Tim 4:6). Offertoriet i
högmässan påminner oss om den tanken; "Av Dig vi
fått vad vi bär fram", som det står i psalmboken (nr
397, vers 3).
Det är stort att vara förvaltare. Vi får att förvalta
mer än vi förtjänar. Gud finner oss förvaltarförtroendet
värt. Det har med sig ansvar. Vi ska redovisa vårt
förvaltarskap inför Gud och Kristus Jesus, som ska
döma levande och döda (episteln).
Förvaltarskapet är som sagt mänskligt. Jag tror att
alla människor mer eller medvetet vet att det är så
här. Därför blir det problem när man inte ser hur det
hänger ihop. Man har en känsla av att man har ett
ansvar för sitt liv och sitt leverne, men vet inte åt eller
inför vem. Och det skapar, tror jag, oklarhet och oro i
djupet av en människas själ. Livet hänger liksom i
luften.
Den gammaltestamentliga texten berättar om
Guds vrede över dem som slarvar med sitt förvaltarskap, eller kanske rättare sagt röjer allvaret hos Gud
när Han ger oss förtroendet att förvalta. Gud tål dåligt
när vi missbrukar Hans gåvor för egen vinning, trampar på de fattiga och utrotar de svaga, lika dåligt som
Han tål att man slarvar med bönen, söndagen och
kyrkoåret. Det är värt att notera hur det andliga och
det världsliga hör ihop. Den som slarvar med det ena
slarvar gärna också med det andra.
Episteln är en del av Paulus' förmaningar till
Timotheos att förvalta det han har fått. Timotheos var
ung präst, typ, och får praktiska råd om hur han ska
vara trogen, hålla huvudet kallt, slita ont och kämpa
uthålligt. Det är ingen drömtillvaro att vara präst. Paulus själv är måttstocken. Han har bevarat tron, står
det, inte någon egen tro utan den tro som en gång för
alla är given åt de kristna och som han hade att förvalta, liksom Timotheos och alla som tar ansvar för
sin församling.
Och så har vi då evangeliet. Alla Jesu liknelser är
komplicerade. Ibland tar det tid att upptäcka det.
Dagens liknelse är det lättare med; man inser ju direkt att den är besvärlig och svårbegriplig.
Ett budskap i den är att det är klokt att se till att
man har det ordnat för sig inför den stora räkenskapsdagen, då när man ska redovisa sitt liv för den
evige domaren. Det är klokt att inte blunda för det
faktum att man är en syndare utan vidta åtgärder för
att klara sig trots det. Det är klokt att inte tro att allt
löser sig utan att i stället göra allt för att finna evigt liv,
få en fortsättning och bli mottagen i himlen den dag
när pengar och ägodelar, anseende och mänskliga
insatser inte längre är till någon hjälp och nytta.
Den ohederligare förvaltaren tänkte till "Vad ska
jag göra nu?". Och så skrev han ned skuldebreven
hos sin herres skuldtagare, för att de skulle ta emot
honom när han miste min tjänst. Den som drabbades
av skuldnedskrivningen var hans herre – som inte
klandrade honom för det, utan tvärtom berömde
honom. Det låter inte klokt – om vi inte ser att detta
handlar om Gud och Hans frälsningsgärning. Gud
offrade sin Son för att ge fribrev till oss syndare. Gud
avstod från sin rikedom för att vi skulle få förlåtelse
för våra tillkortakommanden. Om vi förlitar oss på det
Han gett åt oss genom Jesus och ber Jesus skriva
ned våra skuldbrev för att Gud ska ta emot oss när vi
lämnar tjänsten här i världen, alltså dör – då tycker
Herren Gud att vi handlar klokt och berömmer oss för
det. Han utblottade ju sig själv för att vi skulle få frid.
Liknelsen om den förlorade sonen kommer precis
före dagens liknelse och säger samma sak fast med
en annan vinkling. Där kom den förlorade sonen, den
syndaren, till besinning, gick till Fadern och bekände
sin synd. I liknelsen om den ohederligare förvaltaren
kom förvaltaren, den syndaren, till besinning, insåg
att han inte kunde gottgöra skulden för sitt dåliga
förvaltarskap med egna krafter utan måste bli av med
sin skuld på sin herres bekostnad – vilket var precis
vad hans herre, Gud själv, ville. Gud berömmer dem
som finner att syndabekännelse och skuldnedskrivning är utvägen för alla ohederliga förvaltare
att vinna evigt liv.
En annan liten lärdom av dagens evangelium är
att vi ska använda vårt kapital och vår egendom så
att de blir till välsignelse ur det eviga livets perspektiv
och inte på det sätt ekonomer, börsmänniskor och
andra finner lämpligt. Vi kan till exempel satsa pengar
i det som hjälper människor snarare än i det som
förmerar pengar. För Mammons folk är det viktigt att
skaffa pengar, behålla dem, föröka dem och bli rik.
Guds folk gör normalt av med sina pengar utifrån tron
att Gud ger oss pengar för att använda dem i Hans
tjänst – ofta på sätt som Mammons folk anser vara
vanvett. Men det går inte, som vi hörde, att förena
ekonomiska intressen med Guds intressen. Hälftenbruk mellan Gud och kapitalet kan kortsiktigt verka
vara till nytta. Men, säger Jesus, ni kan inte tjäna
både Gud och Mammon.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
