Vid Orgelverkets invigning i Harbo kyrka 1850
Det är fullt möjligt att betrakta kyrkorgeln som ett instrument vilket som helst, som ett
instrument bland alla andra. Ändå är orgeln främst förknippad med kyrkan, på gott och
ont. Man kan fundera över varför. Beror det möjligen på dess kapacitet att fylla en
kyrka med sitt ljud? Eller ligger orsaken i att den fungerar bra tillsammans med den
mänskliga rösten i psalm och körsång? Uppfattas orgeln möjligtvis som mer passande
för kyrkorummets akustik än exempelvis sträng- eller slaginstrument som piano och
trummor?
Med dagens avancerade ljudteknik faller många av dessa argument. Nutida
möjligheter att modulera och sprida ljudet är ju stora. Bevisligen har psalmsången
under kyrkans historia också stöttats av andra instrument, exempelvis flöjter och fioler.
Långa perioder har orglar inte alls brukats till församlingssång utan enbart för
solistiskt spel. Det förvånar därför inte när det ibland hävdas att orgeln fått alldeles för
stort utrymme, kanske på bekostnad av andra instrument. Ändå tycks dess ställning
fortsatt stark. Detta gör frågan om varför orglar är så vanliga i våra kyrkor än mer
intressant. Tradition är naturligtvis en orsak, men knappast den enda.
I det följande ska göras ett nedslag i 1850-talets Sverige, då en ny orgel invigdes i
Harbo kyrka i nordvästra Uppland. Den underliggande frågan är hur kyrkorgeln då
motiverades och hur dess funktion formulerades. Det visar sig att varför-frågan inte är
ny, den har bearbetats långt före vår egen tid.
Harbo nya orgel 1850
Orgeln finns ännu idag bevarad i Harbo kyrka, om än i ombyggt skick. Invigningen
hade föregåtts av 10 års planläggning. Orgeln bekostades genom försäljning av säd
samt bidrag från församlingens alla innevånare, inklusive ”hemmavarande mågar, gifta
söner, soldater, torpare, utanvidsfolk i allmänhet samt tjänstehjon”.1 Kostnaden var
ansenlig, 4000 rd rgs.2 Från början tänkte man sig en beställning hos den under 1840talet mycket aktive amatörorgelbyggaren Pehr Olof Gullbergson utanför Uppsala. Men
det blev istället Johan Blomquist och Anders Vilhelm Lindgren i Stockholm som fick
uppdraget.
Den uppländske bondsonen Johan Blomquist hade redan 1793 skrivits in som lärling
hos orgel- och spelurstillverkaren (men också bildhuggaren) Pehr Strand.3 25 år senare
blev han medarbetare till dennes betydelsefulle son Pehr Zacharias Strand, bl a med
huvudansvar för ombyggnaden av orgeln i Göteborgs Kristine kyrka.4 När P Z Strand
1844 avled övertogs verkstaden på Kungsholmen i Stockholm av Blomquist och en
1
J Josefsson, ”Orgeln i Harbo 100 år” i Kyrkobladet för Harbo och Östervåla, hösten 1950. Tack till Harbo
kantor Carl-Gunnar Johanson och Hembygdsföreningen /Alf Falkenström/ för värdefulla informationer.
2
4000 riksdaler riksgälds år 1840 motsvarade betalning för samma arbetstid som 8.8 milj kr år 2009, mätt med
löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (www.historia.se).
3
Einar Erici / R Axel Unnerbäck, Orgelinventarium, 1988, s 481, 488 och 495.
4
P Z Strand byggde ett stort antal ännu bevarade orglar, t ex 1825 i Östervåla kyrka.
annan gesäll, A V Lindgren. De slutförde tillsammans några av P Z påbörjade orglar
men byggde också ett 15-tal egna, bl a för Örebro Nicolai och Helsingborgs Maria
kyrkor. Den senare var ett stort verk med 30 stämmor och byggdes 1850. Från
Blomquists död 1852 tycks Lindgrens krafter snabbt ha avtagit, bl a slutförde han
aldrig en välbehövlig och faktiskt påbörjad ombyggnad och renovering av den stora
Cahmanorgeln från 1731 i Uppsala domkyrka.5
Men 1850 var Blomquist & Lindgren alltså färdiga med sin orgel för Harbo kyrka.6
Det var en tidstypisk ”psalmorgel”, avsedd i första hand att stödja församlingssången i
den hæffnerska koralreformens kölvatten. Men den räckte i likhet med många andra
även till en hel del repertoarspel. Dispositionen var följande:
Manual: Borduna 16´ (delad på bas och diskant), Principal 8´, Gedackt 8´, Fugara 8´, Oktava 4´,
Flöjt 4´, Oktava 2´, Trumpet 8´ (delad på bas och diskant)
Pedal: Subbas 16´, Violoncell 8´, Oktava 4´, Basun 16´
Orgeln kan beskrivas som väldisponerad för sin storlek. Tidstypiskt och värt att notera
är dock mängden låga stämmor och den fylliga pedalen. Avsikten var naturligtvis att
ge församlingssången ett rejält klangligt fundament att vila på och omslutas av. Någon
glansfull mixturklang erbjöds däremot inte.7 1850 fanns omkring 1000 orglar i
Sverige, 60% av kyrkorna saknade alltså fortfarande sådana.8 Den stora
orgelbyggnadsperiod då de svenska landsortskyrkorna fick sina instrument inföll först
därefter. Detta gör invigningen av Harbo kyrkas orgel extra intressant, inte minst
innehållet i det tal som då hölls.
Invigningstalaren
Talare vid invigning var Johan Dillner, Östervåla församlings kyrkoherde men också
prost i Fjärdhundra kontrakt 1843 -1861 samt hovpredikant.9 Han ägde ett stort och
väldokumenterat kyrkomusikaliskt intresse. Under sin föregående prästtjänst i Funbo
församling hade han bildat en kör, en ”sångförening av bondfolk”, vilket imponerat på
samtiden. Från ”okonstlade bondbarn” hördes nu harmonier som ”kunde påminna om
själva himmelen”.10 Men Dillner bevistade då och då också operan i Stockholm.
I den fyrstämmiga utgåvan från 1848 av sin sifferpsalmbok Psalmodikon – vilket
också var namnet på det stråkinstrument hans psalmsångsmetodik var kopplad till –
formulerade Dillner en utförlig och synnerligen intressant teologiskt grundad
musikestetik. 11 Eftersom psalmboken kom i många och ansenliga upplagor kan man
utan överdrift hävda att denna ”musikteologi” fick stor utbredning. Inte minst vann
idén om kyrkosångens (psalmsångens) ”högtidlighet” allmän spridning. Men Dillners
5
Uppsala Landsarkiv (ULA): Uppsala domkyrkas arkiv KIIIb:1
Einar Erici / R Axel Unnerbäck, Orgelinventarium, 1988, s 105f.
7
1952 utökades orgeln med ett ryggpositiv och några pedalstämmor, till totalt 25 stämmor varav flera mixturer.
Byggare var den danska firman Frobenius & Co, Köpenhamn.
8
Gabriel Thulin, Utredning angående Klockar-, Organist- och Kantors- (Kyrkosångar) befattningarna: Avd I.
Historisk-statistisk översikt, bd 1, 1919 s 7. Einar Erici, Orgelinventarium 1965 s 9.
9
Om Dillners teologi och liv, se Leif Eeg-Olofsson, Johan Dillner — präst, musiker, mystiker, 1978.
10
Nordisk kyrkotidning; Ett Christligt Weckoblad, 1840 nr 39 ”Sångförening i Funbo”.
11
Se vidare Anders Dillmar,”Dödshugget mot vår nationella tonkonst”. Hæffnertidens koralreform i historisk,
etnohymnologisk och musikteologisk belysning. Avhandling i musikvetenskap, Lunds universitet, 2001.
Dillners musikteologi beskrivs på s 432-452. Den enstämmiga utgåvan av Psalmodikon kom 1830.
6
musikteologiska universum utgjorde en långt mer avancerad och omfattande
tankebyggnad än så.
Den 27 oktober 1850 på 22:a söndagen efter Trefaldighet stod alltså prosten Johan
Dillner inför Harbo församling i en – får man väl förmoda – fullsatt kyrka. Orgeln
skulle nu invigas efter föregående dags ”samvetsenliga” avsyning av ”orgelnisten”
Holmgren i Simtuna. Tillfället var på många sätt både unikt och viktigt. Vad valde
talaren i detta läge att förmedla om orgeln och dess funktion? Hur motiverades att man
låtit kosta på sig ett så dyrt inventarium? Man hade ju hittills klarat sig utan.
Nyss hade församlingen utan orgelackompanjemang sjungit de tre första verserna av
psalmen 324 i den wallinska psalmboken. Här beskrivs kyrkobyggnaden som ett Guds
hus i vilket allt det vackra är en ”stor lust att skåda”. I psalmens tredje vers ber
församlingen att även få se Guds ”ära” och ”härlighet”, hans närvaro i sin kyrka. Detta
bör ha ökat åhörarnas förväntningar inför vad invigningstalaren nu skulle säga.
Samtidens kritik
Dillner anknyter till dåtidens kritik mot invigningen av den nya orgeln. 12 I denna
”upplysta” tid – visserligen ”förment upplyst” enligt Dillners åsikt, då ”många är så
utan Gud att de inbillar sig vara visare än Gud” – gäller kritiken inte främst
orgelinstrumentet utan snarare den kyrkliga invigningen av den:
Vig eller icke vig, invig eller icke invig, så är tonerna de samma. Genom denna vigsel sker ingen
förändring i det, som är kropp av denna världen. Den blir som den är, och förvandlas icke.
Kritikerna hävdar helt enkelt att vigningsriter bottnar i gammal vidskepelse: ”Vartill
tjänar dessa vigningar, lika gamla tiders signarier?” Men Dillner låter sig inte nedslås,
han går istället ett steg längre och ställer en motfråga: ”Vad tjänar det till att ha en Gud
utan nedkallande av välsignelse av det jordiska. Är inte sådant enbart till förförelse och
skada?”
Samtidigt som Dillner därför gratulerar Harbo församling till orgeln och kallar den
innevarande dagen för en glädjedag, då församlingens mångåriga önskan nu äntligen
är uppfylld – samtidigt poängterar han att samtidens kritik faktiskt är riktig och sann.
”Det jordiska, det i sig själv döda tinget förvandlas inte genom någon vigning.” Detta
bör dock inte förfära Harbo församlingsbor.
Nyckelfrågan är enligt Dillner istället om det sker någon förändring ”i vårt sinne och
vår föreställning”. Möjligen protesterade någon åhörare tyst mot att invigningen enbart
skulle handla om vår egen föreställningsvärld. Är inte detta att reducera riten och
vigningen – och framför allt: skulle det vara en mystikers åsikt? Dillner är ju känd för
sin starka mystika dragning. Men han upprepar: Sker inte någon sådan förändring i oss
är vi ”inte ännu Guds rätta barn” och känner inte vår Skapare, Fader och Frälsare. Hur
resonerar Dillner?
12
Johannes Dillner, ”Tal vid orgelverkets invigning i Harbo 1850”, UUB 441 F:1, Brev och manuskript,
predikningar. Det kan noteras att manuskriptet finns i två sinsemellan något olika exemplar. Version A är en
förkortad, mer ”ortodox”, (möjligen) renskrift av B, som i sin tur ger uttryck för en ännu mer explicit mystik
musiksyn. B har dessutom tillägg i marginalen, vilket möjligen antyder att Dillner använde den versionen i sitt
tal. I denna artikel har jag använt både A och B, samt moderniserat stavning och verbformer för läsbarhetens
skull.
En orgel för ögat och örat
Orgelverket, som församlingen med egna ögon kunde se, var ”nytt, vackert och
prydligt”, gjort av en mästares hand. Och visst! Fasaden var ritad av den blivande
professorn vid Konstakademin i Stockholm Fredrik Wilhelm Scholander, redan under
hans stipendievistelse i Frankrike och
Italien 1843.13 Som arkitekt var han
renässansinspirerad men behärskade även
andra stilar, som orientalism och nygotik.
Stockholms synagoga, Bernadotteska
gravkoret i Riddarholmskyrkan, Ulriksdals
slottskapell och Katedralskolan i Uppsala
är några byggnader som ritats av honom.
Arkitekten är säkert en av dem som Dillner
syftar på när han uttalar Guds välsignelse
över de ”konsterfarna och ärade män” som
förfärdigat orgeln genom ”trofast arbete
mot lön i jordiskt mynt”.
Men hur vacker orgeln än är att betrakta,
så utgör dess fasad ändå bara ”en skugga
Harbo kyrka. Foto: P.O. Westlund 1931 (ATA Raä) av de hemligheter som göms innanför den
behagliga ytan. Ett orgelverk är gjort för
att höras, inte ses.” Denna tanke är så central för Dillner att han hävdar att det bästa
vore om orgeln inte alls kunde ses, att den var helt osynlig.
Tonerna är de som här ska ’ses’, dvs tala och höras. Örat – inte ögat – är här det av Gud utsedda
sinnet, till och genom vilket Guds Ande vill förmedla sin sanning och godhet i trogna själar, genom
detta verktyg [orgeln] och den konstskickliges händer [organisten].
I grunden är detta en djupt luthersk hållning. Både musik och evangelium utgör för
Luther ett ljudande gudomligt tilltal, vilket motiverar att ”näst efter Guds ord förtjänar
ingenting så högt beröm och pris som musiken”.14 Dillner är lika tydlig:
Tonspråket är också ett språk, som kan tala om Gud, och det säger vad inga ord kan säga. På
samma sätt säger orden vad toner inte kan säga.
Olika sätt att lyssna
Med utgångspunkt i sin samtids skepticism markerar dock Dillner en begränsning.
Guds Ande talar enbart till sina trogna själar. ”Inga andra än sådana själar ska rätt höra
dessa ljud.” Alla kommer förmodligen att ”förnöjas” av musiken, men inte alla
kommer att förnimma något av ”den fördolda Guds sanning och godhet”.
Rimligen bör flera av Harbo församlingsbor här ha ställt sig frågan hur man blir en
sådan trogen själ, en rätt lyssnare. Dillner inser detta och svarar utan omsvep: ”Om ni
13
Tore Johansson (red) Inventarium över svenska orglar, 1990:II, s 25; I Vilcke-Lindqvist Harbo kyrka.
Upplands kyrkor nr 58, 1970 s 7. Ritningarna tycks inte ha följts helt och hållet.
14
Ett standardverk gällande Luthers musiksyn är Robin A Leaver, Luther’s Liturgical Music – Principles and
Implications, Eerdmans 2007. Se även Birgit Stolt och Ragnar Holtes artikel ”Musiken som ordets tjänarinna i
Martin Luthers tyska mässa 1526”, i Årsbok för svenskt gudstjänstliv, ”Hjärtats tillit – trosförmedling i
luthersk tradition”, 2007 (årg 82).
verkligen fruktar Gud och av hjärtat söker era själars enda väl hos Jesus.” Det centrala
tycks vara gudssökandet, en aktiv andlighet. Detta innebär dock inte någon befrielse
från oro, sorg eller bekymmer. Tvärtom! Den ”trogne” kommer, när han hör orgelns
toner klinga i Guds hus, många gånger just som ”sorgbunden, nedslagen, svårmodig
och betryckt av bördor” att få erfara hur
Guds Ande fördriver era sorgmoln, som en dimma. Ert förstånd ska ljusna, reda sig och finna råd
av Gud, där förut endast var mörker och omöjlighet för era ögon.
Men inte bara sorg och svårmod skingras av orgelns toner. En annan gång kommer
den gudslängtande människan till kyrkan uppfylld och plågad av vad Dillner kallar
”världsliga eller hedniska tankar”, som han inte förmår styra eller behärska. Också då
ska ”Guds Ande finna medel att bemöta och hjälpa er” genom de ”söta” eller goda
ljuden av orgeln. Av 1700-talets musikestetik, där musikens uppgift var att röra hjärtat,
gör Dillner teologi: ”ett rört hjärta har Gud lätt att bispringa [hjälpa]”.
Något överraskande utsträcker Dillner orgelns påverkan också till att gälla när någon
är fylld av ”falsk och världslig glädje”. Hur detta går ihop med det äkta sökandet är
inte helt klart. Men även då kommer Gud, genom orgeln ”detta sin Andes verktyg”, att
tala om den rätta glädjen, den som gäller Guds Ande och syndernas förlåtelse i Jesu
namn. Den falska glädjen exemplifieras av Dillner som glädje över mat och dryck.
Nu gör Dillner ytterligare en begränsning. Han markerar att detta ”inte alltid ska
hända”. Ändå menar han att det kommer att inträffa tillräckligt ofta. ”När Gud vill” har
han lagt till i marginalen på sitt koncept. Hur kan han veta detta? Jo Dillner har själv
erfarit det ”otaliga gånger”. Inte sällan gör Guds Ande sådana under av barmhärtighet
gentemot fromma och kristtrogna själar, de som bär sitt kors och sina ”samvetsplikters
ok” i Herrens fruktan och Kristi tro.
Dillner citerade nu Geijers dikt Tonerna, där närheten mellan musikens toner och det
gudomliga ges en nyromantisk tolkning. Musiken är Guds egen röst, som förmedlar
både frid och inre lyftning. Samtidigt utgör den ett uttryck för den enskildes klagan.
Toner! Ni äger ett språk av Gud, vishet av änglar i menlösa ljud.
Gjut er balsam i hjärtats grand, tala, ni sändebud från fridens land!
Svalkande vindar på solbränd jord! Vingar för Andens utgående ord!
Tungor av frid i det vildaste krig! I er hemlighet mig själv invig!
Tonernas Ande! Jag dyrkar dig. Himlen jag söker med dig.
Genom dig skriande hjärtat beklagar sig. Guds, är den röst, det ord du säger mig. 15
Dillner poängterar att detta är helt beroende av Guds Ande. Utan dess förmedling är
tonerna bara ”tomma ljud, som förflyga i luften”. Vad Dillner kallar ”tonernas
sammanbindning” förmedlas enbart genom Guds Ande och till ”en from själ”.
Eftersom sammanhanget handlar om gudstjänstmusik tycks han förutsätta en inre
fromhet hos kompositören, åtminstone om musiken ska kunna bli mer än tomma ljud.
Å andra sidan sker detta när Gud vill, äkta gudstjänstmusik är därför en gåva från Gud.
15
Geijers dikt är utbyggd, förmodligen av Dillner själv. Språkformerna är här moderniserade.
När en troende människa sedan hör ett sådant ”tonstycke”, ämnat för gudstjänst och
andakt, och Guds Ande förmedlar sin ”uttolkning” i lyssnarens inre ”hjärta och sinne”,
då uppstår de ”Nådens vindar” som Dillner beskrivit.
Då tjänar ett väl ordnat och väl anslaget orgelverk till en så helig Guds välsignelse för varje hus och
församling.
Redskap för Guds Ande
I inledningen av sitt tal har Dillner spunnit sina tankar kring ett mer traditionellt
teologiskt perspektiv på orgeln som musikinstrument. Om föregående avsnitt var
psykologiskt grundat och cirklade kring musikupplevelsen byggde han tidigare mer på
tanken om ”Guds lov”. Enligt Dillner är lovprisningen en härlig sed och en välsignad
gåva, när den övas i hjärtats uppriktighet. Med hänvisning till Esra bok 8:10 utgör
nämligen ”fröjd i Herren” den kristnes styrka.
Den som kan lova Gud i sorg som i glädje, i motgång som i medgång, han är salig innerligen
[invärtes] redan här i tiden, ty han är alltid i Gud och med Gud och vet hans Faderspiras hemlighet,
som är lika god när han agar som när han gläder.
Ett annat uttryck för samma teologi återfinns i Lina Sandell Bergs välkända psalm
Tryggare kan ingen vara: ”Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock
bliver”, skriven bara sex år efter orgelinvigningen i Harbo.
Trots att människan skapades för att lovprisa Gud tillsammans med änglarna och den
övriga skapelsen – ”hela naturen var inte annat än ett Guds lov” – har hon tragiskt nog
förlorat förmågan till detta genom syndafallet. När Guds Ande då vek från Adam
förstummades människan i sitt inre. Den tidigare flödande lovsången tystnade. Därmed
försvann dock inte människans inre längtan efter att lova Gud och att ”beskriva,
avmåla och besjunga” det förlorade paradiset. Människan ville enligt Dillner få höra
Guds lov, trots att hon i sig själv inte förmådde den lovprisning. ”Och Gud såg till
detta begär” och naturen kom så människan till hjälp i hennes svaghet. De första
musikinstrument som nämns i Bibeln är harpor och pipor (1 Mosebok 4:21), ”Gud
unnade människan denna ringa ersättning för sin förlust”. Instrumenten var alltså
verktyg för Guds Ande till att uppväcka Guds lov i människans hjärta.
Visserligen var deras förmåga inte alls jämförbar med den tidigare andefyllda
mänskliga lovsången, lika litet som det späda ljuset kan jämföras med solens sken.
Men i solens frånvaro och höstnattens mörker, i förnedringens och dödens land,
upplevdes de ändå som ovärderliga enligt Dillner.
Denna bibelgrundade syn på musikinstrumentens ursprung och syfte var sedan länge
den teologiskt godtagna och Dillner är här mycket ortodox i sitt tänkande.16
Instrumenten förmår stämma hjärtat till Guds lov, vilket på samma gång ”tjänar vår
Ande och Guds Ande till vår väckelse”. Visserligen uppfattar inte alla människor
instrumenten på samma sätt, men Dillner anför som ett argument för tankens riktighet
att även de ”ofromma”, de som inte vet eller vill veta något av Gud, förnöjs av musik.
Skillnaden är att de gudfruktiga också hör Guds lov ”innerligen” genom musiken.
16
Jämför med Abraham Abrah:s Son Hülphers, Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter särdeles om
Orgwerks Inrättning i Allmänhet, jemte kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige, Västerås, 1773 (facsimile
1969). Ett likartat perspektiv återkommer ännu i Axel Hamréns tal vid orgelinvigningen i Österfärnebo 1906,
men Dillners tal är i övrigt helt unikt bland de (få) tryckta orgelinvigningstal jag funnit.
Tonerna, rätt omslagna, är för honom icke annat än tungor som prisa Gud.
Dillner betraktar det som ett verkligt under, att orgeln – ”ett i sig självt dött och stumt
verktyg” – kan tala ett språk som människan både kan höra och förnimma, om än inte
”eftersäga”. Detta utgör anledningen till att inte bara människorösten, utan också olika
instrument, har använts i gudstjänsterna. Redan konung David lovade Gud med sin
harpa, men också
basuner, cymbaler, trumpeter, harpor, gigor, skalmejor och många andra tonverktyg omtalas i den
heliga Skrift, med vilka andaktssången beledsagades under gudstjänsterna i Israel.
Ett kanske ännu mer talande exempel enligt Dillner är hur profeten Elisa, i en tid då
Guds Ande var frånvarande, lät kalla till sig en spelman (2 Kungaboken 3:15). Under
dennes harpospel började Elisa profetera och förutsade ”stora ting, länders och folks
öden”. Här blandar dock Dillner perspektiven om Guds lov och Guds tilltal i musiken.
”I Guds hand får det döda röst och ord”, det är Dillners mystika övertygelse. På grund
av ”vårt hjärtas hårdhets skull och genom vårt köttsliga leverne”, har Guds Ande så
liten möjlighet att tala direkt till oss. Därför talar han genom döda ting, ”till dess han
finner oss”. Syftet är att tala om Gud, korset och nåden. Oavsett genom vilket medel
Guds röst når oss – ”Hör och hörsamma den!”, uppmanar Dillner sig och sina åhörare.
Din är äran, Herre! Utan din Ande är allt ett tomt ljud, men med din Ande ett himmelskt lov och
änglasång.
Gud har alltså utsett vissa medel i naturen för att förmedla ”barmhärtighet och hjälp i
vår nöd” genom sin Ande. Provocerande hävdar Dillner att inget av dessa, inte ens den
synliga kyrkan, ”omedelbarligen” är av Guds Ande. Ordet är understruket i Dillners
manus. Allt är nämligen bara ”medel” – också detta ord är understruket – för Guds
Ande. Allt är ”kryckor för krymplingar”, men dessa kryckor är välsignade av Gud.
Människan är i sig själv en krympling och behöver dessa kryckor för att hon
”åtminstone med dem må kunna stapplande gå honom till mötes”. Med hänvisning till
evangelietexten två veckor tidigare påminner Dillner om att just halta och krymplingar
ska bjudas in i Guds rike. Vad gott gör den som rycker ifrån en krympling hans
krycka? Men det är just det som tidens förmenta vishet försöker göra mot Guds fattiga,
lidande barn, när den häcklar invigningen av orgeln.
Harbo församlingsbor har därför handlat med stor vishet, när de i Guds hus låtit ställa
upp ”ett verktyg för Guds Ande till Guds lov”, ett instrument som ska vara dem själva
till hjälp i denna lovprisning. Visserligen kunde Gud låta stenarna tala. Men också
människan kan skapa instrument för Guds lov. Vetenskapen på detta område har under
tidens gång och genom ”mästares händer och förstånd” vuxit. Orgelbyggarnas
skicklighet ställs här i en tidstypiskt positivistisk rad av ständigt växande kunskaper.
Enligt Dillner är dock allt givet av Gud och därför finns ingen spänning mellan sann
vetenskap och tro. ”Vare Gud prisad för all sin godhet att ha givit människan sådan
makt.”
Invigningens syfte
Nu är församlingen alltså samlad till invigning eller ”helgande” av orgeln. Sådan är
inte bara instiftad, utan enligt Dillners läsning av både Gamla och Nya testamentet ”i
många stycken befalld”. Församlingen känner redan väl till brudvigseln, den vigda
jorden (kyrkogården), den heliga psalmboken, det välsignade vinet och brödet. Dillner
är överens med sin kritiska samtid om att inget av detta i sak förändras genom någon
vigning. Den handlar istället om en inre attitydförändring hos åhörarna. Redan
förfäderna visste ”så väl” att kyrkor, med tornklocka, altare och allt, var desamma efter
invigningen som före. ”Men de visste också vad det var att nedkalla Guds välsignelse
över allt detta och hans Andes närvaro vid dess bruk.” De visste också av egen
erfarenhet att bönhörelsen innebar en ”förändring i vår egen föreställning om dessa
döda ting”. Gud själv hade ”för deras sinne” helgat dessa i sig själva döda ting. Dillner
önskar Harbo församlingsbor samma ”enfald och känsla”.
Om allmogen fromt följde Guds befallning (5 Mosebok 20:5) och lät inviga sina hus
innan man flyttade in i dem, skulle skrocket om att ”betala tomten” snart vara utrotat.
När kung Salomo invigde Jerusalems tempel svarade ju Gud med att uppenbara sin
härlighet. Dillner utmanar med att fråga om samtiden verkligen är visare än Jesus, som
använde vatten till dopet, vin och bröd till nattvarden och handpåläggning för
förmedling av den helige Ande. Om inte –
Ärade Harbo församling! Ta då denna högtid som given av Gud och låt Honom välsigna den och
dig i den.
Invigningen och orgelns fortsatta bruk
Vem inviger då orgeln för gudstjänstbruk? Jo det gör Harbo församlingsbor själva,
genom att med sina röster sjunga Guds lov tillsammans med den ”välljudande” orgeln,
denna ”kyrkoskatt” som Dillner benämner den. När församlingen inviger svarar Gud
med välsignelse. Vad passar då bättre att sjunga som vigningspsalm än ”Nu tacker
Gud allt folk” (1819:272) ?
Därmed är Harbo kyrkas orgel invigd ”för sitt heliga ändamål” och Dillner avslutar
med att ge församlingen några förmaningar. Må ”den världsliga och köttsliga glädjens
eller sorgens lättfärdiga tonspråk” aldrig befläcka orgelns gudomliga syfte, uppmanar
han. Vad det innebär att gudstjänstmusiken inte ska förfalla till ”lättfärdighet” är
naturligtvis inte helt enkelt att tolka. Det räcker med att påminna sig 1900-talets många
diskussioner om kyrkligt ”värdig” musik. Betydelsen blir knappast tydligare av
Dillners önskan att orgeln må vara ”fridlyst” från ”allt våld av oheliga händer, från allt
missbruk som vanärar Gud, orenar det heliga rummet och befläckar gudstjänstens och
andaktens heliga stunder”. Handlar detta om musikstil eller om en attityd i själva
musicerandet?
Enligt Dillner välsignar Gud ”det rätta bruket”, liksom missbruket och lättsinnet leder
till hans förbannelse. Tankegången utgår från 5 Mosebok 11:29 där välsignelsen över
Israels folk ska uttalas från berget Gerisim och förbannelsen från berget Eval.17 Mitt
emellan dessa ligger den gamla kultstaden Shekem. Just där, ”i dalen mellan bergen”,
placerar Dillner också Guds folk, de kristna, som enligt honom säger ”Ja och Amen till
båda”. Tyvärr utreds inte heller detta, men möjligen syftar han på att kristna lever i
spänningen mellan gott och ont. Med tanke på att sammanhanget och Dillners eget
operaintresse är det också möjligt att han tänker sig att ingen musik i sig är fel, men att
var sak har sin plats. Men för att gudstjänsten ska leda till sitt mål gäller speciell musik
där, eller kanske snarare en speciell attityd i musicerandet.
17
Dillner skriver enligt tidens stavning Ebal respektive Garelzin. Jfr även Johannesevangeliet 4:20.
Dillner önskar nämligen att orgeln ska ”hanteras med gudsfruktan”, eller annorlunda
uttryckt, ”begagnas av den och dem som anslår dess toner, under tanken till Gud”.
Organisten bör under spelandet ha sitt inre riktat mot det gudomliga. Också
församlingsborna – vilka orgeln är tänkt att ”tjäna och förnöja” och vilkas lov- och
bönesånger orgeln ska ”leda, liva och förhöja” – bör på samma sätt lyssna på orgeln
”under andakt för Gud”. Om bådadera sker blir det ”förnöjelse i Guds hus”, vilket
Dillner beskriver som ”en himmel på jorden”. Var och en som ”i fromt uppsåt och tro
på Gud” arbetar för denna heliga sak är ”värd himmelsk lön och vinner den”. Ett ”rätt”
bruk av orgeln är egentligen omöjligt att betala i jordiska mynt. Organisten utlovas
därför himmelsk ersättning. ”Vare hans kall heligt för honom och låt honom vårda det
inför Gud, så att Guds Ande måtte anförtro honom tonernas hemligheter!” Men löftet
om himmelsk lön gäller alla församlingsbor som vill värna en andaktsfull gudstjänst.
Orgelns egen uppgift
Dillner tilltalar så slutligen orgeln:
Stå nu på ditt rum, du vackra Davidsharpa och Psaltare i Harbo kyrka och prisa Gud både med
tystnad och ljud. Var hädanefter till för att glädja Guds folk och uppväcka Guds lov i många
fromma hjärtan! Påminn om Gud och Guds tjänst. Straffa oskicket med ditt städade väsen, dölj
svagheten, överrösta det köttsliga skriket och stäm ädla röster till Guds lov. Låt den heliga sången
erinra om sångerna i Guds Hus, om David, Salomo, Asaf18 och Israels heliga gudstjänst. Gläds med
de glada i glädjetoner, gråt med de sörjande i sorgetoner och lär oss att som kristendomsbröder
tillsammans gråta med dem som gråter och glädjas med dem som är glada.
Intag, förtjusa och hänför deras hjärta och sinne som har det ädla och ärofulla uppdraget att
framkalla och föra i dagen dina toner, och ge honom [!] förtroendet av dina ljuva och mäktiga
hemligheter.
Du, den kristna kyrkans Davidsharpa, trösta och hugna både lärare och åhörare här i sorgedalen,
med allt vad du genom konstvisheten förmår här i jämmerdalen – till dess de frommas himmel
öppnas för dem med en bättre värld, där änglasången inbjuder till det Guds lov som inte kräver
något mänskligt verktyg och som inte har någon ände, där ’Helig, helig, helig’ aldrig tröttnar eller
tystnar i Guds och Lammets lov.
Detta personliga tilltal går knappast att förstå utan hänvisning till Dillners mystika
grundperspektiv. Här sammanfattas i mångt och mycket hans musikteologi, där
musikens hemligheter vävs samman med den kristna kyrkans lovsång, hopp och
förtröstan, och i sig själv döda ting talar om Gud.
Efter uttalad välsignelse över Harbo kyrkorum och ”allt vad här är”, i synnerhet över
dess församling för vilkens uppbyggelse orgeln är gjord, avslutas så orgelinvigningen
med Haqvin Spegels ord i psalmen 1819:443:5
Högste Gud, ack värdes höra, vad ditt barn nu bedit har! Jesu, din förtjänst kan göra, att jag får ett
nådigt svar! Helge And’, jag beder dig, värdes mana gott för mig! Ja, jag tror det ska så hända, ty
vill jag med Amen ända.
Anders Dillmar ©
Ovanstående text är publicerad i boken Kyrka mitt i byn, perspektiv på Uppsala stifts historia
1601-2010, red: Ragnar Norrman. Utg: Stiftshistoriska kommittén i Uppsala 2009.
18
Ledare för en grupp av levitiska tempelsångare under kung Davids regering, författare till flera psaltarpsalmer.
