Guds Kristna Kyrkor
[115]
Pingst vid Sinai [115]
(Edition 3.1 19940514-20000510)
Detta arbete följer vidare från uppsatserna om Exodus som involverar både Moses och Egyptens gudar (se
uppsatsen Moses och Egyptens gudar) samt även Moses och Utvandringen (se uppsatsen Herrens Påsk).
Det tar upp vem som gav lagen vid Sinai och hur. Händelseförloppet vid flytten till Sinai förklaras i termer
av betydelsen av stoppen och en bättre förståelse kommer fram. Makten hos värden som given av Gud
undersöks också i relation till givandet av lagen och händelserna vid Sinai.
Christian Churches of God
PO Box 369,
WODEN
ACT 2606,
AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright 1994, (revised 1995, 1997, 2000) Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2005)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
Pingst vid Sinai [115]
Pingst vid Siani [115]
Vi har noterat sekvensen av utvandringen från
Egypten under Moses i uppsatsen Herrens Påsk
[098]. Flytten från Egypten inleddes den 15
Nisan från en samlingsplats vid Rameses till
vilken israeliterna flyttade från hela Gosen.
Därifrån lämnade en styrka av ungefär
sexhundratusen män med sina kvinnor och barn
och deras gamla, tilssammans med en blandad
mångfald av ickeisraeliter och boskap från båda
grupperna, för Suckot (till tabernaklet eller
lövhyddan) (2 Mos. 12:37-38).
Resan var en planerad handling för att ta
israeliterna till Sinai så att de kunde få en
uppenbarelse av Gud. Israeliterna togs ut ur
Egypten av Närvarons Ängel eller YHVHs
Ängel. Det var genom denne ängel som Gud
valde att uppenbara Hans lag. I Domarboken
2:1-4, talar YHVHs ängel om förbundet som
han medlade mellan Gud och Israels barn.
Domarboken 2:1-4 1 Herrens ängel kom från Gilgal
till Bokim och sade: ”Jag förde er ut ur Egypten och
in i det land som jag med ed hade lovat era fäder.
Jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er,
2och ni får inte sluta något förbund med invånarna i
detta land. Deras altaren skall ni riva ner. Men ni
lyssnade inte på mig. Hur kan ni handla så? 3Nu
säger jag: Jag skall inte driva undan dem för er, utan
de skall vara en pik i er sida, och deras gudar skall
bli en snara för er.” 4 När Herrens ängel sade detta
till israeliterna började folket gråta och klaga.
Denne Ängel var Ängeln i molnen under
utvandringen vid Röda Havet och i öknen
(Apg. 7:36). Han var Ängeln i busken som
talade med Moses (Apg. 7:30,35). Han var
Ängeln som gav lagen till Moses (Apg.
7:38,53; Gal. 3:19). Han var Ängeln som talade
för Gud vid Sinai (Apg. 7:38). Denna Ängel var
det andliga köttet och drycken med vilket
Israel, då de blivit döpta för Moses av Ängeln i
molnet (1 Kor. 10:2), tog del i öknen. Det
andliga köttet och drycken var den andliga
Klippa som följde den. Den Klippan, YHVHs
Ängel, var Jesus Kristus (1Kor. 10:4). Gud är
Klippan eller berget från vilket Kristus var
huggen.
En felaktighet är förespråkad att logos som
Guds ord inte gäller en talesman, utan snarare
betyder Guds yttrande som en rationell tanke –
så att YHVHs Ängel inte förklarade lagen, utan
snarare att den entitet som deklarerade lagen
vid Sinai var Gud som Fader, sonen och den
Helige Ande. Således agreade alla vid Sinai.
Detta är falskt.
Johannes gör denna sak väldigt klar i Johannes
evangelium 1:18 och i Första Johannesbrevet
4:12. Han sade:
Första Johannesbrevet 4:12 Ingen har någonsin sett
Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss,
och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
Första Johannesbrevet 4:13-15 13 Han har gett oss
sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och
han i oss. 14 Vi har sett och kan vittna om att Fadern
har sänt sin son att rädda världen. 15Om någon
bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom
och han i Gud.
Johannes skrev långt efter Kristi död och till
och med efter Jerusalems förstörelse. Han
gjorde klart en skillnad mellan Gud och
Kristus. Han skilde mellan Kristus som
människor hade sett och Gud som de inte hade
sett vid något tillfälle, varken i Sinai eller
någon annanstans.
I evangeliet, i Johannes evangelium 1:18, säger
Johannes:
Theon oudeis eooraken poopote.
Gud har ingen man någonsin sett;
monogenes theos ho
[den] enfödde Gud den [ende]
oon eis ton kolpon tou patros,
Varande i Faderns famn,
ekeinos ezegesato.
den som deklarerade [?honom].
Skillnaden här ligger i Theon och Theos. Den
Theon vilken ingen någonsin har sett och den
enfödde Gud, theos, som är en annan entitet
som talade eller deklarerade för denne Theon
(honom är tillagt felaktigt). Denne theos var vid
Sinai. Han var det logos som var i begynnelsen
med Gud (Theon) (Johannes evangelium 1:1).
Begynnelsen (arche) i Johannes evangelium 1:1
var begynnelsen av den materiella skapelsen.
Översättningen av Johannes evangelium 1:1 är
falsk och det är även översättningen av Titus
Pingst vid Sinai [115]
2:13 som påstås säga:
väntande vårt välsignade hopp, framträdandet av
äran av vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus.
(till svenskan från den engelska texten av övers.)
Texten säger:
Förväntande
det
välsignade
hoppet
och
framträdandet av vår store Guds är och vår Frälsare
Jesus Kristus (ee Marshalls Interlinear RSV) (till
svenska från den engelska texten av övers.).
Kristus är Guds äras framträdande och Frälsare
för oss. Han är inte den Gud. Men trinitarer
tolkar texten för att påskina att han är det.
Denna felaktighet är grunden för det binitara
misstaget som antogs av vissa kyrkor från
1960-talet (se artikeln Is Jesus God av Herbert
W Armstrong, återtryck Good News, december
1982). Denna felaktighet förenades med
felaktigheter i förståelsen av syftet med
Fillipperbrevet 2:6 som talar om Guds form,
som påstås överföra hans natur och således
vidare felaktigt extrapolated att påstå att han
var den Gud.
Påståendet att det var Gud som talade i Sinai
och att det var tre hypostaser som agerade är
helt felaktigt. Texten i uppsatsen YHVHs Ängel
[024] visar att det är totalt fel att påstå att
Moses såg den Högste Gud eller Gud Fader vid
Sinai, eller vid något som helst tillfälle under
utvandringen. Han talade till Hans budbärare
YHVHs Ängel som var Hans närvaro och som
bar Hans namn. I Andra Mosebok 23:20-21
sade Gud, genom Ängeln, att Han skulle sända
sin Ängel att vakta Israel under utvandringen.
Andra Mosebok 23:20-21 20Se, jag sänder en ängel
framför dig för att skydda dig på vägen och föra dig
till den plats som jag har bestämt. 21Rätta dig efter
honom och lyssna till honom!
Sätt dig inte upp mot honom; han kommer inte att
förlåta sådant trots, ty det är jag som handlar i
honom.
(den engelska översättningen som Cox
använder lyder för mitt namn är i honom
(emfas tillagd) från engelskan till svenska av
övers.).
Konceptet här är att denne Ängel bar Guds
namn som en auktoritet. Jag skall vara vad Jag
kommer att bli gav namnet Yahweh eller
Yahovah som betyder Han gör till till denne
underordnade elohim. Gud smorde denne
Page 3
elohim av Israel som vi känner från Psaltaren
45:6-7.
Psaltaren 45:6-7 7Din tron, gudomlige, består i tid
och evighet, din kungaspira är rättens spira.
8Du älskar det rätta, du hatar orätt. Därför har Gud,
din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina
likar.
Denne Gud var smord av hans Gud med
glädjens olja över sina likar eller partner
(metoxous, LXX) eller camrater som det tolkas
i Hebreerbrevet 1:8-9 där denna entitet helt
klart är Messias. Således är Messis en
underordnad Gud, men inte desto mindre är
Gud En. Utvecklingen av de trinitära
argumenten finns i uppsatsen Utvecklingen av
den Neoplatoniska Modellen [017].
Messias förde Israel ut ur Egypten. Han agerade
under instruktioner från Gud genom den Helige
Ande. Han kändes också som Gud Budbärare.
Detta frörklaras i upppsatsen YHVHs Ängel
[024].
Beräkningen för Pingst finns i Tredje Mosebok
23:9-21.
Tredje Mosebok 23:9-14 9 Herren talade till
Mose:10 Säg till israeliterna: När ni kommer in i
landet som jag skall ge er och bärgar grödan, skall ni
bära den första kärven av er skörd till prästen, 11
som skall lyfta upp den inför Herren för att ni skall
behaga honom. Dagen efter sabbaten skall prästen
lyfta upp kärven. 12 Samma dag som kärven lyfts
upp skall ni offra ett felfritt, årsgammalt lamm som
brännoffer åt Herren. 13Det tillhörande matoffret
skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl, blandat
med olja, som eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.
Det tillhörande dryckesoffret skall bestå av vin, en
kvarts hin. 14Men bröd, rostat korn och färskt korn
får ni inte äta förrän denna dag, inte förrän ni burit
fram gåvan till er Gud. Detta skall vara en
oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni
än bor.
Ätandet av brödet och den rostade säden och de
förska axen mellan den första heliga dagen och
Skördeoffret var förbjuden för evigt.. Då Andra
Mosebok 12 kräver att osyrat bröd skulle ätas
med PÅskmåltiden den 15 Nisan, så måste
tolkningen därför bli att det är den nya säden
som inte får användas förrän Skördeoffret har
skett. Sålunda behålls Kristus integritet som
förstling. En undersökning av Josua 3:15; 4:18-
Page 4
19; 5:1-8,11-12 visar betydelsen av att äta den
nya säden av det förlovade landet efter
omskärelsen. Mannan upphörde då den gamla
säden åts. Judendomen construes från denna
dag, den 16 Nisan, det var därför dagen för
skördeoffret och att skördeoffret därför alltid
hålls på den 16 Nisan. Det finns två
förklaringen till denna situation som förnekar
den rabbinska inställningen. Den första
möjligheten är att detta kunde ha varit under ett
år då Herrens Påsk också måste ha varit den 15
Nisan som en lördag. Skördeoffret kunde därför
inte ha skett den följande dagen. Detta är
ovanligt, men det inträffar, så som det gjorde år
1994. Texten gör det dock klart att det var den
gamla säden som åts (se uppsatsen Skördeoffret
[106b]).
Josua 5:11-12 11 Dagen efter påsk åt de av vad
landet gav, osyrat bröd och rostat korn, just den
dagen. 12 Och från den dag de åt av vad landet gav
kom inte längre något manna. Israeliterna fick inget
manna mer utan åt detta år av skörden i Kanaan.
Interlinear Bible följer texten från KJV. Ordet
som översätts som gammal säd är det hebreiska
ordet ’âbûwrw r . Detta betyder passerad eller
behållits kvar och används endast om lagrad
säd (se SHD 5669). Soncino översätter inte
detta ord, utan tolkar det som produkt av landet
som i vers 11. Den rabbinska förklaringen till
vers 11är att det betyder produkt av landet
eftersom mannan upphörde att falla, som det
slås fast i nästa vers.
Rabbinerna ansåg att den nya skörden innebär att
Israeliterna först har fört fram skördeoffret av
‘kärven’ (omer), i enlighet med 3 Mos. xxiii. 10-14,
och morgonen efter Herrens Påsk här är identiskt
med morgonen efter Sabbaten där (Rashi).
Denna förklaring (och bara av Rashi) är helt fel.
Ordet för gammal säd som bara kan referera till
lagrad säd är helt och hållet ignorerat i Soncino
och i de rabbinska förklaringarna.
Mogronen efter Sabbaten i Tredje Mosebok
tolkades som den veckoliga Sabbaten av det
första århundradets judendom och även av den
Kristna Kyrkan och tolkas ännu som sådan av
kristendomen än idag. Fram till förstörelsen av
Templet och förskingringen år 70 e.Kr. så var
kalendersystemet ordnat i enlighet med
Pingst vid Sinai [115]
sadducceerns system.
Från förskingringen så började fariseerna lägga
till sina metoder för beräkning av kalendern.
Kalenderreformationen under rabbi Hillel II år
358 e.Kr, ledde till att Pingsten lades fast till
den 6 Sivan. Kanske detta var en politisk
handling, kanske inte. Det råder ingen tvekan
om att metoden för bestämmande av Pingst
räknar 50 dagar från Skördeoffret och slutar på
dagen efter den sjunde Sabbaten. Dagen efter
den sjunde Sabbaten kan endast vara den första
dagen i veckan, eller söndagen. Försöken att
göra den 6 Sivan till Sabbaten och sedan
förklara nästa dag som Pingst är en uppenbar
fint. Förklaringen i texten är tydlig.
Kristendomen har förstått metoden i tvåtusen
år. Antik judendom förstod den. Varför
ignorerar då den rabbinska judendomen texten
så att de håller Pingst på en fast dag, när hela
idén med Pingst är att bokstavligen räkna
femtio dagar? Vad finns där att räkna med en
fast dag? Hur kan dagen efter den sjunde
Sabbaten vara annat än en söndag?
Förklaringen återfinns kanske i betydelsen av
Jonas Tecken och des implikationer för
kristendomen. Förklaringen till antagandet av
den 6 Sivan involverar den Quartodecimanska
konflikten som skapade en konflikt och som
Rom försökte trycka ned (se uppsatsen de
Quartodecimanska Dispyterna [277]). De
rabbinska myndigheterna skulle oundvikligen
komma att dras in i konflikten med inre kriften
politik, vilket de verkade söka undvika.
Skördeoffret kan inte ha varit den 6 Nisan år 30
e.Kr. (eller 31-32 e.Kr.) och ändå ha
överenstämt med det prov som Kristus satte
upp för Kyrkan. Jonas Tecken var att Kristus
var tre dagar och tre nätter i jorden så som Jona
var tre dagar och tre nätter i magen på den stora
fisken (se uppsatsen Jonas Tecken och
Historien om återuppbyggandet av Templet
[013]).
Matteus evangelium 12:39-41 39 39 Han svarade:
”Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men
det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
40 Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens
buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen
vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. 41 Folk
från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med
detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid
Pingst vid Sinai [115]
Jonas förkunnelse, men här finns något som är
förmer än Jona.
Detta skulle vara det enda tecknet på Kristus
mission. Således är vad som än motsäger detta
tecken fel. År 30 e.Kr. inföll den 14 Nisan på
en onsdag. den 16 Nisan var därför på en fredag
(se uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen och
Uppståndelsen [159]). Kristus uppstod på
aftonen på lördagen och väntade med att
uppstiga till himlen till på söndagmorgonen då
Maria av Magdala fann honom innan gryningen
(Joh. 20:1). Jonas Tecken krävde därmed tre
dagar och tre nätter. Det gör det därmed
omöjligt för Skördeoffret att ha varit den 16
Nisan. Händelserna år 30 e.Kr. visar att det var
en omöjlighet, vilket även åren 31-32 e.Kr.
gjorde. Judendomen visste att det var så. De
visste också att Kristus var tvungen att ha
dödats år 30 e.Kr. vid Herrens Påsk, vilket var
under det tredje året efter inledningen av
Johannes Döparens mission vilket var under
Tiberius Caesars femtonde år, som inleddes i
oktober år 27 e.Kr. Johannes uppteckningar gör
det omöjligt för korsfästelsen att ha skett vid
annat tillfälle än den tredje Herrens Påsk från
då. Med andra ord, det kan endast ha varit
Herrens Påsk år 30 e.Kr. enligt Johannes.
Påstående görs för de synoptiska evangelierna
för att införa en fjärde Herrens Påsk i
händelseförloppet. Dock var förberedelsedagen
den 14 Nisan år 31 e.Kr. på söndagen den 25
mars och detta ansågs länge ha varit datumet
för korsfästelsen av kristendomen fram till att
de insåg att den helt uteslöt en
fredagskorsfästelse och sedan förkastades det
en tid efter det sjunde århundradet (se
uppsatsen
Kalendern
och
Månen:
Uppskjutande av Högtiderna? [195]).
Denna förvillade situation passade verkligen
judendomen under århundradena omedelbart
efter Kristus död. Judendomen hade tappat
konverterare till Kristendomen. Den hade
kämpat ett katastrofalt krig med Rom. Från det
andra århundradet hade Rom absorberats av
solkulterna
och
felaktigheten
med
fredagskorsfästelse / söndagsuppståndelse hade
börjat läras ut. Detta sammanföll med de östra
mysteriekulterna och Dumuzikulten som sedan
lång tid föregick kristendomen. Dumuzi eller
Page 5
Tammuz var en vårgud som dog och
återuppstod. Detta var en fredagsdöd /
söndaguppståndelse. På så sätt trädde
kristendome in i den Quartodecimanska
kontroversen. Den hedniska högtiden kallades
på engelska för Easter och den judisk-kristna
var Passover. Denna högtid roterade efter
månkalendern. Den hedniska påskhögtiden var
sol/månbaserad kring solens dag, men beräknad
från början av månkalenderns månad.
Metoderna för att beräkna den hedniska påsken,
varierade ofta från Herrens Påsk, även vad
gällde månaden.
Metoden för beräkning verkar medvetet falla
felaktigt (se uppsatsen Kalendern och Månen:
Uppskjutande av Högtiderna [195]). Med
introduktionen av detta fel med den hediska
påsken, så måste kristendomen hitta ett år då
Herrens Påsk var på en fredag. Denna händelse
inträffade år 33 e.Kr. som var mycket för sent
enligt evangeliernas berättelser. År 30 e.Kr. är
det absolut tidigaste tillfället det kunde inträffa,
då det är tre Herrens Påsk nämnda av Johannes.
Händelseföljden tillåter inget mer eller mindre.
Den felaktiga fjärde Herrens Påsk, för att flytta
beräkningen till år 31 e.Kr. har den 14 Nisan på
söndagen den 25 mars som noterats ovan.
En Herrens Påsk år 33 e.Kr. passade
judendomen. Först och främst kunde de då
klara de kristna kraven på ett Skördeoffer på en
söndag efter en fredagskorsfästelse. Detta hade
två effekter. Det verkade överensstämma med
Rom – således förhindra förföljelse och ändå
fullständigt krossa det genuina kristna
argumentet att Kristus var Messias. Det gjorde
det lätt för rabbinska auktoriteter att visa att
Kristus inte var Messias och således förhindra,
i tvåtusen år, konverteringen av judendomen.
Judendomen kunde visa, för sitt eget folk, att
Kristus inte kunde ha varit i tre dagar och tre
nätter i graven från en fredagskorsfästelse och
söndagsuppståndelse. Det är också ett enkelt
och väl uppfattat faktum att om han inte var tre
dagar och tre nätter i graven så var han inte
lagligt död av judisk lag. Dessutom, genom att
översätta texten fel, sett till den svaga
läskunnigheten hos den allmänna folkmängden
i antik hebreiska, så kunde fortsätta att dölja
mer eller mindre kontinuerligt. Från felet med
Quartodeciman (14 övers. anm.) så var de mer
Page 6
eller mindre säkra från både förföljelse och
proselytism. Således passar en Pingst den Sivan
både judendom och modern kristendom av
olika orsaker. Det är fullständigt felaktigt och
impugns Jonas Tecken. Inga kristna kan
acceptera en Pingst den 6 Sivan och inte
förneka Messias, Det är en verkligt smart fint.
Så judendomen har förnekat Gud i tvåtusen år.
Messias var tvungen att vara Skördeoffren.
Skördeoffret var tvunget att ske på söndagen år
30 e.Kr. eller så har Israel ingen mottagning
och ingen förlösning.
Det var av denna orsak som Maria av Magdala
inte kunde försöka hålla Kristus i graven (Joh.
20:15-17). an var i processen, som han sade, att
stiga till Gud som förstlingens. Då det hade
fullbordats, kunde han återvända och tillåta
människor så som Tomas, att röra honom.
Uppstigningen innan Pingsten var den andra
och slutliga uppstigningen. Det var ingen skörd.
Kristus hade fullbordat det som Skördeoffret då
han fullbordade alla offer som Påsklammet.
Skördeoffret var mottagandet för Israel.
Tredje Mosebok 23:15-21 15 Sedan skall ni låta det
gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från
den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till
offer. 16 Ni skall räkna femtio dagar till och med
dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära
fram ett matoffer av den nya skörden till Herren. 17
Hemifrån skall ni ta med bröd att lyftas till offer, två
stycken. De skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl
och bakas med surdeg; de är en förstlingsgåva åt
Herren. 18Förutom brödet skall ni föra fram sju
felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar.
De skall offras som brännoffer åt Herren, med
tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldoffer,
en lukt som gör Herren nöjd. 19 Sedan skall ni offra
en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som
gemenskapsoffer. 20 Och prästen skall lyfta upp
dem till ett offer inför Herren tillsammans med de
första bröden av skörden och två lamm. De skall
helgas åt Herren och tillhör prästen. 21 Till samma
dag skall ni utlysa en helig sammankomst. Helig
skall den vara för er, då får ni inte utföra några
sysslor. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er
genom alla släktled, var ni än bor.
Skördeoffret var den första av alla skördar. Den
Guds skörds förstling var Kristus (se uppsatsen
Skördeoffret [106b]).
Dagen noteras här som den nästa dagen efter
Sabbaten, nämligen den första adagen i veckan
Pingst vid Sinai [115]
eller söndagen. Pingsten måste således infalla
varje år på söndagen som följer den sjunde
Sabbaten, vilket är femtio dagar efter
Skördeoffret. Skördeoffret är klart identifierad
som som dagen som följer den veckoliga
Sabbaten av det Osyrade Brödet. Pinbsten kan
därför inte räknas från den första heliga dagen
av det Osyrade Brödet så som det hävdas i
Hillel kalendern – om inte den infaller på en
söndag. Stycket som återfinns i LXX angående
Tredje Mosebok 23 och Pingst använde
uppskjutande vid en Pingst den 6 Sivan
undersöks i uppsatsen Omerräkningen till
Pingsten [173]). Betydelsen av offren för det
osyrade brödet är således:
De två syrade bröden representerar
verksamheten av den Helige Ande från
de två ankomsterna av Messias spm
prästen Messias och som kungen
Messias av Israel. Syran här är en
symbol för den Helige Ande. Den
Helige Ande är mekanismen för denna
förstlingsskörd för de utvalda som sker
från Pingsten år 30 e.Kr.
De sju lammen representerar de sju
Guds andar som änglar för de sju
Kyrkorna.
Tjuren eller tjurkalven är Efraims Tjur,
Enhörningen är Messias (5 Mos. 33:17
jfr. 4 Mos. 23:22 se även Jer. 31:18).
De två baggarna representerar de två
vittnena av de sista dagarna.
Synd- och fredsoffren representerar
återförsoningen av de utvalda som
föregångare
till
den
allmänna
Försoningen.
De tio stegen eller stadierna för utvandringen
reflekterades även i de tio ljushållarna i Guds
tempel som visar sig genom de våtusen åren.
Framskridningen för utvandringen från
Rameses skedde i stadier. Det första steget var
Suckot.
Insamlingsområdet vid Rameses räknas inte
som ett steg. På samma sätt räknades inte
Johannes Döparen som en av restaurationens
lampställen.
Från Suckot så gick israeliterna til Etam (aythawm ett namn av eguptiskt ursprung Buthan:
Pingst vid Sinai [115]
LXX) (2 Mos. 13:20; 4 Mos. 33:6-8). Från
Etam fortsatte israeliterna till Migdol (betyder
torn) (2 Mos. 14:2; 4 Mos. 33:7) vilket ligger
före Pi-hahiroth vid det Röda Havet. Från Pihahiroth så korsade de det Röda Havet och
flyttade vidare i en tredagarsresa till Mara
(betyder bitter för de kunde inte dricka vattnet
(eller Picriae: LXX)) (2 Mos. 15:23; 4 Mos.
33:8-9). Vattnet från den Helie Ande gjordes
drickbart med trädet som var Messias (2 Mos.
15:25) som var Messias.
Från Mara slog de läger vid Elim (betyder
palmträd; Bene Eliym betyder Guds Söner) (2
Mos. 15:27; 16:1; 4 Mos. 33:9-10). Där fanns
tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Detta
symboliserade de tolv stammarna, var och närd
av en källa, som skulle vara de tolv domarna av
Israel. De sjuttio palmträden symboliserade de
sjuttio träden av de äldste (2 Mos. 24:1,9),
Sanhedrin och senare de äldstes råd (Luk.
10:1,17). Namnet Elim härrör från ordet Eyil
som betyder styrka, därför en hövding, eller
bagge, eller pelare; därav en ek eller ett starkt
träd. Därför har konceptet möjlighet att sträckas
ut i betydelsen av Elim eller Eliym till mäktig
eller gudar så som det förekommer i Psaltaren
89:8. Konceptet är således en allegori för
Elohim eller Eliym. De sjuttio tas då för att
vara representativa för det utsträckta rådet för
den himmelska Värden. (Därför, utgör de
sjuttio (två) över 2,000 år, grunden för de
144,000.)
Israel gick in i Sins öken efter Elim en route till
Sinai den 15 av den andra månaden (en
Sabbat?). LXX säger att de slog läger i Sins
öken, med början nära Röda Havet, där de
trädde in i öknen (4 Mos. 33:11-12 LXX).
Folket gavs manna att äta vid detta tillfälle. Så
efter Messias träd och källorna och träden för
de tolv och de sjuttio som Kristus utnämnde
före sin död, så gick de in i öknen. De
'knorrade' och fick meat of quails på kvällen
och på morgonen. Efter detta så föddes de med
brödet från Himlen som är Jesus Kristus.
Församlingen av Israels folk gick vidare från
Sins öken i steg, i enlihet med Herrens bud (2
Mos. 17:1). De slog läger i Dofka (betyder
knacka, alltså kallande på morgonstjärnan. Al
Page 7
tarikh betyder på semitiska, här på arabiska,
Morgonstjärna eller han som knackar eller han
som kommer på natten – därför Suran i
Koranen).
Israel slog därefter läger vid Alush (med oklar
betydelse) och efter Alush slog de läger vid
Refidim (som betyder railing eller balusters,
därav att bli utspridda eller bland) (2 Mos.
17:1; 4 Mos. 33:14-15). Så de färdades i
staggered marsch trots att det verkar att den
slugiltiga marschordningen från 4 Mos. 10 inte
slogs fast förrän färden från Sinai under det
andra året (4 Mos. 10:11ff.). Det fanns inget
vatten vid Refidim (Refidin, 4 Mos. 33:14
LXX). Detta representerar inledning av svälten
för Guds ord. Efter Refidim anlände de till
Sinai.
Dessa tio stadier representerar de tio stadierna
av restorationen efter Messias genom de sju
Kyrkorna till de två vittnena som leder till
millenniestyret och den nya åldern. Dessa tio
stadier representeras av de tio lampställena i
Salomos Tempel där det finns sjuttio ljus och
tio skådebröd. Den sista sekvensen om de två
vittnena visar en staggered och/eller sekventiell
gruppering. Därmed är inte Värden i en grupp.
Så sekvensen är från Egypten till Lagen i Sinai
och från Lagen vid Sinai till Messias och
återigen genom samma sekvens fram till
Messias kommer för den slutliga tiden vid
tidens slut.
Israeliterna attackerades av amalekiterna vid
Refidim (2 Mos. 17:8). Så precis före
ankomsten till Sinai vid det nionde lägret, så
attackerades israeliterna av amalekiterna. Detta
folk blev totalt utblottat för deras attack på
Israel. Detta speglar attacken under de sista
dagarna som reflekteras av Uppenbarelseboken
12:15-16. Straffet visas i liknelsen av fåren och
getterna (Matt. 25:32-33), där nationerna döms
för hur de behandlade de utvalda under
prövningens tid. Moses var tvungen att hålla
upp sina armar under hela tiden för attacken.
För att göra detta måste Aron och Hur sätta
Moses på en klippa som smboliserar Guds
kraft, och de stod på hans högra och vänstra
sida och höll upp hans armar. Dessa koncept
föregår transfigurationen (Mark. 9:4-5) och
representerar elohim av Kristus, Moses och
Page 8
Pingst vid Sinai [115]
Elias. Kraften är av Kristus genom konstant
ansträngning fram till slutet av Herrens Dag.
Josua av Efraim kämpade hela dagen fram till
solens nedgång (2 Mos. 17:13). Efter att
amalekiterna besegrats, så besöktes Moses av
Jetro, präst från Midjan, som offrade till Herren
(2 Mos. 18:12). Symboliken i denna handling
kan föregå återförsoningen och omvändelsen
under de sista dagarna.
att samtliga i Herrens folk var profeter. Antalet
från denna sekvens var sjuttio plus två.
Denna period, som ledde fram till givandet av
lagen vid Pingst under Moses representerade
hela den perioden som leder fram till Messias.
Han representerade skrivandet av lagen i Israels
hjätan på en andlig grund.
Upprättandet av Domarnas Ordning föregår
verkligen
lagens
restauration
i
millenniesystemet. Jetro sade i Andra Mosebok
att han visste att Jehovah var större än alla
elohim.
1 Detta är vad Gud sade: 2 Jag är Herren, din Gud,
som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 3 Du
skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 4 Du
skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av
någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i
vattnet under jorden. 5 Du skall inte tillbe dem eller
tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk
Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba
barnen intill tredje och fjärde led när man försmår
mig 6 men visar godhet mot tusenden när man älskar
mig och håller mina bud. 7 Du skall inte missbruka
Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att
lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 8
Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 9 Sex dagar
skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, 10 men
den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då
skall du inte utföra något arbete, varken du eller din
son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din
boskap eller invandraren i dina städer. 11 Ty på sex
dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet
och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen
vilade han. Därför har Herren välsignat
sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. 12 Visa
aktning för din far och din mor, så att du får leva
länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 13 Du
skall inte dräpa. 14 Du skall inte begå
äktenskapsbrott. 15 Du skall inte stjäla. 16 Du skall
inte vittna falskt mot din nästa. 17 Du skall inte ha
begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till
din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna,
hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör
din nästa.
Andra Mosebok 18:11 11Nu vet jag att Herren är
större än alla andra gudar, ty därför att de handlade
övermodigt mot dem …”
Han talar här om Israels YHVH som är elohims
överstepräst under Eloah eller Elyon, Högste
Gud.
Vid den tredje månen då de satte av från
Refidim och slog läger vid Sinai, så gick Moses
upp på berget för att ta emot lagen och skiljas
ut som ett heligt folk, ett kungarike av präster
(2 Mos. 19:5-6). Detta föregår kommentarerna i
Uppenbarelseboken 4 och 5. Israel bars på
örnars vingar (2 Mos. 19:4) som i Kyrkan
(Upp. 12:14). Dessa vingar är Kristus vingar.
Efter tre dagar, på morgonen av den tredje
dagen, i kompakt mörker, beordrades Moses
upp på berget. Moses sändes för att föra Aron
up med sig, men folket förhindrade detta
förhindrade detta, vilket även prästerna gjorde
som var tvungna att helgas (2 Mos. 19:24).
Detta
helgande
var
symboliskt
för
förberedelsen inför dopet så att de skulle vara
redo att ta emot Pingstens kraft vid Messias
ankomst. Främst var symboliken i givandet av
lagen som är strukturen i Guds natur, och för
det andra, var symboliken för den Helige Andes
kraft genom Messias. Fjärde Mosebok 11:25
visar att Anden hälldes ut över de sjuttio äldste.
Anden gjorde så att de i lägret, nämligen Eldad
och Medad, till att profetera, vilket enligt
Fjärde Mosebok 11:29 togs som en utmaning
till Moses auktoritet. Moses frågade om de var
avundsjuka på honom och sade att han önskade
Moses gavs sedan lagen så som det visas i
Andra Mosebok 20.
Budorden är indelade i två grupper. De första
fyra representerar Guds kärlek. De andra sex
representerar Värdens kärlek för varandra. Den
romersk-katolska kyrkan försöker ignorera det
andra budet genom att smälta samman det med
det första och dela upp det tionde i två;
nämligen ha längtan till din nästas hustru och
hans hus. Den falska uppdelningen kommer
från ordningen av ting i Femte Mosebok 5:21
som placerar hustru före hus i sekvensen. Det
är nödvändigt för den falska uppdelningen för
dem för de är i öppet brott mot budet genom
dyrkan av avbilder av helgon och kors och
reliker. Att buga ned inför dem eller att dyrka
Pingst vid Sinai [115]
dem är förbjudet. Det är ett brott mot lagen och
således är följeslagarna i brott mot hela lagen.
Lagen utgår från Guds natur. Därmed är de
utvalda, genom Guds gudomliga kraft,
nämligen den Helige Ande, deltagare i den
gudomliga naturen (2 Peter 1:3-4). Därför är de
andliga aspekterna av lagen lagda på de utvalda
och de döms på ett högre plan. Att hysa längtan
till varje ting som är er nästas leder till avund.
Oxford Universal Dictionary förklarar att envy
är:
besläktat med invidere med se på (på ett negativt
sätt) som 1. Illvilja, ondska, fiendskap -1707.b. som
övers. Latin invidia: Odium eller opopulärt - 1679.
2. Skada, elakhet - 1460. 3. Förödmjukande och
illvilja orsakad av kontempletion över annans större
fördelar ... 4.a. Försöka vara jämlik eller större 1635. b. En längtan till andras fördelar 1723. 5.
Längtan; entusiasm -1607.
Övers Att känna avund till de överlägsnas fördelar;
aatt se med avsmak på andras egendom (viss större
fördel). Även i en mer neutral ton: Att vilja sig själv
i nivå med (annan) på visst sätt eller inneha något
(som någon annan har). 2) Att känna ovilja mot 1630. 3) övers Att vara illvillig mot eller behhandla
illvilligt ...
Det är en sak att använda termen i sammanhang
som att prisa en annan så som när man säger
Jag avundas dig din lycka eller dina
förhållanden eller vad som helst. Det är en helt
anna sak att känna impulsen. För att ge efter för
avundet eller att hysa dess känslor leder till
längtan att attackera eller förstöra den individ
som innehar de avundade attributen. Brott mot
det tionde budordet blir ett förlängt brott mot
det första budet. De avundade objektet blir en
gud. Så föll anklagaren i denna synd då han
sökte överträffa Gud. Han avundades Gud och
sökte bli som den Högste.
Jesaja 14:9-17 9 Nere i dödsriket blir det rörelse när
man ser dig komma.Skuggorna väcks ur sin dvala,
jordens härskare. Folkens alla kungar måste resa sig
från sina troner. 10 Alla hälsar de dig med dessa ord:
”Nu har också du mist din kraft och blivit som vi. 11
Ner till dödsriket störtade din ståt och dina
klingande harpor. Maskar blir din bädd, likmaskar
ditt täcke.” 12 Ack, fallit har du från himlen, lysande
stjärna, gryningens son, du har krossats mot jorden,
du som betvingade folken. 13 Det var du som sade
till dig själv: ”Upp till himlen skall jag stiga. Ovan
Guds stjärnor skall jag resa min tron och ta säte på
gudaberget längst uppe i norr. 14 Jag skall stiga upp
ovan molnen, jag skall bli som den Högste.” 15 Men
ner till dödsriket störtas du, längst ner i avgrundens
djup. 16 De som ser dig skärskådar dig, de granskar
Page 9
dig noga: ”Är detta den man som skakade världen
och fick riken att vackla, 17 förvandlade jorden till
öken och lade städer i ruiner,
Denna text skall jämföras med Psaltaren 75:2;
82:1; Hesekiel 28:12-14. Det är Kristus som nu
skall ta emot församlingen och döma upprätt.
Belöning kommer varken från öst, eller från
väst eller från syd. Utan Gud är domaren: Han
fäller en och reser en annan (Ps. 75:6-7). Så
Elohim står i församlingen av den mäktige
[heb. El eller Gudar]. Han dömer mitt bland
elohim (Ps. 82:1, se The Interlinear Bible). Den
skyddande keruben avundades Guds ställning..
Satan skapades fullkomlig, men förfäktade sin
ställning på grund av uppror.
Hesekiel 28:11-19 11 Herrens ord kom till mig: 12
Människa! Sjung en sorgesång om Tyros kung:
(Satan se Companion Bible), Så säger Herren Gud:
Du var som en dyrbar sigillring. Du var full av
vishet och fulländat skön. 13 I Eden, Guds trädgård,
bodde du. Du var höljd i ädelstenar av alla de slag:
karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och
jaspis, safir, rubin och smaragd. Av guld var dina
smycken och prydnader, gjorda åt dig den dag du
blev skapad. 14 Du var en kerub som jag hade smort
och satt till beskyddare. På det heliga gudaberget
bodde du. Där gick du bland gnistrande stenar. 15
Du var oförvitlig i allt vad du gjorde, från den dag
du blev skapad till dess att orätt kom i dagen hos
dig. 16 Din vidlyftiga köpenskap drev dig till våld
och synd. Då förvisade jag dig från gudaberget och
jagade bort dig, beskyddande kerub, från de
gnistrande stenarna. 17 Din skönhet gjorde dig
högmodig, och du förödde din vishet och storhet. Då
kastade jag dig ner till marken och lämnade dig att
beskådas av andra kungar. 18 Med otaliga synder
och orättfärdig köpenskap vanhelgade du dina
tempel. Då lät jag eld slå ut från dig, och den
förtärde dig. Inför allas ögon blev du till aska på
marken. 19 Alla folk som kände dig grips av fasa för
din skull. Du har blivit en skräcksyn. Det är för alltid
slut med dig. (den engelska text som Cox använder
lyder du skall inte vara för evigt (The Interlinear
Bible (emfas tillagd)) till svenska från den engelska
texten av övers.).
Denna övernaturlige varelse identifierades som
en människa. Således kan han identifieras som
den skyddande keruben i det människstyrda
systemet i Uppenbarelseboken 4:7. Han
slängdes ned i avgrunden och han tas itu med
och hans makt tas bort i steg – först och främst
av hans fall, och därefter av hans reduktion och
borttagande av evigt liv. Att sluta övernaturlig
kraft i tid och rum reducerar nödvändigtvis
Page 10
hans kraft för tid, massa och energi, fysiskt sett,
är nödvändigt besläktade uttryck för samma
sak.
Satan förstörs av eld inifrån honom. Så han är
källan till sjön av eld och därmed källan till
energin som slutligen konsumerar hans system
(se även uppsatsen Domen av Demonerna
[080]).
Denna eld är liknande den eld eller pur som
utgår från vittnena i Uppenbarelseboken 11:5.
Elden eller puri som plågar de som dyrkar
odjuret och dess avbild och som tar emot dess
märke, utgår från Guds vrede. Röken av de
plågade går upp till Tidens Tid, ger de med
märket ingen vila dag eller natt (Upp. 14:1011). Således är inte röken från de plågade för
evig utan endast till tiden då de med odjurets
märke som leddes bort av den falska profeten
dödas och senare uppståndna. Odjuret och
falska profetior kastas levande in i Sjön av Eld
(limnen tou puros) som brinner med brimstone.
Ordet ör theioo och det antas att brimstone eller
svavel menas i meningen av skenet i ordet
theios som betyder gudomlighet. På samma sätt
har Uppenbarelseboken 9:17 theioodeis eller
brimstone-lik (theion och eidos). Konceptet är
således att ha formen av gudaktighet eller
gudomlighet. Därför kan sjön av eld
representera en andlig gudomlig kraft och har
ingenting att göra med brimstone över huvud
taget då ursprunget för ordet härrör från
konceptet om det gudomliga (alltså som den
andliga kraft som Satan var).
Dessa koncept relaterar till Pingsten andliga
kraft. Detta visade återigen fram mot Messias
offer och erhållandet av den Helige Ande.
De med odjurets märke kommer att bli till
basanizo (vexed eller plågade) av puri och
theioo inför de heliga änglarna och inför
Lammet. Kapnos eller rök stiger upp till
tidernas tid (Upp. 14:11), alltså fram till
Millenniet. Samma koncept är det om
förstörelsen av syndens man, eller den laglöse
som förstörs med skenet (epiphaneia) från
Kristi ankomst (2 Tess. 2:8).
Så den Helige Andes kraft kommer från Gud
som överför Hans natur som i sig själv sluter
Pingst vid Sinai [115]
inne och förstör den fallne Värden. Den Helige
Ande ger kraft till alla de utvalda och tas bort
från alla av Värden som inte lyder Gud. Den
förmågan, att bli förstörd, måste av
nödvändighet utgå till Kristus annars finns det
inget effektivt test eller jämförelse mot vilken
Satan döms.
Kristus kvalificerade sig genom lydnad som
Överstepräst, och försonade mänskligheten
med Gud. De har sedan blivit skilda från Gud
genom Satans uppror och Värden som hade
ansvar för dem. Den fallne Värden kommer att
dömas genom de utvaldas handlingar, både av
deras lydnad nu och deras ansvar under
perioden för kontroll av Millenniet. Därför kan
den fallne Värden inte helt dömas förrän vi har
fullgjort våra uppgifter.
KOncepten om synd och uppror bärs vidare
från det tionde budet till det första. Uppror är
häxkraftens synd (1 Sam. 15:23) för konceptet
härstammar från att ha en vilja i strid med
Guds. Satan, genom att söka att tvinga sin vilja
över Guds, var i uppror och därmed polyteist.
Monteism kommer från konceptet om förening
under Guds vilja. Därmed finns det ingen
elohim före eller i den Högste Guds plats. Detta
bud inkluderar Jesus Kristus. Jesus Kristus är
varken före Gud eller vid sidan av Honom, eller
jämlik med Honom, eller jämlikt evig med
Honom bara satt víd Hans högra hand.
Efter mottagandet av de tio budorden vid Pingst
ser vi Guds makt gjord tillgänglig för oss alla.
Från Guds natur kommer hela lagen och den
Helige Ande. Pingst vid Sinai var en extremt
viktig tid och visade fram till mottagandet av
den Helige Ande hos Kyrkan.
Konceptet av budorden och lagen är exemplet
av Kristus och den unge mannen i Matteus
evangelium 19:16-22.
Matteus evangelium 19:16-22 16Då kom en man
fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag
göra för gott för att få evigt liv?” 17 Jesus sade:
”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns
bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll
budorden.” – 18 ”Vilka?” frågade han, och Jesus
svarade: ”Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte
begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall
inte vittna falskt, 19 Visa aktning för din far och din
mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” 20
Då sade den unge mannen: ”Allt detta har jag hållit.
Pingst vid Sinai [115]
Page 11
Vad är det som fattas?” 21 Jesus svarade: ”Om du
vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt
de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan
och följ mig.” 22 När ynglingen hörde svaret gick
han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.
emot en kraft. Kraften var av omvändelse
genom en representation av Guds natur.
Kraften gav Guds natur till Kyrkan. Detta var
symboliken hos elden.
Denne man hade kärleken till mänskligheten.
Dock hade han inte sitt sinne på kärleken till
Gud och skatterna i himlen.
Vid Pingst representerades Guds natur av eld
som trädde in i individerna och sätter in lagen i
deras hjärtan.
Konceptet som är involverat är att endast de
sista budorden nämndes, men de tio
identifierades inte som annat än kraven att
älska sin nästa som sig själv – för genom
längtan så attackerar vi och förstör vår nästa.
Av detta bud faller vi i brott mot det första fyra
då det andra, tredje och fjärde följer från det
första och det första bryts av det tionde.
Avgudadyrkan är uppror och avund. Av uppror
och avund kommer hat. Av hat kommer våld.
På samma sätt, från längtan kommer lust och
otukt, vilket är våld mot personen hos vår nästa
genom hans hustru för de är av ett kött. Av
längtan kommer stöld och från stöld kommer
också hat, för stöld är våld. Av falsk
vittnesbörd kommer orätt orsakad av girighet
eller rädsla – därmed orätt.
Så om ett bud bryts så bryts samtliga och vi står
skyldiga för lagen. Lagen kommer från Guds
natur och därmed är lagen inte en imposition
utan snarare resultatet av omvändelse.
Vi håller Sabbaten på grund av den Helige
Ande som övertygar oss om vår omvändelse,
inte av imposition utan från logiken i vår
omvändelse. Vi är underordnade, i form av
Gud, likt Kristus ser vi det inte som någonting
som skall gripas som att vilja bli jämlika med
Gud (Fil. 2:6). Därmed är vi hans lydande Hans
vilja så som vår mästare Messias. Från vår
förståelse av den ende sanna Gud och Hans son
Jesus Kristus ärver vi evigt liv (Joh. 17:3). Vår
lydnad inför lagen är det andra kravet för det
arvet och flödar ut från förståelsen av den ende
sanne Gud, Eloah eller Hogste Gud som är vår
Fader ocg Gud Fader för Kristus (Joh. 20:17).
Hela utvandringen fram till Pingsten vid Sinai
speglar utvecklingen för Israel fram till Messias
mission och korsfästelsen och försoningen för
mottagandet av den Helige Ande vid Pingst år
30 e.Kr. Nästa fas av resan om de 38 åren i
öknen representerar Kyrkan i öknen under de
38 jubiléerna och detta kommer att förklaras i
en enare uppsats.
Hela denna process om Lagen vid Pinst ser
fram till dopet i eld. Kyrkan tog inte enbart
