peter englund
Han såg mörkret hos varje hjälte
Om jag skulle bli tvungen att
välja tio verk ur mitt bibliotek,
länge var edward gibbons Romarrikets nedgång och fall bara en kloss med
böcker som gick att se på bokrea efter
bokrea, en billig hyllvärmare för folk
med behov att piffa upp sin kulturella
image. Så tänkte jag. Och någon anledning att läsa den såg jag ej. Jag menar, ett
verk om störtandet av Rom, skrivet under den andra hälften av 1700-talet, hur
aktuellt kan det vara? Mycket och inte
alls, som det visar sig.
Hursomhelst: när jag väl fick för mig
att skaffa den – jag köpte den på olika antikvariat i Uppsala, styckevis, i Ljus vackra utgåva från 40-talet – och sedan tillochmed läste den, då grep den tag i mig.
Och det greppet har nog aldrig släppt
riktigt. Om jag skulle bli tvungen att välja tio verk ur mitt bibliotek, att rädda
undan en tänkt förgängelse, så skulle Romarrikets nedgång och fall vara ett av dessa
tio.
så skulle Edward Gibbons
»Romarrikets nedgång
och fall« vara ett av dessa tio.
det är som alla vet ingen liten pjäs: sex
volymer, dryga 2 500 sidor. Titeln kan
locka en att tro att detta är ett verk som
täcker senantiken; »bara« höll jag på att
skriva, som om detta inte vore nog. I
verkligheten täcker det mycket, mycket
mer. Det är en skildring som inleds runt
år 100 efter Kristus, med den antoninska
26
f oto u l l a m o n ta n
att rädda undan en tänkt förgängelse,
brittsommaren, går fram via kejsare efter
kejsare, över romarrikets gradvisa och
ryckiga förfall, till Odovakars intåg i
Rom 476, men stannar inte där, utan
bryter som en ohejdad vårflod vidare,
över Östrom och Bysans, leder via Hunnerinvasionen till den arabiska civilisationens uppstigande, skildrar både korstågen och mongolerna, och når till slut
sin på alla vis storslagna final i belägringen av Konstantinopel 1453. (Jag har
fortfarande svårt att läsa hans mästerliga
skildring av stormningen utan rysningar.) När sista volymen avslutas står världen på tröskeln till en ny tid: om dryga
40 år skall Columbus segla mot väster.
det är ett gammalt verk, som i vissa stycken står sig rätt väl, medan andra
åldrats betänkligt. Faktainnehållet är
dock inte avgörande. Det som gjort att
Gibbon överlevt är inte i första hand vad
han säger, utan hur han säger det.
Han stod själv under självklar och uppenbar påverkan från antiken – Tacitus
var hans stora idol, och här och där är det
möjligt att se hur Gibbon direkt kopierat
dennes eleganta syntax. Hans stil är därför silverklingande och ståtligt framskridande, men besitter dessutom en hög
grad av precision. I en tid då mycket av
det antika arvet förskingrats, finns det i
Gibbon en möjlighet att knyta an till det,
inte som stelnad kanon, utan istället i
form av ett språk som fortfarande lyfter
och bär. Den som inte kan lära sig något
av Gibbons stil – eller Tacitus för den delen – är troligtvis helt tondöv. Också
Gibbons tilltal gör intryck. Även om han
noga undviker ordet jag – han kallade det
för det mest motbjudande av pronomina
– så är rösten omisskännlig. (Det gör honom också rätt lätt att parodiera.) Han
visar att närvaro i en text kan vara annat
än ett stadigt uppradande av orden
»jag«, »mig« och »mitt«. Till exempel
27
tilltalar han ofta läsaren, skojar eller förmanar, och ibland, när han ledsnat, kan
han avbryta sig själv mitt i ett citat.
Sedan har vi det drag hos Gibbon som
påverkat mig själv mest: att han aldrig
räds det motsägelsefulla, vare sig hos
människor eller historiska processer.
Han länkar ofta samman två förklaringar, två verb eller två adjektiv, med stark
ironisk effekt som följd. Höga, vackra
motiv paras med låga och jordnära, och
retoriken avslöjas som just retorik. (Lägg
till detta hans förtjusning vid sexuella
anspelningar och tillochmed en viss bajshumor – ett helt läger av pruttande korsriddare finns med – så förstår man varför
han under 1800-talet ansågs vara olämplig läsning för ungdomen.) Gibbons
människor drivs inte sällan av enkla för
att inte säga banala motiv – som pengar,
ära eller kärlek – men aktörerna blir
samtidigt aldrig enkla klippfigurer, just
på grund av hans skarpa öga för motsägelser. Hos Gibbon är det omöjligt att
finna en hjälte som inte har något mörkt i sig, inte en skurk som saknar intressanta drag.
Det här framlyftandet av motsägelser
är många gånger hans stora poäng: genom att visa på en härskares motstridiga
impulser, genom att demonstrera folkets
nyckfullhet, gör han både människor och
processer betydligt mer begripliga än om
de hade pressats in i ett enda schema, tilllåtits att drivas av en enda kraft eller förklaras av en enda faktor. Förvisso skrämde Gibbons pessimism många i samtiden: både Rousseau och Voltaire vände
sig mot honom på grund av hans skenbart mörka människosyn. Dock tror jag
att tiden och verket nu vridit sig i synk,
och det är givetvis det som åter gjort honom så läsvärd.
Peter Englund är historiker, författare och medlem av Svenska Akademien.
