En ny reformation - en
reformerad församlingsyn
Predikan i Kristinakyrkan 2014-01-19
Älska bröderna... (1 Petr 3:8)
Inledning.
Tack för förtroendet att få komma hit och predika. Jag har snart varit föreståndare i
Pingstkyrkan i 6 månader, och det är en stor förmån att få chansen att besöka
systerförsamlingen i stan.
Jag skall tala över ett ämne som är hur stort som helst, och som jag fick på mitt hjärta
häromdagen: den kristna församlingsgemenskapen och behovet av en ny reformation där
en reformerad församlingssyn ingår som en viktig del.
Jag tror vi behöver en ny reformation i Sverige, inte helt olikt reformationen på 1500-talet
och de stora folkväckelserna på 1800-talet, där grundläggande bibliska andliga sanningar
som blivit alltmer bortglömda får nytt liv igen och får förvandla och förändra livet för många
människor. I tider av kriser för den kristna gemenskapen så kallar Gud alltid sitt folk till
omvändelse och tillbaka till Skriften, och det tror jag han vill göra igen. Och ett av de
viktigaste verktygen för en sådan reformation är församlingen, och därför är det viktigt att
församlingen åter får bli vad Jesus en gång tänkte - det är ju Hans församling, som han
har köpt med sitt eget blod.
Vi ska strax läsa en fundamental bibeltext som ger oss en ögonblicksbild av den första
församlingen i Jerusalem. Jag älskar verkligen Apostlargärningarna, och jag älskar den
bild som målas upp där av församlingen. Dessutom delar jag den uppfattningen med
tidigare generationers pingstvänner att Jerusalemsförsamlingen som bildades strax efter
att Anden fallit på den första pingsten är en (av de) mönsterbild(er) som vi har att hålla oss
till. Många människor ser församlingen enbart som en religiös/ideell förening, och det är
den ju i juridisk mening här i Sverige, men detta föreningsmässiga förstärks så lätt av att vi
tror att församlingen, eller kyrkan som många hellre säger (vilket jag ogillar starkt), utgörs
av allt det där yttre: en byggnad, en organisation, ekonomi, en gemensam ide etc. Dock är
det så att i biblisk mening så är församlingen något mycket mer och något helt annat som
gör att den skiljer sig mycket markant åt från alla andra föreningar, t ex idrottsklubbar. Det
är visserligen sant att det är en samling med människor som är förenade kring en ide som
de delar, men Bibeln säger att det är Gud som designat och grundat församlingen utifrån
sin allvishet och sin frälsningsplan.
Bibeltext.
De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla
troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt
vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de
endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i
jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren
ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apostlagärningarna 2:42-47 SFB)
Predikan.
1. De ”fyra pelarna” som församlingen vilade på (i lite ändrad ordning)
a. Apostlarnas lära – enhet utifrån en gemensam tro och lära, grundad i Jesu
och apostlarnas undervisning (jfr. Joh 17:20-21)
b. Bönen – den gemensamma bönen var motorn som drev församlingens
framåt. Hela Apostlargärningarna är egentligen en lång beskrivning av
händelser som inramas av ett stort antal bönemöten (se Apg. 1:14, 2:1, 2:42,
3:1, 4:23-31, 6:4, 8:15, 9:11 osv).
c. Brödsbrytelsen – nattvarden – firade man i hela församlingen och i hemmen
i samband med att man åt tillsammans. Själva grunden för
församlingsgemenskapen vilade på Jesu försoningsdöd på Golgata där hans
kropp och hans blod offrades för att ge frälsning åt var och en som tror. Jesu
offer på Golgata och församlingen var och skall vara intimt förknippade.
d. Gemenskapen – det är tydligt i Nya Testamentet att Jesu lärjungar, som
sedan kallades för kristna i Antiokia (Apg. 11:26), inte bara delade några
religiösa ideer utan även hade en unik andlig samhörighet med varandra
som yttrade sig i en djup gemenskap. Det grekiska ordet för gemenskap i
denna passage är koinonia, ett ord som betyder just intim samhörighet,
gemenskap, deltagande.
2. Hur yttrade sig denna djupa gemenskap bland de kristna?
a. De höll troget fast vid apostlarnas lära, som vi redan konstaterat –
gemenskapen och den sunda läran, evangeliet, växelverkar alltid genom att
det är samma Ande som både inspirerat Skriften (2 Tim. 3:16) och formar
gemenskapen (2 Kor. 13:13). Det är inte genom hierarkiska strukturer,
utombibliska biskopsämbeten eller ekumeniska överenskommelser som de
troende bevaras i den sunda läran, utan det är genom att Anden är verksam
i den lokala församlingen som de troende bevaras i apostlarnas lära, såsom
den uppenbarats i Skriften.
b. Alla troende var tillsammans:
i. Den gemensamma bönen, som vi sett tidigare.
ii. Gudstjänstfirandet, inkl. nattvardsfirandet. iii. Notera ordet alla – det är signifikant för den nytestamentliga
församlingen att det fanns en mycket bred uppslutning i allt man tog
för sig. Här behöver vi bättre oss, för om vi förstod betydelsen av
Guds församling, skulle vi inte försumma våra sammankomster på det
sätt som vi gör emellanåt utan uppmuntra varandra genom att vara
tillsammans (Hebr. 10:25).
iv. Notera ordet troende – gårdagens syn på innebörden i ett
medlemskap i frikyrkan, som låg ganska nära Apostlargärningarnas
beskrivning, håller på att vittra bort, vilket är både bra och dåligt. Men
på den här tiden var det mycket tydligt och uppenbart för alla vilka
som räknades till gemenskapen och vilka som inte räknades dit, och
det var gemenskapen i sig som definierade medlemmarna: de var de
troende, de som trodde på Jesus Kristus, hade omvänt sig och låtit
döpa sig, och som höll sig till gemenskapen. Vill vi ha en bibliskt
grundad uppfattning för vad som är en medlem i en församling, då är
det detta vi har att förhålla oss till.
v. De var också tillsammans både i templet och i hemmen. 1. I nytestamentlig tid fanns ingen klyfta mellan tro och
gemenskap. Den som kommit till tro ville vara tillsammans med
sina syskon i tron, och när man kallade varandra broder och
syster menade man det verkligen. Separationen av tron från
trons gemenskap är en senare företeelse. Bibeln går så långt
att den säger att: Den som inte älskar sin broder som han har
sett, kan inte älska Gud som han inte har sett (1 Joh. 5:19) och
Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud,
och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.
Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek
(1 Joh. 4:8-9). Älskar vi Jesus, älskar vi också församlingen.
Aposteln Petrus skriver: Var alla ett i själ och sinne, visa
medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka (1
Petr. 3:8).
2. Man hade en (eller flera) offentlig(a) mötesplats(er) och flera
mer privata mötesplatser (jfr. Paulus tal till de äldste i Efesos i
Apg. 20:20 där han säger sig ha predikat och undervisat
offentligt och i hemmen):
a. Den offentliga mötesplatsen – templet – låg mitt i det
omgivande samhället där det fanns mycket människor.
Det gjorde att varje möte i församlingen blev
evangeliserande då alla som passerade kunde bli
berörda, t o m frälsta (jfr. 1 Kor. 14:24-25). b. De mera privata mötena – som skedde i hemmen –
präglades av bön, nattvard, och mer djuplodande (och
tidskrävande) undervisning, kanske även mer personlig
vägledning (Apg. 20:31). I hemmen fanns också
möjlighet till en god social gemenskap där man åt
tillsammans, till och med i jublande uppriktig glädje.
c. Notera att de möttes varje dag. Jesu lärjungar verkar
inte ha brytt sig särskilt mycket om vilken dag i veckan
de träffades, utan det gick bra att mötas veckans alla
dagar. c. Gemenskapen präglades också av att (guds-)fruktan (grek. fobos) var över
varje själ (sinne), ty Guds Ande var verksam vilket bl a visade sig i att under
och tecken skedde genom apostlarnas. Detta bidrog till att fördjupa de
troendes gudsfruktan och stärka respekten för att bevara just den lära som
de förmedlade. Denna fruktan fanns även hos de utomstående (Apg.
5:11-13, Apg. 19:17).
d. Gemenskapen präglades av en materiell omsorg om varandra
i. Man hade allting gemensamt
ii. Man sålde sånt som man ägde och delade ut till de i gemenskapen
som hade behov (jfr. Apg. 4:34-35). Jag tror inte man skall tolka det
som att man gjorde sig av med allt man ägde och hade, för det står
fortfarande att man gick hem till den och den (se t ex Apg. 12:12,
21:16, 21:18). Istället tror jag att det betydde att man, när man såg de
materiella behov som fanns bland bröderna och systrarna, sålde det
man inte behövde och delade ut.
e. Gemenskapen som sådan verkar ha genererat ett tillväxtpotential
i. Det står att de var omtyckta av hela folket...Herren ökade var dag
skaran med dem som blev frälsta.
ii. Nu ska vi inte lura oss till att tro att om vi bara skapar en god
gemenskap ibland oss, så kommer församlingen att växa. Det är
uppenbart från berättelsen i Apostlargärningarna att denna fantastiska
gemenskap var ett Andens verk, och som en frukt av detta suveräna
verk av Guds Ande blev ännu fler människor frälsta. Andens verk kan
inte kopieras genom mänskliga åtgärder för att förbättra trivsel eller
göra det mysigare i församlingen. Sann andlig gemenskap kommer
från Anden (2 Kor. 13:13).
iii. Med detta sagt, så kan vi ändå konstatera att verklig gemenskap och
samhörighet är en bristvara i dagens samhälle. Här har Guds
församlingen en viktigt uppgift att fylla, men då är det viktigt att
gemenskapen inte främst är social utan andlig och präglad av Kristus
och hans försoningsverk.
Avslutning.
Jag vill avsluta med att citera det reformationsprogram som finns på min hemsida http://
sanningenskallgoraerfria.weebly.com:
En reformerad församlingssyn måste utgå från att församlingen är Guds egendom ”som
han köpt med sin eget blod” (Apg. 20:28) och därmed att allt i församlingen skall inrättas
och utföras så som Kristus befallt i den Heliga Skrift. Församlingen får inte reduceras till en
plattform för ett ledarskap att förverkliga sina egna visioner och drömmar, den får inte
reduceras till en miljö där trivsel och samkväm går före bön och Ordets predikan, den får
inte reduceras till en plats där världslighet och artisteri skymmer äran som tillhör endast
Gud Allsmäktige, och den får inte reduceras till en religiös förening där allt är möjligt bara
majoriteten anser och beslutar så. Församlingen är en helig gemenskap, avskild från
världen för att under Andens ledning och Skriftens vittnesbörd vittna om Jesu försoning på
Golgata och leva i enlighet med Guds vilja. Församlingen är det enda som skall finnas
kvar av mänskligheten efter den yttersta dagen, ett faktum som måste återspeglas i en
reformerad församlingssyn.
