förord Lars Gyllenhaal Lennart Westberg Svenskar i krig 1945–2015 historiska media 3 svenskar i krig 1945–2015 Historiska Media Box 1206 221 05 Lund [email protected] www.historiskamedia.se © Historiska Media och författarna 2015 Faktagranskning: Einar Lyth Sättning: Malin Hansson Omslag: Per Idborg Omslagsbild: Marinkårsbasen Khe Sanh i januari 1968, endast fjorton dagar före Nordvietnams belägring av Khe Sanh. Till höger Per-Olof Ödman från Stockholm som frivillig infanterist i den amerikanska marinkåren. (Bildkälla: Per-Olof Ödman) Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-083-4 4 förord Innehåll Förord Inledning Efterkrigseran och de nya krigen 7 13 17 I israelisk tjänst 1948–49 I amerikansk uniform 1950–58 I Främlingslegionen 1960–63 I Afrikas inre 1964–74 I Vietnamkrigen 1965–79 I Kambodjas inbördeskrig 1975 I inbördeskrigets Nigeria 1969–70 I krigen på Balkan under 1990-talet I israelisk tjänst 1997–2015 I jihads tjänst 1991–2015 I amerikansk tjänst 1975–2015 I ukrainsk tjänst 2014–2015 Andra öden 25 77 119 131 139 177 187 207 217 239 259 275 291 Debatten om svenska frivilliga Noter Källor Litteratur Personregister 299 305 337 341 347 5 svenskar i krig 1945–2015 6 förord Förord När Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg nu kommer med uppföljaren till Svenskar i krig 1914–1945 förs inte bara perioden under kalla kriget utan även vår samtid till bilden av svenskar i främmande krigstjänst. Utgångspunkten är ödesåret 1945. Det är inte mycket som är gemensamt för Europa före och efter 1945. Framtidstron är borta. Borta är även tron på ismerna, myterna, hjältarna. Krigen, Förintelsen och gulag tog livet av tiotals miljoner människor och påverkade alla överlevande och deras efterlevande genom att ta död på deras vackraste och mest oegennyttiga drömmar. Tanken att våga sitt liv för något som är större eller bättre än det egnas bästa hade begravts under stadsruiner och korrumperats av propagandamaskinernas nyspråk. Svenskar som deltagit i kriget återvände hem och delade med sig av sina stridserfarenheter till svenska armén där man räknade med att Röda armén under Stalin kanske skulle vilja fortsätta västerut. Att frivilligt gå ut i krig gör nästan bara unga män och kvinnor med starka känslor för något, eller mot något. Det brukar kallas idealitet. Inte sällan är äventyrslystnad en adekvat benämning. Flykt från vardagen, flykt från ledan eller flykt från svårigheter är ibland mäktiga individuella drivkrafter. Svenskar i krig 1914–1945 ger många exempel på detta. Men där finns även exempel på att dubbla lojaliteter – vanligen genom släktband – kan få unga människor att gå ut i krig av pliktkänsla. Den starka känsla av samhörighet och ödesgemenskap som kan upplevas i krig kan i sig vara en drivkraft att utsätta sig för livsfara. I dödens närhet är livskänslan som starkast. Under perioden 1914–1945 förefaller ekonomisk vinning vara den enda drivkraft som kan uteslutas. För de svenskar vars idealitet gällde freden tog den sig före 1945 vanligen formen av att vilja försöka 7 svenskar i krig 1945–2015 bestraffa angripare genom att gå i krig på de angripnas sida, vilket var fallet i Spanien och i Finland. Under kalla kriget kanaliserades sådana motiv till möjligheten att göra frivillig FN-tjänst. Detta och annan militär utlandstjänst på svenska regeringens uppdrag behandlas inte här, trots att exempelvis Kongomissionen innebar strid och trots att den enskildes äventyrslystnad ofta var starkare än hans engagemang för FN och freden. De svenskar som efter 1945 frivilligt gått ut i krig för andra länder verkar i många fall ha andra drivkrafter än sina föregångare. Det förefaller som om det i större utsträckning är tillfälliga slumpfaktorer som fört dem ut i kriget. Här finns på sina håll även ekonomiska motiv. Ett undantag är förstås det fåtal svenskar som kämpade för det nya Israel, vilket ger detta kapitel en särprägel. Något av detsamma kan sägas om svenskarna i Korea och om Carl Gustaf von Rosen och hans flygare. Här fanns idealiteten och sympatier med den svagare parten kvar som tydliga drivkrafter. Kalla kriget var kallt främst i Europa, där järnridån och terrorbalansen förhindrade krigsutbrott i närmare ett halvsekel. I andra världsdelar ledde flera konflikter till långvariga krig av vilka några mycket väl kunde ha övergått till ett tredje världskrig. Det var i sådana krig som ett antal svenskar deltog i utländsk uniform. I boken redovisas kortfattat krigens orsaker, förlopp och följder. Svenskar i krig 1945–2015 är skriven med tanke på att boken ska kunna läsas både som personhistoria och som krigshistoria i ett politiskt sammanhang – ett stycke svensk historia i kalla krigets skugga. Boken handlar sålunda både om enskilda svenskars engagemang i kalla krigets mer eller mindre bortglömda heta krig och om Sveriges förhållningssätt. Många flyktingar undan krig och terror sökte under kalla kriget en fristad i Sverige. De gjorde så utan någon ambition att senare som krigsfrivilliga ingripa i de länder de lämnat. Det gällde även de politiska flyktingarna från Östtyskland, Polen, Ungern och Tjeckoslovakien. Några befrielsestyrkor rekryterades inte i Sverige. Den enstaka ansats som gjordes – Ungern 1956 – rann snabbt ut i sanden och krävde inget ställningstagande av regeringen. 8 förord Berlin den 15 juni 1961. En amerikansk Pattonstridsvagn (M48) vid Checkpoint Charlie, intill gränsen till den sovjetiska zonen i Berlin. (Bildkälla: US Army) 9 svenskar i krig 1945–2015 Mer anmärkningsvärt är att inte heller Vietnamkriget ledde till någon stor svensk frivilligrörelse. Kriget brukar sägas vara det första som via TV fördes in i svenska folkets vardagsrum. Upprördheten över vad svenskarna då såg ledde till omfattande demonstrationer mot USA och till insamlingar till förmån för den kommunistiska sidan. De antiamerikanska stämningarna i Sverige på 1970-talet kan jämföras med de antisovjetiska under vinterkriget. Ändå uppstod bara en mindre rörelse för att med frivilliga ingripa i Vietnamkriget. Det geografiska avståndet räcker knappast som förklaring – jämför Koreakriget. Men mycket av detta ändrades efter Sovjetunionens och Jugoslaviens sammanbrott. Gamla och nya motsättningar blottlades. Gränser ifrågasattes och ändrades. Terror övergick i öppet våld, öppet våld i krig och inbördeskrig som i sin tur följdes av ny terror och etnisk rensning. Som militärrådgivare vid OSSE i Wien 1992–96 följde jag våldsutövningen på nära håll. Det hände att svenskar med jugoslavisk bakgrund bytte tåg i Wien. De reste söderut som anonyma semesterkrigare. Deras dubbla lojaliteter – ibland i form av dubbla medborgarskap – frestade dessa unga män till handling eftersom inget tvingade dem till passivitet eller återhållsamhet. Dessa tillfälliga svenska krigare vågade sina liv för ”de egna” och av hat eller rutinmässig lojalitet dödade de och fördrev de ”dom andra”. Vilka var dessa svenska krigare? Några av dem uppmärksammades av media och namnges här i kapitlet om Balkan. Andra är tills vidare okända – kanske eftersom det i Sverige varit enklast – bekvämast eller minst kontroversiellt – att inte försöka ta reda på vilka de var eller ens undersöka om det möjligen var så att enskilda svenskar deltog i krigandet i sitt före detta hemland. Sedan början av Balkankrigen har det nu gått över tjugo år under vilka Sverige förändrats genom ökad invandring. Det är självklart att vi därigenom fått fler svenskar som upplever sig ha dubbla identiteter och flera lojaliteter. Det mångkulturella samhälle vi numera vill slå vakt om innebär ju just detta. Det blir då självklart att några av de nya svenskarna har så starka lojaliteter utanför Sverige att det frestar eller manar till handling på likartat sätt som somliga svenskar under världskrigen frivilligt gick ut i krig – av lojalitet med den ena eller 10 förord andra sidan, den ena eller andra idén, den ena eller andra religiösa övertygelsen. Motivet och drivkraften att med vapen i hand aktivt söka martyrdöden är emellertid något nytt för svenska förhållanden. Än mer skrämmande om en ny lockelse är möjligheterna till hänsynslös våldsutövning utan nämnvärd risk för efterräkningar. Ett av bokens sista kapitel handlar om några av de svenskar som engagerat sig som krigare för IS … För mig blir det naturligt att låta de tre punkterna efter IS avsluta detta förord. Ett öppet slut. Einar Lyth F.d. regementschef I 3/Fo 51, ledamot Krigsvetenskapsakademien 11 svenskar i krig 1945–2015 12 inledning Inledning I vår föregående bok Svenskar i krig 1914–1945 skildrade vi främst de svenska medborgare som under första och andra världskriget samt krigen däremellan var i krigstjänst för andra stater än Sverige. Med vår bok Svenskar i krig 1945–2015 vill vi redovisa på vilka krigsskåde­ platser – och varför – vi finner svenskar i främmande krigstjänst även efter andra världskriget. Nya slagfält och motiv I Svenskar i krig 1914–1945 berättade vi om de drygt 23 000 svenskar som gick i utländsk krigstjänst under världskrigens epok. Boken skildrade även svenska frivilliga som en del av folkrörelser inom svensk opinion. De bästa exemplen är de betydande sympatierna för regeringssidan under spanska inbördeskriget och för Finlands sak under vinterkriget. En av bokens slutsatser var att antalet svenska medborgare som drog på sig en tysk uniform under andra världskriget, drygt 200 individer, kan jämföras med de tusentals svenskar som på olika sätt konkret ställde upp för att bekämpa Tredje riket och nazismen i de allierades tjänst. Efter andra världskriget har långt fler svenskar, över hundratusen, av svenska regeringar skickats till olika utländska konflikthärdar i FN:s tjänst. Deras historia återfinns i böcker som Utlandsstyrkan i fredens tjänst och skildras därför inte här.1 Liksom i vår föregående bok fokuserar vi på de svenskar som ställt upp i annat lands uniform eller väpnade formation. Varför kom svenska medborgare att gå i främmande krigstjänst? Vissa motiv från epoken 1914–45 återkommer, men i andra proportio13 svenskar i krig 1945–2015 ner. Ett starkt motiv idag är den religiösa övertygelse som vi nämnde i avslutningsorden till Svenskar i krig 1914–1945 och som har visat sig vara en betydande faktor bland dagens krigsfrivilliga från Sverige. Ett kapitel i denna bok skildrar Koreakriget, där drygt tusen svenskar deltog i amerikansk uniform på uppdrag av den svenska regeringen. Samtidigt anmälde sig närmare tusen enskilda svenskar, på privat initiativ, för att strida i Koreakriget med vapen i hand på USA:s sida. Dessa kom emellertid aldrig iväg till den koreanska krigsskådeplatsen. Om Koreakriget satte svensk utrikespolitik på svåra prov så kom inbördeskriget i Algeriet att förändra svensk utrikespolitik eftersom det gjorde den svenska opinionen mer förberedd på kolonial- och befrielsekrig. Eftersom utrikespolitiken och synen på krig och konflikt förändrats under åren efter andra världskriget har vi försett varje kapitel med en historisk inledning. Vår bok behandlar inte bara svenska frivilliginsatser under de större efterkrigstida konflikterna utan även under mindre uppmärksammade krig: exempelvis konflikterna i Kongo och under det så kallade Biafrakriget i Nigeria. Inledningsvis vill vi också skildra övergången mellan andra världskriget och kalla kriget. Dessutom pekar vi på frivilligveteraner som i Sverige på olika sätt utövat inflytande delvis baserat på deras krigserfarenheter. Under slutskedet av vårt bokarbete aktualiserades i allt högre grad svenska medborgares deltagande i utländsk krigstjänst. Det är framför allt svenskars deltagande under krigen i Syrien och Irak som gjort att flera debattörer tagit upp frågan om svenskars tjänstgöring i främmande formationer bör förbjudas och lagföras eller åtminstone försvåras. I slutet av 2014 blev det känt att Sverige, jämfört med övriga länder i västvärlden, har ovanligt många jihadister i förhållande till befolkningens storlek. Frågan om rekryteringen av svenska frivilliga väcker även följdfrågor: Var går exempelvis gränsen mellan militära rådgivare, soldater och terrorister? I bokens avslutande del skildras hur Sverige tidigare hanterat frågan om frivilliga i utländska krigsmakter samt hur vissa andra länder valt att göra. 14 inledning Stridande, men från ett land som formellt inte varit i krig på 200 år. Till höger löjtnanten vid Livgardet Erik Skogberg. I mitten står en afghansk kompanichef och till vänster en lokal tolk. Platsen är vägen till byn Almalek i den afghanska provinsen Sar-e-Pol den 29 september 2009. Samma dag bekämpade Skogbergs svensk-finska förband under FS 17 (förstärkt med afghanska säkerhetsstyrkor) ett hundratal talibaner. Efter ett dygns strid intog Skogbergs förband sitt anfallsmål. Erik Skogberg erhöll för detta Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd. (Bildkälla: Erik Skogberg) Författarna tackar varmt vår förläggare Lena Amurén och vår redaktör Håkan Peterson för deras vägledning och stöd samt överste 1. Einar Lyth för den dialog vi fått föra med honom och för hans värdefulla påpekanden till bokens kapitel. Vi tackar förste arkivarie Per Clason vid Krigsarkivet i Stockholm för hans alltid lika hjälpsamma handledning i arkivsamlingarna och för hans synpunkter på några av bokens kapitel. Anders Johansson har brutit ny historisk mark med sina böcker Den glömda armén samt De hemliga agenterna och har sedan flera år varit en inspirerande samtalspartner för oss.2 Lennart Westberg tackar professor Stig Ekman för många års uppmuntran och för värdefulla synpunkter; professor Kent Zetterberg 15 svenskar i krig 1945–2015 för hans kunniga argusöga rörande Sverige och kalla kriget respektive frivilligveteranernas påverkan på den svenska krigsmakten; generalmajor Lars Frisk och överstelöjtnant Per Iko för värdefull granskning av delar av kapitlet om Koreakriget samt Karin Westberg för alla litteraturbeställningar och kloka råd. Ett stort tack till Leif Hellström, Linda Leibing Hedén och Anna-Lisa Sander för värdefull information och privat arkivmaterial. Avslutningsvis ett varmt tack till dr Paul R. Sellin, distinguished professor emeritus vid University of California Los Angeles (UCLA), som med sitt eget lysande exempel sedan flera år uppmuntrat och inspirerat brorsonen på historiens och källkritikens ibland snåriga fält: a million thanks, Paul and Agatha! Utöver alla som låtit sig intervjuas eller på annat sätt lämnat meddelanden av värde för denna bok (se sidan 345) vill vi även tacka följande personer: Paul Alsén, Lennart Berns, Peter Björkman, Doreen Bliss, Olle Bylund, Anders Carlén, Erik Eriksson, Jan Eriksson, Johan Erlandsson, Mattias Falk, Carl Gustav Finstrom, Jan Forsgren, Nils-Olov Gärdin, Alf Görsjö, Magnus Larsson, Fredrik Lagerquist, Arne Lapidus, Linda Leibing Hedén, Maria Orrung, Pierre Mens, Anders Moverare, Martin Månsson, Hans Werner Neulen, Bertel Nelsson, Arne Nylén, Marie Olausson, Eric von Rosen, Anna-Lisa Sander, Åke Sandin, Erik Skogberg, Staffan Skott, Anders Stach, Mats Torping, Rauno Vaara och Lars Westerlund. Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg Rosvik och Sundsvall i juni 2015 16 efterkrigseran och de nya krigen Efterkrigseran och de nya krigen Det finns i världen i dag två stora nationer som förefaller att gå mot samma mål: ryssarna och anglo-amerikanerna. Vardera kommer i enlighet med försynens hemliga plan att en dag hålla halva världens öden i sina händer. Alexis de Tocqueville 1835, fransk statsman och historiker Vid krigsslutet sköt sig Adolf Hitler i huvudet under de rasmassor som var det enda som fanns kvar av hans Reichskanzlei och Tredje rikets huvudstad Berlin. Samtidigt var totalt 40 miljoner människor på flykt runtom i ett Europa som låg i ruiner. Sovjetunionen hade mot Tyskland utkämpat världshistoriens förmodligen mest förödande krig och på ett avgörande sätt medverkat till att Tredje riket krossats. Sovjetunionens förlustsiffror var ohyggliga, troligen dog över 27 miljoner sovjetmedborgare. Under USA:s två parallella krig, mot tyskarna i Europa och mot japanerna i Stilla havsregionen, dog 300 000 amerikaner. USA hade vid krigsslutet en blomstrande ekonomi medan Storbritannien, som förlorade 357 000 soldater i fält, gick ut ur kriget närmast bankrutt och med ett vacklande kolonialt imperium. Fred i skenet av europeisk demoralisering Krig, ockupation och en inte oväsentlig kollaboration med de nazistiska ockupanterna hade vid krigsslutet efterlämnat en bitter smak av förödmjukelse och skam i Europa. Exempelvis i form av fransmännens Vichyregim, den italienska och spanska fascismen, Österrikes Anschluss till Hitlertyskland och de ockuperade ländernas i regel omfattande ekonomiska samarbete med den tyska rustningsindustrin. 17 svenskar i krig 1945–2015 Det gällde även den vitt spridda antisemitismen och olika inhemska politikers, jurist- och poliskårers beredvillighet att i tyskockuperade eller med Tredje riket förbundna länder samla in och deportera sina egna medborgare av judisk härkomst. En sovjetdominerad maktbalans Det andra världskriget resulterade i dramatiska omvälvningar: Europas fem traditionella stormakter ersattes av en bipolär värld med Sovjetunionen och USA som huvudmotståndare. Sovjetunionens gränser hade 1945 flyttats flera hundra kilometer västerut och Stalin installerade snabbt ett antal östeuropeiska Moskvatrogna regimer. Finlands ledare tvingades att visa lyhördhet för Sovjetunionens krav. Röda arméns ”befrielse” av genom Tredje riket ockuperade eller med Hitler lierade stater följdes av plundring, massvåldtäkter och arresteringar av politiska motståndare och så kallade klassfiender. Sovjetunionen kontrollerade nu kuststräckan mellan Viborg och Lübeck och upprättade en ”järnridå” genom Europa ned till Adriatiska havet. Kommunismen i Västeuropa behöll dock för en tid ett högt anseende efter krigsslutet, beroende på Sovjetunionens avgörande bidrag till segern över nazismen och därför att de europeiska motståndsrörelserna till stor del letts av kommunister. De franska, brittiska, nederländska, belgiska och portugisiska kolonialväldena hade senast vid krigsslutet tappat sin legitimitet och stod inför en snar upplösning. Britternas förödmjukande nederlag i Fjärran Östern mot det kejserliga Japan 1941–42 blev en viktig orsak till de koloniserade folkens ökade självförtroende och senare självständighet.1 Koreakrigets effekter blev att USA kraftigt byggde ut sitt paktsystem för att ringa in Kina och Sovjetunionen och kunna nå dessa länder med bombflyg och kärnvapenbestyckade robotar. Den östliga militäralliansen, Warszawapakten, bildades 1955 som motvikt mot västmakternas nordatlantiska försvarspakt NATO.2 Efter hand flyttades supermakternas kraftmätningar över till Afrika, Asien och Latinamerika. Sovjetunionen och USA skulle här komma att stödja socialistiska befrielserörelser respektive ”demokratiska” regimer. 18 efterkrigseran och de nya krigen Amerikanskt kärnvapenprov den 1 juli 1946 på Bikiniatollen i Stilla havet. Det historiska fotografiet togs av en svensk-amerikan, Harry Marble, vars mamma var född i Dannås, Småland. (Bildkälla: Armémuseum) Sverige och NATO Nordisk neutralitet hade visat sig vara ett klent skydd under andra världskriget. Sverige blev det enda land i Norden som blev förskonat från att dras in i kriget kriget. De omtumlande svenska erfarenheterna 1939–45 kom länge att prägla svensk efterkrigspolitik. Exempelvis var det under krigsåren som grunden lades för Sveriges omfattande samarbete efter 1945 med olika västeuropeiska underrättelseorganisationer, inte sällan med svenska frivilligveteraner på inflytelserika positioner eller i kulisserna. Många faktorer påverkade och underlättade efterkrigstidens pragmatiska informationsutbyte mellan Sverige och NATO kring sovjetiska förhållanden.3 Andra världskrigets svenska trauma att vara helt inringad av tyskockuperade eller med Hitler lierade länder hade även resulterat i en snabb utveckling av den svenska signalspanings- och dechiffreringskapaciteten. Vid krigsslutet kunde den svenska underrättelsetjänsten se tillbaka på stora framgångar men även misslyckanden.4 19 svenskar i krig 1945–2015 Krigserfarenheter Under beredskapstiden vitaliserades den svenska krigsmakten av en socialt brett rekryterad och föryngrad befälskår. Armén blev på flera sätt en samhällelig smältdegel. Mellankrigstidens antimilitaristiska stämningar, radikala nedrustningar och dystra minnen av militärens olyckliga dödsskjutningar i Ådalen 1931 förbleknade. Påverkades samtidigt den svenska krigsmakten av världskrigets erfarenheter i andra länder? Togs de svenska frivilligveteranernas fronterfarenheter tillvara? Fanns det enskilda svenska krigsveteraner som efter 1945 utövade inflytande på den svenska försvarsmakten? Sådana effekter är svårmätbara och här finns troligen plats för ytterligare forskning. En brett upplagd utvärdering 1944 inom den svenska armén av erfarenheter från det pågående världskriget resulterade i få eller inga ledarskapsreformer. Einar Lyth, som utrett frågan, har pekat på att en viss krigströtthet vid fredsslutet 1945 spelade en roll för motviljan att i Sverige underkasta ledarskapsfrågorna en djupare analys.5 Svenskar med personlig stridserfarenhet var inte någon stor dela av samhället och bland dem var det kanske relativt få som hade förmågan att metodiskt utvärdera vad de upplevt. Einar Lyth har även pekat på att tyska fronterfarenheter vad gäller taktik och ledarskap på östfronten i vårt land länge felvärderades eller nonchalerades. Rapporterna från Koreakriget och Indokinakriget återupplivade debatten om förbandsanda och disciplin, och 1955 grundades Militärpsykologiska institutet i Stockholm. Varför kämpade soldaterna och varför fanns det soldater som inte sköt ens när fienden anföll deras ställningar? Ett annat startskott för en förnyad utvärdering av andra världskrigets fronterfarenheter blev den svenska upplagan av Väinö Linnas krigsroman Okänd soldat (1954). Den finländska filmatiseringen av boken 1955 ökade ännu mer intresset i media och i den militära fackpressen. Finländska krigsveteraner föreläste under 1950- och 60-talen regelbundet för svenska officers- och värnpliktskullar om Finlands krigs- och ledarskapserfarenheter i strid. Einar Lyth ger följande minnesbild från I 3 i Örebro: 20 efterkrigseran och de nya krigen När 1 000 värnpliktiga bänkades i regementets gymnastiksal låg stor förväntan i luften. När frontkämpen och finske majoren Karl Gustav Kavander – en krigare av den sort som den tidens unga män gärna identifierade sig med – berättade om hur han vid motstötar brukade rensa skyttegravar från inträngande rödgardister, blev det tyst, dödstyst i salen.6 Väinö Linnas roman Okänd soldat (1954) och filmen med samma namn ökade på 1950-talet intresset i Sverige för andra världskrigets erfarenheter. (Bildkälla: Armémuseum) 21 svenskar i krig 1945–2015 Tidsandan på 1950-talet gav dessa veteraner även en hjältegloria. Professor Kent Zetterberg har påpekat att man från svenskt militärt håll emellertid var försiktig med att tillgodogöra sig stridserfarenheter från både finländska och tyska kunskapskällor.7 Det fanns även problem att på ett systematiskt sätt ta tillvara dessa kunskaper inom den svenska armén. Försvaret hade även kunnat inhämta dyrköpta erfarenheter från flera svenska frivilliga i israelisk krigstjänst, men det finns inget som tyder på att så skedde. Efter krigsslutet fanns på ledande platser i försvaret ett antal personer med en imponerande bakgrund av utländsk krigstjänst: Arméchefen Carl August Ehrensvärd tjänstgjorde i Finlands krigsmakt både under första och andra världskriget och hade under kriget skött kontakterna med Danmarks och Norges motståndsrörelser. Generallöjtnant Viking Tamm hade krigserfarenhet från strider inte bara mot Stalins trupper i Finland utan även mot Mussolinis i Abessinien. Tack vare Carl Petersén, den initiativrike krigstida chefen för det militära underrättelseväsendet, kunde Sverige efter 1945 bygga vidare på denna verksamhet och krigsårens kontakter ute i Europa.8 Pionjären i fjärrfotospaning, Ragnar Thorén, hade på ett avgörande sätt hjälpt Finlands underrättelsetjänst i krigen mot Sovjetunionen. Han arbetade under ett rekordlångt antal år vidare med underrättelsearbete, och Thoréns arbeten inom polarforskningen kom även USA:s flotta och dess atomubåtar till del. Bland ledande politiker hade den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson under kriget varit kurir åt den norska motståndsrörelsen och 1945 anmält sig som frivillig till den så kallade Norgebataljonen. Försvarets forskningsanstalt anställde 1975 den israeliske militär­ psykologen Ben Shalit. Denne hade varit aktiv officer i den israeliska armén och skildrade i form av publikationer och föreläsningar utifrån begreppen aggression, mod och disciplin varför människor i strid blir hjältar, ledare, rebeller eller desertörer. 22 efterkrigseran och de nya krigen Två svenska generaler 1948 med en svårslagen samlad frivilligbakgrund och erfarenhet av strid mot både Mussolinis och Stalins trupper i Abessinien respektive Finland under 1930- och 40-talen: till höger arméchefen Carl August Ehrensvärd med sin arméstabschef Viking Tamm. (Bildkälla: Krigsarkivet) 23 svenskar i krig 1945–2015 Svenska och andra frivilliga i den israeliska marinens uniform 1948. Leif Elwing från Kumla, sittande till höger, stupade på Medelhavet den 9 juli 1948 ombord på ett israeliskt krigsfartyg. Stående längst till höger den senare landshövdingen Sigvard Marjasin. David Wiorek från Göteborg, stående andre från vänster, blev vittne till när Leif Elwing sköts till döds. (Bildkälla: Michael Abrahamsson) 24