DOPET

DOPET
Och Mose räckte ut handen över havet, och HERREN drev då undan havet
genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt
land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick mitt igenom havet på torr
mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. Och
egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom
efter dem ut till mitten av havet. Men när morgonväkten var inne, såg
HERREN från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade
den. Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att
komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty HERREN strider
för dem mot egyptierna."
Och HERREN sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet
vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare." Då räckte
Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till
sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och HERREN strödde
omkring dem mitt i havet. Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna
och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet.
Inte en enda av dem kom undan.
Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod
som en mur till höger och till vänster om dem. På detta sätt frälste HERREN
den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga
döda på havets strand. När Israels barn såg den stora makt som HERREN
hade visat mot egyptierna, fruktade folket HERREN. Och de trodde på
HERREN och på hans tjänare Mose.
(2 Mos 14:21-31)
(SvPs 68)
Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit
döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med
honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes
från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom
genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en
uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst
med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte
längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd.
Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi
vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda.
Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död
från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud.
Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i
Kristus Jesus.
(Rom 6:3-11)
1
(bön)
I dessa dagar, när vårens blomsterprakt går över i sommarens stilla fruktbärande,
går vi in i en ny tid i kyrkoåret. Det första halvåret fick vi leva med i berättelsen
om Jesus – förutsagd vid första advent, född vid jul, döpt vid trettondagstiden,
lidande under fastan, korsfäst och uppstånden vid påsk, uppstigen vid Kristi
himmelsfärd – och fram till pingst, då han sände den helige Ande och gav oss
kraft att leva som kyrka tillsammans.
Nu, efter pingst, börjar trefaldighetstiden. Det är ett halvår när texterna särskilt
handlar om vårt inre liv i dess olika sidor, hur det växer och utvecklas fram till
november, då kyrkoåret avslutas med domssöndagen som skildrar Jesu
återkomst och knyter ihop världshistorien.
Jag har funnit att det inre livet blir rikare när man lever med i kyrkoårets rytm.
Det ligger hundratals år av andlig vishet i kyrkoåret, och det liksom garanterar
att man inte missar något väsentligt av trons teman.
Den här söndagens tema är ett sånt tema som jag tror har blivit lite åsidosatt här
i Opalkyrkan. Vi ska, tillsammans med tusentals kyrkor över hela vårt land, tala
om Vårt dop.
Dopet är ju något som vi inte talar om så mycket i frikyrkan. Folk döper sig när
de kommer till tro, och det är det, liksom – det är något man bara gör.
Traditionellt har vi inte lagt så stor vikt på sakramenten, på dop och nattvard.
Men det pågår nu något av en sakramentsväckelse i frikyrkligheten. Peter
Halldorf berikar oss med insikter från fornkyrkan, och självaste Ulf Ekman har
tagit in nya intryck från katoliker och ortodoxa i Jerusalem. Han har infört
formell nattvardsliturgi på Livets Ord! Och det är många som har en växande
känsla: här finns något mer i sakramenten, här finns en möjlighet att nå djupare
och upptäcka mer av Gud.
Det är i detta skeende som jag tänker att det kan vara bra att tala lite om dopet –
vad det innebär, vad det kan betyda i våra dagliga liv, särskilt för oss som är
döpta för länge sedan.
Och som en god efterföljare till Anna vill jag, rent praktiskt, ta fram
blädderblocket och skriva upp tre punkter (som dessutom alla börjar på samma
bokstav).
Den första, den utgår från den gammaltestamentliga texten om Röda havet, och
jag ska nog varna för att den är extremt vitsig:
2
VATTENDELARE
Dopet är en vattendelare i en människas liv, likadant som Röda havet blev
en vattendelare för Israels folk. Det fanns ett tydligt ”före” och ”efter”, när
Gud satte in sin ”vattendelare” så att de kunde gå ner i det – och upp igen
på andra sidan. De gick ner som Faraos förrymda fångar – de kom upp som
Guds fria folk. De gick från slaveri till frihet, från hopplöshet till
framtidstro, från övergivenhet till ett liv med Gud.
På Egyptensidan var de jagade av makter som ville sätta fast dem, men på
det förlovade Landets sida hade de Guds vattendelare mellan sig själva och
makterna – soldaterna var drunknade, det fanns ingen som kunde anklaga
dem, och det låg ett hav mellan dem och träldomshuset Egypten.
Och det är på samma sätt för oss idag: Du som har passerat genom Guds
vattendelare, du har gått över från döden till livet. All din skuld som du
skulle kunna ha blivit anklagad för, den ligger kvar på botten av
dopgraven. Profeten Mika säger: ”Gud kastar alla våra synder i havets
djup” (Mika 7:20) – alla synder som du har begått, alla synder som du nu
begår och alla synder som du kommer att begå. Paulus fyller i med ”Så
finns det nu ingen fördömelse för dig som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1).
Det finns ingen fördömelse, säger Paulus. Men han säger också, som vi
hörde sist i predikotexten: ”Så skall ni se på er själva: ni är döda från
synden och lever för Gud” (Rom 6:11). Om du ska få uppleva det, så
räcker det inte bara med faktum att du har dött med Kristus i dopgraven
och uppstått till ett nytt liv, du måste se så på dig själv också. Jesus sade
till människor: ”Ske dig som du tror”. Vad hjälper det att Gud har tagit kål
på dina anklagare om du fortsätter att gå och anklaga dig själv?
Nej, om vi ska komma in i Kristi frid som en upplevd verklighet, så måste
vi låta våra tankar förvandlas genom sinnets förnyelse (Rom 12:2). Bibeln
säger: ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se,
det nya har kommit” (2 Kor 5:17). INGENTING i ditt förflutna kan hålla
tillbaka dig från det goda som Gud har för dig. Ingenting! Med Kristus har
du all kraft att förlåta och bli förlåten och gå vidare.
OM. Om du själv vill. Israeliterna gick ner i Guds vattendelare, de kom
upp till det nya livet – men i sina tankar reste de ständigt tillbaka till
Egypten. ”Där hade vi det bra, det var bättre förr, och det kommer aldrig
funka, det här nya…” – och så dömde de sig själva till år efter år av
3
ökenvandring, istället för att gå raka vägen till det goda land som GUD
hade tänkt för dem. ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren,
fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp”
(Jer 29:11).
Gud har frid och frihet och kraft och kreativitet och närvaro och
gemenskap och övernaturlig ledning och mycket mer i beredskap för dig.
”Vad inget öga har sett, vad inget öra har hört, vad inget hjärta kan
drömma om, det väntar den som älskar Gud” (1 Kor 2:9). Gud har
händerna fulla med allt gott som han vill ge dig – om du bara bestämmer
dig för att våga, att gå hans väg och ta emot det. För Bibeln säger: Den som
är vacklande, tvivlande, tvehågsen, en sådan människa ska inte vänta sig
att få något från Gud (Jak 1:6-8). En sådan människa får fortsätta vandra i
sin öken, varv efter varv, vecka efter vecka, tills han dör utan att ha levat –
eller tills han bestämmer sig: nä, nu får det faktiskt vara nog, nu ska jag
våga, nu ska jag börja leva det här nya livet som jag är döpt till.
VIGSEL
Och dopet är inte främst till ett liv av stora ideal eller hög moral, utan först
och främst är dopet till ett liv där vi ”lever för Gud i Kristus Jesus”, som
det står i predikotexten (Rom 6:11). Och eftersom dopet är en invigning till
en djup relation där vi delar allting med honom, så är det korrekt att kalla
dopet för en VIGSEL.
Som Paulus säger, ”Eller vet ni inte att vi som är döpta till Kristus är
döpta till hans död… förenade med honom… så att vi ska leva med
honom?” När du stod i vit dopklänning inför pastorn och sade ditt JA till
Jesus, så var det en överlåtelse till ett djupt och livslångt delande mellan
dig och honom. Bibeln säger att när en man och en kvinna förenas så blir
de ett kött – men när människan förenar sig med Jesus, då blir hon en ande
med honom (1 Kor 6:16-17).
Att låta sig döpas, det är att säga farväl till det gamla livet, farväl till
ensamheten, farväl till att bara ha sig själv att rå om, och träda in i det nya
livet, i ett liv av kärlek och delande, ett liv som präglas av hänsyn till den
andre. Och man får ge upp mycket för att kunna komma dit, men det är få
som ångrar sig när de väl är där.
4
Men i ett äktenskap är det så att man får bara del av dess välsignelser om
man verkligen lever i det, om man vårdar relationen så att det inte bara är
något som står på ett papper någonstans, utan en levande, underbar
verklighet. Och det är likadant med dopet – man får bara del av dess
välsignelser om man lever i sitt dop, så att det inte bara är något som står i
ett dopbevis i en byrålåda, medan man egentligen lever som om man vore
andligt singel och ledig.
Det finns ju äktenskap där man är gifta på pappret men lever som
främlingar för varann. Det finns också doprelationer där man är döpt på
pappret men lever som en främling för den Gud man en gång kände så
nära. Men det finns en väg tillbaka, en väg som gäller både med en
äktenskapspartner och med Jesus – och den vägen heter: Lyssna. Bli stilla,
lyssna och låt dig bli träffad. Värj dig inte. Försök förstå. Be inte om
förlåtelse för tidigt. De flesta äktenskapsrelationer kan repareras, men
ALLA gudsrelationer kan repareras, för Han är till skillnad från mänskliga
partners fullkomlig.
(paus för eftertanke?)
Jag vill mana er alla: ta vara på er relation med Jesus. Ta den inte för
självklar! Alla relationstips som gäller i äktenskapet, som till exempel
vikten av kvalitetstid tillsammans, det gäller också i doprelationen med
Jesus. Och äktenskapet uppmärksammar man ju också varje år med en
bröllopsdag – det här kanske är något som vi kunde lära av våra mer
traditionella trossyskon, att fira vår dopdag med Jesus?
På tal om våra traditionella trossyskon, som lutheraner, katoliker och
ortodoxa, så är det ju barndop som gäller där, medan vi i Alliansmissionen
mest praktiserar troendedop. Vi har en dubbel dopsyn, så att vi både döper
barn och tar emot den som räknar barndopet som sitt dop, men i praktiken
brukar det ju vara vanligare i vår frikyrkokultur att föräldrarna låter barnen
växa upp och bestämma själva.
Så den som blivit döpt som barn, på föräldrarnas vilja och bekännelse,
kanske tänker ”men hur stämmer den här vigselliknelsen in på mig då, jag
som inte valt att vara med?” Men då sträcker sig vigselliknelsen till att
omfatta det här också: I vår västerländska kultur låter vi barnen växa upp
och bestämma själva vem de gifter sig med, men i andra kulturer och tider
har det varit lika självklart att det är föräldrarna som bäst förstår att välja
för den unge. Det viktiga, i både äktenskap och dop, är inte hur man kom
in i det, utan hur man tar vara på det och lever i relationen nu.
5
VITTNESBÖRD
Och så en sista sak som vi kan se av vigselliknelsen, en sak som också
leder oss in på den tredje punkten (VITTNESBÖRD). Om man älskar
någon och vill dela sitt liv med den personen, så ligger det i kärlekens
natur att ge löften och visa sitt ställningstagande offentligt: ”Jag tillhör
honom. Han tillhör mig.” Överfört på dopet: Om Jesus har kommit in i ens
hjärta, så ska man bekräfta det med en offentlig vigsel och inte ”bo sambo”
i smyg med honom!
Omvändelse och dop hör ihop. Dopet är, enligt Bibeln, ”ett rent samvetes
bekännelse till Gud” (1 Pet 3:21). Dopet är ett vittnesbörd i sig, och därför
låter man dopet ske offentligt, precis som vigseln. När man låter sig döpas
står man inför Gud, inför församlingen, inför världen, inför hela den
andliga världen med änglar och demoner och allt vad som finns, och hela
skapelsen ser på när man med sitt dop vittnar: ”JESUS LEVER! Han
lever idag! Och jag tillhör honom, endast honom, och ingen annan än
honom.”
Närhelst någon blir döpt så är det ett vittnesbörd om Jesus. Det är ett
vittnesbörd om hans korsdöd, om syndernas förlåtelse, om vår
uppståndelse och det eviga livet. Man kan nog faktiskt parafrasera: ”Så
ofta ni firar detta dop, förkunnar ni alltså Herrens död – och hans
uppståndelse – till dess han kommer åter i härlighet.”
Renhetens vita dopdräkt som du en gång har burit, vare sig du nu minns
det eller inte, den bär du nu andligt och osynligt, och du ska en gång
återigen få bära synlig när du står i den frälsta skaran i det förlovade landet,
klädd i vitt och med palmkvist i handen och sjunger med i tempelskarans
sång: ”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!”
(Upp 7:9-10)
Och fram till den dagen: låt oss be om kraft att leva i vårt dop och vara
trogna Jesus.
6