CODE3APP

EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Plenarhandling
SLUTLIG VERSION
A5-0223/2001
21 juni 2001
BETÄNKANDE
om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2000)
(2000/2231(INI))
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
Föredragande: Thierry Cornillet
RR\443621SV.doc
SV
PE 302.216/slutlig
SV
PE 302.216/slutlig
SV
2/126
RR\443621SV.doc
INNEHÅLL
Sida
PROTOKOLLSIDA ................................................................................................................... 4
FÖRSLAG TILL RESOLUTION .............................................................................................. 6
MOTIVERING......................................................................................................................... 27
FÖRSLAG TILL RESOLUTION –B5-0034/2001 ................................................................ 127
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR FRAMSTÄLLNINGAR ..................................... 123
RR\443621SV.doc
3/126
PE 302.216/slutlig
SV
PROTOKOLLSIDA
Vid plenarsammanträdet den 6 oktober 2000 tillkännagav talmannen att utskottet för
medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i enlighet med artikel 163 i
arbetsordningen hade beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande om situationen för
de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2000).
Med en skrivelse av den 10 oktober 2000 översände rådet EU:s årliga rapport om de
mänskliga rättigheterna (11317/2000).
Vid plenarsammanträdet den 27 oktober 2000 tillkännagav talmannen att hon hade utsett
utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor till ansvarigt
utskott för den del av betänkandet som gäller de mänskliga rättigheterna inom Europeiska
unionen samt att hon utsett utskottet för framställningar till rådgivande utskott (C50536/2000).
Vid utskottssammanträdet den 5 juni 2000 utsåg utskottet för medborgerliga fri- och
rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor Thierry Cornillet till föredragande.
Vid plenarsammanträdet den 28-29 maj 2001 beslutade utskottet att i sitt betänkande infoga
följande resolutionsförslag: B5-0034/2001 framlagt av ledamöterna Staes, Jillian Evans,
Knörr, Maes, Bautista, Hudghton, Nogueira, MacCormick, Ortuondo och Wyn om skyddet av
språkliga minoriteter och deras direkta politiska representation i enlighet med den särskilda
stadgan för regionen Friuli-Venezia Giulia som den 2 maj 2001 remitterades till utskottet för
medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som utsetts till ansvarigt
utskott och till utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott som utsetts
till rådgivande utskott.
Vid utskottssammanträdena den 24-25 april och 1920 juni 2001 behandlade utskottet
förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 20 röster
för, 1 röst mot och 12 nedlagda röster.
Följande var närvarande vid omröstningen: Graham R. Watson (ordförande), Robert J.E.
Evans Robert och J.E. Evans (vice ordförande), Thierry Cornillet (föredragande), Niall
Andrews, Roberta Angelilli, Mary Elizabeth Banotti, Alima Boumediene-Thiery, Marco
Cappato, Michael Cashman, Charlotte Cederschiöld, Carmen Cerdeira Morterero (suppleant
för Sérgio Sousa Pinto ), Ozan Ceyhun, Carlos Coelho, Gérard M.J. Deprez, Andrew Nicholas
Duff (suppleant för Baroness Sarah Ludford), Bertel Haarder (suppleant för Jan-Kees
Wiebenga), Adeline Hazan, Jorge Salvador Hernández Mollar, Anna Karamanou, SylviaYvonne Kaufmann (suppleant för Giuseppe Di Lello Finuoli), Eva Klamt, Alain Krivine
(suppleant för Pernille Frahm), Torben Lund (suppleant för Gerhard Schmid), Hartmut
Nassauer, Elena Ornella Paciotti, Hubert Pirker, Ursula Schleicher (suppleant för Bernd
Posselt i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Ingo Schmitt (suppleant för Daniel J.
Hannan), Martin Schulz, Patsy Sörensen, Joke Swiebel, Fodé Sylla, Anna Terrón i Cusí,
Maurizio Turco (suppleant för Frank Vanhecke), Anne E.M. Van Lancker (suppleant för
Margot Keßler), Gianni Vattimo, Christian Ulrik von Boetticher.
PE 302.216/slutlig
SV
4/126
RR\443621SV.doc
Yttrandet från utskottet för framställningar bifogas detta betänkande.
Betänkandet ingavs den 21 juni 2001.
Fristen för att inge ändringsförslag till detta betänkande har fastställts till
den 28 juni kl. 12.00.
RR\443621SV.doc
5/126
PE 302.216/slutlig
SV
FÖRSLAG TILL RESOLUTION 1
Europaparlamentets resolution om situationen för de grundläggande rättigheterna i
Europeiska unionen (2000) (2231/2000(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
–
med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
–
med beaktande av Europeiska unionens årsrapport om de mänskliga rättigheterna
(11317/2000 – C5-0536/2000),
–
med beaktande av förslaget till resolution framlagt av ledamöterna Staes, Jillian Evans,
Knörr, Maes, Bautista, Hudghton, Nogueira, MacCormick, Ortuondo och Wyn om
skyddet av språkliga minoriteter och deras direkta politiska representation i enlighet med
den särskilda stadgan för regionen Friuli-Venezia Giulia (B5-0034/2001),
 med beaktande av samtliga internationella konventioner på området,
 med beaktande av artiklarna 6 och 7 i Fördraget om Europeiska unionen,
 med beaktande av rapporterna Europarådets specialorgan och berörda europeiska ickestatliga organisationer,
 med beaktande av den offentliga utfrågning som hölls tillsammans med de nationella
parlamenten den 21 mars 2001 om situationen för de grundläggande rättigheterna i EU
och skapandet av ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa,
–
med beaktande av artikel 163 i arbetsordningen,
–
med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt
rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från utskottet för framställningar
(A5-0223/2001).
DET ÅRLIGA BETÄNKANDETS SYFTE OCH MÖJLIGHETER
Syfte
1.
Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna, som tillkännagavs den
7 december 2000, utgör en sammanfattning av de grundläggande värderingar som
Europeiska unionen bygger på, och till vilka det implicit hänvisas i artikel 6.2 och
artiklarna 7 och 29 i EU-fördraget, det vill säga skapandet av ett europeiskt område med
frihet, säkerhet, och rättvisa.
2.
Det ankommer på EU:s institutioner att efter stadgans tillkännagivande ta de initiativ
1
En lista över förkortningar återfinns i bilaga 1
PE 302.216/slutlig
SV
6/126
RR\443621SV.doc
som behövs för att de skall kunna utöva sin tillsynsroll när det gäller respekten för de
grundläggande rättigheterna i medlemsstaterna - med tanke på de åtaganden som
gjordes före det att stadgan undertecknades den 27 februari 2001, framförallt när det
gäller den nya artikel 7.1.
3.
anser med stöd av den roll Europaparlamentet ges i den nya artikel 7.1 i Nice-fördraget
att det ankommer det på Europaparlamentet och dess behöriga utskott att tillsammans
med de nationella parlamenten och parlamenten i kandidatländerna se till att såväl
EU-institutionerna som medlemsstaterna respekterar de rättigheter som tas upp i
stadgan,
4.
Detta betänkande är ett första försök att mot bakgrund av den nya artikel 7.1 i Nicefördraget analysera situationen för de grundläggande rättigheterna i EU under 2000 och
jämföra detta med de rättigheter som tas upp i stadgan. På grund av bristande resurser är
omfattningen givetvis begränsad och framställningen ofullständig.
Allmänna behov i framtiden
Europaparlamentet rekommenderar,
när det gäller parlamentet
5.
att en ständig dialog inleds mellan Europaparlamentet och dess naturliga samtalsparter,
medlemsstaternas parlamenten, bl.a. om sådana ändringar i de nationella författningarna
och lagarna, den nationella politiken och praxisen som har betydelse för respekten för
de grundläggande rättigheterna i EU,
6.
att en liknande dialog även inleds mellan Europaparlamentet och kandidatländernas
parlament,
7.
att parlamentets behöriga utskott ständigt beaktar framför allt de grundläggande
rättigheter som tas upp i stadgan och eventuella kränkningar av dessa rättigheter så att
utskottet kan hålla sig a jour med såväl lagstiftningsutvecklingen som den
interinstitutionella dialogen,
8.
att betänkandet om de grundläggande rättigheterna i EU i enlighet med följande
principer tas upp inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i
EU-fördraget:
- det ansvariga utskottet skall få som ständigt uppdrag att följa respekten för stadgan;
utskottet skall i detta arbete biträdas av övriga berörda utskott som skall överlämna
alla observationer som gjorts under året;
- det ansvariga utskottet skall utarbeta ett årligt betänkande:
a) genom försorg av en arbetsgrupp sammansatt av bland annat föredragandena
för det föregående, innevarande och kommande året och, för yttrande, av
utrikesutskottets föredragande vad gäller kandidatländerna och andra berörda utskott
vad gäller frågor inom deras behörighetsområde, och
b) på grundval av de observationer som gjorts av olika specialorgan,
frivilligorganisationer och berörda nätverk, med beaktande av de framsteg och
RR\443621SV.doc
7/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
-
-
misslyckanden som registrerats för året i fråga;
undersökningen av det aktuella läget ut skall göras vid ett årligt möte mellan
företrädare för Europaparlamentet och företrädare för de nationella parlamentens
berörda utskott;
det årliga betänkandet skall antas senast vid sammanträdesperioden i juli varje år för
att göra det möjligt att ändra såväl själva resolutionsförslaget som detaljer i
betänkandet ; ansvaret för detta ligger på det ansvariga utskottet och de rådgivande
utskotten; Församlingen skall sedan granska betänkandet och förslagen till
rekommendationer i plenum i enlighet med ett förfarande som skall bygga på
samtyckesförfarandet,
betänkandet bör få största möjliga spridning, även via Internet och åskådliggöras
fullt ut på Europaparlamentets och övriga gemenskapsinstitutioners hemsidor;
övriga EU-institutioner bör också anpassa sina egna interna bestämmelser,
9.
att det inrättas ett nätverk av experter på de mänskliga rättigheterna och jurister från
samtliga medlemsstater för att garantera en hög grad av sakkunskapoch för att
Europaparlamentet skall kunna få tillgång till en utvärdering av varje rättighet som tas
upp i stadgan, med beaktande av utvecklingen inom nationell lagstiftning, EGdomstolens och Europadomstolens rättspraxis samt viktig rättspraxis från
medlemsstaternas författningsdomstolar och andra domstolar,
10.
att man från och med 2002 inleder och finansierar nödvändiga pilotprojekt för detta
ändamål och att det, med tanke på de uppgifter som parlamentet kommer att få i sin roll
som kontrollant av att stadgan respekteras, från och med budgetåret 2002 av
generalsekreteraren, med beaktande av förslaget till parlamentets budget, läggs fram ett
förslag som säkerställer att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga
och inrikes frågor erhåller de administrativa resurser som krävs för att övervaka de
grundläggande rättigheterna inom EU och kandidatländerna inför betänkandet om
situationen för de grundläggande rättigheterna, och att generaldirektoratet för forskning
inför kompletterande verktyg snarast möjligt,
11.
att i samråd med motsvarande institutioner i medlemsstaterna och med icke-statliga
organisationer som verkar på området för grundläggande rättigheter utveckla
informationsverktyg (databaser, "help-lines", rättshjälp) som tillåter alla intresserade att
få tillgång till sådan information som rör dem; att man från och med 2002 inleder och
finansierar pilotprojekt för detta ändamål,
12.
att ett eller flera kontaktnät och ett diskussionsforum för det civila samhället inrättas, på
det sätt som föreskrivs i rådets deklaration på femtioårsdagen av den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna,
när det gäller rådet
13.
att rådet inom ramen för förberedelserna för sin årliga rapport om situationen för de
mänskliga rättigheterna inom unionen deltar i ovanstående initiativ,
14.
att det införs rutiner för att kunna göra en ömsesidig utvärdering av medlemsstaternas
PE 302.216/slutlig
SV
8/126
RR\443621SV.doc
respekt för de grundläggande rättigheterna så att det blir möjligt att bedöma nya
aspekter som länderna inför i sin lagstiftning och att man identifierar bästa
tillvägagångssätt och uppnår en högre nivå av harmonisering när det gäller skyddet av
de grundläggande rättigheterna inom EU och förebygga eventuella kränkningar av dessa
rättigheter,
när det gäller kommissionen
15.
att en kommissionsledamot utses som ansvarig för de grundläggande rättigheterna och
genomförandet av politiska åtgärder för att skapa ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa,
16.
att de avdelningar inom kommissionen omorganiseras som svarar för uppföljningen av
stadgan och för kontrollen av att dess principer respekteras vid utformningen och
genomförandet av unions- och gemenskapsrätten,
I. Respekt för människans värdighet (art. 1 - 5)
-
Rätten till liv
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
17.
att förstärka kampen mot terrorism genom att använda alla instrument som rättsstaten
förfogar över i syfte att skydda demokratin och garantera alla medborgares frihet samt
fysiska och psykiska integritet,
18.
att genomföra de överenskommelser som nåddes vid Europeiska rådets möte i
Tammerfors (den 15-16 oktober 1999), i synnerhet dem som avser ömsesidigt
erkännande av rättsliga avgöranden på det straffrättsliga området, förenkling av
nuvarande utlämningsförfaranden samt omedelbart anhållande och utlämnande av
personer för vilka häktningsorder har utfärdats,
- Förbud mot tortyr och omänsklig behandling
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a) när det gäller polisen
19.
uppmanar Irland att ratificera FN:s konvention mot tortyr samt Belgien, Irland och
Förenade kungariket att avge den förklaring som behövs enligt artikel 22 i konventionen
och erkänner att FN:s kommitté mot tortyr är behörig att ta emot och pröva enskilda
klagomål,
20.
att införa utbildnings- och diversifieringsinsatser för polispersonalen och utbyta
exempel på bästa praxis på europeisk nivå,
21.
att säkerställa att häktade och arresterade personer får tillgång till rättslig och medicinsk
hjälp, samt i förekommande fall även till tolk, från första stund,
RR\443621SV.doc
9/126
PE 302.216/slutlig
SV
22.
att inrätta oberoende undersökningsmyndigheter för polisverksamheten i de
medlemsstater där sådana ännu inte finns,
b) när det gäller fängelserna
23.
att snarast förbättra förhållandena, särskilt tillgången till vård och aktiviteter, även
avseende studier och yrkesutbildning, vid anstalterna och erkänna som ett prioriterat
mål att fångarna skall återanpassas till samhället och att fångvårdspersonalen måste få
bättre utbildning,
24.
att tillgripa alternativa påföljder vid korta fängelsestraff varje gång det är möjligt,
25.
korta ner häktningstiderna till minsta möjliga och begränsa bruket av isoleringscell,
26.
att tillgripa alternativa påföljder vid korta fängelsestraff varje gång det är möjligt och
särskilt att se till att häktningstiderna förkortas så mycket som möjligt och arbeta för att
mindre förseelser skall kunna beivras med påföljder i förvaltningsväg och/eller
penningböter och för att ersättande former av straff, såsom samhällstjänst, i görligaste
mån skall utvecklas samt system för kriminalvård på öppen eller halvöppen anstalt
gynnas, liksom också villkorlig frigivning,
27.
att ägna speciell uppmärksamhet åt särskilt sårbara grupper bland fångarna:
- minderåriga, för vilka fängelsestraff bör vara en sista utväg och som måste
inkvarteras separat i särskilda avdelningar eller anläggningar,
- gravida kvinnor och spädbarnsmödrar, som bör hållas under förhållanden som är
bättre anpassade till deras behov och till behoven hos deras späda barn,
- psykiskt sjuka dömda, som bör få tillgång till adekvat medicinsk tillsyn,
- funktionshindrade personer som behöver lämpliga tjänster för sitt handikapp,
- personer som lider av narkotikamissbruk och som måste kunna följa program som
inte bygger på tvång för avgiftning och vård,
28.
att anta fängelselagar i alla medlemsstater som tillförsäkrar fångarna rätt att klaga i
disciplinärenden och utöva sina civila och politiska rättigheter samt att inrätta externa
organ för kontroll och utvärdering av fängelserna i enlighet med konventionen mot
tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
29.
att skapa ett europeiskt organ för samarbete och utbyte av bästa praxis på
kriminalvårdsområdet i Europeiska unionen,
30.
föreskriva att asylsökande endast i undantagsfall skall hållas i förvar, varvid detta får
komma i fråga endast om sådana orsaker föreligger som angivits i FN:s
flyktingkommissariats riktlinjer om tillämpliga normer och kriterier för när asylsökande
får hållas i förvar,
c) när det gäller behandlingen av asylsökande
31.
att införa en maximitid för hur länge asylsökande får hållas i förvar och förbättra
mottagningsförhållandena för asylsökande vid gränserna på flygplatser och i
uppsamlingscentraler, särskilt när det gäller tillgången till kvalificerad medicinsk
PE 302.216/slutlig
SV
10/126
RR\443621SV.doc
personal, advokater och tolkar, tillgång till skriftlig information på ett språk
vederbörande förstår om asylrätten och formerna för susidiärt skydd samt möjligheten
att meddela sig med berörda icke-statliga organisationer och med familjen samt att
påskynda utredningsförfarandena för ansökningar och tillgodose de sökandes rätt att få
sin sak prövad,
32.
att ge starkare skydd för minderåriga utan medföljande vuxen inbegripet, så snart som
möjligt, bistånd av förmyndare eller rättslig rådgivare; att tillse närvaro av personal med
kvalifikationer i frågor som rör minderårigas särskilda behov,
d) när det gäller intagning på psykiatrisk klinik
33.
att om nödvändigt anpassa lagstiftning och praxis för att garantera full respekt för de
villkor som gäller vid tvångsintagning, överklagningsmöjligheter, tillämpning av
specialbehandlingar och intagningssystemet i stort.
Förbud mot slaveri och tvångsarbete
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a) när det gäller människohandel
34.
att i förekommande fall ratificera
- tilläggsprotokollet till FN-konventionen om alla former av diskriminering av kvinnor
av den 6 oktober 1999,
- den nya internationella konventionen om organiserad brottslighet, undertecknad den
15 december 2000,
- Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheternas behörighet och
tillämplig lag om skydd för minderåriga,
- tilläggsprotokollet till konventionen om barnets rättigheter när det gäller försäljning av
barn, barnprostitution och barnpornografi antagen den 25 maj 2000,
- ILO-konventionen om de värsta formerna av barnarbete, antagen den 17 juni 1999,
- Europeiska konventionen om utövande av barns rättigheter av den 25 januari 1996,
35.
att i sin strafflag kriminalisera människohandel i ett särskilt lagrum, i samband med
genomförandet av rådets rambeslut om bekämpning av människohandel
(KOM(2000) 854), vilket nu är föremål för ett beslutsförfarande,
36.
att i samarbete mellan EU och de länder från vilka offren för människohandeln kommer
- anta program för information och förebyggande riktade till de potentiella offren för
människohandel och tjänstefolksslaveri,
- anta nationella handlingsplaner för att bekämpa människohandel och
tjänstefolksslaveri,
- inrätta en specialiserad enhet dit offren kan ringa och utarbeta ett program för att
hjälpa offren för människohandel och tjänstefolksslaveri att integreras i samhället,
37.
att förstärka kontrollen och det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna genom
harmonisering av lagstiftningarna,
RR\443621SV.doc
11/126
PE 302.216/slutlig
SV
38.
att anta ett instrument med rättsligt bindande verkan för att garantera ett adekvat skydd
för offren för människohandeln, uppmanar medlemsstaterna att erkänna
människohandeln som ”förföljelse”,
39.
att av humanitära skäl bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för offren för människohandel
och tjänstefolksslaveri utnder den tid som brottsutredningen och det rättsliga förfarandet
gågår för att uppmuntra samarbete med myndigheterna och bidra till att de skyldiga dras
inför rätta,
40.
att införa ett obligatoriskt förfarande för att kontrollera personers bakgrund i samband
med anställning på områden relaterade till barn och barnomsorg och samtidigt
tillhandahålla medicinskt och psykologiskt stöd från specialiserad personal till
minderåriga offer för sexuella övergrepp,
41.
att beslagta inkomsterna av den brottsliga hanteringen för dem som sysslat med
människohandel för att skapa en europeisk ersättningsfond för offren.
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
b) när det gäller tjänstefolksslaveri
42.
att kriminalisera tjänstefolksslaveri i ett särskilt lagrum i sin strafflag,
43.
bekämpar tjänstefolksslaveriet inom ramen för tillämpningen av rådets rambeslut om
åtgärder för att bekämpa människohandel (KOM(2000) 854), vilket nu föreligger för
beslutsfattande,
II. Friheter (art. 6 - 19)
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a) när det gäller skydd av privatlivet och familjelivet och skydd av personuppgifter
44.
rekommenderar att rådet, kommissionen och medlemsstaterna skall vidta nödvändiga
åtgärder för att skydda medborgarna mot intrång från sådana utanför lagen stående
system för uppfångning av kommunikationer som systemet Echelon,
45.
att medlemsstaterna tillämpar
- FN:s vägledande principer för reglering av dataregister som innehåller
personuppgifter av den 14 december 1990, särskilt principerna om lagenlighet och
lojalitet, noggrannhet, ickediskriminering, säkerhet och straffpåföljder,
- Europarådets rekommendation R(1999) 5 om riktlinjerna för skydd av personer mot
insamling och behandling av personuppgifter över informationskanaler,
46.
att införliva direktivet av den 24 oktober 1995 (95/46/EG) om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av
PE 302.216/slutlig
SV
12/126
RR\443621SV.doc
sådana uppgifter, så att det finns en gemensam rättslig grund inom EU,
47.
rekommenderar att unionen skall skaffa sig ett rättsligt bindande instrument som inom
de områden som hör ihop med den andra och tredje pelaren skall erbjuda garantier av
det slag som det stadgats om i direktiv 95/46/EG.
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
b) när det gäller tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
48.
att i förekommande fall börja tillämpa
- Europarådets rekommendation 1202 (1993) om religionsfrihet i ett demokratiskt
samhälle,
- Europarådets rekommendation 1396 (1999) om religion och demokrati,
49.
att särskilt uppmärksamma att vissa sekter bedriver en ibland olaglig eller brottslig
verksamhet som hotar personers fysiska och psykiska integritet, och att särskilt
- med hjälp av specialiserade och oberoende människorättsorgan initiera
informationskampanjer med budskapet att var och en måste själv få besluta om han
eller hon skall gå med i eller lämna en rörelse med religiös eller andlig inriktning,
- att anpassa skattebestämmelser och straffrättsliga bestämmelser så att man kan
motarbeta vissa sekters olagliga verksamhet,
50.
uppmanar Grekland att strikt respektera rätten till åberopande av samvetsskäl, utan att
det krävs någon hänvisning till ens religiösa inställning; varjämte det bör ses till att de
medlemsstater som det berör erbjuder ett alternativ till militärtjänsten samt att detta
alternativ skall vara förenat med lika lång tjänstgöringstid och inte omvandlas till något
slags civiltjänst som börjar likna rena straffet.
c) när det gäller yttrandefrihet och informationsfrihet.
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
51.
att i förekommande fall ratificera den europeiska konventionen om gränsöverskridande
television av den 5 maj 1989,
52.
att tillämpa Europarådets rekommendationer
-
av den 30 november 1997 om medierna och främjandet av en kultur av tolerans,
av den 22 november 1994 om åtgärder som syftar till att främja insynen i media,
53.
att strikt respektera journalisters rätt att inte avslöja sina informationskällor i enlighet
med rekommendationen av den 8 maj 2000 om journalisters rätt att inte avslöja sina
informationskällor,
54.
att vara särskilt vaksamma när det gäller den extrema koncentrationen av etermedier och
RR\443621SV.doc
13/126
PE 302.216/slutlig
SV
tidningsmedier, viken nära nog skapar en monopolsituation som står i vägen för
mångfalden, och att inrätta oberoende tillsynsmyndigheter, om sådana inte finns.
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
d) när det gäller rätten till asyl och rättigheter för medborgare i tredje land
55.
att i förekommande fall ratificera följande internationella och europeiska konventioner:
- om statslösa personers rättsliga ställning av den 28 september 1954,
- om begränsning av statslöshet av den 30 augusti 1961,
- mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning av den 10 december 1984,
- protokoll nr 4 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna av den 16 september 1963,
- protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna av den 22 november 1984,
- tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om utlämning av den 15
oktober 1975,
56.
att snarast anta en gemensam politik för asylförfaranden, mottagande av asylsökande
och flyktingstatus, en politik som strikt respekterar de asylsökandes rättigheter och
bygger på en vidsträckt tolkning av Genèvekonventionen och även omfattar offren för
förföljelse från annat håll än statsmakterna, könsrelaterad förföljelse samt förföljelse i
fall av allmänt utbredda väpnade konflikter samt bygger på rekommendationerna och
slutsatserna från FN:s flyktingkommissariat och tillförsäkrar dem som beviljas asyl en
möjlighet att fullt integreras i samhället,
57.
att överväga att bevilja sådana personer subsidiärt skydd, som inte åtnjuter skydd enligt
Genèvekonventionen men som av humanitära skäl eller på grund av att de eljest skulle
utsättas för stora risker inte kan skickas tillbaka till sina ursprungsländer (offer för
människohandel och tjänstefolksslaveri),
58.
att stryka Aznarprotokollet i Amsterdamfördraget eftersom detta protokoll, såsom FN:s
flyktingkommissariat vid flerfaldiga tillfällen påpekat, strider mot Genèvekonventionen
i och med att det begränsar den enskildes rätt att söka asyl,
59.
att skapa garantier för att såväl asylpolitiken som gräns- och inresepolitiken respekterar
icke-avvisningsprincipen och vara medvetna om situationen i dagens läge, där
bestämmelserna i Dublinkonventionen tillsammans med begreppen säkra tredje länder
och säkra ursprungsländer och bestämmelserna om sanktioner mot transportörer i
förening med den omständigheten att vissa av förfarandena för överklagande saknar
fördröjande verkan innebär ett hot mot denna princip,
60.
att öka EU:s ekonomiska stöd till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR),
61.
att underlätta förvärvandet av medborgarskap så att bosatta personer av utländsk
härkomst skall kunna garanteras ett fullvärdigt medborgarskap om de så önskar,
PE 302.216/slutlig
SV
14/126
RR\443621SV.doc
rekommenderar för rådet
62.
att av aktning för rätten att leva tillsammans i en familj utan dröjsmål anta det direktiv
om familjeåterförening vilket framlagts av kommissionen, i den form detta direktiv
ändrats av parlamentet.
III. Respekt för medborgarnas jämlikhet (art. 20 - 26)
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a)om diskriminering
63.
att snabbt införliva med den egna lagstiftningen samt genomföra de europeiska direktiv
som godkänts på grundval av artikel 13 i EG-fördraget och syftar till att bekämpa all
diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning,
b) när det gäller kampen mot rasism
64.
att i förekommande fall ratificera följande konventioner :
- ILO:s konvention om diskriminering i arbetslivet av den 25 juni 1958,
- Unescos konvention om kampen mot diskriminering på undervisningsområdet av
den 14 december 1960,
- protokoll nr 12 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna av den 4 november 2000,
65.
att snarast anpassa sin straffrättsliga och civilrättsliga diskrimineringslagstiftning i
enlighet med rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av
principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung och
införa rasism som en försvårande omständighet i samband med fastställandet av straff
för våldsbrott,
66.
att inrätta oberoende organ med uppgift att följa upp och bistå offren för rasism, samt att
införa strategier för förhindrande och bekämpning av denna företeelse,
67.
att gemensamt införa rättsliga och etiska åtgärder för att bestraffa användningen av
Internet för rasistiska ändamål, och särskilt att underteckna EuroIPSA:s memorandum
(1997) som utfärdats av den europeiska sammanslutningen av leverantörer av
Internettjänster,
c) när det gäller de nationella minoriteternas rättigheter
68.
-
uppmanar Belgien, Grekland och Irland att underteckna och ratificera och
Frankrike, Italien, Luxemburg, Portugal och Österrike att ratificera den europeiska
stadgan om regionala språk och minoritetsspråk av den 5 november 1992,
RR\443621SV.doc
15/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
uppmanar Belgien och Frankrike att underteckna och ratificera och Grekland,
Luxemburg, Nederländerna och Portugal att ratificera ramkonventionen om skydd
för nationella minoriteter av den 1 februari 1995,
69.
att uppfylla sin särskilda plikt mot de olika minoriteter som finns inom EU genom att
vederbörligen beakta deras ekonomiska, sociala, politiska och kulturella rättigheter i
enlighet med dessa konventioner,
70.
att avsevärt förbättra situationen för romerna/sinti, särskilt
- att bekämpa alla former av diskriminering mot denna minoritet, särskilt när det gäller
arbete och bostäder,
- att införa ett utbildningssystem som är anpassat till de romska barnens behov,
- att ställa fler områden till förfogande där de kan slå sig ner, och införa en europeisk
identitetshandling för nomadiserande romer,
d) när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män
71.
uppmanar med eftertryck Förenade kungariket att underteckna och ratificera och
Belgien, Grekland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige och
Tyskland att ratificera det frivilliga protokollet av den 6 oktober 1999 till konventionen
om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor,
72.
uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att skynda på med att förstärka och
utvidga lagstiftningen, särskilt genom att:
- ajourföra gällande gemenskapslagstiftning om jämställdhet på arbetsmarknaden,
- utvidga denna lagstiftning så att den kommer att omfatta också andra områden av
samhällslivet utanför sysselsättning, yrke och löneförmåner genom att anta ett
direktiv om likabehandling och jämställdhet mellan män och kvinnor,
- införa adekvata sanktioner i händelse av att lagarna inte efterlevs, bland dem
förfaranden i händelse av fördragsbrott enligt artikel 226 i EG-fördraget,
- ta med jämställdhetsprincipen i all lagstiftning och politik i enlighet med artikel 3.2
i EG-fördraget.
-
utveckla en politik (t. ex. för föräldraledigheter och deltidsarbete) för att män skall
kunna ta på sig sin andel av omvårdnadsuppgifterna och uppmuntras att göra detta,
73.
att i förekommande fall ratificera konventionen om skydd av kvinnor vid moderskap av
den 15 juni 2000,
74.
att införa särskilda lagar om individbaserat socialt skydd för kvinnor,
75.
att anta nationella planer för att främja kvinnors och mäns lika deltagande i det politiska
beslutsfattandet, bland annat genom att uppmuntra politiska partier att införa
könskvotering vad gäller listor på kandidater,
PE 302.216/slutlig
SV
16/126
RR\443621SV.doc
76.
att främja ett systematiskt insamlande och offentliggörande av jämförbara statistiska
uppgifter på nationell och europeisk nivå, i syfte att ge en klarare bild av kvinnors och
mäns deltagande på alla områden inom det ekonomiska, sociala, politiska och
kulturella livet,
e) när det gäller diskriminering på grundval av sexuell läggning
77.
att införliva sexuell läggning i tilläggsprotokoll nr 12 till Europeiska konventionen om
skydd av de mänskliga rättigheterna bland grunderna för diskriminering och gradvis
utvidga ECRI:s mandat till att även omfatta homofobi,
78.
uppmanar medlemsstaterna att avskaffa sina kvarvarande lagar av ett slag som innebär
diskriminering mot homosexuella och och från fängelserna frige alla som ådömts
fängelsestraff med stöd av dessa lagrum och uppmanar framför allt Österrike att - i
enlighet med uttalanden i frågan från Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna och Europaparlamentets talrika uppmaningar härtill - ändra
bestämmelserna om åldersgränser för sexuellt umgänge,
79.
att förbjuda och fördöma diskriminering på grund av sexuell läggning i alla
medlemsstaters straff- eller civilrättsliga lagstiftning, att kriminalisera diskriminering
på grund av sexuell läggning i ett särskilt lagrum i samtliga medlemsstater och yrka på
lämpliga åtgärder inom arbetsrätten med tanke på tillämpning av rådets direktiv
2000/78/EG av den 27 november 2000 om en allmän ram för likabehandling i arbetsoch förvärvslivet,
80.
att införa lagstiftning i enlighet med den allmänna ramen för likabehandling inom
arbets- och förvärvslivet (rådets direktiv 2000/78/EG), enligt vilken ingen får
diskrimineras på grund av sin sexuella läggning när det gäller tillgången till varor och
tjänster, hälsovård, bostäder, utbildning och socialskydd; endast åtta medlemsstater
har motsvarande lagstiftning mot diskriminering i dag,
81.
att i sina nu gällande strafflagar och brottsbalkar avskaffa sådana lagar som innebär att
homosexuella män och kvinnor diskrimineras samt utfästa sig att inte ratificera
anslutningen för några som helst länder som har lagar med diskriminering av
homosexuella, framför allt mot bakgrund av den nyligen aktuella artikel 200 i
Rumänien,
f) när det gäller förhållanden av annat än äktenskapligt slag
82.
83.
- att ändra sin lagstiftning för att erkänna förhållanden av annat än äktenskapligt slag
mellan personer av samma eller motsatt kön och tillerkänna dem lika rättigheter,
- att på EU:s dagordning ta upp frågan om ömsesidigt erkännande av lagligen erkända
förhållanden av annat än äktenskapligt slag,
att införa lagstiftning som förbjuder diskriminering av partner i långvariga
samboförhållanden och som ger dessa personer samma rättsliga skydd som äkta makar
erhåller,
RR\443621SV.doc
17/126
PE 302.216/slutlig
SV
84.
att i lag erkänna äktenskap mellan makar av samma kön för att därmed minska
diskrimineringen mellan å ena sidan äktenskap mellan makar av olika kön och å andra
sidan partnerskap mellan livskamrater av samma kön,
g) när det gäller barnens rättigheter,
85.
att i förekommande fall ratificera:
- protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna av
den 22 november 1984,
- Europeiska konventionen om adoption av barn av den 24 april 1967,
- Europeiska konventionen om utomäktenskapliga barns rättsliga ställning av
den 15 oktober 1975,
- konventionen om utövande av barns rättigheter av den 25 januari 1996,
86.
att i alla medlemsstaters strafflag rubricera pedofili och barnpornografi på Internet som
specifika brott, i samband med genomförandet av rådets rambeslut om åtgärder för att
bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi (KOM(2000) 854), vilket nu
föreligger för beslutsfattande,
att tillsätta en barnombudsman på europeisk nivå för att främja och skydda varje barns
överordnade intresse,
87.
88.
att även genom offentliga medel främja inrättandet och bibehållandet av organ som barn
kan vända sig till direkt vid övergrepp,
89.
att garantera att alla barn som uppehåller sig på medlemsstaternas territorium skall ha
tillgång till utbildning,
90. att bedriva nationella informationskampanjer om omständigheterna kring internationella
adoptioner riktade till adoptionsförmedlare och personer som vill adoptera barn,
h) när det gäller äldre personers rättigheter
91. att i förekommande fall ratificera den reviderade europeiska sociala stadgan av den 3 maj
1996,
92. att tillämpa FN:s principer om äldre och att införliva dem i sina nationella program,
93. att vidta åtgärder till förmån för det ökande antalet äldre personer i samhället så att dessa
personer på lika villkor kan medverka på alla nivåer av samhälls- och kulturlivet och det
politiska livet, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas sysselsättning, hälsovård och
socialskydd,
94. att tillämpa den rättighet som gemenskapens stadga från 1989 om arbetstagares
grundläggande sociala rättigheter tillerkänner arbetstagarna att från och med den
tidpunkt de avgår med pension förfoga över resurser som garanterar dem en rimlig
levnadsstandard,
95. att beakta åldrandet när det gäller utformningen av regeringarnas politik och praxis vad
gäller sysselsättning, hälso- och sjukvård samt socialt skydd,
PE 302.216/slutlig
SV
18/126
RR\443621SV.doc
i) när det gäller skydd av personer med funktionshinder
96. att i förekommande fall ratificera:
- ILO:s konvention av den 20 november 1983 om funktionshindrade personers
yrkesrehabilitering och sysselsättning,
- ILO:s konvention om funktionshindrade personers yrkesrehabilitering och
sysselsättning samt den reviderade europeiska sociala stadgan som garanterar rätt
till oberoende och social integrering,
97. att i det tolfte tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
lägga till "funktionshinder" som en av de anledningar till diskriminering som skall
undvikas,
98. att tillämpa FN:s standardregler om lika möjligheter för personer med funktionshinder,
99. att underteckna den reviderade europeiska balken om social trygghet som garanterar att
invalider har rätt till omskolning,
100.att i enlighet med kommissionens förslag göra år 2003 till det europeiska året för
medborgare med funktionshinder och att tillämpa det fleråriga handlingsprogrammet för
bekämpning av diskriminering (2001-2006) för att göra allmänheten i medlemsstaterna
medvetna om problemen och dra uppmärksamheten till handikappfrågorna,
101.att erkänna betydelsen av teckenspråket och Brailleskriften för de berörda personernas
integrering i samhället.
IV. Solidaritet (art. 27 - 38)
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a) när det gäller respekten för rättvisa arbetsvillkor
102.att i förekommande fall ratificera följande konventioner:
- FN:s konvention om skydd för migrerande arbetstagares och deras
familjemedlemmars rättigheter av den 18 december 1990,
- den reviderade europeiska sociala stadgan av den 3 maj 1996,
103.att fullt ut respektera minimiåldern 15 år för arbete särskilt i familjeföretag, husligt arbete
och jordbruk, samt att beivra överträdelser,
104.att respektera de villkor som uppställts av Europarådet när det gäller rättvis ersättning till
vuxna eller minderåriga arbetstagare,
105.att förbättra arbetsvillkoren och ersättningen till tillfälligt anställda och anställda med
tidsbegränsade avtal, särskilt inom servicesektorn, och att på ett allmänt plan bekämpa
psykologiska trakasserier,
106.att respektera bestämmelserna om en tillräcklig varseltid vid uppsägningar i enlighet med
RR\443621SV.doc
19/126
PE 302.216/slutlig
SV
miniminormen i den reviderade sociala stadgan,
107.att förstärka kampen mot svartarbete,
b) när det gäller socialt skydd
108.att tillförsäkra alla, och i synnerhet låginkomsttagare, en hälsovård av hög kvalitet till
överkomligt pris,
109.att se till att alla som är bosatta på deras respektive territorium har tillgång till hälsovård,
110.att fullt ut respektera bestämmelserna i den reviderade sociala stadgan och det europeiska
direktivet när det gäller mödraledighetens längd och ersättningsbelopp samt när det
gäller förbudet mot uppsägning under denna period, också då anställningen gäller
hushållsarbete,
c) när det gäller kampen mot social utslagning
111.att garantera att extremt fattiga personer får sina grundläggande materiella behov
tillgodosedda, att bestraffa åtgärder som marginaliserar dem och att beslutsamt arbeta
för att minska den stora fattigdomen i EU,
112.att, eftersom hemlöshet är en av de viktigaste faktorerna vid social utslagning, bedriva en
politik för att kunna erbjuda anständiga bostäder till alla dem som inte förfogar över
tillräckliga ekonomiska resurser och att upprusta nedslitna stadsdelar genom att
uppmuntra en högklassig arkitektur.
Europaparlamentet rekommenderar
d) när det gäller konsumentskydd
113.att rådet antar en resolution som klargör innebörden av säkerhetsprincipen för att komma
fram till en så precis och förutsebar rättslig definition som möjligt av denna princip och
villkoren för dess användning,
114.att EU och medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att intensifiera
forskningsinsatserna inom de sektorer som väcker stor oro hos allmänheten och för att
säkerställa insyn, att produkterna kan spåras och att konsumenterna får tillräcklig
information.
V. Unionsmedborgarskap (art. 39 - 46)
PE 302.216/slutlig
SV
20/126
RR\443621SV.doc
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a) när det gäller rösträtt och valbarhet till Europaparlamentet och i kommunala val
115.att i förekommande fall ratificera följande europeiska konventioner:
- om utländska medborgares deltagande i det offentliga livet på lokal nivå av den 5
februari 1992,
- om medborgarskap av den 15 november 1997,
116.att införa en ny mera öppen och effektiv ”ledarstil” när det gäller Europafrågorna och en
verklig informationspolitik riktad till medborgarna, för att bekämpa allmänhetens
växande ointresse som visar sig i ett lågt valdeltagande i Europavalen,
117.att ge bättre valinformation till unionsmedborgare så att de kan delta i Europaval och
kommunala val i det land där de är bosatta,
118.att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förbättra deltagandet i det politiska livet när det
gäller medborgare från tredje land som är lagligen bosatta i landet.
119.att utsträcka rösträtten till tredjelandsmedborgare som sedan länge är bosatta inom
Europeiska unionen,
120.att utvidga den rätt att rösta och kandidera i kommunala val och Europaval, vilken enligt
artikel 19 i EG-fördraget tillkommer alla unionsmedborgare, till att omfatta alla ickeunionsmedborgare som lagligen varit bosatta på medlemsstaternas territorium i minst tre
år,
121.att ratificera följande Europakonventioner, i den mån de inte redan gjort det:
- Europakonventionen av den 5 februari 1992 om utländska medborgares deltagande
i det offentliga livet på lokal nivå,
- Europakonventionen om nationalitet av den 6 november 1997,
Europaparlamentet rekommenderar
b) när det gäller rörelse- och uppehållsfrihet
122.att kommissionen, rådet och medlemsstaterna skall göra allt som behövs för att det som i
artikel 14 i EG-fördraget stadgas om fri rörlighet för personer helt och fullt skall
omsättas i praktiken,
123.att kommissionen snarast sätter igång med översynen av gällande texter för att bl.a.
RR\443621SV.doc
21/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
-
underlätta för studerande, forskare och pensionärer att utöva sin rätt att fritt
uppehålla sig inom EU,
komma till rätta med de svårigheter som migrerande arbetstagare möter när det
gäller rörelse- och uppehållsfriheten, särskilt i fråga om socialförsäkringsförmåner
och pensionsrättigheter,
tillförsäkra unionsmedborgarens familjemedlemmar skydd för familjelivet,
utsträcka rätten till fri rörlighet och rätten att fritt välja bosättningsort till att gälla
också tredjelandsmedborgare som varit lagligen bosatta på medlemsstaternas
territorium i minst tre år,
124.medlemsstaterna att bättre samordna sin politik i fråga om utvisning av skäl som rör
allmän ordning eller allmän hälsa med tillämpning av EG-domstolens rättspraxis,
125.medlemsstaterna att – genom en konvention och medborgarnas antagande av en
europeisk författning med stadgan som ingress - utarbeta ett verkligt samhällskontrakt
som garanterar nödvändig effektivitet, öppenhet och demokrati och som möjliggör en
större förståelse för Europeiska unionen,
126.uppmanar medlemsstaterna att göra stadgan till ett bindande instrument och därjämte, för
att garantera ett enhetligt system för skydd av de grundläggande rättigheterna i hela
Europa, vidta de åtgärder som behövs för att EU skall kunna bli en juridisk person och
biträda Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Europaparlamentet rekommenderar
c) när det gäller rätten till god förvaltning
127.att samtliga EU:s institutioner och decentraliserade organ snarast antar
uppförandekodexar efter förebild av den uppförandekodex som föreslagits av
Europeiska ombudsmannen,
128.att principen om den offentliga verksamhetens neutralitet, som kompletterar principerna
om rättvisa och opartiskhet och som bör styra all förvaltning, skrivs in i
medlemsstaternas och EU-institutionernas uppförandekodexar.
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
d) när det gäller tillgången till handlingar
129.strikt tillämpa rådets och Europaparlamentets beslut om en förordning om genomförandet
av artikel 255 i EG-fördraget,
PE 302.216/slutlig
SV
22/126
RR\443621SV.doc
VI. Rättskipning (art. 47-50)
Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna
a) när det gäller rätten till rättvis rättegång
130.att tillämpa rekommendationen om friheten att utöva advokatyrket av den 25 oktober
2000,
131.att snabba upp de rättsliga förfarandena, som enligt ett påpekande från Europadomstolen
är alldeles för långdragna i vissa stater, och att generellt förbättra effektiviteten vid de
rättsvårdande myndigheterna och domstolarna, bl.a. genom att utnyttja den nya
informationstekniken,
132.att följa upp och i förekommande fall vidta straffåtgärder om de nationella
förvaltningarna är senfärdiga eller ovilliga att efterkomma meddelade avgöranden,
133.att se till att de nationella domstolarna utan dröjsmål verkställer Europadomstolens domar
och att anpassa sin nationella lagstiftning till både Europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens rättspraxis,
134.att se över möjligheterna för de personer som saknar tillräckliga ekonomiska medel att i
sina kontakter med rättvisan få tillgång till rättshjälp inom alla rättsområden, utan
restriktioner på grund av nationalitet eller bosättningsland, och att avsevärt förbättra
tillgången till kvalificerad kostnadsfri tolkning,
b) när det gäller antagandet om oskuld och rätten till försvar
135.att garantera principen om presumtion om oskuld även när det gäller terroristbekämpning
och att generellt vidta alla åtgärder för att så långt som möjligt begränsa
häktningstiderna.
136.att komma överens om vissa gemensamma processrättsliga miniminormer, till exempel
för förundersökningsförfaranden och övriga förfaranden inför rättegångar och för
försvarets rättigheter, för att därmed garantera en gemensam nivå på skyddet för de
grundläggande rättigheterna över hela EU
137.betonar att innehållet i denna resolution skall inte uppställa några begränsningar för (den
framtida) tolkningen och utvecklingen av medborgarnas fri- och rättigheter inom
Europeiska unionen, ej heller för de principer som gäller dessa eller för de skyldigheter
och det ansvar som kommer an på medlemsstaterna, enligt vad som därom föreskrivits i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
138.Parlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet,
kommissionen, EG-domstolen, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna,
EU-ombudsmannen, Europarådet samt medlemsstaternas och kandidatländernas
regeringar och parlament.
RR\443621SV.doc
23/126
PE 302.216/slutlig
SV
MOTIVERING
”Hålla ord…”
INLEDNING
Antagandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av
Europaparlamentet i november och det högtidliga tillkännagivandet av denna text den 7
november 2000 i Nice är ett initiativ som står för förnyelse.
Samtidigt som stadgan framhåller de gemensamma värdena och tillkännager en politisk
identitet och plan har den blivit en referenstext när det gäller mänskliga rättigheter. Det är en i
högsta grad europeisk text, såväl genom den utformning den fått av konventet, vilket har en
tredubbel legitimitet genom sin sammansättning: de nationella parlamenten,
Europaparlamentet och regeringarna, som genom sitt tillämpningsområde. För Europeiska
unionen och medlemsstaterna har stadgan faktiskt blivit oumbärlig, både vid tillämpningen av
gemenskapsrätten och när undantag sker från denna. Även om stadgan ännu inte införlivats i
fördragen har dess värde som referensmaterial gått längre än vad som var tänkt när den
utarbetades och den kommer med all sannolikhet att få återverkningar på de nationella
lagstiftningarna.
För första gången blandas såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska och sociala
rättigheter i en text, vilken bör ses som en sammanhängande helhet. Stadgan som återspeglar
det europeiska samfundet utgör den minsta skyddsnorm som varje medborgare i unionen har
rätt till. Den har också snabbt blivit en del av gällande rätt och har redan använts av de
nationella domstolarna och EG-domstolen.1
Respekten för stadgan skall likaledes vara till nytta för det beredskapssystem som föreskrivs i
artiklarna 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen om Europaparlamentets arbetsordning
skulle ändras i den mening som föredraganden har föreslagit.
Ovanstående grunder har föranlett utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter att
godkänna mitt dubbla förslag, nämligen
- att ändra titeln på det årliga betänkandet om de mänskliga rättigheterna till ”betänkande om
respekten för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen”,
- att anta en metod som går ut på att använda sig av stadgan som ett arbetsinstrument och en
mall för att företa en analys av rättigheterna var för sig, land för land.
Detta första betänkande bör följaktligen i sin anspråkslöshet snarare ses som en mall eller som
de första stegen mot en ny metod än en uttömmande text av följande skäl:
- Föredragandens brist på resurser. Det finns inom Europaparlamentet ingen särskild tjänst
som handhar grundläggande rättigheter i unionen och som kan hjälpa honom, vare sig att
under årets gång samla in material som kan tjäna som underlag eller för att utarbeta detta
1
Slutsatser som EG-domstolens generaladvokat Tizzano dragit i mål C-173/99, punkt 28.
PE 302.216/slutlig
SV
24/126
RR\443621SV.doc
betänkande. Det bör vara ett primärt krav för parlamentet och särskilt för dess utskott för
medborgerliga fri- och rättigheter att skyndsamt inrätta en sådan tjänst om man vill att
parlamentet fullt ut skall spela sin roll som övervakare av de medborgerliga fri- och
rättigheterna i Europa.
- Bristen på insamlad och analyserad information om nationell lagstiftning och praxis, liksom
rättstillämpningen i de nationella domstolarna. Detta är så mycket mer beklagligt som
parlamentet skulle kunna få information till en lägre kostnad. Inrättandet av ett nätverk av
experter härför bör också vara ett grundläggande krav.
- Bristande samarbete hittills i dessa frågor med de nationella parlamenten som dock är
Europaparlamentets naturliga motsvarigheter och med stor fördel skulle kunna bidra till en
analys på gemenskapsnivå av respekten för de grundläggande rättigheterna.
Dessa tre skäl förklarar de val som föredraganden tvingats göra och som på grund av brist på
medel lett till att endast 26 av 50 artiklar undersökts. Det har varit nödvändigt att
huvudsakligen stödja sig på dessa i och för sig viktiga och värdefulla rapporter från
Europarådet, icke-statliga organisationer och olika organ som uppräknas i en bilaga, eftersom
det idag är omöjligt att komma över något material från parlamentet självt på detta område.
Valet av frågor och inledande rekommendationer har gjorts av föredraganden, som är fullt
medveten om att dokumentet inte är fullständigt. Det bör mer uppfattas som inledning till en
metod som bygger på en systematisk analys och uppföljning av de rekommendationer där det
ankommer på parlamentet att kontrollera genomförandet från år till år.
Detta betänkande presenteras följaktligen som en helhet och rekommendationerna är
oskiljbara från motiveringen. Det är i själva verket i denna som de fakta som rör referensåret
finns återgivna, vilka utgör utgångsmaterialet och underlaget till rekommendationerna.
Föreliggande betänkande följer stadgans disposition, i vilken rättigheterna indelas i sex olika
kapitel. Man finner samma indelning i motiveringen och den resolution som följer av denna. I
ett sjunde kapitel lämnas allmänna rekommendationer om medlen.
När det gäller filosofin bakom detta betänkande är föredragandens avsikt inte att peka ut det
ena eller andra landet utan att redovisa nakna och bevisade fakta (med förbehåll för de
eventuella fel som alltid kan förekomma).
Man kan frukta att ”nollvisionen” är en utopi när det gäller de grundläggande rättigheterna,
även om man strävar efter att nå detta mål. Att respektera rättigheterna är framför allt att
mycket snabbt identifiera alla övergrepp och avvikelser, straffa deras upphovsmän och vidta
alla nödvändiga åtgärder genom lagar och andra författningar liksom administrativa
bestämmelser för att förhindra en upprepning. Man måste också ständigt söka höja den
allmänna nivån på skyddet för de medborgerliga rättigheterna inom Europeiska unionens
territorium. Det är unionens trovärdighet som står på spel. Först måste den själv mäta sin egen
kapacitet. Det är följaktligen i denna anda som er föredragande lägger fram detta förslag till
betänkande.
RR\443621SV.doc
25/126
PE 302.216/slutlig
SV
KAPITEL I. RESPEKT FÖR MÄNNISKANS VÄRDIGHET: artiklarna 1-5
1. Förbud mot tortyr och omänsklig behandling
Artikel 1: ”Människans värdighet är okränkbar. Den skall respekteras och skyddas.”
Artikel 4: ”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och
behandling.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
- Förenta Nationerna
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16
december 1966 1 (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU), förbjuder tortyr eller grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 7). I denna konvention
föreskrivs att varje person som berövats sin frihet skall behandlas med mänsklighet och
respekt för människans inneboende värdighet (artikel 10).
Protokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av
den 16 december 1966 2 (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU) ger kommittén för
mänskliga rättigheter rätt att ta emot och undersöka klagomål från enskilda.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning av den 10 december 19843 har ännu inte ratificerats av Irland. Tyskland och
Förenade kungariket har inte heller ännu erkänt kommitténs mot tortyr (CAT) behörighet att
ta emot statliga meddelanden (artikel 21) eller undersöka individuella klagomål (artikel 22).
Den internationella konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989 4
(ratificerad av samtliga medlemsstater i EU) tillerkänner barnen samma rättigheter som de
vuxna. Inget barn får således utsättas för vare sig tortyr eller grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller för dödsstraff, fängelsestraff [ ...], som berövats friheten på
olagligt sätt (artikel 37).
- Europarådet
Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 (ECHR) 5
(artikel 3): ”ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning”.
Europakonventionen mot tortyr och inhuman eller förnedrande bestraffning eller behandling
1
Resolution 2200 A (XXI).
Resolution 2200 A (XXI).
3
Resolution 39/46.
4
Resolution 44/25.
5
Nr 005.
2
PE 302.216/slutlig
SV
26/126
RR\443621SV.doc
av den 26 november 1987 1 (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU) har instiftat
kommittén mot tortyr (CAT) 2.
- Rättspraxis hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.
Artikel 3 ECHR – Förbud mot tortyr och omänsklig behandling
Artikel 3 stadfäster en av de demokratiska samfundens mest grundläggande värden, och även
under de svåraste förhållanden, såsom kampen mot terrorism och organiserad brottslighet,
förbjuder konventionen i absoluta termer tortyr och omänsklig eller nedvärderande
behandling eller bestraffning. Artikel 3 innehåller inga undantag och inga undantag från
denna är tillåtna enligt artikel 15.2, inte ens i händelse av allmänt nödläge som hotar nationens
bestånd 3.
Konventionen förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
oberoende av offrets uppförande 4. Beträffande personer som berövats sin frihet, kränker
användningen av sådant fysiskt våld som inte varit absolut nödvändigt på grund av deras eget
uppförande den mänskliga värdigheten och är i princip ett brott mot den rättighet som
föreskrivs i artikel 3 5.
Våldets grovhet avgör om det faller inom ramen för artikel 3. Bedömningen av denna är
relativ och beroende av alla omständigheter i fallet, såsom våldets varaktighet, dess fysiska
och mentala verkningar och, i några fall, offrets kön, ålder och hälsotillstånd 6.
Handlingar som väcker känslor av fruktan, ångest och underlägsenhet, som kan förödmjuka
och försämra och bryta ned den fysiska och moraliska motståndskraften innehåller inslag som
är tillräckligt allvarliga för att göra en sådan behandling inhuman och förnedrande7. Lidandet
eller förnedringen måste i vart fall gå utöver det oundvikliga inslag av lidande eller förnedring
som hör samman med en given form av legitim behandling eller bestraffning. Enligt
domstolen ansågs behandlingen som ”omänsklig” emedan den bland annat var uppsåtlig,
varade flera timmar och orsakade antingen verklig kroppsskada eller kraftigt fysiskt och
mentalt lidande8.
Listan över undantag från den rätt till frihet som säkerställs genom artikel 5.1 är uttömmande
och endast en snäv tolkning av dessa undantag är förenlig med bestämmelsens mål9.
B SITUATIONEN I DAG
1
Nr 126.
Denna nödvändiga uppföljningsmekanism har varit föremål för ett liknande förslag i FN, förslaget till frivilligt
protokoll till konventionen mot tortyr som föreskriver införandet av en universell mekanism för skydd mot tortyr
genom system med besök på de platser fångarna hålls inspärrade.
3
Se mål 25803/94 punkt 95, Selmouni mot Frankrike, [GC] dom av den 28 juli 1999, ECHR 1999-V och mål
26772/95 Labita mot Italien [GC], dom av den 6 april 2000, punkt 119.
4
Se ovannämnda mål Labita mot Italien, [GC] dom av den 6 april 2000, punkt 119.
5
Se ovannämnda mål, Selmouni mot Frankrike, dom av den 28 juli 1999, punkt 99.
6
Se ovannämnda mål, Labita mot Italien, punkt 129.
7
Se ovannämnda mål , Selmouni mot Frankrike, dom av den 28 juli 1999, punkt 99.
8
Se ovannämnda mål, Labita mot Italien, dom av den 6 april 2000, punkt 120.
9
Se ovannämnda mål, Labita mot Italien, punkt 170.
2
RR\443621SV.doc
27/126
PE 302.216/slutlig
SV
A. Polisen
a)
Misshandel
Enligt rapporter från Amnesty International (2000) och från Internationella federationen för
mänskliga rättigheter (IFHR) samt nationella rapporter utarbetade av FN-kommittén mot
tortyr (CAT) kan man ännu idag konstatera alltför många fall av övervåld från polisens sida,
främst mot utlänningar, med en brutalitet som inte skonar minderåriga och havande kvinnor,
och som i vissa fall kan leda till döden.
Amnesty International ger exempel på polisvåld mot antifascistiska demonstranter (A),
nordafrikaner och afrikaner (F), turkar (D), romer (I) och immigranter, särskilt E).
Både vid identitetskontroller, förföljande och kvarhållande i polishäkte har personer avlidit.
Sådana fall har inträffat 1999 och 2000 (S, F, D, E, P, i och UK).
Likaledes bör nämnas de fall av brutalitet och även dödsfall som inträffat när utlänningar
utvisats från ett land (”kuddmetoden” i B och A under 1999, polisvåld i D under 2000, enligt
IFHR och FI.ACAT (den internationella federationen av ”Action by Christians for the
Abolition of Torture”).
Även förhållandena i polisens arrestlokaler kan klassas som övervåld om t.ex. lokalerna inte
är anpassade och ständigt är upplysta (D ett fall med en ung togolesisk gravid kvinna i
handbojor).
Antiterroristlagarna i Förenade kungariket och Spanien leder också till övergrepp (avlyssning
av meddelandena, långvarig isolering)1.
CAT och Amnesty international konstaterar att det i många medlemsstater i EU alltför ofta
inträffar att personer som arresteras av polisen inte bistås av någon advokat under förhören,
inte får lämplig läkarvård och är berövade all kontakt med sina närstående.
b)
Svårigheten att få poliser fällda för brutalitet
Även om man tillstår att polisens uppgift ofta är svår kan man i ovannämnda rapporter
konstatera att offren för en uppenbar brutalitet, som följaktligen har rätt till ersättning och till
att få de skyldiga tjänstemännen bestraffade, förfördelas genom att utredningarna tar orimligt
lång tid. Rättspraxis i frågan varierar. I vissa fall döms polismän faktiskt till fängelsestraff och
avstängning, medan de i andra klart liknande fall som mest döms till villkorligt fängelsestraff
med bibehållen tjänst.
Dessutom händer det att vissa fackförbund inom polisen kraftfullt protesterar mot att deras
kolleger åtalas och utövar en verklig påtryckning på rättsväsendet (I Österrike är Amnesty
International bekymrad över de ärekränkningsprocesser som inletts av polisens fackförbund
mot vittnen till övergrepp).
T.ex. lagen av den 12 januari 2000 om minderårigas straffrättsliga ansvar i samband med terrorism (S) och
förordningen om förhörsbefogenhet av juli 2000 (UK) som omnämns i Amnesty Internationals rapport 2000.
1
PE 302.216/slutlig
SV
28/126
RR\443621SV.doc
Åtgärder
c)
I samtliga medlemsstater har insatser inletts för att utbilda polispersonalen och diversifiera
rekryteringen (kvinnlig personal, poliser med olika etnisk bakgrund). Det är enligt
rapporternas författare viktigt att fullfölja dessa insatser. Det är i själva verket kvaliteten på
utbildningen av poliserna som till stor del avgör om antalet övergrepp minskar (bättre
förståelse för situationerna, medvetenhet om de mänskliga rättigheterna och frånvaron av
fördomar samt proportionalitet i användningen av medel och typ av vapen).
Det vore önskvärt att alla medlemsstater inrättade en oberoende myndighet under vilken
granskningen av klagomål och handläggningen av förundersökningen sorterade för att ge
domstolarna en klarare bild av fallen när målen anhängiggörs vid dessa1.
Det vore också önskvärt att alla medlemsstater i EU garanterade de personer som arresterats
och kvarhålls i polishäkte nödvändig rättshjälp och läkarvård (jämför lagen om presumtion för
oskuld i Frankrike + videoupptagning från förhörslokalerna).
B. Fängelser
Våld i fängelserna
a)
Av rapporterna från CAT, Amnesty International och FI.ACAT och olika rapporter från de
nationella parlamentens undersökningskommissioner framgår att personer som är inspärrade i
fängelser i EU fortfarande alltför ofta utsätts för oacceptabelt våld från vaktpersonalen:
onödig brutalitet, handbojor, sexuella övergrepp, förödmjukande kroppsvisitationer (IRL,
Nederländska Antillerna, UK, E, I). Bristen på övervakning leder också till åtskilliga
självmord2.
Till detta ”institutionella våld”, som inte kan försvaras av behovet av att upprätthålla
säkerheten, kommer givetvis våldet mellan fångar, som oftast är en följd av överfyllda
fängelser, vilket vi återkommer till längre fram.
Ovärdiga levnadsförhållanden
b)
De flesta rapporter visar på levnadsförhållanden som ofta är ovärdiga i de flesta fängelserna i
EU, såsom
-
otillräcklig hälsovård
-
brist på motion
-
brist på aktiviteter som medverkar till en återanpassning
I Frankrike, inrättandet i juni 2000 av en etisk kommission för säkerhetsfrågor och i Grekland i oktober 1999
ett kontor för inrikes frågor. Dessa båda kommissioner har till uppgift att utreda polisvåldet (det lär inte finnas
sådana kommissioner i FIN och I).
2
FI.ACAT nämner fallet med en anhållen som bränt sig till döds i sin cell i centralanstalten i Poissy (F) i
december 2000.
1
RR\443621SV.doc
29/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
brist på hygienutrymmen
-
ännu ovärdigare förhållanden i isoleringscellerna (handbojor, långvarig isolering
”fängelset i fängelset”).
Fängelsets traditionella vedergällningsroll bör förenas med dess återanpassningsroll, som i
åtskilliga fall är mer symbolisk än verklig. Emellertid kommer övervägande delen av fångarna
från sårbara sociala grupper (marginaliserade personer på gränsen till fattigdom, utan
yrkesutbildning, avskurna från sina familje- och känslomässiga band). Återanpassningen
måste följaktligen prioriteras.
Efterfrågan på vård är allmänt större i fängelserna än utanför när det gäller människor i
jämförbar ålder. I ett fängelse krävs en särskild vaksamhet: uppföljning av sjuka (aids, hepatit,
tuberkulos), utbildning och självständighet för läkarpersonalen, specialiserade enheter av
läkare och psykologer.
För att underlätta internernas återanpassning, särskilt de långtidsdömdas, borde de
ansträngningar som vidtagits av vissa stater för att göra fängelserna mänskligare utsträckas
till att omfatta alla fängelser i EU. För att upprätthålla de sociala och känslomässiga banden
handlar det om att på något sätt bereda internerna möjlighet till känslomässiga och sexuella
relationer i lokaler som är anpassade för denna typ av möten (dessa möjligheter finns i
Tyskland, Danmark och Spanien; i Frankrike finns det på försöksstadiet enheter för besök av
familjen (Unités de visites familiales, UVF).
Medlemsstaterna borde slutligen ägna speciell uppmärksamhet åt att förbättra vissa avlägset
liggande fångvårdsanstalter (Nederländska Antillerna, Kanarieöarna, Isle of Man), där CAT
har konstaterat allvarliga brister och otillräcklig kontroll.
c)
Överbefolkade fängelser och alternativa utvägar
Överbefolkade fängelser är ett fenomen som är allmänt förekommande i nästan hela EU.
Andelen varierar från 54/100 000 i Grekland till 145/100 000 i Portugal. I EU finns det ca
400 000 fångar 1. Med fängelseinflation förstås ökningen av interner i förhållande till
ökningen av den totala befolkningen (t.ex. ökade 1975-1995 i Frankrike antalet interner med
100 procent medan befolkningsökningen bara uppgick till 10 procent). Inflationssatsen
varierar från 240 procent i Nederländerna till 6 procent i Danmark. I vissa länder härrör denna
ökning från den höga andelen häktade (1997 sträckte sig denna andel från 6 procent IRL till
36 procent FR, IT och till 43 procent P).
Andra orsaker hänger ihop med en förändring av typen av fångar. Fängelserna tar idag emot
inte enbart brottslingar och ”klassiska” kriminella utan ett stort antal sexualbrottslingar (30
procent psykiskt sjuka och missbrukare) och en stor andel utlänningar (25 %). Den
huvudsakliga orsaken till detta är en ökning av såväl de korta som långa straffen (särskilt för
sexualbrottslingar) och ådömandet av icke tidsbestämda straff (t.ex. F).
Botemedlen mot denna situation finns mindre i byggandet av nya fängelser än i sökandet efter
alternativ till internering, vare sig det rör sig om korta eller långa straff. Tillämpningen av
I Italien är t.ex. överbeläggningen i fängelserna är betydande (53 728 i slutet av september 2000 då kapaciteten
motsvarade 42 876).
1
PE 302.216/slutlig
SV
30/126
RR\443621SV.doc
presumtionen för oskuld (F) borde leda till en maximal reducering av antalet häktningar och
för mindre brott, individanpassad samhällstjänst (att föredra framför allmän straffeftergift),
villkorlig frigivning, system med frigång (eventuellt förbunden med bärandet av en
elektronisk fotboja) och extern placering. De mycket långa straffen, som driver internerna till
desperata handlingar (hungerstrejk, självstympning, självmord), är också ett problem.
d)
Speciella interner
Vissa kategorier av interner borde ägnas speciell uppmärksamhet.
- minderåriga
I slutsatserna i sin nionde allmänna rapport, som särskilt handlar om minderåriga som
berövats sin frihet, formulerar CAT rekommendationer med hänsyn till sårbarheten hos denna
kategori av fångar som är under 18 år, bland annat att
-
internering bör vara den sista utvägen och så kortvarig som möjligt,
-
minderårigas avdelningar bör vara åtskilda från de vuxnas och företrädesvis förläggas
till anstalter som speciellt är inrättade för dem,
-
personalen bör vara blandad och särskild uppmärksamhet ges aktiviteter för att
förhindra en ökad missanpassning av dessa minderåriga,
-
en god kontakt med yttervärlden bör upprätthållas.
- kvinnor och mödrar
Kvinnorna utgör mindre än 10 procent av det totala antalet fångar. Närhet mellan moder och
barn bör eftersträvas genom en ökning av separata avdelningar inom de ordinarie
anläggningarna.
I sin tionde allmänna rapport har CAT särskilt understrukit problemen med gravida kvinnor
och omhändertagandet före och efter födseln. Vanlig praxis är visserligen att de gravida
kvinnliga fångarna när det är dags överförs till sjukhus utanför anstalten. Emellertid har CAT
funnit fall där de gravida kvinnorna burit handbojor eller varit fastbundna under en
gynekologisk undersökning eller under förlossningen!
Beträffande babyns eller det lilla barnets vistelse i fängelse är detta helt klart inte någon
lämplig plats. Men en påtvingad separation av mödrarna och deras barn är inte heller
önskvärd. Den tillämpliga principen i dessa fall bör vara vad som är bäst för barnet. I en
nyligen utfärdad rekommendation (R 1469-2000) ”Mödrar och spädbarn i fängelse”
uppmanar Europarådets ministerkommitté medlemsstaterna att
-
för de mödrar som har små barn tillämpa straff som skall avtjänas i samhället och
undvika fängelsestraff,
-
se till att domstolarna endast vid allvarliga eller våldsamma brott ådömer
frihetsberövande straff för kvinnor som är gravida eller ammar, och endast i de fall
personen utgör en ständig fara, och
RR\443621SV.doc
31/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
under sådana omständigheter inrätta små slutna eller halvslutna enheter med tillgång
till läkarvård.
- psykiskt sjuka
Fängelserna har ofta idag ett tillflöde av psykiskt sjuka. Sedan åtskilliga år drar den
psykiatriska expertisen alltmer sällan slutsatsen att brottslingarna är totalt ansvarsfria.
Tendensen är i dag att yrka på ”ett minskat ansvar”, vilket kan ge en lägsta strafftid men inte
utesluter fängelse för den brottsling som egentligen borde behandlas på psykiatrisk klinik.
Fängelserna får ett tillflöde av psykiskt sjuka brottslingar som de inte är anpassade för.
Följden blir antingen att risken för övermedicinering ökar och att dessa personers tillstånd
försämras eller att de begår självmord, vilka ständigt ökar i antal (40 procent av självmorden
inträffar under de tre första månaderna efter interneringen, varav mer än hälften under de
första två veckorna)
- åldriga fångar
Slutligen - på grund av de förlängda strafftiderna för handel med narkotika och sexuella
övergrepp eller mord - blir de intagna allt äldre 1. Dessa åldriga fångar borde snarare sortera
under geriatriska kliniker än fängelser, där de utgör en särskild belastning.
Följaktligen borde man se över vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för dessa åldriga
fångar, som ofta saknar familj och vars återanpassning i samhället är hypotetisk. Det kan
erinras om att självmordsandelen i fängelserna i EU per 10 000 intagna uppgår till 1,8 i
Grekland, 11 i Förenade kungadömet, 13 i Tyskland, 17 i Österrike, 23 i Frankrike och 30 i
Finland.
e)
Bestraffningssystemet
Principen om att fången har rättigheter har inte erkänts och tillämpats förrän helt nyligen.
Fängelset stod under lång tid utanför lagen. Situationen utvecklas numera i rätt riktning.
Fången får till exempel en handledning över sina rättigheter och skyldigheter inom ramen för
anstaltens interna ordningsföreskrifter. Vad som ytterligare måste ske är att dessa rättigheter
faktiskt respekteras.
När det gäller det disciplinära förfarandet har förvaltningen getts ett alltför stort
handlingsutrymme (ingen advokat närvarande) och möjligheterna att klaga är mer teoretiska
än verkliga, eftersom det sällan förekommer att övervakarna inte stöds av sina överordnade.
Bland påföljderna utgör inspärrning i isoleringscell ibland upp till hälften av alla
bestraffningar. Dessa isoleringscellers tillstånd borde ingående kontrolleras eftersom de ofta
är en god indikator på om fängelset fungerar väl.
De systematiska kroppsvisiteringarna går ofta till överdrift medan de i stället borde begränsas
till farliga individer liksom användningen av handbojor.
Antagandet av lagar inom kriminalvården som fastställer fångens rättsliga ställning och
I Frankrike räknade man år 2000 bland de dömda för sexualbrott med att 50 procent av de intagna var över 50
år och bland alla straffpåföljder med 27 dömda som var över 80 år, varav 4 mer än 90 år.
1
PE 302.216/slutlig
SV
32/126
RR\443621SV.doc
föreskriver att en advokat skall närvara vid disciplinförfarandena skulle vara välkommet i de
fall det ännu inte förekommer.
Man borde också försöka att nå framsteg när det gäller fångarnas rösträtt, rätt till
brevhemlighet (utom vid berättigade fall av censur) och information. Fångarnas jämlikhet
inför kriminalvården är också ofta en fiktion (godtycke i fråga om tillstånd att ringa, även
elementära betalbara tjänster…).
-
slutsatser och förslag
Reformer förutsätter ett helhetstänkande, bland annat när det gäller meningen med straffet,
moderniseringen och anpassningen av fångvårdsanstalterna, ansvarstagandet (offentliga
anstalter) och utvärderingen av hur dessa anstalter fungerar, inrättandet av externa
kontrollorgan (som kan tjäna som uppgiftskällor för den allmänna tillsyn som utövas av
CAT), inrättandet av domare för frigivning och internering, uppvärdering av
kriminalvårdsförvaltningen och förbättrad utbildning.
På europeisk nivå skulle det med all sannolikhet vara lämpligt att bilda en europeisk enhet för
samarbete och utbyte av erfarenheter mellan kriminalvårdsförvaltningarna i EU.
C. Flyktingförläggningar
De medlemsstater som fått vidkännas en mycket kraftig ökning av migrationstrycket bör
anpassa sin politik till denna situation.
CAT, Amnesty International och andra organisationer rapporterar om förhållanden som ofta
är mycket otillfredsställande när det gäller inkvarteringen av dessa flyktingar i överfyllda
flyktingförläggningar, som inte är anpassade för familjer eller ensamma kvinnor och
minderåriga. Flyktingarna får inte anses som brottslingar och hänsyn måste tas till de
psykologiska och fysiska trauman som de utsatts för. Dåliga inkvarteringsförhållanden har
rapporterats i Frankrike (Roissys flygplats), Tyskland (Frankfurts flygplats). Belgien har fem
”fasta” förläggningar som har karaktären av fängelse (ståltrådsstängsel som upptill avslutas
med taggtråd, övervakningskameror, vakter och eventuella bestraffningar som till exempel
handbojor och isolering).
Bland den kritik som oftast framförts kan nämnas: otillräcklig läkarvård, svårigheter att få
advokathjälp och brist på information. Dessutom visar det sig att handläggningen av
asylansökningarna drar alltför långt ut på tiden. Denna administrativa långsamhet som
observerats i flera stater leder till att antalet personer utan identitetshandlingar ökar och de blir
därmed offer för samvetslösa arbetsgivare och försätts i en plågsam väntan på ett eventuellt
uppehållstillstånd 1.
I en färsk rekommendation från Europarådet Rec 1457(2000) ”Asylsökandes ankomst till de
europeiska flygplatserna” understryks bristen på inkvarteringsmöjligheter och de inadekvata
materiella villkor som erbjuds de asylsökande flyktingarna på flygplatsernas
kvarhållningsområden. I denna rekommendation uppmanas medlemsstaterna att särskilt
uppmärksamma kvinnliga flyktingars och minderårigas villkor och se till att det finns tillgång
Den franska staten dömdes i januari 2001 av Conseil D’Etat att betala ut 10 000 FF i skadestånd till en haitiska
vars asylansökan förvaltningen hade vägrat att behandla.
1
RR\443621SV.doc
33/126
PE 302.216/slutlig
SV
till tolkar, möjligheter att informera familjerna och att lätt kunna komma i kontakt med
berörda icke-statliga organisationer.
D. Internering på psykiatrisk klinik
a)
Observationer
Av slutsatserna i CAT:s senaste rapport i denna fråga 1, liksom av de icke-statliga
organisationernas rapport ”Psykisk hälsa i Europa” framgår att även om fallen av dålig
behandling på de psykiatriska klinikerna i EU lyckligtvis är ganska sällsynta bör man ändå
enligt dessa organisationer se till att det ges vissa garantier och förbättringar på följande
områden:
-
intagningskriterierna
All internering bör föregås av ett domstolsbeslut med möjlighet till överklagande.
Akut intagning bör vara tidsbegränsad. Beträffande minderåriga bör dessa inte tas in förrän en
oberoende företrädare för dem yttrat sig (övergrepp vanligt förekommande). Tonåringar bör
under inga omständigheter placeras med vuxna. Det är ibland svårt att samvetsgrant iaktta
intagningskriterierna eftersom det saknas en gemensam definition på psykisk sjukdom i
medlemsstaternas lagstiftningar. Därför ges alltför stort handlingsutrymme åt psykiatern,
myndigheterna och till och med patientens familj, vilket medför risk för godtycke. Det kan
också hända att psykiskt sjuka eller åldriga personer interneras på begäran av en familj som
önskar bli av med dem 2.
-
behandlingarna
Specialbehandlingarna (elchocker, psykokirurgi, steriliseringar) bör endast få förekomma med
patientens eller dess företrädares fullständiga medgivande, eventuellt efter yttrande av en
andra psykiater och naturligtvis endast i patientens intresse.
-
förhållandena för de intagna
När incidenter inträffar konstateras det i CAT:s rapport att dessa oftast beror på de
personalens handlande, och att dennas utbildning borde förbättras. Fastspännings- eller
isoleringsförfarandena bör bara tillämpas i undantagsfall, under korta perioder, och aldrig som
bestraffning.
Slutligen bör patienten kunna lämna in klagomål och få dem registrerade. Patienten bör ha
möjligheter att överklaga, såväl beträffande valet av läkare som behandling. Slutligen bör rent
allmänt levnadsförhållandena för dessa patienter vara jämförbara med de frivilligt intagna
patienternas.
Trots att den är från 1997 är den fortfarande aktuell.
I en studie som genomfördes 1992 på Europarådets begäran (Shelton och Douraaki) fästes redan då
uppmärksamheten på dessa risker med oberättigad internering. Det framgick av den att man också fann en större
andel tvångsintagna bland utslagna och invandrare.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
34/126
RR\443621SV.doc
b)
Rekommendationer
Europarådets bioetiska kommitté har just överlämnat en vitbok om skydd för patienter som
tagits in på en psykiatrisk klinik utan sitt medgivande. Syftet med detta betänkande är att
utvärdera Europarådets behov av att utge nya rekommendationer för att uppdatera
rekommendationen från 1994.
Bland slutsatserna i denna vitbok kan nämnas:
-
sökandet efter alternativ till internering (behandling vid en öppen mottagning),
-
oberoende ställning för den myndighet som beslutar om intagningen och samråd med
familjen om patienten samtycker till det,
-
skriftligt beslut om behandling med patientens eller dennes företrädares medgivande,
-
möjligheter för patienten att överklaga en intagning som denne bedömer som olaglig
(eventuellt med rätt till skadestånd) och sedan regelbundet återkommande sådana, och
till och med en granskning på klinikens eget initiativ efter en viss tid,
-
respekten för patienternas medborgerliga och politiska rättigheter och möjlighet för
dem att kommunicera med sin advokat, företrädare eller andra personer (utom i
undantagsfall),
-
slutligen, en bedömning av sjukhusen av en oberoende myndighet.
Medlemsstaterna bör följaktligen vid behov anpassa sin lagstiftning och kontrollera de
psykiatriska klinikernas praxis med avseende på dessa rekommendationer 1.
2. Förbud mot slaveri och tvångsarbete (artikel 1 och 5)
Artikel 5: ”Ingen får hållas i slaveri eller träldom.
Ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.
Människohandel skall vara förbjuden.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
- Förenta Nationerna
a)
Förbud mot kvinnohandel
Domen i mål Winterwerp mot PB, meddelad den 24 oktober 1979 av Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna har fortfarande aktualitet: internering av en person endast på grund av dennes avvikande beteende
jämfört med de normer som är förhärskande i ett samhälle är förbjudet. Det enda tillåtna kriteriet är en allvarlig
psykisk störning åtföljd av ett aggressivt eller oansvarigt uppträdande av sådan natur att det utgör en fara för
honom själv eller någon annan.
1
RR\443621SV.doc
35/126
PE 302.216/slutlig
SV
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16
december 19661 (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU) fastslår att ingen får hållas i
slaveri; slaveri och slavhandel under alla former är förbjudna [obligatoriskt tvångsarbete].
Konventionen om alla former av diskriminering mot kvinnor av den 18 december 19792
(ratificerad av samtliga medlemsstater i EU) förbjuder handel med kvinnor och utnyttjande av
kvinnors prostitution (artikel 6).
Tilläggsprotokollet av den 6 oktober 1999 (som inte ratificerats av medlemsstaterna i EU) ger
varje individ eller grupp av individer som utsatts för kränkning av denna stat rätt att lämna en
redogörelse. Om det handlar om grava kränkningar undersöks denna av kommittén för
diskriminering av kvinnor. Den berörda staten kan sedan diskutera med kommittén och
slutligen (i en rapport) redovisa de åtgärder som den vidtagit (artikel 9). Dock kan staterna i
ratificeringsögonblicket förklara att de inte erkänner kommitténs behörighet (artikel 10).
Konventionen mot transnationell organiserad brottslighet som undertecknades den 15
december 2000 (ännu inte ratificerad) erkänner att en åtskillnad i behandlingen bör införas
mellan ”påtvingad prostitution” och ”frivillig prostitution”. Denna konvention kräver att
deltagande i ”en organiserad kriminell grupp” rubriceras som ett brott i varje nationell
brottsbalk. I dess tilläggsprotokoll om ”människohandel” föreslås dessutom en rättslig
definition av handel som syftar till ekonomiskt och sexuellt utnyttjande.
b)
Förbud mot handel med barn
Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheternas behörighet och den tillämpliga
lagen om skydd av minderåriga fastslår (artiklarna 1 och 8) att den minderårige vid allvarlig
fara för sin person bör skyddas av de rättsliga och administrativa myndigheterna i den stat där
han eller hon är hemmahörande (inte ratificerad av B, DK, FIN, IRL, GR och UK).
Den internationella konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989 3 skyddar
barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp 4 (artikel 34). Denna
konvention förbjuder (artikel 35) bortförande, försäljning av eller handel med barn för varje
ändamål och i varje form (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU).
Det frivilliga protokollet till konventionen om barnets rättigheter, om försäljning och handel
med barn, barnprostitution och barnpornografi 5 som antogs den 25 maj 2000 fastställer
skyldigheten för varje konventionsstat att avge en rapport till kommittén för barnets
rättigheter 6 om de åtgärder som den vidtagit för att få kännedom om de nya uppgifterna och
vilka åtgärder som skall vidtas (undertecknat av samtliga medlemsstater men ännu inte
ratificerat).
1
Resolution 2200 A (XXI).
Resolution 34/180.
3
Resolution 45/25.
4
Olaglig sexuell verksamhet, utnyttjande i prostitutionssyfte eller för annan illegal sexuell verksamhet,
utnyttjande för framställning av filmer eller materiel av pornografisk natur.
5
Resolution 2200 A (XXI).
6
Inom två år efter konventionens ikraftträdande för den berörda staten.
2
PE 302.216/slutlig
SV
36/126
RR\443621SV.doc
ILO-konventionen 1 mot de värsta formerna av barnarbete, som antogs den 17 juni 1999 (inte
ratificerad av D, A, B, E, F, EL, L, NL och S) kräver skyndsamt avskaffande av de värsta
formerna av barnarbete (artikel 1), såsom försäljning och handel med barn, skuldslaveri,
livegenskap, liksom tvångsarbete eller obligatoriskt arbete (artikel 3).
-
Europarådet
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 2
förbjuder människohandel genom att fördöma ”slaveri och träldom” men utan att ge någon
definition (artiklarna 4 och 15.2) (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU). Dessa
företeelser behandlas i artikel 3 om ”tortyr”.
Europeiska konventionen om utövande av barnens rättigheter 3 av den 25 januari 1996 (inte
ratificerad av A, B, D, DK, F, FIN, IRL, NL E, P UK och S) skyddar barnen mot grym och
förnedrande behandling (artikel 1).
-
Europeiska unionen
Kampen mot nätverken för koppleri förs inom ramen för ”tredje pelaren inom sektorn
”RIF” 4. I artikel 29 i Fördraget om Europeiska unionen hänvisas till människohandel och
övergrepp mot barn. Dessa fenomen blir allt vanligare genom immigrationen, den fria
rörligheten inom Schengenområdet och rätten till asyl 5.
Europols mandat utvidgades 1996 till människohandel med syftet inriktat på sexuellt
utnyttjande. Utvidgningen gäller inte endast prostitution i egentlig mening utan också pedofili
och barnpornografi. Men problemet med ”tjänstefolk som hålls i slaveri” omnämns inte.
Europeiska kommissionen har genomfört program för att underlätta samarbetet mellan
medlemsstaternas polismyndigheter och rättsvårdande myndigheter: program Grotius Grotius
II, Oisin, Falcone; programmet Stop6 Stop II (Sexual Trafficking Of Persons) för att främja
samarbetet och utbytet inom området för människohandel och sexuellt utnyttjande av barn;
programmet Daphne och Daphne 2000-2004 för att stödja medlemsstaternas åtgärder för att
bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor.
2000 antog Europaparlamentet flera resolutioner: ”om vidare åtgärder i kampen mot
organiserad brottslighet: kvinnohandel” 7, om uppföljning av handlingsplattformen från
Beijing 8, om bekämpning av barnpornografin på Internet 9 och om åtgärderna för att
motverka barnsexturism 10; ”Daphne-programmet 2000-2004 - åtgärder för att bekämpa våld
1
Nr 182.
Nr 005.
3
Nr 160.
4
Rättsliga och inrikes frågor.
5
Vilka utgör väsentliga inslag i det europeiska bygget men också vektorer för utbredning av den internationella
prostitutionen.
6
Gemensam aktion 96/700/RIF 29 november 1996 av rådet på grundval av artikel K.3 i Fördraget om
Europeiska unionen.
7
Betänkande av Sörensen Patsy, A5-0127/2000.
8
Betänkande av Gröner Lissy, A5-0125/2000.
9
Betänkande av Kirkhope Timothy, A5-0090/2000.
10
Betänkande Klamt Eva, A5-0052/2000.
2
RR\443621SV.doc
37/126
PE 302.216/slutlig
SV
mot barn, ungdomar och kvinnor” 1; ”Reglering av hemhjälp inom den informella
ekonomin” 2.
Medlemsstaternas lagstiftningar
-
Brottsbalkar
Den belgiska lagstiftningen är en av de mest avancerade i EU eftersom den förbjuder handel
med utlänningar3. Italien och Österrike fördömer handeln. Men Italien ger ingen definition
och studerar för närvarande två förslag till reformering av brottsbalken som syftar till 1) att
definiera handeln och 2) att kriminalisera utnyttjande av människor. Den österrikiska
brottsbalken kriminaliserar människohandel och handel med migranter, varvid med ”handel”
huvudsakligen avses handel i sexuellt utnyttjandesyfte.
I Frankrike och Spanien är människohandel inte en lagöverträdelse. Det existerar bara ett
formellt fördömande av slaveri, som rubriceras som ett brott mot mänskligheten, vilket
implicerar storskalighet. Dock kan vissa inslag i människohandeln beivras enligt brottsbalken
eller lagen om arbete (personlig kränkning…).
Varje stat borde i sin lagstiftning kriminalisera människohandel.
I vissa stater är individuellt utövande av prostitution inte en lagöverträdelse (D, UK, B, DK,
E, I, NL, S, F), medan däremot i andra stater (med undantag för E och NL) alla former av
koppleri beivras.
Sverige är det enda land där köp av sexuella tjänster är förbjudet under alla omständigheter
och där avsaknaden av rättsligt erkännande av yrket (förutom NL) hindrar de prostituerade
från att få tillgång till ett komplett socialt skyddsnät (utom i Spanien där de prostituerade är
skattskyldiga).
Vissa medlemsstater har antagit en nationell handlingsplan i fråga om sexuellt utnyttjande av
barn (D, A, FIN, F, I, NL, S). Andra stater har vidtagit åtgärder för att utveckla en nationell
handlingsplan (E4, IRL, UK) Dessutom planeras såväl allmänna (DK, S) som mer specifika
åtgärder (IRL för barn), medan däremot vissa stater (B) inte antagit någon plan alls.
B SITUATIONEN I DAG
Denna översikt har utarbetats i enlighet med rapporterna från ”European Women Lobby”,
Rädda Barnen ”Towards an EU Human Rights Agenda For Children”, ECPAT, ”En préparant
demain” 1999-2000 och artikel 1 i ”Nice 2000, de grundläggande rättigheterna i Europa”
(omfattar olika sammanslutningar: Amnesty International, kommittén mot modernt slaveri,
reportrar utan gränser, kvinnligt nätverk) och IFHR.
Betänkande av Avilés María Antonia, A5-0056/99.
Betänkande Smet Miet, A 5-0301/2000.
3
Lag av den 15 december 1980.
4
Det spanska socialdepartementet deklarerade i maj 2000 att det skulle utarbeta en plan.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
38/126
RR\443621SV.doc
1. Kamp mot sexuellt utnyttjande av vuxna och minderåriga
a) Situationen i medlemsstaterna: översikt
En av två prostituerade utsätts för minst en våldshandling under sitt liv. Det är ett lägre antal
fall som i verkligheten anmäls och registreras1; det finns faktiskt mer upplysningar om våld
inom äktenskapet än om kvinnohandel.
Enligt Europol är nätverken av omväxlande storlek; vissa har bara fem prostituerade, men i
allmänhet omfattar organisationerna upp till tjugo personer med en hel kedja av
”specialisering” och en struktur av maffiatyp.
Enligt FN finns det i hela världen 9 miljoner kvinnor som lever i ett tillstånd som gränsar till
slaveri till följd av människohandel och 500 000 kvinnor, huvudsakligen från Östeuropa,
kommer till EU som ”tvångsprostituerade”.
b)
situationen för offren och handlarna
Kvinnohandeln härrör till övervägande delen från stater som härjats av väpnade konflikter och
ödelagts på det ekonomiska planet 2. Den asiatiska handeln går via Moskva, Kiev och Prag.
Grekland, Italien och Österrike tjänar sedan sitt inträde i Schengenområdet som gräns mot de
flöden som kommer från Mellanöstern och särskilt Balkan 3.
Kvinnor och barn är offer för prostitution, sexuellt våld, tvång av olika slag som pornografi,
pedofili och sexturism 4.
Den manliga prostitutionen ökar kraftigt.
Rekryteringen sker ofta med våld. När den är ”frivillig” sker den genom små förrädiska
annonser om arbete som mannekäng, dansös, värdinna…; löftet om ett arbete är ofta mycket
lockande och de ekonomiska, sociala, politiska och kulturella skälen övertygar. Å andra sidan
har många kvinnor och unga flickor bortförts av internationella organiserade ligor medan
andra sålts av sin familj.
c) Cybersex och den nya tekniken
Man kan konstatera att sexindustrin i ökad utsträckning använder sig av den nya tekniken, en
ökning av telefonsex, virtuell sex och pornografi via dator. Nätverk inrättas för sändning av
pedofila bilder över Internet (F och B 5). I pedofilhärvor riktas därför anklagelserna mot
chatportalerna 6. I detta sammanhang förblir de flesta klagomål från pedofiloffer utan åtgärd
av brist på samarbete mellan polisen (olika rotlar) och offren.
Bland annat till följd av känslor av skam, rädsla, skuld, svårigheter med att nå polisen eller fruktan för
reaktionerna.
2
Såsom staterna på Balkan.
3
Särskilt Albanien och Kosovo.
4
Vissa reser till andra länder för att göra det de inte vågar göra hemma. Handeln med prostituerade tycks där
fungera som en central för köp och försäljning.
5
Polisen i Nancyområdet misstänkliggör gymnasieskolor och universitet.
6
Särskilt Yahoo.UK.
1
RR\443621SV.doc
39/126
PE 302.216/slutlig
SV
Avsaknaden av metodik och central behandling av informationen försvårar utredningarna (F);
likaledes sköts sökandet efter pedofilernas webbplatser illa (för sent, misslyckas) (F).
Dessutom är ”de gamla internetteamen” inte utrustade med tekniska hjälpmedel, personal
eller har lämplig teknisk utbildning 1 (B) för att bemöta de olika ”överträdelserna”.
2. Problemet med asylrätt och utlänningars rätt
I Belgien 2 och i Italien erkänns dessa personer som offer för exploatering i prostitutionssyfte
(ingen åtgärd har vidtagits i F och UK). De kan få tillfälligt uppehållstillstånd och
arbetstillstånd för att åtala sin arbetsgivare. Uppehållstillståndet är antingen (B) villkorat
genom skyldigheten att samarbeta i det rättsliga förfarandet eller fritt (I) för att undvika en
utvisning om deras talan ogillas (detsamma gäller för förnyandet av uppehållstillståndet).
Uppehållstillstånd kan emellertid beviljas av humanitära skäl (A) 3 (offren anses som
utlänningar som vistas illegalt i landet och riskerar att utvisas) eller av särskilda
omständigheter (E).
Specialiserade mottagningscentra för offren för påtvingad prostitution (I, B) ger offren
administrativt och rättslig stöd och förbereder för deras återvändande till hemlandet.
3. Rekommendationer
Information, förebyggande kampanjer och stöd åt offren
De potentiella offren för människohandel bör informeras så mycket som möjligt innan de
lämnar sitt hemland (rasism/utsatt situation)
En specialiserad enhet dit man kan ringa (gratisnummer) borde inrättas så som man gjort i
vissa medlemsstater (B, F, I).
Man borde genomföra program för återanpassning och det skulle behövas ett speciellt organ
som till exempel det nationella centrumet för övervakning av människohandel i Italien för att
bekämpa människohandeln.
Kontrollen av arbetena inom de verksamhetssektorer som har anknytning till barn bör
förstärkas (F), liksom mottagningen på sjukhus av minderåriga som utsatts för sexuella
övergrepp (F).
Rättsliga åtgärder
Varje medlemsstat bör i sin egen brottsbalk införa en särskild möjlighet att beivra
människohandel. Likaledes borde frågorna om barnpornografi, den nya informationstekniken
och det rättsliga tomrummet när det gäller Internet behandlas.
Kontrollen och riktlinjerna för medlemsstaternas rättsliga samarbete borde förstärkas genom
harmonisering av lagstiftningarna på området. Det faktum att en person förföljs på grund av
Som i andra specialiserade enheter: ”Crime unit” i Belgien.
Lag från 1995 om internationell människohandel.
3
Sedan 1997, i enlighet med utlänningslagen.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
40/126
RR\443621SV.doc
sitt kön bör erkännas som grund för att bevilja rätt till asyl. Genom en ändring av
Genèvekonventionen av 1951 på området för asylrätt bör det faktum erkännas som förföljelse
att man inte kan disponera fritt över sig själv, att ens fysiska, psykiska eller genetiska
integritet och, mer allmänt ens grundläggande rättigheter, är hotade.
Förfaranden i brottmål
Det vore lämpligt att allmänt bevilja offren för människohandel humanitärt uppehållstillstånd
utan att knyta detta beviljande till ett rättsligt förfarande. Offren bör dessutom få
skadeersättning (även om förfarandet ger resultat först flera år efter brottet).
Stödfonder för offren
Medlemsstaterna i EU bör överväga att utlämna människohandlare och konfiskera
avkastningen av deras kriminella verksamhet för att avsätta denna till en stödfond för offren.
B Tjänstefolksslaveri
1 – Situation i medlemsstaterna
a) Länder där fall anmälts
I Frankrike finns det 200 offer för tjänstefolksslaveri som kommer från Västafrika, 40000 från
29 olika länder i Förenade kungariket 1 (varav 84 procent har utsatts för psykologiskt våld, 54
procent har olagligt hållits inspärrade, 38 procent har misshandlats och 10 procent varit utsatta
för sexuella övergrepp). Offren kommer också från Filippinerna (B) och arbetar för
diplomater (B, A); de kommer också från Marocko (E). I andra fall är det svårt att uppskatta
tjänstefolksslaveriet, men det finns situationer då utnyttjandet gränsar till livegenskap (I).
Enligt förslaget till rapport om ”tjänstefolksslaveri” från kommissionen för lika möjligheter
för kvinnor och män i Europarådets parlamentsförsamling kommer arbetsgivarna från
Gulfländerna och Mellanöstern, från Indien men också från Grekland, Italien, Förenade
kungariket och Frankrike.
c)
Offrens situation
Offren är sårbara personer som fysiskt och moraliskt tvingas att utföra ett arbete utan
motsvarande ekonomisk kompensation, som är berövade sin frihet och befinner sig i en
situation som står i strid med mänsklig värdighet (konfiskerat pass, minimal lön, ovärdiga
arbetsförhållanden, ingen rörelsefrihet på grund av deras illegala situation och ofta förbjudna
att höra av sig till sina nära släktingar).
2. Lagstiftning i medlemsstaterna
Ingen medlemsstat förbjuder tjänstefolksslaveri. I avsaknad av definition finns det bara en
fällande dom för slaveri, då med brottsrubriceringen brott mot mänskligheten. Brottsbalken
eller arbetslagen kriminaliserar därför vissa inslag i en slaverisituation (kränkning av
personer, överträdelser i form av illegalt arbete… F, E). Det kan dock konstateras att den
1
Enligt den icke-statliga organisationen Kalayaan
RR\443621SV.doc
41/126
PE 302.216/slutlig
SV
italienska brottsbalken kriminaliserar slaveri men ännu inte har någon definition medan
däremot den österrikiska brottsbalken innehåller klara rekvisit för slaveri.
När det gäller tjänstefolksslaveri är det alltså de icke-statliga organisationerna som ger offren
skydd och social och rättslig hjälp (F, UK)1.
a)
Utlänningarnas rättigheter och asylrätt
Denna situation liknar den som råder vid människohandel. De offer som anses som
utlänningar saknar ofta uppehållstillstånd och kan utvisas. Två undantag är värda att nämnas:
Belgien och Italien erkänner offren för människohandel, och därigenom offren för
tjänstefolksslaveri, som offer och utfärdar tillfälliga uppehållstillstånd till dem för att de skall
kunna föra talan mot de personer som utnyttjat dem.
Dessutom kan deras påtvingade återresa anordnas av IOM (Internationella organisationen för
migration) eller av regeringsorgan. De hjälper illegala migranter (informationstjänst, hjälp
med förflyttningen och ersättning för återresan).
b)
Förvägrad rättvisa till följd av eventuell tillämpning av Wienkonventionen om
diplomatiska förbindelser
De diplomater som praktiserar tjänstefolksslaveri åtnjuter enligt Wienkonventionen av 1961 2
(artikel 31) total straffrättslig, civilrättslig och administrativ immunitet (de kan inte vare sig
arresteras, hållas fängslade, utlämnas eller utvisas). Diplomaterna kan inte heller tvingas att
vittna. Dessa privilegier och denna immunitet får till följd att de inte får lagföras för
överträdelser i värdlandet. Dessutom kan de när som helst hänvisa till sin immunitet (fullföljd
av talan till kassationsdomstol).
Rättvisan kan således inte ha sin gång. Den enda teoretiska möjligheten att kringgå detta
ligger i det faktum att diplomaterna är skyldiga att respektera det ackrediterande landets lagar
och förordningar (artikel 41). Detta förutsätter i själva verket att talan väcks vid domstol i
ursprungsstaten, att man begär att immuniteten hävs eller att diplomaten förklaras persona
non grata. EU:s medlemsstater bör stödja införandet av en ändring i Wienkonventionen som
föreskriver att immuniteten skall hävas i händelse av ”grundade klagomål om brott mot de
mänskliga rättigheterna som begåtts av diplomater i deras privatliv”.
Internationell praxis kräver dessutom att staterna utfärdar uppehållstillstånd eller ”grönt kort”
för diplomaters tjänstefolk. Detta kort är knutet till arbetsgivarens person och om denne
avskedar den anställde förlorar denne sitt uppehållstillstånd och befinner sig i en oreglerad
situation. Dessutom kan diplomatens immunitet (B) beröva offren deras uppehållstillstånd.
3 Rekommendationer
Enligt förslaget till betänkande om ”Tjänstefolksslaveri” från kommissionen för lika
möjligheter för kvinnor och män i Europarådets parlamentsförsamling bör följande särskilt
uppmärksammas:
1
2
Kommittén mot modernt slaveri i Frankrike, den icke-statliga organisationen Kalayaan i UK.
Om de diplomatiska förbindelserna.
PE 302.216/slutlig
SV
42/126
RR\443621SV.doc
Informera, förvarna och hjälpa offren
De förebyggande åtgärderna går ut på att ge information och hjälp till offren. Det
medflyttande tjänstefolket bör informeras innan det lämnar hemlandet (minimilön,
arbetstider…).
Inrätta en ersättningsfond för offren
Staterna bör inrätta nationella fonder för ersättning till offren för tjänstefolksslaveri.
Vidta rättsliga åtgärder
Det är nödvändigt att införa ett särskilt lagrum för tjänstefolksslaveri och att vidta
skyddsåtgärder och ge social, administrativ och rättslig hjälp åt offren. Dessutom måste
medlemsstaterna förstärka kontrollen och samarbetspolitiken på det rättsliga området genom
harmonisering av de berörda lagstiftningarna.
Vidta åtgärder när det gäller straffrättsliga förfaranden
Offren ger sig inte tillkänna för socialtjänsten förrän flera år efter att slaverisituationen
upphört och de kritiserade handlingarna preskriberats. Preskriptionstiderna bör ändras
(preskriptionstiden bör börja löpa i det ögonblick offret gör anmälan). Dessutom är det
nödvändigt att allmänt bevilja offren för tjänstefolksslaveri humanitärt uppehållstillstånd utan
att knyta tillståndsgivningen till ett rättsligt förfarande. Dessutom skulle hanteringen av
slaveriärenden av en enda specialiserad avdelning göra arbetet mindre tungrott och mer
sammanhållet (det finns för många olika instanser med olika behörighet: illegalt arbete,
kränkning av personer…).
Ändring av bestämmelserna för uppehållstillstånd:
- Ingen utlänning som arbetar på en ambassad får släppas in i landet förrän han eller hon har
ett arbetskontrakt. Principen är enkel: ingen visering utan arbetskontrakt med rätt för den
anställde att byta arbetsgivare.
- En ändring bör införas i Wienkonventionen för att förena respekten för Europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna å ena sidan och de principer som är
nödvändiga mot de påtryckningar som den ackrediterande staten kan utöva å andra sidan
genom att föreskriva upphävandet av den diplomatiska immuniteten ”i händelse av grundade
klagomål” om brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts av diplomater i deras
privatliv.
RR\443621SV.doc
43/126
PE 302.216/slutlig
SV
KAPITEL II. FRIHETER: Artiklarna 6-19
1. Skydd av privatlivet och familjelivet och särskilt skydd av personuppgifter
Artikel 8: ”Var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne.
Dessa uppgifter skall behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den
berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. Var och en har
rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av
dem.
En oberoende myndighet skall kontrollera att dessa regler efterlevs”.
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
- Förenta Nationerna
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16 december
1966 1, (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU) skyddar bland annat rätten till privatliv
(artikel 17).
FN:s vägledande principer för reglering av dataregister som innehåller personuppgifter av den
14 december 1990 2, fastställer principerna för det minimiskydd som de nationella
lagstiftningarna bör ge (principer om lagenlighet och lojalitet, noggrannhet, ickediskriminering, säkerhet och straffpåföljder […].
- Europarådet
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna av den 4 november 1950 3 (ratificerad av samtliga medlemsstater) hävdar rätten till
skydd för privatliv och familjeliv, hem och korrespondens (artikel 8). Den hävdar också rätten
till frihet att motta och sprida upplysningar och tankar utan ingripande av de offentliga
myndigheterna och utan hänsyn till gränser.
Friheten att motta upplysningar (artikel 10) anses också omfatta friheten att söka information.
Konventionen om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter av den 28 januari 1981 4 (ratificerad av samtliga medlemsstater i EU)
garanterar varje fysisk person respekten för hans eller hennes rättigheter och grundläggande
friheter, och särskilt rätten till privatliv med avseende på databehandling av personuppgifter
och det fria flödet av sådana uppgifter (artikel 1). Denna konvention är det enda tvingande
rättsliga instrumentet på det internationella planet; en rådgivande kommitté 5 (T-PD) ser till
att den efterlevs.
1
Resolution 2200 A (XXI)
Resolution 45/95.
3
Nr 005.
4
Nr 108.Medlemsstaterna bör avsluta de interna förfaranden som krävs för att EU skall kunna biträda denna
konvention samt ratificera tilläggsprotokollet till konvention 108 som syftar till att anpassa denna till direktiv
95/46/EG.
5
Bestående av företrädare för konventionsstaterna.
2
PE 302.216/slutlig
SV
44/126
RR\443621SV.doc
- Europeiska unionen
EU har infört olika kontroller av europeiska polisregister:
- Schengens informationssystem (SIS) 1
- Europol (Europeiska polisbyrån) som administrerar ett datasystem med information och
arbetsfiler för analysändamål
- Tulldatasystemet (TDS), som är gemensamt för tullmyndigheterna men ännu inte satt i drift.
- systemet Eurodac för central behandling av asylsökandes fingeravtryck med möjlighet att
genomföra kontroller 2 (men databasen har inte tagits i bruk).
Alla polisregister innehåller bestämmelser om skydd för personuppgifter 3. Den gemensamma
tillsynsmyndigheten för Schengen (artikel 115.1 i konventionen) skall ha till uppgift att utöva
en teknisk kontroll av SIS och granska tillämpningen av principerna för skydd av de i SIS
registrerade personernas uppgifter och rättigheter. Europols register står under kontroll av en
gemensam tillsynsmyndighet som uteslutande består av företrädare för medlemsstaternas
nationella tillsynsmyndigheter. Den gemensamma tillsynsmyndigheten kan därför genom
olika initiativ eller på begäran av enskilda företa besök på plats för att kontrollera de
upprättade registrens funktion och regelmässighet.
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av
sådana uppgifter utgör en gemensam grund för skydd av personuppgifter inom det europeiska
samarbetsområdet. Andra sektorsvisa europeiska direktiv har tillkommit för att komplettera
skyddsdirektivet som till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15
december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom
telekommunikationsområdet, eller direktivet om vissa synpunkter på den elektroniska
handeln. Ingen av dessa avviker dock från vare sig de allmänna bestämmelserna om skydd av
personuppgifter som föreskrivs i direktiv 1995 eller bestämmelserna om fastställande av den
nationella lagstiftningen på detta område.
Europaparlamentet antog år 2000 följande resolution
”Skydd av personuppgifter inom institutioner och organ” 4.
- Rättspraxis hos den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna – Rätt till skydd för privat- och familjeliv.
Det huvudsakliga målet med artikel 8 är att skydda den enskilde mot godtycke från de
offentliga myndigheternas sida 5. Varje ingripande av de offentliga myndigheterna i en
enskild persons rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, hem och korrespondens måste
ske ”i enlighet med lagen”. Detta uttryck kräver inte enbart överensstämmelse med den
inhemska lagstiftningen utan avser också denna lagstiftnings kvalitet och kräver att den skall
Skapat av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 19 juni 1990.
I enlighet med Dublinkonventionen.
3
I enlighet med Europarådets konvention av 1981 och Europarådets ministerkommittés rekommendation R87
(15) om polisregistren.
4
Betänkande av Paciotti Elena Ornella, A5-0279/2000.
5
Se mål 28369/95, § 26, Camp and Bourimi mot Nederländerna av den 3 oktober 2000.
1
2
RR\443621SV.doc
45/126
PE 302.216/slutlig
SV
vara förenlig med rättssäkerhet 1. I samband med hemlig övervakning av de offentliga
myndigheterna måste den inhemska lagen ge skydd mot godtyckligt ingripande mot en
enskild persons rättighet enligt artikel 8. Lagen måste vara tillräckligt tydlig i sin lydelse för
att ge enskilda personer lämplig information om under vilka omständigheter och på vilka
villkor de offentliga myndigheterna har rätt att tillgripa sådana hemliga åtgärder 2.
Uttrycket ”i enlighet med lagen” innebär villkor som går utöver kraven på en rättslig grund i
inhemsk lag och kräver att denna skall vara ”tillgänglig” och ”förutsebar” 3. En bestämmelse
är förutsebar om den är formulerad med sådan precision att varje enskild person skall kunna
inrätta sitt uppförande därefter 4.
Begreppet nödvändighet innebär att ingripandet svarar mot ett mycket starkt socialt behov och
särskilt att det står i proportion till det legitima syftet med åtgärden 5. Införandet av åtgärder
som påverkar rätten till respekt för korrespondens måste åtföljas av lämpliga och effektiva
säkerhetsanordningar som säkerställer minsta möjliga inskränkning av denna rättighet 6.
Europeiska kommissionen har väckt talan vid EG-domstolen mot Frankrike, Luxemburg,
Nederländerna, Tyskland och Irland för att inte ha anmält åtgärder om införlivande av
direktivet om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter
och om det fria flödet av sådana uppgifter. Denna åtgärd representerar den tredje formella
etappen i det förfarande för fördragsbrott som föreskrivs i artikel 226 i EG-fördraget.
- Lagstiftning
I civilrätten garanteras skyddet av privatlivet på ett mycket annorlunda sätt, nämligen genom
allmänna bestämmelser som grundas på lagstiftningen och som säkerställer skyddet av
privatlivet som en grundläggande rättighet, vilket gör det möjligt att vända sig till domstol för
att få skydd (E, FR) och genom rättspraxis (D, I, UK) som bara innehåller fragmentariska
indikationer. Det straffrättsliga skyddet för privatlivet är mer utvecklat i EU:s medlemsstater
och innehåller klara definitioner av kränkningar av privatlivet (D, E, I, F). I andra länder (t.ex.
UK) finns det ingen generell brottsrubricering för kränkning av privatlivet. Alla
medlemsstater i EU har en lag om ”datoranvändning och frihet” och en oberoende
tillsynsmyndighet. Dessa lagstiftningar bör harmoniseras i takt med införlivandet av
ovannämnda direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995. Några länder har dock ännu inte
införlivat det i sin lagstiftning (D, IRL, L).
B SITUATIONEN I DAG
Frågan om skydd av personuppgifter har fått ökad betydelse efter utarbetandet av
Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av uppgifter.
Den digitala revolutionen som har gjort persondatorn till ett allmänt instrument i det dagliga
livet utsätter individen för en del risker.
Idag ställs de nationella myndigheterna som ansvarar för skyddet av personuppgifter inför ett
ökande antal nya problem och praktiska frågor. Erfarenheten visar att varken konventionen
Se mål 3539/97 § 26, Khan mot Förenade kungariket av den 12 maj 2000.
Se ovannämnda mål § 26, Khan mot Förenade kungariket av den 12 maj 2000.
3
Se mål 33274/96 § 34, Foxley mot Förenade kungariket, av den 20 juni 2000.
4
Se mål serie A nr 82, s. 31-32 § 66, Malone mot Förenade kungariket, av den 2 augusti 1984.
5
Se ovannämnda mål § 43, Foxley mot Förenade kungariket, av den 20 juni 2000.
6
Se ovannämnda mål § 43, Foxley mot Förenade kungariket, av den 20 juni 2000.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
46/126
RR\443621SV.doc
eller de nationella bestämmelserna om skydd av personuppgifter i detalj kan reglera alla
situationer. Inom vissa sektorer kan uppgiftsskyddet vara flexibelt och i andra fall kan
självdisciplinen vara mer långtgående. I stället för att ändra konventionen eller lägga till
protokoll till den har Europarådet utarbetat rekommendationer. Även om de inte är tvingande
innehåller de referensnormer för alla medlemsstaterna.
Europarådets rekommendation R (99) 5 om riktlinjerna för skydd av personer mot insamling
och behandling av personuppgifter över informationskanaler understryker osäkerheten med
Internet. Varje användares elektroniska adress utgör en uppgift av personligt slag. I fem
medlemsstater är det olagligt att sända kommersiella meddelanden som inte begärts (D, A, I,
FIN, DK). Men det finns möjligheter till kryptering som är lagligen tillåtna för att få den
elektroniska posten konfidentiell, samt accesskoder till denna. Emellertid lämnar varje utförd
transaktion och varje besök på en webbplats spår. Dessa elektroniska spår kan utnyttjas utan
användarens vetskap för att fastställa hans profil och hans intressen. I det perspektivet anser
gruppen för personskydd med avseende på behandling av personuppgifter i yttrandet 7/2000 1
om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet på området för elektronisk
dataöverföring att leverantören av tjänsten bör ha skyldighet att informera
abonnenterna/användarna om deras rättighet innan de tecknar abonnemang eller utnyttjar
tjänsten, och även efteråt, så att de när som helst skall kunna utöva sin rätt att få ärendet
prövat i domstol. De operatörer som tillhandahåller tjänsten skall offentliggöra denna
information så att användaren när som helst skall kunna välja de lösningar som står till buds
för att utöva sina rättigheter.
Andra rekommendationer har antagits som till exempel rekommendationen om skydd av
personuppgifter i vården 2 och rekommendationen om skydd av personuppgifter som
insamlats och behandlats för statistikändamål 3. Det ankommer på varje medlemsstat i EU att
genomföra dessa rekommendationer.
Rekommendationer
De stater som ännu inte införlivat direktivet från 1995 bör göra detta snarast möjligt för att
EU skall kunna dra fördel av en gemensam rättslig grundval. Beträffande Internetanvändarna
och eventuella kränkningar av privatlivet är det upp till medlemsstaterna i EU att se till att
rekommendation R (99) tillämpas. I denna rekommendation fastställs riktlinjer för
personskydd vid insamling av och behandling av personuppgifter över informationskanalerna
(rätt för användarna att genom mer insyn legitimt kunna utöva sin rätt i enlighet med
föreskriven lagstiftning…).
2. Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
Artikel 10: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt
innefattar frihet att byta religion eller övertygelse och frihet att ensam eller i gemenskap med
andra , offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst,
undervisning, sedvänjor och ritualer.
Om det av kommissionen framlagda förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 juli 2000
(KOM(2000) 385).
2
Rekommendation R (97) 5.
3
Rekommendation R (97) 18.
1
RR\443621SV.doc
47/126
PE 302.216/slutlig
SV
Rätten till vapenvägran skall erkännas enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av
denna rättighet.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
- Förenta Nationerna
Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter tillkännager i artikel 18 att ”envar har
rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet…” 1.
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som ratificerats
av samtliga medlemsstater i EU, garanterar i artikel 18 tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet och fastställer att friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas
sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är
nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning,
hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Dessutom förbinder
sig konventionsstaterna att respektera föräldrarnas eller vårdnadshavarnas rätt att
tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med
föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse 2.
Deklarationen om avskaffande av all form av intolerans och diskriminering grundad på
religion eller övertygelse skyddar likaledes rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet (artikel 1) 3. Å andra sidan tillkännages i artikel 6 att i enlighet med artikel 1 i
denna förklaring, och med förbehåll för bestämmelserna i artikel 1.3 medför rätten till
tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet bland annat följande friheter: frihet att utöva en
kult och hålla möten som hänför sig till en religion eller en övertygelse och att upprätta och
underhålla kontakter för dessa syften, samt frihet att skriva, trycka och sprida publikationer i
detta ämne.
Enligt deklarationen och handlingsprogrammet från Wien, som antogs vid världskonferensen
den 25 juni 1993 om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till tankefrihet,
samvetsfrihet yttrandefrihet och religionsfrihet. Den uppmanar också samtliga stater att
tillämpa bestämmelserna i deklarationen om avskaffande av alla former av intolerans och
diskriminering som grundar sig på religion eller övertygelse 4.
- Europarådet
Artikel 9 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som ratificerats av samtliga
medlemsstater i EU, proklamerar att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
1
Resolution 217 A (III), 10 december 1948.
Resolution 2200 A (XXI), 16 december 1966.
3
Resolution 36/55, 25 november 1955.
4
Konf. 157/24, punkt B, paragraf 22.
2
PE 302.216/slutlig
SV
48/126
RR\443621SV.doc
religionsfrihet…” 1.
Rättspraxis hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg
Artikel 9 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna - Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är enligt konventionen en av grundvalarna för
ett demokratiskt samhälle. Enligt artikel 9 behöver friheten att ge uttryck för sin religion inte
endast utövas i gemenskap med andra, ”offentligt” och inom den krets vars tro man delar,
utan kan också utövas på egen hand ”enskilt”. Vidare omfattar den rätten att försöka övertyga
umgängeskretsen, till exempel genom ”att lära ut”, eftersom den frihet att byta religion eller
tro som avses i artikel 9 i annat fall antagligen skulle förbli betydelselös 2.
I en demokrati kan det vara nödvändigt att införa restriktioner för religionsfriheten för att
jämka samman olika religiösa gruppers intressen och säkerställa att vars och ens tro
respekteras. Varje sådan restriktion måste dock svara mot ett ”mycket starkt socialt behov”
och ”stå i proportion till sitt legitima syfte” 3.
Myndigheternas roll är att se till att de konkurrerande grupperna tolererar varandra 4, vilket
ibland kräver positiva insatser från myndigheternas sida 5.
B SITUATIONEN I DAG
- Religion
Europarådets rekommendation om religionsfrihet i ett demokratiskt samhälle tillkännager i
artikel 18 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter att den konfessionslösa staten
inte bör ålägga sina medborgare något trostvång 6. Följaktligen rekommenderas bland annat
att religionsfriheten, samvetsfriheten och kultfriheten garanteras och att man ger prov på
flexibilitet när man accepterar olika trosutövning samt att man underlättar för inrättandet i
Europa av ett nätverk av institutioner för forskning om religionsfrihet 7.
- Frågan om att bära tecken på trostillhörighet i skolor
I fyra länder (D, B, UK och NL) har de flesta konflikter lösts i samförstånd och
myndigheterna har tillåtit muslimer att med vissa undantag bära slöja. I Belgien och Tyskland
har man av integrationsskäl tillåtit bärande av slöja och i Förenade kungadömet och
Nederländerna i icke-diskrimineringssyfte.
I Belgien skall staten enligt artikel 17 i konstitutionen anordna en neutral undervisning.
1
Av den 4 november 1950.
Se dom i mål Kokkinakis mot Grekland av den 25 maj 1993, serie A nr 260-A, s. 17 och 18, § 31.
3
Se ovannämnda dom i mål Serif mot Grekland av den 14 december 1999, § 49.
4
Se ovannämnda dom i mål Serif. Mot Grekland av den 14 december 1999, § 53.
5
Se dom i mål 38178/97 Serif mot Grekland av den 14 december 1999, § 53.
6
Rekommendation 1396 (1999), Religion och demokrati och Rekommendation 1202 (1993) om religionsfrihet i
ett demokratiskt samhälle.
7
Europarådet, rapport från kommissionen för kultur och utbildning, dokument 8270, 27 november 1998.
2
RR\443621SV.doc
49/126
PE 302.216/slutlig
SV
Neutraliteten innebär bland annat respekt för föräldrarnas och elevernas filosofiska,
ideologiska eller religiösa åsikter. De skolor som lyder under de offentliga myndigheterna
erbjuder eleverna till dess att skolplikten upphör att välja mellan undervisning i en av de
erkända religionerna och i konfessionslös etik.
I lagen av den 19 juli 1974 erkänns den muslimska religionen. Undervisning sker således i
denna religion på lika villkor som i de katolska, protestantiska eller judiska religionerna. För
närvarande regleras inte bärandet av slöja av någon ministeriell förordning. Varje skola har
rätt att ha sina egna bestämmelser 1.
När det gäller Storbritannien löses frågan om bärande av kännetecken på religionstillhörighet
på skolnivå. Kommissionen för jämställdhet mellan raser, en instans som inrättades genom
1976 års lag och som har till uppgift att avskaffa rasdiskriminering, kan slutföra åtskilliga
utredningar och bistå enskilda inför domstol. Lagen om rasernas inbördes relationer (Race
Relations Act av 1976) förbjuder all diskriminering på grund av rastillhörighet.
I Nederländerna, slutligen, har de privata skolorna frihet att utfärda föreskrifter i fråga om
klädseln som eleverna måste rätta sig efter. I Frankrike har frågan om proselytiskt skyltande
av sin religion genom att bära muslimsk slöja vid flera tillfällen fördömts av Högsta
förvaltningsdomstolen. Den förklarar att det är lagligt att utestänga elever i fall av
demonstrativt bärande av slöja, manifestering av ett proselytiskt uppförande och av ett
kännetecken på religionstillhörighet som kan störa den offentliga ordningen, eller vägran att
utan lagliga skäl delta i en skolaktivitet.
Frankrike tillåter inte någon statistik över religiösa grupper eftersom all kartläggning av
religionstillhörighet är förbjuden 2.
Enligt gemenskapsrätten tillkännages dessutom i förklaring nr 11 till Amsterdamfördraget om
kyrkors och konfessionslösa organisationers ställning, som ännu inte ratificerats, att
Europeiska unionen respekterar och ingriper inte i kyrkors och religiösa sammanslutningars
eller samfunds ställning i medlemsstaterna. Europeiska unionen respekterar även filosofiska
och konfessionslösa organisationers ställning.
Religionsfriheten är i allmänhet väl tillgodosedd i medlemsstaterna i EU. I Österrike, Belgien
och Frankrike känner sig dock vissa religiösa grupper som inte är officiellt erkända
diskriminerade. I Grekland stöter icke-ortodoxa grupper ibland på administrativa eller lagliga
hinder för sin religiösa utövning.
b) Sekter
Definition
I västvärlden har ordet sekt en pejorativ innebörd och specialisterna föredrar att tala om ”nya
religiösa rörelser”. Det finns dock ingen allmänt erkänd rättslig definition. Enligt den
Sammanfattande not, bärandet av kännetecken på religionstillhörighet i skolor, avdelningen för europeiska
frågor, Frankrike i juni 1997.
2
Integrationsrådet, Islam i republiken, november 2000.
1
PE 302.216/slutlig
SV
50/126
RR\443621SV.doc
allmänna opinionen i de flesta europeiska länder jämställs sekt med en tvingande, totalitär
grupp ibland med kriminella förtecken.
Särdrag
Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna i EU, till exempel mellan Sverige och
Frankrike. I mars beviljade Sverige en organisation officiell status som religiöst samfund, som
i övriga medlemsstater betraktas som en sekt (scientologikyrkan). Detta gör det möjligt för
organisationen att registrera vissa handlingar beträffande civilstånd och folkbokföring samt att
åtnjuta skatteförmåner.
Betänkandet om sekter i Europeiska unionen ger oss följande fakta 1:
-
-
I sökandet efter och tillämpningen av en exakt definition på begreppet sekt skiljer sig
medlemsstaternas åsikter och ställningstaganden åt.
De nationella rättsliga systemen innehåller ingen klar definition på termen sekt.
De femton medlemsstaternas nationella konstitutioner erkänner rätten till religions-,
samvets- och trosfrihet, yttrandefrihet samt förenings- och församlingsfrihet, och
enligt föredraganden utesluter ingen medlemsstat de religiösa samfunden, kyrkorna
och sekterna samt deras medlemmar från tillämpningen av allmän lag.
I vissa medlemsstater kan de religiösa samfunden genom den nationella lagstiftningen
beviljas rättslig status och vissa skattemässiga fördelar, statligt stöd m.m.
Det finns mycket lite information om sekternas art, antal och omfattning.
I betänkandet understryks de ibland tvivelaktiga metoder som sekterna använder sig av
(ekonomiskt utnyttjande av sina adepter, aggressiv rekrytering, psykisk manipulation,
infiltration i de statliga verken och företagen …) och deras ibland kriminella verksamhet som
återgetts i en del rapporter (pedofili, knarkhandel, olaglig läkarutövning, skattefusk och
uppmaning till självmord). Det rekommenderas att man inrättar en europeisk databas, som
även den bör handhas av Europol, en europeisk samordningscentral och ett europeiskt
övervakningscentrum samt nationella och europeiska centraler.
Man har inte anbefallt någon särskild lagstiftning mot sekternas olagliga verksamhet på
europeisk nivå då man anser att de nationella lagstiftningarna på detta område är tillräckliga.
Europarådet understryker att de religiösa gruppernas verksamhet bör rätta sig efter de
demokratiska principerna. Således bör skolplikten respekteras, olaglig läkarutövning, som
tycks vara en ganska utbredd företeelse, bestraffas och man bör ta upp frågan om rättsliga
följder för sekternas indoktrinering (psykisk manipulation).
Å andra sidan hävdar Europarådet att en särskild lagstiftning för sekterna skulle riskera att
skada den grundläggande rätten till samvets- och religionsfrihet som garanteras i Europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och
även de traditionella religionerna 2.
Betänkande om ”sekter i Europeiska unionen”, Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och
inrikesfrågor
2
Europarådets rekommendation 1178 (1992) om sekter och nya religiösa rörelser, 5 februari 1992.
1
RR\443621SV.doc
51/126
PE 302.216/slutlig
SV
I en annan rekommendation 1 uppmanar Europarådets parlamentariska församling
medlemsstaternas regeringar att utnyttja konventionella medel inom straffrätt och civilrätt för
att bekämpa olaglig praxis som tillämpas av religiösa, andliga eller ockulta grupperingar.
En annan redogörelse för en parlamentsundersökning förespråkar antagandet av nya
straffrättsliga bestämmelser om missbruk av situation av maktlöshet och uppmaning till
självmord, en anpassning av de nuvarande bestämmelserna för att skydda de unga liksom av
sammanslutningarnas stadgar, en bättre kontroll av de ideella föreningarnas stadgar och
inrättandet av ett oberoende övervakningscentrum 2.
b) Samvetsskäl
Europeiska och internationella organisationer har fastställt internationella normer för rätt att
av samvetsskäl vägra att göra militärtjänst. Bland dessa kan nämnas Europaparlamentets 3 och
Europarådets 4 resolutioner. I ministerkommitténs rekommendation uttalas den grundläggande
principen att varje person som är värnpliktsskyldig men som av starka samvetsbetänkligheter
vägrar att använda vapen har rätt att befrias från denna tjänst (på vissa villkor)…Denna
person kan tvingas att göra vapenfri tjänst.
På internationell nivå har FN:s kommission för mänskliga rättigheter likaledes antagit flera
resolutioner som erkänner rätten att av samvetsskäl vägra militärtjänst 5.
I de flesta länderna i EU är militärtjänsten inte längre obligatorisk 6. Amnesty International
bekymrar sig över längden på den alternativa tjänst till militärtjänsten som vissa av EU:s
medlemsstater 7föreslår och över att personer som av samvetsskäl vägrar bära vapen fängslas.
Amnesty International rekommenderar medlemsstaterna att revidera sin ståndpunkt när
militärtjänsten inte svarar mot de internationella bestämmelserna 8.
3. Yttrandefrihet och informationsfrihet
Artikel 11: Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet
att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och
oberoende av territoriella gränser.
Mediernas frihet och mångfald skall respekteras.
Rekommendation 1412 (1999) från Europarådets parlamentariska församling.
Betänkande av det belgiska parlamentsutskottet om ”Sekterna i Belgien”, föredragande Duquesne och
Willems, april 1997.
3
Resolutioner: Macciochi om samvetsförbehåll, 7 februari 1983, Schmidbauer om vägran att göra militärtjänst
av samvetsskäl och om vapenfri tjänst, 13 oktober 1989, De Gucht om respekten för mänskliga rättigheter, 11
mars 1993, Bandrés Molet och Bindi om rätten till samvetsvägran.
4
Europarådet, resolution 337 och rekommendation 478 1967), rekommendationerna 816 81977) och R (87).
(18) Resolutioner 1989/59, 1993/84, 1995/83 och 1998/77.
5
Resolutioner 1989/59, 1993/84, 1995/83 och 1998/77.
6
Europarådet, utskottet för rättsliga frågor och mänskliga rättigheter, Utövande av rätten att av samvetsskäl
vägra militärtjänst i Europarådets medlemsstater, dokument 8809, 13 juli 2000.
7
I synnerhet Grekland.
8
Amnesty International, Kommentarer med avseende på Europaparlamentets respekt för mänskliga rättigheter i
Europeiska unionen, (1998-1999), European Union Association, 28 januari 2000.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
52/126
RR\443621SV.doc
HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
- Förenta Nationerna
Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter av den 10 december 1948 hävdar att
”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet”,…” (artikel 19).
Enligt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16
december 1966, som ratificerats av samtliga medlemsstater i EU, får ingen hysa oro för sina
åsikter (artikel 19). Emellertid ”får utövandet av friheterna underkastas vissa inskränkningar
som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga”.
- Europarådet
Yttrandefriheten garanteras i artikel 10 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
av den 4 november 1950, vilken ratificerats av samtliga medlemsstater i EU och som
tillkännager att var och en har rätt till yttrandefrihet.
- Rättspraxis
Artikel 10 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter – Yttrandefrihet
Yttrandefrihet utgör en av grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. Den är tillämplig inte
enbart på ”upplysningar” eller ”åsikter” som tas emot gynnsamt eller som anses som
oförargliga eller oviktiga, utan också på sådana upplysningar och åsikter som väcker anstöt,
chockerar eller upprör, eftersom kraven på mångfald, tolerans och fördomsfrihet är sådana att
utan dessa finns det inget demokratiskt samhälle 1.
Pressen spelar en väsentlig roll i ett demokratiskt samhälle. Även om den inte får överskrida
vissa gränser, särskilt i respekten för andra människors anseende och rättigheter och behovet
av att förhindra att konfidentiell information avslöjas, är den icke desto mindre skyldig att på
ett sätt som är förenligt med dess skyldigheter och ansvar ge information och vidarebefordra
åsikter om allt som är av allmänt intresse; journalistisk frihet omfattar också rätten till ett visst
mått av överdrift och också provokation 2.
Men det är inte bara medierna som har till uppgift att ge information och vidarebefordra
åsikter; också allmänheten har rätt att få ta del av dessa 3.
Den relevanta nationella lagstiftningen måste vara tillräckligt preciserad i sin ordalydelse - om
nödvändigt, med lämpliga rättsliga hänvisningar - så att de berörda personerna i en
utsträckning som är rimlig med avseende på omständigheterna kan förutse de konsekvenser
Se dom i mål 29183/95, § 45, Fressoz and Roire mot Frankrike av den 21 januari 1999.
Se dom i mål 29183/95, § 45, Fressoz and Roire mot Frankrike av den 21 januari 1999 och i mål 31457/96,
§ 55, News Verlags GmbH & CoKG mot Österrike.
3
Se dom i mål 31457/96, § 56, Newss Verlags GmbH & CoKG mot Österrike av den 11 januari 2000.
1
2
RR\443621SV.doc
53/126
PE 302.216/slutlig
SV
som en viss åtgärd kan föra med sig 1. Adjektivet ”nödvändig” i den mening som avses i
artikel 10 § 2 innebär ”ett mycket starkt socialt behov” 2. Domstolen måste avgöra huruvida
den ifrågavarande inblandningen ”stod i proportion till det eftersträvade syftet” och huruvida
de skäl som framförts av de nationella domstolarna som motivering är ”relevanta och
tillräckliga” 3.
Informationsfriheten förutsätter fri rörlighet för informationsbärarna (tal, skrift, ljud och bild)
och fri åtkomst till kommunikationsmedlen (press, radio, television, elektroniska media). Ur
denna synpunkt vore det särskilt för Italien nödvändigt att säkerställa lika villkor för
tillgången till TV-sändningar i samband med val för samtliga konkurrerande kandidater för att
garantera väljarna rätten till väl avvägda och opartiska informationer om de olika partiernas
program så att de kan träffa sitt val på sakliga grunder.
Informationsfriheten ingår inte i någon bestämmelse i Romfördraget av den 25 mars 1957 och
det finns egentligen ingen gemensam marknad när det gäller information.
Medier
Inom ramen för Europarådet understryks i olika centrala rekommendationer 4 rörande
medierna den vikt som medlemsstaterna bör lägga på mediernas mångfald och insyn på
områdena radioutsändning och skriftlig press i enlighet med artikel 10 i Europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Ministerkommitténs förklaring om yttrandefrihet och informationsfrihet av den 27 april 1982
ger på detta område uttryck för Europarådets medlemsstaters åtagande att respektera och
utveckla yttrande- och informationsfriheten.
Europeiska konventionen om gränsöverskridande television av den 5 maj 1989 5 och
protokollet om ändring av konventionen av den 1 oktober 1998 6 skapar en rättslig ram för
den gränsöverskridande radioutsändningen. B, DK och IRL är inte parter till denna
konvention; NL, L, EL, P och S har ännu inte ratificerat den.
Europeiska unionens direktiv ”Television utan gränser” är väl förenlig med denna konvention.
Se dom i mål 31457/96, § 42, News Verlags GmbH & CoKG mot Österrike av den 11 januari 2000.
Se dom i ovannämnda mål § 52, News Verlags GmbH & CoKG mot Österrike av den 11 januari 2000 och dom
i mål 32240/96, § 34, Tele 1 Privatfernsehgesellschaft mbH mot Österrike av den 21 september 2000.
3
Se dom i ovannämnda mål, § 52, News Verlags GmbH & CoKG mot Österrike av den 11 januari 2000.
4
Europarådets rekommendation Rec (2000) 23 om oberoende och ansvar för de myndigheter som reglerar
radioutsändningssektorn av den 20 december 2000.
Europarådets rekommendation Rec (2000) 7 om journalisters rätt att inte avslöja sina informationskällor av den
8 mars 2000.
Europarådets rekommendation Rec (99) 1 om åtgärder som syftar till att främja mediernas mångfald av den 19
januari 1999.
Europarådets rekommendation Rec (97) 21 om medierna och främjandet av en kultur av tolerans av den 330
november 1977.
Europarådets rekommendation Rec (94) 13 om åtgärder som syftar till att främja insynen i media av den 22
november 1994.
5
Europeiska konventionen om gränsöverskridande television (132) som trädde i kraft den 1 maj 1993.
6
Ändringsprotokoll till konventionen (171).
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
54/126
RR\443621SV.doc
Informationsfrihet
När det gäller informationsfrihet, och särskilt rätten till tillgång till dokument, innehåller alla
de femton medlemsstaternas lagstiftningar bestämmelser om tillgång till förvaltningens
handlingar (konstitutionella bestämmelser, administrativa lagar och författningar, …).
I Förenade kungariket cirkulerar exempelvis sedan 1994 en inofficiell samling praktiska
instruktioner om tillgång till förvaltningens information. Dessutom kommer ”Freedom of
Information Act” att träda i kraft år 2002.
Nämnas kan vissa medlemsstater där nyligen stiftade lagar om informationsfrihet röstades
igenom (IRL och D) 1.
SITUATIONEN I DAG
I Nederländerna fängslades år 2000 en journalist för att inte ha angett källan varifrån
informationen till en tidningsartikel hade hämtats, men frigavs sedan av en domstol.
Nederländerna och Irland har ingen lagstiftning om skydd av personuppgifter.
Danmark, Finland och Spanien har ingen oberoende kontrollmyndighet eftersom regeringen
beviljar licenser åt radiostationerna.
I flera viktiga domar har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna erkänt att
yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett demokratiskt samhälle, ett av
de främsta villkoren för vars och ens utveckling och framsteg. Det skulle inte finnas något
demokratiskt samhälle utan mångfald, tolerans och öppenhet 2.
4. Rätt till asyl. Skydd vid avlägsnande, utvisning och utlämning (artiklarna 18-19)
Artikel 18: ”Rätten till asyl skall garanteras med iakttagande av reglerna i
Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 om
flyktingars rättsliga ställning och i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen.”
Artikel 19: ”Kollektiva utvisningar skall vara förbjudna.
Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk
att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande
bestraffning eller behandling.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
1
Irland: lag nr 13 av 1997 om informationsfrihet; Tyskland: lag i Land Brandenburg av den 10 mars 1998 om
tillgång till handlingar och information.
2
Mål Handsyde mot Förenade kungariket av den 7 juli 1976, serie A nr 24 och Sunday Times mot Förenade
kungariket av den 26 april 1979, serie A nr 30.
RR\443621SV.doc
55/126
PE 302.216/slutlig
SV
Internationella konventioner
- Förenta Nationerna
Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter av den 10 december 1948 föreskriver i
artikel 14 att ”envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”.
Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 (ratificerad av
samtliga medlemsstater i EU) fastställer villkoren för att en person som förföljs skall kunna
begära skydd i ett annat land, lägger fram principerna för utvisning och om ”nonrefoulement” (artiklarna 1 och 33) och fastställer i stora drag innebörden av flyktingstatus
utan att för den skull uttala sig om vilka förfaranden som skall tillämpas för tilldelning av
denna status.
Protokollet av den 31 januari 1967 (som ratificerats av samtliga medlemsstater i EU)
utsträcker tillämpningen av konventionen till nya kategorier av flyktingar.
Konventionen om statslösa personers rättsliga ställning av den 28 september 1954 (inte
ratificerad av A och P) definierar den ”statslöse” som en person som ingen stat genom
tillämpning av sin lagstiftning anser som sin medborgare.
Konventionen om begränsning av statslöshet som antogs den 30 augusti 1961 (inte ratificerad
av B, E, F, FIN, EL, I, L och P) förklarar att varje stat skall bevilja medborgarskap till var och
en som är född inom dess territorium och som i annat fall skulle vara statslös (artikel 1).
Konventionen om medborgerliga fri- och rättigheter av den 16 december 1966 (ratificerad av
samtliga medlemsstater i EU) preciserar att en utlänning endast får utvisas på grundval av ett
lagenligt fattat beslut (med undantag för oavvisliga säkerhetsskäl), och bör ha möjlighet att
yttra sig och få sitt fall utrett av behörig myndighet (artikel 13).
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning av den 10 december 1984 (ännu inte ratificerad av Irland) klargör att ingen stat
får utvisa, avvisa eller utlämna en person till en annan stat om denna person riskerar att
torteras (artikel 3).
- Europarådet
Protokoll nr 4 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna av den 16 september 1963 1 (inte ratificerat av EL, E och UK)
förbjuder kollektiva utvisningar av utlänningar (artikel 4).
Protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna av den 22 november 1984 2 (inte ratificerat av D, B, IRL, NL, P,
UK, E) tillkännager processuella garantier i händelse av utvisning av utlänningar (artikel 1)
och rätt till dubbel jurisdiktion i brottmål (artikel 2).
1
2
Nr 046.
Nr 117.
PE 302.216/slutlig
SV
56/126
RR\443621SV.doc
Den europeiska konventionen om utlämning av den 13 december 1957 1 (ratificerad av
samtliga medlemsstater i EU) föreskriver utlämning mellan konventionens parter av personer
som är eftersökta på grund av någon överträdelse eller för verkställande av ett straff (artikel
1), men att varje part får vägra att lämna ut sina medborgare. Tilläggsprotokollet till den
europeiska konventionen om utlämning av den 15 oktober 1975 2 (inte ratificerat av A, D, F,
FIN, EL, I, IRL, L och UK) utesluter brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser ur
kategorin politiska brott som inte föranleder utvisning.
- Europeiska unionen
Dublinkonventionen av den 15 juni 1990, som trädde i kraft 1997, fastställer kriterierna för
vilken medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Artikel 63 i EG-fördraget
hänvisar till tillämpningen av Genèvekonventionen av 1951.
I protokollet om asyl, som är en bilaga till Romfördraget, fastställs klara gränser för rätten för
en medborgare i en EU-medlemsstat att ansöka om asyl i en annan medlemsstat.
Eurodac-förordningen, som antogs i oktober 2000, fastställer normer för fingeravtryck av
asylsökande i en EU-medlemsstat.
Europaparlamentet antog 2000 följande resolutioner:
”Asylsökande och migranter: Handlingsplaner för ursprungs- och transitländer.
Högnivågrupp” 3, ”Europeiska flyktingfonden” 4, ”Mot gemensamma normer för
asylförfaranden” 5.
SITUATIONEN I DAG
Inför ökningen 6 av antalet asylansökningar sedan 1990 har nästan alla medlemsstater i EU
infört en alltmer restriktiv politik för beviljande av flyktingstatus. Enligt FN:s
flyktingkommissariat är de förfaranden som införts inte förenliga vare sig med
Genèvekonventionen eller kommissariatets egna uppföranderegler. Denna restriktiva politik
har bland annat tagit sig följande uttryck:
- Avvisning av sökande som inte har visum, trots att flyktingar som utsätts för förföljelse i sitt
ursprungsland inte får nekas asyl av den enda anledningen att de kommit in i landet och
uppehåller sig där illegalt. Uppenbarligen kan offren för förföljelse i de flesta fall inte skaffa
giltiga handlingar.
- En mycket restriktiv tolkning av definitionen av flykting, som i vissa medlemsstater
(Frankrike, Tyskland) bara erkänns om de förföljts av statliga instanser medan det stora
1
Nr 024.
Nr 086.
3
Betänkande Hernández Mollar Jorge Salvador, A5-0057/2000.
4
Betänkande Frahm Pernille, A5-0091/2000.
5
Betänkande Schmitt Ingo.
6
Antalet asylsökande i EU ökade från 157 000 år 1985 till 674 000 år 1992 men minskade år 2000 till 390 000
(uppgifter UNHCR).
2
RR\443621SV.doc
57/126
PE 302.216/slutlig
SV
antalet flyktingar är offer för förföljelse från icke-statliga element, som staten antingen
tolererar eller är oförmögen att hålla tillbaka på grund av oordning och myndigheternas
maktlöshet (inbördeskrig, gerillaverksamhet och utbredd terrorism).
- Tillämpning av snabba förfaranden som inte tillåter någon individuell prövning av
ansökningar som av princip anses uppenbart ogrundade eftersom sökandena kommer från så
kallade ”säkra” ursprungs- eller transitländer (då det däremot inte gjorts någon riktig
undersökning om respekten för Genèvekonventionen i dessa länder).
- Ett ”avvärjande” mottagande av de asylsökande genom att de kvarhålls vid ankomsten och
besvärliga förfaranden som de utsätts för 1, eller vägran att låta dem komma i åtnjutande av
sociala rättigheter eller tillfälligt arbetstillstånd.
Mycket ofta befinner sig de asylsökande med hänsyn till väntetiderna för utredningen av deras
ärenden utan rättigheter, utan medel och ibland utan bostad 2.
Det händer alltför ofta att asylsökande utvisas medan deras ansökan fortfarande är föremål för
överklagande 3.
Denna restriktiva politik tillämpas i nästan samtliga medlemsstater i EU. Av de 15
medlemsstaterna tillämpar 13 (med undantag för B och L) snabba förfaranden, 11
medlemsstater tillämpar principen om säkert ursprungsland (med undantag för B, FIN, IRL
och I) och 14 medlemsstater (samtliga med undantag för IRL) tillämpar principen om tredje
land som säker destination 4. Nio medlemsstater tar hänsyn till förföljelser som flyktingarna
utsatts för av icke-statliga element medan endast fem medlemsstater tar hänsyn till förföljelse
på grund av frånvaron av statlig struktur (inbördeskrig) 5.
Under sådana förhållanden är andelen fall där de asylsökande nekats flyktingstatus i EU
extremt högt (85-95 av ansökningarna, särskilt: A, D, E, F, EL, IRL, medan lägre
procentsatser återfanns i B 75 %, I 70 %, NL 65 %, S 48 % och FIN 56 %) 6.
Såväl Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna som Amnesty international,
Human Watch, International Federation of Human Rights Leagues och European Council on
refugees and Exiles är mycket oroade över denna tillbakagång i skyddet av asylrätten i EU.
Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 nämnde uttryckligen, i sina slutsatser i fråga
om behovet av att införa en gemensam asyl- och immigrationspolitik, den absoluta respekten
för asylrätten i enlighet med principerna i Genèvekonventionen.
Under år 2000 har medlemsstaterna behållit sin stränga asylpolitik och EU har, om man
I Frankrike har ökningen av förfarandena lett till en försvagning av asylrätten; i Frankrike och Tyskland är det
ingen skillnad i behandlingen av barn under 16 år och vuxna (IFHR).
2
Särskilt i Frankrike enligt FI.ACAT, där det kan ta upp till 9 månader att utreda ärenden.
3
FI.ACAT citerar fallet med en asylansökande kurd i Tyskland 1998 som utvisades och dömdes till 12 års
fängelse i Turkiet år 2000, då han slutligen beviljades asyl.
4
Jfr yttrandet från baroness Ludford om den framställning som framlagts av Williams och Busch för den
amerikanske medborgaren Richard Goldsteins räkning, om dennes ansökan om politisk asyl i Sverige (PE
302.258).
5
Undersökning gjord av Europaparlamentets GD 4 om asylrätten i EU:s medlemsstater i serien offentlig frihet,
nr 108.
6
För år 1998 enligt ovannämnda undersökning.
1
PE 302.216/slutlig
SV
58/126
RR\443621SV.doc
undantar inrättandet av en flyktingfond, mångfaldigat förslagen av repressivt slag (straff för
dem som passerar gränsen, transportörerna; Eurodac).
Den illegala invandringen har fortsatt med återkommande dagliga tragedier (flyktingars
försök att nå de spanska eller italienska kusterna och att ta sig över Engelska kanalen från
Calais eller Tyskland) eller spektakulära händelser såsom upptäckten av 58 döda immigranter
i en container i Dover i juni 2000. Man finner också en ökning av antalet asylsökande i centra
där de hålls i förvar 1 och av antalet immigranter ”utan pass” i väntan på legalisering.
Europeiska kommissionen lade i september 2000 fram ett förslag till direktiv om
miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus,
och i november samma år, ett meddelande med titeln: ”Mot ett gemensamt asylförfarande och
en enhetlig stadga giltig i hela unionen för personer som beviljas asyl”. EU borde också öka
sitt stöd till FN:s flyktingkommissariat som sett sitt stöd minskas från 600 miljoner dollar år
1992 till 200 miljoner år 2000.
Europarådet understryker i en nyligen utkommen rekommendation (R 1440 (2000)) om
inskränkningarna i asylrätten i Europarådets och Europeiska unionens medlemsstater det
fientliga klimat som råder i Europa när det gäller asylsökande, och uttrycker önskemål om att
få se asylrätten införlivad i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna liksom ett
nära samarbete med EU om harmonisering av politiken på asylrättens område för att
förstärka skyddet för flyktingarna och solidariteten mellan medlemsstaterna.
1
Se kapitel 1 punkt 8.
RR\443621SV.doc
59/126
PE 302.216/slutlig
SV
KAPTIEL III. JÄMLIKHET: artiklarna 20-26
1. Tillämpning av principen om icke-diskriminering
Artikel 20: ”Alla människor är lika inför lagen.”
Artikel 21: ”All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller
socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan
åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller
sexuell läggning skall vara förbjuden.”
”Inom tillämpningsområdet för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och
Fördraget om Europeiska unionen, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild
bestämmelse i de fördragen, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara
förbjuden.”
-
Bekämpning av rasism och främlingsfientlighet
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
-
Förenta Nationerna
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering av den 21 december 1965 1
(ratificerad av samtliga EU:s medlemsstater; flera medlemsstater, A, D, P, EL, B, har
emellertid inte erkänt att kommittén för avskaffandet av rasdiskriminering har behörighet att
ta emot klagomål från personer eller grupper, artikel 14).
ILO:s konvention om diskriminering i arbetslivet, antagen den 25 juni 1958 (inte ratificerad
av Sverige) förbjuder all åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg och
religion (artikel 1).
Unescos konvention om bekämpning av diskriminering på undervisningsområdet, antagen
den 14 december 1960 (inte ratificerad av IRL, A, EL, B) förbjuder all diskriminering på
grund av ras, hudfärg, religion, nationellt eller socialt ursprung i syfte att förhindra
likabehandling när det gäller undervisning (artikel 1).
-
Europarådet
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 2
förbjuder all diskriminering utan undantag på grund av bland annat ras, religion och
tillhörighet till nationell minoritet (artikel 14). Det nya protokoll nr 12 om generellt förbud
mot diskriminering, som öppnades för undertecknande den 4 november 2000 3 och som
1
Resolution 2106 A (XX).
Nr 005.
3
Nr 177.
2
PE 302.216/slutlig
SV
60/126
RR\443621SV.doc
hittills undertecknats av tio medlemsstater i Europeiska unionen (stater som ännu inte
undertecknat protokollet: DK, F, E, S och UK), föreskriver att ingen får utsättas för någon
som helst diskriminerande behandling av en offentlig myndighet.
Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI), som består av oberoende
nationella experter, ansvarar för övervakningen av att varje land som är medlem i
kommissionen bekämpar rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intolerans.
Kommissionen utarbetar återkommande nationella rapporter som överlämnas till de berörda
regeringarna och som därefter offentliggörs. ECRI ger också allmänna politiska
rekommendationer.
-
Europeiska konventionens rättspraxis
Artikel 14: Förbud mot diskriminering
För att artikel 14 skall kunna tillämpas räcker det med att fakta i ett mål faller under någon
annan väsentlig bestämmelse i konventionen eller dess protokoll 1.
Brott mot artikel 14 föreligger när en stat utan att ge en objektiv och rimlig motivering
behandlar personer med samma meriter och förutsättningar olika. Detta är emellertid inte den
enda aspekten av förbudet mot diskriminering enligt artikel 14. Brott mot artikeln kan även
anses föreligga när en stat utan objektiva och rimliga skäl underlåter att behandla personer
med olika meriter och förutsättningar olika 2.
Enligt artikel 14 är särbehandling diskriminerande om det saknas en objektiv och rimlig
motivering, dvs. om det inte finns ett skäligt syfte för detta eller om det inte finns någon
rimlig avvägning mellan de medel som används och de mål man önskar uppnå 3.
-
Europeiska unionen
Artiklarna 13 och 29 EU-fördraget enligt vilka diskriminering på grund av ras är förbjuden.
Direktiven av den 29 juni 2000 om principen om likabehandling oavsett ras eller etniskt
ursprung och av den 17 oktober 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling samt
Equal-programmet och gemenskapens handlingsprogram mot diskriminering.
Europaparlamentet har antagit följande resolutioner: ”Bekämpning av rasism och
främlingsfientlighet i Europeiska unionen” 4, ”Genomförandet av principen om
likabehandling av enskilda personer oavsett ras eller etniskt ursprung” 5, ”Gemenskapens
handlingsprogram mot diskriminering 2001-2006” 6, ”Fastställande av riktlinjer för program
inom gemenskapsinitiativet Equal” 7 och ”Inrättande av allmänna ramar för likabehandling i
1
Se Thlimmenos mot Grekland, dom av den 6 april 2000, nr 34269/97, § 40.
Se Thlimmenos mot Grekland, dom av den 6 april 2000, nr 34269/97, § 44.
Se Camp och Bourimi mot Nederländerna, dom av den 3 oktober 2000, nr 28369/95, § 37.
4
Betänkande Ludford Sarah Ann, A5-0049/2000.
5
Betänkande Buitenweg Kathalijne Maria, A5-0136/2000.
6
Betänkande Cashman Michael, A5-0259/2000.
7
Betänkande Stanzel Ursula, A5-0034/2000.
2
3
RR\443621SV.doc
61/126
PE 302.216/slutlig
SV
arbetslivet” 1.
Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet inrättades 1997 med
huvudsaklig uppgift att förse EU och dess medlemsstater med objektiv information på dessa
områden.
De europeiska politiska partiernas stadga för ett icke-rasistiskt samhälle antogs den 5
december 1997 och undertecknades av 80 partier.
B SITUATIONEN I DAG
Eurobarometerns resultat (2000) som lagts fram av Europeiska centrumet för övervakning av
rasism och främlingsfientlighet visar att etnisk mångfald accepteras av 21 procent av
befolkningen i EU-länderna, 14 procent är mot etniskt mångfald medan 64 procent återfinns
bland kategorin ”passivt toleranta eller osäkra”.
Rasismen i EU finns kvar. I vissa fall förvärras rasismen och ges en försåtliga utformning
genom ny informationsteknik (Internet) och tar sig nya mer sofistikerade uttryck som kräver
extra stor vaksamhet och anpassning.
a) rasistiskt våld
Det är svårt att ge en exakt beskrivning av det rasistiska våldet i EU. Nedanstående
iakttagelser grundar sig både på konstateranden från Europeiska centrumet för övervakningen
av rasism och främlingsfientlighet (rapport 2000 om situationen under 1999) och på de årliga
rapporter för varje enskilt land som ECRI offentliggjort de senaste åren 2.
Få länder är verkligen förskonade från rasistiskt våld. Sådant våld speglar det allmänna
beteendet från såväl polisens som enskildas sida och tar sig olika uttryck beroende på
omständigheterna.
Rasistiska våldshandlingar utförs av polismakten (främst i B, D, F, A, EL) men också av
medborgarna i deras dagliga uppförande gentemot färgade invandrade (S: antalet
våldshandlingar av rasistisk karaktär lär ha fördubblats mellan 1998 och 1999; FIN: 60
procent av de invandrare som tillfrågats säger att de fått utstå trakasserier eller smädelser).
Det mest flagranta exemplet på denna typ av avstötningsreaktioner från den inhemska
befolkningens sida inträffade i februari 2000 i provinsen Almería i Spanien, närmare bestämt i
området El Ejido där tiotusentals marockaner arbetar. Rasistiska kravaller ledde till att mer än
sextio personer sårades och att hundratals invandrare blev hemlösa sedan folkmassan plundrat
deras hem - detta utan att de ansvariga ställdes inför rätta.
I Tyskland har också skett en påtaglig ökning av det rasistiska våldet, främst i landets östra
del (en ökning med 40 procent; under 2000 ledde rasistiska våldsdåd till att 36 personer dog).
I Österrike har man kunna konstatera att kriminalitet och ungdomsbrottslighet där rasistiska
motiv har varit orsaken sjunkit något (en minskning med 11 procent). Däremot har en ökning
1
2
Betänkande Mann Thomas, A5-0264/2000.
1999 (B, E, F, EL, A, S, UK, DK), 1998 (P, NL, I, D), 1997 (L, IRL, FIN).
PE 302.216/slutlig
SV
62/126
RR\443621SV.doc
skett på Irland medan situationen varit oförändrad i Frankrike 1.
Det händer alltför ofta att samhället inte tillräckligt snabbt vidtar rättsliga åtgärder för att
bestraffa rasistiska våldsbrott.
Det rasistiska våldet understöds och förstärks av rasistiska högerextremistiska partier eller av
rasistiska grupper, t.ex. nynazisterna i Tyskland (50 000 medlemmar) som bär det direkta
ansvaret för våldshandlingar eller anstiftan till våld (i Tyskland ligger propaganda bakom 66
procent av brott av rasistisk karaktär). Samma gäller Österrike där FPO:s kampanj var öppet
rasistisk, enligt den rapport som en grupp opartiska bedömare lade fram den 8 september
2000. En liknande situation råder i Belgien, Frankrike och Italien på grund av förekomsten av
ytterlighetspartier med rasistisk och främlingsfientlig framtoning. Det bör påpekas att
centrumet för lika möjligheter i Belgien har vänt sig till domstol för att Vlamsblok inte längre
skall kunna tilldelas de statliga bidrag som politiska partier har laglig rätt till.
Offren för detta rasistiska våld är invandrare tillhöriga minoritetsgrupper (turkar i Tyskland,
nordafrikaner och afrikaner i Belgien, Frankrike och Spanien, romer och albaner i Italien och
Grekland). Kvardröjande eller förstärkt rasism sammanfaller i stor utsträckning med den
ökade invandringen på senare år, framför allt i länder som hittills inte haft stor invandring (I,
E, IRL).
b) direkt eller indirekt rasdiskriminering
Rasdiskriminering, som är betydligt vanligare än rasistiska våldshandlingar men för den skull
inte mindre allvarlig, ökar i de flesta av EU:s medlemsstater. Denna typ av diskriminering
sker på många olika områden men främst i samband med anställning av arbetskraft.
I många av EU:s medlemsstater är arbetslösheten bland medborgare från tredje land den
dubbla eller tredubbla jämfört med den inhemska befolkningen (DK, F, NL, UK). Denna
diskriminering i samband med anställning av arbetskraft sker ibland systematiskt inom vissa
företag 2 som genom att använda sig av hemliga koder ser till att utlänningar med annan
hudfärg eller med namn som har utländsk klang utesluts från vissa tjänster för att på så sätt i
förväg tillmötesgå en förmodat rasistisk allmän opinion.
De invandrare som anställs uppbär ofta betydligt lägre lön än inhemska medborgare trots att
de utför ett likvärdigt arbete och har likvärdiga kvalifikationer (i EL och I 30 procent lägre) 3
och då talas här inte om ”lönerna” till dem som utför svartarbete. Samma gäller möjligheterna
till yrkesutbildning och befordran.
Bland andra former av diskriminering kan nämnas invandrarbarnens tillträde till utbildning
(eller utbildning av lägre kvalitet), bostad eller offentliga platser (t.ex. diskotek).
c) rasism på Internet
Internet ger anledning till oro på grund av det ökade antalet webbplatser med rasistiska
meddelanden som sprids på nätet. Enligt Europeiska centrumet för övervakning av rasism och
Enligt nätverket RAREN (Rapid Response and Evaluation Network) inom ECRF.
Användningen av tester gör det möjligt att avslöja detta bruk.
3
ECRF:s årsrapport 1999, s. 35 och 39.
1
2
RR\443621SV.doc
63/126
PE 302.216/slutlig
SV
främlingsfientlighet skall antalet rasistiska webbplatser ha ökat från 600 under 1997 till 2 100
i början av 1999. De karaktäristiska egenskaperna hos Internet, den decentraliserade
strukturen, spridningen, meddelandenas anonymitet liksom deras flyktighet hindrar
tillsammans en bedömning och utdömande av effektiva rättsliga påföljder.
Att på det civilrättsliga eller brottsmålsrättsliga planet utdöma påföljder är mycket
komplicerat beroende på svårigheten att kunna fastställa platsen för brottet, vilken lag som är
tillämplig, ansvaret mellan olika aktörer (leverantörerna av webbplatsen och innehållet i
meddelandena), de korta preskriptionstider som tillämpas i samband med tryckfrihetsbrott och
även uppgiftsskyddet. Dessutom gör USA:s uppfattning om den oinskränkta yttrandefriheten
som en grundläggande rättighet det möjligt att inrätta skyddade zoner (Safe Data Harbours)
som inte går att komma åt på juridisk väg.
d) rekommendationer
Efter rådets godkännande av direktiven av den 29 juni och den 17 oktober 2000 skall
medlemsstaterna ha anpassat sin lagstiftning på dessa områden senast i juli 2003.
Medlemsstaterna borde därför ta vara på detta tillfälle och kodifiera sina ofta disparata
nationella bestämmelser så att deras lagstiftning både på det civilrättsliga och straffrättsliga
området får en enhetlig och harmoniserad utformning. Det är nämligen inte bara viktigt att
straffrättsligt beivra rasdiskriminering, offren måste också ges möjlighet att få ersättning på
civilrättslig väg. För att efterkomma gemenskapens direktiv, som bara innehåller minimikrav
och inte hindrar utfärdandet av mer långtgående bestämmelser, bör medlemsstaterna, när så
redan inte skett, i sin lagstiftning bland annat
-
beivra direkt och indirekt diskriminering
-
beivra sexuella och psykiska trakasserier
-
införa större flexibilitet i fråga om bevisskyldighet
-
fastställa att rasism är en försvårande omständighet
-
inrätta oberoende organ med uppgift att följa upp och bistå offren.
Det är i detta sammanhang viktigt att de medlemsstater som ännu inte har oberoende organ
som är specialiserade på att följa upp och bistå offren för rasistiska handlingar (och som har
behörighet att genomföra utredningar) vidtar nödvändiga åtgärder (F, E, D, EL, A, I). Det
verkar också som om det i många länder skulle krävas att polismän och domare görs mer
medvetna om problemen (utbildning) 1.
Generellt kan sägas att riktlinjerna för hur man skall bekämpa rasism finns fastställda sedan
flera år tillbaka. De nämns till exempel i slutsatserna i Europaparlamentets senaste betänkande
om bekämpning av rasism 2, handlingsprogrammet mot diskriminering 2001-2006 som antogs
av rådet den… och i de slutsatser som antogs av Europakonferensen ”Vi är alla olika men
Framför allt i Italien. I Tyskland, Irland, Spanien, Sverige och Frankrike (polisens nya uppförandekod) har det
enligt ECRF skett framsteg.
2
Sarah Ludfords betänkande om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet i EU, A5-0049/2000.
1
PE 302.216/slutlig
SV
64/126
RR\443621SV.doc
ändå jämlika” den 13 oktober 2000 i Strasbourg inför FN:s världskonferens om rasism 2001.
Dessa riktlinjer innebär:
-
Förstärkning av det rättsliga skyddet mot rasism.
-
Införandet av nationella, europeiska och internationella strategier.
-
Utbildning och medvetandegörande om problemen.
-
Förändring av mediernas roll (införande av etiska koder mot rasism).
I fråga om ytterlighetspartier med rasistisk karaktär är det slutligen nödvändigt att de
europeiska partierna gör allt som står i deras makt för att säkerställa respekten för de
europeiska politikernas stadga för ett icke-rasistiskt samhälle och framför allt fördöma varje
form av valsamarbete med dessa partier samt ifrågasätta finansieringen av deras
valkampanjer.
Vad beträffar den speciella frågan om bekämpning av rasism på Internet visar ECRI:s
undersökning att det, trots de rättsliga svårigheter som tidigare nämnts, såväl
lagstiftningsvägen som rent juridiskt faktiskt finns möjligheter att bekämpa denna företeelse.
(Man kan till exempel anse att en straffrättslig eller civilrättslig prövning är möjlig när
lagöverträdelsen, som för övrigt kan betecknas som upprepad, får effekt på nationellt
territorium och relatera operatörens ansvar (i första hand leverantören av webbplatsen) till
närheten till meddelandenas innehåll 1.
I avsaknad av en särskild internationell konvention om förbud mot rasism på Internet, bland
annat på grund av Förenta staternas attityd (fem av EU:s medlemsstater har t.o.m. lagt fram
tolkningsförklaringar av artikel 4 i den internationella konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering), borde Europeiska unionen ta initiativet och inför detta allvarliga
hot inta en enhetlig position både rättsligt och moraliskt (”soft law” – alla EU:s medlemsstater
borde till exempel underteckna memorandumet EuroIPSA från 1997 som utfärdats av den
europeiska sammanslutningen av leverantörer av Internettjänster).
-
Diskriminering av minoriteter, i synnerhet romer och sinter 2
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
-
Förenta Nationerna
Enligt experterna inom Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet kommer
sådana åtgärder snart att vidtas i Österrike, Finland och Tyskland. I Frankrike har Yahoo dömts att stänga en
rasistisk webbplats.
2
Zigenarna har benämnts olika beroende på deras levnadsomständigheter. De zigenare som kallas sinti har
präglats starkt av den tyska kulturen (jfr Jean-Pierre Liégeois, Roma Tziganes, Voyages – Ed. du Conseil de
l’Europe 1994).
1
RR\443621SV.doc
65/126
PE 302.216/slutlig
SV
Konventionen mot alla former av rasdiskriminering av den 21 december 1965 förbjuder all
diskriminering på grund av bland annat nationellt eller etniskt ursprung (artikel 1).
-
Europarådet
Ramkonventionen av den 1 februari 1995 om skydd för nationella minoriteter. (Konventionen
har inte undertecknats av B och F och inte ratificerats av L, NL, P och EL, vilket innebär att
den inte trätt i kraft i sex av unionens medlemsstater.) Denna konvention är inte direkt
tillämpbar utan skall införlivas med den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat. I
huvudsak betonas att skyddet för nationella minoriteter utgör en del av det internationella
skyddet för de mänskliga rättigheterna. Konventionens syfte är att se till att minoriteter inte
utsätts för diskriminerande behandling och att de kan bevara sina kulturer och språk samt få
tillträde till det offentliga livet och tillgång till medierna.
Däremot innehåller konventionen inget erkännande av de nationella minoriteternas kollektiva
rättigheter eller någon precisering av begreppet minoritet. Inom Europarådet finns en grupp
specialister och en samordnare för romerna.
Enligt den europeiska stadgan om regionala språk och minoritetsspråk, som antogs den 5
november 1992 (inte ratificerad av A, B, EL, E, F, I, IRL, L, P, UK), skall de europeiska
traditionerna och det europeiska kulturarvet bevaras och utvecklas.
-
Europeiska unionen
Artikel 13 i EU-fördraget och artikel 151 i EG-fördraget.
Den förklaring om romernas situation i kandidatländerna som antogs av Europeiska rådet i
Tammerfors i december 1999.
B SITUATIONEN I DAG
Inom Europeiska unionens medlemsstater finns ett stort antal erkända minoriteter, ibland fem
eller flera i en och samma stat (Italien: 13 minoriteter) för att inte nämna invandrargrupperna.
Att döma av de första rapporter som i enlighet med ramkonventionen lagts fram av
medlemsstaterna (DK, I, UK, D, FIN, A) är situationen för de flesta av dessa minoriteter, som
ofta är mycket små, ganska tillfredsställande både vad gäller likabehandling, främjande av
deras kultur och språk och tillgång till medierna.
Genomförandet och uppföljningen av denna konvention har emellertid pågått så kort tid att
det ännu är för tidigt att göra en fullständig bedömning av resultatet.
Det förefaller som om vissa minoriteter fortfarande har särskilda problem, till exempel i
Grekland (den muslimska minoriteten i västra Thrakien har inte fullständig yttrandefrihet och
fullständig rätt att driva egna skolor; den albanska minoriteten utsätts också alltför ofta för
främlingsfientliga reaktioner), Finland (samerna har inte tillräcklig kulturell självständighet),
Danmark (där de inuiter från Grönland som bor i huvudstaden sägs vara missgynnade) och
Italien (där situationen för vissa minoriteter – albaner på Sicilien, greker i Kalabrien, katalaner
PE 302.216/slutlig
SV
66/126
RR\443621SV.doc
på Sardinien etc. – skulle kunna förbättras, trots att många minoriteter skyddas av särskilda
åtgärder i enlighet med artikel 6 i konstitutionen) 1. Inrättandet av ett muslimskt verkställande
organ i Belgien liksom ett sameting (samiskt parlament) i Sverige är initiativ som bör
framhållas 2.
De medlemsstater som vägrar att godkänna minoritetsbegreppet i likhet med Frankrike, som
hänvisar till den grundlagsstadgade principen om republikens odelbarhet och medborgarnas
jämlikhet, och Tyskland, där enbart minoriteter av tysk nationalitet erkänns, kan inte förneka
att det existerar minoriteter vars behov de i praktiken ofta tar hänsyn till.
När det gäller de många minoritetsspråken i EU (fler än 40), uppmanas de medlemsstater som
ännu inte undertecknat eller ratificerat den europeiska stadgan om regionala språk eller
minoritetsspråk att diskutera sin inställning till denna språkliga mångfald. Ett språk som inte
nämns i konventionen om minoritetsspråken är teckenspråket som används av 360 000
personer i EU (enligt rapporten från European Union of the Deaf 1999-2000). Detta språk,
som också används av de anhöriga till de funktionshindrade, borde erkännas eftersom det har
en avgörande betydelse för de funktionshindrades integrering i samhället.
Minoriteten romer eller sinter förtjänar särskild uppmärksamhet.
Det finns tio till tolv miljoner romer i Europa och cirka två miljoner i Europeiska unionen (E
800 000, F 340 000, I 110 00, D 130 000, EL 200 000, UK 120 000) 3.
a) rasistiskt våld
Avståndstagandet gentemot romerna är ett komplicerat fenomen som är djupt förankrat i de
senaste fem seklernas europeiska historia.
Romernas situation är särskilt oroande i två av EU:s medlemsstater, Italien och Grekland.
Enligt en rapport 1999 från kommittén för avskaffandet av rasdiskriminering och en annan
rapport från ”European Roma Rights Center” tvingas romerna i Italien ofta leva i läger under
mycket svåra omständigheter där de av naturliga skäl är isolerade från det italienska
samhället 4.
Eftersom romerna anses vara nomader är de oftast utestängda från samhället även om 60 000
av dem är italienska medborgare och de flesta inte är nomader. I samband med de regionala
valen i april 2000 var romerna ofta måltavla för fientliga slagord från ytterlighetspartiernas
sida.
I Grekland har det enligt Human Rights Watch rapport (2001) förekommit att romerna
behandlats illa. Romer har bland annat brutalt drivits bort från Atens utkanter i samband med
förberedelserna för de olympiska spelen 2004 och även i andra städer (Thessaloniki) utan att
Jfr. Förslaget till resolution B5-0034/2001 skydd och politisk representation för språkminoriteter i regionen
Friuli-Venetia Giulia (bilaga ?? s.)
2
Jfr ECRI:s rapporter för varje enskilt land.
3
EU förfogar inte över någon exakt statistik över de nationella minoriteterna. Enligt författningarna i de flesta
europeiska länder är det förbjudet att registrera uppgifter på grundval av etnisk tillhörighet (romerna och
statistiken, rundabordskonferens i Strasbourg, 22-23 maj 2000).
4
ERRC Campland-rapporten, Racial segregation of Roma in Italy, oktober 2000.
1
RR\443621SV.doc
67/126
PE 302.216/slutlig
SV
dessa våldshandlingar beivrats och utan att man lagt fram godtagbara förslag om nya bostäder
till de personer som fördrivits. Förutom påtvingade förflyttningar utsätts romerna ofta av
övervåld från polisens sida. Många romer saknar också grekiskt medborgarskap trots att de
alltid bott i Grekland.
Även om romernas situation kan sägas vara särskilt svår i Grekland och Italien finns det
problem även i andra medlemsstater, till exempel i Spanien (diskriminering, rasism,
bortdrivning…), Frankrike och Storbritannien (inskränkningar i rörelsefriheten och avsaknad
av ett antal grundläggande rättigheter; rasism, bland annat från de lokala myndigheternas
sida).
b) direkt och indirekt rasdiskriminering
Romerna utsätts för rasdiskriminering framför allt när det gäller deras möjligheter att få
bostad och utbildning. Romerna lever för det mesta i getton under osunda förhållanden i
städernas utkanter. När det gäller de romer som är nomader kan man i EU-länderna konstatera
att det råder stor brist på områden där de kan slå sig ner. De områden som finns är ofta
överbefolkade och illa utrustade. Romernas fysiska segregering accentuerar deras
marginalisering. Genom sitt utanförskap saknar de i praktiken tillgång till samhällets
offentliga tjänster, hälso- och sjukvård och undervisning. I de fall då det existerar en
lagstiftning om nomadiserande folks rätt att slå sig ner och vistas i landet (t.ex. i Frankrike) är
tillämpningen av lagarna beroende på de regionala myndigheternas goda vilja och därför
mycket varierande. Avsaknaden av områden där romerna lagligen får slå sig ner leder till att
de inte har någon adress och följaktligen får stora problem när de vill dra nytta av samhällets
offentliga tjänster eller skriva in sina barn i skolan 1. Medlemsstaterna borde därför vidta
åtgärder för att förbättra romernas möjligheter att få tillgång till bostäder och samtidigt se till
att de bostäder man erbjuder passar romernas livsstil och inte leder till en påtvingad
assimilering.
Detta gäller även romernas tillträde till arbetsmarknaden, där de utsätts för en mycket
omfattande diskriminering ofta beroende på att de har bristande utbildning, vilket är orsak till
den extremt hög arbetslösheten bland romer.
Rent generellt kan man säga att romerna saknar lika möjligheter på alla områden i det dagliga
livet (bostad, arbete, utbildning, hälso- och sjukvård, deltagande i det politiska livet, kultur…)
vilket i sin tur leder till marginalisering och social utstötning.
c) romernas situation när det gäller rätten till asyl
EU ställs allt oftare inför ett växande antal asylsökande romer från länderna i Öst- och
Centraleuropa. Behandlingen av dessa personer varierar beroende på mottagarland.
d) rekommendationer
Hittills har regeringarna inte tillräckligt uppmärksammat situationen för minoriteten
romer/sinti och det är nödvändigt att de vidtar aktiva åtgärder för att åstadkomma en
förändrad attityd.
1
Se IFHR:s rapport om romernas situation i Frankrike efter tillkomsten av lagen av den 5 juli 2000.
PE 302.216/slutlig
SV
68/126
RR\443621SV.doc
Rekommendationerna från Europarådet och OSSE:s kommissionär för de nationella
minoriteterna låg till grund för ett dokument som antogs av EU vid toppmötet i Tammerfors.
Det är ett referensdokument när det gäller åtgärder som bör genomföras för att förbättra
romernas/zigenarnas situation.
Bekämpningen av rasism och intolerans mot romer/zigenare har lett till att ECRI antagit en
rekommendation (nr 3) om allmänna åtgärder. Inrättandet av en europeisk identitetshandling
för nomader skulle också vara en lämplig åtgärd för att förenkla och samordna romernas
förflyttningar.
Beträffande romernas tillträde till undervisning konstaterar Europarådet i en nyligen utfärdad
rekommendation om romernas barn (R 2000/4 av den 3 februari 2000) att romerna helt eller
delvis är analfabeter och att romernas barn ofta utsätts för segregerande behandling i skolan
på grund av sitt sociala och kulturella handikapp. Europarådet rekommenderar därför
-
övergripande konkreta nationella politiska åtgärder för att ge romerna/zigenarna lika
möjligheter när det gäller skolutbildning,
-
ett system med distansundervisning för de nomadiserande romernas barn,
-
undervisningsmaterial som respekterar romernas kulturella identitet,
-
bättre förberedelse av framtida lärare,
-
stöd till forskningsprojekt för att utveckla lämpliga åtgärder för att möta romernas
situation.
Rent allmänt är det önskvärt att söka få till stånd ett ökat samarbete med de organisationer
som företräder romerna eller i förekommande fall enskilda ombud bland dem.
När det gäller att ta bättre hänsyn till asylsökande romer hänger denna fråga samman med
behovet av att snarast utarbeta en gemensam asylpolitik i EU 1.
2. Jämställdhet mellan kvinnor och män
Artikel 23: ”Jämställdhet mellan kvinnor och män skall säkerställas på alla områden,
inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön.
Principen om jämställdhet utgör inget hinder för att behålla eller vidta åtgärder som innebär
särskilda förmåner för det underrepresenterade könet.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
Rättsliga instrument för att bekämpa rasism på Internet från augusti 2000, rapport utarbetad för ECRI av det
schweiziska institutet för komparativ rätt.
1
RR\443621SV.doc
69/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
Förenta Nationerna
Den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av den 16
december 1966 1 (ratificerad av samtliga EU:s medlemsstater) föreskriver att kvinnor och män
har lika rätt att åtnjuta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (artikel 3).
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16
december 1966 2 stadgar att alla individers rättigheter skall garanteras och säkerställas utan
någon åtskillnad på grund av bland annat kön (artikel 2).
ILO:s konvention om rätten till betald ledighet för studier av den 24 juni 1974 (inte ratificerad
av A, DK, EL, IRL, L, P) stadgar att betald ledighet för studier inte kan förvägras en
arbetstagare på grund av dennes kön (artikel 8).
Konventionen om arbetstagare med familjeansvar av den 23 juni 1981 (inte ratificerad av A,
B, D, DK, I, IRL, L, UK) formulerar principen om rätt till lika möjligheter och behandling för
arbetstagare av bägge könen (artikel 3).
I konventionen om uppsägning av den 22 juni 1982 (inte ratificerad av A, B, D, DK, EL, I,
IRL, L, NL, UK) anses inte kön eller frånvaro från arbete på grund av föräldraledighet vara ett
godtagbart skäl för uppsägning.
Konventionen om skydd av kvinnor vid moderskap av den 15 juni 2000 (inte ratificerad av
medlemsstaterna med undantag av Italien) garanterar kvinnor hälsovård (artikel 3),
barnledighet (artikel 4), sjukledighet (artikel 5), barnbidrag (artiklarna 6 och 7),
anställningsskydd och likabehandling (artiklarna 8 och 9) samt arbetsuppehåll för kvinnor
som ammar (artikel 10).
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor av den 18 december
1979 (ratificerad av samtliga medlemsstater) förbjuder ”varje åtskillnad, undantag eller
inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra
erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för kvinnor på det politiska,
ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område,
oberoende av civiltillstånd och med jämställdheten mellan kvinnor och män som grund, eller
åtnjutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter” (artikel 1). Det fakultativa
protokollet till denna konvention av den 6 oktober 1999 (ej signerat av Förenade kungariket
och inte ratificerat av B, D, ESP, GR, L, NL, P och SV) gör det möjligt för kvinnor att
framlägga klagomål om medlemsstaternas eventuella överträdelser av konventionen till
kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor.
Konventionen om kvinnans politiska rättigheter från 1952 3 föreskriver att kvinnor skall vara
valbara på samma villkor som män utan åtskillnad (artikel 2) och kunna inneha alla offentliga
tjänster samt utöva alla offentliga ämbeten (artikel 3).
-
Europarådet
1
Resolution 2200 A (XXI).
Resolution A (XXI).
3
Konvention av den 20 december 1952.
2
PE 302.216/slutlig
SV
70/126
RR\443621SV.doc
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 1
förbjuder all diskriminering på grund av bland annat kön (artikel 14).
Protokoll nr 12 2till Europeiska konventionen (undertecknat den 4 november 2000 av DK, E
F, S men inte ratificerat av någon medlemsstat) förbjuder allmänt alla former av
diskriminering. Det nya protokollet garanterar att ingen individ får utsättas för
diskriminerande behandling av någon offentlig myndighet under några som helst
omständigheter (i motsats till Europeiska konventionen som endast omfattar de uppräknade
rättigheterna).
Den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961 3 (som ratificerats av samtliga EU:s
medlemsstater) garanterar att alla personer skall omfattas av grundläggande ekonomiska och
sociala rättigheter. Tilläggsprotokollet av den 5 maj 1988 4 (inte ratificerat av A, B, F, L, P,
IRL, UK) utvidgar stadgan till att omfatta även rätten till lika möjligheter och behandling i
fråga om anställning och arbete.
Den reviderade europeiska sociala stadgan av den 3 maj 1996 5 (inte ratificerad av A, B, D,
DK, E, FIN, EL, L, NL, UK) garanterar nya rättigheter (rätt till skydd mot sexuella
trakasserier, rättigheter för arbetstagare med familjeansvar, rätt till lika möjligheter och
behandling). I stadgan stärks principen om icke-diskriminering, förbättras principen om
jämlikhet mellan kvinnor och män inom alla områden som omfattas av fördraget, garanteras
ett bättre skydd vid moderskap och bättre socialt skydd för mödrar samt bättre socialt,
juridiskt och ekonomiskt skydd för barn på och utanför arbetsplatsen.
-
Europeiska gemenskapernas domstol
Artikel 21 i stadgan om grundläggande rättigheter i Europeiska unionen.
När det gäller frågan om jämlikhet mellan kvinnor och män har domstolen i mål C-158/97 (av
den 28 mars 2000) fastställt att artikel 2.1 och 2.4 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9
februari 1976 inte utgör något hinder mot tillämpning av nationella bestämmelser enligt vilka
kvinnliga sökande, när manliga och kvinnliga sökande har likvärdiga meriter, inom de delar
av den offentliga sektorn där kvinnor är underrepresenterade skall ges företräde när det är
nödvändigt för att uppnå målsättningarna i en befordringsplan för kvinnor.
Domstolen har i en dom av den 10 februari 2000 i mål C-50/96 mellan Deutsche Telekom AG
och Lilli Schroeder (förhandsavgörande enligt artikel 177, nuvarande artikel 234) fastställt att
uteslutning av deltidsanställda arbetstagare från ett tjänstepensionssystem utgör
diskriminering som är förbjuden enligt artikel 119 i EG-fördraget, när denna åtgärd
procentuellt sett drabbar ett väsentligt större antal kvinnliga än manliga arbetstagare och
åtgärden i fråga inte grundas på sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på
grund av kön.
En liknande dom, som även den gällde ett tyskt mål, avkunnades (efter begäran om
1
Nr 005.
Nr 177.
3
Nr 035.
4
Nr 128.
5
Nr 163.
2
RR\443621SV.doc
71/126
PE 302.216/slutlig
SV
förhandsavgörande enligt artikel 177, nuvarande artikel 234) den 10 februari 2000 i de
förenade målen C-70/97 och C-271/97 i den oavgjorda processen vid Landesarbeitsgerich
Niedersachsen mellan å ena sidan Deutsche Post AG, å andra sidan Elizabeth Sievers och
Brunhilde Schrage.
Frågan här gäller fortfarande tolkningen av artikel 119 i EG-fördraget och protokollet om
artikel 119 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som fogats till EGfördraget. I domsutslaget införs principen att undanröjande av konkurrenssnedvridningar
mellan företag som är etablerade i olika medlemsstater är av sekundär karaktär i förhållande
till det sociala mål som avses med artikel 119 i fördraget, vilket är ett uttryck för varje
människas grundläggande rättighet att inte diskrimineras på grund av kön. Alla
deltidsanställda arbetstagare har rätt att ansluta sig retroaktivt till ett tjänstepensionssystem
och uppbära pension enligt detta system. Nationella domstolar uppmanas att i den
utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten i enlighet med ordalydelsen och det
övergripande syftet i artikel 119 i fördraget för att säkerställa att principen om lika lön för
kvinnliga och manliga arbetstagare genomförs.
-
Europeiska unionen
Artikel 13 i Fördraget om Europeiska unionen öppnar vägen för en lagstiftning mot
diskriminering.
Efter 1975 har flera direktiv har antagits för att precisera och utveckla denna grundläggande
princip om framför allt lika lön (artikel 141.1), lika behandling i fråga om
anställningsmöjligheter och sociala förmåner, tillgång till företags- eller yrkesbaserade system
för social trygghet samt lika behandling av gravida kvinnliga arbetstagare och möjligheterna
att samordna familje- och yrkesliv.
Rådet har dessutom antagit ett direktiv om bevisskyldighet 1 i samband med diskriminering på
grund av kön.
År 2000 antogs ett sysselsättningsdirektiv i syfte att inrätta en allmän ram för att främja lika
behandling i samband med anställning/arbete där diskriminering på grund av bland annat
sexuell läggning förbjuds.
Ett handlingsprogram på medellång sikt (1996-2000) har utarbetats för att integrera principen
om lika möjligheter i fastställandet och genomförandet av relevanta åtgärder (på europeisk,
nationell och regional nivå, s.k. mainstreaming).
Europaparlamentet inrättade 1984 ett utskott för kvinnors rättigheter och har sedan dess
kraftigt stött arbetet med jämställdhetsfrågor. Parlamentet har i detta sammanhang antagit
flera resolutioner under år 2000: ”Femte handlingsprogrammet för jämställdhet mellan
kvinnor och män” 2, ”Balanserad fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen:
genomförande av rådets rekommendationer” 3 och ”Säkerhet och hälsa på arbetsplatsen:
1
Nr 97/80.
Betänkande Eriksson Marianne, A5-0294/2000.
3
Betänkande Karamanou Anna, A5-0373/2000.
2
PE 302.216/slutlig
SV
72/126
RR\443621SV.doc
gravida arbetstagare, nyförlösta eller ammande kvinnor” 1.
-
Medlemsstaternas lagstiftning
Lagar mot diskriminering
I några medlemsstater förbjuder brottsbalken diskriminering på grund av sexuell läggning (E,
F, L, DK).
Medlemsstaternas arbetslagstiftning kompletterar åtgärderna för att motverka diskriminering i
arbetslivet. I vissa fall förbjuds all slags diskriminering i privata företag (D), i andra särskilda
former av diskriminering, till exempel sexuella trakasserier (F, FIN, E, NL) eller
diskriminering i allmänhet (I).
I några medlemsstater ingår jämställdhetsprincipen som en viktig del i den offentliga
verksamheten. I Irland förbjuder lagen om lika behandling av år 2000 (”Equal Status Act”)
diskriminering i samband med anställning enligt nio kriterier, bland annat kön, sexuell
läggning, familjesituation och civilstånd.
Kontrollorgan eller ”jämställdhetscentrum” har inrättats (B, DK, IRL, NL) men finns ännu
inte i alla medlemsstater (bland annat inte i Frankrike).
B SITUATIONEN I DAG
Nedanstående uppgifter har hämtats från Europarådet och olika icke-statliga organisationer:
De gemensamma rapporterna 1999-2000 från ILGA, Mobility International och United for
Intercultural Action ”Rapport Finale de Projet”, rapporten från European Women Lobby:
”Beijing +5, Regional Alternative report for the European Union” samt det svenska
näringsdepartementets rapport om klyftorna mellan mäns och kvinnors löner.
På arbetsmarknaden i EU uppgår kvinnornas löner i genomsnitt till 74 procent av männens. I
dag innebär den rättsliga normen att kvinnors och mäns arbete har samma värde när det är
likvärdigt eller bedöms vara likvärdigt (lika lön för lika arbete). Bedömningen av det arbete
som utförs av individer av bägge könen skiljer sig emellertid fortfarande åt och det finns inget
EU-land där kvinnornas löner är högre än 8 procent av männens.
I vissa länder har kvinnornas inställning till arbete radikalt förändrats och de slutar inte arbeta
när de får barn (F) till skillnad från i andra länder (D, NL, UK). Genom barnafödande och
uppfostran av småbarn försenas kvinnornas utveckling i yrkeslivet i jämförelse med männens.
Det är mot bakgrund av detta som fackföreningarna 2 och de icke-statliga organisationerna
bekämpar diskriminerande attityder och sedvänjor på arbetsplatsen och utformar
uppförandekoder.
Den icke-traditionella familjen och enföräldersfamiljen ökar i medlemsstaterna. Man beräknar
1
2
Betänkande Damaiao Elisa Maria, A5-0155/2000.
Arbetstagarnas företrädare.
RR\443621SV.doc
73/126
PE 302.216/slutlig
SV
att i 85 procent av enföräldersfamiljerna är det kvinnan som är familjens överhuvud. Man kan
beklaga att ett gift par gratis kan dra nytta av vissa arbetsgivartjänster eller olika avdrag
medan ogifta hetero- eller homosexuella sambor inte har samma förmåner.
Problemet med kvinnlig fattigdom eller social utslagning är också oroväckande eftersom
kvinnorna är mer utsatta än männen. En stor del av den kvinnliga befolkningen saknar
individuellt socialt skydd och är beroende av sin familj och/eller av sin make.
Kvinnor från de mest sårbara eller marginaliserade grupperna (invandrarkvinnor, kvinnor som
tillhör etniska minoriteter, homosexuella eller handikappade kvinnor) utsätts för
diskriminering på många olika sätt.
Rekommendationer
Enligt samordningsorganet för EU-ländernas icke-statliga kvinnoorganisationer, European
Women Lobby, borde man inrätta en särskild fond för att uppvärdera kvinnors arbete.
Genomförandet av lagstiftningen på detta område borde också beaktas. För att underlätta ett
delat ansvar för barnens omhändertagande bör det finnas bestämmelser om föräldraledighet
som föreskriver att varje förälder obligatoriskt tar ut sin del av ledigheten (som i S). Enligt
samma källa borde lagstiftningen i medlemsstaterna stärka ensamstående föräldrars
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.
De flesta deltidsarbetande arbetstagare är kvinnor vilket förklarar de lägre pensionerna och
ersättningarna i socialförsäkringssystemet.
Det är nödvändigt att inrätta barnomsorgstjänster så att kvinnor och män kan välja hur de vill
planera sin tid och så att de kan kombinera karriär och familj.
Medlemsstaterna borde införa ett system med individbaserat socialt skydd. Ett sådant skulle
uppmuntra kvinnorna att delta i arbetslivet och kunde bidra till större jämvikt inom familjen.
Dessutom borde lagstiftningen (framför allt socialförsäkringarna) anpassas till de nya
arbetsformerna (flextid, deltid etc.).
Det är nödvändigt att inrätta nationella program för att främja kvinnors deltagande i
beslutsfattandet (på det ekonomiska och sociala området). Det är alltså viktigt att samordna
åtgärder som rör socialpolitik, sysselsättningspolitik och social trygghet. Den europeiska
sysselsättningsstrategin för att främja kvinnors deltagande i arbetslivet borde förbättras
(tidsgränser för genomförande av jämställdhet mellan könen). Dessutom borde man beakta
kvinnors roll i politiken och genomföra den demokratiska jämställdhet som avses i
Amsterdamfördraget.
De olika kulturbetingade uppfattningarna om familjen borde erkännas. Staterna borde utarbeta
en mer genomtänkt politik med hänsyn till minoritetsgrupper (till exempel när det gäller
ensamstående och barnlösa par som missgynnas skattemässigt men som bidrar till
socialförsäkringssystemet utan att själva dra nytta av detta).
Dessutom borde mer information om jämställdhet mellan könen spridas i massmedierna.
PE 302.216/slutlig
SV
74/126
RR\443621SV.doc
3. Homosexuella
Artikel 21: ”All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller
socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan
åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder
eller sexuell läggning skall vara förbjuden.”
A. HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
-
Förenta Nationerna
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16
december 1966 1 stadgar att alla individers rättigheter skall garanteras och säkerställas utan
någon åtskillnad på grund av bland annat kön (artikel 2).
-
Europarådet
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 2
förbjuder åtskillnad på grund av bland annat kön (artikel 14).
I protokoll nr 12 3 till samma konvention (undertecknat den 4 november 2000 av DK, E, F, S
men inte ratificerat av någon medlemsstat) förbjuds alla former av diskriminering. I det nya
protokollet säkerställs att ingen form av åtskillnad från offentliga myndigheters sida får
förekomma oavsett vilka skäl som anförs (i motsats till artikel 14 i Europakonventionen som
begränsas till de uppräknade rättigheterna).
-
Medlemsstaternas lagstiftning
Särskilda lagar om sexuell läggning
I några medlemsstater förbjuder brottsbalken diskriminering på grund av sexuell läggning (E,
F, L, DK). Endast några medlemsstater i EU (DK, B, FIN, NL, S och snart D) har lagar som
erkänner ogifta homosexuella par. Dessa lagar är emellertid inte enhetliga och har varierande
bestämmelser om till exempel gifta pars rätt att adoptera barn.
I Frankrike finns en ny typ av kontrakt, en ”medborgerlig solidaritetspakt” (Pacte Civil de
Solidarité eller PACS) 4. I Nederländerna ger en lag från 2000 homosexuella par möjlighet att
ingå traditionella äktenskap (lagen skall träda i kraft den 1 april 2001).
I vissa länder saknas emellertid lagstiftning på detta område även om homosexualitet inte
längre är ett brott (D, I). I andra länder (A, EL, P, UK) finns det över huvud taget inte någon
lagstiftning rörande sexuell läggning eftersom detta skulle kunna betraktas som
1
Resolution A (XXI).
Nr 005.
3
Nr 177.
4
Lag av den 15 november 1999.
2
RR\443621SV.doc
75/126
PE 302.216/slutlig
SV
diskriminerande.
Det bör påpekas att den irländska lag som benämns ”Employment Equality Act 1 förbjuder all
diskriminering vid anställning av arbetskraft utom när det gäller tjänster inom armén och
polisen.
B SITUATIONEN I DAG
Nedanstående uppgifter är hämtade från Europarådet och olika icke-statliga organisationer
Informationerna nedan har framkommit genom Europarådets arbete eller hämtats från diverse
icke statliga organisationer.
Rekommendation 1474 (2000) från Europarådets parlamentariska församling om situationen
för homosexuella kvinnor och män i Europarådets medlemsstater och rekommendationen från
ILGA (International Lesbian and Gay Association) i årsrapporten 1999-2000.
Homosexuella kvinnor och män diskrimineras både i samband med anställning och på
arbetsplatsen. De tvingas ofta att lämna sina arbeten på grund av hot eller trakasserier från
kolleger eller avnämare. I många fall innebär lagstiftningen inga restriktioner när det gäller
anställning av homosexuella men i praktiken utesluts de ofta. För anställning i armén finns
omotiverade restriktioner (IRL 2) medan man i andra länder (F) anser att homosexualitet är en
privat fråga.
Särskilt Österrike borde ändra bestämmelserna i sin lagstiftning om åldersgränsen för sexuella
förbindelser så att de överensstämmer med Europadomstolens rättspraxis 3, liksom det stora
antal påpekanden i denna fråga som gjorts från Europaparlamentets sida.
Rekommendationer:
Enligt rekommendation 1474 (2000) från Europarådets parlamentariska församling om
situationen för homosexuella män och kvinnor i Europarådets medlemsstater och årsrapporten
från ILGA (International Lesbian and Gay Association) 1999-2000 borde protokoll nr 12 i
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna införliva sexuell läggning
bland grunderna för diskriminering med tanke på att detta är en av de mest motbjudande
formerna av diskriminering.
Rekommendation 1474 (2000) om homosexuella mäns och kvinnors situation betonar vikten
av att utvidga ECRI:s mandat till att även omfatta homofobi.
4. Skyddet av barn
Artikel 24: ”Barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De
skall fritt kunna uttrycka sina åsikter. Dessa åsikter skall beaktas i frågor som rör barnen i
förhållande till deras ålder och mognad.
Lag från 1998.
Lag från 2000, ”Equal Status Act”.
3
Se domen av den 19.11.1998 Sutherland mot Förenade kungariket.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
76/126
RR\443621SV.doc
Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata
institutioner, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
Varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta
kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
-
Förenta Nationerna
I deklarationen om barnets rättigheter av den 20 november 1959 fastställs att alla barn utan
åtskillnad har rätt till särskilt skydd, social trygghet, omvårdnad av sina föräldrar under
uppväxttiden samt utbildning (principerna 1, 2, 4, 6, 7).
Konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989 1 (ratificerad av samtliga EU:s
medlemsstater) garanterar att barnets bästa skall komma i främsta rummet (artikel 3), barnets
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (artikel 4), föräldrarnas ansvar (artikel 5),
respekten för barnets identitet (artikel 8) samt barnets yttrandefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet (artiklarna 12, 13, 14).
Deklarationen av den 3 december 1986 om de sociala och rättsliga principer som är
tillämpbara i samband med omsorgen om barnet och dess välbefinnande (som framför allt är
inriktade på åtgärder på det nationella och internationella planet i samband med adoption och
placering i familjehem) garanterar familjens och barnets välbefinnande (del A) och att
placering i familjehem (del B) och adoption (del C) sker för barnets bästa.
-
Europarådet
I Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna 2 fastslås i artikel 8 rätten
till privat- och familjeliv.
Enligt protokoll nr 7 till Europeiska konventionen 3 av den 22 november 1984 (inte ratificerad
av A, B, IRL, NL, P, E, UK) skall makar ”vara likställda i fråga om rättigheter och ansvar av
privaträttslig natur inbördes samt i förhållande till sina barn, i fråga om äktenskapet, under
äktenskapet och i händelse av dess upplösning” (artikel 5).
Europeiska konventionen av den 24 april 1967 4om adoption av barn (inte ratificerad av B, E,
F, FIN, L, NL) innebär att antalet grundläggande adoptionsregler begränsas (del II). (Denna
konvention är också tillämplig när det gäller barn från andra stater.)
Europeiska konventionen av den 28 maj 1970 5 om återförande till hemlandet av minderåriga
1
Resolution 45/25.
Nr 005.
3
Nr 117.
4
Nr 058.
5
Nr 071.
2
RR\443621SV.doc
77/126
PE 302.216/slutlig
SV
(endast ratificerad av Italien) gör det möjligt att återföra minderåriga till hemlandet (för
barnets bästa) (artiklarna 1 och 2).
Europeiska konventionen av den 15 oktober 1975 1 om utomäktenskapliga barns rättsliga
ställning (inte ratificerad av D, EL, E, F, FIN, I, NL) förbättrar den rättsliga ställningen för
barn födda utom äktenskapet genom att minska skillnaderna mellan dessa och andra barns
rättsliga status.
Europeiska konventionen av den 20 maj 1980 2 om erkännande och verkställighet av
avgöranden rörande vårdnad av barn (ratificerad av samtliga EU:s medlemsstater).
Europeiska konventionen av den 25 januari 1996 3 om utövande av barns rättigheter (inte
ratificerad av A, B, D, DK, E, F, FIN, I, IRL, L, NL, P, S, UK) innehåller ett visst antal
handläggningsåtgärder som bör göra det möjligt för barn att hävda sin rätt och som avser
inrättandet av en ständig kommitté med uppgift att behandla ärenden som rör konventionen.
-
Europeiska unionen
Europaparlamentet antog under år 2000 följande resolution: ”Rättsligt samarbete:
umgängesrätt för barn och ömsesidig verkställighet av domar” 4.
-
Rättspraxis tillämpad av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
(Strasbourg)
Artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – Rätt till skydd
för privat- och familjeliv
Begreppet familj är i denna artikel inte begränsat till äktenskapsbaserade förhållanden. Det
kan omfatta andra ”de facto-familjeband” när parterna lever tillsammans utom äktenskapet.
Ett barn som fötts i ett sådant förhållande är ipso jure medlem i denna ”familjeenhet” från det
ögonblick det föds 5.
Barns och föräldrars ömsesidiga nöje av att vara tillsammans utgör en grundläggande del av
familjelivet även om förhållandet mellan föräldrarna har upplösts 6.
”Familjeliv” i den mening som åsyftas i artikel 8 inbegriper åtminstone banden mellan nära
släktingar, till exempel mellan mor- och farföräldrar och barnbarn, eftersom dessa släktingar
kan spela en betydelsefull roll i familjelivet 7. ”Respekt” för familjeliv i denna mening innebär
att staten har skyldighet att agera på sådant sätt att dessa band kan utvecklas normalt 8.
-
Lagstiftning
1
STE nr 085.
STE nr 105.
3
STE nr 160.
4
Betänkande Banotti Mary Elizabeth, A5-0311/200.
5
Se Elsholz mot Tyskland, dom av den 13 juli 2000, nr 25735/94, § 43.
6
Se Elsholz mot Tyskland, dom av den 13 juli 2000, nr 25735/94, § 43.
7
Se Scozzari och Giunta mot Italien, dom av den 13 juli 2000, nr 39221/98 och 41966/98, § 221.
8
Se Scozzari och Giunta mot Italien, dom av den 13 juli 2000, nr 39221/98 och 41966/98, § 221.
2
PE 302.216/slutlig
SV
78/126
RR\443621SV.doc
Umgängesrätt
I vissa länder är det föräldrarna som fattar avgörandet om umgängesrätten. I andra länder, där
umgängesrätten huvudsakligen beslutas med tanke på barnets bästa (Finland, Sverige), kan
barnet vända sig till domstolen (på vissa villkor i NL och UK). I det flesta EU-länder
praktiseras emellertid ett mellanting vid tillerkännande av umgängesrätt genom att man tar
hänsyn även till föräldrarnas önskemål förutsatt att detta gynnar barnet (Italien).
B SITUATIONEN I DAG
1) Barnets rätt och föräldrarnas skyldighet
Många barn i EU växer i dag inte upp i samma traditionella familjestruktur som tidigare.
Dessa barn från skilda miljöer (med en ensamförälder eller skilda föräldrar,
utomäktenskapliga barn…) är mer sårbara och ofta fattiga. De får därför inte en normal
fysisk, mental och intellektuell utveckling. Vissa föräldrar bidrar inte ens till sina barns
försörjning med motiveringen att de inte längre bor tillsammans.
Trots dessa problem har många EU-länder ännu inte antagit principen om ”ett särskilt skydd
för barnen”. Av den anledningen borde barnets rättsliga ställning ses över. Barn födda utom
äktenskapet borde till exempel ges en särskild rättslig status vilket skulle innebära att man
införde rättsliga bestämmelser om släktskapsförhållanden (inbegripet föräldraansvar).
Enligt det dokument om umgängesrätt för barn i Europa som utarbetats av direktionen för
rättsliga frågor och expertkommittén för familjens rättigheter (CJ-FA) inom Europarådet bör
lagstiftning om umgängesrätt utgå från barnets och inte från föräldrarnas behov, eftersom
barnets förhållande till föräldrarna i annat fall blir lidande såväl psykologiskt som rättsligt.
I samtliga medlemsstater har föräldrarna oavsett arten av familjeband med barnet
umgängesrätt (även när de fråndömts vårdnaden). Vissa medlemsstater har inga bestämmelser
om umgängesrätt för nära anhöriga (DK, FIN, S) medan man i andra länder planerar att införa
denna rätt för närstående tredje part (L, NL, E, UK).
För att åtgärda dessa problem har en särskild ombudsman 1 (som i F) utsetts för att informera
barn om deras rättigheter, ge råd, ingripa och även föra deras talan inför rätta.
Andra problem uppstår i samband med internationella adoptioner. Enligt Europarådets
rekommendation 1443 (2000) har EU-länderna förvandlat systemet med internationella
adoptioner till en verklig marknad som kännetecknas av att barn forslas i en enda riktning från
fattiga länder eller via dessa mot de utvecklade länderna. Inom EU förekommer kriminella
handlingar och handelsliknande förfaranden (psykologiska eller ekonomiska påtryckningar på
utsatta familjer, barnalstring i adoptionssyfte, falska föräldraintyg och adoption av barn på
Internet). Under dessa omständigheter är det inte säkert att internationell adoption är det som
bäst gynnar barnet. Mottagarländerna förmedlar ofta en förvrängd bild av barnens situation i
ursprungsländerna och av fördelarna för ett utländskt barn att bli adopterat och leva i ett rikt
land.
1
Enligt Europarådets rekommendation 1121 (1990).
RR\443621SV.doc
79/126
PE 302.216/slutlig
SV
2) Rekommendationer
Skilsmässobarn borde omfattas av rekommendation 896 (1979) om att staten skall ge dem det
bidragsförskott som barn är berättigade till enligt bestämmelserna om föräldrars
försörjningsplikt så att de garanteras en viss materiell trygghet.
Enligt Europarådets rekommendation 1443 (2000) skulle problemen i samband med
internationella adoptioner minska om man startade informationskampanjer riktade mot dem
som handlägger adoptionsärenden och personer som ansöker om att adoptera barn.
Enligt rekommendation 1460 (2000) och Europaparlamentets uttalanden är det dessutom
nödvändigt att inrätta en europeisk ombudsman för att främja kunskapen om och
tillämpningen av olika konventioner om barnets rätt, för att råda och bistå olika politiska
aktörer på området, utarbeta särskilda strategier och framför allt för att bidra till fredsfostran
och utbildning i icke-våld. För att åstadkomma detta bör man i de medlemsstater där så ännu
inte har skett utse en nationell barnombudsman.
Enligt Europarådets rekommendation 1121 (1990) bör varje land tillsätta en oberoende
expertgrupp med uppgift att undersöka hur barn skall kunna komma i åtnjutande av de
grundläggande rättigheter de tillförsäkrats genom internationella konventioner och
överenskommelser. I detta sammanhang borde också barnen informeras bättre om sina
rättigheter.
5. Skydd av äldre
Artikel 25: ”Unionen erkänner och respekterar rätten för äldre att leva ett värdigt och
oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
-
Förenta Nationerna
Principer om äldre av den 16 december 1991 (oberoende, deltagande i samhällslivet,
personlig utveckling och värdighet) 1. Regeringarna uppmanas att införliva dessa principer
med sina nationella program.
-
Europarådet
I artikel 23 i den reviderade sociala europeiska stadgan av den 3 maj 1996 (endast ratificerad
av F, I och S) hävdas att alla äldre har rätt till socialt skydd 2.
1
2
Förenta Nationernas principer om äldre, resolution 46/91.
Den reviderade europeiska sociala stadgan, STE nr 163, del I, punkt 23.
PE 302.216/slutlig
SV
80/126
RR\443621SV.doc
Gemenskapen stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter av den 9 december
1989 förklarar att ”i enlighet med den ordning som tillämpas i respektive land gäller följande:
Varje arbetstagare inom Europeiska gemenskapen måste vid tiden för sin pensionering ha
möjlighet att få medel som ger honom eller henne en acceptabel levnadsstandard” 1.
Dessutom måste ”en person som har uppnått pensionsålder men inte har rätt till pension eller
som inte har andra existensmedel, …har rätt till tillräckliga ekonomiska medel samt till
medicinsk vård och socialt stöd som är anpassade till personens behov” 2.
B SITUATIONEN I DAG
Statistik
År 1997 var fler än 70 miljoner personer (21% av befolkningen i EU) 60 år eller äldre.
Livslängden kommer även fortsättningsvis att öka och lägre födelsetal kommer att påskynda
befolkningens åldrande. Antalet personer som är 60 år eller äldre kommer enligt
beräkningarna att öka och 2020 uppgå till 37 procent av den totala befolkningen.
Det bör påpekas att de äldre oftast är kvinnor. Av tre personer som fyllt 75 år är två kvinnor.
Den fortskridande ökningen av medelåldern är mest uttalad i Förenade Kungariket, Danmark,
Belgien och Tyskland, medan Irland fortsätter att vara det yngsta landet med endast 15
procent 60-åringar eller äldre.
Frågan om den ökande medelåldern är aktuell i alla EU-länder (ekonomiska och sociala
problem - äldreomsorg, finansiering av pensioner, vårdkonsumtion).
Antalet personer över 80 år i EU steg mellan 1960 och 1997 från 1,6 till 3,8 procent och
beräknas 2020 uppgå till 5,6 procent. Denna utveckling är särskilt påtaglig i Sverige, Italien,
Förenade Kungariket, Danmark, Frankrike och Tyskland 3.
Sättet att ta hand om de äldre varierar mellan medlemsstaterna. Antalet äldre personer som
bor tillsammans med sina familjer är högre i Spanien (54 %), Portugal (42 %), Grekland
(35 %) och Italien (34 %), medan siffrorna är lägre för Danmark (2 %), Nederländerna (5 %)
och Förenade Kungariket (12 %).
Ett system med betalning eller ersättning för förlorat oberoende till personer som tar hand om
äldre anhöriga har införts i länderna i norra Europa (D, A, NL, S, FIN, UK och IRL). I
Finland har kommunerna ersättare som varannan helg avlöser de personer som tar hand om en
äldre anhörig.
Sedan slutet av 80-talet har institutionsvården av äldre minskat i omfattning men det finns
skillnader mellan Nord- och Sydeuropa. I Danmark, Sverige, Nederländerna och Finland bor
en stor andel av de äldre på olika institutioner (mer än 8 % i DK, S och NL). I länderna i södra
Gemenskapen stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, punkt 24.
Gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, punkt 25.
3
Enligt en studie som offentliggjorts av ministeriet för sysselsättning och solidaritet i juli 2000.
1
2
RR\443621SV.doc
81/126
PE 302.216/slutlig
SV
Europa är denna andel lägre (0,5 % i Grekland). I Frankrike bor mer än en fjärdedel av
personer över 85 år på någon institution.
Vård i hemmet gynnas för övrigt av regeringarna som erbjuder nya möjligheter till
närservice 1.
Handlingsprogram
Europaparlamentet har antagit flera resolutioner, bland annat resolutionen om förbättring av
äldre människors situation 1999. Parlamentet har betonat vikten av att främja de äldres
integrering i samhället och föreslagit att medlemsstaterna skall inrätta ett system med
minimilön så att de minst gynnade grupperna garanteras rimliga och anständiga resurser
(socialt skydd och hälso- och sjukvård) 2.
Även om hänvisningar till ålder och funktionshinder bara förekommer i artikel 13 i EGfördraget anser parlamentet att fördraget innehåller den rättsliga grunden för framtida åtgärder
till förmån för dessa befolkningskategorier.
Kommissionen har utarbetat handlingsprogram på gemenskapsnivå för att skydda arbetslösa,
diskriminerade och utslagna människor 3.
Europeiska unionen genomförde ett antal åtgärder i samband med det internationella
äldreåret 4.
Dessutom har Europarådet formulerat olika riktlinjer som bör beaktas i samband med åtgärder
till förmån för äldre personer, till exempel beträffande de äldres roll och solidariteten mellan
generationerna, förebyggande åtgärder och livskvalitet, rättigheter och skyldigheter,
deltagande i samhällslivet, bekämpning av social utslagning och betydelsen av information
och utbildning 5.
6. Skydd av personer med funktionshinder
Artikel 26: ”Unionen erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få
del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga
Kommissionens meddelande av den 21 juni 1999, ”Mot ett Europa för alla åldrar – Att främja välfärd och
solidaritet mellan generationerna”, (KOM(1199) 221 slutlig, C5-0185/1999-1999/2159(COS)).
2
Resolution av den 24 februari 1994, ”Åtgärder till förmån för äldre”. Resolution av den 16 april 1999, ”Äldre
människor i det tjugoförsta århundradet – nya möjligheter i livet”. Parlamentet anordnade en konferens om detta
ämne den 1 och 2 oktober 1998.
3
Kommissionens meddelande av den 21 juni 1999, ”Mot ett Europa för alla åldrar – Att främja välfärd och
solidaritet mellan generationerna”, (KOM(1999) 221 slutlig, C5-0185/1999-1999/2159(COS)). Artiklarna 13,
129 och 137 i EG-fördraget såsom ändrat genom Amsterdamfördraget.
4
Åtgärder genomförda inom ramen för Förenta Nationernas äldreår med följande teman: arbetsmarknaden, äldre
personers roll i samhället och främjande av solidaritet mellan generationerna, initiativ för att stödja och främja
icke-statliga organisationers verksamhet och de nätverk som arbetar till förmån för äldre, åtgärder för att främja
äldre personers medborgarskap, delaktighet och lika möjligheter.
5
Europarådets rekommendation nr R(94)9 av den 10 oktober 1994 om äldre personer.
1
PE 302.216/slutlig
SV
82/126
RR\443621SV.doc
integrering och deltagande i samhällslivet.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
-
Förenta Nationerna
Wiendeklarationen och dess handlingsprogram av den 25 juni 1993, som antogs vid
världskonferensen om de mänskliga rättigheterna, skyddar rättigheterna för personer med
funktionshinder genom att proklamera att alla människor föds jämlika och har samma rätt till
liv och välstånd, till utbildning och arbete, till ett oberoende liv och till ett aktivt deltagande
på alla områden i samhällslivet… 1.
ILO:s konvention nr 159 av den 20 juni 1983 föreskriver att konventionsstaterna i enlighet
med nationella förutsättningar och i mån av resurser skall genomföra åtgärder för
funktionshindrade personers yrkesrehabilitering och sysselsättning. Denna konvention från
1983 om funktionshindrade personers yrkesrehabilitering och sysselsättning har ännu inte
ratificerats av A, B, NL och UK. Den har kompletterats med rekommendation nr 168.
-
Europarådet
Artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna förbjuder all
diskriminering ”utan någon åtskillnad såsom på grund av…börd eller ställning i övrigt”.
Protokoll nr. 12 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
utvidgar förbudet mot diskriminering till att räcka längre än enbart de rättigheter som erkänns
i konventionen. Trots detta finns det inget explicit omnämnande av varken handikapp eller
sexuell läggning i den vägledande förteckningen i artikel 1.
Den reviderade europeiska sociala stadgan av den 3 maj 1996, som endast ratificerats av F, I
och S, skyddar personer med funktionshinder genom att garantera dem rätten till
självständighet, social integrering och deltagande i samhällslivet 2.
Gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter av den 9 december
1989 föreskriver också att ”alla personer med funktionshinder… måste ha rätt till särskilda
konkreta åtgärder som syftar till att förbättra deras samhälleliga och yrkesmässiga
integrering” 3.
Dessutom garanterar artikel 42 i Europarådets reviderade rättsakt om social trygghet av den 6
november 1990 bland annat att invalider har rätt till omskolning. Detta dokument har hittills
inte undertecknats av E, DK, IRL och UK.
-
Europeiska unionen
Amsterdamfördraget föreskriver att ”när åtgärder utarbetas enligt artikel 100a i Fördraget
om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall gemenskapens institutioner beakta
1
Wiendeklarationen och dess handlingsprogram, punkt 6, stycke 63, A/CONF.157/24.
Den reviderade sociala stadgan, STE nr 163. (Artikel 15 om rätten till yrkesutbildning och yrkesmässig och
social rehabilitering för personer med fysiska eller psykiska funktionshinder.)
3
Gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, punkt 26.
2
RR\443621SV.doc
83/126
PE 302.216/slutlig
SV
funktionshindrade personers behov” 1.
I EG-fördragets artikel 13 anges att rådet kan vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa
diskriminering på grund av bland annat funktionshinder och ålder 2. I artiklarna 136 och 137
framhålls dessutom att målet för gemenskapen och medlemsstaterna skall vara att bekämpa
utslagning och integrera personer som står utanför arbetsmarknaden.
B SITUATIONEN I DAG
Enligt Eurostats statistik utgör andelen personer med funktionshinder mellan tio och tolv
procent av befolkningen i de flesta av EU:s medlemsstater, dvs. 37 miljoner personer. De
funktionshindrades situation berör alltså en person på tio i Europeiska unionen, personer med
fysiska, sensoriska, mentala eller psykiska funktionshinder. Man bör också beakta de problem
för autistiska personer som Europaparlamentet tagit upp i en förklaring 3.
Europarådet har lämnat olika rekommendationer om personer med funktionshinder.
Europeiska unionen främjar genom olika program funktionshindrade personers möjligheter att
få ett vanligt arbete. Integration är slutmålet för de funktionshindrades delaktighet i samhället.
Åtgärderna är främst inriktade på att tillförsäkra funktionshindrade personer full delaktighet i
samhällslivet och integrera dem i alla åtgärder som berör dem 4 .
Under år 2000 antog rådet ett direktiv för att främja principen om likabehandling i
arbetslivet 5.
Europeiska kommissionen antog 1998 en uppförandekod för anställning av personer med
funktionshinder som baseras på Europaparlamentets och rådets resolutioner om att ge
personer med funktionshinder lika möjligheter att delta i institutionernas interna beslut och
verksamhet 6.
Kommissionen har också föreslagit att år 2003 skall utnämnas till ”Europeiska året för
medborgare med funktionshinder”. Det fleråriga handlingsprogrammet för bekämpning av
diskriminering (2001-2006) borde även det bidra till att medvetandegöra den allmänna
opinionen och tillförsäkra personer med funktionshinder full delaktighet i samhällslivet.
Dessutom bör EU understödja FN:s projekt att utarbeta en konvention om mänskliga
Förklaring nr 22 om personer med funktionshinder.
Se direktiv 2000/78 EG av den 27 oktober 2000.
3
Europaparlamentets förklaring om autistiska personers rättigheter av den 9 maj 1996.
4
En sammanfattning av medlemsstaternas åtgärder för att tillförsäkra personer med funktionshinder lika
möjligheter har publicerats av Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för sysselsättning, arbetsmarknad
och socialpolitik, oktober 1998.
5
Direktiv 2000/78/EG av den 17 oktober 2000. I artikel 5 föreskrivs att ”rimliga anpassningsåtgärder” skall
vidtas till förmån för personer med funktionshinder.
6
Uppförandekod, SEK(1998)1559/2.
Europaparlamentets resolutioner om lika möjligheter för personer med funktionshinder av den 11 april 1997, om
teckenspråk av den 18 november 1998 och om utvärdering av gemenskapens tredje handlingsprogram för
människor med funktionshinder (Helios II) av den 15 december 1998.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
84/126
RR\443621SV.doc
rättigheter som skall gälla funktionshindrade personer. FN har i detta syfte redan utarbetat
standardregler om lika möjligheter för personer med funktionshinder 1.
Det bör påpekas att varje medlemsstat tar sig an frågan om diskriminering av personer med
funktionshinder på olika sätt och använder olika metoder för att integrera funktionshindrade
personer i samhället. Några länder har redan genomfört eller kommer att genomföra
handlingsprogram och kommer att tillämpa ny lagstiftning, till exempel Finland, Portugal,
Österrike, Nederländerna, Irland, Spanien och Grekland.
Särskild lagstiftning finns i Storbritannien, Sverige, Finland, Portugal, Österrike, Luxemburg,
Irland, Danmark och Belgien. I Nederländerna, Italien, Frankrike, Spanien, Grekland och
Tyskland engageras företrädare för handikapporganisationerna som ger råd till och påverkar
regeringarna.
Fortfarande återstår emellertid mycket att göra inom EU för att skydda och försvara
funktionshindrade människors rättigheter 2.
I detta sammanhang kan erinras om att teckenspråket, trots att det finns upptaget i Europeiska
unionens budget och trots att det gjorts ansträngningar för att inkludera det bland de andra
språk som nämns i dokumenten om ”Europeiska språkåret”, hittills inte införlivats med något
EU-lands nationella språk eller minoritetsspråk 3.
Förenta Nationernas standardregler av den 20 december 1993.
The European Blind Union Commission for Liaising with the EU, meddelandet ”The respect for human rights
mentioned in the Charter of fundamental Rights of the European Union”, 2001.
3
European Union of the Deaf, årsrapport 1999-2000. Denna organisation företräder döva personer i Europeiska
unionens medlemsstater.
1
2
RR\443621SV.doc
85/126
PE 302.216/slutlig
SV
KAPITEL IV : SOLIDARITET : artiklarna 27 – 38
1. Rättvisa arbetsförhållanden
Artikel 31 : ”Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga
arbetsförhållanden.
Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygnsoch veckovila och årlig betald semester.”
Artikel 32 : ”Barnarbete är förbjudet, Minimiåldern för att ta anställning får inte vara lägre
än den ålder vid vilken skolplikten upphör, utan att det påverkar tillämpningen av sådana
regler som kan vara mer fördelaktiga för ungdomar och med förbehåll för begränsade
undantag.
De ungdomar som har anställning skall åtnjuta arbetsvillkor som är anpassade till deras
ålder samt skyddas mot ekonomiskt utnyttjande och mot allt arbete som kan vara till skada för
deras säkerhet, deras hälsa, deras fysiska, mentala, psykologiska eller sociala utveckling eller
äventyra deras utbildning.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Internationella konventioner
- FN
FN :s internationella konvention om skydd för migrerande arbetstagares och deras
familjemedlemmars rättigheter 1 av den 18 december 1990 (inte ratificerad av EU :s
medlemsstater) säkerställer skyddet för migrerande arbetstagare.
FN:s internationella konvention om barnets rättigheter av den 20 november 1989 2 (ratificerad
av alla Europeiska unionens medlemsstater) slår fast att barnet måste skyddas mot ekonomiskt
utnyttjande […] som kan äventyra barnets hälsa, dess psykologiska utveckling (art 32).
Den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av den 16
december 1966 3 (ratificerad av alla EU:s medlemsstater) erkänner rätten till arbete (artikel 6),
rätten att åtnjuta rättvisa arbetsvillkor (ersättning, trygga och sunda arbetsförhållanden, rätten
1
Resolution 45/158.
Resolution 44/25.
3
Resolution 2200 A (XXI).
2
PE 302.216/slutlig
SV
86/126
RR\443621SV.doc
att bli befordrad, rätten till vila och fritid (artikel 7).
-
Internationella arbetsorganisationen (ILO)
ILO :s konvention om avskaffandet av tvångsarbete av den 25 juli 1957 (ratificerad av alla
EU:s medlemsstater) förbjuder alla åtgärder som inbegriper tvång, straff eller
disciplinåtgärder (artikel 1).
ILO :s konvention om främjande av sysselsättning och skydd mot arbetslöshet av den 21 juni
1988 (inte ratificerad av A, B, D, DK, EL, E, F, I, IRL, L, NL, P, UK) stöder sysselsättning
och skydd mot arbetslöshet 1.
ILO :s konvention om minimiålder för barns arbete, som antogs den 26 juni 1973 2
(ratificerad av alla EU:s medlemsstater) föreskriver att barnarbete skall avskaffas och att
minimiåldern för arbete successivt skall höjas (artikel 1).
-
Europarådet
Rätten till rättvisa arbetsvillkor fastslås i den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober
1961 (artiklarna 2 - 6) och i den reviderade europeiska sociala stadgan av den 3 maj 1996
(samma artiklar).
Alla EU:s medlemsstater har ratificerat den europeiska sociala stadgan, men ett flertal stater
(A, B, D, DK, EL, E, FIN, L, NL, P, UK) har inte ratificerat den reviderade sociala stadgan 3.
Den reviderade stadgan är en anpassning av den ursprungliga stadgan från 1961 till de viktiga
sociala förändringar som inträffat sedan dess.
De medlemsstater som har ratificerat den sociala stadgan borde också godta alla dess
bestämmelser. För närvarande är det beklagligtvis så att vissa stater har ratificerat stadgan
utan att gå med på att tillämpa vissa centrala bestämmelser i den, t.ex. när det gäller längsta
tillåtna arbetstid per dag (A, DK, UK), minsta frist för varsel om uppsägning (A, DK, L) eller
skydd för minderåriga i arbetslivet, t.ex. lägsta ålder, längden på ledigheten, yrkesutbildning...
(A, DK, D, L, UK).
Konventionen om den europeiska balken om social trygghet från 1964 4 (inte ratificerad av A
och FIN) fastställer standarder och miniminormer för skydd (arbetslöshetsersättning,
ålderspension...) för att förstärka den sociala tryggheten i varje stat. Vidare säkerställs i den
europeiska konventionen om social trygghet 5 från 1972 de grundläggande principerna när det
gäller social trygghet (likabehandling, enhetlig tillämplig lagstiftning, skydd för förvärvade
rättigheter, utlänningars förmåner). Den har dock inte ratificerats av en del stater (DK, FIN, F,
EL, IRL, S, UK).
Det europeiska protokollet om social trygghet 6 från 1968 innehåller bestämmelser för att
sporra parterna att nå en högre nivå när det gäller social trygghet än vad som fastställs i
1
Nr 168.
ILO:s konvention C 138.
3
Däremot har Cypern, Bulgarien, Rumänien, Slovenien och Estland ratificerat stadgan....
4
Nr 048.
5
Nr 078.
6
Nr 048 A.
2
RR\443621SV.doc
87/126
PE 302.216/slutlig
SV
balken (läkarvård, sjukersättning...), men har fortfarande inte ratificerats av en del stater (A,
DK, FIN, F, EL, IRL, I, E och UK).
-
Europeiska unionen
I Amsterdamfördraget hänvisas visserligen (artikel 136) till den europeiska sociala stadgan
och till 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, som
är rent deklarativ. Denna formella hänvisning är dock helt otillräcklig i dagens situation. Vissa
medlemsstater respekterar inte ens till fullo de rättigheter som gemensamt lagts fast i gällande
gemenskapslagstiftning, vilka är viktiga men ganska otillräckliga (jämställdhet mellan
kvinnor och män, hygienförhållanden, information till arbetstagarna).
B SITUATIONEN I DAG
Europarådets kommitté för sociala rättigheter har granskat slutsatserna från
sammanträdesperioderna XV.1 och XV.2 när det gäller bestämmelserna om rättvisa
arbetsvillkor och funnit följande :
-
för lång vecko- eller dagsarbetstid
I en del medlemsstater (IRL, NL, E) kan i vissa sektorer eller generellt (t.ex. stadgan för
arbetstagare i Spanien) veckoarbetstiden uppgå till 60 timmar eller mer.
-
barnarbete
a) minimiålder
Arbete som utförs av barn som är yngre än 15 år är ett problem som inte är tillräckligt känt i
EU. Enligt Europarådets rapporter finns det i Italien 350.000 barn under 15 år, varav 50.000
barn till invandrare, som är olagligt anställda inom jordbruket och i hushållsarbete. I Förenade
kungariket är det fortfarande vanligt med barnarbete, som beräknas beröra mellan 1,1 och 1,7
miljoner barn mellan 11 och 15 år. Trots en lag från 1999 som skärper påföljderna för att hålla
barn under 15 år i arbete finns det ingen tillgänglig statistik över hur denna lagstiftning
efterlevs i Förenade kungariket.
Utanför dessa länder, där andelen barn under 15 år i arbete är mycket stor, finns företeelsen
även i Frankrike där minderåriga arbetar i familjeföretag och hushållsarbete samt som
barnmannekänger. (Ett dekret utfärdades 1987 med förbud mot liknande situationer inom
jordbruket.)
b) dåliga arbetsförhållanden för minderåriga
I många medlemsstater arbetar minderåriga fortfarande under arbetsförhållanden som strider
mot bestämmelserna i den sociala stadgan. Till exempel kan nämnas arbete från kl. 6 på
morgonen för skolbarn (FIN, NL), nattarbete inom servicesektorn (P, A), otillåtet kort
PE 302.216/slutlig
SV
88/126
RR\443621SV.doc
ledighet för avlönade minderåriga (S, NL).
-
orättvis ersättning
a) vuxna arbetstagares ersättning
För att vara rättvis i den sociala stadgans mening får en lön (minimilönen, om en sådan finns)
inte ligga för långt under den nationella genomsnittslönen. Den lägsta gräns som antagits av
kommittén för sociala rättigheter är ett nettobelopp på 60 procent av genomsnittslönen.
Mellan 50 och 60 procent måste medlemsstaterna kunna visa att lönen är tillräcklig för en
anständig levnadsstandard. Under alla omständigheter måste lönerna ligga över det berörda
landets existensminimum.
I tre medlemsstater (IRL, E, UK) finns det löntagare som har mellan 45 och 53 procent av den
genomsnittliga nettolönen.
Generellt behövs det bestämmelser om en anständig minimilön. Man kan idag konstatera att
det finns alltför många fall av lågavlönat arbete (hälften av minimilönen eller deltidsarbete).
Sådana löner avhåller berörda personer från att arbeta och eventuella bidrag för att
kompensera den låga inkomsten medför endast att de mycket låga lönerna permanentas.
Ett flertal länder i EU följer inte heller reglerna i den sociala stadgan om tillägg för
ohälsosamt eller farligt arbete (I, L, NL), för övertidsarbete (UK, E, B och L för tjänstemän)
och för arbete på obekväm arbetstid (P).
b) minderårigas ersättning för arbete
När det gäller minderårigas ersättningar ser man fortfarande alltför många fall där lönen är
orättvis. I många länder får anställda under 18 år en lön som är 30 procent lägre än
minimilönen. Denna sänkning förefaller orimlig, särskilt i Spanien där minimilönen redan är
låg. Detsamma gäller Förenade kungariket där den genomsnittliga bruttolönen för många
unga arbetstagare till och med är mindre än hälften av vuxnas lön (2 pund per timma mot 3:60
för vuxna) 1, Grekland (sänkning med 50 procent), Nederländerna (sänkning med 30 procent)
samt Frankrike och Österrike för praktikanter.
Barns och minderårigas arbete i EU utgör alltså ett allvarligt problem, eftersom
arbetsvillkoren när det gäller deras ålder eller ersättning i många länder och för en stor andel
av dem strider mot bestämmelserna i den sociala stadgan. Detta är särskilt allvarligt eftersom
en sådan situation leder till en otillräcklig skolgång för dessa barn och innebär att de för resten
av sina liv mer eller mindre oåterkalleligt är hänvisade till okvalificerat arbete.
-
arbetsvillkor
Det framgår av rapport 2000 från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och
arbetsvillkor i Dublin att även om de allmänna arbetsvillkoren i EU i vissa avseenden
1
Kommitténs slutsatser från sammanträdesperioden XV2 rörande Förenade kungariket (s. 4), siffror för år 2000.
RR\443621SV.doc
89/126
PE 302.216/slutlig
SV
förbättras (en ökning av yrkesutbildning och en relativt hög grad av tillfredsställelse i arbetet
liksom en minskning av arbetstiden för vissa kategorier: 16 procent av löntagarna arbetar
mindre än 30 timmar per vecka) så försämras de i andra avseenden för vissa kategorier av
löntagare.
Generellt klagar arbetstagarna över det allt högre arbetstempot på grund av marknadens
efterfrågan och den stress som följer av detta med dess konsekvenser (sjukdom, olycksfall i
arbetet).
Enligt Dublinfondens statistik arbetar en stor del av löntagarna (20 procent) mer än 45 timmar
per vecka. Omkring 40 procent av löntagarna inom service- och handelssektorerna arbetar på
helger. Tillfälligt anställda och anställda med tidsbegränsade avtal är de kategorier som tycks
ha hårdast villkor (tunga transporter, enahanda arbete, stress).
När det gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen är läget fortfarande otillfredsställande i
vissa sektorer, t.ex. jordbruk, handel och industri (I, NL, P där man har ett stort antal
arbetsskador).
-
otillräcklig varseltid vid uppsägning
Enligt den sociala stadgans bestämmelser måste en anställd (även vid otypiskt arbete) få en
rimlig tidsfrist vid uppsägning så att han eller hon kan försöka hitta ett nytt arbete innan
anställningen upphör. Med hänsyn till att situationerna växlar har inte kommittén för sociala
rättigheter fastställt några absoluta regler, men det har givit exempel på fall där varseltiden
varit uppenbart otillräcklig.
På denna punkt framgår det – utan att det här är möjligt att i detalj gå in på situationen,
eftersom varseltiden med rätta är beroende av den berördes anställningstid – att varseltiderna i
Grekland, Spanien och Förenade kungariket är alldeles för korta, att detta oftast gäller även i
Frankrike och Italien för personer som varit anställda i mer än två år, liksom i Nederländerna
för minderåriga.
-
fackliga rättigheter
Rätten att gå med eller inte gå med i en fackförening får inte medföra några konsekvenser för
en anställds arbete. I vissa medlemsstater (S, IRL) förekommer emellertid i vissa sektorer
metoden med blockering från fackets sida av arbetsgivare som inte samarbetar (closed shop).
Europeiska fackliga samorganisationen EFS har visat på att det även finns många företag
(små och medelstora företag, underleverantörer och företag inom e-ekonomin) som i
praktiken är stängda för facket.
En viss inblandning i det fackliga livet finns också från arbetsgivarnas sida
(personalföreträdare som fjärrstyrs av ledningen eller förmåner som erbjuds icke organiserade
anställda).
Medlemsstaterna måste vara mera vaksamma och bestraffa sådana beteenden både från
fackets och arbetsgivarnas sida.
-
strejkrätt
PE 302.216/slutlig
SV
90/126
RR\443621SV.doc
I artikel 6.4 i den reviderade sociala stadgan fastslås rätten att strejka. I motsats till vad som
ofta hävdats fastslår även den europeiska stadgan den rätten. Utan att i denna rapport gå in i
detalj på frågan skall här påpekas att strejkrätten inte erkänns för tjänstemän i Danmark och
Tyskland. Tillämpningsvillkoren för strejkrätten borde också undersökas.
-
psykologiska trakasserier
Enligt artikel 26 i den reviderade sociala stadgan är alla former av sexuella eller psykologiska
trakasserier oförenliga med arbetets värdighet. Av rapporter från EFS och slutsatserna i
rapport 2000 från Dublinfonden framgår det dock att psykologiska trakasserier är en utbredd
och allvarlig företeelse, mot vilken man måste vidta åtgärder för information, larmslagning
och påföljder, särskilt i de nordliga medlemsstaterna där denna företeelse är vanligast.
-
förbud mot tvångsarbete
I handelsflottan och den civila luftfarten finns fortfarande straffsanktioner mot personal som
lämnar sin post eller vägrar att lyda order, även när detta inte äventyrar fartygets, flygplanets
eller passagerarnas säkerhet (F, I, B, P, UK, EL).
Avskedsansökningar från arméofficerare kan avslås av försvarsministeriet efter dess eget
gottfinnande (IRL, EL) 1. I Danmark kan slutligen overksamhet bestraffas.
Sådana föråldrade bestämmelser måste avskaffas, även om de sällan tillämpas, eftersom de
strider mot principen om förbud mot tvångsarbete.
Till sist måste man som påpekas av hjälporganisationen ATD Quart Monde vara uppmärksam
på viss lagstiftning (B, NL) som ålägger arbetslösa att acceptera vilket arbete som helst för att
inte gå miste om sina sociala bidrag, vilket är orimligt när det gäller ensamstående
familjeförsörjare eller föreslagna arbeten mycket långt från bostadsorten.
Å andra sidan rapporterar samma organisation att man i vissa länder kan gå miste om bidrag
enbart för att man arbetar frivilligt för en förening.
2. Social trygghet och socialbidrag (artiklarna 34 och 35)
Artikel 35 ”Var och en har rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk
vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis. En hög hälsoskyddsnivå
för människor skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik
och alla gemenskapsåtgärder.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
I Nederländerna har nyligen antagits en lag om upphävande av den bestämmelse som föreskrev att en
arbetstagare var tvungen att begära tillstånd av sin arbetsgivare för att avsluta sitt anställningsavtal
1
RR\443621SV.doc
91/126
PE 302.216/slutlig
SV
-
Europarådet
Rekommendation om rätten för personer i ett mycket utsatt läge att få sina materiella behov
tillgodosedda R(2000) 3 av den 19 januari 2000
-
Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis
På detta område fastslog domstolen (den 3 oktober 2000 i mål C-411/98 Angelo Ferlini och
centre Hospitalier de Luxembourg) att en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat
inte på grund av sin nationalitet får behandlas annorlunda på en annan medlemsstats
territorium än inhemska arbetstagare när det gäller anställnings- och arbetsvillkor, särskilt i
fråga om lön, uppsägning och, vid eventuellt friställande, återanställning. Han eller hon skall
ha samma sociala och skattemässiga förmåner som inhemska arbetstagare.
När det gäller hälsovård upphävde domstolen (den 5 oktober 2000, i mål C-376/98,
Förbundsrepubliken Tyskland mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd) direktiv
98/43/EG av den 6 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror, på den grunden att
hälsoskyddskraven skall utgöra en integrerad del av gemenskapens politik, utom när det gäller
konkurrens och marknad, och att artikel 100a.3 uttryckligen föreskriver att en hög skyddsnivå
skall säkerställas vid harmoniseringen av medlemsstaternas lagstiftningar.
B SITUATIONEN I DAG
a) Hälsoskydd
Generellt har hälsotillståndet hos EU:s befolkning tydligt förbättrats under de senaste
decennierna, särskilt när det gäller medellivslängden. I slutsatserna från kommittén för sociala
rättigheter och rapport 2000 från Dublinfonden lyfts emellertid vissa frågor fram som kräver
särskild uppmärksamhet.
-
tillgång till läkarvård och finansiering av vården
När det gäller hälsovård pekar kommittén för sociala rättigheter på att vaccinationsskyddet för
vissa sjukdomar är otillräckligt i en del medlemsstater (Italien och Belgien har det sämsta
skyddet i Europa). I andra länder måste kampen mot aids och barnadödlighet förstärkas (E);
detsamma gäller kampen mot nikotinmissbruk (EL) och alkoholism (DK). I Frankrike är
strålningsdoserna vid medicinsk röntgendiagnostik för höga, och skyddsnormerna för
människor som bor nära kärnkraftverk kan ifrågasättas.
När det gäller finansieringen av vården konstaterar kommittén för sociala rättigheter att
patienternas andel av vårdkostnaderna oavbrutet ökat sedan 1980. Trots de inbyggda kraven i
de sociala trygghetssystemen måste man alltså se till att ersättningsnivåerna inte sjunker,
särskilt för de svagaste grupperna – det handlar om befolkningens hälsa. På denna punkt är
införandet av en allmän sjukförsäkring, som i Frankrike, en åtgärd som borde vidtas i hela
EU.
PE 302.216/slutlig
SV
92/126
RR\443621SV.doc
Med åberopande av friheten att tillhandahålla tjänster i alla medlemsstater (artikel 15 i
stadgan) använder sig företag av frilansmedarbetare utanför landets gränser. Dessa personer
betraktas inte som anställda vare sig i det land där företaget har sitt huvudkontor eller i det
land där arbetet utförs. De är därför helt utan socialt skydd och har inte möjlighet att teckna
försäkringar som oberoende arbetstagare 1.
b) Skydd vid moderskap (artikel 34.1)
Efterlevnaden av bestämmelserna i den sociala stadgan (artikel 8) när det gäller skydd vid
moderskap är ännu inte fullt säkerställd inom EU.
-
rätt till mödraledighet
I vissa sektorer, särskilt hushållsarbete (NL, A), har löntagare (vilkas lön ligger under ett visst
belopp eller vilkas arbetstid är kortare än ett visst antal timmar per dag) inte rätt till
mödraledighet. I andra medlemsstater (E, UK, DK, S) får löntagarna inte ta ut
minimiledigheten på 12 veckor eller kan avstå från den (till förmån för fadern), vilket strider
mot bestämmelserna i den sociala stadgan.
Vidare minskas i flera länder lönebeloppet vid mödraledighet (generellt ansedd som betald
ledighet) (UK, 90 procent av den tidigare lönen under sex veckor; i Frankrike och Grekland
måste den gravida löntagaren i vissa sektorer vara berättigad till en minimitid för bidrag; i
Österrike för löntagare med låg lön eller i Danmark för kvinnor som arbetar deltid).
Slutligen beviljar flera länder inte ersättning under arbetsuppehåll för amning (I, F, B,
Sverige).
-
förbud mot uppsägning under mödraledigheten och rätten till återgång till arbetet
I flera EU-länder förekommer det fortfarande att anställda sägs upp under mödraledigheten. (I
där det finns en klausul om uppsägning ”på goda grunder” i kollektivavtalet för anställda i
husligt arbete; E där stadgan för arbetstagare inte förbjuder uppsägning av gravida kvinnor vid
kollektiva uppsägningar; B, där arbetsgivaren i motsvarande fall måste betala ut en särskild
ersättning motsvarande sex månadslöner; Frankrike där det inte är obligatoriskt att låta
löntagare med ett tidsbegränsat anställningsavtal återgå till arbetet).
3. Bekämpning av social utslagning och ”rätten till bostad”
Artikel 34.1 ”I syfte att bekämpa social utslagning och fattigdom skall unionen erkänna och
respektera rätten till socialbidrag och till bostadsbidrag som, i enlighet med närmare
bestämmelser i gemenskapsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis, är avsedda att
trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel.”
a) Bekämpning av social utslagning
Respekten för de ekonomiska och sociala rättigheterna (rätt till arbete, hälsoskydd, bostad)
1
Uppgift från European citizens action service (ECAS ) som rör många brittiska företag.
RR\443621SV.doc
93/126
PE 302.216/slutlig
SV
bör garantera varje medborgare en tillfredsställande grad av social integrering och en viss
livskvalitet.
Trots alla de åtgärder som vidtagits under decennier finns fattigdom och social utslagning
kvar och har till och med ökat sedan åttiotalet. Detta föranledde Europeiska kommissionen att
nyligen lägga fram ett meddelande med titeln ”Att bygga ett Europa för alla”.
Mellan 20 och 40 procent av befolkningen i EU lever på gränsen till fattigdom. Man kan mäta
fattigdom med tre indikatorer:
- enligt en ekonomisk indikator är de hushåll fattiga vilkas inkomster ligger under en viss nivå
(inte längre som på 1800-talet det existensminimum som behövs för att inte dö, utan i
förhållande till den genomsnittliga levnadsstandarden)
- enligt en skala över olika svårigheter var 16 procent av hushållen drabbade av nio
svårigheter i Frankrike
- enligt en indikator över administrativ fattigdom registreras de hushåll som är beroende av
samhällets hjälp för att uppnå minimistandard.
När det gäller utsatthet tycks det inte finnas någon indikator eftersom utsatthet definieras som
en osäker och ömtålig situation medan fattigdom innebär brist på ekonomiska resurser.
Fattigdomen drabbar särskilt ensamstående mödrar med tre eller flera barn samt ensamma
eller gamla. Risken att råka i fattigdom är större för barn än för vuxna och för kvinnor än för
män. Andelen fattiga i EU uppgår till 5/6 procent i Danmark och Irland, till 17/18 procent i
Portugal. Genomsnittet för gemenskapen uppgår till 11,8 procent.
Men det är inte bara de objektiva siffrorna som är oroande utan kanske ännu mer den
psykologiska press som mycket fattiga personer utsätts för. De bidrag som dessa personer
uppbär tillåter dem nätt och jämnt att överleva, och de marginaliseras så småningom alltmer.
Dessutom utsätts de ofta för trakasserier av de bidragsbeviljande myndigheterna, varav följer
en känsla av förödmjukelse som späder på den generellt negativa inställningen hos det
europeiska samhället gentemot dess socialt utslagna. Förödmjukelsen kan drivas så långt att
respekten för personernas privatliv åsidosätts. (Enligt ATD Quart Monde föreskrivs i en
nederländsk lag från 1998 beträffande skuldsanering för personer med stora skulder att en
domstol skall utse en förmyndare som inte bara disponerar övar alla personens inkomster utan
som även har rätt att öppna hans eller hennes post.)
Enligt vissa länders lagstiftning förlorar arbetslösa som inte accepterar vilket arbete som helst
sina bidrag, så att man i vissa fall kan tala om tvångsarbete. När det gäller långtidsarbetslösa
händer det att dessa inte längre erbjuds något arbete eftersom de har avförts som oanställbara
av berörda myndigheter och således tvingas till sysslolöshet. I fattiga familjer har föräldrarna
inte råd med kostnaderna för vissa fritidsaktiviteter (besök i simhallar o.d.). Slutligen har de
socialt utslagna, som ofta är outbildade eller knappt kan läsa, stora svårigheter att ge uttryck åt
sina anspråk.
Den garanti för att extremt fattiga personers grundläggande materiella behov tillgodoses som
rekommenderas av Europarådet, och som EU strävar efter, är förvisso ett minimibidrag som
inte är att förakta. Av exemplen ovan 1 framgår emellertid att dessa minimibidrag
permanentar de fattigas utanförskap och inte uppfyller skyldigheten att respektera människans
värdighet enligt artikel 1 i den europeiska stadgan.
1
Dessa exempel är hämtade från ATD Quart Mondes rapport 1999.
PE 302.216/slutlig
SV
94/126
RR\443621SV.doc
På europeisk nivå uppställde rådet den 17 december 1999 målet att arbeta för social
integrering och Europeiska rådet i Lissabon den 23-24 mars 2000 erkände nödvändigheten av
att beslutsamt ta itu med att utrota fattigdomen i unionen samt fastställde målen och en
tidsplan.
Kommissionen lade därför fram ett gemenskapsprogram för att uppmuntra till samarbete
mellan medlemsstaterna i kampen mot social utslagning. Programmet, som löper 2001-2006,
har anvisats 70 miljoner euro och innehåller en analys av orsakerna till social utslagning,
utbyte av bästa exempel, främjande av dialogen mellan berörda aktörer och stöd till nätverket.
Europaparlamentet, som har yttrat sig över programmet 1, och dess behöriga utskott skall
övervaka att det genomförs på ett tillfredsställande sätt, särskilt när det gäller kvaliteten på de
nationella rapporterna om fattigdomsbekämpning.
Det är ett ambitiöst mål att minska andelen personer som lever under fattigdomströskeln från
18 procent i dagsläget till 15 procent år 2005 och 10 procent år 2010. Unionens trovärdighet
hänger på att det uppnås.
Det är också viktigt att nämna målet ekonomisk och social sammanhållning som ingår bland
EU :s viktigaste mål. (artikel 2). Detta innebär att missgynnade regioner i EU (randområden,
öar, höga bergsområden eller områden med industriell tillbakagång) måste kunna räkna med
den europeiska solidariteten genom den omfördelning som sker genom strukturfonderna
(Socialfonden, Regionalfonden, Sammanhållningsfonden, ca 35 procent av
gemenskapsbudgeten). Skillnaden i utveckling mellan de fattigaste och de rikaste regionerna
är idag fortfarande 1 – 4 år i EU jämfört med 1 – 2 år i USA. Denna fråga är livsviktig för att
alla europeiska medborgare var de än befinner sig (särskilt i de minst gynnade mål 1områdena vilkas BNP per capita har stigit från 63 procent år 1988 till 70 procent av
genomsnittet för gemenskapen år 1998) skall kunna ha relativt lika möjligheter i ekonomiskt
och socialt hänseende.
b) ”Rätten till bostad ”
Trots att denna rättighet är central för människans värdighet har den ännu inte erkänts
uttryckligen i artikel 34, där det talas om bostadsbidrag. Det framgår av nästan alla rapporter
från berörda icke-statliga organisationer att avsaknad av bostad är en av de viktigaste
faktorerna vid social utslagning. Därför är bostadsbidrag till missgynnade personer av största
vikt. Enligt en rapport från den europeiska kommittén för samordning av den sociala
bostadsmiljön, CECODHAS, har mellan 30 och 35 miljoner personer bristfälliga bostäder i
EU och ca 3 – 5 miljoner är bostadslösa.
Det finns ett ganska brett spektrum av åtgärder för att öka utbudet av bostäder:
ekonomiska åtgärder, t.ex. inrättandet av solidaritetsfonder för boende
skatterelaterade åtgärder, t.ex. beskattning av tomma lägenheter, ev. även
expropriation
införande av en social bostadsförmedling som motsvarar behoven (med skattefördelar
för de privata hyresvärdar som hyr ut sina lägenheter till lågt pris).
Man måste också förhindra vräkningar och i detta syfte uppmuntra till system för medling i
hyresfrågor. Idag lever i de flesta stora städer många stora familjer, ofta invandrare, under
ovärdiga existensvillkor (trångboddhet), i ockuperade hus eller i slumbostäder som hyrs ut av
-
1
Betänkande Ildo FIGUERIDO, A5-0307/2000
RR\443621SV.doc
95/126
PE 302.216/slutlig
SV
skrupelfria hyresvärdar.
Förutom att det är nödvändigt att se till att de mest utsatta får en bostad bör man också införa
en politik för upprustning av nedslitna stadskvarter (med avsättande av reservmark för sociala
bostäder). Dessutom kan, som rådet nyligen underströk i sin resolution av den 14 februari
2001 1, en högklassig arkitektur som förbättrar trivseln och stadsbornas förhållande till sin
stadsmiljö bidra effektivt till den sociala sammanhållningen och till att minska
motsättningarna mellan de boende. Europaparlamentet underströk redan 1996 2 ”Det finns
exempel på hur en strikt kvantitativ, nyttoinriktad och enformig arkitektur (stora
bostadskomplex) fått skadliga effekter i form av att många kvarter blivit allt mindre
människovänliga och dåliga levnadsförhållanden har haft negativ inverkan på den sociala
sammanhållningen och lett till utstötthet och brottslighet.”. Detsamma gäller förbättringen av
samhällsservicen i missgynnade stadsdelar.
Att ge människor en bostad bör vara en politisk prioritering när det gäller minskning av
fattigdomen. Det är i detta hänseende belysande att det i domar på senare tid har beaktats att
vissa personer som åtalats för att ha ockuperat hus har befunnit sig i en nödsituation 3.
Europarådets ministerkommitté kräver i sin rekommendation av den 19 januari 2000 att
medlemsstaterna i sin lagstiftning och rättspraxis skall tillerkänna alla utsatta personer, vare
sig de är landets medborgare eller utlänningar, rätten att få sina elementära materiella behov
tillfredsställda (mat, kläder, bostad och grundläggande medicinsk vård).
3) Konsumentskydd
Artikel 38 : ”En hög nivå i fråga om konsumentskydd skall tryggas i unionens politik.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
-
Europeiska unionen
Enligt EU-fördraget (artikel 152) skall ”en hög skyddsnivå […] säkerställas vid utformning
och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder”.
Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd (vid Europeiska kommissionen) har hand
om ärenden som rör djurskydd (vetenskapliga kommittén för djurs hälsa och välbefinnande,
upprättande av skyddsnormer för djur vid uppfödning, transporter och slakt, administration av
den ständiga veterinärkommittén, övervakning och kontroll utförd av medlemsstaternas
livsmedels- och veterinärmyndigheter).
Vidare har kommissionen genom beslut (2000/323/EG) 4, knutit en konsumentkommitté till
Resolution av den 14 februari 2001 om den arkitektoniska kvaliteteten när det gäller byggnader i stadsmiljö.
Denna oro som uttrycktes i vitboken Europa och morgondagens arkitektur som år 1995 lades fram av det
europeiska arkitektrådet delas av Habitatkonferenserna (FN/Unesco) år 1976 och 1996 och uttrycks i en
förklaring från FN :s ekonomiska kommission av den 18 september 2000.
2
Sammanhållnings- och kulturpolitik, betänkande av Azzolini 1996.
3
Frikännande dom för en familjefar som hade en dålig e.umslägenhet och som hade ockuperat en social lägenhet
med fyra rum (Tribunal correctionnel i Paris, dom av den 28/11/2000).
4
Av den 4 maj 2000.
1
PE 302.216/slutlig
SV
96/126
RR\443621SV.doc
sig som kan höras om alla problem som har att göra med skyddet för konsumenternas
intressen på gemenskapsnivå. År 2000 offentliggjorde kommissionen en vitbok om
livsmedelssäkerhet och ett meddelande om försiktighetsprincipen för att komplettera och
modernisera EU :s lagstiftning på livsmedelsområdet.
Europaparlamentet har inrättat ett tillfälligt utskott med uppgift att följa upp
rekommendationerna om BSE och antog under 2000 följande resolutioner:
”Officiell kontroll på djurfoderområdet 1”, ”Djursjukdomar och folkhälsa : kontroll av
transmissibel spongiform encefalopati 2”, ”Direktiv om främmande ämnen och produkter i
djurfoder 3”, ”Djurfoder : officiell kontroll, främmande ämnen och produkter i djurfoder 4”,
”Vitbok om livsmedelssäkerhet 5”, ”Skydd av konsumenter, hälsa och miljö :
försiktighetsprincipen 6”, ”Förbud mot användning av vissa ämnen med hormonell eller
tyreostatisk verkan vid animalieproduktion 7”.
B SITUATIONEN I DAG
BSE-epidemin i Förenade kungariket och dioxinskandalen i Belgien innebär allvarliga risker
för konsumenternas hälsa och en förtroendekris.
Konsekvenserna för konsumenterna i EU kan inte förnekas.
Enligt betänkandet « Djursjukdomar och folkhälsa : kontroll av transmissibel spongiform
encefalopati » 8, har medlemsstaterna fortfarande inte lyckats enas om att lagstifta om förbud
inom hela gemenskapen för ämnen med särskilda risker i livsmedelskedjan, trots att de
vetenskapliga bevisen om blod som smittats av TSE-virus är många. EU :s konsumenter är
maktlösa inför de olika (svåröverblickbara) politiska besluten.
Enligt parlamentets betänkande om « främmande ämnen och produkter i djurfoder »9 kvarstår
riskerna för inslag av dioxin och organiska föroreningar i djurfoder. I vissa länder är
användningen av kadavermjöl inte förbjuden.
Med tanke på det växande motståndet mot antibiotika kommer lidandet och de sociala
kostnaderna för dessa sjukdomar att öka i framtiden.
Rekommendationer
För att effektivt skydda konsumenterna mot TSE måste åtgärderna för förebyggande,
bekämpning och utrotning vila på en rättslig grund och inte lämna några luckor.
Uppspårningsmetoder och tester för snabb diagnos i fråga om TSE måste tas i bruk inom
ramen för övervakningsprogrammet. Man bör därför utforma en definition av « tester för
snabb diagnos ». Vid fall av konstaterad BSE måste strikta kontroller genomföras.
Betänkande Staes Bart, A5-0372/2000.
Betänkande Roth-Behrendt Dagmar, A5-0117/2000.
3
Betänkande Paulsen Marit, A5-0257/2000.
4
Betänkande Paulsen Marit, A5-256/2000.
5
Betänkande Bowis John, A5-0272/2000.
6
Betänkande Patrie Béatrice, A5-0352/2000.
7
Betänkande Olsson Karl Erik.
8
Betänkande Dagmar Roth-Behrendt, A5-0117/2000.
9
Betänkande Marit Paulsen, A5-0257/2000.
1
2
RR\443621SV.doc
97/126
PE 302.216/slutlig
SV
Samtliga europeiska institutioner måste ha som politik att direkt och öppet förse
konsumenterna med information om de åtgärder som vidtas. Europeiska kommissionen måste
fortlöpande hållas informerad om situationen i medlemsstaterna när det gäller fall av TSE,
varvid misstänkta fall kan tjäna som en tidig uppspårning.
Vid misstanke om TSE måste all saluföring av eventuellt smittade ämnen förbjudas i enlighet
med försiktighetsprincipen.
Enligt parlamentets betänkande om främmande ämnen och produkter i djurfoder är de främsta
åtgärderna för att förhindra spridning av sjukdomar att uppställa mikrobiologiska normer för
alla livsmedel. Principen om öppenhet och spårbarhet bör tillämpas.
Vidare är det nödvändigt att harmonisera den europeiska lagstiftningen om kadavermjöl och
fiskmjöl med tanke på risken för ackumulering och interaktion i djurs och människors
organismer av flera främmande ämnen. För detta syfte är det önskvärt att en icke uttömmande
förteckning över biologiska smittoämnen och kemiska föroreningar upprättas. En sådan skulle
i hög grad hjälpa jordbrukare som dagligen använder sammansatt djurfoder.
De som har till uppgift att kontrollera djurfodret har tystnadsplikt eftersom det handlar om
information som om den spreds skulle kunna skada företagets verksamhet. Skyddet för
affärshemligheter får dock inte hindra att information av allmänt intresse på miljö- och
hälsoområdet offentliggörs.
Byrån för de europeiska konsumentorganisationerna (BEUC) har studerat kommissionens
vitbok om livsmedelssäkerhet, och har av den dragit följande slutsatser.
Alla EU :s medlemsstater bör tillämpa andra medlemsstaters exempel på bästa praxis. Om EU
skärper sina regler kan man återvinna sin trovärdighet och återfå jordbrukarnas och
livsmedelsföretagens förtroende. Livsmedelsproducenterna bör åläggas att garantera att
ingredienserna i livsmedlen kan spåras och ta ansvar för sina produkter.
Den europeiska lagstiftningen måste vila på tillförlitliga vetenskapliga grunder.
Inrättandet av en livsmedelsmyndighet som sammanställer vetenskapliga data från hela
Europa kommer att bidra till att återupprätta konsumenternas förtroende, förutsatt att den
bedriver sin verksamhet på ett självständigt och öppet sätt. Kraven på livsmedelssäkerhet och
skyddet för folkhälsan måste prioriteras i förhållande till ekonomiska intressen och
livsmedelsindustrin. Det är helt enkelt så att det finns en intressekonflikt mellan konsumenter
och producenter som inte sköts på rätt sätt och som avspeglas i motstridiga mål för EU :s
livsmedelspolitik.
Dessutom finns det för närvarande inte något sammanhängande övervakningssystem i EU när
det gäller folkhälsan och de faktorer som påverkar den. Detta resulterar i att
livsmedelspolitiken baseras på en reaktiv snarare än en förbyggande hållning.
PE 302.216/slutlig
SV
98/126
RR\443621SV.doc
KAPITEL V. UNIONSMEDBORGARSKAP: artiklarna 39 – 46
1. Rösträtt och valbarhet till Europaparlamentet och i kommunala val
Artikel 39: ”Varje unionsmedborgare skall ha rösträtt och vara valbar vid val till
Europaparlamentet i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, på samma villkor som
medborgarna i den staten.
Ledamöterna i Europaparlamentet skall väljas genom allmänna direkta, fria och hemliga
val.”
Artikel 40: ”Varje unionsmedborgare skall ha rösträtt och vara valbar i kommunala val i den
medlemsstat där han eller hon är bosatt, på samma villkor som medborgarna i den staten.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
-
Europarådet
Europeiska konventionen om utländska medborgares deltagande i det offentliga livet på lokal
nivå av den 5 februari 1992 1 (inte ratificerad av A, D, B, EL, E, F, IRL, L, P, UK) syftar till
att förbättra utländska medborgares integrering på det kommunala planet.
Europeiska konventionen om medborgarskap av den 6 november 1997 2 (inte ratificerad av D,
DK, B, EL, E, F, FIN, I, IRL, L, P, S, UK) fastställer ett antal principer och regler som
omfattar alla aspekter på medborgarskap.
-
Europeiska unionen
Artiklarna 17 och 19 i EG-fördraget.
Europaparlamentets resolution av den 10 december 1996 om medborgarnas och
samhällsaktörernas delaktighet i Europeiska unionens institutionella system.
Kommissionens treårsrapporter om unionsmedborgarskapet.
B SITUATIONEN I DAG
a) Deltagandet i valen till Europaparlamentet
-
Valdeltagandet i allmänhet
Det allmänna deltagandet i valen till Europaparlamentet ger anledning till stor oro eftersom
1
2
STE nr 144.
STE nr 166.
RR\443621SV.doc
99/126
PE 302.216/slutlig
SV
det genomsnittliga valdeltagandet i medlemsstaterna sjönk från 63 procent 1979 till 49,7
procent 1999 samtidigt som Europaparlamentet under denna tid fick allt större befogenheter.
För att svara på denna utmaning bör EU förändra sina arbetsmetoder och genomföra en ny
”gouvernance”. Med detta menas en mer öppen, ansvarsfull och effektiv europeisk politik.
Detta är huvudinnehållet i den vitbok kommissionen lade fram i oktober 2000 1.
Detta nya sätt att arbeta bör understödjas av en verklig informationspolitik riktad till
medborgarna. Europaparlamentet har vid återkommande tillfällen efterfrågat en verklig
informationsstrategi som skulle utformas i samverkan mellan de tre institutionernas
informationsenheter och huvudsakligen inriktas på utbildning och kommunikation via de
lämpligaste informationskanalerna och där man skulle gå människor till mötes genom att
informera om de gemenskapsfrågor som rör deras dagliga liv 2. Några anser också att om en
europeisk konstitution antogs av medborgarna skulle detta bidra till att man spred
kunskaperna om EU och gjorde medborgarnas inställning till EU mer positiv.
-
Unionsmedborgarnas valdeltagande i den medlemsstat där de är bosatta
I direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 fastställs villkoren för att rösta och kandidera i
valen till Europaparlamentet. Detta direktiv tillämpades vid valen 1994 och 1999. I sitt
senaste meddelande om tillämpningen av direktivet 3 konstaterar kommissionen att
unionsmedborgarnas valdeltagande i bosättningsstaterna ännu en gång var ganska lågt (9%)
även om det ökat något jämfört med det föregående valet. Andelen registrerade väljare är
påfallande lågt i de två länder där de flesta utländska unionsmedborgare bor (Tyskland och
Frankrike där 63 procent av dessa medborgare bor 4) vilket drar ner EU:s genomsnitt som
skulle ligga på 17 procent om man inte medräknade dessa två länder.
För att åtgärda denna situation rekommenderar kommissionen att medlemsstaterna
- ger medborgarna ökad information om deras rätt att rösta och kandidera,
- inför ett system med personlig direktkontakt via post med röstberättigade
unionsmedborgare,
- gör kontinuerliga insatser (inte bara strax före valen) för att uppmuntra och underlätta
upptagningen i röstlängden samt vid behov förändrar valbestämmelserna (framför allt
tidsfristerna för registrering),
- i större utsträckning deltar i informationsutbytet för att hindra dubbel röstning.
De unionsmedborgare som bor i en annan medlemsstat skulle dessutom förmodligen vara mer
benägna att utöva sin rösträtt om de kände att de var korrekt företrädda och hörda, vilket
kommissionen påpekar i sitt meddelande. Möjligheten att delta i bildandet av politiska partier
eller gå med i befintliga partier i bosättningsstaten är emellertid fortfarande inte säkerställd i
1
Att utveckla demokratin i EU, SEK(2000)1547/7 slutlig.
Betänkande från Peter Pex om informations- och kommunikationspolitiken inom Europeiska unionen, A40115/98; muntlig fråga B5-0174/2001 och den resolution som antogs den 13 mars 2001 som följd av denna
fråga.
3
KOM(2000) 843 slutlig.
4
Antalet registrerade i dessa två länder uppgår till 2,1% och 4,9%, vilket kan jämföras med 26% i Danmark och
Sverige och 43% i Irland.
2
PE 302.216/slutlig
SV
100/126
RR\443621SV.doc
alla medlemsstater.
b) Rätten att rösta och kandidera i kommunala val i bosättningsstaten
Bestämmelserna i direktiv 94/80/EG är nu införlivade med samtliga medlemsstaters
lagstiftning. Enligt artikel 13 i detta direktiv skall kommissionen lämna en rapport till
Europaparlamentet ett år efter det att kommunala val har ägt rum i alla medlemsstater, det vill
säga i mars 2002 (de senaste kommunalvalen ägde rum i Frankrike i mars 2001). Så snart
denna rapport lagts fram skall nödvändiga åtgärder vidtas för att vid behov förbättra
tillämpningen av direktivet.
c) Icke EU-medborgares deltagande i det politiska livet
Även om artikel 39 i stadgan inte tar upp detta ämne har EU ungefär 15 miljoner invandrare
från tredje land. I Irland, Sverige, Danmark, Nederländerna har dessa utländska medborgare
rösträtt (bosättningskraven varierar mellan tre och tio år). Andra medlemsstater (E, P, FIN,
UK) har särskilda villkor beroende på ömsesidiga avtal och nationalitet. Europarådets
parlamentariska församling rekommenderar i en nyligen framlagd rapport om invandrares och
utländska medborgares deltagande i det politiska livet av den 22 december 2000 (nr 8916)
ministerkommittén att
-
garantera invandrare som är lagligen bosatta i landet rätt att rösta och kandidera i
kommunala val utan åtskillnad beträffande deras ursprung,
se över sin lagstiftning och införa mer generösa regler om beviljande av nationellt
medborgarskap och organisationen av det politiska deltagandet samt för att främja
invandrarorganisationernas insatser.
De utländska medborgare som sedan lång tid är lagligen bosatta i landet borde på samma
villkor som inhemska medborgare tillerkännas medborgerliga och fackliga rättigheter; de bör
ha föreningsfrihet samt rätt att ha tillgång till rådgivande organ. Rätten att delta i kommunala
val tillämpas synbarligen utan problem i det flesta av EU:s medlemsstater. Detta är för övrigt
syftet med artikel 8 i Europarådets konvention om utländska medborgares deltagande i det
offentliga livet på lokal nivå. Europaparlamentet har i en resolution som antogs i september
1996 förordat liknande åtgärder.
Det är alltså viktigt att samtliga medlemsstater i EU ratificerar Europarådets konvention och
antar ett gemensamt förhållningssätt i denna fråga. Dessutom vore det lämpligt om de
medlemsstater som ännu inte gjort så även ratificerade Europarådets konvention om
medborgarskap av den 15 maj 1997. Denna konvention syftar till att begränsa de fall då
personer förlorar sitt medborgarskap genom att de frivilligt antagit ett annat medborgarskap.
EU borde också särskilt uppmärksamma ministerkommitténs rekommendation av den 15
september 1999 R(99)18 om förebyggande åtgärder för att begränsa antalet statslösa.
2 Rörelse- och uppehållsfrihet (artikel 45)
Artikel 45: ”Varje unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorier.
RR\443621SV.doc
101/126
PE 302.216/slutlig
SV
Rörelse- och uppehållsfrihet kan i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen medges medborgare i tredje land som är lagligen bosatta inom en medlemsstats
territorium.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
Artiklarna 18, 39, 149 och 151 i EG-fördraget.
B SITUATIONEN I DAG
Rätten att fritt uppehålla sig och förflytta sig i EU är långt ifrån helt säkerställd för vissa
kategorier som studerande, pensionärer eller migrerande arbetstagare, vilket framgår av de
återkommande rapporterna från ECAS. Dessa olagliga administrativa hinder motverkar
studerandes, forskares och arbetstagares rörlighet och är ekonomiskt kontraproduktiva.
a) Förbättrade förfaranden i samband med beviljande av uppehållstillstånd
När det gäller studerande och pensionärer syftar rådets rekommendationer av den 21 januari
2000 och handlingsplanen för ökad rörlighet av den 9 november 2000, som bägge utgår från
artiklarna 149 och 150 i EG-fördraget, bland annat till att
- göra det lättare för studerande att styrka att de omfattas av ett sjukförsäkringsskydd eller
en försäkring så att de kan erhålla uppehållstillstånd,
- göra det lättare för den person som börjar en utbildning i en annan medlemsstat att styrka
att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle.
Dessa bestämmelser borde också tillämpas för pensionärer som ibland ställs inför liknande
problem. Det skulle emellertid vara oacceptabelt om kravet på styrkande av tillräckliga
resurser ledde till att det skapades två kategorier: välsituerade pensionärer som var välkomna i
en annan medlemsstat och mindre bemedlade pensionärer som kanske skulle stöta på en
mängd svårigheter.
b) Förbättrad rörelse- och uppehållsfriheten för migrerande arbetstagare
Migrerande arbetstagare, särskilt tillfälligt anställda, deltidsanställda eller säsongsarbetare
råkar ofta ut för administrativa svårigheter när de skall förnya sina uppehållstillstånd (till
exempel under den tid då de uppbär arbetslöshetsunderstöd från bosättningsstaten), när de
skall hävda sin rätt till tilläggspension 1 eller när de skall överföra sina erhållna
pensionsrättigheter eller förtidspensioner.
Förordning 1408/71 om de sociala trygghetssystemen borde ses över eftersom det nuvarande
systemet är alltför komplicerat och dessutom har luckor, vilket ECAS påpekar i sin senaste
rapport 2. Slutligen saknas samordning för socialbidragssystemen i EU vilket gör att någon
Se kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/64, 90/365 och 93/96, KOM(1999) 127 och
högnivågruppens rapport om fri rörlighet för personer av den 18 mars 1997, Simone Veil-rapporten.
2
Rapporten om socialförsäkringssystemen från informationsenheten för ”Medborgarnas Europa”. Efter
1
PE 302.216/slutlig
SV
102/126
RR\443621SV.doc
rörlighet för personer som uppbär socialbidrag i realiteten inte existerar (dessa personer utan
resurser förvägras uppehållstillstånd).
I enlighet med Europaparlamentets önskemål 1 har kommissionen inlett arbetet med att
omarbeta många nu gällande texter.
Kommissionens avsikt är att
-
underlätta människors rörelse- och uppehållsfrihet genom att införa permanent
uppehållstillstånd efter fem års oavbruten vistelse i värdlandet,
-
sänka de formella kraven och tillförsäkra medborgare från andra medlemsstater samma
rättigheter som inhemska medborgare för att få ett slut på de migrerande eller
utstationerade arbetstagarnas svårigheter,
-
tillförsäkra unionsmedborgares familjemedlemmar skydd för familjelivet i enlighet med
rätten för anhöriga att ansluta sig till sina familjer (till exempel göra det möjligt för maken
eller makan till den person som bor i landet, studerande eller pensionärer, gifta eller
ogifta, unionsmedborgare eller medborgare från ett tredje land att fritt vistas i landet. Vid
skilsmässa eller om personen med uppehållstillstånd avlider skall familjemedlemmarna ha
rätt att ta anställning eller fortsätta sin anställning eller verksamhet som egenföretagare).
c) bättre skydd för medborgare som riskerar att utvisas för brott mot den allmänna ordningen
I ett meddelande av den 19 mars 1999 2 har kommissionen framhållit att den bristande
samordningen när det gäller utvisning av europeiska medborgare av skäl som rör allmän
ordning eller allmän hälsa är otillfredsställande. Även om staterna har beslutsrätt i dessa fall
måste man fråga sig om en fällande dom i ett brottmål automatiskt skall leda till att en person
som vistats länge i landet och som har kulturella, sociala och familjemässiga band i
vistelselandet eller är minderårig 3 automatiskt skall utvisas ur landet.
3.
Rätt till god förvaltning
Artikel 41: ”Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och
inom skälig tid av unionens institutioner och organ.
Denna rätt innebär bl.a. att
-
var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller
henne negativt vidtas mot honom eller henne,
-
var och en skall ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för
tillkomsten av detta initiativ har informationsenheten mottagit 1536 förfrågningar i ämnet.
1
Betänkande från Moumédiène Thiery om EU-medborgarnas rätt till rörlighet och bosättning, A5-0207/2000.
2
KOM(1999) 372 slutlig.
3
Den tidigare italienska regeringen hade givit sitt samtycke åt att snarast avskaffa artikel 13 i Italiens
konstitution enligt vilken de manliga ättlingarna tillhörande kungahuset (Savoyen) i evig tid skall leva i exil.
RR\443621SV.doc
103/126
PE 302.216/slutlig
SV
berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet,
-
förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.
Var och en har rätt att få ersättning av gemenskapen för skador som har orsakats av dess
institutioner eller dess tjänstemän under deras tjänsteutövning, enligt de allmänna
gemensamma principerna i medlemsstaternas lagstiftning.
Var och en skall kunna vända sig till unionens institutioner på något av fördragens officiella
språk och skall få svar på samma språk.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
-
OECD
OECD-rådets rekommendation av den 23 april 1998 som syftar till att förbättra offentliga
institutioners etiska uppförande.
-
Europarådet
Europarådets dokument ”Förvaltningarna och den enskilde” som anger de grundläggande
principerna för en fristående lag om förvaltningars verksamhet 1.
-
Europeiska unionen
Enligt artiklarna 21 och 195 i EG-fördraget skall medborgarna ha möjlighet att framföra
klagomål till ombudsmannen om administrativa missförhållanden.
I artikel 21 i EG-fördraget anges att ”varje unionsmedborgare skall ha rätt att göra
framställningar till Europaparlamentet”. Enligt artikel 195 skall Europaparlamentet ”utse en
ombudsman med befogenhet att…ta emot klagomål om missförhållanden i
gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet, med undantag för
domstolen och förstainstansrätten då dessa utövar sina domstolsfunktioner”.
Definition av ”administrativa missförhållanden”
Dokumentet ”Förvaltningarna och den enskilde”, som utgavs 1996 av Europarådet, är ett grundläggande
dokument när det gäller skyddet för privatpersoner i kontakt med myndigheter.
1
PE 302.216/slutlig
SV
104/126
RR\443621SV.doc
Enligt Europeiska ombudsmannen föreligger det ett administrativt missförhållande när ett
offentligt organ inte handlar i enlighet med en regel eller princip som har bindande verkan 1.
Europeiska ombudsmannen har också understrukit att den europeiska medborgaren har rätt att
få en korrekt, rättvis och snabb behandling av sina ärenden av en offentlig förvaltning som är
öppen, ansvarsfull och serviceinriktad.
Europaparlamentet har i en resolution uttryckt samma uppfattning.
Europeiska ombudsmannens mandat
Om ombudsmannen konstaterar att ett administrativt missförhållande föreligger vänder han
sig till den berörda institutionen, gör en undersökning av fallet, söker finna en lösning och ger
i förekommande fall förslag till rekommendationer som institutionen är skyldig att besvara
inom tre månader i ett detaljerat yttrande.
B SITUATIONEN I DAG
En kodex för god förvaltningssed
I april 2000 utarbetade Europeiska ombudsmannen ett förslag till kodex för god
förvaltningssed. Denna kodex innehåller tjugoåtta artiklar som anger de principer tjänstemän
bör följa i sina kontakter med allmänheten. En förutsättning för att förverkliga innehållet i
artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice
den 7 december 2000, är att de europeiska institutionerna antar denna uppförandekodex.
Bland kodexens principer kan nämnas icke-diskriminering, proportionalitet, frånvaron av
myndighetsmissbruk, opartiskhet och oberoende, objektivitet, rättvisa, rätten för den enskilde
att höras och lägga fram åsikter, rimliga tidsfrister för beslutsfattande, skyldighet att motivera
beslut, skyldighet att ange sätt för överklagande, skyldighet att delge beslut, skydd av
personliga uppgifter, kodexens tillgänglighet för allmänheten och rätten att inge klagomål till
Europeiska ombudsmannen.
Europaparlamentet har framhållit att det är viktigt att det ”så snart som möjligt utarbetas en
kodex för god förvaltningssed som skall tillämpas i samtliga gemenskapsinstitutioner och
gemenskapsorgan och som skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning och finns tillgänglig för samtliga europeiska medborgare” 2.
I slutet av januari 2001 hade flera av gemenskapens institutioner och organ antagit Europeiska
ombudsmannens administrativa uppförandekodex 3 medan andra antagit eller kommer att anta
Offentlig utfrågning om utkastet till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, preliminär
kommentar från Europeiska ombudsmannen Jacob Söderman den 2 februari 2000.
2
Europaparlamentets resolutioner C-0270/98 och C-0138/99.
3
Europeiska investeringsbanken, Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning, Europeiska fonden för
förbättring av levnads- och arbetsvillkor, Europeiska miljöbyrån, Europeiska läkemedelsbyrån, Byrån för
harmonisering inom den inre marknaden, Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen, Europeiska centrumet för
1
RR\443621SV.doc
105/126
PE 302.216/slutlig
SV
en egen uppförandekodex 1.
Europarådet framhåller också vikten av att offentliga myndigheter har en uppförandekodex 2.
När det gäller uppförandekoder på nationell nivå kan nämnas att i Nordirland har den
irländska ombudsmannen givit ut en vägledning för tjänstemän med regler för god
förvaltningssed och etisk kontroll av myndighetsutövning. I Förenade kungariket finns redan
sedan 1992 en ”medborgarstadga” och i Belgien en ”belgisk stadga för enskilda som nyttjar
offentliga tjänster”.
Särskild statistik och information
Mellan 1995, då ombudsmannen inledde sin verksamhet, och den 31 december 2000
inlämnades 7002 klagomål till ombudsmannen. Av dessa 7002 registrerade klagomål blev
6881 föremål för en undersökning. Det visar sig att 30 procent av klagomålen föll inom ramen
för ombudsmannens befogenheter. 1004 ärenden utreddes varav 13 på ombudsmannens
initiativ. Dessa ärenden gällde huvudsakligen bristen på information eller vägran att utlämna
information, förseningar av administrativ karaktär eller betalningar som kunde ha undvikits,
anställningsförfaranden inbegripet uttagningsprov, kontraktstvister och kommissionens
åtgärder i sin egenskap av ”övervakare av fördragen”.
Följande institutioner omfattades av dessa undersökningar: Europeiska kommissionen (850
ärenden), Europaparlamentet (107 ärenden), Europeiska unionens råd (37 ärenden) och
revisionsrätten (7 ärenden).
Sexton andra institutioner berördes. Det bör emellertid framhållas att en och samma
institution kan omfattas av flera undersökningar.
4. Rätt till tillgång till handlingar
Artikel 42: ”Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt
eller har sitt säte i en medlemsstat har rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets eller
kommissionens handlingar.”
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
-
Europeiska unionen
Artikel 255 i EG-fördraget.
kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, Översättningscentrum för Europeiska unionens organ, Europeiska
arbetsmiljöbyrån, Gemenskapens växtsortsmyndighet.
1
Europaparlamentet, kommissionen och revisionsrätten har antagit egna uppförandekodexar; Ekonomiska och
sociala kommittén och Regionkommittén kommer att anta en kodex enligt samma modell som den som
kommissionen antagit. Rådets och Europeiska centralbankens uppförandekodexar är under utarbetande.
2
Europarådet, rekommendation nr R(2000) 10 om uppförandekodexar för offentliga myndigheter, av den 11 maj
2000.
PE 302.216/slutlig
SV
106/126
RR\443621SV.doc
B SITUATIONEN I DAG
De uppförandekodexar som sedan 1993 tillämpades inom rådet och kommissionen låg i flera
avseenden långt efter den nationella lagstiftningen 1 och Europeiska ombudsmannen hade
tagit emot ett stort antal klagomål. Kommissionen lade därför fram ett förslag till förordning
om genomförande av artikel 255, KOM(2000) 30/2. Detta förslag behandlades genom
medbeslutandeförfarande och blev föremål för ett betänkande från Europaparlamentet 2. Vid
första behandlingen införde parlamentet flera ändringsförslag för att tillmötesgå
medborgarnas önskemål.
Enligt Europaparlamentet kan rätten att få tillgång till handlingar inte begränsas till rätten att
begära information eftersom den inte kan särskiljas från den mer allmänna rätten att få
information om institutionernas verksamhet. Institutionerna borde alltså offentliggöra sina
interna förfaranden och ge all sådan information som lätt kan förstås. Tillämpningsområdet
för denna rättighet borde vara så omfattande som möjligt, dvs. inbegripa hela fördraget
(däribland den andra och den tredje pelaren, Schengenregelverket sedan det införlivats inom
gemenskapens ramar samt konventionen om Europol). Dessa handlingar tillsammans med
förberedande dokument borde finnas tillgängliga på Internet. Rätten att få tillgång till
handlingar borde slutligen vidgas till att inte enbart omfatta kommittéerna och
arbetsgrupperna inom de tre berörda institutionerna utan även alla europeiska organ
(miljöbyrån, läkemedelsmyndigheten etc.).
När det gäller undantag från rätten till tillgång till handlingar bör dessa begränsas, preciseras
och tolkas i strikt mening (offentligstämplade handlingar, försvarshemligheter, valutafrågor
och även frågor som rör privatlivet). Hur dessa undantag skall tillämpas bör undersökas för
varje enskilt fall. Slutligen bör termen ”handlingar” tolkas i vid mening och alla dokument
vara direkt tillgängliga på elektronisk väg. Instanser för överklagande skulle vara Europeiska
ombudsmannen eller EG-domstolen.
Enligt ordalydelsen i artikel 255 i EG-fördraget skall de allmänna gränserna och principerna
för rätten till tillgång till handlingar avgöras två år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande,
dvs. i maj 2001.
Se ombudsmannens särskilda rapport efter dennes undersökning på eget initiativ om allmänhetens tillgång till
handlingar, C4-0157/98.
2
Betänkande av Cashman, A-0318/2000.
1
RR\443621SV.doc
107/126
PE 302.216/slutlig
SV
KAPITEL VI. VERKSAMT RÄTTSLIGT SKYDD OCH SKYDD FÖR OFFRET
1. Rätten till rättvis rättegång (artikel 47)
Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett
effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna
artikel.
Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och
inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en skall ha
möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.
Rättshjälp skall ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig
för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
-
Förenta nationerna
I artikel 14 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 1 som
ratificerats av samtliga medlemsstater i EU fastslås rätten till opartisk och offentlig rättegång
inför en behörig, oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag (punkt1) och
föreskrivs särskilda minimigarantier, såsom rannsakning utan oskäligt dröjsmål, rätten till
rättegångsbiträde och kostnadsfritt bistånd av tolk (punkt 3)
I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 fastslås i artikel 10
rätten till en rättvis och offentlig rannsakning inför en oavhängig och opartisk domstol.
-
Europarådet
I bland annat artikel 6 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter från 1950 (som
ratificerats av samtliga medlemsstater i EU) fastslås rätten till ”en rättvis och offentlig
rättegång inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag”,
rätten till kostnadsfritt rättegångsbiträde, om den som blivit anklagad för brott saknar
tillräckliga medel samt rätten till kostnadsfritt bistånd av tolk.
I ministerkommitténs rekommendation om friheten att utöva advokatyrket 2 fastslås i bland
annat den fjärde grundsatsen åtgärder för att garantera allas tillgång till en rättstjänst
bestående av oberoende advokater, att man skall verka för advokaters tillhandahållande av
rättshjälp åt ekonomiskt svaga personer och att regeringarna skall säkerställa dessa personers
tillgång till rättshjälp, särskilt för dem som berövats sin frihet.
1
2
Generalförsamlingens resolution 2200A (XXI) av den 16 december 1966.
Rek. (2000)21, antagen av Europarådets ministerkommitté den 25 oktober 2000.
PE 302.216/slutlig
SV
108/126
RR\443621SV.doc
I ministerkommitténs rekommendation om den allmänna åklagarmyndighetens roll i
kriminalvårdssystemet 1 fastslås att allmänna åklagare skall säkerställa att lagen tillämpas med
hänsyn såväl till individens rätt som till den effektivitet som kriminalvårdssystemet kräver.
Europarådets konvention från 1977 om översändande av ansökningar om rättshjälp 2 har
ratificerats av samtliga medlemsstater i EU utom Tyskland. Denna konvention gör det möjligt
för varje person som är bosatt på en av de fördragsslutande parternas territorium och som
önskar göra en ansökan om rättshjälp när det gäller civilmål, handelsrättsliga mål eller
förvaltningsmål på en annan fördragsslutande parts territorium, att lämna in sin ansökan i den
stat där han är bosatt.
-
övrigt
I kapitel I i Haagkonventionen om internationell rättshjälp från 1980 3 – vilken ratificerats av
Finland, Frankrike, Nederländerna, Spanien och Sverige – föreskrivs att medborgare och
personer som är bosatt i en fördragsslutande stat skall vara berättigade till rättshjälp i
domstolsförfaranden i civilrättsliga och handelsrättsliga mål i alla fördragsslutande stater på
samma villkor som om de själva vore medborgare och hade sin vanliga vistelseort i den
staten.
-
Rättspraxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter
Artikel 6 – Rätt till rättvis rättegång
Det är en grundläggande aspekt av rätten till rättvis rättegång att straffrättsliga förfaranden
skall vara kontradiktoriska och att åklagarsidan och svarandesidan skall ha samma möjlighet
att driva sin sak. 4
För att kunna fastslå huruvida en domstol kan betraktas som ”oavhängig” måste hänsyn bl.a.
tas till deras sätt att utnämna ledamöter och deras ämbetstid, huruvida det finns garantier mot
påtryckningar utifrån och frågan om huruvida organet framstår som oavhängigt. När det gäller
frågan om ”opartiskhet” måste domstolens ledamöter, inklusive dess jury, subjektivt sett vara
fria från personliga fördomar och förutfattade meningar, och den måste också objektivt sett
vara opartisk, dvs. den måste kunna erbjuda tillräckliga garantier för att man skall kunna
utesluta alla befogade tvivel i detta hänseende. 5
Rimligheten när det gäller handläggningstiderna måste bedömas mot bakgrund av de särskilda
omständigheterna i målet och med hänsyn till målets komplexitet, svarandens och de berörda
myndigheternas uppträdande samt svarandens intresse i tvisten. 6
De fördragsslutande staterna är skyldiga att organisera sina rättssystem på ett sådant sätt att
deras domstolar uppfyller vart och ett av kraven i bestämmelsen, inklusive skyldigheten att
Rek. (2000)19, antagen av Europarådets ministerkommitté den 6 oktober 2000.
ETS nr 092.
3
Konvention nr 29, Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om internationell rättshjälp.
4
Se Rowe och Davies mot Förenade kungariket, dom av den 16 februari 2000, nr. 28901/95, § 60
5
Se McGonnell mot Förenade kungariket, dom av den 8 februari 2000, nr. 28488/95, § 48; Sander mot
Förenade kungariket, dom av den 9 maj 2000, nr. 34129/96, § 22.
6
Se Comingersoll S.A. mot Portugal [GC], dom av den 6 april 2000, nr 35382/97, § 19.
1
2
RR\443621SV.doc
109/126
PE 302.216/slutlig
SV
avgöra mål inom rimlig tid 1, eftersom dröjsmål kan äventyra rättsväsendets säkerhet och
trovärdighet. 2
För att besvara frågan huruvida det i rättvisans intresse krävs rättegångsbiträde måste hänsyn
tas till vilken brottspåföljd som riskeras och målets komplexitet. 3 När det gäller
frihetsberövande kräver rättvisans intresse i allmänhet att den tilltalade biträds. 4
-
EG-domstolens rättspraxis
EG-domstolen utsträcker betydelsen av rätten till rättvis rättegång till att gälla rätten till ett
verksamt rättsligt skydd som inkluderar rätten att överklaga. När det gäller gemenskapsfrågor
medges rätten att överklaga i artikel 168a i EG-fördraget, där möjligheten att överklaga
förstainstansrättens avgöranden till EG-domstolen föreskrivs. Det framgår av domen av den 4
juli 2000, Laboratoires Pharmaceutiques Bergaderm och Goupil mot kommissionen 5, att det
som utmärker rätten att överklaga är att det i ett överklagande klart skall anges på vilka
punkter den dom som klaganden önskar få upphävd ifrågasätts samt de rättsliga grunder som
särskilt åberopas till stöd för detta yrkande.
I domen av den 21 september 2000, Mediocurso – Estabelecimentot mot kommissionen 6,
gällde det respekten för klagandens rätt att bli hörd på ett korrekt sätt i det administrativa
förfarandet, i det fallet klagandens möjlighet att få lägga fram sina synpunkter.
Kravet på domstolsprövning av alla beslut som fattats av en nationell myndighet utgör en
allmän gemenskapsrättslig princip som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella traditioner. 7
B SITUATIONEN I DAG
-
rimlig tid
Handläggningstiderna utgör ett vanligt problem inom hela EU. I Italien har man fortfarande
orimliga dröjsmål inom rättsförvaltningen. Trots att Europarådets ministerkommitté och
Europadomstolen för mänskliga rättigheter vid ett flertal tillfällen under 1999 och 2000
uttryckt sin oro, och trots att den italienska regeringen har vidtagit olika åtgärder, fann
Europadomstolen för mänskliga rättigheter under år 2000 att konventionen hade kränkts i mer
än 200 fall på grund av rättsprocesser som överskridit ”rimlig tid”. Medellängden för en
rättsprocess i Italien är tio år, och detta oftast endast i den första instansen. Europadomstolen
för mänskliga rättigheter fann att även Frankrike var skyldigt till orimligt långa rättsprocesser
i ett flertal fall under 1999 och 2000. I sin årsrapport för år 2000 riktade Amnesty
International uppmärksamheten mot Selmoni-domen. Bara i en av de domar där minst en
överträdelse konstaterats befanns Frankrike inte ha brustit i kravet på ”rimlig tid”. En
Se Comingersoll S.A. mot Portugal [GC], dom av den 6 april 2000, citerad ovan, § 24.
Se Bottazi mot Italien, dom av den 28 juli 1999, nr. 34884/97, § 22.
3
Se Perks m.fl. mot Förenade kungariket, dom av den 12 oktober 1999, nr. 25277, § 76.
4
Se Benham mot Förenade kungariket, dom av den 10 juni 1996, citerad ovan, § 61.
5
C-352/98 P
6
C-462/98 P
7
C-226/99, Siples Srl, dom av den 11 januari 2001.
1
2
PE 302.216/slutlig
SV
110/126
RR\443621SV.doc
liknande iakttagelse kan göras när det gäller Österrike. Europadomstolen för mänskliga
rättigheter fann att även Grekland och Portugal var skyldiga till orimligt långa rättsprocesser
under 1999 och 2000. Vad Finland anbelangar fälldes landet i två fall under 2000 i detta
hänseende och Förenade kungariket fälldes en gång under år 2000. Europadomstolen för
mänskliga rättigheter fann att Danmark, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna var
skyldiga till att ha överskridit rimlig tid i en dom vardera under år 2000.
-
åtgärder för att effektivisera rättssystemet
De europeiska justitieministrarnas 23:e konferens i juni 2000 handlade om effektivitet och
rättvisa inom rättsväsendet. Lämplig juridisk rådgivning på ett tidigt stadium av en eventuell
tvist, extra rättsliga metoder för tvistelösning, alternativa förfaranden såsom medling,
effektivare arbetsmetoder för domare och full användning av informationstekniken betraktas
som medel för att undvika utdragna ärenden. I resolution nr 1 om rättskipning under det 21:a
århundradet som antogs vid denna konferens, beslöt de deltagande ministrarna att vidta alla
nödvändiga åtgärder på nationell och internationell nivå för att minska antalet dröjsmål och
undersöka alternativa vägar för tillhandahållande av juridisk rådgivning och
rättegångsbiträden samt uppmanade berörda organ inom Europarådet att vidta åtgärder för att
höja effektiviteten med bibehållen oavhängighet för domstolen. 1
-
Europadomstolen för mänskliga rättigheter – verkställande av domar
I resolution 1226 (2000) från Europarådets parlamentsförsamling och i det föregående
betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes
frågor 2 framhåller man att det finns avsevärda brister när det gäller versktällandet av domar
från Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Parlamentsförsamlingen understryker att det är av yttersta vikt att staterna fullföljer sitt
formella åtagande att respektera de slutliga domarna från Europadomstolen för mänskliga
rättigheter i de mål där de är parter. Annars kan man inte upprätthålla den nivå på skyddet för
mänskliga rättigheter som uppnåtts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Dessutom
utgör Europadomstolens rättspraxis en del av konventionen, och gör sålunda konventionen
rättsligt bindande även för alla andra parter.
Parlamentsförsamlingen uttrycker sin allvarliga oro över att det finns betydande problem när
det gäller verkställandet av vissa domar från Europadomstolen för mänskliga rättigheter –
vissa domar har fortfarande efter flera år inte verkställts. Genomförandeproblemen från
medlemsstaternas sida har sin huvudsakliga grund i att det krävs reformer (som i den samling
fall som rör orimligt långa rättsprocesser i Italien, där verkställandet kräver ett stort antal
rättsliga, administrativa och praktiska åtgärder). Det kan också finnas praktiska orsaker som
rör nationella lagstiftningsförfaranden (byten av lagstiftare, förseningar p.g.a. att EG-direktiv
kommit emellan eller mål i vilka det i inhemsk lagstiftning inte finns några bestämmelser för
upphävning av det omtvistade beslutet, något som exempelvis låg till grund för misslyckandet
med att verkställa domen i målet Hakkar mot Frankrike, ett problem som slutligen löstes
genom ändringar av lagförslaget om “presumtion för oskuld“) eller orsaker där skyldigheter
gentemot andra institutioner utgör ett hinder. I detta sammanhang nämns domen från 1999 i
Det är svårt att exakt definiera ”rättvisa” i budgettermer då den skiljer sig från ett land till ett annat. De siffror
vi har fått in är följande (i procent av det totala budgetbeloppet för 2000): A = 1,3 procent, FIN och F = 1,6
procent, IRL = 2,3 procent, I = 1,4 procent.
2
Dok. 8808, Europarådets parlamentsförsamling.
1
RR\443621SV.doc
111/126
PE 302.216/slutlig
SV
målet Matthews mot Förenade kungariket, där domstolen fann att artikel 3 i protokoll nr 1
hade överträtts såtillvida att Gibraltars befolkning inte tillåtits rösta i Europaparlamentsvalet,
fastän de omfattas av Europeiska unionens “lagstiftning”. Det förefaller som om ny
lagstiftning endast gäller med samtycke från de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Parlamentsförsamlingen har rekommenderat medlemsstaterna flera lösningar på nationell nivå
som inbegriper full överensstämmelse mellan ny lagstiftning och konventionen, nödvändigt
agerande från regeringarnas sida för att snarast verkställa domstolens domar, så att upprepade
kränkningar kan undvikas, rekommendationer till regeringarna för att avhjälpa klagandes
situation och tillhandahållande av lagstiftning för ny rättegång efter en dom från EGdomstolen, direkt verkan för domstolens domar samt vidtagande av interimistiska åtgärder till
dess att definitiva reformer träder i kraft. Dessutom uppmanar församlingen medlemsstaterna
att utnyttja sin rätt att begära tolkning från domstolen om tvetydigheter uppstår och att
fortsätta sitt arbete med att reformera lagstiftningen och även konstitutionen, om så behövs.
-
förvaltningars bristande respekt för slutliga rättsliga avgöranden
I ett memorandum av den 14 september 2000 uttrycker ministerkommittén sin oro över att
åtskilliga grenar av förvaltningen i Grekland vägrar att respektera beslut från grekiska
domstolar, vilka är slutliga och skall verkställas. Kommittén nämner bl.a. domen Hornsby mot
Grekland från mars 2000 och Georgiadis Dimitros mot Grekland från juni 2000 och
framhåller att ett flertal liknande fall har anhängiggjorts vid Europadomstolen för mänskliga
rättigheter. Man hade redan tidigare uppmanat grekiska myndigheter att förbättra systemet
med tjänstemäns civila och administrativa ansvar, särskilt om de olagligen motsätter sig
verkställande av domstolsbeslut. Kravet på en interimistisk resolution upprepas, eftersom en
sådan skulle kunna stödja rättsliga myndigheters ansträngningar att respektera
domstolsutslagen från Europadomstolen för mänskliga rättigheter och även stödja pågående
lagstiftningsprojekt samt tvinga den grekiska regeringen att snarast vidta åtgärder mot
uppenbara fall av olagligt uppträdande från vissa delar av förvaltningen.
-
rättsväsendets oberoende
Den icke-statliga organisationen International Federation of Human Rights Leagues uttrycker
i sina skriftliga uttalanden till Förenta nationerna från januari 2000 och januari 2001 sin oro
över Förenade kungarikets motstånd mot att lagstifta om åtagandena i fredsavtalet för
Nordirland (Good Friday Agreement) om mänskliga rättigheter och att omsätta dessa i
praktisk handling.
Den internationella federationen för mänskliga rättigheter och den särskilde rapportören för
domares och advokaters oberoende upprepar sin oro över att mordet på Patrick Finucane
skedde med statens tysta medgivande och efterlyser en oberoende rättslig undersökning.
Mordet på den välkända försvarsadvokaten Rosemary Nelson i Belfast i mars 1999 väckte
tvivel om försvarsadvokaters oberoende och säkerhet i Nordirland. Amnesty International
uttryckte i årsrapporten 2000 sin oro över att den polisgrupp som utsetts till att undersöka
mordet inte var tillräckligt självständigt i förhållande till Royal Ulster Constabulary (RUC),
och att polisens undersökningar av klagomål som inlämnats av Rosemary Nelson angående
hotelser och trakasserier från RUC inte hade varit grundliga och opartiska.
Europadomstolen för mänskliga rättigheter fann att Förenade kungariket i ett flertal fall under
PE 302.216/slutlig
SV
112/126
RR\443621SV.doc
perioden 1999 till 2000 1 var skyldigt till att ha kränkt rätten till en rättvis rättegång inför en
oavhängig och opartisk domstol enligt Europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna. Italien fälldes en gång under 1999 och en gång under 2000 i det avseendet av
Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2.
- tillgång till juridisk rådgivning
Amnesty International pekar på att frihetsberövade personer kan hållas i förvar i upp till sju
dagar genom undantagslagar i Nordirland utan att lagenligheten i deras frihetsberövande
kontrolleras och att de kan nekas tillgång till juridisk rådgivare under de första 48 timmarna
av frihetsberövandet och därefter i 48-timmarsintervaller. Organisationen uppmanar
regeringen att tillåta att dessa personer omedelbart får tillgång till juridisk rådgivning och att
de endast utfrågas i närvaro av sin advokat samt att ändra sin lagstiftning i det avseendet.
Amnesty International uttrycker här sin allvarliga oro över att Förenade kungarikets
terroristlag (Terrorism Act 2000) bland annat inkluderar bestämmelser – hämtade från tidigare
undantagslagar – som tillåter att man nekar en frihetsberövad person tillgång till advokat
under de första 48 timmarna efter arresteringen, om polisen tror att ett beviljande av denna
rätt kan skada undersökningen, och att en frihetsberövad person måste rådgöra med sin
advokat inom en polistjänstemans syn- och hörhåll, i det fall då man fruktar att
undersökningen skall störas. Organisationen kritiserar terroristlagen från 2000, då den
innehåller bestämmelser som kan resultera i kränkningar av bland annat rätten till rättvis
rättegång, och citerar bland annat del VII i lagen, som föreskriver utökade befogenheter i
nödsituationer, tillämpliga endast i Nordirland, och som sålunda urholkar själva
andemeningen i skyddet för de mänskliga rättigheterna i Multi-Party Agreement från 1998.
Förenta nationernas särskilde rapportör för domares och advokaters oberoende noterar i sin
rapport av den 21 februari 2000 att det inte funnits några klagomål mot tjänstemän i Royal
Ulster Constabulary (RUC) om att de varit ovettiga mot advokater under undersökningar i
Nordirland sedan man introducerade bandupptagning av intervjuer vid fångvårdsanstalten i
Castlereagh i januari 1999, men det har funnits klagomål om sådant utanför Castlereagh.
- rättshjälp
Alla medlemsstater i Europeiska unionen har rättshjälpssystem för personer som saknar
tillräckliga ekonomiska medel. Det finns emellertid grundläggande skillnader i dessa
nationella rättshjälpssystem, särskilt när det gäller krav på nationalitet eller bosättning för
tillgången till rättshjälp och typ av rättegångsförfaranden samt åtgärdstyper för vilka rättshjälp
tillhandahålls. I Grekland, till exempel, finns inget rättshjälpssystem för förvaltningsmål,
rättshjälp finns endast för tvistemål och brottmål. I Irland finns inte rättshjälp att tillgå i
ärenden som förtal, tillståndsgivning och civilmål inom distriktsdomstolens
behörighetsområde (District Court Rules) i dess förfaranden för mindre ärenden från 1993.
Haagkonventionen från 1980 om internationell rättshjälp har ratificerats av endast ett fåtal
medlemsstater. Allmän ratificering av Haagkonventionen från 1980 rekommenderas och det
är ytterst önskvärt att den tillämpas korrekt.
1
Se bl.a den dom som citerats i FN 7.
Buscemi mot Italien, dom av den 16 september 1999, nr. 29569/95 och Rojas Morales mot Italien, dom av den
16 november 2000, nr. 39676/98.
2
RR\443621SV.doc
113/126
PE 302.216/slutlig
SV
Europeiska kommissionen lade i februari 2000 fram en grönbok om problem för parter i
gränsöverskridande tvister som söker rättshjälp i civilmål. 1 Bortsett från de krav på
nationalitet och bosättning som finns i vissa medlemsstater tar den inte hänsyn till skillnader i
inkomstnivåer mellan medlemsstaterna i den undersökning av partens ekonomiska
omständigheter som görs i vissa medlemsstater. Det förfarande för prövning av fakta i det
förfarande för vilket rättshjälp begärts, som tillämpas i de flesta av medlemsstaterna medger
en bred marginal för subjektiv bedömning. Man kritiserar också att Europarådets konvention
från 1977 om översändande av ansökningar om rättshjälp jämförelsevis används i alltför låg
utsträckning, beroende på bristande kunskap i medlemsstaterna om rätten till rättshjälp
utomlands.
Som möjliga lösningar föreslås i grönboken – bland annat – ratificering av 1980 års
Haagkonvention om internationell rättshjälp, införande av en "korrigeringskoefficient" med
avseende på de ekonomiska kriterierna, ökad öppenhet beträffande prövningen av
sakförhållandena samt skyldighet att specificera och offentliggöra kriterierna och ge
detaljerade motiveringar till en vägran att bevilja rättshjälp.
Kommissionen håller på unionsnivå på att utarbeta ett förslag till direktiv för att upprätta
miniminormer för rättshjälp.
- kostnadsfritt bistånd av tolk
Den icke-statliga organisationen Fair Trial Abroad (FTA) riktar i sin rapport för det år som
avslutas den 31 mars 2000 uppmärksamheten mot att det finns flera svaga punkter när det
gäller hur kommunikationen med icke infödda talare sker i europeiska domstolar, och den
visar på att det finns avsevärda brister mellan vad som fastslagits i lag och hur det ser ut i
praktiken. FTA påvisar till exempel brist på budgeterade medel i flera domstolar för
tillhandahållande av tolkar, motvilja från domares sida mot att blanda in en tolk, då de anser
att detta utgör ett hinder, anställning vid flera domstolar av ett litet team bestående av interna
tolkar som förväntas kunna arbeta på vilket språk som helst, ofta förekommande fråga till
svaranden om att underteckna framställningar på ett språk denne inte förstår samt otillräcklig
utbildning, eller ingen alls, av de tolkar som arbetar inom Europas rättsväsende.
De rekommendationer som förts fram av FTA för att avhjälpa situationen inkluderar att man
skall få till stånd en mer öppen dialog mellan jurister och lingvister, åstadkomma politiskt
stöd samt skapa normer i ett bredare sammanhang för tillhandahållande av tjänster.
2. presumtion för oskuld och rätten till försvar
Artikel 48 : "Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall betraktas som
oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts..
Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall garanteras respekt för rätten
till försvar."
1
KOM(2000) 51 slutlig
PE 302.216/slutlig
SV
114/126
RR\443621SV.doc
A HUVUDSAKLIGA RÄTTSLIGA INSTRUMENT
- Förenta nationerna
I Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) från 1966
– som ratificerats av samtliga medlemsstater i EU – föreskrivs i artikel 14.2 presumtion för
oskuld och i 14.3 d rätten för var och en som är anklagad för brott att bli rannsakad i sin
närvaro och att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett.
I Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna föreskrivs rätten för en tilltalad att
betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid en offentlig rättegång,
under vilken hans rätt till försvar garanterats på nödvändigt sätt.
- Europarådet
I Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – som ratificerats av samtliga
medlemsstater i EU – inkluderas i artikel 6.2 rätten att betraktas som oskyldig och i artikel
6.3 c rätten att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som man själv utsett.
- Rättspraxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter
Artikel 6.2 i EHCR – Presumtion för oskuld
Rätten att antas vara oskyldig är en viktig faktor i rätten till en rättvis rättegång enligt punkt 1.
Den rätten kränks om det i ett domstolsbeslut som rör en brottsanklagad person antyds att
denne är skyldig innan hans skuld lagligen fastställts. Det räcker med att det, även i det fall då
skuldfrågan inte formellt avgjorts, finns resonemang som antyder att domstolen betraktar den
anklagade som skyldig.1
Rätten att tiga
Fastän det inte uttryckligen nämns i artikel 6 i konventionen är rätten att tiga och rätten att
inte bindas till ett brott allmänt erkända internationella normer som är själva kärnan i
innebörden av rättvis rättegång i artikel 6.2
Artikel 6.3 c i EHCR – Rätten till försvar
En brottsanklagad person skall rent principiellt, med begreppet rättvis rättegång som grund,
ha rätt att närvara vid förhandlingarna i första instans. Men svarandens personliga närvaro är
inte nödvändigtvis lika viktig vid överklagningsförhandlingar.3
B SITUATIONEN I DAG
Se Allenet de Ribemont mot Frankrike, dom av den 10 februari 1995, nr. 15175/89, § 35.
Se Heaney and McGuiness mot Irland, dom av den 21 december 2000, nr. 34720/97, § 40; Quinn mot Irland,
dom av den 21 december 2000, nr. 36887/97, § 40.
3
Se Josef Prinz mot Österrike, dom av den 8 februari 2000, nr. 23867/94, § 34; Michael Edward Cooke mot
Österrike, dom av den 8 februari 2000, nr. 25878/94, § 35.
1
2
RR\443621SV.doc
115/126
PE 302.216/slutlig
SV
- presumtion för oskuld
Den franska senaten antog i maj 2000 en ny lag om skydd av presumtion för oskuld och den
anklagades rättigheter. Advokater får besöka sina klienter under deras första timme i häkte,
och därefter efter 20 och 36 timmar (fast denna regel gäller inte den som är misstänkt för
terroristgärningar eller narkotikahandel). Beslut om tillfälligt frihetsberövande skall fattas av
en juge des libertes och tidsbegränsning skall sättas för den rättsliga undersökningsperioden.
‘Fair Trial Abroad’ framhåller i sin årsrapport 1999-2000 att det finns en brist på hänsyn till
den grundläggande principen om presumtion för oskuld i Europeiska unionen, vilket leder till
en risk för justitiemord.
När det gäller Förenade kungarikets terroristlag 2000 uttrycker Amnesty International oro
över att man lagt över bevisbördan från åklagarsidan till den anklagade som måste bevisa sin
oskuld enligt olika bestämmelser i lagen, vilket underminerar rätten till presumtion för oskuld.
I två fall fälldes Frankrike (Debboub mot Frankrike och P.B. mot Frankrike)1 av
Europadomstolen för mänskliga rättigheter för brott mot Europakonventionen för mänskliga
rättigheter på grund av orimligt lång häktningstid, i båda fallen överskred häktningen under
förundersökningen fyra år. Även Italien befanns av Europadomstolen för mänskliga
rättigheter vara skyldig på grund av längden på kvarhållandet i häkte (Vaccaro mot Italien 2),
som var fyra år och åtta månader 3.
Orimligt lång häktningstid på förundersökningsstadiet utgör en allvarlig försvagning av
principen om presumtion för oskuld.
- rätten att tiga
Amnesty International har uttryckt sin oro över den gällande lagstiftningen i Nordirland och i
England och Wales, eftersom den inte skyddar rätten att tiga varken på
förundersökningsstadiet eller själva rättegångsstadiet, och bland annat tillåter att tystnad
styrker andra bevis mot den anklagade.
Irland fälldes två gånger av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för att ha kränkt rätten
att tiga, en rätt som garanteras genom rätten till en rättvis rättegång.
- rätten till försvar
Europadomstolen för mänskliga rättigheter fann att Förenade kungariket i två fall kränkt
rätten till rättegångsbiträde genom att inte ha gett den anklagade möjlighet att biträdas av en
advokat redan i inledningsskedet av polisundersökningen och sålunda ha kränkt den
anklagades rätt till försvar.4
1
Debboub alias Husseini Ali mot Frankrike, dom av den 9 november 1999, nr. 37786/97; P.B. mot Frankrike,
dom av den 1 augusti 2000, nr. 38781/97.
2
Vaccaro mot Italien, dom av den 16 november 2000, nr. 41852/98.
3
I Italien väntar omkring hälften av fångarna på rättegång och år 2000 registrerades 1208 beslut om
utbetalningar från Corte di cassazione gällande ersättning till personer som varit häktade utan tillräckliga skäl,
det sammanlagda ersättningsbeloppet uppgick till 27 miljarder lire, d.v.s. nästan dubbelt så mycket som
föregående år.
4
Averill mot Förenade kungariket, dom av den 6 juni 2000, nr. 36408/97; Magee mot Förenade kungariket, dom
av den 6 juni 2000, nr. 28135/95.
PE 302.216/slutlig
SV
116/126
RR\443621SV.doc
ANNEXE I
LISTE DES ABRÉVIATIONS
AI
BEUC
BIT
CEDH
CES
CJCE
CPT
ECAS
ECPAT
ECRE
ECRI
ENAR
ESB
EST
EUMC
Amnesty International
Bureau Européen des Unions de Consommateurs
Bureau International du Travail
Convention Européenne des Droits de l'Homme
Confédération européenne des syndicats
Cour de Justice des Communautés Européennes
Comité européen pour la Prévention de la torture (Conseil de l'Europe)
European Citizens action service
End Child Pornography and Trafficking
European Council of Refugees and exiles
European Comittee against Racism and Intolerance (Conseil de l'Europe)
European network against racism
Encéphalopathie Spongiforme Bovine
Encéphalopathie Spongiforme Transmissible
European Union Monitoring Center
Observatoire européen des phénomènes racistes et xénophobes
Fédération internationale, Action des Chrétiens contre la torture
Fédération Internationale des Droits de l'Homme
Organisation de Coopération et de Développement
Organisation des Nations-Unies
Organisation Internationale du Travail
Pays d'Europe Centrale et Orientale
Produit Intérieur Brut
Union Européenne
FI.ACAT
FIDH
OCDE
ONU
OIT
PECO
PIB
UE
ETATS MEMBRES DE L'UNION EUROPEENNE
A
B
D
DK
ESP
FIN
F
GR
I
IRL
L
NL
P
SV
UK
AUTRICHE
BELGIQUE
ALLEMAGNE
DANEMARK
ESPAGNE
FINLANDE
FRANCE
GRECE
ITALIE
IRLANDE
LUXEMBOURG
PAYS-BAS
PORTUGAL
SUEDE
ROYAUME-UNI
RR\443621SV.doc
117/126
PE 302.216/slutlig
SV
ANNEXE II
LISTE DES RAPPORTS UTILISES























Rapports annuels 2000 et 2001 d'Amnesty International
Rapport (janvier 2000 - janvier 2001) de la Fédération internationale des Droits de
l'Homme (FIDH)
9ème et 10ème rapports généraux du Comité Européen de Prévention Contre la Torture
(CEPT)
Rapports Nationaux établis par le Comité de Prévention Contre la Torture (CPT)
Rapport de la FI. ACAT (2000)
Rapport de l'ONG "Santé mentale en Europe" (2000)
"Livre Blanc sur la Protection des patients involontaires internés dans un hôpital
psychiatrique" du Comité de bioéthique du Conseil de l'Europe (2000)
Rapport du Lobby européen des Femmes "Beijing + 5, Regional Alternative Report for
the European Union"
Rapport de Save the Children: "Towards an EU Human Rights, Agenda for Children"
(2000)
Rapport de "End Child Prostitution and Trafficking (ECPAT): "En préparant demain
1999-2000",
Article Premier (qui regroupe plusieurs ONG et associations, Amnesty International,
Reporters Sans Frontière réseau les femmes et Le Comité Contre l'Esclavage Moderne):
"Nice 2000, Les Droits Fondamentaux en Europe"
Projet de rapport sur "L'esclavage domestique" de la Commission sur l'égalité des chances
pour les femmes et les hommes de l’Assembée Parlementaire du Conseil de l'Europe
(2000)
Rapport sur "l'Exercice du droit à l'objection de conscience au service militaire dans les
Etats membres du Conseil de l'Europe", Commission des questions juridiques et des
Droits de l'homme du Conseil de l'Europe, doc 8809, du 13 juillet 2000
Rapports par Etats membres de l'ECRI
Les résultats de l'Eurobaromètre (2000) présenté par l'Observatoire européen de
phénomènes racistes et xénophobes
Rapport (2000 portant sur l'année 1999) de l'Observatoire européen des phénomènes
racistes et xénophobes
Rapports conçus pour le suivi de la Convention Cadre sur les Minorités nationales
(Conseil de l'Europe)
Rapport du CERD (1999) et de "European Roma Rights Center"
Rapport du European Roma Rights Center "Racial Segregation of Roma in Italy",
Campland
Rapport Human Right Watch 2001
Rapport Associés de ILGA, Mobility International, United for Intercultural Action (19992000)
Rapport concernant "La mise en lumière des écarts entre les salaires masculins et
féminins" du Ministère de l'Industrie et du Commerce, Suède (2000)
Rapport concernant "Le Droit de visite des enfants en Europe" préparé par la Direction
des Affaires Juridiques, Comité d'experts sur le Droit de la Famille (CJ-FA) (Conseil de
PE 302.216/slutlig
SV
118/126
RR\443621SV.doc











l'Europe)
The European Blind Union Commission for Liaising with the EU (2001)
"European Union of the Deaf", Rapport Annuel (1999-2000)
Rapports "Cycles XV.1 et XV.2" effectués par le Comité des droits sociaux du Conseil de
l'Europe
Rapport 2000 de la Fondation européenne pour les conditions de vie et de travail de
Dublin
Rapport ADT Quart Monde, Actes de la 6ème session européenne des Universités
populaires, Quart Monde, 28 mai 1999
Rapport du Comité de Liaison européen pour le logement (CECODHAS)
Rapport du BEUC relatif au Livre Blanc de la Commission Européenne sur "La sécurité
Alimentaire" (2001)
Rapports périodiques de l'ECAS
ECRE, rapports nationaux 1999
Rapport 2000 du Médiateur européen
Rapport "El Ejido : Terre de non droit", Comité européen de défense des Réfugiés et
Immigrés
RR\443621SV.doc
119/126
PE 302.216/slutlig
SV
ANNEXE III
LISTE DES ENTRETIENS DU RAPPORTEUR
CONSEIL DE L'EUROPE
M. Régis BRILLAT, Secrétaire exécutif de la Charte sociale européenne
M. CASTENETTO, Directeur des services de la séance, Assemblée parlementaire
Mme Danielle COIN, Secrétaire de la commission des questions juridiques et des droits de
l'homme
M. Guy DE VEL, Directeur des Affaires juridiques
M. Andrew DRZEMCZEWSKI, Chef du Service du Monitoring auprès du Comité des
Ministres
Mme Isil GACHET, Secrétaire exécutif de l'ECRI
M. GIL-ROBLES, Commissaire aux droits de l'homme
M. Hanno HARTIG, Chef du Service Médias et Egalité
M. Pierre-Henri IMBERT, Directeur général des droits de l'homme
M. John MURRAY, Coordinateur pour les Roms
M. STEKETEE, Secrétaire exécutif de la Convention sur la protection des minorités
M. STEVENS, Secrétaire exécutif du Comité pour la Prévention de la Torture
SECRETARIAT DU CONSEIL DES MINISTRES DE L'UE
M. Jean-Pierre JACQUE, Directeur du Service juridique
MÉDIATEUR EUROPÉEN
M. Jacob SÖDERMANN
OBSERVATOIRE EUROPEEN DES PHENOMENES RACISTES ET XENOPHOBES
M. Peter FLEISSNER, Chef du Département Recherches et Réseaux
UNHCR
M. Johannes VAN DER KLAUW, Senior European Affairs Office
ONG EUROPEENNES
Amnesty International Europe, M. Dick OOSTING, Directeur
FIDH, Mme Isabelle BRACHET
Human Rights Watch, M. Léon PEIJNENBURG
FI.ACAT, Mme MOHEDANO
IFAS (Institute for international assistance and solidarity), M. Gerd GREUNE, Président
PE 302.216/slutlig
SV
120/126
RR\443621SV.doc
FAIR TRIAL, M. JACOBI
ATD QUART MONDE, M. Olivier GERHARD
Je tiens à remercier vivement de leur collaboration toutes les personnes rencontrées à
l'occasion de la préparation de ce rapport et plus particulièrement pour leur aide, M. Claude
BRULANT, Administrateur principal, Melles Valérie MIGUERES et Iris KUNTNER,
stagiaires au Parlement européen ainsi que mes collaborateurs, Mme Catherine SALLIER et
M. Vincent ARTIS.
RR\443621SV.doc
121/126
PE 302.216/slutlig
SV
B5-0034/2001
Förslag till Europaparlamentets resolution om skydd och direkt politisk representation
för språkminoriteterna i Friuli-Venezia Giulia, en region med en konstitutionellt
grundad särställning
Europaparlamentet utfärdar denna resolution av följande skäl:
A. De slovenska, friulanska och tysktalande samhällena och språkminoriteterna i den
självstyrande regionen Friuli-Venezia Giulia är erkända på europeisk, italiensk och
regional nivå.
B. Styrelserådet i den självständiga regionen Friuli-Venezia Giulia utfärdade nyligen en
vallag som innehåller bestämmelser om en femprocentsspärr på provinsiell nivå.
C. Den lag som föreslagits av styrelserådet i regionen Friuli-Venezia Giulia utgör, liksom
alla andra vallagar i ett majoritetsvalsystem och valspärrar, ett hinder mot en direkt
politisk representation för de slovenska, friulanska och tysktalande språkminoriteterna.
D. För att alla de olika språkminoriteterna skall garanteras en så stor direkt politiskt
representation som möjligt har andra självstyrande italienska regioner såsom Aostadalen
och Trentino-Alto Adige infört ett helt proportionellt valsystem.
1. Parlamentet uppmanar styrelserådet i regionen Friuli-Venezia Giulia att avskaffa
vallagens föreskrifter om en femprocentsspärr på provinsiell nivå och att införa ett strikt
proportionellt system som redan finns i andra regioner med en konstitutionellt grundad
särställning, till exempel Trentino-Alto Adige och Aostadalen.
PE 302.216/slutlig
SV
122/126
RR\443621SV.doc
2 maj 2001
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR FRAMSTÄLLNINGAR
till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
över rapporten om läget vad gäller de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen
(2000)
(2000/2231(INI))
Föredragande: Laura González Álvarez
ÄRENDETS GÅNG
Vid utskottssammanträdet den 6 mars 2001 utsåg utskottet för framställningar
Laura González Álvarez till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 22 mars 2001, 10-11 och 26 april 2001 behandlade utskottet
förslaget till yttrande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet nedanstående slutsatser med 10 röster
för och 1 nedlagd röst.
Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen: Roy Perry (ordförande för
sammanträdet och vice ordförande), Laura González Álvarez (föredragande), Mary Elizabeth
Banotti, Felipe Camisón Asensio, Margot Keßler, Ioannis Koukiadis, Jean Lambert, HansPeter Mayer, Christian Ulrik von Boetticher, Rainer Wieland och Eurig Wyn.
RR\443621SV.doc
123/126
PE 302.216/slutlig
SV
KORTFATTAD MOTIVERING
I. INLEDNING
Utskottet för framställningar välkomnar att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter
samt rättsliga och inrikes frågor utarbetar ett detaljerat betänkande om det slutliga utkastet till
Europeiska unionens årsrapport om de mänskliga rättigheterna för 1999/2000.
1948 antogs FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som kompletterades
med de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Vikten av de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen erkänns i fördragen där det
uttrycks att unionen respekterar de mänskliga rättigheter som säkerställs i
Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna och som kan härledas ur medlemsstaternas grundlagar.
Sedan 1993 har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter årligen sammanställt en
rapport om "Mänskliga rättigheter i unionen".
Stadgan om de grundläggande rättigheterna, "högtidligt tillkännagiven" i Nice, var frukten av
diskussionen i ett konvent där de nationella parlamenten, Europaparlamentet och regeringsoch statscheferna ingick i syfte att stärka unionens politiska identitet.
II. ANMÄRKNINGAR
Vi välkomnar EU:s förhållningssätt i FN:s generalförsamling och i Kommittén för
mänskliga rättigheter, mot dödsstraff oavsett omständigheterna, dess försvar av barns
rättigheter, kvinnors rättigheter, de tvångsförflyttades rättigheter, flyktingars rättigheter
och dess arbete mot rasism och främlingsfientlighet.
1. Utskottet för framställningar är icke desto mindre förvånat över att ett dokument på
165 sidor läggs fram för parlamentet som "den slutliga versionen av ett utkast". Dessutom
finns det anledning att kritisera att detta dokument inte innehåller några slutsatser, vare sig
när det gäller de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen eller när det gäller
EU:s åtgärder på det internationella planet.
Önskvärt vore att framtida rapporter i högre grad grundar sig på fakta och att de innehåller
slutsatser med riktlinjer för hur EU:s olika institutioner skall agera för att förverkliga de
grundläggande rättigheterna.
2. Utskottet för framställningar menar att de mänskliga rättigheterna konkretiseras genom
just framställningar. Rätten att göra framställningar föreskrivs i artikel 44 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Framställningarna görs
till Europaparlamentet i enlighet med artiklarna 21 och 194 i EG-fördraget samt
artiklarna 174–176 i parlamentets arbetsordning.
PE 302.216/slutlig
SV
124/126
RR\443621SV.doc
De framställningar som tas upp i den årliga rapporten från utskottet för framställningar 1
ger en inblick i de gemenskapsrättsliga frågor där också genomförandet av de
grundläggande rättigheterna stöter på hinder eller förseningar på grund av
förvaltningsprocessens långsamhet i EU:s medlemsstater.
Europeiska unionens råd skulle hålla sig bättre informerat om hur verkligheten ser ut för
medborgarna och för dem som bor i EU när det gäller de mänskliga rättigheterna, om man
såg till att närvara vid utskottet för framställningars sammanträden på en politisk nivå
snarare än en administrativ.
3. När rådets kommande ordförandeland Belgien besöker parlamentsutskotten bör den som
ansvarar för ärenden som rör medborgarna och deras framställningar bereda sig på en
dialog med utskottet för framställningar. Utskottet kan vid detta tillfälle ta upp de
svårigheter som är kopplade till förverkligandet av de mänskliga rättigheterna, genom att
rent konkret hänvisa till de framställningar som förklarats tillåtliga.
På så sätt kommer rådets generalsekretariat att i fortsättningen känna till att det är
utskottet för framställningar som parlamentet utsett för det praktiska genomförandet av de
grundläggande rättigheterna och att det är detta utskott som skall omnämnas i
sammanhanget, vilket inte gjorts i det slutliga utkastet till årsrapporten (se sidan 10 i
dokument 11317/2000).
4. Utskottet för framställningar välkomnar att Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna högtidligen proklamerades vid Europeiska rådets möte
den 7-8 december 2000. Denna stadga är, vilket man kan beklaga, ännu inte rättsligt
bindande, men har trots allt vikten av en förklaring som antagits gemensamt av
institutionerna.
De framställare som åberopar brott mot de mänskliga rättigheterna enligt
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 ombeds av
utskottet för framställningar att vända sig direkt till Europarådet och dess instanser,
särskilt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
SLUTSATSER
Utskottet för framställningar uppmanar utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt
rättsliga och inrikes frågor att som ansvarigt utskott infoga följande punkter i sitt
resolutionsförslag:
1.
Parlamentet framhåller att denna årsrapport i framtiden inte bör föreläggas parlamentet
i form av en slutlig version av ett utkast, utan som en slutgiltig text som godkänts av
rådet,
2.
instämmer i principen om de mänskliga rättigheternas odelbarhet, som uttrycks i
dokumentet 11317/00, EU:s årsrapport om de mänskliga rättigheterna1999/2000,
1
Antagen den 6 juli 2000.
RR\443621SV.doc
125/126
PE 302.216/slutlig
SV
3.
anser det vara nödvändigt att EU:s årliga rapport om mänskliga rättigheter i framtiden
innehåller slutsatser och riktlinjer för handling som parlamentet kan yttra sig om,
4.
vidhåller bestämt att rådet bör vara representerat vid sammanträdena i utskottet för
framställningar på en politisk snarare än administrativ nivå, för att denna institution
skall bli medveten om vilka svårigheter som är kopplade till förverkligandet av de
mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen,
5.
betraktar det som nödvändigt att den person som ansvarar för ärenden som rör
medborgarna och deras framställningar då rådets kommande ordförandeland Belgien
besöker parlamentsutskotten bereder sig på en dialog om de framställningar som
förklarats tillåtliga, särskilt de som rör förverkligandet av de mänskliga rättigheterna i
Europeiska unionens medlemsstater.
PE 302.216/slutlig
SV
126/126
RR\443621SV.doc