Predikan i S:t Hans kyrka Första söndagen efter Heliga Trefaldighet den 10 juni 2012 Hesekiel 36:25-28 * Romarbrevet 6:3-11 * Johannes 3:1-8 V i bär en dödsdom inom oss; ja, vi vet alla att vi ska dö. Kanske finner vi dödsdomen rimlig och konsekvent. Har mänskligheten ett ansvar att förvalta livet, drar vi, så som vi lever, en dom över oss. Noga taget bär hela skapelsen på denna dödsdom; ibland anar vi att undergången ligger närmre till än det var tänkt. På Långfredagens morgon utfärdade Pontius Pilatus dödsdomen över Gud. Det berättas att han gjorde det motvilligt, sannolikt för att därmed antyda att dödsdomen över Jesus var av långt större dimensioner än vad Pontius Pilatus själv begrep eller hade befogenhet till. När han dömde Jesus till döden lade han hela mänsklighetens dödsdom på Jesus. ”Se Människan” sade han om Jesus, ty i det ögonblicket verkställde han, sig själv ovetande, dödsdomen över Människan. Vet ni då inte, skrev Paulus i dagens episteltext, ”att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i Hans död? Genom dopet har vi dött och blivit begravda med Honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med Honom genom att dö som Han skall vi också bli förenade med Honom genom att uppstå som Han”. (Romarbrevet 6:3-5) Därför, skrev han lite senare i samma brev: ”blir det ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus”. (Romarbrevet 8:1) Hör du det, o människa: För den som är i Kristus finns ingen fördömelse. Det blir ingen fällande dom för den som tillhör Honom. Ty när dödsdomen över Jesus verkställdes på Golgata, verkställdes också vår dödsdom. Det är att ”med-dö med Kristus”. Själva den för oss oundvikliga döden, livets motsats och fiende, vår store ovän, blir det inte heller mycket med. Ty den som är i Kristus dör inte utan förvandlas och ”nyföds” i döden till ett bra mycket bättre liv än livet här. I dopet förenades vi med Honom som uppstod. Därför ska vi uppstå som Han. Och jorden går, för Jesu skull, inte under. I ett nu ska den i stället förvandlas och det dödliga bli odödligt, det förgängliga oförgängligt (Första Korinthierbrevet 15:42-53) och av den gamla jorden och himlen ska det bli en ny himmel och en ny jord (Andra Petrusbrevet 3:13), där rättfärdighet bor. Allt detta sker sakramentalt; det betyder: Gud använder sig av det skapade och synliga, till och med av det bristfälliga och syndiga för att ge världen liv, upphäva domen och besegra döden. Pontius Pilatus’ dödsdom stod i Guds tjänst och blev därmed en helig handling. Jesus och Hans människoblivande, Hans högst synliga och mätbara liv, lidande, död och uppståndelse, är det sätt med vilket världen räddas och får liv. Idag ger sakramenten, nådemedlen, världen liv, på samma synliga, konkreta sätt som Jesus. Nattvarden är det stora livgivande sakramentet, där våra dödliga kroppar äter det eviga livets bröd – och vi blir det vi äter. Nattvardens vin är Kristi blod utgjutet för de många till den upprättande syndaförlåtelsen. Nattvarden framställer Kristi död och uppståndelse synligt och sakramentalt på motsvarande sätt så som när Jesus dog och uppstod – och ger därmed världen liv, upplöser dödsdomen och förebereder och föregriper den dag när jorden och himlen förvandlas och blir en ny jord och nya himlar, där rättfärdighet bor. Trons mysterium är det. Och det sker ”från ovan” som Jesus sade till Nikodemos i evangeliet. Odödligheten kommer inte från oss utan föds av vatten och Ande. Vet ni inte det?, skrev Paulus lite försiktigt, kanske därför att han visste att vi ibland har svårt att tro och veta. När han utvecklar tanken och liksom svarar på svårigheten talar han inte om hur det ser ut i vår tro utan bara om vad Jesus har gjort och vad som getts oss i dopet. Nikodemos hade också svårt att ta till sig vad Jesus sade, trots att han var positivt nyfiken. Jesus bemöter honom lugnt och hederligt – och bekymrar sig inte över Nikodemos’ klentro utan talar bara om vad Guds Ande gör och vad som händer i dopet. Utifrån vad som hände Jesus och vad som händer oss i Guds nådemedel vet vi att vi inte längre bär en dödsdom utan en levande Herre. Den kristna kyrkan är med sina människor, döpta och troende, Guds stora sakrament till världen för att ge världen liv. Den kristna kyrkans – och förstås också vår församlings – uppgift kan beskrivas så: att vara Guds sakrament till världens liv. Uppgiften fullgörs i det sakramentala livet, när vi (bär världens dödsdom och (därför)) dör med Kristus och uppstår med Honom, en gång i dopet och sedan ständigt på nytt i nattvarden och förlåtelsen. Ty Gud älskar världen så att Han ger den sin Sons kropp kyrkan för att världen genom den inte ska gå under utan ha evigt liv. Amen Niklas Adell, präst