Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Finland 2010
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Respekten för de mänskliga rättigheterna i Finland är allmänt sett god. De
mänskliga rättigheterna garanteras i lagstiftning som också tillämpas i
praktiken.
Människorätten utgör en av de centrala sektorerna i Finlands politik. Landets
regering har förbundit sig att konsekvent betona de mänskliga rättigheterna
inom samtliga sektorer av politiken. Regeringen har som mål att ägna särskild
uppmärksamhet åt bland annat kvinnor, barn och minoritetsgrupper. Finland
betraktar de mänskliga rättigheterna som odelbara och utgår därmed från att de
medborgerliga och politiska rättigheterna hör ihop med de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna. Mänskliga rättigheter är också ett prioriterat
område i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.
Våld mot kvinnor, människohandel, diskriminering av invandrare och etniska
minoriteter, rätten till rättvisa rättegångar och civil militärtjänstgöring är frågor
som dock tas upp i olika människorättsorganisationers årsrapporter om
Finland.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Finland har ratificerat samtliga centrala FN-konventioner om mänskliga
rättigheter.
2
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa
protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt protokollet om barn i väpnade konflikter
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, samt
det tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Två tillhörande protokoll återstår att ratificera. Finland undertecknade det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, till konventionen mot tortyr,
i september 2003. I syfte att kunna ratificera protokollet arbetar Finland med
frågan om den nationella förebyggande mekanismen som anges i protokollet.
Vidare undertecknade Finland det tillhörande protokollet om handel med barn,
till konventionen om barnens rättigheter, i september 2000. Det har man ännu
inte ratificerat. Den finska lagstiftningen är till största del redan
överensstämmande med protokollets bestämmelser, men nya regleringar i den
finska strafflagen om olagliga internationella adoptioner krävs.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities och Konventionen om skydd
mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection from Enforced
Disappearances undertecknades av Finland under 2007 men har ännu inte
ratificerats.
Finland har en dialog med de kommittéer inom FN som övervakar respektive
konvention. Finland rapporterar till kommittéerna i enlighet med angivna
tidsramar.
Finland har sedan 2001 en så kallad öppen inbjudan (standing invitation) till
FN:s specialrapportörer och representanter att besöka landet. I och med denna
inbjudan har Finland meddelat att det alltid kommer att acceptera förfrågningar
om besök i landet.
3
FN:s råd för mänskliga rättigheter genomförde 2008 en så kallad periodisk
granskning av respekten för de mänskliga rättigheterna i Finland. I
granskningen uttrycktes uppskattning för Finlands självkritiska och kvalitativa
rapport, och för landets agerande i processen inklusive samrådet med det civila
samhället. Rekommendationerna uppmanar Finland att bland annat vidta ännu
effektivare åtgärder mot diskriminering, att bekämpa rasistiska fenomen särskilt
på internet, att fortsätta ansträngningarna att förebygga våld mot kvinnor och
att samla information om våld mot barn i hemmet. Finland uppmanades även
att överväga att ratificera vissa internationella konventioner, såsom ILO:s
konvention om ursprungsfolk. Finland arbetar nu med genomförandet av
dessa rekommendationer, som bland annat togs med i regeringens redogörelse
för riksdagen om Finlands politik för de mänskliga rättigheterna 2009.
Finland har också ratificerat den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Konventionen har införlivats i den finska
rättsordningen.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga uppgifter som tyder på att av statsmakten sanktionerade mord,
försvinnanden eller tortyr skulle förekomma i Finland.
Tortyr är definierat som ett brott i den finska grundlagen och särskilda
straffbestämmelser om tortyr togs in i strafflagen den 1 januari 2010. En
straffbeläggning stärker det absoluta tortyrförbudet enligt grundlagen och
folkrätten. Straffet för tortyr är fängelse i minst två och högst tolv år.
Förhållandena i finska fängelser anses uppfylla internationella normer.
FN:s kommitté mot tortyr (CAT) bad under 2009 Finland att tillhandahålla
information bland annat om romernas situation i finska fängelser. I det finska
svaret rapporterades att en ny reglering trädde i kraft 2006, som bidragit till att
kriminalvården för romer och andra fångar blivit mer systematisk. Varje
intagen har en plan som fastställs efter risk och behov. I svaret angavs vidare
att situationen i öppna fängelser generellt är god. Detsamma gäller situationen i
slutna fängelser, där romer ofta kan placeras i normala avdelningar och delta i
vanliga aktiviteter. Det är dock ofta svårt för romerna att tillgodogöra sig
yrkesutbildningar, eftersom deras förkunskaper inte sällan är bristande. Flera
fängelser erbjuder därför utbildning i romernas eget språk och kultur. Det finns
4
dock problem vid några fängelseanstalter, där romerna på egen begäran lever
avskilt, men dessa problem har börjat åtgärdas.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet är avskaffat i Finland.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Rätten till frihet och personlig säkerhet tillämpas överlag i Finland.
Kritik har dock framförts av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och vissa
enskilda organisationer mot den långa tjänstgöringstid, som krävs vid vapenfri
plikttjänstgöring. Vidare har Finland fått kritik för att vapenfri plikttjänstgöring
endast är möjlig i fredstid. I augusti 2009 trädde en ny civiltjänstlag i kraft som
förkortade civiltjänstgöringen något. Målet med reformen var att främja
rättigheterna för de civiltjänstpliktiga så att religions- och samvetsfriheten i stor
utsträckning erkänns även under undantagsförhållanden. Genom lagändringen
avlägsnades även centrala problempunkter. Dessa hänförde sig bland annat till
disciplinärt förfarande och straffrättsliga påföljder för tjänstgöringsförseelser
samt till ersättning för boendekostnaderna under tjänstgöringstiden. Den
vapenfria tjänstgöringstiden är idag 362 dygn, jämfört med den normala
militärtjänstgöringstiden som är 180, 270 eller 362 dygn. Enligt uppgift från
Vapenvägrarförbundet är omkring 2 000 personer årligen vägrare till den
obligatoriska värnplikten, varav 20-30 är totalvägrare och föremål för rättslig
prövning. I november 2010 satt tre personer i fängelse för vapenvägran.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsäkerheten i Finland är överlag god. Finlands grundlag garanterar likhet
inför lagen och rätten att utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av
domstol eller annan behörig myndighet. Finsk lagstiftning innehåller också
garantier för rättvisa rättegångar och god förvaltning.
Domstolarnas oberoende garanteras i grundlagen. Möjlighet till fri rättshjälp
finns. Rättshjälp kan beviljas både i samband med rättegångar och i andra
ärenden. Ärendets art och betydelse påverkar rättshjälpens innehåll. Rättshjälp
kan beviljas personer vars ärende behandlas i finska domstolar eller som har
hemvist i Finland.
Finland har en justitiekansler med grundlagstryggad självständig och oberoende
ställning. Justitiekanslern är, vid sidan av riksdagens justitieombudsman,
Finlands högsta laglighetsövervakare. Justitiekanslern övervakar att
myndigheterna iakttar gällande rätt inklusive de mänskliga rättigheterna och gör
5
utredningar med anledning av medborgarnas klagomål till Justitiekanslern.
Justitiekanslern utnämns av Finlands president, och avger årligen en skriftlig
verksamhetsberättelse till riksdagen och regeringen.
En justitieombudsman som riksdagen utser övervakar dessutom
förvaltningsapparaten. Därutöver finns det ett antal oberoende
ombudsmannainstitutioner som övervakar att lagen iakttas på vissa
specialområden, bland annat minoritetsombudsmannen och
jämställdhetsombudsmannen.
Extraordinära domstolar är uttryckligen förbjudna i grundlagen.
Straffbarhetsåldern i Finland är 15 år. Det är möjligt att döma ut ett
ungdomsstraff om den åtalade är mellan 15 och 17 år. Ungdomsstraff kan
utdömas, om böter inte anses vara tillräcklig påföljd i det specifika fallet och
om fängelse anses vara alltför strängt straff. Ett ungdomsstraff varar mellan
fyra månader och ett år och består av övervakning, uppgifter och program,
som ska främja den sociala handlingsförmågan, samt orientering om arbetsliv
och arbete. Kriminalvårdsväsendet svarar för verkställigheten av dessa
samhällspåföljder som avtjänas i frihet.
Den kritik som har riktats mot Finland angående rättsäkerheten rör främst
längden på rättegångar. Under 2010, liksom tidigare år, har Europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna i ett antal ärenden ansett, att den
nationella rättsprocessen inte har genomförts inom skälig tid eller i annat
avseende inte genomförts i enlighet med artikel 6 i Europeiska konventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna.
2008 infördes nya straffbestämmelser om brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser, för vilka straffet kan bli livstids fängelse. De nya
bestämmelserna ersatte brotten kränkning av mänskliga rättigheter under
undantagsförhållanden och krigsföringsbrott. I rekvisiten för folkmord gjordes
också ändringar. Vidare anpassades det straffrättsliga ansvaret för överordnade
och underlydande för att bättre motsvara Romstadgan för Internationella
brottmålsdomstolen.
7. Straffrihet
Det finns inga kända uppgifter om att straffrihet skulle förekomma i Finland.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
6
Yttrandefriheten garanteras i den finska grundlagen. Den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna avkunnade dock under 2010 en dom
mot Finland, enligt vilken rätten till yttrandefrihet som garanteras i artikel 10 i
Europakonventionen hade kränkts.
Finsk press och media får anses oberoende i förhållande till makten, även om
till exempel marknaden för dagstidningar är relativt koncentrerad. Några
uppgifter om att censur skulle förekomma finns inte.
I Finland råder det religionsfrihet och en luthersk och en ortodox statskyrka
finns.
Föreningsfrihet råder.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Finland är en konstitutionell och parlamentarisk republik, vars politiska system
generellt sett fungerar väl. President och riksdag är direktvalda, medan
regeringen är beroende av riksdagens stöd. Riksdagen innehar den
huvudsakliga lagstiftande makten, regeringen den huvudsakliga exekutiva
makten. Som fastslås i grundlagen är presidenten överbefälhavare, har
huvudansvaret för relationerna till främmande makter och ska stadsfästa av
riksdagen stiftande lagar, utnämna vissa högre tjänstemän med mera.
Finland har kommunalt självstyre och en stor del av besluten som berör
invånarna i Finland fattas på kommunal nivå. Åland har omfattande
självstyrelse. Samerna har inom sitt hembygdsområde språklig och kulturell
autonomi, det vill säga en förhållandevis vidsträckt självbestämmanderätt.
Rösträtten uppnås vid fyllda 18 år för riksdagsval, presidentval, EU-val och
kommunala val. Varje röstberättigad som inte är omyndig är också valbar.
Personer som innehar militära tjänster, justitiekanslern, riksdagens
justitieombudsman, ledamöterna av högsta domstolen och högsta
förvaltningsdomstolen samt riksåklagaren kan dock inte vara
riksdagsledamöter.
Regeringen i Finland består av 20 medlemmar, varav elva är kvinnor. Av den
finska riksdagens totalt 200 ledamöter är 39,5 procent (79 personer) kvinnor
och 60,5 procent (121 personer) män. Vid senaste riksdagsvalet (2007) var 39,9
procent av kandidaterna kvinnor och 69,9 procent av de röstberättigade
kvinnorna röstade. Motsvarande siffra för de röstberättigade männen var något
lägre, 65,8 procent. Nästa riksdagsval äger rum i april 2011.
7
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Finland har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga
rättigheter. Dessa rättigheter garanteras i lagstiftning, som också generellt sett
tillämpas i praktiken. Det finns inga kända uppgifter om organiserad eller av
staten sanktionerad diskriminering i arbetslivet i Finland. Det finns dock
utredningar, som tyder på att invandrare kan ha det svårare på
arbetsmarknaden än andra.
Vad gäller arbetsförhållanden och löneläge får dessa anses vara goda även med
europeiska mått mätt. De finska fackliga strukturerna påminner om de svenska,
och även om meningsmotsättningar finns och strejker förekommer, får
samarbetsklimatet med arbetsgivarna generellt sett anses vara gott.
Arbetslöshetstalet 2010 är 7,4 procent vilket är 0,9 procentenheter lägre än ett
år tidigare. Sysselsättningsgraden var i oktober 2010 67,9 procent vilket är 1,2
procentenheter högre än i oktober 2009. Ungdomsarbetslösheten är högre än
arbetslösheten i stort. Närmare 40 000 eller 22 procent av unga mellan 15-24 år
står utan jobb eller studieplats.
Den stora utmaningen för Finland är en snabbt åldrande befolkning, vilket
leder till brist på arbetskraft. Det finns redan tydliga tecken på minskat
arbetskraftsutbud i vissa regioner och inom vissa sektorer. Regeringen är
medveten om problemet, men inga stora åtgärder har ännu vidtagits.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Situationen på hälsoområdet i Finland är generellt sett god. Befolkningens
hälsotillstånd har förbättrats, men det förekommer fortfarande skillnader
mellan befolkningsgrupperna. Utbudet och formerna av service, samt
kostnaderna för hälsovård, liknar Sveriges. Patientens ställning inom socialoch hälsovården har fastslagits i lag. Lagstiftningen kompletteras av
vårdrekommendationer med vilka man syftar till att säkerställa såväl en
ändamålsenlig vård som tillgång till vård inom rimlig tid. Lagen om
likabehandling från år 2004 förbjuder diskriminering på grund av bland annat
hälsotillstånd.
I Finland förs en debatt på såväl regerings- som medborgarnivå om alkoholens
påverkan på medborgarnas hälsa och möjliga åtgärder på området. Det sker
omkring 2 000 dödsfall per år som är alkoholrelaterade enligt Statistikcentralen.
12. Rätten till utbildning
8
I Finland har alla invånare enligt grundlagen rätt att få avgiftsfri grundläggande
utbildning. Grundutbildningen är obligatorisk och de flesta fortsätter på
gymnasienivå. Finland har också ett relativt hög andel studenter som fortsätter
på högskole- eller universitetsnivå. Det finska utbildningssystemet är av god
kvalitet och placerar sig högt i internationella jämförelser. Det finns ett
utvecklat studiemedelsystem med möjlighet till studielån.
Den finska regeringen har gett stöd åt oberoende organisationer för mänskliga
rättigheter i Finland för publikationer och projekt, i syfte att öka kännedomen
om de mänskliga rättigheterna.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Rätten till en tillfredställande levnadsstandard måste överlag anses tillgodosedd
i Finland.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Systematisk diskriminering av kvinnor kan inte anses förekomma i Finland.
Landets president är kvinna, liksom statsministern och ytterligare tio av 20
ministrar (55 procent) samt 79 av 200 riksdagsledamöter (39,5 procent).
Jämställdheten har en stark ställning i finsk lagstiftning. Det har dock
konstaterats att den genomsnittliga lönen för kvinnor är lägre än den för män,
och färre kvinnor än män innehar chefspositioner (i synnerhet inom det privata
näringslivet).
Problem med våld mot kvinnor, främst i hemmet, är inte sällan
förekommande. Antalet kvinnor som dör till följd av våld är mer än dubbelt så
högt i Finland som i övriga Europa, visar statistik från rättspolitiska institutet.
Finland har vid upprepande tillfällen kritiserats av människorättsorganisationer
för att det inte görs tillräckligt för att förebygga våld mot kvinnor. Det har
länge saknats en helhetsstrategi för att förebygga våld mot kvinnor. Regeringen
godkände sommaren 2010 ett program för att öka antalet skyddshem från 125
till 500 i hela landet, men det har ännu inte reserverats pengar till programmet i
statsbudgeten.
I Finland finns ingen särskild straffbestämmelse om våld mot närstående. De
allmänna bestämmelserna om misshandel i strafflagen tillämpas. Enligt
strafflagen lyder misshandel under allmänt åtal. Lindrig misshandel inom
familjen leder till straff endast om offret kräver det, men 2011 väntas en
9
lagändring på den punkten. Målet är att ge offer som är i behov av särskilt
skydd en starkare ställning. Man försöker också hindra våld mot närstående
genom lagen om besöksförbud. Besöksförbud kan meddelas också då den som
ska skyddas och den som meddelas besöksförbud bor i samma bostad. Den
som meddelats besöksförbud föreläggs då att avlägsna sig från den
gemensamma bostaden. När lagen stiftades förväntades fallen bli så få att det
inte föranledde extra resurser. Fler besöksförbud än väntat har dock utfärdats
och polisen har svårt att följa upp att förbuden efterlevs.
Organisationen Pro-Tukipiste, som arbetar för sexarbetares mänskliga
rättigheter, uppskattar att det finns omkring 5 000 prostituerade i Finland,
varav en stor andel bedöms komma från utlandet. Prostitution är inte
kriminaliserat i Finland. Efter en intensiv debatt i Finland godkände riksdagen
2006 däremot ett förslag om kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Lagen
innebär inte ett totalförbud mot köp av sexuella tjänster utan enbart
kriminalisering i de fall, då det rör sig om köp i anslutning till människohandel
och koppleri. Även försök att köpa sexuella tjänster under nämnda
omständigheter är straffbart. Lagen har kritiserats för att vara tandlös.
2004 intogs särskilda bestämmelser om människohandel och grov
människohandel i Finlands strafflag. Samtidigt föreskrevs om nya grova
gärningsformer för koppleri, spridning av barnpornografi och ordnande av
olaglig resa. Det blev dessutom straffbart att marknadsföra sexuella tjänster.
Ändringarna syftade till att förbättra möjligheterna att bekämpa
människohandel, koppleri och prostitution. Delvis byggde ändringarna också
på internationella överenskommelser som Finland undertecknat.
Sedan 2006 finns bestämmelser om ett särskilt uppehållstillstånd, som kan
beviljas offer för människohandel. Ambitionen med lagändringen var att hjälpa
offren att bli fria från det grepp, som gärningsmännen har om dem, och hindra
att offren utsätts för människohandel på nytt. Avsikten var också att lättare
kunna gripa gärningsmännen. Kritik har dock framförts mot att
uppehållstillståndet förutsätter samarbete från offrets sida. Bara då ett offer
befinner sig i en särskilt utsatt ställning kan uppehållstillstånd beviljas utan att
villkoren om samarbete är uppfyllt. Enligt människorättsorganisationer borde
utgångspunkten vara att först skydda offret, därefter föra samtal om samarbete.
Vidare har Finland sedan 2005 ett nationellt handlingsprogram för att
bekämpa människohandel. I programmet presenterades för första gången
heltäckande åtgärder mot människohandel i Finland. Handlingsprogrammet är
utarbetat med de mänskliga rättigheterna som utgångspunkt, med fokus på
stöd och skydd för offren samt flera förebyggande åtgärder. Till exempel har
information om människohandel delats ut på flygplatser och i hamnar.
10
Regeringen inledde under 2010 en fördjupad utvärdering av arbetet mot
människohandel.
Finland har utpekats som ett transit- och mottagarland för människohandel av
bland andra UNHCR. Handel med kvinnor anses i stor utsträckning vara
organiserad av kriminella ligor. Offren uppges ha sitt ursprung främst i
Ryssland och de baltiska staterna. Regelrätt slavhandel bedöms inte
förekomma, men en inte oväsentlig del av kvinnorna har sannolikt lurats till
Finland under falska förespeglingar.
I början av år 2008 trädde en lag om könsstympning ikraft i Finland. Enligt
lagen ska anställda inom hälsovården göra en polisanmälan, om det visar sig att
ett barn blivit könsstympat. Enligt officiella uppgifter utförs inga
könsstympningar på flickor i Finland, men myndigheterna misstänker att det
förekommer att flickor som bor i Finland skickas utomlands för att
könsstympas till exempel i Afrika.
15. Barnets rättigheter
Den finska lagstiftningen följer principerna i FN:s konvention om barnets
rättigheter. Barnets intressen har länge haft en central plats i den nationella
lagstiftningen. Barnets ställning som jämbördig individ är klart uttalad i
grundlagen.
Lagen om barnombudsmannen trädde ikraft 2005. Ombudsmannen har till
uppgift att tillvarata barns rättigheter i samarbete med andra myndigheter,
organisationer och aktörer. Grunden för barnombudsmannens tjänst är FN:s
konvention om barnets rättigheter. Ombudsmannen kan ta initiativ i frågor
som gäller barn och unga till exempel genom rekommendationer, anvisningar
och råd.
Kroppslig aga av barn förbjöds i Finland 1984. Enligt uppgifter från Socialoch hälsovårdsministeriet har fallen av barnaga minskat betydligt i Finland de
senaste 20 åren. Attityderna mot kroppslig aga av barn har också blivit allt
negativare. På 1980-talet godkände cirka halva befolkningen fysisk aga
åtminstone i undantagsfall. 2004 motsatte sig två tredjedelar av befolkningen
kroppsaga under alla omständigheter. Det finns ett nationellt
handlingsprogram för att minska barnagan och 2011 ska en omfattande
kampanj genomföras.
2008 trädde en ny barnskyddslag i kraft i syfte att garantera att barnets
rättigheter beaktas vid genomförandet av barnskyddet. Syftet var också att
säkerställa de stödåtgärder och tjänster som barnet och familjen behöver,
främja samarbetet mellan myndigheterna samt göra det möjligt att ingripa i
11
problem i ett tidigare skede. Avsikten var dessutom att förbättra rättsskyddet
för barnet och föräldrarna, i synnerhet vid beslutsfattande som ansluter sig till
barnskyddet.
Barnarbete kan inte anses förekomma i Finland. Det finns heller inga rapporter
om att gatubarn förekommer. Vad gäller sexuellt utnyttjande av barn har inga
stora skandaler uppdagats under de senaste åren, men huruvida detta tyder på
ett mörkertal eller att problemet är begränsat, är svårt att säga. Det finns inte
mycket forskning i ämnet och domstolarnas avgöranden är i huvudsak hemliga.
Enligt Rättspolitiska forskningsinstitutets samlade material kan straffen för
liknande brott variera stort mellan olika domstolar.
En del av de utländska prostituerade kan misstänkas vara minderåriga. Innehav
och spridning av barnpornografiskt material är straffbart i Finland, liksom
sexuellt utnyttjande av barn och olika former av sexuella brott mot barn
begångna utomlands (så kallad sexturism).
Finland undertecknade Europarådets konvention om skydd för barn mot
sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp vid dess öppnande i oktober 2007.
En ratificering kommer att kräva vissa ändringar av finsk lagstiftning.
Finland har sedan december 2009 en nationell policy för romer. Finska
myndigheter vidtar särskilda åtgärder för att uppmuntra och stödja de romska
barnens skolgång.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Lagen om likabehandling från 2004 förbjuder diskriminering på grund av bland
annat etniskt och nationellt ursprung, språk eller religion. Finland är part i
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den
Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Finland har inte
ratificerat ILO:s konvention om ursprungsfolk.
Av grundlagen framgår att Finland är ett tvåspråkigt land. Finska och svenska
är officiella nationalspråk och finlandssvenskarna är därför i formell mening
inte en språklig minoritet i Finland. Detta bekräftas av att det allmänna,
domstolar och myndigheter ska tillgodose landets finskspråkiga och
svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälliga behov enligt lika grunder.
I praktiken kan det svenska språket ibland vara svårt att använda sig av i
juridiska och administrativa sammanhang. Detsamma gäller minoritetsspråket
samiska. För att råda bot på problemet antogs en ny språklag för några år
sedan.
12
Av den finska regeringens senaste utvärdering av tillämpningen av språklagen,
som presenterades 2009, framgår att framsteg kan skönjas på vissa områden
även om det ännu finns brister i tillämpningen av språklagen. Flera stora
tvåspråkiga kommuner har exempelvis större insikt om de språkliga
rättigheterna, och har gjort upp språkstrategier för att i praktiken kunna trygga
verksamheten på både finska och svenska, även om resultatet ännu inte alltid
syns i praktiken.
Samerna är Finlands enda kvarvarande ursprungsbefolkning. Det samiska
språkets ställning regleras i språklagen och en särskild samisk språklag. Finland
har ibland varit föremål för viss kritik i frågan om samernas rätt till mark och
vatten. Denna rättighet har traditionellt sett utnyttjats i Finland. Europarådet
har utfärdat rekommendationer i syfte att stärka det samiska språkets ställning i
utbildningssektorn samt media.
I fråga om invandrare, framför allt utomeuropeiska, kvarstår en del fördomar
hos enskilda personer. I praktiken kan diskriminerande behandling förekomma
i samband med krogbesök och hyra av bostad, samt på arbetsmarknaden.
Andelen invånare av utländsk härkomst är betydligt lägre i Finland än i Sverige.
2010 fastställde regeringen riktlinjer för att främja politiken avseende romer.
Detta principbeslut baseras på Finlands första nationella policy avseende romer
från 2009, och syftar till att förbättra romernas likvärdighet och delaktighet i
samhället. Målet är att Finland senast 2017 ska vara ett föregångsland i Europa
när det gäller att främja den romska befolkningens likvärdighet och delaktighet.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Lagen om likabehandling från 2004 förbjuder diskriminering på grund av bland
annat sexuell läggning. Finland har en lag om registrerat partnerskap, som inför
antagandet var kontroversiell. En könsneutral äktenskapslagstiftning utreds. En
ny lag om assisterad befruktning trädde i kraft 2007. Enligt lagen får lesbiska
par och ensamstående kvinnor rätt till fertilitetsvård också framgent.
Homosexuella par får inte gifta sig i kyrkan och har inte rätt till adoption.
Under hösten 2010 utträdde över 30 000 finländare ur den lutherska
statskyrkan, efter det att Kristdemokraternas ordförande i en TV-debatt menat
att homosexualitet var moraliskt förkastligt.
Sommaren 2010 skedde två attacker i Helsingfors riktade mot sexuella
minoriteter. Gay-Pride paraden utsattes för en gasattack och kort därefter fick
föreningen för sexuellt likaberättigande sina fönster krossade och hakkors
sprayade på föreningens dörr.
13
18. Flyktingars rättigheter
Utlänningslagen i Finland syftar till god rättsäkerhet i utlänningsärenden. Syftet
med lagen är dessutom att främja reglerad invandring med respekt för de
mänskliga rättigheterna samt med beaktande av de internationella konventioner
på området, som Finland tillträtt. Finland har reviderat sin utlänningslag och
bland annat inkluderat föreskrifter om korta handläggningstider för
asylansökningar och överklagandefrister i vissa fall. I dessa fall kan även
verkställighet av ut- eller avvisning ske, trots att överklagande ingivits, om inte
nya fakta presenterats i samband med överklagandet. Syftet med dessa
lagändringar är att förkorta handläggningstiden för uppenbart ogrundade
asylansökningar, samt att skapa utrymme för kortare handläggningstid också
för ärenden som kräver mer omfattande utredningar. Lagen har dock kritiserats
för att äventyra rättsäkerheten för de asylsökande.
19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Situationen för funktionshindrade i Finland liknar den i Sverige. Lagen om
likabehandling från år 2004 förbjuder diskriminering på grund av bland annat
funktionshinder.
Finländska handikappsorganisationer och finländsk kompetens inom frågor
som rör funktionsnedsättning är uppskattade internationellt. De finländska
handikapporganisationerna är mycket starka i internationell jämförelse och de
har betydande ställning också i internationella handikappsorganisationer.
Dövas världsförbund har till exempel sitt huvudkontor i Helsingfors.
Finländska experter på funktionsnedsättningsfrågor har bidragit till att utveckla
handikappolitiken inom FN, Världsbanken och OECD. Finland är också en av
de mest betydande givarna av ekonomiskt stöd till FN:s rapportör för personer
med funktionsnedsättning.
En samordningsgrupp för den internationella handikappolitiken hade sitt första
sammanträde hösten 2010. Utrikesministeriet har sammankallat gruppen som
består av tjänstemän, organisationer, forskare och kulturaktörer. Syftet är att
stärka det finländska internationella arbetet för rättigheter för personer med
funktionsnedsättning. Den teckenspråkige rapartisten Signmark utsågs 2010
till utrikesministerns särskilde representant för att främja rättigheterna för
personer med funktionsnedsättning.
ÖVRIGT
14
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter kan verka fritt i Finland.
Dialog förs mellan frivilligorganisationerna och regeringen.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Varken FN, OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa) eller
Europarådet har några särskilda insatser för mänskliga rättigheter i Finland.
Landet för en dialog med de kommittéer inom FN, som övervakar de centrala
konventionerna rörande de mänskliga rättigheterna. Finland rapporterar till
kommittéerna i enlighet med angivna tidsramar. Finland har utfärdat en så
kallad öppen inbjudan (standing invitation) till FN:s specialrapportörer och
representanter att besöka landet.
