Predikan i Landeryds kyrka Fjärde söndagen efter Trefaldighet den 19 juni 2005
Hesekiel 19:30-32 * Galaterbrevet 6:1-7 * Lukas 6:36-42
D
agens tema är "Att inte döma".
Vi vet från det vanliga mänskliga livet att
rätten att döma och utdela straff inte tillhör alla. Om
någon gör något, som enligt svensk lag är fel mot
mig, ska ändå inte jag döma, utan domstolen. En
lärare kan "straffa" en elev som gjort fel, en förälder
har rätt att "straffa" sitt barn. Men ingen annan än den
som har rätten att döma ska göra det.
Det gäller också Gud. Han är den store domaren.
Allt kommer från Honom och i slutänden ska därför
allt redovisas inför Honom. (Det betyder för övrigt att
den som här på jorden har rätt att döma har ansvar
inför Gud hur han eller hon dömer.)
Inte heller Guds dom ska vi lägga oss i. Det finns
många Bibelord om den saken. "Ta inte rätten i egna
händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång,
ty det står skrivet: 'Min är hämnden, jag skall utkräva
den', säger Herren" står det till exempel i Romarbrevet (Rom 12:19).
När det gäller en annan människas ställning inför
Gud ska vi alltså tiga still. Om någon är en syndare,
lever omoraliskt, talar hädiskt, far med osanning,
beter sig högmodigt eller gör något annat orätt, är det
inte vår sak att döma om den människans ställning
inför Gud, ha synpunkter på hans eller hennes möjligheter att komma till himlen eller något liknande. Det
är Guds sak. "Var och en måste bära sin egen börda"
stod det i episteln. Det betyder just det att var och en
själv ska svara för sin sak inför Gud. Ansvaret för mitt
liv görs upp mellan Gud och mig.
Förra veckans texter menade att vi hellre än att
döma andra ska längta efter varje människas omvändelse och frälsning. Det blir stor glädje i himlen
över en syndare som omvänder sig, stod det, och det
som ger glädje i himlen ska vara också vår glädje här
på jorden.
Fast det stora skälet till att vi inte ska döma är att
vi inte ska göra det som är Guds sak att göra. Vem
tror vi att vi är om vi gör det som är Hans? Att bete
sig som Gud är ett brott mot det viktigaste av alla
bud.
Den här dagen och dess texter handlar om mer
än att döma. I episteln stod det också "Bär varandras
bördor", och i evangeliet återgavs Jesus-ord om
barmhärtighet, givmildhet och omsorg om andras
bästa. Det handlar om en hållning mellan människor i
allmänhet och kristna människor i synnerhet som
präglas av vilja till förlåtelse och frid, en "försoningens
livshållning". Den hållningen är en väsentlig del av en
kristen människas och en kristen församlings livsstil.
Vi säger "förlåt" inte bara till dem som dömer oss,
som en bön om att slippa straff, utan också till andra,
som en bön om försoning, vänskap och gemenskap.
Gud vill att vi ska leva i frid och fred. Det gäller alla,
även om det idag handlar särskilt gentemot dem som
har en "flisa i sitt öga", som alltså lever eller har fel i
något ärende, stort eller litet. "Försoningens livshållning" ska prägla hur vi lever med varandra, trots
synden.
Det är inte lätt.
Nyckeln till "försoningens livshållning" hittar vi i
Jesu försoningsgärning, alltså i det Han gjorde för att
rädda oss undan den eviga domen.
Vi måste börja där för att förstå. När vi ska
dömas av Gud är det uppenbart att vi har syndat. Vi
är i samma situation som äktenskapsbryterskan i
Johannesevangeliets 8e kapitel som togs på bar
gärning och släpades till Jesus. Då sade Jesus, som
verkligen har makt att döma: "Inte heller jag dömer
dig" (Joh 8:11). Han sade det därför att "straffet var
lagt på honom", för att vi på det sättet "skulle få frid".
Ja, "Han var sargad för våra överträdelsers skull och
slagen för våra missgärningars skull", som det står
(Jes 53:5). "Våra synder bar Han i sin egen kropp
upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden
och leva för rättfärdigheten", som det står i Första
Petrusbrevet (1 Pet 2:24).
Jesus vann vår försoning och straffrihet med offer
och lidande.
Och där finns nyckeln till den livshållning som
den här söndagen talar om, hur vi kan leva i fred med
varandra trots synden. Att se klart och ta bort flisan ur
sin broders öga kan man göra sedan Jesus tagit bort
bjälken – den groteskt stora synden – i mitt eget öga.
Och man gör det på samma sätt som Han.
Det handlar inte om att släta över. Det gjorde inte
Jesus. Det handlar inte om att ljuga bort vad som är
synd eller ändra det som för Gud är orätt till något
rätt. Inte en prick av lagen ska förgå (Matt 5:18). Det
handlar inte om att kompromissa eller anpassa. Utan
det handlar om lidande och offer.
Jesus grät över Jerusalem när staden inte vill ta
emot Guds frid (Luk 19:41-42) – och gick in i den och
bar dess synd upp på korset.
På motsvarande sätt ska vi handla med vår medmänniskor och deras flisor. "Bär varandras bördor"
stod det, som sagt.
Det betyder att lida för andras synders skull. Det
betyder att bära andra i bön och trogen gudstjänst till
Jesus, så som man en gång bar en lam till Honom
och Han förlåt hans synd för deras tros skull (Mark
2:1-5). Det betyder att gråta över syndaren, inte svära
över eller vända ryggen åt honom eller henne. Det
betyder att ofta dricka försoningens kalk i nattvardens
sakrament, inte bara för sin egen skull utan som en
tjänst för att världen ska bli försonad och våra medmänniskors flisor borttagna ur deras ögon. Det betyder att frambära sig själv "som ett levande och heligt
offer som behagar Gud", som det står i Romarbrevet
(Rom 12:1). "Ty vi har fått nåden att inte bara att tro
på Kristus, utan också att lida för Hans skull", som det
står i Filipperbrevet (Fil 1:29).
Denna försoningens livshållning är ytterst att
praktisera Guds kärlek, den som bär allt, tror allt,
uthärdar allt, hoppas allt (1 Kor 13:7). Ty Gud försonade världen genom Kristus därför att Han så älskade världen (Joh 3:16).
Denna försoningens och Guds kärleks livshållning påminner den här söndagen och dess tema om.
Jag har inte mer än antytt den nu i predikan – och har
en känsla av att vi lite till mans har mycket kvar att
lära oss av den och öva oss i den.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
