Ophioninae
Nattflysteklar
NE
NA
Steklar, Övriga steklar
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Hymenoptera (steklar), Familj: Ichneumonidae (brokparasitsteklar),
Underfamilj: Ophioninae - nattflysteklar Shuckard, 1840 Synonymer:
Kännetecken
Längd 10–30 mm. Stora till medelstora, gracila arter med långa antenner och i regel med mycket stora punktögon.
Kroppens grundfärg är gulbrun, ibland med svarta partier på kroppen. Bakkroppen är tydligt sammantryckt från
sidorna. Den oftast stora och tydligt sjukantiga diskokubitalcellen i framvingens mitt har karakteristisk form
påminnande om ett hästhuvud, vilket skiljer brokparasitsteklar (Ichneumonidae), dit nattflysteklarna räknas, från
andra stora, gulbruna parasitsteklar.
Diagnostiska karaktärer: Framvingen har längs bakkantens yttre del en ribba som nästan når bakre hörnet av vingen.
Bakkroppens första segment är långt och smalt med sammanvuxen rygg- och bukplåt, utan synbar söm emellan. Dess
andningsöppningar (spirakler) är placerade i bakre tredjedelen av ryggplåten. Klorna har kamtänder i hela sin längd.
Utbredning och status
Underfamiljen innehåller fyra släkten i Sverige (Enicospilus, Eremotylus, Ophion och Stauropoctonus) och ytterligare
två i Europa (Barytatocephalus och Hellwigiella) (Fauna Europaea 2016). De tidigare använda släktnamnen
Allocamptus = Cymatoneura och Platophion inkluderas i senare litteratur i Enicospilus respektive Ophion (Townes
1971). Världsfaunan består av 33 släkten med ett stort antal arter (drygt 1000) spridda i alla världsdelar.
Den svenska faunan är bristfälligt undersökt trots att arterna är stora och lätta att samla. Linné (1758) skilde ut två
arter Ichneumon luteus (Ophion) och I. ramidulus (Enicospilus), en helt gulbrun art och en med svart
bakkroppsspets, båda allmänna på odlingsmark i Uppland under augusti. Hundra år senare kunde Holmgren (1860)
öka på antalet arter till 7. Thomson (1888) reviderade de svenska arterna till 12, uppdelade på släktena Ophion och
Enicospilus. Landin (1971) anger 3 släkten: Ophion med 9 svenska arter, Enicospilus med 3 svenska arter och
Eremotylus med 2 svenska arter. En nyligen påbörjad revision av släktet Enicospilus ökar på antalet arter inom detta
släkt från 3 till 6–7 (Cederberg, opublicerat 2016), samt av släktet Ophion från 9 till minst 14 arter. Det för
närvarande uppskattade artantalet i Sverige är således 24 arter.
Ekologi
Arterna är nattaktiva och attraheras till ljuskällor, i synnerhet innehållande UV-ljus. Honorna har en relativt kort,
gaddformad äggläggare och kan utdela smärtsamma stick. De lägger ägg i fritt exponerade, fullvuxna fjärilslarver,
främst av nattflyn (Noctuidae), men även större arter av mätare (Geometridae), ädelspinnare (Lasiocampidae) och
tandspinnare (Notodontidae) m.fl. I sällsynta fall har också växtsteklar (Symphyta) befunnits parasiterade.
Parasitlarven lever inuti värdlarven och tillväxer när värdlarven funnit förpuppningsplats och eventuellt spunnit en
kokong. Värdlarven konsumeras slutligen helt. Den färdigvuxna parasitlarven spinner en karakteristiskt mörk,
långsträckt kokong. I Sverige är flygtiden utsträckt från april till början på november. De flesta arterna har en
generation per år men några av de tidigaste vårarterna kan ha ytterligare en generation på sensommaren.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Litteratur
Cederberg, B. 2016. Sveriges nattflysteklar av släktet Enicospilus (Hymenoptera: Ophioninae). Opublicerat.
Holmgren, A.E. 1860. Försök till uppställning och beskrifning af de i Sverige funna Ophionider. (Monographia
Ophionidum Sueciae). Kongliga Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar 2(8):1–158.
Landin, B.-O. 1971. Fältfauna, Insekter, del 2:2. Sid. 588–589.
Thomson, C.G. 1888. Öfversigt af de i Sverige funna arter af Ophion och Paniscus. Opuscula Entomologica 12:1185–
1201.
Townes, H. 1971. The genera of Ichneumonidae, part 4. Memoirs of the American Entomological Institute 17:1–372.
Författare
Björn Cederberg 2016.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
