Jag möter jag
(Copyright 2003-06-16)
Kristen tro och verkligheten
Man skulle nog framstå som förvirrad om man påstod att Abraham var kristen. Kristendomen uppkom som
självständig religion när de första kristna under det första århundradet av olika anledningar tvingades att
distansera sig från judendomen. Däremot ser den kristna tron sig inte som något som startade för 2000 år sedan,
utan som kan spåras bakåt till tidens början, och före Jesus sammanfaller kristendomens historia med
judendomens.
Kristendomen har påverkar västvärlden enormt, inte minst i hur man ser på verkligheten. Hela vetenskapens
fundament, att naturen är regelbunden och förutsägbar bygger på en kristen världsuppfattning. Gud är
ordningens Gud. Det finns en stor skillnad mellan Gud och andra religioners gudar, som Tor, Oden, Zeus, Vishnu
och andra dramatiska aktörer på den himmelska spelplanen.
Jag skulle nu kunna säga något i stil med att ”utrymmet tillåter inte något detaljerat studium och en komplett
jämförelse av olika religioners trovärdighet”. I själva verket är det snarare min egen kompetens och energi som
inte tillåter en sådan övning. Kanske drar du som läsare nu också en suck av lättnad. En sådan jämförelse hade
måhända varit på sin plats för att motivera varför jag ägnar tid åt just den kristna verklighetsuppfattningen och
inte någon annan. Motiveringen får helt enkelt vara att det är den kristna tron jag har personlig erfarenhet av,
och det är den som jag personligen funnit känns relevant.
Låt mig helt kort göra en snabbrusning genom den kristna urkunden, Bibeln. Ett slags ”Bibeln för nybörjare”.
Bibeln är som de flesta vet uppdelad i Gamla och Nya Testamentet. Det Gamla Testamentet (GT) motsvarar
judarnas skrifter, som alltså också motsvarar de heliga skrifter som gällde för Jesus och hans lärjungar. Det Nya
Testamentet (NT) beskriver Jesu liv och dess konsekvenser.
GT består av historiska, poetiska och profetiska böcker. GT ger oss en komprimerad historiebeskrivning från
skapelseögonblicket, där hela universum skapades och då även människan, som skapades med en fri vilja till Guds
avbild. GT beskriver sedermera hur människan vände Gud ryggen, hur därigenom hela skapelsen fallit, och hur
Gud sedan tagit olika initiativ för att försöka återställa relationen med människan. Detta gör Gud genom att han
upprättar olika förbund med mänskligheten, och Bibeln beskriver särskilt hur han utväljer ett speciellt folk - alla
ättlingar till Jakob - som ett speciellt egendomsfolk genom vilket Gud vill visa världen vem Han är.
En central händelse i GT är när dessa ättlingar till Jakob förs ut ur slaveriets Egypten, ledda av Mose. Gud
uppenbarar sig för Mose som ”Jag Är” – Jahve – och från Guds relation med Mose springer sedan judarnas lag.
GT pekar hela tiden framåt mot en Messiasgestalt som skall brygga över den slutliga klyftan mellan mänskligheten
och Gud.
I Nya Testamentet (NT) beskrivs Messias ankomst, i form av Jesus. Jesus beskrivs inte bara som en kung, profet
och präst, han beskrivs också som varande Gud själv. Han beskrivs som uppfyllelsen på GT:s löften om en Messias
som skall rädda hela världen och återupprätta människans förhållande till Gud. Det nya förbundet. Det sätt vi
verkligen kan lära känna Gud och hur han är.
Just detta att Jesus är Gud är något som många har svårt att acceptera (inte minst Jehovas Vittnen). Men om de
kristna texterna är trovärdiga beskrivningar av vad Jesus faktiskt sade så har man svårt att komma undan denna
slutsats, inte minst när man läser Johannesevangeliet. Och – för att återknyta till kapitlets inledning – kanske kan
man i detta också hävda att Abraham faktiskt var kristen. Jesus säger15 nämligen till judarna att ”Er fader
Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.” Judarna sade då till Jesus:
”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” varvid Jesus svarade dem följande märkliga sak:
”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.”.
***
Det är en sak att konstatera vad Bibeln säger, en annan att fråga är hur man skall förhålla sig till detta budskap.
För kristna är Bibeln Guds ord, men om detta skall ha en vettig trovärdighet måste man ha ett förtroende för
texten som sådan. Citat från Jesus får inte samma tyngd om de är påfund som man snickrat ihop lite nu och då
genom historien. Äktheten och den historiska tillförlitligheten i texten är viktig om man skall bedöma och tolka
dess budskap.
15
Joh 8:56-58
matsgustav.se
© Mats Gustav 2003
Jag möter jag
(Copyright 2003-06-16)
Låt mig därför helt kort försöka sammanfatta var någon slags miniminivå ligger, vad de flesta profana forskare
anser om bibeltexternas autenticitet.
I kommunisttidens Sovjetunionen beskrevs Jesus som en myt. Idag kan man i alla fall konstatera att Jesus funnits,
och levt i Israel under de första decennierna av vår tideräkning. Detta finns belagt i andra skrifter än Bibelns,
bl.a. i den judiske historikern Josefus' historiebeskrivning.
Jesus lär ha fötts omkring år 4 f.Kr. (den munk som på 500-talet försökte räkna ut Kristi födelse, som grund får
vår tideräkning, räknade alltså fel på runt fyra år). Jesu korsfästelse ägde sannolikt rum år 30 e.Kr.
Det fanns inga skribenter i närheten som antecknade vad Jesus sade. Ingen journalist skrev av bergspredikans "gör
er inga bekymmer". Som Gunnar Hillerdal, tidigare docent i systematisk teologi vid Lunds universitet, säger: "En
bekymmerslös Mästare har i alla fall inte gjort det till en huvudangelägenhet att bli rätt citerad - något
kompendium av hans hand har vi inte. Någon upphovsmannarätt brydde han sig inte om. Tydligen litade Mästaren
på att tillräckligt mycket av hans ord, undervisning och exempel skulle levandegöras i framtiden."
Vi måste samtidigt förstå att kulturen på denna tid inte var så skriftfokuserad som vår. Kunskap och
levnadsvisdom fördes vidare från förebilder till efterföljare. Stora lärare samlade grupper av lärjungar kring sig
som lärde sig de budskap och tankesätt som han kunde förmedla. Jesus var här inget undantag. Det är därför lätt
att förstå varför så mycket i evangelierna är beskrivet som välformulerade berättelser, kärnfulla uttalanden och
liknelser. Sådana är lättare att minnas och förmedla muntligt än stora teologiska avhandlingar.
När den kristna församlingen växte och spreds över romarriket blev det dock nödvändigt att också sprida Jesu ord
skriftligen. För trovärdighetens skull är det för oss då viktigt att det finns en trovärdighet i författarnas bakgrund
och att det inte gått alltför lång tid mellan nedteckningen och Jesu år på jorden.
Helt kort kan man konstatera att de flesta är överens om att Markus evangelium skrevs av en Johannes Markus
som var lärjungen Petrus' följeslagare, och som sannolikt nedtecknat evangeliet utifrån Petrus' predikningar i
Rom. Lukas (som skrivit både ett evangelium och Apostlagärningarna - den bok som beskriver församlingens
historia från Jesu himmelsfärd tills den kristna tron når Rom) var sannolikt en följeslagare till Paulus. Johannes
evangelium tror många är skrivet av Jesu lärjunge Johannes, på ålderns höst. Många forskare tror att Matteus'
evangelium är skrivet av aposteln Matteus, även om uppfattningarna där går isär.
Åldern på dessa böcker varierar. Den äldsta (Markus) tror man är skriven mellan år 40 och år 70. Den yngsta,
Johannes' evangelium, tros vara skriven mellan år 80 och år 100.
Den äldsta boken i Nya Testamentet är dock kanske inget av evangelierna, utan det anses allmänt ett av Paulus'
brev vara, nämligen det första brevet till Thessalonikerna. Det lär vara skrivet runt år
50. Det är allmänt accepterat bland forskare att Paulus är författare till åtminstone de flesta brev i Bibeln som
bär hans namn. Paulus var inte en av Jesu tolv lärjungar. Han var tvärtom på Jesu tid en ansedd judisk skriftlärd
(?) som förföljde de kristna, innan han själv blev omvänd och en av kristendomens allra största apostlar. Paulus
lär ha blivit omvänd så tidigt som xxx år efter Jesu himmelsfärd. Hans relation till Petrus och de andra i den
första församlingen beskrivs i Apostlagärningarna, och hans förmåga till teologiska klargöranden kommenteras
också av Petrus i ett av dennes brev.
Förutom denna korta genomgång av vad forskningen tror om Nya Testamentets verklighetsförankring kan jag
nämna att textmaterialet naturligtvis inte finns kvar i sitt orginalformat. De brev Paulus skrev finns inte kvar, vi
har aldrig sett hans handstil (särskilt inte som han oftast lät andra hålla i pennan). Allt vi har är kopior på kopior.
Trots detta faktum finns det stor trovärdighet att det vi idag ser i de gamla texterna i hög grad överensstämmer
med det som en gång skrevs. Som jämförelse kan man ta Julius Caesars skrifter. Han skrev sin alster århundradet
före Jesu födelese. Av dessa finns ett dussintal kvar, de äldsta från 800-900 talet, alltså nästan tusen år efter
hans död. Ändå är hans texter en viktig källa för historikerna. Nya Testamentet däremot har kopior från 200- och
300-talet, och delar som härstammar från så tidigt som runt 130-talet16.
Denna korta genomgång av Nya Testamentets vetenskapliga trovärdighet är naturligtvis inte komplett. Det finns
gott om tjock och penetrerande litteratur som tar upp detta ämne på ett djupt och ibland kreativt sätt. En
lättillgänglig bok som jag skulle kunna rekommendera är Gunnar Hillerdals "Om Nya testamentets tillkomst".
16
Rylands papyrus med delar av Johannes' evangelium
matsgustav.se
© Mats Gustav 2003
Jag möter jag
(Copyright 2003-06-16)
Ett viktigt, och kanhända självklart, tillägg är att för många kristna är hela Bibeln Guds ord. Det finns alltså en
övertygelse inom kyrkan om trovärdigheten i dessa skrifter som går längre än dit vetenskapen idag hunnit. Och
det är utifrån denna utgångspunkt man måste förstå och tolka den kristna tron - utifrån uttolkningen av Nya
Testamentets budskap som sant. Vetenskapen kan ge denna tro en rationell grund att stå på, men är inte den
utgångspunkt som kristen tro beskrivs utifrån.
Denna skillnad i förhållningssätt till texterna påverkar hur man tolkar dem. Om Jesus gör en profetia om
Jerusalems förstörelse så är det för kristna en naturlig del av Jesu karaktär och andliga utrustning. Men om man
skall tolka ett sådan uttalande utifrån den vetenskapliga förutsättningen att framtidsprofetior är omöjliga, så
drar man istället slutsatsen att dessa texter måste ha formulerats efter Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. Den
filosofiska grundinställningen när man tolkar texterna ger alltså helt olika resultat, och kan göra att den
vetenskapliga och den religiösa utgångspunkten resulterar i två helt oförenliga antaganden om texternas äkthet.
matsgustav.se
© Mats Gustav 2003
