Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
Inledning
Frälsningens fördolda sida betonas genom vad som verkar vara en tolkning av Guds
perspektiv, - hur Gud för människor till frälsning. Innehållsmässigt hänger perikopen väl
samman med Romarbrevets kärnförkunnelse – Guds evangelium – rättfärdighet från Gud
genom tron [på Kristus] (1:16-17). Paulus skildrar oftast frälsningen från mänsklighetens
perspektiv. I den aktuella perikopen skriver Paulus dock inget om hur Kristus vann frälsning
genom sin korsdöd och uppståndelse. Istället behandlas hur människans tillägnande av
frälsningen sker genom Guds verk.
Den absoluta kärnan i den kristna tron står på spel: vem räddas och får ta emot
Guds härlighet? Frågan om Guds utkorelse till frälsning är kontroversiell, mycket pga. att den
hör ihop med frågor om mänsklig autonomi men även Guds identitet/godhet/rättvisa som den
som utväljer. Personligt intresse i frågan om frälsning kan påverka vilken tolkning av
predestination och Gudsbild som blir attraktiv. Även samfundstillhörighet eller teologers
tidigare ställningstaganden kan påverka vår tolkning av Paulus grundtext idag.
Sammanhang
Den aktuella perikopen återfinns i Romarbrevets huvuddel, nästan precis mitt i brevet.
Brevets huvuddel har fyra större avsnitt: 1) utläggning om hela mänsklighetens skuld och
Guds kommande dom över denna (jfr. 1:18-3:20), 2) Guds frälsning genom Kristus (jfr. 3:218), 3) vad som ska hända med judarna om inte lager ger frälsning (jfr. 9-11), samt 4) vad livet
i Kristus innebär för det nya Gudsfolket (jfr. 12-15:13). Innehållet i Romarbrevet, samt i den
aktuella perikopen, är i hög grad allmängiltigt hållet, förmodligen delvis pga. att Paulus själv
inte kände eller hade besökt de kristna i Rom.
Kapitel 8 utgör ett tydligt centrum i Romarbrevet, inte bara strukturellt utan
också innehållsligt. Paulus har de sju första kapitlen lagt en gedigen grund om mänsklighetens
skuld respektive Guds frälsning och nu kommer dynamiten. I Romarbrevets åttonde kapitel
sker tillämpningen av vad frälsningen genom Kristus konkret innebär, där Paulus mer konkret
fogar samman utläggningarna om synden, skulden och domen med frälsningen i Kristus. Men
Paulus gör inte bara en tillämpning, han försöker också förklara Guds frälsningsverk i det
fördolda (jfr. v 28-30).
Paulus har tidigare i kap. 8 skrivit om de kristnas umbäranden, trots tron och om
att de kristna inte heller vet precis hur Gud är och vad Gud vill (jfr. 8:15; 26f). När Paulus
utlägger Guds utkorelse och förutbestämmelse till frälsning, just på detta ställe i brevet, verkar
1
Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
han vilja mana till tillit, tacksamhet och förtröstan. De kristna slipper visserligen bära syndens
skuld i domen men även kristna syndar, drabbas av lidande och tvingas leva med ofullkomlig
kunskap i det här livet. Poängen med Paulus utläggning är dock att mitt i detta har Gud själv
allt under kontroll och genomför sin plan. Det märks att Paulus är mycket personligt
engagerad i det han skriver, speciellt när han direkt efter den aktuella perikopen,
sammanfattar resonemanget från 1:18-8:30 i v. 31-39.
Den antika världen hade ett judiskt centrum i Rom och kopplingen till Jerusalem
var stark. Den totala befolkningen, på omkring en miljon under det första århundradet i Rom,
utgjordes av ca 40 000-50 000 judar. Kristendomen som växte fram i Rom kan alltså ha fått
en förhållandevis stark judisk prägel, vilket kan vara en orsak till Paulus brev. Paulus ägnar en
stor del av Romarbrevet åt att resonera kring evangeliet om Guds frälsning för så väl juden
som greken (jfr. Rom 1:16-17). Den romerske historieskrivaren Suetonius skriver om en
utvisning av judar från Rom, under kejsar Claudius, år 49 e. Kr. pga. oroligheter bland
judarna kopplade till en ’Chrestos’. Sådana konflikter kan mycket väl ha uppstått mellan dem
som trodde resp. inte trodde att Jesus var Messias, ’Kristus’. Det är alltså rimligt att förstå
denne ’Chrestos’ som Kristus. Om ett större antal judar utvisades bör kyrkans judekristna
ledarskap och medlemsandel i Rom ha försvagats till förmån för hednakristet ledarskap och
medlemsandel. När de judekristna några år senare återvände till Rom bör en social/etnisk
förändring i kyrkan i Rom ha ägt rum, med spänningar mellan den gamla och den nya
ordningen.1 Tellbe föreslår en datering av Romarbrevet till år 56-57 e. Kr.2 Det är i så fall
rimligt att Paulus skriver Romarbrevet in i en situation av turbulens bland judar, judekristna
och hednakristna.
Form och struktur
Vid jämförelse av olika översättningar framgår, i vers 28, två huvudlinjer som olika betonar
Guds roll: där antingen Gud är subjekt och ”hjälper dem [som älskar Gud]… att nå det
goda”3 eller konsekvensen av relationen med Gud passivt blir att ”för dem [som älskar
Gud]… samverkar allt till det bästa”4. Osäkerheten kring översättningen beror på att de flesta
manuskripten har ’παντα’ – ’allt’ som subjekt, men några få har Gud som subjekt.5 För att
förtydliga versen har Gud har förmodligen lagts till vid tidig kopiering av texten.6 Sentida
1
Romans, letter to the. Dictionary of Paul and his Letters (1993), s. 839.
Tellbe, Mikael (2002), s. 67.
3 Svenska bibelkommissionens översättning (2000). Bibel 2000. Libris.
4 Stiftelsen Svenska Folkbibeln (1998). Svenska Folkbibeln. Haninge: XP Media.
5 Newman, Barclay M. & Nida Eugene A. (1973), s. 165-166.
6 Stott, John (1994), s. 247.
2
2
Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
exegetisk forskning menar även den att Gud är det subjekt som åsyftas, implicit eller explicit.7
Med den ståndpunkten väljer man nu ofta att skriva ut Gud.8 Versen hänger då tydligt
samman med föregående passage där Gud är den som verkar i människans svaghet, ber för
henne (jfr. 8:26f) samt leder henne till det yttersta goda (jfr. 8:28). Konsekvensen blir att
människan är helt i Guds hand.
Perikopen har formen av parenes där Paulus verkar påminna de kristna om Guds
rättfärdiggörelse av dem han har kallat. Paulus har dock inte själv besökt de kristna i Rom
eller givit dem någon direkt undervisning om detta. Stilen i den aktuella perikopen är vänlig
och uppmuntrande, vilket hör till parenesen9, och Paulus verkar angelägen att markera sin
samhörighet med mottagarna bl a genom formuleringen ’vi vet’ (v. 28). Guds frälsning gäller
så väl Paulus som de kristna i Rom. ’Vi vet’ kan även vara en länk mellan vers 22 och 28. I
vers 22 använde Paulus samma formulering om den i lidande, ropande skapelsen, samt
poänterar att det finns sådant som är okänt ”Vi vet ju inte hur vår bön …bör vara”10. I v. 28
tycks Paulus vilja fånga upp sina läsare/åhörare i tillit till Guds försyn. Även om de får lida så
har Gud omsorg om dem.11 Perikopen följer även stilen i föregående passage tydligt enligt
den översättningslinje som Bibel 2000 förestår, genom betoningen att Gud är den som hjälper
dem som älskar honom. Att Gud stödjer människan är gemensamt för båda avsnitten.
I vers 29-30 för Paulus ett resonemang, där han i fem led listar hur Gud för
människor till frälsning. Stor vikt läggs vid att åhöraren/läsaren ska kunna följa resonemanget
genom att Paulus nämner varje led, där Gud agerar, för sig, istället för att kortfattat och
enklare skriva att de Gud ”har utvalt […] har han också skänkt sin härlighet”12. Det vore
orimligt att Paulus skulle skriva ut detta invecklade resonemang om han inte vill betona Gud
som agenten som utväljer och rättfärdiggör människan.
Vid ett försök till schematisering av perikopen finner jag två resonemangslinjer
som går in i varandra (se figur nedan). Anknytningspunkten finns där Paulus skriver om ’de
kallade’. De kallade i v. 28 kan förstås som samma kallade som förekommer i v. 30.13
Figur 1. Schematisk översikt av Rom 8:28-30.
7
Morris, Leon (1988), s. 331.
Newman, Barclay M. & Nida Eugene A. (1973), s. 166.
9 Starr, James (2005), s. 19.
10 Rom 8:26
11 Stott, John (1994), s. 247.
12 Jfr. 8:29-30
13 Stott, John. (1994), s. 252.
8
3
Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
Sammanhanget efter den aktuella perikopen har formen av en problematiserande
och argumenterande utläggning av föregående resonemang. Utläggningen växer till ett
nästintill lovprisande crescendo där den poetiska stilen tar vid och Paulus primära relation blir
Gud själv istället för de kristna i Rom (jfr. 8:38f). Detta avslutar den huvudsakliga
utläggningen om frälsningen i Romarbrevet. Paulus övergår till en något mindre upphetsande
utläggning om vad frälsningen genom Kristus innebär för Israel och för det nya Gudsfolket,
av både judar och hedningar, i Kristus.
Detaljerad analys
I en modern västerländsk kontext riskerar ’det goda’ gr. αγαθον14 (v. 28) att tolkas som
individuell jordisk välfärd, något som inte ligger i grundtextens innebörd. Ur judiskt
perspektiv är ’det goda’ knutet till Guds identitet och Guds handlande med sitt folk t ex. i
uttåget ur Egypten och löftet om Messias. Torah uttrycker Guds goda vilja och understryker
så plikten för juden att göra det goda. Hos profeterna Jeremia och Jesaja finns det goda
kopplat till det nya förbund som Gud lovar sitt folk, efter fångenskapen i Babylon.15 Särskilt i
Jesaja kapitel 52 är kopplingen mycket tydlig mellan bäraren av de goda nyheterna och Guds
räddning av sitt folk, genom sin lidande tjänare. En aspekt av αγαθον är alltså klart messiansk:
att det goda ytterst ligger i uppfyllelsen av löftet om Messias och den frälsning som Messias
kommer med.16 Denna aspekt hör rimligen hemma även i den aktuella perikopen genom
Paulus starka judiska identitet och förvissning om Jesus som Herrens Messias. I Nya
testamentets tillämpning av ’det goda’ är den judiska präglingen stark: ”ingen är god utom
Gud”17, dvs. ingen människa är god, så som Gud är god. Människan kan inte hålla Guds goda
lag, utan är utlämnad åt synd och död (jfr Rom 6:23). Frälsningen och livet i Kristus medför
något helt nytt (jfr. Ef 2:1-10). De messianska och eskatologiska aspekterna i ’det goda’
innebär att Gud har planen och målet med sin skapelse18: att göra de utvalda lika sig - det
ursprungliga målet med skapelsen av människan.19
Guds hjälp är begränsad till dem ”som älskar honom [Gud]”20. Att älska Gud är
ett typiskt judiskt sätt att tala om människans Gudsförhållande och återfinns bl. a. i
14
Marshall D. Litt, Alfred (1968), s.628-629.
15
jfr. Jer 32:39;42, Jes 52:7
16
Agathos. Theological Dicitionary of the New Testament 1 (1969), s. 10-16.
17 Mark 10:18, Luk 18:19
18 Dunn, James DG (1988), s 481.
19 jfr 1 Mos 1:26f, 1 Kor 2:7, Rom 8:29
20 Rom 8:28
4
Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
trosbekännelsen: ”Hör Israel…du ska älska Herren, din Gud…”21. Kärleken inom en judisk
ram är exklusiv och lojal. Den kännetecknas av vilja och handling, inte i första hand av
känslor.22 Att älska Gud är i Gamla testamentet knutet till att hålla Guds bud (jfr. 2 Mos 20:6).
I perikopen använder Paulus det första ledet i det kända uttrycket om att älska Gud23, men
utlämnar kopplingen till Torah. Genom detta markeras Kristustrons kontinuitet med
judendomen, utan att knyta an till den för judendomen centrala lagen.24 Att älska Gud är för
Paulus även en central del av den kristna fromheten. Värt att notera är att Paulus nästan alltid
poängterar Guds kärlek till människan och inte människans kärlek till Gud.25 Det finns dock
ingen sann kärlek som inte kommer från Gud. Den kärlek som människan kan ge Gud är
egentligen att ge tillbaka till honom hans egen gåva som han givit sina utvalda.26
Paulus skriver att Gud i förväg har ’utvalt’ människor (v. 29) till
rättfärdiggörelse och härlighet. Detta innebär att Gud har en plan, ett mål bortom själva
utväljandet. Betoningen ligger inte på de enskilda individerna såsom utvalda, ett sådant tänk
är modernt, utan på kyrkan som den utvalda i Kristus.27 Jesus själv är Guds utvalde, som i sin
tur utvalde tolv lärjungar. I Gamla testamentet utvalde Gud personer/folk och platser för att
låta dessa på speciella sätt vara del av hans plan och ingripande i världen. När Paulus hänvisar
till att Gud utväljer ligger det alltså helt i linje med det judiska folkets erfarenhet om hur Gud
verkar, som också Jesus hade fortsatt. Det är dock värt att notera grunden för Guds val av
Israel. Gud valde inte Israel för att det var ett folk som var bättre eller större än andra folk.
Gud valde Israel för att han hade fattat kärlek till det (jfr. 5 Mos 7:8). I kapitel 9 betonar
Paulus Guds vilja i valet av judarna samt att människan inte kan göra invändningar eller
motstånd mot Guds vilja (jfr. Rom 9:19-24). Guds utkorelse till förhärligande gäller så väl
judar som hedningar (jfr. 9:22-23). Utifrån kontexten där perikopen står (kap 8-9) verkar
Paulus vilja betona att Guds val inte beror av de utvaldas vilja.
Målet för Guds förutbestämmelse är formandet av de utvalda till Kristi
avbild/härlighet.28 När Gud skapade människan gjorde han henne till sin egen avbild (jfr 1
Mos 1:26f). Formandet av de förutbestämda till Guds Sons bild är ett Guds skapelses inclusio.
Den förste Adams förstörda Gudsavbild, mänsklighetens livsbetingelse, relateras i den
aktuella perikopen till den andre Adam, Jesus Kristus, som den oförstörda ”Gudsavbilden” –
21
5 Mos 6:5-6
Agapao. Theological Dicitionary of the New Testament 1 (1969), s. 38-45.
23 t ex. 2 Mos 20:6
24 Dunn, James DG (1988), s 481.
25 T ex. Rom 5:5;8, 8:35;37; 39
26 jfr. Gal 5:22, 1 Joh 4:8;16
27 Moo, Douglas J. (1996), s. 503.
28 jfr v.29, äv. 1 Kor 2:7
22
5
Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
Gud själv.29 Genom Guds hjälp (Kristus) sker Guds frälsningsverk med de utvalda. I de tre
mest lika sammanhangen, där Paulus beskriver Guds formande, används grammatiska
konstruktioner som antyder att formandet inte är avslutat, utan pågående.30 Fullkomningen
sker i den eskatologiska uppfyllelsen av Guds rättfärdiggörelse av de utvalda och härligheten
som då tillfaller Guds folk tillsammans med Kristus.31 Rättfärdiggörelsen som Gud genom
Kristus har vunnit åt de kallade och utvalda gör dem lika honom, gör dem till hans bröder (jfr.
28f). Jag kommer av utrymmesskäl dock inte att behandla Kristi förstfödslorätt.
Svenska biblar översätter i allmänhet Guds ’härlighet’ där grundtexten använder
ordet εδοξασεν32 vars kärnord, - doxa (hebr. kabod), har att göra med Guds självuppenbarelse
samt det ljus som strålar från honom.33 Doxa kan även betyda Guds ära, majestät och makt.
Vårt ord ’härlighet’ ter sig ganska blygsamt och blekt jämfört med klangen hos grundorden.
Härligheten är knuten till Gud, men även människor kan efter möte med Gud avge något av
hans strålglans.34 Paulus skriver om förvandlingen, förhärligandet, av de troende som Gud
verkar.35 Härligheten är en eskatologisk härlighet, genom nyskapelse/förvandling av den
gamla skapelsen, genom tron på Kristus, vilken utvecklas mer i 1 Kor 15:22; 49.36
Syntes
Paulus lyfter fram Gud som hjälper de utvalda till frälsning [genom Kristus]: judekristna som
hednakristna. Hans goda mål är att göra dem lika sig: skapelsen av människans ursprungliga
mål. De kristna må lida i det här livet, inte ha den kunskap om det gudomliga som de skulle
önska, men Gud hjälper sina utvalda så som han gjort genom historien. Gud har allt under
kontroll och genomför sin plan, vilket manar till tillit, tacksamhet och förtröstan. Resultatet av
den rättfärdiggörelse som Gud genom Kristus har vunnit åt de kallade och utvalda gör dem
lika Kristus, med den härlighet som det innebär.
29
30
jfr. 1 Kor 15:22; 23; 49
jfr. Rom 8:29, Ef 4:24, Kol 3:10 (Bibel 2000)
31
jfr. v. 30, äv. 1 Kor 15:22; 49
32
Marshall D. Litt, Alfred (1968),, s.628-629.
33
Doxa. The New International Dictionary of New Testament Theology (1976), s. 44-48.
34 jfr. 2 Mos 34:30, 2 Kor 3:7; 13
35 jfr. Rom 8:18;21, 2 Kor 3:18, Joh 17:22
36 Doxa. The New International Dictionary of New Testament Theology (1976), s. 44-48.
6
Johannelunds teologiska högskola
James Starr
Exeg 202:1
2007-02-04
Johanna Dahl
2:5
Litteraturförteckning
Agapao. Theological Dicitionary of the New Testament 1 (1969). Michigan: Wm. B.
Eerdmans Publishing Co..
Agathos. Theological Dicitionary of the New Testament 1 (1969). Michigan: Wm. B.
Eerdmans Publishing Co..
Doxa. The New International Dictionary of New Testament Theology (1976). Devon: Pater
Noster Press Ltd.
Dunn, James DG (1988). Romans 1-8 (Word Biblical Commentary 38A), Dallas: Word books.
Marshall D. Litt, Alfred (1968). The R.S.V. Interlinear Greek – English New Testament.
London: Samuel Bagster and Sons limited.
Moo, Douglas J. (1996). The Epistle to the Romans (The new international commentary on
the New Testament). Michigan: Wm B. Eerdmans Publishing Co..
Morris, Leon (1988). The Epistle to the Romans. Leichester: InterVarsity Press.
Newman, Barclay M. & Nida Eugene A. (1973). A Translator’s Handbook on Paul’s Letter to
the Romans. Helps for Translators Volume XIV. Stuttgart: United Bible Societies.
Romans, letter to the. Dictionary of Paul and his Letters (1993). Gerald F. Hawthorne (ed.).
Downers Grove: InterVarsity Press.
Starr, James (2005). Uppmaning till ett liv ”som behagar Gud” – Urkyrkans parenes i ljuset av
hellenistisk filosofi Ingång - Johannelunds teologiska skriftserie 2005:3-4.
Stiftelsen Svenska Folkbibeln (1998). Svenska Folkbibeln. Haninge: XP Media.
Stott, John (1994). Romans – God’s Good News for the World. Downers Grove: InterVarsity
Press.
Svenska bibelkommissionens översättning (2000). Bibel 2000. Libris.
Tellbe, Mikael (2002). Med framtiden i ryggen – En guide till Paulus brev och budskap.
Örebro: Libris.
7
