Föreläsning den 21 januari 2015, Cemus, Uppsala Universitet
Vår världsbild och andras
Om konsten – och svårigheten – att se Den Andra
Inför föreläsningen skulle jag uppskatta om ni dels läser ett avsnitt ur min lärobok Att förstå världen.
Internationella Relationer ur skilda perspektiv, några sidor som handlar om vad vi kan veta (sid 1014), dels läser och reflekterar över två kommentarer till attentatet mot Charlie Hebdo i Paris nyligen.
Först utdraget ur min bok
” Vad kan vi veta? Om värdet av teoretisk pluralism
Vår text har också en metodologisk profil, ett specifikt angreppssätt som vi vill förmedla. Vi har kallat
hållningen för ”teoretisk pluralism” och det finns skäl att förtydliga vad vi menar med detta.
Till att börja med innebär det frånvaron av något: nämligen ”mainstream”.
Det är alldeles för vanligt att undervisning strävar mot att reproducera en bestämd forskningssyn. Att se
vetenskapen som en normerande uppfattning där forskningen finslipar kunskaperna utifrån givna
utgångspunkter. En sådan kunskapssyn innebär att undervisningen arbetar utifrån en dold dagordning,
och med syfte att producera nyttiga adepter, kuggar i maskineriet.
Den teoretiska pluralism vi vill förmedla innebär en strävan att motverka en sådan strömlinjeformning av
undervisningen.
Detta begrepp bygger för det första på den vetenskapsteoretiska grundsyn på samspelet mellan vetenskap
och värderingar som Gunnar Myrdal är den främsta representanten för inom svensk samhällsvetenskap.
Enkelt uttryckt handlar det om ett förkastande av uppfattningen av vetenskapen som en värderingsfri
verksamhet. I sin Vetenskap och politik i nationalekonomien (1930) utvecklade han för första gången i kritik hur
värderingar ofrånkomligen kommer in i det vetenskapliga sökandet såväl när det gäller val av
frågeställningar och metodik som av tolkningar. Det är ett synsätt som är lika aktuellt idag som det var då och det är en hållning som vi ansluter oss till.
Med ”teoretisk pluralism” menar vi också något ytterligare, något som har med sanningssökandets villkor
att göra. Det kan belysas med en paradox hämtad från fysikens värld: den Heisenbergska
”osäkerhetsrelationen” som formulerades 1927. Fysiken hade länge utgått från partikelteorier vid studiet
av naturens grundelement: atomen och dess inre uppbyggnad. Heisenberg och andra visade att man med
tillämpning av Einsteins relativitetsteori (som alltså påpekade att massa kunde omvandlas till energi) lika
väl kunde uppfatta materien som bestående av vågrörelser, laddade med energi. Med tillämpning av ett
sådant betraktelsesätt kunde ett antal experiment göras där man utvann mycket ny kunskap om materiens
karaktäristika.
Utifrån detta formulerade han en grundläggande paradox i studiet av materiens minsta beståndsdelar: man
kan inte samtidigt bestämma en elementarpartikels läge och dess hastighet. Ju bättre man kunde fastställa
partikelns läge, desto mindre visste man om dess våglängd och hastighet.
De två betraktelsesätten (partikel- respektive vågteorierna) var sinsemellan oförenliga: en partikel finns på
en bestämd punkt, vågen inom ett diffust område. Men båda förmedlade de fördjupad kunskap om
materiens egenskaper. Kunskapen var således avhängig betraktelsesättet.1
Överfört till samhällsvetenskapens värld innebär det att det inte finns någon kunskap utan ett bestämt
betraktelsesätt, ett bestämt teoriperspektiv (utsagt eller underförstått).
En teoretisk pluralism inrymmer påståendet att objektet för våra studier, det vi kallar ”verkligheten”, kan
studeras utifrån sinsemellan oförenliga betraktelsesätt som alla har specifika utsagor om denna verklighet.
Betraktelsesätt som alla trots sin oförenlighet har kunskap - olika aspekter av sanningar - att förmedla.
Denna pluralism ska inte ha till syfte att frambringa någon slags syntes: sådana försök att åstadkomma en
sammansmältning av olika kunskaper slutar oftast i att reduktion av verklighetens motsägelsefullhet, en
fattigare kunskap.
Inte heller ska pluralismen förstås som eklekticism, som sammanblandning av olika teorielement. Om man
på det sättet tar litet av varje från olika teoretiska perspektiv och fogar den samman kan man möjligtvis få
en imponerande trasmatta, men knappast något som hänger ihop.
Denna grundsyn ska inte heller förväxlas med kunskapsrelativism: synsättet att verkligheten kan vara litet
hur som helst, att allt egentligen är konstruktioner. Trots att all kunskap är relativ kan man ändå – med
rimliga anspråk på sanningshalt – uttala sig om ungefär hur det förhåller sig. Att exempelvis som vissa
postmoderna filosofer ifrågasätta att Irak-kriget över huvud taget ägt rum blir bara befängt.
Men det finns alltså ingen kunskap utan ett bestämt betraktelsesätt. Ett förhållningssätt är ofta något som
ligger begravt i de termer man väljer att använda sig av. Begreppet ”internationella relationer” kan ju
uppfattas som inter-nationella relationer: då betonar man att de relationer man är intresserad av är de som
råder mellan olika nationer. ”Internationell” kan å andra sidan beteckna något som skiljer sig från det som
är nationellt, inhemskt. En händelse av internationell betydelse handlar inte nödvändigtvis om olika
nationer, bara att den fick genomslag utöver ett enskilt lands gränser.
När det akademiska ämnet ”Internationella Relationer” fokuserat just på internationell politik har det
ibland döpts om till ”världspolitik”, ibland till ”global politik”. Bakom alla dessa termer ligger olika
antaganden. Att ordet ”nation” försvunnit har varit i linje med åsikten att stater, nationer inte längre är de
grundläggande aktörerna på den politiska arenan. ”Global politik” uttrycker samtidigt ett uppifrånperspektiv: det är snarast stormakternas privilegium att se sig som aktörer på den globala arenan.
Vi kommer senare att problematisera också begreppet ”globalisering” . poängen här är att illustrera hur
bestämda betraktelsesätt genomsyrar varje till synes neutral skildring av internationella förhållanden.
Att motsatta betraktelsesätt kan vara sanna och oförenliga är en erfarenhet många gjort som lyssnat till
olika debatter. Ibland kan man få höra att ” inget är så lätt som att ljuga med statistik”. Det är ett alltför
lättvindigt sätt att avfärda obekväma argument. I de allra flesta fall rör det sig inte om några lögner utan
om att allt hänger på vilka frågor som ställs, vilken tidsperiod som avses och vilka andra uppgifter som
1
Denna paradox har lett till mycket huvudbry för de fysiker som sett den entydigt fastställda materiella
”verkligheten” som den hörnsten all vetenskap måste grunda sig på. Den danske fysikern Niels Bohr såg det inte
så, han kallade denna paradox för ”komplementaritetsprinciper”: motsatserna komplementerar varandra. Det är
den hållningen vi här vill tillämpa.
borde funnits med. För att inse det måste man som åhörare ha förmåga att gå bakom det som sägs, att
ställa sig egna frågor.
Ofta är det också så att flera olika orsakssamband kan te sig mycket rimliga, trots att de framställs som
motstridande. Vem har inte hört att ”ökad vinst ger ökad ekonomisk tillväxt och möjligheter till ökad
välfärd”? Framfört i avtalsförhandlingar och skattediskussioner innebär det ett argument för att se goda
företagsvinster som något som i första hand måste säkras. Å andra sidan kan de som talar för höjda löner
peka på värdet av en jämnare fördelning: ”rättvis fördelning ger arbetsfred och ökad konsumtion vilket
gynnar den ekonomiska tillväxten”. Båda hållningarna har skäl för sig, vilket som är mest rätt är i regel en
fråga om underliggande värderingar. Gentemot båda skulle dessutom en ekologiskt sinnad ekonom kunna
vända sig mot fixeringen vid ekonomisk tillväxt: för att tillväxten skall vara hållbar måste den bygga på
hushållning med knappa resurser kunde ekologerna hävda.
Många resonemang kan alltså te sig rimliga - det viktiga ligger i att reflektera över vilken faktor som ses
som avgörande. Om det handlar om vinst, fördelning eller hushållning styr vilka slutsatser resonemanget
leder fram till.
På motsvarande sätt kan vi antyda tre olika förhållningssätt till nyttan av internationell handel.
Frihandelsvännen menar att ”frihandels ger effektiv arbetsdelning vilket leder till större produktion och ett
större gemensamt välstånd”. Protektionisten skulle istället betona behovet av skydd åt inhemskt jordbruk
och industri: ”importtullar ger ökad inhemsk produktion och stärkt nationell ekonomi, det möjliggör en
ökad internationell handel och på mer rättvisa villkor”. För reformister i utvecklingsländerna som menar
att det stora problemet är klassklyftor och fattigdomen på landsbygden är det istället sociala reformer och
jordreformer som ställs i centrum: ”sociala reformer ger en jämnare inhemsk efterfrågan, vilket främjar en
mer allsidig utveckling. Det möjliggör en mer rättvis arbetsdelning i den internationella handeln”.
I varje enskilt fall finns det olika tyngd i argumenten för dessa olika samband. Vilket av dessa samband
som ställs i centrum är dock också ett uttryck för bakomliggande värderingar.
Vilka ord som används, vilka fakta som dras fram, vilka samband som betonas: allt detta styr alltså läsaren
mot olika slutsatser.
Vad innebär då detta för den som är nyfiken på internationella relationer och debatten om dessa?
Jo att det är av grundläggande betydelse att låta olika teoriperspektivs tolkningar av skeenden möta
varandra. Det är så man lär sig känna igen vissa tolkningsmönster och får tillfälle att reflektera över ert
eget förhållningssätt. Läsarna kommer i denna introduktion att möta fem olika teoriperspektiv: realism,
liberalism, strukturalism, genusperspektiv och social konstruktivism. Strävan är att man på detta sätt
tillägnar sig förmågan att också i andra frågor förstå den här metodens sätt att besvara olika
frågeställningar.
Den teoretiska pluralismens utgångspunkt påverkar vilka frågor som blir relevanta:
- Vilken fråga är central?’
- Hur mycket kan det här synsättet förklara av just det har problemet?
Med andra ord: vilket är förklaringsdjupet?
- Hur allmängiltig är den här förklaringen? Vilken är alltså förklaringens
räckvidd?
Det är exempel på de sätt att reflektera som vi vill uppmuntra till. Omvandlat till ett mer konkret plan kan
man fråga sig vilka kvalitéer ett visst teoriperspektiv har för ett i förväg givet problem:
- Vilken ny kunskap kan vi t.ex. få om vi betrakta jordbrukets problem i
tredje världen ur ett genusperspektiv?
- Vad kan den sociala konstruktivismen förklara när det gäller
mediebildernas betydelse för världspolitiken?
Vi nämnde tidigare att den teoretiska pluralismen inte strävar efter en syntes mellan olika
förklaringsmodeller. Istället är det genom dialogen – polemiken, om man så vill – mellan dessa som
kunskaperna fördjupas.
En första förutsättning för att denna dialog ska ge fördjupad kunskap är att de olika perspektivens
ståndpunkter återges korrekt och rättvisande. En polemik där man använder sig av karikatyrer av
motståndarsidans argument är tyvärr alltför vanlig men hör inte hemma i en akademisk miljö.
Förmågan att exakt, relevant och rättvisande återge de centrala argumenten i alla förekommande
teoriperspektiv – oavsett de egna värderingarna – är därför av grundläggande betydelse, särskilt i
grundkursens inledande moment. Idealet är att företrädare för även det teoriperspektiv man själv finner
befängt ska säga: ”Just så menade jag” innan man kan övergå till frejdig polemik.
Det är nämligen förmågan att visa olika synsätt respekt som avgör hur givande dialogen, det vetenskapliga
samtalet blir.
Vad undervisningen utifrån detta synsätt syftar till att producera är inte främst ett antal ståndpunkter utan
att stärka vars och ens nyfikenhet, hantverkskunnighet och självreflektion i fortsatta studierna.”
(Obs. Texten här endast en prelminär version, den enda som var tillgänglig i min dator)
