dricka, alls återgår till det normaia lika snabbt
som alkoholen forsvinner ur organismen. Det
ar också mojligt att eU långvarigt alkoholbruk
leder till forandringar i hjiirnans inliirnings- och
minnesfunktioner, vilket i sin tur kan forsvåra en
återgång till ett nyktert liv. Alkoholen forandrar det satt på vilket det centraia nervsystemets
transmittersubstanser funger ar, vilket leder till
storningar i inlarnings- och minnes funktionernas grundmekanismer. Det ar också mojligt att
alkoholen reducerar antalet nervceller som behovs for minnet vilket yUerligare minskar alkoholistens kapacitet aU hitta en vag ut ur sin
alkoholism. Dessa mekanismer kan antagligen,
åtminstone delvis, återgå till det normala under
en alkoholfri period. En mycket viktig form av
alkoholistvård ar också aU man snabbt och effektivt på farmakologisk vag behandlar abstinensbesvaren, så aU man kan forhindra kramper och andra spanningstillstånd som kan leda
till att hjarnceller forstors.
Alkoholismen sags ofta vara eU satt aU up pnå ett njutningstillstånd, men medaljen har
också en annan sida: alkoholismen boUnar ofta
i ett tvångsmassigt behov av att dricka alkohol.
Vi utfor liknande tvångshandlingar också i andra sammanhang. Somliga har ju eU tvingande
behov aU tvatta handerna med jamna mellanrum, vilket på många saU kan komplicera personens dagliga liv. Det kan visa sig viktigt att
betrakta alkoholismen som eU dylikt kompulsivt syndrom, eftersom de tvångsmassiga
symptomen kan vår das på farmakologisk vag
och undersokas på samma satt som de tvångshandlingar som hor ihop med atandet. Också
fOr dem galler att beteendet i sista hand styrs av
mekanismer i hjarnan. Och tillsvidare vet vi
mycket lite också om dem.
Sammanfattningsvis kan man saga aU det
inom biomedicinen borjar vaxa fram en bild av
alkoholismen som ett komplex av symptom,
vars gemensamma namnare ar eU alitfor rikligt
och långvarigt alkoholbruk. De verkligt goda
mojligheterna aU forstå alkoholismen kommer
forst då vi kanner till hjarnans funktioner betydligt battre an i dag. Vi kan emellertid vanta
oss snabba framsteg under deUa årtionde - vi
liver ju andå i II Hjiirnans decennium ".
EsaKorpi
-
Alkoholismen en sjukdom
hjarnan?
Den biomedicinska uppfattningen om alkoholism utgår från den, sakerligen på sin tid revolutionerande, upptackten att manniskans aktiviteter - beteendet, tankandet, kanslorna och
fornimmelserna - också kan observeras i hjarnan i form av elektrokemiska processer. Genom att forandr a siU beteende ellersitt saU att
tanka och reagera på olika situationer åstadkommer manniskan forandringar i hjarnans
satt aU fungera - och omvant; amnen som direkt påverkar hjarnan (allt från socker till olika
droger) påverkar också manniskans fornimmelser och beteende. Inom biomedicinen analyserar man i princip det har omsesidiga beroendefOrhållandet enbart i den ena andan, genom aU man studerar hur forandringar i hjarnan
påverkar beteendet.
Ur den synvinkeln ar det sjalvfallet lockande
att studera eU amne som direkt påverkar det
centrala nervsystemet, eftersom man då har en
konkret orsaksfaktor bakom beteendet. (Det
bor visserligen framhållas, att amnets inverkan
på hjarnan inte forklarar hela beteendet, eftersom den enskilda individens saU att reagera på
arnnets effekter också ar av stor betydeise. Man
kan t.ex. forsoka dolja likaval som framhava aU
man ar berusad. Det har också gjorts experiment dar deltagarna fåu foregivet alkoholfria
drycker, vilket skapat· en "placebofylla".) Då
man med den har utgångspunkten forsoker
forklar a varfor vissa individer regelbundet anvander eU visst amne, stravar man efter aU forklara deUa konstanta drag i beteendet med
hanvisning till de effekter amnet har; i deUa fall
med bestående forandringar i hjarnan. Man talar då om ett beroende, om aU individens hjarna
har anpassat sig till aU ifrågavarande amne
standigt forekommer i blodomloppet, och aU
den endast då funger ar normalt. Abstinenssymptomen, dvs. de otrevliga upplevelser man
har om man tvart upphor med att anvanda amnet, kan undvikas enbart genom fortsatt bruk.
Det har lett till slutsatsen aU missbruket kanske
94-
kunde stoppas genom att man på farmakologisk vag rattar till eventuella forandringar i
hjaman.
Ur den har synvinkeln ar problem och beteendestOrningar som inte beror på något enskilt
"amne" mera problematiska. En individ kan ju
också lida av sådant som spelbegar, tvångsmassigt atande (bulimi) eller bantande (anorexi), "tvångsneuroser" eller "schizofreni" etc.
Trogen sin overtygeise om att det foreligger ett
kausalt samband mellan hjamverksamhet och
beteende forsoker biomedicinaren också i dessa
fall finna någon forandring i hjarnan, som sedan kunde botas med hjalp av ett lakemedel.
Man forsoker t.ex. definiera "beroende" på ett
sådant satt, att alIa beteendemonster som ar forenade med abstinensbesvar betraktas som "addiktivt beteende" .
Definierar man begreppet "addiktion" på
dethar sattet ar problemet emellertid - såsom
Klaus Makela under seminariet konstaterade att det utstracks i det oandliga och darigenom
forlorar sin distinktionsformåga. Vi konstater ade redan tidigare att varje typ av beteende har
sin motsvarighet i hjarnan i form av elektrokemiska processer, vilket innebar att upphorandet med en vana, vilken som helst, ar forbunden med fomimmelser av obehag, olust etc.
Om man skulle konstatera att det ar ohalsosamt
att bada bastu, och finlandarna foljaktligen beslOt sig for att upphora med denna fula ovana,
skulle det leda till att många fick avvanjningssvårigheter. For att slippa svårigheter av det
har slaget forsoker biomedicinen definiera kriterier med vars hjalp man kan skilja en "normal" från en "patologisk" hjamverksamhet. Det
ar latt i fråga om uppenbart organiska fel och
skador, men det verkar som om man inte skulle
kunna hitta motsvarande betraffande "addiktionema"; de individuella "orsaker" till addiktionen man foreslår visar sig i stallet bara vara
ett uttryck for en smarre variation mellan olika
individer. Vi hamnar oundvikligen i den analogi jag tidigare namnde i fråga om den individuella bakgrunden till tendensen att forfrysa tårna: alltid hittar vi den som varit forst med att
forfrysa dem, men ingen ar immun mot kold.
Det blir foljaktligen svårt att definiera t.ex. en
alkoholist enbart medatt han eller hon i biologiskt avseende avviker från andra; man kan på
sin hojd forsoka' havda att somliga t.ex. på
-
grund av sina hjarnfunktioner ar mera "alkoholistiska" an andra. Men också dessa skillnader
inskranker sig till narmast två faktorer. For det
forsta hojer ett regelbundet alkoholbruk toleranstroskeln, eftersom hjarnan vanjer sig vid
att fungera "normalt" trots att (eller endast då)
det finns en viss mangd alkohol i blodet. Detta
ar ett fenomen som återgår till det normal a då
konsumtionen upphor. For det andra åsamkar
alkoholen olika typer av skador i hjaman, t.ex.
genom att forstOra hjamceller. Bagge dessa fenomen ar emellertid foljden av ett rikligt och
regelbundet drickande, och inte några arftliga,
individuella avvikelser.
Nar biomedicinen definierar addiktion blir
den darfor tvungen att som ett ytterligare kriterium, utover de observerade biologiska skillnadema eller forandringama, ty sig också till individens egna uppgifter om sin oformåga att
hantera t.ex. sitt drickande eller sitt hasard spelande. Men vi kommer genom dessa kliniskt
konstaterade tillaggsbestamningar samtidigt
allt langre bort från en rent biologisk addiktionsdefinition, vilket gor att talet om alkoholismen enbart som en "sjukdom i hjaman" saknar
tackning. En annan, och fomuftigare, mojlighet
vore givetvis att hålla sig till de individuella,
biologiska skillnadema; att analysera vilken effekt ett rikligt drickande har på hjarnan, eller
vilka medfodda, individuella skillnader som
eventuelIt i en statistisk mening kunde antyda
vem som blir "alkoholist" och vem som inte blir
det. Det storstilade talet om att alkoholismen
som sådan skulle vara en "sjukdom i hjaman",
ar på basen av det bevismaterial som finns i dag
en minst sagt forhastad generalisering.
Jag konstaterade i borjan att manruskans aktiviteter alItid kan iakttas i hjarnan i form av
elektrokemiska processer, och att såval forandringar i tankandet och beteendet som olika kemiska amnen "påverkar" dessa processer (ur
hjarnfysiologisk synvinkel ar ju de elektrokemiska processema tankande, och inte enbart en
"foljd" av dem). For de amnen som påverkar
hjaman galler att de inte har någon direkt orsak-verkan effekt på vare sig beteendet eller
tankandet. Den manruska som blir påverkad
beaktar i stallet forandringama i hjamans och
den ovriga kroppens aktiviteter som beteendets forandrade randvillkor; vissa saker ar svårare att utfora an då man ar nykter. Ruset kan
95-
också, beroende på kultur och lagstiftning, legitimera ett beteende som avviker från det normala, eller omvant gora ett normalt beteende olagligt (som att kora bil).
Berusningen skiljer sig inte i det har avseendet från beteendets ovriga randvillkor, t.ex. sodal stallning eller den aktuella interaktionssituationen. AktOren beaktar också idethar avseendet de yttre villkoren (sådana han eller hon
uppfattar dem) och reagerar på dem, t.ex. genom att anpassa sin konsumtion efter plånboken. Alkoholbruket ar ett satt for individen att
reagera på olika situationer; det kan vara ett uttryck for irritation eller missnoje, eller ett satt
att fira en bemarkelsedag. De fysiologiska processerna i vår kropp ar en av forutsattningama
for vårt beteende, men det vore enligt min åsikt
en oerhord forenkling att reducera drickande
och alkoholism till enbart alkoholkemi och
hjlirnfysiologi. Det kan t.ex. mycket val vara ett
motiv for ett fortsatt drickande att man vill
undvika abstinensbesvar eller uppskjuta dem,
men det ar knappast någonsin det enda motivet, och det kan enbart forklara det drickande
som sker under en "period". Forklaringarna till
det drickande som borjar efter att man klarat av
baksmallan får vanligen letas på annat håll,
t.ex. i den sodaIa situationen, i attityder och vanor.
De olika uppfattningama om alkoholism eller om en pas sande respektive opassande
dryckeskultur ar också en del av de yttre villkor
som individerna i mindre eller stOrre grad beaktar i sitt eget beteende och sitt eget satt att
dricka. De olika uppfattningama om och definitionerna av alkoholproblemen ar samtidigt
också olika metoder att losa de problem som
sammanhanger med alkoholkonsumtionen.
Om en individ och hans eller hennes narmaste
omgivning t.ex. anser att han eller hon ar en "alkoholist" och darmed oformogen att kontrollera sitt eget drickande, kommer han eller hon
sjalv att ordinera sig medicinen absolutism.
Dryckesproblemet ar darmed ur varlden. Men
samtidigt bekraftar också diagnosen sig sjalv
genom att individen anser sin oformåga att
hantera sitt drickande vara ett yttre randvillkor
i sitt beteende, vilket gor att han eller hon verkligen inte formår kontrollera sitt drickande vid
ett eventuelIt återfall. På samma satt som man
forsakrar att alkoholismen ar en sjukdom i hjar-
nan forsoker man kanske undvika att stampla
dem som lider av alkoholproblem som "omoraliska" medborgare eller lindra den skuldkansla
som ytterligare fordjupar den återvandsgrand
alkoholproblematikem hamnat i. Å andra sidan kanske man också vacker vissa forhoppningar om att forskarna en dag skulle kunna
hitta någon motmedicin, så att man kunde eliminera hela faran for att alkoholiseras. På motsvarande satt kanske talet om att alkoholisterna
på något kvalitativt satt skulle avvika från normalbefolkningen for somliga kan ge fog for
uppfattningen att den "normala" medborgaren
bekymmers16st kan fortsatta sitt drickande.
Narrnar man sig alkoholproblemen utifrån
en dylik kulturteoretisk synvinkel innebar det
inte att man havdar att man antligen skulle ha
upptackt vad alkoholism "verkligen" ar. Perspektivet sjruvt funger ar nodvandigtvis som en
del av det diskursiva spel, inom vilket alkoholproblem forklaras och dem som lider av dylika
definieras, och genom vilket man påverkar sjruva det fenomen man vid forsta anblicken forefaller att forklara i spelet. Den skiljer sig från
olika alkoholismteorier på sin hojd i det att deri
får oss att reflektera over på vilket satt de olika
teorierna i rollen som Stora Berattelser fungerar
som paradigm som konstituerar ifrågavarande
fenomen. Som en praktisk konsekvens av detta
kunde vi exempelvis tanka på de vårdprogram
som ar inriktade på korttids terapi, dar klienterna plockar isar alIa de berattelser om och definitioner av sig sjalv och sina problem som dittills
fungerat som sjaluppfyllande profetior. Att på
det har sattet se alIa våra uppfattningar och hela den individuella identiteten enbart som berattelser som vi berattar for oss sj alva och varandra kan givetvis kannas svårt och skapa en
kansia av att vi forlorar vår individualitet och
identitet, men det kan också gora oss fria att
skapa nya berattelser, vilkas forverkligande i
det egna livet inte medfor liknande problem
som de tidigare berattelsema.
Pertti Alasuutari
/
-
96-
