Sexualitet och moralism i det offentliga rummet

STOCKHOLMS UNIVERSITET
Statsvetenskapliga institutionen
Sexualitet och moralism i det offentliga rummet
Författare: Hedvig Nathorst-Böös
Kurs: Magisterkursen i statsvetenskap 2005-2006, politik och kön
Handledare: Katharina Tollin
Inledning..................................................................................................................................... 3
Syfte och frågeställningar....................................................................................................... 4
Material och metod................................................................................................................. 5
Situerad kunskap .................................................................................................................... 8
Disposition............................................................................................................................ 10
1. Teoretiska utgångspunkter.................................................................................................... 10
Sexualitet .............................................................................................................................. 11
Foucault ............................................................................................................................ 11
Radikalfeminism och sexradikaler ................................................................................... 13
Identitetspolitik och moralism.............................................................................................. 17
Bakgrund och angränsande forskning .................................................................................. 18
2. Ungdom och sexualitet som politiskt problem..................................................................... 19
’Pedagogiseringen av ungdomens kön’................................................................................ 20
Pornografi v/s sexualitet ....................................................................................................... 22
Omsorgen om Flickan .......................................................................................................... 27
3. Sexualiseringen av det offentliga rummet ............................................................................ 28
Genus/kön/sexualitet i diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet ................. 30
Våld och sexualisering ......................................................................................................... 32
Kunskap som lösning ........................................................................................................... 34
En bekräftande lag ................................................................................................................ 36
4. Möjligheter till förändring.................................................................................................... 37
Makt och motstånd ............................................................................................................... 38
Offerskapets begränsningar .................................................................................................. 40
Sanning och moralism .......................................................................................................... 43
5. Slutord .................................................................................................................................. 44
Referenser................................................................................................................................. 46
Citerat material: .................................................................................................................... 46
Litteratur: .............................................................................................................................. 47
2
Inledning
Vad har egentligen sex och politik med varandra att göra? Sexualitet, som kanske uppfattas
som det mest intima och politiken, det mest offentliga, hur hör de ihop? Frågan har flera
möjliga svar. Radikalfeminismens välbekanta slagord ’det personliga är politiskt’ har
uppmärksammat hur maktrelationer skapas och återskapas också, eller kanske framförallt,
inom den sexuella sfären. Forskare som Jeffrey Weeks och Michel Foucault har visat hur
sexualiteten inte är en drivkraft som samhället kontrollerat, utan hur sexualiteten uppstår i
kontrollen av den, i talet om den, i viljan att etablera en kunskap om den. Queerteoretiker i
Foucaults fotspår har visat hur en heterosexuell norm genomsyrar lagstiftning och politik.
Sexualitet har även genom historien varit en central fråga för feminismen - inte minst
för strider inom feminismen. Inställningen till frågor om sexualitet har inte på något sätt varit
entydig. Vissa har uppfattat den ’sexuella frigörelsen’ som ett hot mot kvinnors frigörelse,
andra som en potentiell allierad. När någon ropat på fri kärlek har någon annan frågat vad vi
gör med den när ingen jämlikhet finns. Lesbiska feminister har visat hur ett antagande om
alla kvinnor som heterosexuella genomsyrat feminismens analys av sexualitet. Både
heterosexuella och lesbiska feminister har fördömt praktiker som s/m och butch-femmerelationer, medan andra pekat på deras subversiva potential. En fråga som fri abort, som idag
ses som ett självklart feministiskt krav, möttes från början med skepsis av vissa
kvinnoförbund, eftersom man ansåg att det skulle leda till att det blev alltför lätt för män att
slippa undan konsekvenserna av en sexuell relation (Lennerhed 1994:233).
Inom svensk feminism menar vissa att sexualitet fört en undanskymd roll jämfört med i
exempelvis den amerikanska feminismen. Kampen för ’sexuell frigörelse’ som ägde rum på
1960-talet var inte i huvudsak en feministisk rörelse, utan fördes av liberala unga män
(Lennerhed.:232). Under 1970-talet kom en stark motreaktion på denna rörelse, och man
menade att den sexuella frigörelsen skedde på männens villkor. Idéhistorikern Lena
Lennerhed menar emellertid att konflikten mellan kvinnorörelsen och ’sexliberalerna’ ofta
överdrivits. Även om det fanns mycket i den som stod i motsättning till kvinnorörelsen fanns
det också sådant som förenade, som kravet på fri abort och kampen för en ökad sexuell
öppenhet. (ibid.:234-235) Lennerhed menar att man i svensk feminism framförallt pratat om
sexualitet i negativa termer, som sexualiserat våld och övergrepp. Även om detta varit
nödvändiga frågor, har det lett till att kvinnor ofta framställts som offer för den manliga
sexualiteten. (i Brink 2005).
3
I detta sammanhang menar jag också att begreppet ’sexualisering’ kan förstås, och det
specifika politikområdet ’sexualiseringen av det offentliga rummet’. Att sexualiseringen av
det offentliga rummet är något negativt som ska motverkas råder det ingen tveksamhet om.
Inte heller om att sexualiseringen har ökat och att det är ett problem, eftersom ”sexualiserade
uttryck reducerar kvinnor och flickor från människor till objekt”1. I regeringens skrivelse för
mandatperioden 2002-2006 lyfts ’sexualiseringen av det offentliga rummet’ fram som ett av
jämställdhetspolitikens fokusområden (Skr 2002/03:140, s. 6). En expertgrupp har tillsatts för
att öka kunskapen om detta område, och i februari 2005 delades 2,5 miljoner ut till projekt
som skulle arbeta mot sexualiseringen av det offentliga rummet. Framförallt verkar
’sexualisering’ vara ett problem som drabbar unga. Inom ramen för ’sexualiseringen av det
offentliga rummet’ har forskningsprojektet ”Unga, kön och pornografi i norden” initierats
som ska undersöka hur ungdomar påverkas av pornografi. Även socialdepartementets Flickaprojekt var en del av arbetet mot ’sexualiseringen av det offentliga rummet’, med
målsättningen att göra ungdomar medvetna om skeva ideal i media och lära dem att
genomskåda könsstereotypa och objektifierande bilder. I detta tal om sexualiseringen av det
offentliga rummet finns också uppsatsens empiriska utgångspunkt, liksom i tidigare liknande
artikulationer om unga och sexualitet.
Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur normal sexualitet konstrueras i svensk politik.
Detta syfte överskrider frågan om vad den normala sexualiteten är, alltså vad eller vilka som
inkluderas i ’normaliteten’. Ordet ’hur’ är här menat att också inkludera frågor om vilka
underliggande uppfattningar som finns i talet om sexualitet. För att undersöka dessa frågor
har jag valt att analysera politiken kring ’sexualiseringen av det offentliga rummet’. Vilka
uppfattningar om kön och sexualitet bärs det politiska projektet mot sexualiseringen av det
offentliga rummet upp av? Jag vill också undersöka på vilket sätt dessa uppfattningar
påverkar villkoren för möjligheten till förändring. Vilka konsekvenser får uppfattningen att
sexualiserade uttryck gör kvinnor till objekt? Vilka förändringsmöjligheter möjliggörs och
omöjliggörs av en sådan uppfattning?
1
Sagt av Jens Orback vid den presskonferens där pengar till projekt som skulle motverka sexualiseringen av det
offentliga rummet delades ut. På http://www.regeringen.se/sb/d/5257/a/39154 2006-05-02
4
Material och metod
Det empiriska underlaget för uppsatsen utgörs av två delar. Den första delen består av utdrag
ur riksdagsprotokoll och motioner som framförallt berör frågor om pornografi. Eftersom
pornografins påverkan på ungdomars sexualitet är central i diskursen om sexualiseringen av
det offentliga rummet har jag särskilt studerat de texter som behandlar denna fråga. Då en
sökning i riksdagens dokumentdatabas på ordet ’pornografi’ ger över 600 träffar har jag varit
tvungen att begränsa detta material. Jag har valt ut de texter som direkt knyter an till
begreppet ’sexualiseringen av det offentliga rummet’. Jag har också valt ut de texter som
särskilt handlar om pornografins påverkan på ungdomars sexualitet, eftersom detta är en
viktig del av projektet mot sexualiseringen av det offentliga rummet. För att ringa in dessa
texter har jag kombinerat sökorden med ’ungdomar’, ’sexualisering’ och ’påverkan’.
I den första delen är jag framförallt intresserad av hur ett politiskt problem formuleras.
Eftersom min uppsats utgår från det problem som kallas ’sexualiseringen av det offentliga
rummet’ har jag letat efter tidigare artikuleringar av denna problemformulering. Det betyder
att jag inkluderat texter som handlar om pornografins påverkan medan jag valt bort de texter
som t.ex. handlar om kvinnors situation i porrindustrin. Eftersom detta inte nämns som en del
av sexualiseringen av det offentliga rummet har jag inte heller tagit med de texterna i
uppsatsen. Vissa aspekter av pornografifrågan kommer alltså inte diskuteras, eftersom de
faller utanför uppsatsens syfte.
Den andra delen av materialet består de ansökningar som kommit in till regeringens
projekt mot sexualiseringen av det offentliga rummet. Denna del kan ses som en lösning på
det problem som etablerats i den första delen. Samtidigt menar jag att lösningen inte är ett
direkt resultat av, utan snarare en del av, problemformuleringen. Ansökningarna kom från
organisationer, skolor, företag och privatpersoner som sökte pengar till projekt som skulle
motverka sexualiseringen av det offentliga rummet. Sammanlagt var det 84 projekt som
sökte varav fjorton beviljades pengar.2 Dessa fjorton projekt fick dela på 2,5 miljoner kronor.
Vad gäller ansökningarna har jag koncentrerat mig på de projekt som beviljats pengar – dessa
är ju så att säga sanktionerade. Men jag har också tittat på de projekt som inte fått pengar
eftersom de många gånger i problemformulering och utformning påminde mycket om de
beviljade projekten.
2 Från början var det femton projekt men ett visade sig vara en bluff: en tjänsteman på näringsdepartementet
beviljades pengar för ”Nordisk motverkan av sexualiseringen av vardagsrummet”. Bakom ansökan stod
föreningen Genus och högskola som i själva verket inte existerade.
5
Med vissa undantag var formuleringarna påfallande lika mellan projekten. De
organisationer som beviljats pengar stack ut främst för att de hade en mer omfattande
projektbeskrivning, inte för att deras förståelse av problemet ’sexualisering’ och deras förslag
på lösningar skilde sig från de andra. De projekt som avvek alltför mycket kommer jag inte
att diskutera här, även om jag kan notera att ganska mycket verkar falla in under rubriken
’sexualisering’, något jag återkommer till i min analys.
Jag kommer inte att analysera skillnader mellan blockgränser i analysen. Att
sexualiseringen är ett problem är något alla partier verkar instämma i. Problemformuleringarna är påfallande lika, även om det finns en skillnad i det åtgärder man föreslår.
Vänsterblocket är mer benäget att föreslå förbud än de borgerliga partierna. Men i själva
formuleringen av problemet påminner partierna mycket om varandra. Jag kommer därför att
betrakta materialet som en diskurs, även om det säkert vore möjligt att hitta spänningar inom
den.
Att urvalet nödvändigtvis är subjektivt betyder inte att det är helt godtyckligt. Jag har
letat efter regelbundenheter, upprepningar och ’typiska’ artikulationer i materialet. Själva
urvalet innebär ofrånkomligen en tolkning – vissa artikulationer inkluderas och andra
exkluderas, vissa bedöms som intressanta och andra som ointressanta. Men min tolkning
försöker ändå göra materialet någon slags rättvisa. Jag har framförallt valt ut sådana citat som
jag bedömt som återkommande och typiska för diskursen. Jag har också valt ut vissa citat
som är extra tydliga. Ett citat som sticker ut därför att det säger något på ett ’överdrivet’ sätt
kan vara intressant just för att det ändå är möjligt att säga.
Min utgångspunkt i läsningen av materialet finns i diskursteorin. Diskursteori är både
ett sätt att läsa och tolka texter (diskursanalys) och en teori om hur språket formar vår
förståelse av världen. En allmän definition av diskursbegreppet är att diskurser handlar om
hur kunskap och mening produceras genom språket (Winther-Jörgensen & Phillips 2000:7).
Diskurser konstruerar bilder av verkligheten – diskurser om t.ex. ’invandrare’ gör dessa till
en särskild kategori människor som blir föremål för en rad olika åtgärder och
problemformuleringar. Det betyder att jag inte ser på de uttalanden som görs i mitt material
som en beskrivning eller spegling av verkligheten, utan som ett sätt att skapa mening och
kunskap om t.ex. kvinnor och sexualitet.
Det är viktigt att komma ihåg att diskurser inte är redan-existerande enheter som
forskaren kan gå ut och fånga eller kartlägga. Istället är det så att författaren alltid konstruerar
en diskurs. Jag menar inte att det finns en diskurs om sexualitet, flickor, pornografi eller
något annat. Däremot menar jag att talet om ’sexualiseringen av det offentliga rummet’ kan
6
ses som en diskurs inom vilken vissa artikulationer möjliggörs och andra omöjliggörs. Inom
denna diskurs skapas vissa betydelser medan andra exkluderas, vissa positioner blir möjliga
och andra omöjliga. Denna specifika politiska diskurs både förutsätter och skapar vissa
betydelser, medan andra utesluts.
Ernesto Laclau och Chantal Mouffe har utvecklat ett antal begrepp som kan användas i
en diskursanalys. Den konstituerande utsidan är de betydelser eller begrepp som utesluts ur
en viss diskurs och som också ger de andra begreppen mening. Även om en diskurs strävar
efter att fixera en viss mening kommer det alltid att finnas alternativa definitioner och sätt att
uppfatta världen. Här är jag särskilt intresserad av vilka exkluderande effekter som finns i
talet om sexualitet. Den konstituerande utsidan är det som exkluderats ur diskursen och på
samma gång hotar insidan, det normala, och ger den mening. När vi ger ett begrepp en viss
betydelse utesluter vi samtidigt andra konkurrerande betydelser. Men strävan efter enighet är
ett omöjligt projekt eftersom mening alltid är kontingent, det vill säga möjlig men inte
nödvändig. Hur dominerande en diskurs än är kommer finns det alltid alternativa
betydelsebildningar som hotar diskursen. Detta innebär att det alltid finns ett överflöd av
mening och att en diskurs aldrig kan vara slutgiltig (Laclau & Mouffe 1985:111).
Den konstituerande utsidan skapas med ekvivalenskedjor. I en ekvivalenskedja kopplas
vissa begrepp till varandra, och skapar en sorts ’helhet’. T.ex. kan begreppen ’nazism’ och
’kommunism’ kopplas samman och ge en positiv betydelse till begrepp som ’liberalism’ och
’demokrati’. Nazism och kommunism utgör då den konstituerande utsidan. Genom att
kopplas ihop med varandra och kontrasteras mot något annat, laddas begreppen med en
negativ betydelse och ’smittas’ av varandra. Upprepade artikulationer gör att orden
associeras till varandra. På detta sätt ger begreppen varandra mening, samtidigt som de
kontrasteras mot ’insidan’. (Winther Jörgensen & Phillips 2000:57f)
Begreppet interpellation används för att beskriva den process genom vilken
subjektspositioner konstrueras. Genom en interpellation konstruerar språket en social
position för individen. Ett exempel är det orangea kuvert som dyker upp på våra hallmattor
som interpellerar oss som konsumenter med rätt och skyldighet att ta ansvar för våra
pensionspengar.3 Genom att acceptera interpellationen som ’konsument’ och ’fondsparare’
accepterar vi också konsumismens och kapitalismens ideologi och oss själva som
konsumenter i denna kultur. Laclau & Mouffe menar att eftersom subjektspositioner är
samma sak som en position inom en viss diskurs, och diskurser aldrig är fullkomliga,
3
Exemplet är (något modifierat) hämtat från Winther Jörgensen & Phillips, 2000:22.
7
kommer det följaktligen alltid finnas motstridiga subjektspositioner (Laclau & Mouffe
1985:115). Ett subjekt kan aldrig bli ’helt’ utan kommer alltid att vara utsatt för motstridiga
interpellationer.
En interpellation är också en makthandling som på samma gång är produktiv och
begränsande. Med Judith Butlers ord: ”’Subjection’ signifies both the process of becoming
subordinated by power as well as the process of becoming a subject” (Butler 1997b:2). En
subjektifieringsprocess handlar alltså både om tillblivelse och om underkastelse. Det ’jag’
som interpelleras är beroende av denna makthandling för att kunna existera. Vi är beroende
av den ”diskurs vi aldrig valde” eftersom den samtidigt möjliggör vår existens (ibid.). Har vi
då någon frihet i förhållande till interpellationen? Butler menar att även om vi försöker vägra
interpellationen måste vi förhålla oss till den (Butler 1997a:33). Trots våra protester
’fungerar’ interpellationen eftersom vi i någon form måste svara på den.
Situerad kunskap
Självklart är det viktigare att framhålla att det dör hundratusentals kvinnor varje år för att de inte
har tillgång till preventivmedel och aborter, än att kvinnor ska få multipla orgasmer. Men det är
alltid de stora problemen som kommer i vägen för det sexuella frigörelseprojektet. … Det [känns]
nästan omoraliskt att ta upp tid för att prata om njutning i det offentliga utrymmet. (i Brink 2005)
Orden kommer från Josefin Brink, och kan väl ganska väl sammanfatta mina känslor inför
arbetet med den här uppsatsen (med skillnaden att jag inte riktigt tror på en sexuell
’frigörelse’). Det är väldigt svårt att säga något om kvinnor och (hetero)sexualitet utan att
samtidigt säga något om förtryck, maktlöshet och objektifiering. Det är väldigt svårt att prata
om problem med den offerposition som unga kvinnor tilldelas utan att samtidigt säga att
många faktiskt utnyttjas sexuellt och tvingas till saker de inte vill. Och att det är svårt att säga
a utan att säga b är kanske nödvändigt med tanke på de maktstrukturer som finns även inom
sexualiteten.
Därför vill jag betona att min uppsats inte är en argumentation för eller mot pornografi.
Jag tror inte att porrindustrin är en särskilt frigörande plats för kvinnor. Inte heller tror jag att
pornografi nödvändigtvis fungerar subversivt (även om jag inte utesluter att den skulle kunna
göra det). Däremot är jag intresserad av hur den ’normala’ sexualiteten konstrueras i debatten
om pornografins påverkan på ungdomar. Jag är alltså intresserad av talet om pornografi för
att det samtidigt säger något om normalitet. Pornografi kan använda sig av och befästa
8
heterosexuella normer om manlig och kvinnlig sexualitet, men ändå utdefinieras från den
sexuella normaliteten.
Jag vill alltså inte försöka kasta mig in i något slags svenskt ”Sex War”4 och ta ställning
för eller mot pornografi. Jag hoppas också att denna uppsats inte bara ska läsas som en
polemik mot radikalfeministisk teori, även om jag är kritisk mot delar av de analyser av
sexualitet som t.ex. Catharine MacKinnon gjort. Dessa analyser och teorier har förstås inte
formulerats i ett vakuum – med tanke på de hårda sexuella erfarenheter många kvinnor har är
det högst förståeligt att de har uppkommit. Jag menar inte att misogyna drag i vår kultur är
någon sorts illusion, eller att ojämlikheter mellan män och kvinnor inte existerar inom
sexualiteten. Vad jag däremot menar, är att den analys som gjorts av t.ex. MacKinnon skapar
exkluderingar och att det finns problem med att göra offerskap till den självklara
utgångspunkten för politik.
Foucault (1994a) säger i en intervju att han inte ägnar sig åt polemik eftersom det
befäster motsättningar och kräver homogenitet inom de grupper som positionerar sig mot
varandra. Polemik fungerar därför konserverande, och har aldrig gett upphov till några nya
tankar (Foucault 1994a:112-113). Foucault
menar att hans metod handlar om
problematisering:
It is true that my attitude isn’t a result if the form of critique that claims to be a methodical
examination in order to reject all possible solutions except for the one valid one. It is more on the
order of ”problematization” – which is to say, the development of a domain of acts, practices, and
thoughts that seem to me to pose problems for politics. (Foucault 1994: 114)
Foucault menar att ett alternativ till polemik, och ett alternativ till att argumentera för att alla
lösningar är felaktiga utom en enda, är att ställa problematiserande (och problematiska)
frågor. Min mening är inte heller att förkasta ett alternativ och ersätta det med något helt
annat, utan att istället ställa kritiska frågor till ett visst politiskt projekt.
I artikeln ’Situated Knowledges’ (1988) skriver Donna Haraway om det hon kallar för
”the god trick” inom vetenskapen: att tala från en position som på samma gång är ingenstans
och överallt, en position som ifrånsäger sig allt ansvar (Haraway 1988:256). Istället
förespråkar Haraway en situerad kunskap som tar ansvar för varifrån den talar, inte med hjälp
av skuldmedvetna bikter som ’jag är en vit, heterosexuell, medelklasskvinna’, men med
insikten att alla perspektiv och all kunskap är ofullständig. Det är alltså inte möjligt att hitta
4
Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet rådde stora motsättningar mellan amerikanska feminister,
framförallt gällande synen på pornografi, lesbisk S/M och butch/femme relationer. Detta kom att kallas ’Sex
Wars’. Se vidare i kapitlet ”Radikalfeminism och sexradikaler”, s. 13.
9
en sann förklaring. Att ett ofullständigt perspektiv är nödvändigt betyder att ingen kunskap
kan vara objektiv, och att det är viktigt med en insikt om varifrån kunskapen kommer. På
samma sätt är den kunskap som produceras i denna uppsats nödvändigtvis ofullständig, och
jag presenterar en berättelse utifrån ett perspektiv som inte gör anspråk på att vara
allmängiltig sanning.
Disposition
Analysen är uppdelad i tre delar. I den första vill jag diskutera hur problemet med unga och
sexualitet, framförallt pornografins påverkan på unga, artikuleras i offentlig politisk debatt.
Denna del kan ses som etablerandet av ett politiskt fält. I den andra delen vill jag diskutera
’lösningen’ i form av regeringens projekt mot sexualiseringen av det offentliga rummet. Dessa
två delar är dock inte på något sätt helt åtskilda. Det jag kallar ’lösningen’ är också en del av
problemformuleringen. De artikulationer som sker i ansökningarna möjliggörs snarare än
orsakas av den tidigare problemformuleringen. Det som framställs som en lösning också är en
del av etablerandet av en diskurs om sexualitet, unga och pornografi. ’Lösningen’ kan alltså
samtidigt sägas installera problemet retroaktivt. I den avslutande delen diskuterar jag vilka
förändringsmöjligheter som finns i detta politiska projekt. Vilka är gränserna för vad som blir
möjligt?
1. Teoretiska utgångspunkter
Utgångspunkten för denna uppsats finns inom den poststrukturalistiska feminismen, en långt
ifrån entydig kategori. På frågan ’vad är poststrukturalism?’ går det inte att ge ett svar, men en
gemensam utgångspunkt är ett ifrågasättande av kategorin ’kvinna’ som ett enhetligt subjekt.
Postkoloniala feminister och queerteoretiker har visat hur denna till synes oskyldiga kvinna
ofta i själva verket fungerat exkluderande för icke-vita och icke-heterosexuella kvinnor.
Judith Butler och Joan W. Scott skriver att poststrukturalism inte är en position utan snarare
en kritisk intervention som syftar till att undersöka och problematisera hur positioner
konstrueras
(Butler
&
Scott
1992:xiv).
Poststrukturalism
undersöker
vilka
exkluderingsmekanismer som är verksamma inom olika diskurser, vilka subjektspositioner
dessa diskurser möjliggör och omöjliggör. En långtgående dekonstruktionism och
10
antiessentialistisk teori har ibland framställts som ett hot mot feminismen, men Butler och
Scott vill istället framhålla den ’nytta’ feministisk teori kan dra av en sådan kris (ibid.:xiii).
Sexualitet
Foucault
”Imorgon skall vi ha ett fint könsliv” skriver Foucault i första kapitlet av Sexualitetens
historia, (Foucault 1976/2002:36). Den ironiska udden riktar sig mot vårt sätt att om och om
igen hävda att sexualiteten är förtryckt och att vår uppgift är att befria den. Därav den
utopiska önskan om ett nytt fint könsliv, fritt från förtryck och unken moral. Foucault vänder
sig mot denna ’förtryckets hypotes’ och frågar istället varför vi så ivrigt hävdar att
sexualiteten är förtryckt. Vilken funktion fyller talet om en förtryckt sexualitet och vilka
effekter får det?
Den gängse historieskrivningen berättar att fram till medeltiden hade vi en frigjord
sexualitet. Sedan kom det viktorianska mörkret, då allt tal om könet var strängt förbjudet.
Foucault menar istället att man aldrig talat så mycket om sexualitet som under den
viktorianska eran. Paradoxalt nog är det under denna period som den moderna vetenskapen
om sexualiteten växer fram (Foucault 1976/2002:71, se också Weeks 1989:18). Det är inte
så, betonar Foucault, att det råder en tystnad runt sexualiteten; snarare är det så att ett nytt
sätt att tala om könet växer fram. Läkarvetenskapen, psykiatrin och psykologin börjar allt
mer intressera sig för sexualiteten. Könspolitik handlar inte om stränga förbud, utan
”reglering av könslivet sker genom nyttigt och offentligt tal” (Foucault 1976/2002:50).
Kontrollen sker genom etablerandet av kunskap, inte förtryck.
Foucault ställer upp tre tvivel mot förtryckshypotesen: För det första, är det verkligen
så att det förtryckta könet är ett historiskt faktum? För det andra: är de maktmekanismer som
finns kring sexualiteten verkligen förtrycksmekanismer? Slutligen, kan det vara så att det
kritiska tal som riktas mot förtrycket är en del av samma maktmekanism eller diskurs om
sexualitet? (Foucault 1976/2002:39) Gemensamt för dessa tre tvivel är att de lyfter fram hur
talet om sexualiteten (även det ’positiva’ talet om att sexualiteten ska ’befrias’) utgör de
maktmekanismer som konstruerar sexualiteten. Foucault vill lyfta fram ett antiessentialistiskt förhållningssätt till sexualiteten, och menar att denna inte existerar utanför
vårt tal om den. Sexualiteten existerar inte före eller utom diskursen om den, redo att befrias
eller förtryckas:
11
Vad handlar det egentligen om i dessa strategier? Om en kamp mot sexualiteten? Eller om ett
bemödande att få kontroll över den? /…/ I själva verket handlar det om själva uppkomsten av den.
Man får nämligen inte uppfatta denna som något som är givet av naturen och som makten försöker
tämja, eller som ett undanskymt områden som vetandet steg för steg försöker upptäcka. (ibid.:114)
Istället för att fråga ’varför är sexualiteten förtryckt och hur ska vi befria den?’ vill Foucault
undersöka varför vi talar om sexualiteten som förtryckt och vilka makteffekter detta tal får.
Den moderna önskan att ’befria’ sexualiteten står inte heller i motsatsförhållande till den
viktorianska eran utan båda kan ses som ett sätt att genom tal och tystnad konstruera och
kontrollera sexualiteten (ibid.:52). Foucault lyfter fram denna spänning mellan det sagda och
det osagda. Även ett förbud mot att tala om sexualiteten gör det till ’hemligheten framför
andra’, till det som diskursen kretsar kring. En plats som de franska pojkskolorna, där
sexualiteten på ytan verkar osynlig, är i själva verket strukturerad kring sexuell kontroll:
sovsalarnas utformning, avståndet mellan sängarna, hur badrummen är placerade, är allt ett
sätt att kontrollera sexualitet – utan att prata om den. Tystnaderna och det som inte sägs är
därför lika viktigt som det som uttalas. (ibid.:52)
Det som är signifikant för den scientia sexualis5 som växer fram i västerlandet under
17-1800-talet är inte att den ensidigt förtrycker sexualiteten, utan att den talar om
sexualiteten från en mängd olika punkter. Det är inte en diskurs om sexualiteten, utan en
mångfald diskurser: medicinsk, psykologisk, pedagogisk, biologisk etc. Alla vill de kartlägga
sexualiteten och säga sanningen om den. Samtidigt som sexualiteten blir en fråga för
vetenskapen sker en typologisering av sexuella avvikare. Tidigare hade äktenskapsbrott,
incest, samkönad sexualitet betraktats som samma omoraliska gärning men nu blir de vitt
skilda företeelser som knyts till olika personlighetstyper. Under 1800-talet blir de sexuella
avvikarna mindre och mindre en fråga för lagen och straffet och mer och mer en fråga för
läkarna, psykologerna och botandet.
Kontrollen av sexualiteten ligger i etablerandet av detta nya vetande om sexualiteten.
Denna kunskap kan förstås som en makthandling som bestämmer vilka sanningar om
sexualiteten som blir möjliga. Hos Foucault finns ett starkt samband mellan kunskap och
makt. Själva titeln på den första delen i trilogin Sexualitetens historia, Viljan att veta, handlar
också om en vilja till makt. De kunskaper som etableras i talet om sexualiteten är en del av
det makt-vetande system som växer fram runt sexualiteten
5
Foucault menar att den scientia sexualis, vetenskapen om sexualiteten, delvis ersätter ars erotica som förstod
njutningen som en väg till sanningen.
12
Foucaults anti-essentiella hållning är en utgångspunkt även för denna uppsats. Liksom
Foucault menar jag att sexualiteten inte existerar utanför talet om den. Jag vill också betona
att kunskap och omsorg kan förstås som en form av makt och kontroll. Det ”nyttiga och
offentliga tal” Foucault skriver om är närvarande i omsorgen om flickan och den unga
kvinnans sexualitet. Jag vill också särskilt betona det tredje tvivel Foucault ställer upp mot
förtryckshypotesen – om det inte är så att det kritiska talet om den förtryckta sexualiteten är
en del av samma maktmekanismer eller diskurs om sexualitet, snarare än ett motstånd
formulerat utanför diskursen. I sammanhanget för denna uppsats handlar det framförallt om
att vi är förtryckta av den patriarkala sexualiteten och av pornografin, men mekanikerna
påminner om varandra. Det tal som riktas mot förtrycket blir också en del av konstruktionen
av sexualiteten.
Radikalfeminism och sexradikaler
”There is feminism and there’s fucking.”
Repliken från den kanadensiska filmen ”A winter Tan” (i Segal 1997:77) belyser det
komplicerade förhållandet mellan heterosexuell njutning (för det är kvinnors ’fucking’ med
män som åsyftas) och feminism. Står ’fucking’ och ’feminism’ verkligen i ett antagonistiskt,
ömsesidigt uteslutande, förhållande till varandra? Denna något dystra syn på heterosexualitet
har ifrågasatts av en rad feminister som istället menar att feminismen både måste ta hänsyn
till den potentiella faran och njutningen som sexualitet innebär för kvinnor.
En av de viktigaste texterna för den sexradikala feminismen är Gayle Rubins ”Thinking
Sex” från 1984 (se också Weeks 1989:308, Butler 1994/2005), där hon diskuterar varför
feminismen är ett otillräckligt ramverk för att utveckla en teori kring sexualitet. Texten
publicerades ursprungligen i antologin Pleasure and Danger: Exploring Female Sexuality
(red. Vance 1984) som gavs ut efter ”The Barnard Conference on Sexuality” 1982, där
feminister samlats för att diskutera sexualitet utifrån nya perspektiv. Målet var att utforma
nya sätt att tänka kring sexualitet som både kunde ta hänsyn till den njutning och den
potentiella fara som sex innebär för kvinnor. Carol Vance, redaktör för antologin, beskriver i
förordet hur polariserad den amerikanska debatten var mellan anti-pornografi rörelsen och
deltagarna vid konferensen. Pornografimotståndarna menade att de blivit exkluderade när
denna feministiska konferens skulle organiseras, medan deras motståndare menade att de
ändå dominerade den offentliga debatten, med stöd den kristna högern och ’moral majority’
(Wilson 1983). När konferensen väl blev av samlades pornografimotståndare utanför lokalen
13
och delade ut kritiska flygblad till deltagarna. Motsättningarna under denna period (sent
1970-tal och tidigt 1980-tal) har kommit att kallas för ”Sex Wars”. Många feminister
opponerade sig emot den politik som förespråkades av t.ex. Catharine MacKinnon och
Andrea Dworkin som man menade innebar en stigmatisering av ’avvikande’ sexuella
beteenden (se förutom Rubin t.ex. Ellis m.fl., Rodgerson m.fl. och Segal i Feminist Review
no 36, 1990).
”Thinking Sex” skrevs alltså i ett sammanhang där motsättningarna mellan olika
feministiska falanger var stort. Rubins text är också en uppgörelse med den feministiska teori
och politik som kanske främst förknippats med MacKinnons arbeten.6 För MacKinnon
härstammar kvinnors underordning ur sexualiteten och pornografi ses som det yttersta
uttryck för mäns kvinnoförtryck. MacKinnon menar att könsmaktordningen är härledd ur
sexualiteten. Manlig dominans handlar om sexualitet och överordning är den manliga
sexualitetens drivkraft (MacKinnon 1989:127). En sexualitetsteori kan för MacKinnon kallas
feministisk i den utsträckning den behandlar sexualitet som en social konstruktion
formulerad av manlig makt: ”defined by men, forced on women, and constitutive of the
meaning of gender” (MacKinnon 1989:128). Sexualitet är alltså, för MacKinnon,
konstituerande för genus. Grunden för den feministiska maktanalysen ligger i sexualiteten:
[Feminism] has a theory of power: sexuality is gendered as gender is sexualized. Male and female
are created through the erotization of dominance and submission. The man/woman difference and
the dominance/submission dynamic difference each other. This is the social meaning of sex and
the distinctively feminist account of gender equality. (MacKinnon 1983:635)
MacKinnon kritiserar också deltagarna vid ”The Barnard Conference on Sexuality” som ville
fokusera på ”hur kvinnor förhandlar sexuell njutning” (MacKinnon 1989:134). MacKinnon
svarar: ”As if ’negotiation’ is a form of freedom. As if pleasure and how to get it, rather than
dominance and how to end it, is the ’overall’ issue sexuality presents feminism. As if women
do just need a good fuck.” (ibid., min kursiv).
Rubin menar att radikalfeminismen är oförmögen att förklara förtrycket av sexuella
minoriteter. Inspirerad av Foucault handlar Rubins intresse för sexualitet och makt mer om
normalt-onormalt än överordning-underordning7. Inom radikalfeminismen har den sexuella
6
I en intervju med Judith Butler påpekar Rubin att ’Thinking Sex’ inte var menad som ett angrepp på
feminismen, och att hon påbörjade arbetet med artikeln innan hon var bekant med MacKinnons arbeten.
Däremot ville hon inkludera sexualitet på ”the grand list of social stratifications” och ifrågasätta ortodoxa
tendenser inom feministisk teori som såg kön/genus som en överordnad förklaringsmodell. (Rubin, 1994:90-91)
7
Rubin visar hur sexuella minoriteter diskriminerats och förtryckts. Även i distinktionen normalt-onormalt
finns förstås ett hierarkiskt förhållande. Att jag skriver att Rubin inte främst intresserar sig för över-
14
hierarkin med det heterosexuella monogama parförhållandet visserligen ifrågasatts, men kvar
på botten är de välbekanta ’avvikarna’: sexsäljarna (och köparna), pornografi, s/m och sex
mellan generationer. Rubin menar också att vårt samhälle, och stora delar av feminismen, har
en fundamentalt negativ inställning till sex: ”Sex is presumed guilty until proven innocent”
(Rubin 1984/1993:11). Denna sexnegativitet tar sig uttryck i att alla sexuella praktiker måste
legitimeras (av kärlek, äktenskap, reproduktion) för att inte bli misstänkliggjorda. Sex i sig är
inte legitimt (ibid.:11). Till skillnad från MacKinnon menar Rubin att det är nödvändigt att
göra en analytisk åtskillnad mellan sexualitet och genus. Dessutom kan inte feminismen ha
ensamrätt på att teoretisera kring sexualitet. Istället efterfrågar Rubin en autonom teori om
sexualitet, åtminstone tillsvidare. ”I det långa loppet måste feminismens kritik av
genushierarkier inkluderas i en radikal sexteori” skriver Rubin – men först måste en
självständig sexualitetsteori utvecklas (ibid.)
Rubin inkluderar sex för pengar och mellan generationer i de sexuella praktiker som
förtrycks. Hon menar att så länge det är frivilligt ska inte samhället ha något att anmärka.
Detta väcker en del frågor. Är det, utifrån Rubin, inte möjligt att ta avstånd från t.ex.
pedofili? Är begreppet ’frivillighet’ underproblematiserat? Rubin vill inte fördöma några
sexuella praktiker som sker i samtycke. Jag tror att det är viktigt att läsa ”Thinking Sex” i sitt
historiska sammanhang, när motståndet mellan pornografimotståndare och sexradikaler var
stort, och praktiker som butch/femme-relationer fördömdes från feministiskt håll. Rubin vill
inte dra en gräns mellan det acceptabla och det oacceptabla och på det sättet fortsätta
stigmatisera vissa sexuella praktiker. Istället drar Rubin gränsen vid ’frivillighet’, ett begrepp
som kan problematiseras. Däremot menar Rubin inte att kvinnor bara behöver ”a good fuck”,
eller att feminismen inte längre skulle ha något att säga om sexualitet.
Att Rubin analytiskt vill separera genus och sexualitet har ibland lästs som att hon
tycker att feminismen inte bör syssla med att analysera och teoretisera kring sexualitet. Judith
Butler lyfter istället fram hur avsikten med Rubins artikel är att argumentera mot feministiska
positioner som betraktar genus som härlett från sexualitet. Om man förstår åtskillnaden
mellan genus och sexualitet som ett sätt att oppositionera sig mot de feministiska teorier där
sexualitet och sexuell dominans framställs ”som det fält där genuspositioner skapas och
förstärks längs en axel av dominans och underkastelse” blir Rubins distinktion meningsfull
(Butler 1994/2005:145). Problemet med att separera feminism och sexualitetsstudier från
underordning betyder inte att hon inte är intresserad av makt. Däremot är denna makt inte statisk och hårt
knuten till genuspositioner.
15
varandra är också att denna åtskillnad blir ett sätt att osynliggöra de feministiska positioner
som argumenterat för sexuell frihet för kvinnor. Butler skriver att det stora genomslaget hos
anti-pornografi rörelsen med sina krav på censur har lett till att ’feminism’ kommit att
förknippas med en ”statsallierad regulativ makt över sexualitet” (Butler 1994/2005:149). Ett
resultat av detta är att de feministiska positioner som är skeptiska mot en sådan regulativ
makt, och istället betonar en stark allians med sexuella minoriteter, framstår som ‘antifeministiska’. (ibid.)
Den sexradikala traditionen har också vänt sig mot den viktimiseringsdiskurs som finns
representerad hos MacKinnon där manligt och kvinnligt är positioner hårt knutna till överoch underordning. I ett sådant sammanhang är kvinnor determinerade till sexuell
underordning och oförmögna till sexuell njutning. Donna Haraway menar att MacKinnons
ontologi leder till att kvinnor inte kan existera annat än som objekt för mäns begär.
Ironically, MacKinnon’s ‘ontology’ constructs a non-subject, a non-being. Another’s desire, not
the self’s labour, is the origin of ‘woman’. She therefore develops a theory of consciousness that
enforces what can count as ‘women’s’ experience - anything that names sexual violation, indeed,
sex itself as far as ‘women’ can be concerned. Feminist practice is the construction of this form of
consciousness; that is, the self-knowledge of a self-who-is-not. (Haraway 1991:159)
MacKinnon betonar (liksom Rubin, Butler och Foucault) att sexualiteten är helt igenom
konstruerad, men de hårda ramar inom vilka den konstrueras leder ändå till determinism.
Som jag ska återkomma till senare är denna sexuella determinism också signifikant för
diskursen om ’sexualiseringen av det offentliga rummet’.
Både Rubin och Foucault betonar att det inte finns någon sexualitet bortom existerande
maktrelationer. Istället menar de att sexualiteten alltid är konstruerad inom rådande diskurser
och maktförhållanden. Detta betyder emellertid inte att sexualitet är determinerad. ”If
sexuality is culturally constructed within existing power relations, then the postulation of a
normative sexuality that is ’before,’ ’outside,’ or ‘beyond’ power is a cultural impossibility
and a impractibale dream, one that postpones the concrete and contemporary task of
rethinking subversive possibilities for sexuality and identity within the terms of power itself.”
(Butler 1990/1999: 40, min kursiv.) Butler påpekar att detta inte innebär att okritiskt
reproducera maktförhållanden, utan att om-använda sig av välbekanta tecken på nya sätt.
Butler menar att det är fruktlöst att förstå kulturella konstruktioner som antingen fri vilja eller
determinism. Feminismens uppgift är istället att utforska vilka subversiva repetitioner dessa
konstruktioner möjliggör (ibid.:188).
En fråga som väcks i samband med regeringens projekt mot ’sexualiseringen av det
offentliga rummet’ är hur begreppet ’sexualisering’ egentligen ska förstås? Är det så att
16
själva ordet betyder ”bilder som underordnar kvinnor och män” så att underordningen är
inbakad i själva definitionen? Eller är det så att man förutsätter att bilder av sex alltid
kommer att förtrycka kvinnor, eftersom kvinnor alltid redan är (sexuellt) underordnade män?
Är det skildringar av sex överhuvudtaget som är problemet eller är det stereotypa eller
förtryckande skildringar? Kan man då tänka sig sexualiserade uttryck som inte underordnar
kvinnor (och som därmed inte är problematiska)? Dessa frågor handlar också om kopplingen
mellan genus och sexualitet, om determinism och om möjligheten för en kvinnlig sexualitet
som inte är knuten till underordning. Utifrån MacKinnon blir det svårt att förstå hur bilder av
sexualitet kan göra något annat än att underordna kvinnor. Om kvinnoförtryck är härlett från
sexualitet kommer sexualitet också alltid att underordna kvinnan.
Identitetspolitik och moralism
Foucaults tes om att motstånd alltid sker på maktens villkor utgör en utgångspunkt för
statsvetaren Wendy Browns kritik av samtida identitetspolitiska projekt. Brown menar att
politiska projekt med emancipatoriska och demokratiska avsikter ofta på ett problematiskt sätt
kommer att spegla de maktförhållanden de säger sig vilja motverka (Brown 1995:3). Ett
exempel är feministisk antipornografipolitik som menar att genus är konstituerat av sexualitet
och att pornografi är det yttersta uttrycket för manlig dominans. En sådan läsning av
pornografi som ’sanningen’ om könet ontologiserar kvinnor som alltid maktlösa och män som
alltid potentiella våldtäktsmän (ibid.:170). Dessutom, om kvinnor bara existerar som någon
vars sexualitet existerar för någon annan (en man) blir sexualitet alltid heterosexualitet. ”If
gender is sexuality, and women are sex for men, then, for example, lesbian sexuality doesn’t
exist, is sex for men, or imitates heterosexuality – all of which are indeed tropes of lesbian
representaion in straight male porn as well as MacKinnon’s account of lesbianism.” (Brown
ibid. 89) Antipornografipolitiken blir alltså en ofrivillig spegel av den pornografi den
kritiserar.
Brown analyserar också de viktimiseringstendenser som finns i identitetspolitiska
projekt. Utan att förminska eller relativisera de sammanhang som format en sådan politik
frågar hon sig hur ’offerskap’ och ’skada’ har blivit den nästan enda möjliga positionen att
ställa politiska krav från. Brown menar att det finns en tendens att moralisera istället för att
föra fram politiska argument, och att sträva efter statligt skydd och upprättelse snarare än
frihet. I kraven på lagar mot ’hate-speech’ och trakasserier mot identitetsbaserade grupper
finns en kritik av liberalismens frihetsbegrepp som är förståelig. Samtidigt riskerar viljan att
17
ersätta abstrakta formuleringar om jämlikhet och frihet med erkännande och skydd att skriva
in identiteten som ’skadad’ i lagen. Brown frågar: ”Might such protection codify within the
law the very powerlessness it aims to redress?” (ibid.:21). Fixeringen vid offerskap och
upprättelse leder till moralism, som Brown ser som en sorts antipolitik. Moralismen är mer
intresserad av att leta fortsatta bevis för underordning än att söka verkliga politiska alternativ.
Bakgrund och angränsande forskning
Internationellt sett har feministisk teori och praktik varit mer intresserad av frågor om
sexualitet än i Sverige. De så kallade Sex Wars som rasat i USA och England har inte på
samma sätt nått Sverige (Lorentzi 1998). Lena Lennerhed skriver i Frihet att njuta (1994) att
i den ’sexuella revolution’ som ägde rum under tidigt 1960-tal var inte kvinnor närvarande i
lika hög utsträckning som männen. De idéer om sexuell frihet som formulerades under tidigt
1960-tal i Sverige kom framförallt från unga liberala män. Däremot menar Lennerhed att
motsättningen mellan ’sexuell frigörelse’ och kvinnofrigörelse ofta överdrivits och att man
endast fokuserat på frigörelsens negativa sidor (Lennerhed 1994: 233-237). Lennerhed menar
också att svensk feminism historiskt sett varit försiktig med att tala om sex, och att man när
man ändå gjort det i hög grad fokuserat på sexualitetens negativa sidor. Kanske har
avsaknaden av en konflikt inom feminismen i likhet med Sex Wars gjort att ett alternativ till
den radikalfeministiska analysen av sexualitet inte formulerats förrän i och med queerteorins
intåg (Kulick 2005). Socialantropologen Don Kulick, som brukar nämnas som en av dem
som introducerade queerteorin i Sverige, menar att den sexkritik som internationellt brukar
förknippas med Catharine MacKinnon och Andrea Dworkin i Sverige etablerats som en
hegemonisk statsfeminism (Kulick 2005:81).
Kulick har också diskuterat hur attityden till sex i Sverige generellt sett är positiv och
att sex mellan ogifta och tonårssex inte fördöms. Men, för att sex ska vara bra måste det vara
’god’ sex. ”[D]et måste röra sig om socialt godkända, ömsesidigt tillfredsställande relationer
mellan två (bara två) vuxna eller unga som är mer eller mindre exakt socialt jämlika.”
(Kulick 2005:76) Praktiker som avviker från denna norm – anonyma möten på bastuklubbar
eller i parker, s/m rollspel, gruppsex8 – väcker en oro för övergrepp eller exploatering som
staten känner sig manad att bemöta.
8
I en debattartikel i Dagens Nyheter (1997-09-09) föreslår faktiskt advokaten Eva Hagström, efter ett
uppmärksammat våldtäktsmål där förövarna gått fria, att sex med flera män samtidigt ska förbjudas: ”De allra
18
Queerperspektivet har haft ganska lite inflytande inom statvetenskapen jämfört med
andra discipliner (Dahl 2005). De studier som behandlar kropp och sexualitet, fokuserar
framförallt på hur underordning, snarare än normalitet, upprätthålls (Åse 2000, Wendt Höjer
2002). För att hitta svenska queerteoretiska arbeten får man går utanför statsvetenskapen (se
t.ex. Kulick 2005, Ambjörnsson 2004). I Begärets lagar (2005a) undersöker historikern Sara
Edenheim heteronormativitet i statliga offentliga utredningar från 1930-talet och framåt
Edenheim undersöker vad som utesluts i utredningarna, hur det avvikande benämns och
varför det benämns på detta sätt. Utifrån Wendy Brown menar Edenheim att den
identitetspolitik som förts i jämlikhetens namn försvårar för en politik som inte utgår från
enhetliga, cementerande och heteronormativa subjekt (Edenheim 2005a:239).
2. Ungdom och sexualitet som politiskt problem
Frågan om pornografins negativa inverkan på ungas sexualitet är central för talet om
’sexualiseringen av det offentliga rummet’. Den tas upp i flera av ansökningarna och inom
ramen
för
’sexualiseringen
av
det
offentliga
rummet’
finansierar
man
även
forskningsprojektet ”Unga, kön och pornografi i Norden” som handlar om hur
pornografikonsumtion påverkar synen på kön och sexualitet. Frågan har emellertid
diskuterats tidigare. Under slutet av 90-talet uppmärksammades det i media att unga kvinnor
sökte sig till ungdomsmottagningar med skador efter analsex. Man menade att jämnåriga
pojkar blivit inspirerade till att testa detta efter att ha tittat på pornografi. Larmet fick stort
genomslag i media, bl.a. tillfrågades Carl Bildt i en intervju i P3 inför valet vad han tyckte
om analsex (han blev mycket upprörd av frågan). Vid ungefär samma tid visades
dokumentären Shocking truth som granskade de porrfilmer som sändes på svensk kabel-tv.
Filmen tillsammans med analsex-larmet ledde till en debatt med ett bitvis väldigt uppskruvat
tonläge. En artikel i Expressen hade t.ex. rubriken ”Du kan få cancer av analsex” (Svensson
1997) och i en annan artikel i samma tidning kunde man ett år senare läsa: ”Vem vågar säga
[till unga kvinnor] att analsex är ett avvikande beteende som du aldrig någonsin i livet
behöver ställa upp på?” (Svensson 1998). En barnmorska på RFSU som citeras i
flesta kvinnor vill absolut inte ha samlag med olika män på löpande band. … [Pojkarna] kanske för egen del
inte alls skulle ha något emot att ha samlag med tre kvinnor på raken, om de bara orkade, och de kan inbilla sig
att kvinnor tänker likadant.” Hur illa man än tycker om rättsväsendets behandling av våldtagna kvinnor verkar
inte ett förbud mot gruppsex som rätt väg att gå.
19
Folkhälsoinstitutets rapport Ungdomar och sexualitet menar dock att hon och hennes
kollegor inte kände igen sig i medierapporteringen om skador efter analt samlag (2000:45).
I talet om ungdomar och sexualitet är det framförallt tre teman som framträder: att
vuxenvärlden har ett särskilt ansvar att forma ungdomens sexualitet, att pornografi inte har
med sexualitet att göra och omsorgen om den unga kvinnan. I denna första del av min analys
ska jag diskutera dessa tre teman.
’Pedagogiseringen av ungdomens kön’
I Sexualitetens historia diskuterar Foucault hur barnet blir föremål för en särskild
uppmärksamhet i den scientia sexualis som växer fram. Barnets sexualitet ses som ömtålig
och i behov av fostran. Foucault kallar detta pedagogiseringen av barnets kön: ”barnen
definieras som ’försexuella’ varelser, utanför könet men ändå i det, på en farlig gränslinje;
föräldrarna, familjerna, lärarna, läkarna, och senare psykologerna bör ta hand om och noga
övervaka detta värdefulla och riskabla, farliga och utsatta sexuella frö” (Foucault 1976/2002:
113, se också Weeks 1981/1989:48). Framförallt var det onanin som ansågs fördärva barnets
sexualitet.
I diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet har pornografin (i sällskap
med ’media’ och ’internet’) ersatt onanins plats som det största hotet mot ungdomens
sexualitet. Det är inte de små barnen utan ungdomen som är i fokus för omsorgen, men synen
på sexualitet som en kraft vars utveckling måste övervakas finns kvar. Ungdomens sexuella
utveckling står i fokus för mycken politisk oro i diskursen om sexualiseringen av det
offentliga rummet. Det framhålls på flera ställen att vuxenvärlden måste hjälpa ungdomar i
deras sexuella utveckling:
Sexualiteten är en av människans starkaste drivkrafter och ett av de svåraste områdena när det
gäller att gå från barndom till vuxenvärld. Hur ska ungdomar på väg att finna sin egen sexuella
identitet hitta rätt i spänningsfältet mellan de egna känslorna och den mediala snårskog där
mannen ofta framställs som alltid potent och villig och kvinnan alltid redo för vem som helst, när
som helst och hur som helst? (Motion 2003/04:So568, mp)
Sexualiteten framstår som en inneboende kraft som sedan möter bilder och uppfattningar som
påverkar den. De egna känslorna, och den egna sexuella drivkraften, hotas av en ’medial
snårskog’. Liksom hos Foucault är det vuxenvärldens uppgift att hjälpa ungdomen till en
’god’ sexualitet.
Vuxenvärlden har ansvar för att, genom goda förebilder, forma ungas attityder till det motsatta
könet. Närhet, sexualitet och kärlek är viktiga ingredienser i ett bra vuxenliv. /…/ Ansvaret för att
20
forma unga människors attityder till sex med det motsatta könet får inte svikas. Dagens mer
avspända förhållande till sex och att alltfler av dagens ungdomar gör egna sexuella vägval är att
välkomna. Men det finns också avigsidor som behöver belysas. Porrindustrins sociala följder och
påverkan av attityder är en av de frågor som behöver granskas och diskuteras. (Motion
1999/2000:So352, s)
Det är alltså vuxenvärldens uppgift är att forma unga människors attityder till sex.
Pedagogiseringen är en uppgift som inte får svikas, och den rätta attityden verkar vara att
sexualitet sker inom ramen för både ’närhet’ och ’kärlek’ - och med det motsatta könet. I
detta uttalande finns också ett antagande om att alla sexuella kontakter och kärleksrelationer
sker mellan man och kvinna. De ”egna sexuella vägval” som ungdomar gör är fortfarande
heterosexuella.
Detta heteronormativa fostransprojekt hotas även här av pornografin. Den (antaget)
ökade sexuella friheten framstår också som både ett löfte och ett hot. Den ’sexuella
frigörelsen’ blir som en Pandoras ask – när vi väl öppnar locket vet vi inget om de otäckheter
som ska flyga ut. Uppfattningen om att den sexuella frigörelsen var nödvändig men nu har
gått för långt är återkommande. Den alltför stora friheten har lett till ofrihet, och sexualiteten
är idag förtryckt av pornografin och patriarkatet. Att sexualiteten idag är förtryckt (av
pornografin) leder tillbaka till ett av de tvivel Foucault riktade mot ’förtryckshypotesen’,
nämligen att talet om sexualiteten som i behov av att befrias är en del av samma
maktmekanismer eller diskurs som formar sexualiteten. Talet om sexualiteten som hindrad av
den känslolösa pornografin kopplar samtidigt ihop sexualiteten med kärlek.
Medierapporteringen om analsex tillsammans med dokumentären ’Shocking truth’
ledde som sagt till en debatt om pornografins påverkan på ungdomars sexliv. Frågan
diskuterades vid ett flertal tillfällen i riksdagen och gällde framförallt hur man kunde stärka
sexualundervisningen i skolan och om ett förbud mot pornografi var nödvändigt. I en
riksdagsdebatt efter ’Shocking truth’ ger centerpartisten Birgitta Sellén förslag på hur
pornografins påverkan kan minskas genom att stärka sexualundervisningen i skolan:
Eleverna ska bli medvetna om att porr inte har med verklighetens sexliv att göra. Eleverna ska lära
sig skillnaden mellan porr, erotik och sex. Eleverna ska förstå att sex utan kärlek och ömhet oftast
är negativt. /…/ Vi ska lära våra ungdomar att sex är en kärleksyttring som ska vara fin och bestå
av ömsesidig respekt för varandra. (Protokoll 1999/2000:72, s. 10)
Uppmaningen är otvetydig: eleverna ska lära sig att sex är en kärleksyttring som har med
kärlek att göra. Oron är stor för att ungdomar inte ska förstå vad sexualitet egentligen är, och
vuxenvärlden känner sig manad att överföra den ’rätta kunskapen’ till kommande
generationer. Det som sker är just en ’pedagogisering’ av det unga kön som både är utanför
21
sexualiteten och i den. Ungdomar konstrueras som sexuella varelser som samtidigt befinner
sig utanför sexualiteten, eftersom de inte har förstått vad den verkligen handlar om.
’Känslor’ är det som kanske mer än något annat kännetecknar den goda sexualiteten:
Dagens porrfilmer förleder ungdomar till större sexuell nyfikenhet och större sexuella krav på
varandra. Filmerna visar olika former av oral- och analsex. Känslomässig avstängning leder till
könlösa, mekaniska övningar, som är milslångt skilda från kärlek. (Motion 2001/02:K232, kd)
”Sexuell nyfikenhet” verkar här bara negativt. För att återigen koppla till Foucault och
pedagogiseringen av barnets kön finns det både i detta och det tidigare citatet en uppfattning
om att sexualiteten behöver fostras. Porrfilmerna är problematiska eftersom de ger fel bild av
vad sexualitet egentligen är – något som på samma gång konstruerar en normativ sexualitet.
Porrfilmerna ’förleder’ ungdomarna bort från kärleken mot ’könlösa, mekaniska övningar’
som inte har med kärlek att göra.
Pornografi v/s sexualitet
Ett av projekten inom ramen för regeringens satsning på sexualiseringen är ett samnordiskt
projekt kallat Unga, kön och pornografi i Norden som ska undersöka hur ungdomars
könsuppfattning och syn på sexualitet påverkas av pornografi. Bakgrunden är att pornografin
idag antas bre ut sig i det offentliga rummet. Som det formuleras i regeringens handlingsplan
för mandatperioden 2002-2006: ”Det som tidigare var svårt att hitta … är nu svårt att värja
sig mot” (Skr. 2002/03:140 under rubriken ”Sexualiseringen av det offentliga rummet, s. 13).
I tidskriften NIKK magasin9 skriver projektledarna Susanne V. Knudsen och Anette Dina
Sörensen om hur pornografins språk breder ut sig i masskulturen. Sörensen, som också deltog
vid den hearing regeringen anordnade på temat ’sexualisering’, kallar detta för
’pornofieringen’ av det offentliga rummet.10 Under rubriken ”Pornography versus Sexuality”
beskriver författarna skillnaden mellan å ena sidan de normer rörande sexualitet som
utvecklats i de nordiska länderna och å andra sidan pornografi:
Regardless of the way we interpret the representations of power and gender in pornography, these
representations serious deviate from the norms and values that for the last thirty years have
dominated the Nordic countries, with their concern for gender equality /…/ This discrepancy
between the fiction of pornography and contemporary social norms and values also applies on a
more overall level to depictions showing the nature of sexuality. Though sexual preferences may
vary according to the pornographic genre /…/ pornography mainly depicts sex between
anonymous people, who are complete strangers. The identity of these people is deemed irrelevant;
9 NIKK står för nordisk institutt for kvinne- og kjönnsforskning.
10 Begreppet ’pornofiering’ används ibland synonymt med ’sexualisering’, se t.ex. i prop. 2005/06:155, s. 35
22
the fantasy depicts a brief, non-binding encounter between two or more strangers, an encounter
that does not subsequently result in a more permanent relationship. /…/ [T]he concept of
‘foreplay’ and ‘post-coital relaxation’, which within the culture of sexuality are considered norms
of ‘good sex’ are toned down or non-existent in hard-core pornography. (Sörensen & Knudsen
2004:6-7)
Av citatet kan man utläsa följande: pornografi är inte förenligt med nordiska värderingar
kring jämställdhet och sexualitet eftersom den avbildar sexuella möten som (1) sker mellan
främlingar (2) inte leder till ett varaktigt förhållande (3) inte innehåller ’känslor’ (4) saknar
förspel och ’post-coital’ avslappning.
I citatet från NIKK blir den goda sexualiteten också en del av en nordisk identitet.
Feministiska teorier om nationalitet har visat hur nationens gränser ofta är genusfierade och
sexualiserade. Metaforer som ’Moder Svea’ och beskrivningen av en invasion som ’en
våldtäkt’ skapar en bild av nationen som en kvinna som kan ’intas’ (Bredström 2003:194).
När USA bombade Afghanistan angavs som ett av skälen att man skulle befria kvinnorna
från förtrycket. Kvinnan gjordes här till en symbol för nationen. I en svensk kontext har man
också visat hur jämställdhet mellan kvinnor och män görs till en central del av den svenska
nationella identiteten (de los Reyes 1998). Idén om den svenska jämställdheten fungerar
exkluderande i t.ex. talet om hedersmord och efter uppmärksammade våldtäkts fall har de
invandrade förövarnas brott diskuterats i termer av ’kultur’, istället för individuella orsaker
vilket ofta är fallet när våldtäktsmannen är ’svensk’ (Bredström 2003:185). Den andre
mannens sexualitet framställs som ett hot mot svenska värderingar kring sexualitet. I citatet
från NIKK knyter man an till en sådan kulturaliserad eller etnifierad diskurs om sexualitet.
Genom att hänföra den ’goda sexualiteten’ (som alltså är motsatsen till pornografi) till
’nordiska värderingar’ kulturaliseras sexualiteten, och den goda sexualiteten kodas som just
nordisk.
Mycket av talet om pornografi kretsar kring rädslan att ungdomar ska få fel kunskaper
om vad sex egentligen är. Som Ewa Larsson (mp) säger i samma debatt:
Hur påverkar de pornografiska filmerna våra ungdomar, som själva kanske har en ytterst
begränsad erfarenhet av sex? Vilken bild av kärlek får de? Vi vet att det är många unga killar och
tjejer som ser på porrfilmer i dag. Det är också många unga kvinnor som vittnar om att killarna har
blivit inspirerade av de pornografiska filmerna och vill testa t.ex. analsex. Pornografiska filmer
handlar om att ge en falsk sexualupplysning, en helt felaktig bild av vad som är sexualitet. En
modern pornografisk film är som en förvriden vittnesvideo där kvinnor och män i rasande tempo
utför ett antal ställningar mer eller mindre akrobatiskt till hårddunkande musik och aggressiva rop.
(Protokoll 1999/2000:72, s. 4, min kursiv)
Pornografin ger alltså en ’falsk’, ’felaktig’ och ’förvriden’ bild av vad sexualitet verkligen är.
Yttranden som ’sex är inte som på porrfilm’ och ’porr är inte sex’ gör inte bara porr till dåligt
sex utan ’icke-sex’, en aktivitet som egentligen inte har med sex att göra. Att pornografi ”ger
23
en helt felaktig bild av vad som är sexualitet” verkar både handla om att sex inte borde vara
som porr och att det inte är som porr.
I diskursen om ’sexualisering’ fungerar pornografin som den konstituerande utsidan för
sexualiteten. Genom att säga att sex inte är porr reducerar man samtidigt vilka sexuella
handlingar som blir begripliga som just sex. Pornografin blir ett hot mot sexualitetens
’naturlighet’. ’Sexualiseringen av det offentliga rummet’ blir därför inte bara ett hot mot den
unga flickan utan också mot sexualiteten självt. När ’pornografi’ och ’sexualisering’
konstrueras som något som egentligen inte har med sex att göra återskapas samtidigt
’sexualitet’ som något naturligt och redan existerande utanför diskurser om sex och
sexualitet. Pornografi är dåligt eftersom det är en onaturlig och overklig version av sex.11
Begreppen ’sexualitet’ och ’pornografi’ står alltså i ett ambivalent förhållande till
varandra. Pornografi utdefinieras inte bara från den ’goda’ sexualiteten utan också från
sexualiteten överhuvudtaget. Att pornografi inte har med sex att göra och att pornografi ger
en falsk bild av sexualitet återskapar sexualiteten som alltid god och pornografin som alltid
dålig. Som ett av problemen med pornografi framstår just dess brist på naturlighet. Genom att
säga att pornografi är känslolöst och kärlekslöst, och därmed inte sex, försvåras en
löskoppling mellan ’sex’ och ’kärlek’ (jfr Edenheim 2005a:271). De sexuella handlingar som
sker inom ett kärleksfullt (eller i alla fall känslofullt) parförhållande framstår däremot som
’naturliga’.
Frågan om den naturliga sexualiteten väcks också i talet om förändring. En förändrad
sexualitet verkar vara problematisk i sig. I en motion från vänsterpartiet diskuteras
pornografins verkningar:
Pornografin skapar en stereotyp bild av normalitet och bidrar till en systematisk underordning av
kvinnor. Genom de stereotypa bilderna av mäns och kvinnors sexualitet påverkas män och kvinnor
på olika sätt. I bägge fallen utgör pornografin ett hinder för utvecklandet av en verkligt frigjord
sexualitet.
/…/
En fri sexualitet innebär en möjlighet att utforska den egna och andras kroppar. Idag är det dock
inte långsökt att se sambandet mellan olika ”trender” vad gäller sexualtekniker och den rådande
pornografin. I sexvaneundersökningen uttrycker tjejerna att de har ett dåligt självförtroende vad
gäller utövandet av sex. Genom de föreställningar som pornografin skapar uppstår ett tryck på
unga tjejer att testa olika sexuella tekniker. (Motion 2003/04:So419, v)
11 Denna längtan efter det verkliga är kanske ännu tydligare i det krav som väckts på att märka manipulerade
bilder, alltså sådana bilder där fotomodellernas kroppar är retuscherade. Syftet är att unga flickor och pojkar ska
förstå att idealen är ouppnåeliga. Förslaget är märkligt: är problemet att bilden inte är äkta? Skulle det vara
mindre problematiskt om fotomodellen verkligen var så smal som hon ser ut att vara?
24
En fri sexualitet verkar här vara en opåverkad sexualitet. Trender och förändring står i
motsatt förhållande till den fria sexualiteten. Drömmen om en ”verkligt frigjord sexualitet”
handlar både om en frigjord sexualitet bortom eller utanför maktrelationer, och en verklig
sexualitet som på något sätt finns inneboende i människan och som skulle kunna komma
fram om den inte hindrades av tillfälliga trender. De ’trender’ som skapas i pornografin antas
leda till en mindre fri sexualitet, eftersom den då är styrd eller påverkad utifrån. Att
sexualiteten ’påverkas’ eller ’förändras’ verkar i sig vara problematiskt:
Enligt en färsk studie (Våld och pornografi i medierna, Carlsson 2005) där Nordicom och
Medierådet har ställt frågor till 3000 personer mellan 15 och 85 år om deras åsikter kring
medievåldets och pornografins påverkan på unga människor, är en klar majoritet, drygt 80 procent
av svenskarna oroliga för att sex och pornografi i medierna leder till en förvriden uppfattning av
kvinnors och mäns sexualvanor. Nästan lika många tror att det leder till ändrade sexualvanor
bland unga.
/…/
Konsekvenser av den medialiserade sexualiteten är bland annat förändrade attityder till sexualitet,
ändrade sexualvanor och en märkbar ökning av konsumtion av pornografi bland unga. (Motion
2005/06:K341, (v) min kursiv)
Privilegierandet av den autentiska, opåverkade sexualiteten förstärks av att förändringen
verkar vara ett problem i sig. Att förändring är ett problem antyder att det också finns en
ursprunglig eller opåverkad sexualitet som är att föredra. Frågan om huruvida pornografi
leder till förändrade sexualvanor är återkommande i undersökningar om sexualitet.12 I dessa
undersökningar ställs faktorer som ’har tittat på pornografi’ mot ’har haft oralsex/analsex’.13
Att sexualvanor faktiskt förändras över tid är något som också framkommer i de flesta
undersökningar om människors sexualliv. I t.ex. Sex i Sverige, Folkhälsoinstutets stora
rapport om sexuallivet i Sverige 1996, konstateras att oralsex idag för många unga verkar
vara ett självklart inslag i sexlivet. I de äldre grupperna är det betydligt färre som håller med
om det, något som tyder på att oralsexets status som sexuell praktik har förändrats över tid.
Ändå ger ändrade sexvanor upphov till oro. Kanske kan en anledning vara att förändringen
hotar sexualitetens naturliga status? I studien Våld och pornografi i medierna (Carlsson
2005:19) ställs frågan om man tror att pornografi leder till ändrade sexualvanor bland unga,
men vad förändringen består av preciseras inte. Däremot karaktäriseras förändring av
sexualvanor i detta sammanhang alltid som negativt.
12
Se, förutom Våld och pornografi i medierna, exempelvis Sex i Sverige (red. Lewin, 1998) och
Folkhälsoinstitutets Ungdomar och sexualitet (red. Forsberg 2005)
13
Frågan ’har haft vaginalt sex’ ställs däremot aldrig – detta verkar vara en sorts sex som inte behöver förklaras
i termer av påverkan.
25
Den problematiska förändringen förstärker bilden av den opåverkade, autentiska
sexualiteten. Den goda sexualiteten definieras i hög grad utifrån vad den inte är: känslolös,
mellan främlingar, men ibland bara förändrad. I diskursen om ungdomar och sexualitet
fungerar pornografin som en konstituerande utsida för den goda sexualiteten. Det sker också
ofta en glidning mellan ’dålig’ eller ’icke-önskvärd’ och ’overklig’ eller ’onaturlig’. Den äkta
sexualiteten är den som sker mellan två människor med ett känslomässigt band till varandra.
Pornografi, däremot, blir en sorts ’icke-sex’.
Talet om pornografi placerar denna utanför ’sexet’ – men säger samtidigt mycket om
det som hamnar innanför den välsignade cirkeln (jfr Rubins 1984/1993:13). Det allra
viktigaste för det respektabla sexet är ’känslor’.14 Som Beatrice Ask säger i den tidigare
citerade riksdagsdebatten: ”[Porrindustrin] begriper sig inte på kärlek. I ett verkligt
civiliserat samhälle skulle intresset för en hel del av utbudet inte finnas” (Riksdagens
protokoll 1999/2000:72, s. 6). Att indirekt beskriva pornografi som ’ociviliserat’ bidrar till
den negativa definitionen av pornografi som rent kroppslig och ’känslolös’, i motsats till den
goda sexualiteten.
Det kroppsliga och icke-emotionella sexet betraktas alltså med mer eller mindre
skepsis. Men skepsisen uppträder inte i form av moral, utan som omsorg. Problemet är inte
att flickan är omoralisk, utan att hon riskerar att skadas. Denna omsorg om könet påminner
om hur Foucault diskuterar hur ’sexualiteten’ blir föremål för medicinens och psykiatrins
uppmärksamhet. Omsorg och kontroll hänger dock nära ihop. Foucault menar ju att det
nyttiga och offentliga talet samtidigt om sexualitet samtidigt fungerar reglerande.
Sexualiteten regleras inte längre genom stränga förbud utan genom kartläggande, kunskap
och omsorg. Regleringen är inte bara repressiv utan kanske framförallt produktiv – det är
genom kunskapen och omsorgen som den det vi uppfattar som den ’riktiga’ sexualiteten
också skapas.
Med Foucault kan talet om pornografins skadliga inverkan på ungas sexualitet förstås
som den sortens offentligt och nyttigt tal som utgör sexualpolitik. Att tala om vad som är bäst
för någon annan blir samtidigt att säga vilka beteenden som är om inte moraliskt riktiga, så i
alla fall önskvärda och hälsosamma. Talet om pornografi, unga flickors sexualitet och
’sexualiseringen av det offentliga rummet’ handlar inte om att straffa eller förbjuda vissa
sexuella beteenden utan att hjälpa medborgare (ungdomar) att utveckla en sund sexualitet.
14
Kärleksideologin, däremot, framstår aldrig som ett hot mot unga kvinnors välbefinnande. Lynne Segal skriver
apropå den oproblematiserade kärleken: ”Defining sex in terms of love and romance is the main reason young
women offer for allowing their male partners to dictate their sexlives.” (Segal 1997:87)
26
Men omsorgen definierar samtidigt den normala sexualiteten och känslolösa och tillfälliga
sexuella möten framstår som skadliga.
Omsorgen om Flickan
Omsorgen om ungdomen, och framförallt den unga kvinnan, hänger ihop med den
viktimisering som görs av Flickan. I diskursen om sexualisering konstrueras en extra
problemtyngd subjektsposition: Flickan. Omsorgen och omhändertagandet blir också ett sätt
att skydda, och samtidigt konstruera flickan som skadad av sexualitetens negativa effekter.
Omsorgen om flickan är själva utgångspunkten för politiken: det är hon som ska räddas
undan den dåliga sexualiteten och det är hennes sexualitet, oförmåga att sätta gränser, dåliga
självförtroende etc. som är problematisk. Men det är aldrig flickan själv som talar. Istället är
det politiker (ibland iklädda rollen som mammor eller pappor till flickor), vuxna feminister
och kvinnojoursaktivister som talar om flickan och hennes problem och behov.
Omsorgen om Flickan ger politiken legitimitet och får den att framstå som moraliskt
riktigt. Genom att tala om flickan som förtryckt skapar man också ett behov av att rädda
henne. I Sexualitetens historia uppmärksammar Foucault hur omsorg också kan förstås som
en form av kontroll (1976/2002:113) Pedagogiseringen av barnets kön formuleras som
omsorg för barnet, men blir också ett sätt att reglera och kontrollera barnets sexuella
utveckling. Omsorgen om flickan, och viljan att skydda henne från sexualitetens negativa
effekter, blir också ett sätt att konstruera betydelsen av sexualitet för kvinnor. Genom att
upprepa att flickan är i särskilt behov av skydd och behöver stärkas förstärks också
konstruktionen av kvinnors sexualitet som förtryckt och framförallt sammankopplad med
fara. Omsorgen om flickan, och viljan att stärka henne, kan alltså sägas förstärka den negativt
definierade sexualiteten.
I diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet interpelleras flickan som
förtryckt och sexuellt objektifierad. Framförallt beskrivs flickan som svag, med dåligt
självförtroende och i behov av att ’stärkas’. Men flickan interpelleras också på ett motstridigt
sätt. Samtidigt som flickan konstrueras som ’förtryckt’ och ’offer’ interpelleras hon också
som ett fritt subjekt som kan ta kontroll över sin egen situation. Denna ’duktiga flicka’
framträder i socialdepartementets Flicka-projekt och i de projekt som beviljats pengar inom
ramen för ’sexualiseringen av det offentliga rummet’. Här interpelleras flickan framförallt
som mediekonsument med ett ansvar för sin egen situation. Genom att lära sig att
genomskåda bilden av henne kan flickan bli fri. I denna diskurs betonas att flickan kan (och
27
bör) ta kontroll över sin egen situation. Dessa motstridiga interpellationer ryms inom samma
diskurs, men kan också ses som ett möte mellan en liberal konsumist-diskurs och en
radikalfeministisk diskurs. Dessa två diskurser möts i omsorgen om flickan.
Benämnandet av Flickan kan ses som det Gayatri Spivak (1993) kallar ’an enabling
violation’ – en möjliggörande våldshandling. Spivak menar att alla benämningar kan förstås
som ett epistemiskt våld, som gör det möjligt att tala (och tala om) men också alltid reducerar
mångtydigheter till enhetliga betydelser. I talet om ungdomar och sexualitet homogeniseras
’flickan’. Talet om flickan möjliggör och legitimerar politiken samtidigt som betydelsen av
’flicka’ i detta sammanhang reduceras till att vara sexuellt objektifierad. En sexuellt erfaren
och utsvävande flicka, som inte är sexuellt förtryckt, blir en obegriplig position.
Flickan blir i diskursen en entydig position, definierad endast genom sin sexuella
utsatthet och sitt offerskap. Flickor, i det sexualiserade offentliga rummet, är ”oerhört
utsatta” och deras vardag är ”fylld av rädsla och obehag liksom av en ständig beredskap för
trakasserier, närmanden och till och med övergrepp” (protokoll 2004/05:34, s. 19).
Upprepningen av att flickor måste ’stärkas’ bidrar också till konstruktionen av den svaga
flickan. Donna Haraway – bland många andra – har kritiserat feminismens idé om ett
enhetligt kvinnosubjekt, definierad av sin utsatthet och svaghet och menar att ”en blind tro på
offerskapet har gjort tillräckligt med skada” (i Tollin & Törnqvist 2005:151). I kap. 5
kommer jag att återkomma till vad en identitet grundad i offerskap får för konsekvenser för
möjligheten till politisk förändring.
3. Sexualiseringen av det offentliga rummet
I kapitel 2 diskuterade jag hur en autentisk, normal sexualitet konstrueras i diskursen om
ungdomar och pornografi. Jag visade också hur subjektspositionen ’Flickan’ skapas, starkt
knuten till offerskap. I det här kapitlet vill jag diskutera det som kan ses som en lösning på
problemet. Framförallt kommer jag att utgå från de ansökningar som kom in till projektet
”Mot sexualiseringen av det offentliga rummet”.
I regeringens skrivelse Jämt och ständigt (Skr. 2002/03:140) lyfts ”sexualiseringen av
det offentliga rummet” fram som ett av fem fokusområden för den kommande mandat-
28
perioden15. ”Samhället präglas av en tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används
för att dra uppmärksamheten till och sälja en vara eller tjänst. /…/ Denna utveckling är
oroväckande och utgör ett allvarligt hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män.” (ibid.
s. 13) Ny teknik gör att pornografi blir allt mer lättillgängligt: ”Det som tidigare var svårt att
hitta /…/ är nu svårt att värja sig emot”. (ibid.) Man påpekar dock att sambandet mellan
mediernas innehåll och effekten på mottagarna inte behöver vara entydigt men att ”en ständig
exponering av dessa bilder [bidrar till] en normalisering, en avtrubbning där vi riskerar att
inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld” (ibid.). Man avslutar
med att konstatera att situationen är ”oroväckande” och att ”det föreligger ett stort behov av
mer kunskap” (ibid.).
’Sexualiseringen av det offentliga rummet’ tas också upp i den jämställdhetspolitiska
utredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv (SOU 2005:66) under rubriken
”Kroppslig integritet”. ”[Kroppslig integritet] åsyftar kvinnors möjligheter att bestämma över
sin egen kropp, sexualitet och reproduktion. Det handlar också om de kränkningar som
kvinnor, reellt eller symboliskt, utsätts för.” Dessa kränkningar tar sig bl.a. uttryck i
sexualiseringen av det offentliga rummet (SOU 2005:66, s. 473). Inom ramen för arbetet mot
sexualiseringen av det offentliga rummet har man också tillsammans med Nordiska
ministerrådet initierat forskningsprojektet Unga, kön och pornografi i Norden, som jag
diskuterat tidigare.
Sexualiseringen av det offentliga rummet framställs ofta som ett fenomen som ökat
kraftigt under de senaste åren. Vid den hearing som regeringen anordnade på temat
sexualiseringen av det offentliga rummet sa dåvarande jämställdhetsminister Mona Sahlin:
Sexualiseringen och könsrollerna tar en allt större plats i hela det offentliga rummet, tränger in i
varenda por, vart vi än går, vart vi än vänder blickarna, vilken tv-kanal vi än sätter på, vilken
tidning vi än slår upp, vilken reklambild vi än ser. (Sexualiseringen av det offentliga rummet, s. 7)
Att
sexualiseringen
inte
går
att
värja
sig
mot
framgår
också
av
motionen
”Könsdiskriminerande reklam” (s):
Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men idag är det offentliga rummet ockuperat av
könsdiskriminerande bilder. Ingenstans kommer vi undan, varken kvinnor eller män. Ingenstans
finns en fredad zon i vårt samhälle – där vi slipper få veta hur vi ska se ut, hur vi ska ha sex eller
hur vi ska bete oss. (Motion 2005/06:L381)
15 De övriga fyra fokusområdena är: (1) representation, jämn fördelning av makt och inflytande, (2) lika lön för
lika och likvärdigt arbete, (3) mäns våld mot kvinnor; prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål
och (4) män och jämställdhet. (Skr. 2002/03:140, s. 6)
29
Den krigsretorik som används – det offentliga rummet är ockuperat, det finns ingen fredad
zon – bidrar till att framställa sexualiseringen som ett hot. Eller som det uttrycks i Jämt och
ständigt: det som tidigare var svårt att hitta är nu svårt att värja sig emot. Detta hot
återkommer i talet om att skydda ungdomen, och framförallt flickan.
Genus/kön/sexualitet i diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet
Inom begreppet sexualisering ryms inte bara direkt sexuella utan även ’könsstereotypa’
bilder. Begreppet ’sexualisering’ har precis som engelskans ’sex’ den dubbla betydelsen av
kön och sex. Ibland handlar det framförallt om kön, ibland framförallt om sex, men oftast om
båda samtidigt. Den tidigare nämnda hearingen inleddes med en förklaring av varför det är
viktigt att diskutera sexualisering:
Det är inte istället för att diskutera makt mellan könen, utan det är ett exempel på det. Det är inte
istället för att prata om mäns våld mot kvinnor, utan det kanske är ett uttryck just för det. Det är
inte istället för att prata om förlegade könsroller och mönster utan det kanske är ett exempel på
just det. Sexualiseringen av det offentliga rummet för mig är en helhet där alla delar som berör
jämställdhetspolitiken ingår.
I en riksdagsdebatt om lönegapet mellan kvinnor och män förklaras den låga andelen män
som arbetar i offentlig sektor med sexualiseringen av det offentliga rummet:
Skulle jag föra debatten [om den könsuppdelade arbetsmarknaden] vidare skulle jag tala om
sexualiseringen av det offentliga rummet där män aldrig framställs som omsorgsgivare. Här växer
pojkar upp och ser aldrig att män kan vara omsorgsgivare, och därför söker man kanske inte ett
arbete inom omsorgen. (Protokoll 2005/06:23, s. 17)
Begreppet sexualisering framstår som något av en tom markör som beroende på sammanhang
kan fyllas med olika betydelser. Sexualiseringen av det offentliga rummet blir orsaken till
våld mot kvinnor, en könsuppdelad arbetsmarknad, flickors brist på självförtroende,
ungdomars förändrade sexualvanor och dagisbarns könsstereotypa kläder. Eller som RFSU:s
generalsekreterare Lena Lennerhed säger i en intervju: ”[sexualisering] har blivit ett begrepp
alla använder, och så stoppar de in det de inte gillar i ordet” (i Brink 2005).
I diskursen om ’sexualisering’ framstår också kvinnors sexuella underordning som
statisk och essentiell. Flickan är alltid redan objektifierad. Vid en presskonferens i samband
med att pengarna till projekten mot sexualisering delades ut sa jämställdhetsminister Jens
Orback att detta arbete är viktigt eftersom ”sexuella uttryck reducerar kvinnor och flickor till
objekt”. Liknande uppfattningar återkommer också i ansökningarna. Sexuella uttryck verkar
per automatik leda till att kvinnor blir objekt för mäns begär. Som Haraway skriver i sin
kritik av MacKinnon leder denna analys till att kvinnan konstrueras som en produkt av
30
mannens begär. ”Anothers desire /…/ is the origin of ’woman’” (Haraway 1991:159) En
sådan logik gör det svårt att förstå hur det skulle finnas någon position för kvinnor inom den
sexuella sfären annat än som objekt för män.
I talet om ’sexualisering’ sker det en glidning mellan ’kön’ och ’sex’. ’Sexualisering’
handlar om både kön och sex samtidigt, och ofta som att det är samma sak. I detta synsätt
finns en parallell till MacKinnon som ser kön som härlett från sexualitet (MacKinnon
1989:130; jfr Butler 1994/2005:145, Rubin 1984/1993:32, Sedgwick 1991:30). Mot
bakgrund av MacKinnon blir begreppets dubbeltydighet (kön och sex) logisk. Konsekvensen
av denna dubbla betydelse blir att kön blir en funktion av sexualitet. En effekt av att kön
härleds från sexualitet är att kvinnor alltid definieras utifrån sin position som sexuellt
underordnade. I diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet blir betydelsen av att
vara kvinna också att vara sexuellt underordnad. Att sexualiseringen underordnar kvinnor,
eller gör kvinnor till objekt, blir också ett sätt att säga att sex ’gör kön’. Frågor om sexualitet
(i diskursen om sexualisering) handlar bara om hur de påverkar relationerna mellan kvinnor
och män. Det handlar alltså alltid om sex kopplat till ’genus’ eller ’kön’, och till
heterosexualitet.
Blicken i det sexualiserade rummet verkar alltid vara heterosexuell. Det heterosexualiserade rummet verkar styras av det filmteoretikern Laura Mulvey kallat den manliga
blicken. Mycket förkortat går Mulveys teori ut på att filmkamerans blick alltid är manlig och
att de kvinnliga betraktarna också måste internalisera denna manliga blick (i Walters
1995:57). Det finns ingen ’kvinnlig blick’ eftersom den adresserade tittaren alltid är en man
(ibid.:59). Mulvey har fått kritik från queerinfluerade teoretiker som menar att hennes idé om
den manliga blicken är alltför statisk, att kvinnor inte kan ha en egen blick, att kvinnor inte
kan förhandla och omtolka de bilder de betraktar, och dessutom, att den manliga blicken
omöjliggör ett homosexuellt begär (ibid.:87-89).
En vanligt återkommande formulering är att ”kvinnor och flickor objektifieras … Också
män och pojkar exponeras på ett fördomsfullt sätt”16 (Sexualiseringen av det offentliga
rummet, s. 5). Män kan skildras på ett fördomsfullt sätt men aldrig objektifieras. På den
tidigare nämnda hearingen säger en av de inbjudna forskarna, historikern David Tjeder,
apropå frågan om även män kan vara ’sexualiserade’:
16
Formuleringen återkommer t.ex. i Skr. 2002/03:140 s.31 se också motion 2004/05:A355 (fp) där en identisk
formulering återfinns.
31
[M]edan H&M-reklamen helt uppenbart vänder sig till såväl kvinnor som män, tycks det mer som
att kalsongreklamer vänder sig till män. Det är män som skall betrakta dessa muskulösa män och
vilja efterlikna dem. Kvinnan verkar vara ett objekt för mannen, medan mannen skall vara ett
objekt för – sig själv. (Sexualiseringen av det offentliga rummet, s. 13, kursiv i original.)
”H&M-reklamen” syftar här på de uppmärksammade underklädesreklamer som brukar visas
innan jul och Tjeder menar att dessa reklamer riktar sig till kvinnor i det avseendet att
kvinnor vill se ut som kvinnan på bilden, men till män för att de begär kvinnan. I
resonemanget om att H&M-reklamen riktar sig till kvinnor och män, men kalsongreklamen
bara till män verkar det finnas två underliggande premisser: Den första är att en man aldrig
kan begära andra män, utan bara vilja efterlikna dem. Ett manligt homosexuellt begär är
därmed uteslutet. Den andra är att en heterosexuell kvinna aldrig kan begära en man,
eftersom kalsongreklamerna bara vänder sig till män. Därmed utesluts också möjligheten till
ett kvinnligt heterosexuellt subjekt som objektifierar en man. Att en kvinna skulle kunna
begära H&M-reklamen sexuellt nämns överhuvudtaget inte. I diskursen om det sexualiserade
rummet, liksom hos Mulvey, är den manliga heterosexuella blicken förutsatt och raderar alla
andra tänkbara blickar. Den manliga blicken är den enda blicken som existerar.
Det sexualiserade rummet verkar alltid vara heterosexuellt och manligt definierat,
befolkat av män som begär kvinnor och vill efterlikna kalsongmodeller. Kritiken av Mulveys
teori om den manliga blicken sammanfaller med den kritik Donna Haraway riktar mot
MacKinnon som jag tagit upp tidigare. Haraway menar ju att MacKinnon konstruerar
kvinnan som en produkt av manligt begär, och att kvinnan därmed blir ett ’icke-subjekt’
(Haraway 1991:159). På samma sätt kan kvinnan i diskursen om det sexualiserade rummet
sägas vara ett ’icke-subjekt’: hon existerar bara som en produkt av mannens begär och kan
inte begära (hos Mulvey betrakta) själv.
Våld och sexualisering
Den vanligaste kopplingen är emellertid den som görs mellan ’sexualisering’ och mäns våld
mot kvinnor. Flera av de beviljade projekten gör en koppling mellan det sexualiserade
offentliga rummet och sexualiserat våld. Motala Kvinnojour vill undersöka hur pressen
rapporterar om mäns våld mot kvinnor. Man skriver att ”sexualisering av det offentliga
rummet är en del av mäns sexualiserade våld mot kvinnor” och att ”de dagliga rapporterna
[om mäns våld mot kvinnor] utgör samtidigt en form av sexualisering av det offentliga
rummet som det är svårt att värja sig från”. Våld mot kvinnor är en del av sexualiseringen av
det offentliga rummet men sexualiseringen är också en orsak till våldet. Kopplingen mellan
32
sexualiseringen av det offentliga rummet och mäns våld mot kvinnor görs även av Mona
Sahlin i den hearing regeringen ordnade på ämnet: ”Det är inte istället för att prata om mäns
våld mot kvinnor, utan det kanske är ett exempel på just det” (Sexualiseringen av det
offentliga rummet, s. 7).
Kopplingen mellan ’sexualiseringen av det offentliga rummet’ och mäns våld mot
kvinnor kan förstås utifrån resonemanget ’pornografi är teorin, våldet praktiken’. MacKinnon
beskriver sexuell objektifiering som ”first in the world, then in the head, first in visual
appropriation, then in forced sex, finally in sexual murder” (MacKinnon 1989:127).
Pornografi leder till våldtäkt som leder till mord. I denna analys formas ett kontinuum där
könsstereotyp reklam, pornografi, våldtäkt och våld mot kvinnor befinner sig på samma
flytande skala. I diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet skapas också en
sådan ekvivalenskedja mellan begreppen sexualisering – pornografi – våld. Dessa begrepp
kopplas med självklarhet ihop med varandra. I SOU 2005:66, Makt att forma samhället och
sitt eget liv tas till exempel ’sexualiseringen av det offentliga rummet’ upp under rubriken
’Kroppslig integritet’, där även våld diskuteras. Att flera av de beviljade projekten handlar
om våld förstärker också kopplingen. Som jag diskuterat tidigare hamnar en rad olika
fenomen, som barnkläder, pornografi, våld och våldtäkt, under rubriken ’sexualisering’. I en
debattartikel i Dagens Nyheter skriver Mona Sahlin:
Våldet mot kvinnor har samband med vad jag kallar sexualiseringen av det offentliga rummet. En
flod av stereotypa föreställningar om könen når oss dagligen genom medier, reklam, filmer och
dataspel. Inte sällan talar de samma språk som pornografin. (Sahlin 2004)
Att våld mot kvinnor har ett samband med sexualiseringen av det offentliga rummet är inte
något som utvecklas i resten av artikeln utan fungerar mest som ett konstaterande. I citatet,
och i den övriga diskursen om ’sexualisering’ skapas en ekvivalenskedja mellan våld –
sexualisering – stereotypa föreställningar om könen i media, reklam, film och dataspel –
pornografi. De ord som kopplas ihop på detta sätt smittar varandra med sin negativa laddning
och det skapas associationsbanor mellan dem. Att tala om det ena utan att samtidigt säga
något om det andra blir svårt.
Sharon Marcus (1992) har argumenterat för att ett av problemen med uppfattningen om
sexualiserat våld som ett ’kontinuum’ är att sexuella trakasserier på ett plan likställs med
våldtäkt. Avståndet mellan t.ex. sexuella trakasserier och våldtäkt suddas ut: ”[T]ime and
space between these two actions collapse and once again, rape has always already occurred”
(ibid.:389). Detta leder till en syn på våldtäkten som “alltid redan inträffad” och som en
ofrånkomlig realitet i kvinnors liv (ibid.:387). I ett kontinuum försvinner gapet mellan hotet
33
om handling och handling, det gap i vilket kvinnor kan påverka situationen. Att göra
pornografi till en metafor för våld blir också ett sätt att sudda ut avståndet mellan bilder och
handling, och göra kvinnor till alltid redan utsatta för våld.
Kunskap som lösning
Som ett led i arbetet mot sexualiseringen av det offentliga rummet delade regeringen ut 2,5
miljoner till organisationer som ville arbeta med denna fråga. Gemensamt för många av
projekten är att de riktar sig till unga kvinnor i syfte att stärka deras självbild. Projekten har
mycket gemensamt med det uppmärksammade Flicka-projektet som genomfördes under
2004, ett projekt som också var en del av regeringens satsning mot sexualiseringen av det
offentliga rummet. Projektet skulle ”framförallt handla om unga flickors självbild och hur
man påverkas av att växa upp i ett allt mer kommersialiserat och sexualiserat samhälle”
(www.flicka.gov.se, 2006-05-02). ’Flicka’ handlade om att stärka unga kvinnors självförtroende, att lära sig genomskåda mediernas budskap och skönhetsideal, att lära sig
upptäcka könsstereotyp reklam etc.
Även i de projekt som beviljats pengar från regeringen är det i stor utsträckning
mediepåverkan som står i fokus. Både de projekt som beviljats pengar och de som fått avslag
är ganska lika i sin problemformulering och i sitt sätt att vilja lösa problemet. Ett
återkommande drag är att man vill öka kunskapen om sexualiseringen av det offentliga
rummet och öka ungdomars medvetenhet om hur de påverkas av sexualiserade bilder i media.
Med kunskap ska maktstrukturerna förändras. Internationella kvinnoföreningen i Malmö
skriver i sin ansökan att det inte går att ”skydda någon mot sexindustrins budskap idag, men
med hjälp av ökad kunskap om sexindustrin kan vägar hittas att krympa den”. Man vill också
utbilda ’ambassadörer’ som ska sprida kunskap om sexualiseringen av det offentliga rummet.
Alla kvinnors hus vill vidareutbilda sin stab av skolinformatörer genom att ”lära ut metoder
kring bildanalys av massmediala bilder samt pornografiska skildringar”. Dessa nya
kunskaper ska användas för att samtala med högstadieungdomar om ”kopplingen mellan
sexualiseringen av det offentliga rummet och unga kvinnors utsatthet för våld”.
Qvinnojouren i Östersund vill ”öka medvetenheten om hur inställningen i ’det allmänna
folkmedvetandet’ till pornografi och sexism motverkar ett jämställt samhälle”.
De flesta projekten specificerar inte problemet med ’sexualiseringen av det offentliga
rummet’ närmare. Att sexualiseringen har ökat, att detta är ett problem för (framförallt unga)
kvinnor, att unga kvinnor behöver ’stärkas’, och att pornografin normaliserats är påståenden
34
som etableras som sanningar. Till exempel skriver Föreningen Stockholms tjejjourer att de
vill ta fram ett informationsmaterial som ”speglar den nya situationen där pornografi blivit
alltmer normaliserat in i offentligheten”. Kvinnofronten skriver om problemet med
kommersialiseringen av sexualiteten:
[D]et utbredda skildrandet av sexualiteten som handelsvara (något man konsumerar) påverkar
både människors tankar kring sexualitet och våra sexuella handlingar – med bland annat sådana
följder som visas i ungdomsmottagningarnas rapporter som förändrade sexualvanor hos unga. Och
vi vill beskriva hur förtingligandet av sexualiteten även innebär ett växande användning av
fetischer.
Flera av projekten riktar sig mot pornografi, till exempel vill Kvinnofronten i ett annat
projekt undersöka hur sexualitet och pornografi skildras i amerikanska tv-serier.
Att
synliggöra sexualiseringen är också ett återkommande projekt. ROKS vill med
affischkampanjen ”Kvinnors och flickors sexualiserade livsrum” visa och tydliggöra hur
sexualiserade bilder begränsar kvinnors och flickors liv.
Den finns alltså en stark betoning på att ’ökad kunskap’ ska lösa problemet med
sexualiseringen av det offentliga rummet. Också i den senaste jämställdhetspolitiska
utredningen, SOU 2005:66, står det att kunskapen om sexualiseringen av det offentliga
rummet måste öka, liksom i handlingsplanen för mandatperioden 2002-2006 (Skr.
2002/03:140). Projektet ”sexualiseringen av det offentliga rummet”, med sin tro på kunskap
som förändringsverktyg kan ses som ett liberalt svar på ett radikalfeministiskt formulerat
problem. Här finns en önskan om att utbilda bort kunskapen, genom att synliggöra
underordningen. Exempelvis vill projektet Så ett frö för förändring genom att starta
studiegrupper förebygga ”unga kvinnors utsatthet för sexuellt våld”.
Projektens fokus ligger på flickan/den unga kvinnan som offer och att sprida kunskap
om och uppmärksamma detta offerskap. Utifrån Brown kan detta ses som ett sätt att
återupprepa och hävda en skada. Brown menar att identitetspolitiska projekt istället för att
ställa krav på förändring söker upprättelse. För att upprättelsen ska kunna ske måste först
identiteten som ’skadad’ legitimeras, genom att söka bevis för fortsatt underordning (Brown
2001:54). Med en tillspetsad formulering skulle man kunna säga att man hellre hävdar
förtrycket än försöker göra något åt det – eller kanske snarare, att denna politiska logik
bygger på att det enda sättet att försöka bekämpa förtrycket är att hävda det. Målet blir att få
Flickan att förstå att hon är ett offer. Genom att betona ökad kunskap och medvetandehöjning
hos ’Flickan’ kan man säga att projektet snarare förstärker bilden av kvinnan som offer än
försöker förändra den.
35
Att ’stärka’ flickan verkar också syfta mer till att förändra den individuella upplevelsen
av förtryck, än att förändra själva förtrycket (Brown 1995:23). Brown skriver att det är
möjligt att känna sig stärkt utan att faktiskt vara det – maktstrukturer har inte förändrats, men
subjektets upplevelse av den har gjort det. Utifrån Brown kan projektet ’sexualiseringen av
det offentliga rummet’ förstås som ett sätt att istället för att ifrågasätta kvinnors offerskap
lära sig att leva med detsamma. Resultatet blir en sorts politisk indignation där kampen för
upprättelse får ersätta kampen för frihet och där målet blir att skyddas från maktens negativa
effekter, istället för en vision om att dela makten.
En bekräftande lag
Motståndet mot sexualiseringen av det offentliga rummet formuleras främst i form av
kunskap. Men ibland förs det också fram krav på mer radikala ingrepp, som kravet på en lag
mot könsdiskriminerande reklam.17 I Norge finns redan en sådan lag och frågan har
diskuterats vid flera tillfällen i riksdagen. Med könsdiskriminerande reklam brukar man både
mena bilder där kvinnan eller mannen framställs som ett ’sexuellt objekt’ och
’schabloniserande’ reklam, där män eller kvinnor framställs på ett stereotypt sett. Jag vill här
framförallt diskutera den senare varianten.
Vad skulle ett förbud mot könsdiskriminerande reklam kunna innebära? Skulle en
sådan lag kanske öppna upp för en flod av nya subversiva bilder med en förskjutning av
betydelserna ’manlig’ och ’kvinnligt’? Om man inte, enligt lag, får skildra män eller kvinnor
på ett fördomsfullt eller stereotypt sätt borde väl detta bli resultatet?
Om man som Foucault utgår från att lagen producerar de subjekt den samtidigt söker
skydda eller frigöra blir emellertid en lag mot könsdiskriminerande reklam problematisk,
eftersom den samtidigt blir en återskapare av ’kön’ (Brown 1995:131, Butler 1990/1999:4-5).
Särskilt problematiskt blir detta när det är själva könsuppdelningen man vill göra något åt.
Idén om ett förbud mot könsdiskriminerade reklam bygger på att det finns ett rätt och ett fel
sätt att skildra kön på. Dels finns det de ’fördomsfulla’ bilderna av de två könen, män och
kvinnor – så som vi tror att könen är, men som de egentligen inte är. Sen finns det de ’rätta’
bilderna som inte skildrar kön (’man’ och ’kvinna)’ på ett fördomsfullt sätt, alltså på ’rätt’
sätt. Problemet med en lag mot könsdiskriminerande reklam är att den måste hålla kvar vid
det den vill motverka, nämligen den strikta uppdelningen mellan manligt och kvinnligt och
17
Se t.ex. motion 2001/02:L227, Riksdagens protokoll 2004/05:134 och 1994/1995:90
36
de typiska attribut som kopplas till dessa kroppar eller positioner, som på samma gång är
’rätt’ och ’fel’ sätt att skildra kön på.
En lag mot könsdiskriminerande reklam kräver alltså dels ett strikt åtskiljande av könen
och kräver dessutom indirekt en definition av betydelsen av ’man’ och ’kvinna’. För att
avgöra vad som är ’könsstereotypa’ måste först könen beskrivas. I kravet på en sådan lag
träder en paradox fram: för att tackla problemet med det ’könade’ offentliga rummet måste
också könsskillnaden skrivas in i lagen. En lag skapar straffbara och lagliga representationer
av kön och institutionaliserar koder för ’man’ och ’kvinna’. För att en bild ska vara straffbar
måste man ju slå fast att den bekräftar manligt och kvinnligt, och då måste också det manliga
och kvinnliga slås fast. Det verkar som att resonemanget hamnar i en återvändsgränd, en
bekräftande cirkel som är svår att bryta.
En lag mot könsdiskriminerande reklam gör det också svårt att utmana normer och
symboler: måste prinsesskjolen eller andra feminina symboler alltid knytas till underordning?
Inom queerteorin använder man sig av begreppet ’camp’ som handlar om att använda
heterosexuella symboler eller en överdriven femininitet eller maskulinitet på ett medvetet
sätt, så att de får en subversiv innebörd. Det överdrivna och parodiska blir ett sätt att
samtidigt synliggöra det konstruerade hos genus. Butler menar att genus i en mening alltid är
en form av drag, genus alltid är en imitation, en kopia av en kopia (Butler 1991/2005:72).
Butler skriver att ”det finns inte något ’korrekt’ genus, ett genus som är korrekt för ett kön
snarare än ett annat, och som i en mening är det könets kulturella egendom” (ibid.) I en
mening skulle en lag mot könsdiskriminerande reklam synliggöra just detta, genom att lyfta
fram det problematiska med könsstereotyper. Men samtidigt kräver lagen ett åtskiljande av
man och kvinna, och av de ’rätta’ tecken, symboler och handlingar som knyts till dessa
positioner. På ett paradoxalt sätt blir kampen mot könsskillnad också beroende av just den
skillnad man vill motverka.
4. Möjligheter till förändring
Hittills har jag diskuterat hur en god eller autentisk sexualitet skapas i talet om unga och
pornografi, hur offerskapet blir en viktig del av diskursen om sexualisering och hur kunskap
blir lösningen på (men fel kunskap också orsaken till) dessa problem. I denna sista del vill
jag knyta an dessa trådar till en vidare diskussion om vilka politiska logiker som bär upp ett
projekt som ’sexualiseringen av det offentliga rummet’ och vilka förändringsmöjligheter som
37
finns inom projektet. Med förändring menar jag inte om projekten eller politiken är effektiv i
att uppnå sina mål. Istället är jag intresserad av hur målen formuleras och vilken typ av
förändring som möjliggörs och omöjliggörs inom ramen för ett projekt som sexualiseringen
av det offentliga rummet.
De mål jag identifierat i diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet är:
•
Att befria det offentliga rummet från könsstereotypa och sexuella bilder
•
Att stärka ’flickan’
•
Att öka kunskapen om sexualiseringen
Dessa tre mål representerar olika tendenser i diskursen om sexualiseringen av det offentliga
rummet som jag vill problematisera. Det första målet är att (eventuellt med hjälp av
lagstiftning) få bort de bilder som anses vara förtryckande. Dessa bilder konstrueras som
förtryckande, och motståndet mot dem kan förstås som ett sätt försöka ’avskaffa makten’.
Samtidigt riskerar detta motstånd att bli en spegling av makten. Det andra målet, att stärka
flickan, är knutet till de viktimiseringstendenser jag diskuterat tidigare. Offerskapet
återkommer i konstruerandet av positionen som kränkt. Det tredje och sista målet, att öka
kunskapen om sexualiseringen, formuleras framförallt i ansökningarna och handlar om att
synliggöra, upplysa och kartlägga. I detta mål finns en vilja att veta; en önskan om att
etablera en sanning om sexualiteten.
Makt och motstånd
Om den ontologiska grunden för projektet mot sexualiseringen av det offentliga rummet är att
sexuella uttryck reducerar kvinnor till objekt, hur vill man då förändra detta? Vilka
möjligheter finns det för förändring? Vilka är möjligheternas villkor?
Poststrukturalistiska teoretiker intresserar sig ofta för hur motstånd riskerar att
cementera det man opponerar sig mot. Tanken är att man aldrig kan ställa sig utanför den
diskurs som konstituerar oss. Ofta utgår man från Foucaults välkända tes om att motståndet
alltid sker på maktens villkor: ”[D]är makt finns, finns också motstånd och att likväl, eller
kanske just därför, motståndet aldrig står i utanförställning i förhållande till makten.”
(Foucault 1976/2002:105). Men att motståndet alltid befinner sig inom makten betyder inte att
det behöver vara en okritisk upprepning av denna. Att vi inte kan ställa oss utanför en viss
situation betyder inte att vi är fångade i den (Foucault 1994b:167). Att det inte finns någon
position utanför maktrelationer betyder inte heller att förändring är omöjligt (ibid.). Istället
38
handlar förändring om att inte okritiskt upprepa eller förstärka existerande diskurser (Butler
1990/1999:188).
För en teoretiker som Judith Butler handlar förändring framförallt om återanvändning
och förskjutning, eller att använda välkända begrepp på subversiva sätt. Butlers resonemang
har kritiserats för att leda till determinism (se t.ex. Benhabib 1995:109). Själv betonar hon hur
feminismens uppgift inte är att söka en plats utanför konstruerade identiteter som t.ex. ’man’
och ’kvinna’ utan att undersöka vilka subversiva repetitioner dessa konstruktioner möjliggör
(Butler 1990/1999:188). I detta sammanhang kan t.ex. drag fungera som en subversiv
repetition; en praktik som på samma är gång beroende av och ‘stör’ föreställningar om kön.
Om Foucaults tes om makt och motstånd är riktig, hur kan då arbetet mot sexualisering
fungera på ’maktens villkor’? På vilket sätt fungerar det som en spegling av makten? I en
intervju diskuterar Foucault hur motstånd kan fungera som en kreativ process (1994b:168).
Att säga ’nej’ är ett sätt att göra motstånd, som i vissa sammanhang är absolut nödvändigt.
Men motstånd behöver inte bara var en negation. Det kan också vara en sätt att skapa och
återskapa, att försöka bli en aktiv deltagare. Det innebär inte att man kan ställa sig utanför
diskursen eller makten, men att använda den på ett kreativt sätt istället för att försöka avskaffa
den (ibid.). Wendy Brown diskuterar också problemen med motstånd som en negation av
existerande maktrelationer. Hon skriver att drömmen om frihet från förtryck på ett olyckligt
sätt speglar de maktförhållanden man vill motverka:
Consider exploited workers who dream of a world in which work has been abolished, blacks who
imagine a world without whites, feminists who conjure a world either without men or without sex,
or teenagers who fantasize a world without parents. Such images of freedom mirror reversals of
suffering without transforming the organization of the activity through which the suffering is
produced and without addressing the subject construction that domination effects, that is, the
construction of social categories, ‘workers,’ ‘blacks,’ ‘women,’ or ‘teenagers’. (Brown 1995:7,
kursiv i original.)
Och, kan man tillägga, en dröm om en värld utan sexualiserade bilder ifrågasätter inte heller
att sådana bilder alltid behöver objektifiera kvinnor. Kravet på en värld utan sexualiserade
bilder accepterar kvinnan som objektifierad och sexuellt maktlös och frågar inte hur man
skulle kunna omtolka eller omkoda kvinnors sexualitet. I diskursen om sexualiseringen av
det offentliga rummet förändras aldrig bilden av flickan som sexuellt förtryckt. Istället ska
hon lära sig att säga just ’nej’. Och detta typ av motstånd kan förstås, som även Foucault
påpekar, vara nog så viktigt i vissa situationer. Men, frågan för min analys är på vilket sätt
motståndet mot sexualiseringen av det offentliga rummet begränsas av diskursen och
samtidigt begränsar diskursen.
39
I ”The Mirror of Pornography” utgår Brown också från Foucaults tes om makt och
motstånd i sin diskussion av feministisk antipornografipolitik (Brown 1995:77-95). Kravet på
ett förbud mot pornografi kan ses som ett sätt att med hjälp av lagen kodifiera kvinnors
maktlöshet och män som alltid potentiella våldtäktsmän. Brown menar därför att kampen mot
pornografi paradoxalt nog riskerar att bli en spegelbild av själva pornografin. Att läsa
pornografi som en bokstavlig och essentiell representation av heterosexualitet, som
sanningen om könet, blir också att ontologisera pornografi som genus (ibid:88). Speglingen
sker också genom att beskriva subjektspositionerna ’man’ och ’kvinna’ som endast och fullt
ut skapad av deras sexualitet. En sådan antipornografipolitik blir en spegelbild av de
maktförhållanden den försöker omkullkasta och ifrågasätter inte hur subjektet ’kvinna’
konstitueras inom rådande diskurser.
Att likställa sexualiserade bilder med underordning, vilket görs i diskursen om
sexualiseringen av det offentliga rummet, blir ett sätt att säga ’nej’ utan att förhandla om
dessa bilders innehåll. Måste dessa bilder underordna kvinnor? Liksom en lag mot
könsdiskriminerande reklam riskerar att bli ett sätt att upprepa ’manligt’ och ’kvinnligt’ blir
kampen mot sexualisering ett sätt att upprepa kvinnors underordning. Motståndet sker
framförallt genom att säga ’nej’. Detta motstånd fungerar emellertid på samma gång
bekräftande då det inte finns någon möjlighet att omförhandla bilden av kvinnan som sexuellt
förtryckt, utan bara avvisa den. Denna avvisning blir samtidigt just en sådan spegling av
makten som Brown uppmärksammar. En vision om en värld utan ’sexualiserade’ bilder
ifrågasätter inte om kvinnan verkligen alltid behöver vara sexuellt underordnad. Denna vision
utesluter möjligheten att kvinnor skulle kunna vara något annat än objekt för mäns begär.
Genom dessa krav eller önskningar om ett samhälle utan sexualiserade bilder sker en
upprepning av de maktförhållanden man söker motverka. Viljan att befria det offentliga
rummet från dessa bilder blir en sorts spegling av ’sexualiseringen’ och en reproduktion av
en diskurs där flickan eller kvinnan alltid redan är objektifierad. Dessa speglingar sker på
flera sätt i materialet, inte minst i de viktimiseringstendenser jag diskuterat tidigare.
Offerskapets begränsningar
Som jag diskuterat tidigare menar Brown att vår vilja till politisk förändring har ersatts av en
vilja till upprättelse. Identitetspolitik kräver en upprepning av historiska oförrätter och
legitimeras genom att peka på bevis på fortsatt underordning. Även om denna politik är
förståelig, och ibland med all säkerhet nödvändig, riskerar den att leda in i en återvänds40
gränd. Den moralistiska politiken ifrågasätter aldrig själva konstruktionen av identiteten.
Dessutom kräver den ett fortsatt offerskap för att framstå som legitim. När identiteten bygger
på ett offerskap (när offerskapet blir ’en del av jaget’) blir bara upprättelse möjligt.
Jag har tidigare diskuterat de viktimiseringstendenser som finns i talet om flickan. En
politik grundad i offerskap får konsekvenser för vilka krav som blir möjliga att ställa och
vilka förändringar som blir tänkbara. Det sexualiserade rummet är kränkande för kvinnor,
sägs det från politiskt håll. Men, att som kvinna kränkas av bilden den sexualiserade bilden
av kvinnan bygger också på att vi identifierar oss med Kvinnan. Måste ett politiskt projekt
eller identitet grundas i offerskap för att bli legitimt? Och vad får det i så fall för
konsekvenser för möjligheten till förändring?
Förutsättningen för att som kvinna bli kränkt av sexualiserade bilder är också att man
identifierar sig med dessa bilder som kvinna. Kränkningen förutsätter en gemensam
identifikation som just kvinna, som suddar ut gränsen mellan det symboliska och den egna
kroppen. Tanken att jag (kvinna) blir kränkt av vissa bilder på en annan kvinna, bygger på att
gränsen mellan betraktaren, den avbildade kvinnan och alla andra kvinnor raderas. Att
kränkas av den symboliska kvinnan kan kanske förstås som ett sätt att överta en annan skada.
Vad jag menar här är inte att man inte kan eller ska vara solidarisk med utsatta grupper,
utan snarare vill jag ifrågasätta den självklarhet med vilken vi identifierar oss med en skada
som åsamkats en annan (Brown 2001:54). Att vi så ivrigt identifierar oss med (en annans)
skada kanske har att göra med att offerskapet, i ett identitetspolitiskt sammanhang, kommit
att bli ett villkor för att bli trovärdiga politiska subjekt? På samma sätt som Brown menar att
retoriken i antipornografipolitik suddar ut gränserna mellan den som talar, den utnyttjade
kvinnan och ’alla kvinnor’, och därmed skapar en universell kvinna definierad genom sitt
offerskap, kräver upplevelsen av att vara kränkt som kvinna (av bilder av kvinnor) att vi
identifierar oss med detta offerskap (ibid.). Det är först i identifikationen med ’kvinnan’ som
kränkningen uppstår.
Resonemanget verkar kanske både omoraliskt och individualistiskt: ska man inte vara
solidarisk med utsatt kvinnor? Är det inte så att dessa bilder faktiskt betyder något för bilden
av inte bara den enskilda avbildade kvinnan, utan för bilden av ’Kvinnan’ generellt? Men,
man kan också vända på frågan: Hur kommer det sig att själva ifrågasättandet av offerstatus
har kommit att definieras som omoraliskt? (Edenheim 2005b:328). Att däremot identifiera
sig med offerpositionen eller skadan blir det moraliskt riktiga. Jag menar istället att det borde
gå att solidarisk med utan att identifiera sig som eller med ett offerskap. Brown beskriver
denna form av ‘övertaget’ offerskap som “identity rooted in injury without making the
41
subject suffer the injury directly” (Brown 1995:54). En specifik skada konstrueras som
signifikant och identifierande för en hel grupp.
Brown utgår också från Nietzsches idé om ressentiment, ett tillstånd av självbekräftelse
och hämnd (Brown 1995:26f, jfr Edenheim 2005b:328). Ressentiment kan beskrivas som
”reaktioner på en maktutövning, det vill säga inte framsprungna ur en egen vision eller en
egen önskan, utan snarare en produktion av makten: en med vilje hjälplös opposition som
önskar upprättelse istället för förändring, förnekelse av den egna maktpositionen istället för
förändring av den, hämnd genom utpekande moralkakor istället för att strunta i vem som
gjorde rätt eller fel i det förgångna och ett bevarande av den egna identiteten till varje pris
istället för att ifrågasätta den identitet de får sig tillskrivna” (Edenheim 2005b:328, kursiv i
original.) Ressentiment innebär alltså ett fasthållande vid ett offerskap, samtidigt som ifrågasättandet av offerstatusen definieras som omoraliskt. Ressentiment präglar också diskursen
om sexualiseringen av det offentliga rummet. Genom att upprepa skadan förstärks identiteten
som kvinna. Upprepningen av offerskapet sker också i talet om att flickan måste ’stärkas’
genom att lära sig ’genomskåda sexualiserade bilder’. I diskursen om sexualiseringen av det
offentliga rummet sker också ett sådant ”bevarande av den egna identiteten till varje pris”
(ibid.).
Att ifrågasätta den offerförknippade kvinnoidentifikationen handlar inte om att försöka
ställa sig ’utanför’ diskursen om kön eller sexualitet. Butler menar ju att vi inte har någon
egentlig frihet i att ’svara’ på interpellationer (Butler 1997a:33). Vi kan protestera, men vi
tvingas ändå förhålla oss till de namn som kallar oss. Vad det handlar om är snarare att
oreflekterat upprepa offerskapet, att ständigt söka bevis på underordning, att aktivt göra
förtrycket till ’en del av jaget’ (jfr Edenheim 2005b). Butler betonar att vi på ett plan inte är
fast i diskursen eftersom det finns möjligheter till förskjutningar.
En sådan möjlighet visar t.ex. Ambjörnsson på i sin avhandling I en klass för sig (2004)
när hon diskuterar hur gymnasietjejerna i hennes studie börjar använda ordet ’hora’ om sig
själva och sina vänner, istället för att ’vägra kallas hora’ (Ambjörnsson 2004:213). Att själva
använda sig av detta namn blir ett sätt att förskjuta betydelsen av namnet ’hora’. Genom att
kalla sig själv och sina vänner för ’hora’ vattnar man ur begreppet negativa betydelse
samtidigt som användandet av namnet blir en protest av stigmatiseringen av den alltför
sexuella, ’slampiga’ flickan. Det som sker är en omvänd strategi jämfört med att ’vägra
kallas hora’ – det blir ett sätt att inte bara säga nej utan också själv försöka få ett visst
handlingsutrymme. Att använda sig av ’hora’ blir i denna kontext ett sätt att protestera både
42
mot den offerdefinierade kvinnorollen och mot vuxenvärldens bekymrade omsorger om
flickan. När de tar över namnet sker samtidigt en förskjutning av innebörden.
I diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet är upprepningen av att flickan
måste stärkas också ett sätt att återskapa offerskapet. Det som sker hos Ambjörnsson kan
istället, med utgångspunkt hos Donna Haraway, förstås som ett sätt att slippa undan
begränsande dikotomier som offer – förövare (jfr Tollin & Törnqvist 2005:150). Genom att
använda sig av och samtidigt protestera mot interpellationen ’hora’ skapar man en ny
position, som använder sig av diskursen men inte genom att upprepa eller spegla den. I en
intervju pratar Donna Haraway om hur cyborgen – som ett sätt att undvika både dikotomier
och en begränsande kvinnoroll – kan förstås som en ’dålig flicka’, en flicka som inte vill bli
Kvinna men fortsätta vara ansvarig mot kvinnor i olika positioner (Haraway 1991b:20). I
kontexten för denna uppsats får den dåliga flickan en till betydelse: hon är dålig på att vara
flicka, dålig på att identifiera sig med flickan och dålig på att bli Kvinnan. Denna medvetna
dålighet kan förstås som ett sätt att undkomma begränsande identifieringar, och ger en
möjlighet till ett kreativt motstånd.
Sanning och moralism
I Politics Out of History (2001) diskuterar Brown hur moralism kan fungera som en sorts
antipolitik. Brown menar att moralism får ersätta öppna politiska konflikter; moralismen
ägnar sig inte åt att argumentera utan åt att försöka etablera en sanning. Identitetspolitiska
projekt som gör positionen som ’kränkt’ eller ’skadad’ till utgångspunkten för kampen för
upprättelse är moralistiska projekt i vilka historiska oförrätter och beskyllningar har ersatt
drömmen om förändring. Moralismen ropar också efter förbud:
Moralizing is aimed either at prohibiting certain things, words, or deeds or at compelling a very
narrow set of words and deeds – and the latter, of course, is also a form of prohibition. Its function
is to limit rather than open, to discipline rather than to incite. (Brown 2001:41)
Som en konsekvens av fixeringen vid historiska oförrätter ägnar sig en moralistisk politik sig
mer åt att samla bevis för förtryck än att formulera politiska alternativ (ibid.:40).
I projekten mot sexualiseringen av det offentliga rummet kan kravet på ökad kunskap
också ses som en längtan efter ’sanning’. Genom att vilja visa och synliggöra sexualiseringen, öka kunskapen om hur sexualiserade bilder påverkar oss, eller kartlägga
kopplingen mellan pornografi och sexuella praktiker, eller pornografi och synen på kön,
försöker man också etablera en sanning om kvinnor och sexualitet. Liksom den moralism
43
Brown beskriver handlar politiken mycket om att söka fortsatta bevis, snarare än att
formulera en ett politiskt alternativ. Upprepandet eller citerandet av skada framstår som
ändlöst, ett motstånd som fortsätter att reproducera sig själv och makten i all oändlighet.
I ansökningarna används visserligen inte ordet ’bevisa’ men ändå verkar det vara vad
det handlar om: öka kunskapen verkar handla om att göra en kunskap om unga kvinnor och
sexualitet till sanning. I formuleringarna om att öka kunskapen, synliggöra, visa och
uppmärksamma finns också ett sanningsanspråk. De frågor som ställs förutsätter ofta svaret:
om man vill öka kunskapen om hur kvinnor förtrycks av sexualiserade bilder förutsätts också
ett sådant förtryck. Inget av projekten vill t.ex. öka kunskapen om hur man skulle kunna
utforma en feministisk pornografi, ett homosexualiserat rum, eller om hur sexuella bilder kan
fungera subversivt. Att öka kunskapen framstår snarare som att cementera en uppfattning om
unga kvinnor och sexualitet genom att öka en viss kunskap.
Att etablera en kunskap om kvinnor och sexualitet innebär också att vissa kvinnors
erfarenheter kommer att uteslutas. Ändå verkar just en normativ grund nödvändig för att
kunna fälla normativa omdömen. Frågan är om feminismen kan leva utan ’rätt’ och ’fel’ –
utan moral och sanning? Är en sådan grund nödvändig för feminismen? Eller är det tvärtom
så att en sådan grund alltid kommer att fungera exkluderande? När sanningen dessutom
framstår som fri från makt, som en beskrivning av verkligheten, vad får det för effekter?
Brown skriver att vi för att kunna föreställa sig nya feministiska framtider kanske just måste
våga ifrågasätta ’moral’ som politisk grund och drömma om att ersätta ’sanning’ och
’privilegierad kunskap’ med politik, tvivel och konflikt.
5. Slutord
I denna uppsats har jag velat problematisera föreställningar om sexualitet, offerskap och kön i
diskursen om sexualiseringen av det offentliga rummet. Min mening är inte att ersätta en
sanning med en ny. Istället har jag velat undersöka implikationerna av vissa av dessa
föreställningar. Jag har också undersökt vilka exkluderingar som sker i talet om
’sexualisering’. Det som framstår som ’den goda’ sexualiteten är den ’oförändrade’
sexualiteten som sker inom ramen för ett känslosamt förhållande. Förändrade sexvanor hos
unga väcker däremot oro. I en krönika i Dagens Nyheter (2006-05-28) skriver Kerstin
Vinterhed om hur samhället gått från kvinnoförtryck och sexualfientlighet till en större frihet.
Men Vinterhed ser också med oro på den ökade sexuella friheten:
44
Ingen tvekan om att framgångarna varit enorma, men samtidigt fortsätter sexualiteten att leva sitt
eget vilda, oförutsägbara liv. En nyligen publicerad forskningssammanställning som genomförts
av Folkhälsoinstitutet, berättar om en ’frigörelse’ bland unga som får en att tvivla på om frigörelse
är rätt ord. Nätet har sprängt vallarna för sex på ett sätt som de gamla RFSU-pionjärerna aldrig
kunnat drömma om: tillgången på porr, sex-kontakter och så vidare är nu helt obegränsad och
ungas attityder förändras därefter. Många fler än för bara tio, femton år sedan har erfarenhet av
samkönat sex, gruppsex, analsex och oralsex. (Vinterhed 2006, min kursiv.)
Citatet fångar in flera av de centrala delarna i diskursen om sexualisering: sexualiteten som
en inneboende kraft, förändring som i sig negativt (att Vinterhed tvivlar på ’om frigörelse är
rätt ord’ antyder en negativ inställning till förändringen), stigmatiseringen av vissa sexuella
praktiker, och privilegieringen av det heterosexuella, ’normala’ samlaget.
Lösningen på dessa problem stavas kunskap. Genom att visa och synliggöra
sexualiseringen ska denna bekämpas. Men synliggörandet verkar också handla om att
etablera en sanning om kvinnor och sexualitet, och att söka bevis för fortsatt underordning.
Denna politik leder till ett upprepande och en spegling av offerskapet och den kräver en
identifiering med ’kvinnan’. Den förutsätter inte bara solidaritet med kvinnor, utan att vi blir
den offerdefinierade Kvinnan.
Även om identifieringen med offerskapet har kommit att bli moraliskt riktigt, hoppas
jag att kritiken av denna identifiering kan förstås som en möjlighet till ett ansvarsfullt
återskapande av ’jaget’ istället för att definieras som omoralisk. Ifrågasättandet handlar inte
om att försöka ställa sig utanför diskursen, utan innebär ett kritiskt förhållningssätt till hur
hävdandet och upprepningen av förtrycket riskerar att spegla de maktförhållanden man
kämpar mot. Ett ifrågasättande av offerskapet kan också möjliggöra ett kreativt motstånd, ett
motstånd som inte bara säger nej och vägrar kallas, utan försöker förskjuta betydelser och
skapa nya namn och nya möjligheter.
45
Referenser
Citerat material:
Ansökningar:
Alla Kvinnors Hus: ”Så ett frö för förändring” N2004/7404/JÄM
Feministisk aktion mot porr: ”Porrfri stad” N2004/7330/JÄM
Föreningen Stockholms tjejjourer: ”Pornografi och det pornofierade offentliga rummet.”
N2004/1428/JÄM
Internationella kvinnoföreningen: ”Mot sexualisering” N2004/7182/JÄM
Kvinno- och tjejjouren ADA: ”Projekt mot sexualiseringen av den unga kvinnan”
N2004/7502/JÄM
Kvinnofronten: ”Ansökan om bidrag för handboksprojekt kring sexualiseringen av det
offentliga rummet.” N2004/4945/JÄM
Kvinnofronten: ”Projekt om hur amerikanska TV-serier som riktar sig till unga i Sverige idag
skildrar pornografi och sexualitet.” N2004/7272/JÄM
Motala Kvinnojour: ”Hur skildrar lokal/dagspress mäns sexualiserade våld mot kvinnor?”
N2004/6410/JÄM
Qvinnojouren i Östersund: ”Hur motverkar vi nedskräpningen av det offentliga rummet som
pornofieringen utgör?” N2004/7395/JÄM
Alla ansökningar finns att tillgå på Näringsdepartementet.
Motioner:
Motion 1999/2000:So352, Porrindustrin (s)
Motion 2001/02:K232, Förråande pornografiska filmer (kd)
Motion 2001/02:L227, Könsdiskriminerande reklam (v)
Motion 2003/04:So568, HBT-frågor m.m. (mp)
Motion 2003/04:So419, Kvinnans rätt till sin egen kropp (v)
Motion 2004/05:A355, Ett jämställt Sverige är ett bättre Sverige (fp)
Motion 2005/06:K341, Pornografi och sexualpolitik (v)
Motion 2005/06:L381, Könsdiskriminerande reklam (s)
46
Riksdagsprotokoll:
Riksdagens protokoll 1994/95:90
Riksdagens protokoll 1999/2000:72
Riksdagens protokoll 2004/05:104
Riksdagens protokoll 2004/05:134
Riksdagens snabbprotokoll 2005/06:23
Nyhetsartiklar:
Hagström, Eva (1997). ”Förbjud samlag på löpande band”, Dagens Nyheter, 970909
Sahlin, Mona (2004) ”’Sexistisk reklam kan förbjudas i lag’”, Dagens Nyheter 940207
Svensson (1997). ”Analsex kan ge cancer”, Expressen 971106
Svensson (1998). ”Var det det här RFSU kämpade för – fri sex?”, Expressen 981106
Vinterhed, Kerstin (2005) ”Veckans ord: sex” Dagens Nyheter 050528
Övrigt material:
Sexualiseringen av det offentliga rummet. Informationsmaterial N4033, 25 augusti 2004. finns
på http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/30270
SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt eget liv
Skrivelse 2002/03:140, Jämt och ständigt. Regeringens jämställdhetspolitik för
mandatperioden med handlingsplan
Proposition. 2005/06:155 Makt att forma samhället och sitt eget liv - nya mål i
jämställdhetspolitiken
Litteratur:
Ambjörnsson, Fanny (2004) I en klass för sig. Ordfront, Stockholm
Benhabib, Seyla m. fl (1995). Feminist Contentions: A philosophical exchange. Routledge,
New York
Butler, Judith (1990/1999) Gender Trouble. Routledge, New York
-
(1991/2005) “Imitation och genusmyteri” i Rosenberg (red.) Könet brinner!
Atlas, Stockholm
-
(1994/2005) “Mot egna objekt” i Rosenberg (red.) Könet brinner! Atlas,
Stockholm
-
(1997a) Excitable Speech. Routledge, New York
47
-
(1997b) The Psychics of Power. Routledge, New York
Butler, Judith & Joan W. Scott (1992) Feminists theorize the political. Routledge, New York
Brink, Josefin (2005). ”Sex + feminism = sant?” i Ottar nr 3/2005
Bredström, Anna (2003). ”Maskulinitet och kamp om nationella arenor” i de los Reyes m.fl.
(red.) Maktens (o)lika förklädnader. Atlas, Stockholm
Brown, Wendy (1995) States of Injury. Princeton University Press, Princeton
-
(2001) Politics Out of History. Princeton University Press, Princeton
Carlsson, Ulla (2005) Våld och pornografi i medierna. Nordicom, Göteborg
Dahl, Ulrika (2005) "Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora
majoriteten gör": från hatbrott och homofobi till heteronormativitet och
intersektionalitet: en kunskapsintventering och situering av forskning. Forum för
levande historia, Stockholm
De los Reyes, Paulina (1998). ”Jämställdhet på svenskt vis” i Invandrare och minoriteter nr.
2/1998
Edenheim, Sara (2005a) Begärets lagar. Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm
-
(2005b) ”När våldet blir en del av jaget” i Österberg m.fl. (red.) Kvinnor och
våld – då och nu. Atlantis, Stockholm
Foucault, Michel (1976/2002). Sexualitetens Historia – del 1. Viljan att veta. Daidalos,
Göteborg
-
(1994a) ”Polemics, Politics and Problematizations” i Rabinow (red.) Ethics.
Penguin Books, London
-
(1994b) “Sex, Power and the Politics of Identity” i Rabinow (red.) Ethics.
Penguin Books, London
Haraway, Donna (1988). ”Situated knowledges: The science question in feminism and the
privilege of partial perspective” i Feminist Studies vol. 14 no. 3
-
(1991a) Simians, cyborgs, and women : the reinvention of nature. Free
association press, London
-
(1991b) “Cyborgs at Large. Interview with Donna Haraway” I Technoculture,
University of Minnesota Press, Minnesota
Kulick, Don (2005). Queersverige. Natur och kultur, Stockholm
Knudsen, Susanne V & Sörensen, Anette Dina (2004). ”Youth, Gender and Pornography” i
NIKK magasin no. 3 2004
Laclau, Ernest & Mouffe, Chantal (2001). Hegemony and Socialist Strategy. Verso, London.
Lennerhed, Lena (1994). Frihet att njuta. Norstedts, Stockholm.
48
Lewin, Bo (red.) (1997) Sex i Sverige. Folkhälsoinstitutet, Stockholm
Lorentzi, Ulrika (1998). ”Sex Wars” i Bang nr 2, 1998
MacKinnon, Catharine (1983). “Feminism, Marxism, method and the state: toward feminist
jurisprudence” I Signs, no. 8 1983
-
(1989) Toward a feminist theory of the state. Harvard University Press,
Cambridge.
Marcus, Sharon (1992). “Fighting Bodies, Fighting Words” i Butler, Judith & Scott, Joan W.
(red.) Feminists theorize the political. Routledge, New York
Rubin, Gayle (1984/1993). “Thinking Sex” i Abelove, Barale, Halperon (red.) The Lesbian
and Gay Studies Reader. Routledge, New York
-
“Sexual Traffic” I differences no. 2-3/1994.
Segal, Lynne (1997). New Sexual Agendas. Basingstoke, Macmillan
Sedgwick, Eve Kosofsky (1991). Epistemology of the closet. Harvester Wheatsheaf, New
York
Spivak, Gayatri Chakravorty (1993), ”Can the subaltern speak?” , i Chrisman, Laura &
Williams, Patrick (red): Colonial Discourse and Post-Colonial Theory. A
Reader. Harvester Wheatsheaf
Tollin, Katharina, & Törnqvist, Maria (2005). Feministisk teori i rörliga bilder. Liber, Malmö
Ungdomar och sexualitet – en presentation av aktuell svensk kunskap (2000). Folkhälsoinstitutet, Stockholm
Vance, Carole S (red.) (1984), Pleasure and Danger: Exploring Female Sexuality. Routledge
and Kegan Paul, London
Walter, Susanna Danuta (1995). Material Girls. University of California Press, Berkeley
Weeks, Jeffrey (1981/1989). Sex, politics and society. Longman, London
Wendt Höjer, Maria (2002) Rädslans politik. Liber, Malmö
Wilson, Elizabeth (1983). “The context of "Between pleasure and danger" : the Barnard
conference on sexuality” I Feminist Review, no. 36 1990
Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000). Diskursanalys som teori och metod.
Studentlitteratur, Lund
Åse, Cecilia (2000) Makten att se. Liber, Malmö
49