Svenskar i krig 1945–2015

förord
Lars Gyllenhaal
Lennart Westberg
Svenskar i krig
1945–2015
historiska media
3
svenskar i krig 1945–2015
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författarna 2015
Faktagranskning: Einar Lyth
Sättning: Malin Hansson
Omslag: Per Idborg
Omslagsbild: Marinkårsbasen Khe Sanh i januari 1968,
endast fjorton dagar före Nordvietnams belägring av Khe Sanh.
Till höger Per-Olof Ödman från Stockholm som frivillig infanterist i den
amerikanska marinkåren. (Bildkälla: Per-Olof Ödman)
Tryck: ScandBook AB, Falun 2015
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-083-4
4
förord
Innehåll
Förord
Inledning
Efterkrigseran och de nya krigen
7
13
17
I israelisk tjänst 1948–49
I amerikansk uniform 1950–58
I Främlingslegionen 1960–63
I Afrikas inre 1964–74
I Vietnamkrigen 1965–79
I Kambodjas inbördeskrig 1975
I inbördeskrigets Nigeria 1969–70
I krigen på Balkan under 1990-talet
I israelisk tjänst 1997–2015
I jihads tjänst 1991–2015
I amerikansk tjänst 1975–2015
I ukrainsk tjänst 2014–2015
Andra öden
25
77
119
131
139
177
187
207
217
239
259
275
291
Debatten om svenska frivilliga
Noter
Källor
Litteratur
Personregister
299
305
337
341
347
5
svenskar i krig 1945–2015
6
förord
Förord
När Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg nu kommer med uppföljaren
till Svenskar i krig 1914–1945 förs inte bara perioden under kalla kriget
utan även vår samtid till bilden av svenskar i främmande krigstjänst.
Utgångspunkten är ödesåret 1945. Det är inte mycket som är gemensamt för Europa före och efter 1945. Framtidstron är borta. Borta är
även tron på ismerna, myterna, hjältarna. Krigen, Förintelsen och gulag
tog livet av tiotals miljoner människor och påverkade alla överlevande
och deras efterlevande genom att ta död på deras vackraste och mest
oegennyttiga drömmar. Tanken att våga sitt liv för något som är större
eller bättre än det egnas bästa hade begravts under stadsruiner och
korrumperats av propagandamaskinernas nyspråk.
Svenskar som deltagit i kriget återvände hem och delade med sig
av sina stridserfarenheter till svenska armén där man räknade med
att Röda armén under Stalin kanske skulle vilja fortsätta västerut.
Att frivilligt gå ut i krig gör nästan bara unga män och kvinnor med
starka känslor för något, eller mot något. Det brukar kallas idealitet. Inte
sällan är äventyrslystnad en adekvat benämning. Flykt från vardagen,
flykt från ledan eller flykt från svårigheter är ibland mäktiga individuella
drivkrafter. Svenskar i krig 1914–1945 ger många exempel på detta.
Men där finns även exempel på att dubbla lojaliteter – vanligen genom
släktband – kan få unga människor att gå ut i krig av pliktkänsla. Den
starka känsla av samhörighet och ödesgemenskap som kan upplevas
i krig kan i sig vara en drivkraft att utsätta sig för livsfara. I dödens
närhet är livskänslan som starkast.
Under perioden 1914–1945 förefaller ekonomisk vinning vara
den enda drivkraft som kan uteslutas. För de svenskar vars idealitet
gällde freden tog den sig före 1945 vanligen formen av att vilja försöka
7
svenskar i krig 1945–2015
bestraffa angripare genom att gå i krig på de angripnas sida, vilket var
fallet i Spanien och i Finland. Under kalla kriget kanaliserades sådana
motiv till möjligheten att göra frivillig FN-tjänst. Detta och annan
militär utlandstjänst på svenska regeringens uppdrag behandlas inte
här, trots att exempelvis Kongomissionen innebar strid och trots att
den enskildes äventyrslystnad ofta var starkare än hans engagemang
för FN och freden.
De svenskar som efter 1945 frivilligt gått ut i krig för andra länder
verkar i många fall ha andra drivkrafter än sina föregångare. Det förefaller som om det i större utsträckning är tillfälliga slumpfaktorer som
fört dem ut i kriget. Här finns på sina håll även ekonomiska motiv.
Ett undantag är förstås det fåtal svenskar som kämpade för det nya
Israel, vilket ger detta kapitel en särprägel. Något av detsamma kan
sägas om svenskarna i Korea och om Carl Gustaf von Rosen och hans
flygare. Här fanns idealiteten och sympatier med den svagare parten
kvar som tydliga drivkrafter.
Kalla kriget var kallt främst i Europa, där järnridån och terrorbalansen förhindrade krigsutbrott i närmare ett halvsekel. I andra världsdelar ledde flera konflikter till långvariga krig av vilka några mycket väl
kunde ha övergått till ett tredje världskrig. Det var i sådana krig som
ett antal svenskar deltog i utländsk uniform. I boken redovisas kortfattat krigens orsaker, förlopp och följder. Svenskar i krig 1945–2015
är skriven med tanke på att boken ska kunna läsas både som personhistoria och som krigshistoria i ett politiskt sammanhang – ett stycke
svensk historia i kalla krigets skugga. Boken handlar sålunda både
om enskilda svenskars engagemang i kalla krigets mer eller mindre
bortglömda heta krig och om Sveriges förhållningssätt.
Många flyktingar undan krig och terror sökte under kalla kriget
en fristad i Sverige. De gjorde så utan någon ambition att senare som
krigsfrivilliga ingripa i de länder de lämnat. Det gällde även de politiska
flyktingarna från Östtyskland, Polen, Ungern och Tjeckoslovakien.
Några befrielsestyrkor rekryterades inte i Sverige. Den enstaka ansats
som gjordes – Ungern 1956 – rann snabbt ut i sanden och krävde inget
ställningstagande av regeringen.
8
förord
Berlin den 15 juni 1961. En amerikansk Pattonstridsvagn (M48) vid Checkpoint
Charlie, intill gränsen till den sovjetiska zonen i Berlin. (Bildkälla: US Army)
9
svenskar i krig 1945–2015
Mer anmärkningsvärt är att inte heller Vietnamkriget ledde till någon
stor svensk frivilligrörelse. Kriget brukar sägas vara det första som via
TV fördes in i svenska folkets vardagsrum. Upprördheten över vad
svenskarna då såg ledde till omfattande demonstrationer mot USA
och till insamlingar till förmån för den kommunistiska sidan. De antiamerikanska stämningarna i Sverige på 1970-talet kan jämföras med
de antisovjetiska under vinterkriget. Ändå uppstod bara en mindre
rörelse för att med frivilliga ingripa i Vietnamkriget. Det geografiska
avståndet räcker knappast som förklaring – jämför Koreakriget.
Men mycket av detta ändrades efter Sovjetunionens och Jugoslaviens
sammanbrott. Gamla och nya motsättningar blottlades. Gränser ifrågasattes och ändrades. Terror övergick i öppet våld, öppet våld i krig
och inbördeskrig som i sin tur följdes av ny terror och etnisk rensning.
Som militärrådgivare vid OSSE i Wien 1992–96 följde jag våldsutövningen på nära håll. Det hände att svenskar med jugoslavisk bakgrund
bytte tåg i Wien. De reste söderut som anonyma semesterkrigare.
Deras dubbla lojaliteter – ibland i form av dubbla medborgarskap –
frestade dessa unga män till handling eftersom inget tvingade dem till
passivitet eller återhållsamhet. Dessa tillfälliga svenska krigare vågade
sina liv för ”de egna” och av hat eller rutinmässig lojalitet dödade de
och fördrev de ”dom andra”. Vilka var dessa svenska krigare? Några
av dem uppmärksammades av media och namnges här i kapitlet om
Balkan. Andra är tills vidare okända – kanske eftersom det i Sverige
varit enklast – bekvämast eller minst kontroversiellt – att inte försöka
ta reda på vilka de var eller ens undersöka om det möjligen var så att
enskilda svenskar deltog i krigandet i sitt före detta hemland.
Sedan början av Balkankrigen har det nu gått över tjugo år under
vilka Sverige förändrats genom ökad invandring. Det är självklart att
vi därigenom fått fler svenskar som upplever sig ha dubbla identiteter
och flera lojaliteter. Det mångkulturella samhälle vi numera vill slå
vakt om innebär ju just detta. Det blir då självklart att några av de
nya svenskarna har så starka lojaliteter utanför Sverige att det frestar
eller manar till handling på likartat sätt som somliga svenskar under
världskrigen frivilligt gick ut i krig – av lojalitet med den ena eller
10
förord
andra sidan, den ena eller andra idén, den ena eller andra religiösa
övertygelsen. Motivet och drivkraften att med vapen i hand aktivt söka
martyrdöden är emellertid något nytt för svenska förhållanden. Än
mer skrämmande om en ny lockelse är möjligheterna till hänsynslös
våldsutövning utan nämnvärd risk för efterräkningar. Ett av bokens
sista kapitel handlar om några av de svenskar som engagerat sig som
krigare för IS …
För mig blir det naturligt att låta de tre punkterna efter IS avsluta
detta förord. Ett öppet slut.
Einar Lyth
F.d. regementschef I 3/Fo 51, ledamot Krigsvetenskapsakademien
11
svenskar i krig 1945–2015
12
inledning
Inledning
I vår föregående bok Svenskar i krig 1914–1945 skildrade vi främst de
svenska medborgare som under första och andra världskriget samt
krigen däremellan var i krigstjänst för andra stater än Sverige. Med
vår bok Svenskar i krig 1945–2015 vill vi redovisa på vilka krigsskåde­
platser – och varför – vi finner svenskar i främmande krigstjänst även
efter andra världskriget.
Nya slagfält och motiv
I Svenskar i krig 1914–1945 berättade vi om de drygt 23 000 svenskar
som gick i utländsk krigstjänst under världskrigens epok. Boken skildrade även svenska frivilliga som en del av folkrörelser inom svensk
opinion. De bästa exemplen är de betydande sympatierna för regeringssidan under spanska inbördeskriget och för Finlands sak under
vinterkriget. En av bokens slutsatser var att antalet svenska medborgare som drog på sig en tysk uniform under andra världskriget, drygt
200 individer, kan jämföras med de tusentals svenskar som på olika
sätt konkret ställde upp för att bekämpa Tredje riket och nazismen i
de allierades tjänst.
Efter andra världskriget har långt fler svenskar, över hundratusen,
av svenska regeringar skickats till olika utländska konflikthärdar i
FN:s tjänst. Deras historia återfinns i böcker som Utlandsstyrkan i
fredens tjänst och skildras därför inte här.1 Liksom i vår föregående
bok fokuserar vi på de svenskar som ställt upp i annat lands uniform
eller väpnade formation.
Varför kom svenska medborgare att gå i främmande krigstjänst?
Vissa motiv från epoken 1914–45 återkommer, men i andra proportio13
svenskar i krig 1945–2015
ner. Ett starkt motiv idag är den religiösa övertygelse som vi nämnde
i avslutningsorden till Svenskar i krig 1914–1945 och som har visat
sig vara en betydande faktor bland dagens krigsfrivilliga från Sverige.
Ett kapitel i denna bok skildrar Koreakriget, där drygt tusen svenskar
deltog i amerikansk uniform på uppdrag av den svenska regeringen.
Samtidigt anmälde sig närmare tusen enskilda svenskar, på privat
initiativ, för att strida i Koreakriget med vapen i hand på USA:s sida.
Dessa kom emellertid aldrig iväg till den koreanska krigsskådeplatsen.
Om Koreakriget satte svensk utrikespolitik på svåra prov så kom
inbördeskriget i Algeriet att förändra svensk utrikespolitik eftersom
det gjorde den svenska opinionen mer förberedd på kolonial- och
befrielsekrig. Eftersom utrikespolitiken och synen på krig och konflikt förändrats under åren efter andra världskriget har vi försett varje
kapitel med en historisk inledning.
Vår bok behandlar inte bara svenska frivilliginsatser under de större
efterkrigstida konflikterna utan även under mindre uppmärksammade krig: exempelvis konflikterna i Kongo och under det så kallade
Biafrakriget i Nigeria. Inledningsvis vill vi också skildra övergången
mellan andra världskriget och kalla kriget. Dessutom pekar vi på
frivilligveteraner som i Sverige på olika sätt utövat inflytande delvis
baserat på deras krigserfarenheter.
Under slutskedet av vårt bokarbete aktualiserades i allt högre grad
svenska medborgares deltagande i utländsk krigstjänst. Det är framför allt svenskars deltagande under krigen i Syrien och Irak som
gjort att flera debattörer tagit upp frågan om svenskars tjänstgöring i
främmande formationer bör förbjudas och lagföras eller åtminstone
försvåras. I slutet av 2014 blev det känt att Sverige, jämfört med övriga
länder i västvärlden, har ovanligt många jihadister i förhållande till
befolkningens storlek.
Frågan om rekryteringen av svenska frivilliga väcker även följdfrågor: Var går exempelvis gränsen mellan militära rådgivare, soldater
och terrorister? I bokens avslutande del skildras hur Sverige tidigare
hanterat frågan om frivilliga i utländska krigsmakter samt hur vissa
andra länder valt att göra.
14
inledning
Stridande, men från ett land som formellt inte varit i krig på 200 år. Till höger
löjtnanten vid Livgardet Erik Skogberg. I mitten står en afghansk kompanichef
och till vänster en lokal tolk. Platsen är vägen till byn Almalek i den afghanska
provinsen Sar-e-Pol den 29 september 2009. Samma dag bekämpade Skogbergs
svensk-finska förband under FS 17 (förstärkt med afghanska säkerhetsstyrkor)
ett hundratal talibaner. Efter ett dygns strid intog Skogbergs förband sitt anfallsmål. Erik Skogberg erhöll för detta Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med
svärd. (Bildkälla: Erik Skogberg)
Författarna tackar varmt vår förläggare Lena Amurén och vår
redaktör Håkan Peterson för deras vägledning och stöd samt överste
1. Einar Lyth för den dialog vi fått föra med honom och för hans
värdefulla påpekanden till bokens kapitel. Vi tackar förste arkivarie Per
Clason vid Krigsarkivet i Stockholm för hans alltid lika hjälpsamma
handledning i arkivsamlingarna och för hans synpunkter på några av
bokens kapitel. Anders Johansson har brutit ny historisk mark med
sina böcker Den glömda armén samt De hemliga agenterna och har
sedan flera år varit en inspirerande samtalspartner för oss.2
Lennart Westberg tackar professor Stig Ekman för många års uppmuntran och för värdefulla synpunkter; professor Kent Zetterberg
15
svenskar i krig 1945–2015
för hans kunniga argusöga rörande Sverige och kalla kriget respektive
frivilligveteranernas påverkan på den svenska krigsmakten; generalmajor Lars Frisk och överstelöjtnant Per Iko för värdefull granskning
av delar av kapitlet om Koreakriget samt Karin Westberg för alla
litteraturbeställningar och kloka råd. Ett stort tack till Leif Hellström,
Linda Leibing Hedén och Anna-Lisa Sander för värdefull information
och privat arkivmaterial. Avslutningsvis ett varmt tack till dr Paul R.
Sellin, distinguished professor emeritus vid University of California
Los Angeles (UCLA), som med sitt eget lysande exempel sedan flera
år uppmuntrat och inspirerat brorsonen på historiens och källkritikens
ibland snåriga fält: a million thanks, Paul and Agatha!
Utöver alla som låtit sig intervjuas eller på annat sätt lämnat meddelanden av värde för denna bok (se sidan 345) vill vi även tacka följande personer: Paul Alsén, Lennart Berns, Peter Björkman, Doreen
Bliss, Olle Bylund, Anders Carlén, Erik Eriksson, Jan Eriksson, Johan
Erlandsson, Mattias Falk, Carl Gustav Finstrom, Jan Forsgren, Nils-Olov
Gärdin, Alf Görsjö, Magnus Larsson, Fredrik Lagerquist, Arne Lapidus,
Linda Leibing Hedén, Maria Orrung, Pierre Mens, Anders Moverare,
Martin Månsson, Hans Werner Neulen, Bertel Nelsson, Arne Nylén,
Marie Olausson, Eric von Rosen, Anna-Lisa Sander, Åke Sandin, Erik
Skogberg, Staffan Skott, Anders Stach, Mats Torping, Rauno Vaara
och Lars Westerlund.
Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg
Rosvik och Sundsvall i juni 2015
16
efterkrigseran och de nya krigen
Efterkrigseran och de nya krigen
Det finns i världen i dag två stora nationer som förefaller att gå
mot samma mål: ryssarna och anglo-amerikanerna. Vardera
kommer i enlighet med försynens hemliga plan att en dag hålla
halva världens öden i sina händer.
Alexis de Tocqueville 1835, fransk statsman och historiker
Vid krigsslutet sköt sig Adolf Hitler i huvudet under de rasmassor som
var det enda som fanns kvar av hans Reichskanzlei och Tredje rikets
huvudstad Berlin. Samtidigt var totalt 40 miljoner människor på flykt
runtom i ett Europa som låg i ruiner. Sovjetunionen hade mot Tyskland
utkämpat världshistoriens förmodligen mest förödande krig och på ett
avgörande sätt medverkat till att Tredje riket krossats. Sovjetunionens
förlustsiffror var ohyggliga, troligen dog över 27 miljoner sovjetmedborgare. Under USA:s två parallella krig, mot tyskarna i Europa och
mot japanerna i Stilla havsregionen, dog 300 000 amerikaner. USA
hade vid krigsslutet en blomstrande ekonomi medan Storbritannien,
som förlorade 357 000 soldater i fält, gick ut ur kriget närmast bankrutt
och med ett vacklande kolonialt imperium.
Fred i skenet av europeisk demoralisering
Krig, ockupation och en inte oväsentlig kollaboration med de nazistiska ockupanterna hade vid krigsslutet efterlämnat en bitter smak av
förödmjukelse och skam i Europa. Exempelvis i form av fransmännens Vichyregim, den italienska och spanska fascismen, Österrikes
Anschluss till Hitlertyskland och de ockuperade ländernas i regel
omfattande ekonomiska samarbete med den tyska rustningsindustrin.
17
svenskar i krig 1945–2015
Det gällde även den vitt spridda antisemitismen och olika inhemska
politikers, jurist- och poliskårers beredvillighet att i tyskockuperade
eller med Tredje riket förbundna länder samla in och deportera sina
egna medborgare av judisk härkomst.
En sovjetdominerad maktbalans
Det andra världskriget resulterade i dramatiska omvälvningar: Europas
fem traditionella stormakter ersattes av en bipolär värld med Sovjetunionen och USA som huvudmotståndare. Sovjetunionens gränser hade
1945 flyttats flera hundra kilometer västerut och Stalin installerade
snabbt ett antal östeuropeiska Moskvatrogna regimer. Finlands ledare
tvingades att visa lyhördhet för Sovjetunionens krav. Röda arméns
”befrielse” av genom Tredje riket ockuperade eller med Hitler lierade
stater följdes av plundring, massvåldtäkter och arresteringar av politiska
motståndare och så kallade klassfiender. Sovjetunionen kontrollerade
nu kuststräckan mellan Viborg och Lübeck och upprättade en ”järnridå”
genom Europa ned till Adriatiska havet. Kommunismen i Västeuropa
behöll dock för en tid ett högt anseende efter krigsslutet, beroende på
Sovjetunionens avgörande bidrag till segern över nazismen och därför
att de europeiska motståndsrörelserna till stor del letts av kommunister.
De franska, brittiska, nederländska, belgiska och portugisiska kolonialväldena hade senast vid krigsslutet tappat sin legitimitet och stod
inför en snar upplösning. Britternas förödmjukande nederlag i Fjärran
Östern mot det kejserliga Japan 1941–42 blev en viktig orsak till de
koloniserade folkens ökade självförtroende och senare självständighet.1
Koreakrigets effekter blev att USA kraftigt byggde ut sitt paktsystem för att ringa in Kina och Sovjetunionen och kunna nå dessa
länder med bombflyg och kärnvapenbestyckade robotar. Den östliga
militäralliansen, Warszawapakten, bildades 1955 som motvikt mot
västmakternas nordatlantiska försvarspakt NATO.2 Efter hand flyttades
supermakternas kraftmätningar över till Afrika, Asien och Latinamerika. Sovjetunionen och USA skulle här komma att stödja socialistiska
befrielserörelser respektive ”demokratiska” regimer.
18
efterkrigseran och de nya krigen
Amerikanskt kärnvapenprov den 1 juli 1946 på Bikiniatollen i Stilla havet. Det
historiska fotografiet togs av en svensk-amerikan, Harry Marble, vars mamma
var född i Dannås, Småland. (Bildkälla: Armémuseum)
Sverige och NATO
Nordisk neutralitet hade visat sig vara ett klent skydd under andra
världskriget. Sverige blev det enda land i Norden som blev förskonat
från att dras in i kriget kriget. De omtumlande svenska erfarenheterna
1939–45 kom länge att prägla svensk efterkrigspolitik. Exempelvis
var det under krigsåren som grunden lades för Sveriges omfattande
samarbete efter 1945 med olika västeuropeiska underrättelseorganisationer, inte sällan med svenska frivilligveteraner på inflytelserika
positioner eller i kulisserna. Många faktorer påverkade och underlättade efterkrigstidens pragmatiska informationsutbyte mellan Sverige
och NATO kring sovjetiska förhållanden.3
Andra världskrigets svenska trauma att vara helt inringad av tyskockuperade eller med Hitler lierade länder hade även resulterat i en
snabb utveckling av den svenska signalspanings- och dechiffreringskapaciteten. Vid krigsslutet kunde den svenska underrättelsetjänsten
se tillbaka på stora framgångar men även misslyckanden.4
19
svenskar i krig 1945–2015
Krigserfarenheter
Under beredskapstiden vitaliserades den svenska krigsmakten av en
socialt brett rekryterad och föryngrad befälskår. Armén blev på flera
sätt en samhällelig smältdegel. Mellankrigstidens antimilitaristiska
stämningar, radikala nedrustningar och dystra minnen av militärens
olyckliga dödsskjutningar i Ådalen 1931 förbleknade. Påverkades
samtidigt den svenska krigsmakten av världskrigets erfarenheter i
andra länder? Togs de svenska frivilligveteranernas fronterfarenheter
tillvara? Fanns det enskilda svenska krigsveteraner som efter 1945
utövade inflytande på den svenska försvarsmakten? Sådana effekter
är svårmätbara och här finns troligen plats för ytterligare forskning.
En brett upplagd utvärdering 1944 inom den svenska armén av
erfarenheter från det pågående världskriget resulterade i få eller inga
ledarskapsreformer. Einar Lyth, som utrett frågan, har pekat på att en
viss krigströtthet vid fredsslutet 1945 spelade en roll för motviljan att
i Sverige underkasta ledarskapsfrågorna en djupare analys.5 Svenskar
med personlig stridserfarenhet var inte någon stor dela av samhället och bland dem var det kanske relativt få som hade förmågan att
metodiskt utvärdera vad de upplevt. Einar Lyth har även pekat på att
tyska fronterfarenheter vad gäller taktik och ledarskap på östfronten
i vårt land länge felvärderades eller nonchalerades. Rapporterna från
Koreakriget och Indokinakriget återupplivade debatten om förbandsanda och disciplin, och 1955 grundades Militärpsykologiska institutet
i Stockholm. Varför kämpade soldaterna och varför fanns det soldater
som inte sköt ens när fienden anföll deras ställningar?
Ett annat startskott för en förnyad utvärdering av andra världskrigets fronterfarenheter blev den svenska upplagan av Väinö Linnas
krigsroman Okänd soldat (1954). Den finländska filmatiseringen av
boken 1955 ökade ännu mer intresset i media och i den militära fackpressen. Finländska krigsveteraner föreläste under 1950- och 60-talen
regelbundet för svenska officers- och värnpliktskullar om Finlands
krigs- och ledarskapserfarenheter i strid. Einar Lyth ger följande
minnesbild från I 3 i Örebro:
20
efterkrigseran och de nya krigen
När 1 000 värnpliktiga bänkades i regementets gymnastiksal låg
stor förväntan i luften. När frontkämpen och finske majoren Karl
Gustav Kavander – en krigare av den sort som den tidens unga män
gärna identifierade sig med – berättade om hur han vid motstötar
brukade rensa skyttegravar från inträngande rödgardister, blev det
tyst, dödstyst i salen.6
Väinö Linnas roman Okänd soldat (1954) och filmen med samma
namn ökade på 1950-talet intresset i Sverige för andra världskrigets
erfarenheter. (Bildkälla: Armémuseum)
21
svenskar i krig 1945–2015
Tidsandan på 1950-talet gav dessa veteraner även en hjältegloria. Professor Kent Zetterberg har påpekat att man från svenskt militärt håll
emellertid var försiktig med att tillgodogöra sig stridserfarenheter från
både finländska och tyska kunskapskällor.7 Det fanns även problem att
på ett systematiskt sätt ta tillvara dessa kunskaper inom den svenska
armén. Försvaret hade även kunnat inhämta dyrköpta erfarenheter
från flera svenska frivilliga i israelisk krigstjänst, men det finns inget
som tyder på att så skedde.
Efter krigsslutet fanns på ledande platser i försvaret ett antal personer
med en imponerande bakgrund av utländsk krigstjänst: Arméchefen
Carl August Ehrensvärd tjänstgjorde i Finlands krigsmakt både under
första och andra världskriget och hade under kriget skött kontakterna
med Danmarks och Norges motståndsrörelser. Generallöjtnant Viking
Tamm hade krigserfarenhet från strider inte bara mot Stalins trupper i
Finland utan även mot Mussolinis i Abessinien. Tack vare Carl Petersén,
den initiativrike krigstida chefen för det militära underrättelseväsendet, kunde Sverige efter 1945 bygga vidare på denna verksamhet och
krigsårens kontakter ute i Europa.8 Pionjären i fjärrfotospaning, Ragnar
Thorén, hade på ett avgörande sätt hjälpt Finlands underrättelsetjänst
i krigen mot Sovjetunionen. Han arbetade under ett rekordlångt antal
år vidare med underrättelsearbete, och Thoréns arbeten inom polarforskningen kom även USA:s flotta och dess atomubåtar till del. Bland
ledande politiker hade den socialdemokratiske utrikesministern Sten
Andersson under kriget varit kurir åt den norska motståndsrörelsen
och 1945 anmält sig som frivillig till den så kallade Norgebataljonen.
Försvarets forskningsanstalt anställde 1975 den israeliske militär­
psykologen Ben Shalit. Denne hade varit aktiv officer i den israeliska
armén och skildrade i form av publikationer och föreläsningar utifrån
begreppen aggression, mod och disciplin varför människor i strid blir
hjältar, ledare, rebeller eller desertörer.
22
efterkrigseran och de nya krigen
Två svenska generaler 1948 med en svårslagen samlad frivilligbakgrund och erfarenhet av strid mot både Mussolinis och Stalins trupper i Abessinien respektive
Finland under 1930- och 40-talen: till höger arméchefen Carl August Ehrensvärd
med sin arméstabschef Viking Tamm. (Bildkälla: Krigsarkivet)
23
svenskar i krig 1945–2015
Svenska och andra frivilliga i den israeliska marinens uniform 1948. Leif Elwing
från Kumla, sittande till höger, stupade på Medelhavet den 9 juli 1948 ombord
på ett israeliskt krigsfartyg. Stående längst till höger den senare landshövdingen
Sigvard Marjasin. David Wiorek från Göteborg, stående andre från vänster,
blev vittne till när Leif Elwing sköts till döds. (Bildkälla: Michael Abrahamsson)
24