Även läkare blir sjuka
Det är hög tid att åter aktualisera rapporten ”Patienter, inte läkare är sjuka”, skriven 2002 av
Ylva Fältholm, prefekt vid institutionen för arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet.
Initiativtagare till studien var arbetsgivaren (nll) som reagerat på att andelen
långtidssjukskrivna läkare ökat snabbare än andra yrkeskategorier i länet. Ökningen är dock
ett nationellt problem och i allra högsta grad dagsaktuellt. I senaste numren av Dagens
medicin och Läkartidningen (1, 2) står att läsa om att antalet långtidssjukskrivna minskar i
landet, men inte hos läkare där man istället ser en ökning på 14 % senaste åren. Fortfarande
dominerar psykisk ohälsa bland diagnoserna och man lyfter fram hög arbetsbelastning och
litet inflytande över den egna situationen som huvudskäl.
Syftet med Fältholms studie var att kartlägga och finna orsaker bakom problemet med ökat
antal långtidssjukskrivna i länet (mer än 90 dagar). Rapporten bygger på intervjuer med 15
långtidssjukskrivna läkare (sex kvinnor) – nio distriktsläkare och sex slutenvårdsläkare.
Arbetet anges som orsak hos 12/15 läkare (80 %). Bland diagnoserna dominerar
stressrelaterade sjukdomar som utbrändhet, utmattningsdepression, kronisk trötthet och
hjärt/kärlsjukdomar.
Av studien kan man dra ett antal viktiga slutsatser. Dessa bör alla läkare och arbetsgivare vara
medvetna om för att dels bromsa den ökande ohälsan, men även för att generellt förbättra
arbetsmiljön på våra arbetsplatser.
Gemensamt för både primärvårdsläkare och slutenvårdsläkare är att den höga
arbetsbelastningen anges som den primära orsaken till problemet. Vidare anger man den
politiskt styrda organisationen där beslutsfattare har alltför dålig klinisk insikt
(deprofessionalisering) som viktig faktor. Bilden av kvinnliga och manliga läkare är
samstämmig.
Bland specifika orsaker inom primärvården nämns dessutom följande:
Förändrade arbetsuppgifter (fler patienter från slutenvården, sjukare patienter, fler
diagnoser och behandlingsmöjligheter, mer komplicerade utredningar etc).
Bristande arbetsorganisation (låg bemanning, arbetet alltför tidsstyrt och utan kontroll
över tex dagsprogram).
Ensamhet (fullbokad ensammottagning, finns ej tid för kollegiala möten etc).
Inom slutenvården ser man följande problem:
Organisationsförändringar (nya uppgifter utan resursförstärkning, utarmning av vissa
kliniker leder till stimulansförlust etc).
Tung jourbelastning.
Förtroendebrist för ledningen.
Hierarkisk struktur (leder till konflikter/maktkamper och svårighet att kombinera
patientarbete med ledningsuppdrag).
Utifrån intervjuerna kunde man urskilja att primärvårdsläkare lyfter fram fler
arbetsmiljöförsämrande faktorer utanför vårdcentralen, medan slutenvårdsläkare oftare finner
dessa inom kliniken.
”Man är och förblir kollegor och det är ingen som önskar ändra på denna
relation”
Vad är det då som är specifikt i en läkares väg till sjukskrivning? I rapporten lyfts den
speciella läkarkulturen fram – vilken tex leder till att man ignorerar sin egen och kollegors
ohälsa pga svårigheten att själv gå in i sjukrollen. Resultatet blir att vägen till sjukskrivning
kantas av långa perioder av sjuknärvaro. Detta syns även inom lågavlönade yrkesgrupper och
bland arbetstagare som inte ersätts vid frånvaro. Många läkare känner ett ”närvarotryck” som
man som läkare tidigt inskolas i för att inte belasta en kollega och för att kunna befrämja en
positiv karriärsutveckling etc. Fältholm menar att läkare tidigt fostras till att betrakta sig själv
som ”människor som bör ha kraften att stå över de behov som andra människor har”. Hon
lyfter även fram en skuldkänsla som en del läkare känner inför sin egen sjukskrivning. Dessa
kulturella aspekter tros väga tungt i den enskilda läkarens väg till sjuknärvaro och
sjukskrivning.
En annan tidsfördröjande faktor är svårigheten att ”överlämna” sig själv till en kollega. Dels
vill man inte belasta en redan överbelastad kollega, dels verkar det finnas ett motstånd till att
helt öppna sig och att avslöja en ”svaghet” som enligt professionens kultur skulle innebära ett
slags misslyckande.
Man kan även ana strategier för att in i det längsta undvika sjukskrivning. Exempel på detta är
byte av arbetsuppgifter (eller till och med arbetsplats), avslutat chefskap, påbörjat
deltidsarbete eller fackliga uppdrag, uttag av kompledighet etc.
Sammanfattningsvis anges följande orsaker bakom vår sjuknärvaro:
Professionens kultur.
Motstånd till att be en kollega om hjälp och ”reduceras” till patient.
Strategier för undvikande av sjukskrivning.
”Rehabilitering”
En rehabiliteringsplan för läkare i Norrbotten kan låta ungefär så här: ”ägna första tiden åt att
sova och så fort du får energi över till annat skall du försöka återgå till arbetet”. Överraskande
få erbjöds alltså någon typ av aktiv behandling eller rehabiliteringsplan. Oftast fick den
sjukskrivne själv initiera och ansvara för sin rehabilitering genom egen kontakt med
företagshälsovården eller andra kollegor. Tydligt är alltså frånvaron av ett övergripande
ansvar för den sjukskrivne - man förväntas helt enkelt behandla sig själv. I intervjugruppen
säger de flesta att någon rehabutredning aldrig gjorts och att företagshälsovården sällan blev
inkopplad.
Efter återgång till arbete initierar många av läkarna olika förändringar i sitt arbetsliv för att
förebygga återkommande ohälsa, däribland:
Deltidsarbete.
Byte av arbetsplats (framförallt inom slutenvården).
Avskärmning från organisationen.
Slutar gå jour.
Hoppar av chefsuppdrag.
Även om tiden som sjukskriven för många innebar ett nytt förhållningssätt till både arbetet
och livet i övrigt, kan man skönja att det är kärleken till yrket som motiverar de flesta att
komma tillbaka (så fort som möjligt).
Konklusion
Utifrån de intervjuade läkarnas reflektioner dras följande slutsatser, som alla skall ses som
essentiella i förbättrandet av arbetsmiljön för läkare i Norrbotten:
Viktigt med stöd och adekvata resurser till läkare med chefsuppdrag.
Joursystemet måste ses över.
Viktigt att som läkare kunna kontrollera och styra patientflödet.
Inom slutenvården bör man se över den psykosociala arbetsmiljön och se till att
politiskt fattade beslut implementeras bättre och blir föremål för diskussion.
För att förbättra primärvårdsläkarnas höga arbetsbelastning bör långsiktiga strategier
för att klara bemanningssituationen tas fram, samtidigt som diskrepansen mellan
mängden nya uppgifter och samtidig resurstilldelning måste minska.
Begränsa ensamheten på vårdcentralerna.
Angående den bristande rehabiliteringsprocessen drar Fältholm slutsatsen att man felaktigt
förväntar sig att läkaren skall klara av sin rehabilitering själv eftersom läkarkollektivet
betraktas som högpresterande, självständiga och resursstarka. Arbetsgivarens
rehabiliteringsansvar måste således definieras och förbättras.
En annan uppmaning är att belysa den kultur som länge färgat vår yrkesinställning och vid
sjukdom även vårt personliga mående. I rapporten klarläggs att läkarprofessionen skapar
speciella förutsättningar för både sjukskrivningen och rehabiliteringsprocessen. Vi sjukskrivs
för sent, rehabiliteras undermåligt, men tack vare vår kärlek till yrket kämpar vi oss
(ensamma) tillbaka…
Kommentar
En majoritet av slutsatserna är således föga uppseendeväckande. Att vi behöver ökade
resurser, fler läkare med ledningsuppdrag (som dessutom får extra stöd), bättre bemanning,
välförankrade politiska beslut, mindre ansträngt jourarbete mm, är idag knappast
revolutionerande fakta. För arbetsgivaren finns således en rad åtgärder att prioritera och
förbättra.
Både arbetsgivaren och professionen har även ansvaret att arbeta för en kulturförändring.
Förutom att aktualisera denna rapport är det viktigt att fortsättningsvis diskutera
läkarkollektivets attityd till sjukdom och sjukskrivning. Vi bör alla fundera på varför vår
empati till oss själva och våra kollegor sviktar. Fortfarande finns inställningen kvar att man
skall acceptera orimliga arbetspass (även om en ljusning ses bland yngre läkare som
prioriterar livet utanför kliniken) och att man inte skall belasta en kollega. Med projektet
”läkare behandlar läkare” har Läkarförbundet prioriterat det faktum att det inte alltid är så lätt
att vända sig till en arbetskamrat när man är sjuk. På förbundets hemsida finns bla en länk till
en lista över kollegor som är införstådda med vad det innebär att behandla en kollega.
För den enskilda läkaren är det också viktigt är att uppmärksamma sin närmsta chef om
problematiken. Exempelvis kan vi lyfta fram arbetsgivarens rehabiliteringsansvar och verka
för en arbetsmiljö där man prioriterar individens välmående (tex med flexibla arbetsscheman
med effektiva åtgärder vid kortare tids sjukfrånvaro för att slippa merarbete vid återgång till
arbetet etc). På kliniknivå kan man verka för en förbättrad interkollegial miljö med förbättrad
teamkänsla, exempelvis genom att prioritera regelbundna läkarmöten, gemensam fika,
röntgenrond samt varierande arbetsuppgifter. Vi bör även värna om våra ”kontrollmedel” för
att förbättra våra möjligheter att styra och kontrollera vår arbetsdag. Listan över åtgärder kan
självfallet göras lång utifrån olika arbetsplatsers behov – det viktigaste är att vi besitter
medvetenhet och agerar förebyggande!
Mikael Knutsson, NLF
Ref.
1. Läkartidningen Nr 24-25 2006. s 1913
2. http://www.afaforsakring.se
