Predikan
Lågfredagen 2015, Johannesserien
Psalmer: 438, 673, 493:1-3, 781, 456 m.fl.
Pär-Magnus Möller
________________________________________________________________
I första Moseboks andra kapitel kan vi läsa om hur Gud på sjätte dagen skapat
allt: så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Det var fullbordat.
”Det är fullbordat”, så löd också Jesu sista ord enligt evangelisten Johannes.
Nu var allting klart, Jesu verk var över, nu fick han vila i graven.
Vad var det som hade skett?
I första Moseboks tredje kapitel kan vi läsa om när Gud förkunnar domen över
Adam, Eva och ormen efter det att Adam och Eva brutit mot Guds bud och ätit
av kunskapens frukt. Konsekvensen blev att de fick lämna paradiset och
portarna mot trädgården låstes. Gud sa till ormen:
”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen."
Man bukar kalla detta för det första evangeliet. I Guds fällande dom över Adam
och Eva finns trots allt ett löfte; en dag skall ormens huvud krossas, men det
sker inte utan smärta och lidande, kvinnans avkomma skall huggas i hälen, d.v.s.
dö…
”Det är fullbordat”, sade Jesus. Han böjde ner huvudet och överlämnade sin
ande…
Nu hade just detta skett – Guds första löfte hade fullbordats – ormens huvud var
krossat, den onde hade mist sin makt. Den onde trodde förvisso i stunden att han
segrat då han fått Gud att dö, men i samma stund fullbordades också löftet om
att den ondes rike skulle förintas – Jesus död var nämligen kopplat till löftet om
uppståndelsen - ett nytt släkte skulle födas genom Jesu sår. Kvinnans avkomma,
den fullkomliga människan, var offrad … ormens huvud krossat. Det som
skedde var slutet och början: Slutet på den gamla skapelsen och början på den
nya skapelsen – det nya livet gjorde sig berett att välla fram när det gamla tagit
slut.
Jesus hade talat om detta skeende, detta löfte; han hade talat om fröet som måste
läggas i jorden för att dö så att nytt liv kunde komma till, kunde spräcka fröets
hårda skal och slå ut i blom.
Profeterna hade länge vittnat om det; ”Han skall få ättlingar och ett långt liv”
stod det i profetian från Jesaja vi läste som gammaltestamentlig text. Han som
fördes bort som ett lamm till slakt, han skulle bli urfader för ett nytt släkte…
Ur döden kommer nytt liv…
Och vi förstår att Jesu död är början till det nya, till det nya liv vi kallar för
kyrkan, för himmelriket, för Guds rike och Guds folk…
I en profetisk bild ser evangelisten Johannes Jesu döda kropp på korset – och
han ser vakterna komma fram till Jesus med den lans som de stack genom hans
sida upp genom lungorna och in i hjärtat, in i Guds hjärta … och det kom blod
och vattnen.
Johannes skriver inget av misstag, han skriver inget utan att ge det en andlig
innebörd – och vi vet att vattnet är det renande vatten som vi döps i – och blodet
är det försoningsblod, som vi får ta emot genom nattvardens måltid. Johannes
vill att vi skall våga tro och äga hoppet också i detta svåra – och förundras över
Jesu kärlek där han in i sin egen död ger liv åt oss.
Johannes vill att vi skall förstå att detta som ser ut som slutet verkligen inte är
det – det är bara början – starten på något nytt. Det är fullbordat – det gamla är
över och det nya flödar fram. Allt enligt Guds löfte.
Hebreerbrevets författare mediterar vidare och skriver: Så kan vi då, tack vare
Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom
förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss... låt oss därför träda fram
med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte
vet av någon synd och med en kropp som har badats i klart vatten.
Hebreerbrevets författare vill få oss att förstå att genom detta nya rike, som vi
får bli del av genom dopet och tron, får vi träda fram inför Gud själv. Vi får stå
ansikte mot ansikte inför honom i det allra heligaste. Bilden kommer från
templet. Genom århundradena hade ett stort tygstycke symboliskt skymt blicken
in i detta allra heligaste där man tänkte att Gud tronade. Skynket skulle
symbolisera den stänga porten till paradiset. När Jesus dog sprack detta enorma
tygstycke i två delar och föll ner på golvet. Nu var porten var öppnad. Man
kunde se rakt in till Gud. Hebreerbrevets författare låter oss förstå att vägen in i
det allra heligaste, in i paradiset nu går genom Jesu kropp som också bröts itu så
att vi kunde se in i hans heliga hjärta. Jesus är den levande vägen till Gud, han är
förhänget som öppnar upp till Gud, han är porten till paradiset – men han är
också översteprästen som försonat folket med Gud och som är satt att råda över
Guds hus – templet av levande stenar.
Bilderna går in i varandra och blandar sig med varandra – och det är inte
konstigt. Det som sker här på korset går inte att sammanfatta med några få ord –
korset är den punkt i historien där allt möts – alla profetiorna, alla löften, allt.
Därför är korset inte till att förstå – i den bemärkelsen att vi kan fullt ut greppa
det med vårt förstånd. Snarare är korset en plats för skådande: Se Guds lamm
som borttager världens synder… och vi får med vår blick tränga in i den kärlek
som våra hjärnor inte kan greppa. Vi får förundras över skönheten i en kärlek
som frivilligt vill utstå detta lidande för oss. Vi får i ödmjukhet förstå att det är
vår död han tar på sig. Vi får i förkrosselse över våra synder, som åsamkat
honom detta lidande, be om förlåtelse. Vi får sitta under hans kors och ta emot
det liv som oupphörligen strömmar ur hans sida, ur hans sår – av nåd.
I hans sår blir vi helade…
I hans död fullkomnas allt…
Jesus sa: ”Det är fullbordat!” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin
ande.
Guds rena lamm, oskyldigt
på korset för oss slaktad,
all tid befunnen tålig
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesus.
Genom hans sår blir vi helade…
