Predikan i S:t Hans kyrka Första söndagen efter Heliga Trefaldighet den 10 juni 2012
Hesekiel 36:25-28 * Romarbrevet 6:3-11 * Johannes 3:1-8
V
i bär en dödsdom inom oss; ja, vi vet alla att vi
ska dö.
Kanske finner vi dödsdomen rimlig och konsekvent. Har mänskligheten ett ansvar att förvalta
livet, drar vi, så som vi lever, en dom över oss.
Noga taget bär hela skapelsen på denna
dödsdom; ibland anar vi att undergången ligger
närmre till än vi vanligen vill tänka oss.
På långfredagens morgon utfärdade Pontius
Pilatus dödsdomen över Gud. Det berättas att han
gjorde det motvilligt; sannolikt berättar Guds Ord
det för att antyda att dödsdomen över Jesus var av
långt större dimensioner än vad Pontius Pilatus
själv begrep eller hade befogenhet till. När han
dömde Jesus till döden lade han hela mänsklighetens dödsdom på Jesus. ”Se Människan” sade
han om Jesus, ty i det ögonblicket verkställde han,
sig själv ovetande, dödsdomen över Människan.
”Vet ni då inte”, skrev Paulus i dagens episteltext, ”att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus
också har blivit döpta in i Hans död? Genom dopet
har vi dött och blivit begravda med Honom för att
också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty
har vi blivit ett med Honom genom att dö som Han
skall vi också bli förenade med Honom genom att
uppstå som Han”. (Rom 6:3-5)
Därför, skrev han lite senare i samma brev:
”blir det ingen fällande dom för dem som tillhör
Kristus Jesus”. (Rom 8:1)
Hör du det, o människa: För den som är i Kristus finns ingen fördömelse. Det blir ingen fällande
dom för den som tillhör Honom.
Ty när dödsdomen över Jesus verkställdes på
Golgata, verkställdes också vår dödsdom. Det är
att ”med-dö med Kristus”.
Själva den för oss oundvikliga döden, livets
motsats och fiende, vår store ovän, blir det inte
heller mycket med. Ty den som är i Kristus dör inte
utan förvandlas och ”nyföds” i döden till ett bra
mycket bättre liv än livet här. I dopet förenades vi
med Honom som uppstod. Därför ska vi uppstå
som Han.
Och jorden går, för Jesu skull, inte under. I ett
nu ska den i stället förvandlas och det dödliga bli
odödligt, det förgängliga oförgängligt (1 Kor 15:4253) och av den gamla jorden och himlen ska det bli
en ny himmel och en ny jord (2 Petr 3:13), där
rättfärdighet bor.
Allt detta sker sakramentalt; det betyder: Gud
använder sig av det skapade och synliga, till och
med av det bristfälliga och syndiga, för att ge världen liv, upphäva domen och besegra döden. Pontius Pilatus’ dödsdom stod i Guds tjänst och blev
därmed en helig handling. Jesus och Hans människoblivande, Hans högst synliga och mätbara liv,
lidande, död och uppståndelse, är det sätt med
vilket världen räddas och får liv.
Idag ger nådemedlen världen liv, på samma
synliga, konkreta sätt som Jesus.
Nattvarden är det stora livgivande sakramentet, där våra dödliga kroppar äter det eviga
livets bröd – och vi blir det vi äter. Nattvardens vin
är Kristi blod utgjutet för de många till den upprättande syndaförlåtelsen. Nattvarden framställer
Kristi död och uppståndelse synligt och sakramentalt på motsvarande sätt som när Jesus dog och
uppstod – och ger därmed världen liv, upplöser
dödsdomen och förebereder och föregriper den
dag när jorden och himlen förvandlas och blir en ny
jord och nya himlar, där rättfärdighet bor.
Trons mysterium är det. Och det sker ”från
ovan” som Jesus sade till Nikodemos i evangeliet.
Odödligheten kommer inte från oss utan föds av
vatten och Ande.
”Vet ni inte det?” skrev Paulus lite försiktigt,
kanske därför att han visste att vi ibland har svårt
att både tro och veta. När han utvecklar tanken och
liksom svarar på svårigheten talar han inte om hur
det ser ut i vår tro utan om vad Jesus har gjort och
om vad som har getts oss i dopet. Nikodemos hade
också svårt att ta till sig vad Jesus sade, trots att
han var positivt nyfiken. Jesus bemöter honom
lugnt och hederligt – och bekymrar sig inte över
Nikodemos’ klentro utan talar om vad Guds Ande
gör och vad som händer i dopet.
Utifrån vad som hände Jesus och vad som
händer oss i Guds nådemedel vet vi att vi inte
längre bär en dödsdom utan en levande Herre.
Den kristna kyrkan är med sina människor,
döpta och troende, Guds stora sakrament till världen för att ge världen liv. Den kristna kyrkans – och
förstås också vår församlings – uppgift kan beskrivas så: att vara Guds sakrament till världens liv.
Uppgiften fullgörs i det sakramentala livet, när vi
bär världens dödsdom och dör med Kristus och
uppstår med Honom, en gång i dopet och sedan
ständigt på nytt i nattvarden och förlåtelsen.
Ty Gud älskar världen så att Han ger den sin
Sons kropp kyrkan för att världen genom den inte
ska gå under utan ha evigt liv.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
