amnesty international årsrapport 2011
Regional översikt:
europa / centralasien
“
Den stora lögnen har avslöjats. Sanningen har äntligen segrat.
”
Tony Doherty, vars far Patty Doherty dog den 30 januari 1972 i Derry i Nordirland, när soldater öppnade eld
mot deltagare i en marsch för medborgerliga rättigheter.
Rätten till sanning och rättvisa, och den beslutsamhet som offren och deras familjer visar
för att få del av den rätten, oavsett hur lång och hård kampen blir, har fortsatt att vara en
väsentlig del av det människorättsliga landskapet i Europa och Centralasien under året.
Den 15 juni samlades ett antal familjer i Nordirland för att ta del av resultatet av den utdragna
– och länge emotsedda – undersökning av vad som hände den dag som kom att kallas Den
blodiga söndagen, då 13 människor dödades av den brittiska armén.
De hade väntat på rättvisa i nästan fyra decennier och deras glädje när den kom var gränslös.
Undersökningsrapporten tillbakavisade alla påståenden från tidigare regeringsrapporter om
att någon av de människor som dödades eller sårades av soldaterna skulle ha utgjort ett hot.
Den avfärdade också uppgifter om att någon av dem varit beväpnad eller kastat spik- eller
bensinbomber. Rapporten frikände offren från allt ansvar för skottlossningen, bekräftade att
flera av dem hade skjutits i ryggen när de försökt springa därifrån och fastslog att många av de
inblandade soldaternas redogörelser uppenbart var osanna. Som en följd av undersökningen
uttalade den brittiske premiärministern en offentlig ursäkt.
Yttrandefrihet
I regionen betraktar man sig med stolthet som en förebild i fråga om yttrandefrihet,
men verkligheten var en annan för många av dem som försökte offentliggöra övergrepp,
uttrycka avvikande åsikter eller ställa regeringar och andra till svars. Yttrandefriheten
och föreningsfriheten utsattes fortfarande för attacker, och detsamma gällde
människorättsförsvararna själva.
I Turkiet kunde tidigare tabubelagda ämnen diskuteras alltmer öppet, men likväl ställdes
många människor som uttryckt avvikande åsikter inför rätta; i synnerhet om det handlade om
kritik mot de väpnade styrkorna, armeniernas och kurdernas ställning i Turkiet, eller pågående
brottmålsprocesser. För att kväva en legitimt nyttjad yttrandefrihet användes diverse paragrafer
i straff- eller antiterroristlagar, där påföljden var längre fängelsestraff, vilket resulterade i att
den misstänkte ofta fängslades i väntan på rättegång. Kurdiska politiska aktivister, journalister
och människorättsförsvarare var bland dem som oftast stod åtalade. Godtyckliga restriktioner
utfärdades alltjämt i syfte att blockera webbsidor, och tidningar belades med tillfälliga
utgivningsförbud. Hot om våld mot frispråkiga personer förekom fortfarande.
På andra håll var den hårda kontrollen lika deprimerande vanlig som tidigare. I princip var
alla avvikande åsikter förbjudna i Turkmenistan. Journalister som arbetade tillsammans
med utländska media trakasserades och hotades, och fristående förkämpar för det civila
2
amnesty international årsrapport 2010
samhället kunde inte verka öppet. Farhågorna för deras säkerhet ökade sedan presidenten
uppmanat säkerhetsministeriet att bekämpa dem som ”smädar vår lagliga demokratiska
stat”. I Uzbekistan utsattes människorättsförsvarare och oberoende journalister för
trakasserier, misshandel och frihetsberövande, och dömdes till fängelsestraff efter bristfälliga
rättsprocesser. Mönstret var detsamma i Azerbajdzjan, där straffrättsliga och civilrättsliga
förtalslagar användes för att tysta kritik, och i Serbien, där människorättsförsvarare och
journalister alltjämt utsattes för hot, överfall och hatpropaganda.
Two policemen stop a video
cameraman filming during
a freedom of expression
demonstration, Russia, 31
May 2010.
Strategy 31 (campaigning
for freedom of assembly)
© Tomasz Kizny
I Ryssland fortsatte myndigheterna att skicka ut dubbla budskap beträffande yttrandefriheten.
De lovade att respektera och beskydda journalister och förkämpar för det civila samhället
men startade samtidigt – eller underlät att stoppa – förtalskampanjer mot framträdande
regeringskritiker. Villkoren förblev svåra för människorättsförsvarare och frivilligorganisationer.
Hot, överfall, myndighetstrakasserier och offentliga angrepp på deras rykte och integritet
fortsatte; syftet var att hindra dem i deras arbete och underminera deras trovärdighet.
Utredningar av överfall och mord på andra framträdande människorättsförsvarare och
journalister gav klent resultat. Hårda kontroller av samhällsaktivister förekom fortfarande,
bland annat genom att man förbjöd demonstrationer eller upplöste dem med våld, och genom
att man ställde enskilda människor inför rätta med hänvisning till lagstiftning mot extremism.
En oroande utveckling märktes i Ukraina, där villkoren försämrades för
människorättsförsvarare. De utsattes för överfall och trakasserades av polis i samband
med att de utförde legitimt människorättsarbete. En ny attack på det civila samhället
i Vitryssland utraderade de svaga tecken på öppenhet som märkts under upptakten till
presidentvalet i december. Valet stördes av oegentligheter och i dess efterdyningar upplöstes
huvudsakligen fredliga demonstrationer med våld av kravallpolis. I slutet av året stod 29
personer – däribland sex oppositionskandidater till presidentposten och medlemmar av
deras kampanjorganisationer, liksom journalister – inför rätta, falskt anklagade för att ha
uppmuntrat till oroligheter i samband med demonstrationerna. De riskerade upp till 15 års
fängelse. I Kirgizistan präglades det politiska klimatet av ömsesidiga beskyllningar och en
alltmer nationalistisk samtalston i spåren av våldsamheterna i juni då hundratals människor
dödades. Människorättsförsvarare i landet mötte svårigheter när de tvingades rättfärdiga sitt
arbete att skydda olika etniska grupper, och motarbetades av myndigheterna när de försökte
dokumentera händelserna.
Situationen försämrades också för de kvinnor som valde att bära en slöja som täckte ansiktet
som ett uttryck för sin religiösa, kulturella, politiska eller personliga identitet eller övertygelse.
Lagstiftning i syfte att på allmän plats förbjuda klädesplagg som är avsedda att dölja ansiktet
diskuterades i parlamenten i Bosnien-Hercegovina och Italien, lades fram som regeringsförslag
i Nederländerna, röstades igenom i det belgiska parlamentet och infördes i Frankrike. Flera
kommuner i Spanien införde också bestämmelser som förbjuder slöjor som täcker ansiktet i
offentliga byggnader. I Turkiet fanns de lagar kvar som förbjuder kvinnor att bära huvudduk på
universiteten; försöken att få bort lagarna nådde ingen framgång, men under året lättade man
på tillämpningen av förbudet.
Människor på flykt
Trots den ekonomiska nedgången förblev Europa ett mål för dem som försökte undkomma
fattigdom, våld och förföljelse. Migranter och asylsökande fortsatte att färdas i stora skaror
längs rutter som växte fram som svar på de berörda staternas ansträngningar att hejda
strömmen av människor. Dessa ansträngningar inbegrep handlingsplaner för att genskjuta
flyktingfartyg ute till havs, avtal om återförande av människor till ursprungs- eller transitländer,
och stärkta gränskontroller. Längs tidigare års huvudrutter – från västra Afrika och Libyen
till Spaniens, Italiens och Maltas kuster – minskade trafiken väsentligt. Migrationen in i EU
koncentrerades istället till gränsen mellan Grekland och Turkiet.
Den globala finanskrisen förvärrade situationen för asylsökande och migranter och gjorde dem
mer utsatta för i synnerhet trafficking och kriminella nätverk av smugglare. Andra trängdes ut i
den informella ekonomin, vilket begränsade deras ekonomiska och sociala rättigheter. I många
länder i regionen underlät myndigheterna att på ett tillfredsställande sätt skydda de utländska
medborgare som befann sig på deras territorium – däribland flyktingar, asylsökande och
migranter – från stigande fientlighet och rasistiskt våld. Genom att göra ogrundade kopplingar
mellan invandring och brottslighet bidrog somliga politiker och regeringsrepresentanter själva
till att skapa ett klimat präglat av intolerans och främlingsfientlighet.
I sin typiska reaktion på den utmaning som den omfattande, komplexa och sammansatta
strömmen av migranter utgjorde var de europeiska staterna fortsatt repressiva. Det resulterade
i ett tydligt mönster av människorättskränkningar där utländska medborgare – däribland
människor som hade rätt till internationellt skydd – hindrades, frihetsberövades och utvisades.
Bruket att frihetsberöva asylsökande och irreguljära migranter var utbrett och användes som
ett medel för avskräckning och kontroll snarare än som en sista laglig utväg.
3
regional översikt europa / centralasien
amnesty international årsrapport 2010
4
amnesty international årsrapport 2010
Asylprocesserna i regionen innebar också ofta ett svek mot dem som sökte skydd. De
asylsökande ställdes inför en lång rad kränkningar; de nekades tillträde till vissa länder och
behandlades inte som asylsökande; de frihetsberövades olagligt och fick ingen vägledning
och inget stöd för att driva sin sak; de tvingades ut i fattigdom och utvisades innan deras
sak kunnat prövas, och de skickades till länder där de löpte risk att utsättas för allvarliga
människorättskränkningar.
En nedslående utveckling var att vissa stater var fullt beredda att skicka tillbaka människor till
platser där de riskerade förföljelse och allvarliga övergrepp. Belgien, Danmark, Nederländerna,
Norge, Sverige och Storbritannien skickade tillbaka människor, som fått avslag på sin
asylansökan, till Irak, tvärt emot rekommendationer från FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.
EU-länder och Schweiz fortsatte också att tvinga romer att återvända till Kosovo, trots att
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter avrådde från det. Många av dem som
skickades tillbaka nekades grundläggande rättigheter och riskerade att utsättas för upprepad
diskriminering och i praktiken förföljelse. Ett antal EU-länder skickade tillbaka asylsökande
till Grekland i enlighet med Dublin II-förordningen, trots att landet saknade en fungerande
asylprocess. Människor skickades tillbaka från Italien och Turkiet utan att ens ha fått möjlighet
att söka asyl där. Kazakstan ökade sina ansträngningar att tvinga tillbaka asylsökande och
flyktingar till Kina och Uzbekistan, med hänvisning till nationell säkerhet och kampen mot
terrorism.
En positiv utveckling var dock att ett antal europeiska stater, däribland Albanien, Bulgarien,
Georgien, Tyskland, Lettland, Slovakien, Spanien och Schweiz, tog emot före detta fångar från
Guantánamofängelset, som inte kunde skickas tillbaka till sina hemländer eftersom de där
riskerade att utsättas för tortyr eller andra former av misshandel.
Över hela regionen var hundratusentals människor fortfarande på flykt efter de konflikter som
följde på sammanbrotten i det forna Jugoslavien och Sovjetunionen. Dessa människor var ofta
förhindrade att återvända på grund av sin rättsliga status – eller brist på sådan – och blev
diskriminerade när de försökte kräva sina rättigheter, exempelvis hävda besittningsrätt.
Diskriminering
En fortsatt ökning av rasismen och hatpropagandan i det offentliga samtalet i många länder
bidrog till att ytterligare marginalisera dem som redan förut befann sig i samhällets utkant på
grund av fattigdom eller diskriminering.
Ett av de tydligaste exemplen på systematisk diskriminering var den som riktades mot
romerna. De var fortfarande i stort sett uteslutna från det offentliga livet och ofta utsatta
för öppet visad illvilja och främlingsfientliga politiska uttalanden. Romerna förblev en av
de få grupper mot vilka öppet rasistiska kommentarer och attityder inte bara tolererades
utan delades av många människor. Romska familjer hade ofta inte full tillgång till bostäder,
utbildning, jobb och sjukvård.
Många romer var fortfarande bosatta i informella läger eller slumområden utan ens ett
minimum av tryggad besittningsrätt på grund av bosättningarnas irreguljära karaktär och
bristen på officiella dokument som reglerade deras rätt att bo där. De utsattes alltjämt
för tvångsvräkningar i länder som Italien, Grekland, Frankrike, Rumänien och Serbien,
vilket gjorde dem ännu fattigare och ännu mer marginaliserade. Möjligheten för dem
att få upprättelse var liten. I Italien drabbades till exempel vissa familjer av upprepade
tvångsvräkningar, vilket splittrade deras gruppgemenskap, försvårade för dem att få arbete och
gjorde det omöjligt för vissa barn att gå i skolan. I Frankrike höll presidenten ett tal där läger
bebodda av romer beskrevs som en grogrund för kriminalitet. Detta ledde till instruktioner
amnesty international årsrapport 2010
5
Miljontals romer över hela Europa förblev också missgynnade på grund av dålig läs- och
skrivkunnighet och torftig eller ofullständig utbildning. Utbildning är en möjlig väg ut ur den
onda cirkeln av fattigdom och marginalisering, men den vägen var stängd för många romska
barn som fortsatte att placeras i undermåliga, segregerade klasser eller skolor; detta skedde
exempelvis i Kroatien, Tjeckien, Grekland, Ungern, Rumänien och Slovakien. Negativa
schablonbilder, liksom social och kulturell isolering, fördärvade också deras framtidsutsikter.
Myndigheterna i en rad länder skapade också ett klimat av intolerans mot homosexuella,
bisexuella och transpersoner (HBT). I Italien inträffade alltjämt våldsamma attacker präglade
av homofobi. Detta skedde mot en bakgrund av förnedrande uttalanden av vissa politiker
och befattningshavare, och en avsevärd ökning av intoleransen och hatpropagandan mot
HBT-grupper. I Turkiet fastslog landets kvinno- och familjeminister att homosexualitet var en
sjukdom som krävde behandling.
I Litauen gavs laga kraft åt bestämmelser vilkas syfte var att undertrycka all offentlig
diskussion om homosexualitet eller uttryck för HBT-identitet. Landets första prideparad
genomfördes dock, trots försök från vissa myndigheter att förbjuda den. Men sådana försök var
dessvärre framgångsrika på andra håll, och parader förbjöds eller förhindrades i Vitryssland,
Moldavien och Ryssland.
Dessvärre fortsatte medlemsstater att blockera ett nytt EU-direktiv vars syfte helt enkelt är att
täppa till den lucka i lagen som nu kan lämna människor utan lagligt skydd om de på grund
av handikapp, övertygelse, tro, sexuell läggning eller ålder utsätts för diskriminering utanför
arbetet. EU-lagstiftning på det här området skulle på ett avgörande sätt förändra hanteringen
av alla former av diskriminering i hela Europa.
regional översikt europa / centralasien
från regeringshåll (som senare omformulerades, men effekten förblev densamma) om att riva
lägren. Händelsen visade tydligt vilka spänningar som uppstått genom att romernas situation i
Europa i årtionden försummats, och resulterade i uppmaningar till EU om att göra mer för att
engagera sina medlemsländer i frågan om respekt för romernas rättigheter.
Terrorbekämpning och mänskliga rättigheter
Trots bristen på politisk vilja, och direkt motstånd från vissa regeringar, togs ändå några små
men betydelsefulla steg mot ökad insyn i den roll som europeiska regeringar spelat i de av
CIA ledda programmen för överförande av fångar till andra länder (rendition) och hemliga
frihetsberövanden. Den ökade insynen ökade också möjligheterna att utkräva ansvar.
En utredning av Polens delaktighet i sådana program fortsatte, och i juli bekräftades att
CIA-flygplan hade landat på en flygplats i närheten av Stare Kiejkuty som enligt uppgift
var en hemlig fängelseanläggning. I september bekräftade åklagarmyndigheten att man
utredde påståenden från en saudiarabisk medborgare om att han hållits fängslad i en hemlig
anläggning i Polen. Han beviljades så kallad brottsofferstatus i oktober, vilket var första gången
ett offer för olagligt överförande över huvudtaget fått sina uppgifter erkända av en europeisk
myndighet. Nya bevis på Rumäniens delaktighet i verksamheten med olagliga överföranden
och hemliga frihetsberövanden kom i dagen när den polska gränsbevakningen offentliggjorde
information om att ett flygplan med passagerare ombord hade fortsatt från Polen till
Rumänien. Den rumänska regeringen vidhöll dock sitt alltmer osannolika förnekande av all
inblandning.
Efter allt hårdare påtryckningar kungjorde Storbritannien att man tillsatt en utredning för att
granska påståenden om att myndighetsrepresentanter varit inblandade i olagliga överföranden,
hemliga frihetsberövanden och/eller tortyr och andra former av misshandel av ett antal
Bilde s 4:
An Uzbek man holds his
son as they observe a
burned house in the Uzbek
district of the southern
Kyrgyz city of Osh, 17 June
2010.
Some 400,000 people
have been displaced by
ethnic violence in southern
Kyrgyzstan, the United Nations announced 17 June,
dramatically increasing
the official estimate of
a refugee crisis that has
left throngs of desperate,
fearful people without
enough food and water
in grim camps along the
Uzbek border. © AP Photo/
Sergei Grits
6
amnesty international årsrapport 2010
människor som hölls fängslade utomlands. En delegation från den Europeiska kommittén
för förhindrande av tortyr besökte två hemliga fängelseanläggningar i Litauen där en
brottsutredning pågick kring hur anläggningarna upprättats och drivits. Man befarade dock att
denna utredning skulle läggas ner i förtid. I Italien fastställde en appellationsdomstol de första
och hittills enda fällande domar som avkunnats för inblandning i människorättskränkningar i
samband med olagliga överföranden och hemliga frihetsberövanden. Tjugofem personer – 22
CIA-agenter, en amerikansk militär tjänsteman och två italienska underrättelseagenter – hade
fällts för sin inblandning i bortförandet av en egyptisk medborgare från en gata i Milano.
Mannen flyttades därefter illegalt av CIA från Italien till Egypten där han hölls fängslad
i hemlighet; enligt uppgift utsattes han för tortyr. I och med den italienska regeringens
åberopande av ”statlig sekretess” tillbakavisades dock efter överklagande anklagelserna mot
fem högt uppsatta italienska underrättelsetjänstemän.
Liksom tidigare år användes säkerhet och sekretess alltför ofta som slagord för att driva
igenom handlingsprogram och metoder som underminerade snarare än stärkte de mänskliga
rättigheterna. Regeringar fortsatte till exempel att använda diplomatiska garantier som
var omöjliga att övervaka för att göra sig av med utländska medborgare; i stället för att
ställa dem inför rätta för de brott de anklagades för påstod man att de varit inblandade i
terroristhandlingar. Till exempel Storbritannien fortsatte att deportera människor som sades
utgöra ett hot mot den ”nationella säkerheten” till länder där de riskerade tortyr och andra
former av misshandel.
Författningstillägg och revideringar av terroristlagstiftningen visade visserligen på en positiv
utveckling i Turkiet, men de orättfärdiga rättegångarna för brott mot terroristlagarna fortsatte.
Dessa lagar stadgade längre fängelsestraff, innebar frihetsberövande i väntan på rättegång och
användes ofta för att kväva en legitimt nyttjad yttrandefrihet.
Situationen i norra Kaukasus i Ryssland förblev instabil, och våldsamheter drabbade
Tjetjenien, Ingusjetien, Dagestan och angränsande regioner. Regeringsföreträdare erkände
offentligt att åtgärderna för att stävja det väpnade våldet inte hade avsedd effekt. Ett stort
antal poliser och civila dödades i attacker av väpnade grupper.
Väpnade grupper spred även död och ödeläggelse på andra håll i regionen, bland annat i
Grekland, Spanien och Turkiet. I september meddelade dock den baskiska separatiströrelsen
ETA att den inte hade för avsikt att utföra fler ”offensiva väpnade aktioner”.
Dödsstraffet
Dubbla budskap fortsatte att komma från Vitryssland, det sista landet i regionen som
fortfarande genomförde avrättningar. En fortgående positiv utveckling var att statliga
företrädare uttryckte en vilja att inleda samtal med det internationella samfundet i frågan om
dödsstraff. De uttalade också sin avsikt att försöka påverka folkopinionen i riktning mot ett
avskaffande. Trots detta meddelades tre dödsdomar och två människor avrättades i landets
bristfälliga rättsskipningssystem vars verksamhet fortfarande omgärdades av hemlighetsmakeri.
Varken fångarna eller deras familjer informerades om när avrättningen skulle äga rum,
kroppen överlämnades inte till familjen och de fick inte veta var graven fanns. Avrättningarna
verkställdes trots en begäran om uppskov från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter för att
man skulle få möjlighet att granska fallen.
Tortyr och andra former av misshandel
Offren för tortyr och annan misshandel sveks även de alltför ofta av rättssystem som inte
ställde de skyldiga till svars. Hinder på vägen mot att ställa gärningsmän till svars var bland
annat svårigheter att snabbt få tag på en advokat, åklagares underlåtenhet att grundligt utreda
amnesty international årsrapport 2010
7
Alltför ofta var det tillmötesgående som uttrycktes i retoriken bara ett sätt att skyla över
det faktum att allt i praktiken fortsatte som vanligt. Från Kazakstan och Uzbekistan, till
exempel, kom lika många rapporter som tidigare om tortyr och andra former av misshandel,
trots regeringslöften om nolltolerans eller försäkringar om att bruket av tortyr hade minskat.
I Ryssland fanns en uttalad önskan att reformera polisen, men korruption och hemliga
överenskommelser mellan polis, utredare och åklagare underminerade fortfarande enligt
mångas uppfattning effektiviteten i utredningarna och saboterade åtalen. Fångar rapporterade
ofta om olagliga disciplinära åtgärder och om att de förvägrades nödvändig sjukvård.
Ett domstolsutslag i Turkiet innebar dock en milstolpe i och med att 19 befattningshavare,
däribland poliser och fängelsevakter, fälldes för sin del i den tortyr som den politiske aktivisten
Engin Çeber utsattes för i Istanbul i oktober 2008 och som resulterade i hans död. Fyra
av dem som befanns skyldiga dömdes till livstids fängelse. Det är första gången i Turkiets
rättsliga historia som statliga befattningshavare bestraffats så hårt för att de genom tortyr
orsakat en människas död. Dessvärre stod denna dom i skarp kontrast mot andra fall där
statliga befattningshavare enligt uppgift utsatt människor för tortyr, och där brottsutredningar
och åtal mot inblandade poliser förblev ineffektiva.
Våld mot kvinnor
Våld mot kvinnor och flickor i hemmet var fortsatt omfattande i hela regionen och i alla åldrar
och socialgrupper. Bara ett fåtal kvinnor anmälde dock dessa kränkningar till myndigheterna.
De avskräcktes av fruktan för repressalier från den misshandlande partnern, av tanken på
att dra ”skam” över sin familj eller av rädsla för ekonomisk otrygghet. Kvinnliga irreguljära
migranter var kvinnorna särskilt rädda för att göra en anmälan till polisen eftersom de
riskerade utvisning om deras inofficiella status uppdagades. Framför allt betydde den utbredda
straffrihet som förövarna åtnjöt att kvinnorna visste att det knappast var någon idé att anmäla
dem.
De som ändå trädde fram sveks alltför ofta av rättsväsenden och stödsystem eftersom dessa
var otillräckliga och ointresserade. I vissa länder, som Albanien, var våld i hemmet inte
uttryckligen ett brott. Många länder saknade ett landsomfattande remitteringssystem, och
verksamheter för att skydda offren för våld i hemmet, såsom kvinnojourer och lämpliga och
trygga alternativa bostäder, var sorgligt otillräckliga. Armenien, till exempel, hade en enda
kvinnojour. Den finansierades med utländska donationer.
Rättvisa och straffrihet
Viss framgång nåddes i arbetet med att straffa dem som begått brottsliga handlingar
under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet, både i de inhemska domstolarna och genom
internationellt samarbete. Anmärkningsvärda händelser var den kroatiske presidentens ursäkt
till offren och deras familjer och det serbiska parlamentets fördömande av de brott som
begicks mot bosniakerna (bosniska muslimer) i Srebrenica i juli 1995. Parlamentet gick dock
inte så långt att de använde ordet folkmord.
Grundläggande problem kvarstod dock. Trots presidentens ställningstagandet i Kroatien
saknades i stort sett fortfarande den politiska viljan att genomföra reformer av rättsväsendet
och ta itu med straffriheten, inte minst gällde detta det faktum att vissa etniska grupper
var överrepresenterade i de åtal som väcktes. Det förekom anklagelser mot flera välkända
regional översikt europa / centralasien
brotten, offrens rädsla för repressalier, låga straff för dömda poliser och frånvaron av ett
oberoende system med tillräckliga resurser för att hantera anmälningar och utreda allvarliga
fall av tjänstefel begångna av poliser.
8
amnesty international årsrapport 2010
politiska och militära ledare om att de haft befälspositioner när krigsförbrytelser begåtts, men
dessa anklagelser förblev outredda. I Bosnien-Hercegovina angrep högt uppsatta politiker
rättsväsendet och förnekade att krigsförbrytelser – bland annat folkmordet i Srebrenica i juli
1995 – inträffat, vilket ytterligare underminerade landets ansträngningar att ställa de skyldiga
inför rätta. I bägge länderna var stöd- och skyddsåtgärderna för vittnen fortsatt otillräckliga,
vilket var ett av de största hindren på vägen mot rättvisa för offren och deras familjer. I Kosovo
och Serbien var försöken att ta reda på vad som hänt de människor som försvann under kriget
1999 föga framgångsrika. Den internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien
manade Serbien att agera mera aktivt för att gripa den förre bosnienserbiske generalen Ratko
Mladić och den förre kroatienserbiske ledaren Goran Hadžić.
Ingen av parterna i konflikten mellan Ryssland och Georgien 2008 genomförde
några genomgripande utredningar, trots en rapport från den internationella
undersökningskommission som EU utsåg året därpå, och som bekräftade att brott mot de
mänskliga rättigheterna och mot den humanitära rätten begåtts av georgiska, ryska och
sydossetiska styrkor.
I hela regionen var längtan efter sanning, rättvisa och upprättelse alltjämt okuvlig. Somliga fick
sin längtan uppfylld genom politiska förändringar som gjorde det möjligt att ta upp frågor ur
det förflutna eller genom den oförtröttliga kamp som deras vänner, familj och förkämpar förde.
För många blev väntan lång, men sanning, rättvisa och upprättelse är alltid värda att vänta på.
Himzo Demir fördes bort och försvann 1992 under krigen i forna Jugoslavien. I oktober fick
hans familj till slut bekräftat att hans kvarlevor fanns bland dem som begravts oidentifierade i
en massgrav i Višegrad. Sökandet var över och de kunde till slut genomföra begravningen.
Men trots att det finns många inspirerande berättelser är det påfallande hur många människor
som fortfarande väntar eftersom länder har försökt blockera sanningen, hindra rättvisan
och försummat att ge upprättelse. Ännu mer påfallande är det att detta sker i en region där
systemen för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna saknar motstycke på andra håll i
världen.
Det är hög tid att Europas regeringar inser att alla försök – egna eller allierades – att förneka
och hemlighålla i slutändan kommer att misslyckas tack vare alla de modiga människor som
vågar träda fram och – utan hänsyn till sin egen säkerhet – ställa dem till svars.
