Predikan vid kyrkomötets avslutningsmässa,
Uppsala domkyrka,18 november 2015,
söndagen före domssöndagen.
Text: Luk.17:20-30
V
i närmar oss kyrkoårets slut, domssöndagstiden. En tid som vill påminna oss om att det
finns ett slut på allt. Ett slut både för hela vår värld – som vi känner den, och ett slut för
våra egna liv. Det finns två ord som ofta nämns när vi möter dessa tankar om slutet i bibeln och de möter vi också i dagens text. Jag tänker på orden: Guds rike och Människosonen – vi
skall stanna till inför dem i dag:
Vi börjar med begreppet Guds rike. När vi hör det ordet associerar vi väl lite till mans till det vi
kallar himmelen, alltså en evig plats bortom vår värld som vi når efter döden. De teologiskt kunniga och fromma judarna som i vår text representeras av fariséerna hade inte riktigt den bilden.
De trodde snarare att Guds rike skulle återupprättas på jorden och att det skulle ske när Messias,
Guds utlovade befriare kom och gjorde slut på jordiska härskare och tyranner och den obalans
som uppstått av de onda makter som följt i spåren av människans bortvändhet från Guds kärlek
och goda tanke med skapelsen. Både vi och de fromma fariséerna har alltså en ganska färdig bild
av Guds rike. Bilderna är lite olika men de har en viktig gemensam nämnare: Guds rike finns inte
här just nu. det är något vi väntar på som skall komma. Och så bär väl de flesta av oss också på
en vag bild av att vi skall se och förstå vad Guds rike riktigt är då när vi väl kommer dit – om vi
kommer dit…
Den bilden får vi korrigerad i dag. För som vanligt säger Jesus något annat än det vi väntar oss.
För det första menar han att vi aldrig kan säga vad Guds rike är eller säga när det kommer. Guds
rike är inget vi kan se eller tro att vi skall förstå. Därför kan heller ingen människa säga att han
eller hon vet något om Guds rike. Det här ett nog så viktigt påpekande för alla förståsigpåare och
domedagsprofeter som tror att de vet vad Guds rike och himmelen handlar om och vilka som har
rätt att komma dit.
Det var det ena Jesus sa om Guds rike och det var viktigt, men ändå inte det viktigaste. Det viktiga
är det Jesus sedan tillägger: Guds rike är inom er. Oj! Så nära! Så stort! Redan här och nu – inte
sedan – någon annanstans i historien eller bortom vår tid – och inte heller för speciellt utvalda
som gjort sig förtjänta av det. Nej … det här är för svårt att förstå, tänker vi och så släpper vi genast taget om den sanningen – eller? För det måste ju vara det vi gör och alltid har gjort, eftersom
den här beskrivningen av Guds rike faktiskt inte bör vara något nytt för oss. Om man hört några
predikningar och läst lite av Jesu undervisning i evangelierna, så har man hört Jesus säga detta
flera gånger.
Det verkar som om vi inte riktigt kan ta till oss innebörden i detta. Nej, vi gör inte det. För hade
vi gjort det, så skulle kristna världen över inte döma, fördöma och dela in mänskligheten i kristna
och inte kristna. De kristna skulle inte dela in varandra i mer eller mindre rätt troende. Inte skulle
vi ha hört några domedagsprofetior och fördömande predikningar heller. Istället för att lägga energi på att oroas över eller bedöma om vi själva eller någon annan duger, eller har rätt eller fel, så
skulle vi vara mer rädda om oss själva och vårt eget inre och om varandra. Med stor respekt och
andakt skulle vi ofta stanna upp och bli stilla i vördnad inför det faktum att Gud och Guds rike
redan här och nu finns så nära i oss – i varje andetag, i varje hjärtslag, i mitt jag. Vår tro skulle
1
då inte behöva vara en kamp mot tvivel, otillräcklighet och behov av bevis och logik utan istället en trygg vila i vetskapen om att vi aldrig kan bli för svaga, för ovärdiga eller otillräckliga i
vår Gudsrelation eftersom Guds rike inte alls handlar om vad vi gör och klarar av. Nej, vi skulle
istället befriande inse att Guds närvaro i våra liv faktiskt enbart beror på att han finns och att han
dessutom finns helt oberoende av om vi tror på det eller inte. Vi skulle förtröstansfullt lita på att
det som gör att vi lever och finns till, både här och bortom döden, är hans existens, hans varande,
som just här och nu finns inom oss i oss själva, i vår själ. Guds rike är alltså inte något som vi
själva lagt dit eller fått som en belöning för rätt tro och goda gärningar. Nej, det har funnits i oss
sedan vi blev till. Guds rike är det i oss som gör oss till dem vi är. Så lyssna till det Jesus säger till
oss idag: Guds rike är inom er. Platsen där Gud bor, där Gud vill vara, där evigheten finns, finns
inom oss, i våra andetag, i våra hjärteslag, i vårt jag, i dig, i mig, i alla. Så, vad gör vi av det? Ja,
det är en av domssöndagstidens stora frågor till oss.
Det andra nyckelordet för idag var Människosonen. För den fromme juden var detta ord nära
förknippat med Gudsrikesbegreppet. Det är säkert också därför som Jesus i dagens text fortsätter att tala om Människosonen. När han nu skakat om fariséerna och oss med sin förklaring av
Gudsriket så vänder han sig till lärjungarna, med det allvarliga budskapet om Människosonen och
tidens slut. Jesus säger detta till den som har en längtan att ärligt möta och tro på det Gudsrike
Jesus menar att vi bär inom oss. Han säger detta till den som är så välvilligt öppen för honom
att han/hon kan ta till sig vad det egentligen handlar om. För den Gudsrikeslängtande juden var
Människosonen enkelt uttryckt, det samma som Messias, den frälsare som skulle upprätta Guds
rike. Nära ordet Människosonen finns begreppet Guds son. Det var ett begrepp som ofta användes
som epitet på Antikens härskare. Då menade man inte att den jordiske härskaren var Guds son i
biologisk mening utan att han var Gud själv på jorden i mänsklig gestalt som en människas son.
Här tänker jag att lärjungarna med sina judiska bibelkunskaper, med sitt inre längtansfullt öppet
mot Jesus, kan förstå vad Jesus egentligen säger. Detta handlar ju om Jesus själv. Jesus är Människosonen - Gud i mänsklig gestalt. Och den insikten gör att en lärjunge förstår att vi inte behöver
vara rädda när vi tänker på slutet. Var vi än går, har han gått före, hur det än blir är han redan där
och vet hur det är. Om vi än möter nederlag, sorg, smärta och död, om än världen brinner runt oss
och vår sista stund är kommen, så finns där någon som är med oss i allt, styrker oss och manar oss
att gå med i kampen för kärleken och det goda i tillvaron. Någon som uppmanar oss att aldrig ge
upp och som ger oss mod att gå vidare även när vi drabbas av rädsla, feghet, tvekan och tvivel. Ja,
ända in i döden och genom döden följer han oss. Guds rike är en suverän verklighet, som lagts ner
i varje människas själ och Människoskosonen bor i och kämpar för det riket i varje människa så
länge den människan är till, i varje andetag, i varje hjärteslag, i varje jag. ”Guds rike finns inom
er”. Låt oss aldrig glömma detta när vi möter en medmänniska, vem och hur den än är, var den än
kommer ifrån. Vilken religion, kultur, folkgrupp den än tillhör eller vilket kön, ålder eller sexuell
läggning den än har. Låt oss heller aldrig glömma det när vi möter oss själva och när vi söker ett
möte med Gud.
Låt oss ta föregående söndags tema Vaksamhet och väntan som en uppmaning till vårt inre jag:
det kommer att komma ett slut. Världens elände och ondska som vi är så vana vid, som finns med
i allt, ända in i den vanliga grå vardagen, som det beskrivs i dagens text – detta skall plötsligt en
dag inte längre finnas. En dag, skall kärleken och godheten ta över helt. Detta är vår tro. Men nu,
här, i dag handlar det om vår tid fram till dess. Vanligt jordiskt liv tar slut vid tidens slut, men
också i vår tid tar en dag våra egna liv slut. Låt oss vara vaksamma så att vi inte kväver Gudsriket inom oss och låt oss med frimodighet vänta in Människosonens dag, den dag som förr eller
senare kommer i våra liv, i världens liv, i allas liv. Den dag då vi får möta vår Herre och skapare,
vår vän och befriare, ansikte mot ansikte. Då när Guds rike är fullbordat och döden förintad – och
Gud blir allt överallt.
”Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Gud son emot, tro
evangelium. Himmelriket är nära.”
Amen
Biskop Eva Nordung Byström
2
