s v e n s k t m i l i tä r h i s t o r i s k t b i b l i o t e k p r e s e n t e r a r
frontsoldat på östfronten
1941–1945
600 dagar på östfronten
Nils Rosén var svensken som blev pansarofficer i tyska Wehrmacht
Text: Lennart Westberg
Nils Rosén var toppstudent från Stockholm, svensk officer och åttondelsjude. Efter
Stalingrads fall 1943 anmälde han sig frivilligt till tyska Wehrmacht och överlevde
600 dagar som pansarofficer på östfronten 1944–1945. Nils Rosén är den mest krigserfarne svenske pansarofficeren någonsin efter tjugo månaders fronttjänst mot Röda
armén. Men hur kunde en omvittnat respekterad och högt begåvad svensk yrkesofficer med judiskt påbrå anmäla sig som krigsfrivillig i Tredje rikets tjänst efter den
tyska katastrofen vid Stalingrad?
Nils Rosén skrev noggrant ner sina erfarenheter av pansarstriderna på östfronten.
Från striderna vid Modlin nära Warszawa under senhösten 1944 antecknade Rosén:
Den 5 oktober 1944 kör vi vårt första anfall vid Narewbrohuvudet nära floden
Wisła. Bataljonen hejdas och i en svacka väntar vi på nya order. Hela tiden ligger
vi under stark eld från artilleri, granatkastare och ”stalinorglar”. En granat slår
ned tio meter framför vagnen, så fem meter bakom, varpå jag finner för gott att
flytta på vagnen. Snart har ryssen åter skjutit in sig och i timmar fortsätter detta
rävspel. Allt beroende på att vi klumpat ihop för många plutoner i en dalgång i
främsta linjen. Till slut får min vagn en törn och vi kan inte flytta på oss.
Nils Rosén med pälsmössa och hörlurar som stridsvagnschef i tornet på en Panzerkampfwagen IV/H i 3. pansardivisionen nära staden Zjitomir i Ukraina januari 1944. Till vänster
om Rosén i tornet hans skytt Hans Benecke. Denna stridsvagn hade en besättning på
fem man och var utrustad med den nya långa 7,5 cm kanonen och två kulsprutor MG
34. Roséns Panzer IV har en plåtbeklädnad runt tornet, Schürzen (”förkläden”), för att
förhindra att sovjetiska pansargranater med riktad sprängverkan skulle detonera inne i
tornet. Utrymmet mellan dessa plåtar och tornet använde besättningen för att förvara
sin personliga packning m m. Stridsvagnen på fotot har nr ”721” på tornet (1:a vagnen i
2:a plutonen i 7. kompaniet). De stridsvagnar som Nils Rosén personligen tjänstgjorde
i som skytt, vagn-, pluton- eller kompanichef slog 1943–1945 totalt ut 25–30 sovjetiska
stridsvagnar och cirka 30 pansarvärnspjäser.
”Jag ser bara blixtar och stjärnor ,
men instinktivt slänger jag mig ut.”
1
Nils Rosén som tysk fänrik under
en kurs för pansarofficerare i Zossen nära Berlin sommaren 1943. På
kragspeglarna bär Rosén de tyska
pansartruppernas dödskallar, vilkas
tradition går tillbaka till Fredrik den
stores husarer. Modellen skiljer sig
från den dödskalle, Totenkopf, som
infördes i SS 1934.
”Då tittade jag
ut igen lagom
för att se en andra
handgranat på
väg mot min
öppna
tornlucka.”
Jag klättrar ut för att undersöka skadan. Just som jag
konstaterar att drivhjulet är sönderskjutet slår en granatkastarprojektil ned fem meter från mig. Som genom ett
under kommer jag därifrån utan en skråma fast jag står
upprätt. Nu ger jag en stridsvagn order att bogsera undan
min egen och stiger som plutonchef i en ny vagn. Efter
en stund ett öronbedövande brak! Jag ser bara blixtar
och stjärnor, men instinktivt slänger jag mig ut. Vagnen
exploderar som tur var inte men en man saknas. Jag letar
och finner föraren med avskjutet huvud på sin plats i
vagnen. Då jag nu bara har två vagnar kvar i plutonen ger
kompanichefen mig order att gå till trossen. Jag förbinder
signalisten och sedan springer vi fyra överlevande i ansatser bakåt över slätten, hela tiden förföljda av kulsprute-,
gevärs-, artilleri- och raketeld. Först efter en kilometer
är vi i skydd av en kulle. Vid femtiden får vi för första
gången på dagen i oss lite mat vid trossen och jag har just
tvättat mig då adjutanten kommer med ordern: ”Rosén
omedelbart fram, chefen för 2. plutonen har stupat!”
Nils Rosén med sin stridsvagnsbesättning under utbildning i
den rumänska staden Simonesti sommaren 1944. Från vänster:
Obergrefreiter Lortzing (signalist och kulspruteskytt), Gefreiter Hochsprung (laddare), Leutnant Nils Rosén (plutonchef),
Unteroffizier Arnold (skytt) och Stabsgefreiter Haferkamp
(förare).
Nils Rosén
Nils Roséns person, uppväxt och motiv återspeglar djupa och
breda sympatier för Tyskland med rötter i Kaiserns tyska rike
och första världskrigets epok. Rosén föddes 1921 i Eskilstuna
som son till kaptenen Nils Ivar Rosén vid Svea artilleriregemente, A 1. Pappan hade 1914–1918 tjänstgjort som krigsfrivillig officer i den kejserliga tyska armén på västfronten. Han
dekorerades med järnkorset för tapperhet i fält som batterichef
vid ett tyskt artilleriförband och stred även på den vita sidan
under frihets- och inbördeskriget i Finland 1918. Nils Ivar Rosén föreläste senare om sina stridserfarenheter som artillerist
för många generationer av svenska militärer vid bland annat
Krigshögskolan i Stockholm. Sonen Nils växte upp i ett borgerligt hem som präglades av en stark, men i Sverige långt ifrån
Roséns stridsvagn under krigsåren
Den tyska medeltunga stridsvagnen Panzerkampfwagen IV/H
(Panzer IV) var under kriget de tyska pansarkårernas arbetshäst.
Panzer IV med lång 7,5 cm kanon producerades totalt i drygt 7 500
exemplar. Den var mycket pålitlig. Beväpningen bestod från 1942 av
den långa 7,5 cm stridsvagnskanonen L/48 och två 7,92 mm kulsprutor MG 34. Besättningen bestod av fem man: vagnchef, förare, skytt,
laddare och signalist/kulspruteskytt. Topphastigheten var cirka 40
kilometer per timme. En Panzer IV var effektiv i sin genomslags­
kraft och träffsäkerhet på upp till 1 000 meter mot en T-34. På slutet
av kriget hade ett tyskt pansarregemente normalt en bataljon
Panzer IV och en bataljon Panther-stridsvagnar. ”Under min tid som
kompanichef i 6. pansarregementet bestod standardkompaniet i
mitten av 1944 av kompanitrupp (två Panzer IV) och tre plutoner om
vardera fem Panzer IV”, antecknade Nils Rosén.
2
Rosén hann även med att
tjänstgöra i den medeltunga
vagnen Panzer III. Denna
stridsvagn var 1943 föråldrad
men fanns fortfarande kvar i
fronttjänst. På bilden en Panzer III beväpnad med en kort
7,5 cm kanon.
foto: ukrainska statsarkivet.
ovanlig, sympati för sekelskiftets och första världskrigets Tyskland, särskilt dess officers- och soldatideal. Familjen Rosén var
1926–1929 bosatt i Berlin, där pappan var direktör för ett svenskägt tryckeri. Nils gick i tysk folkskola tills de återvände till
Sverige och bosatte sig i Danderyd strax norr om Stockholm.
Åren 1934–1938 vistades sonen Nils under sommarloven på
ett slott i Mecklenburg hos tyska vänner till familjen. Han tog
1939 studenten med lysande betyg vid Norra Real i Stockholm
och blev efter krigsskola på Karlberg 1940–1942 yrkesofficer
vid sin fars regemente, A 1.
Rosén går över gränsen
Den 28 februari 1943 avvek Nils Rosén under permission i
Stockholm från sin tjänst vid ett utbildningsförband i Uppland.
Han korsade den svensk-norska gränsen vid Charlottenberg
utan både pass och tillstånd att som officer lämna landet. I
ett brev till sin regementschef samma dag skrev Rosén: ”Jag
har noga övervägt lämpligheten av mitt steg att jag avviker
från regementet. Det svåra brott mot disciplinen jag härvid
låter komma mig till last, försonas enligt mitt samvete av den
tjänst jag skulle kunna göra den svenska krigsmakten om jag
Vägnätet på östfronten blev lervälling när regnen
kom, vilket skapade stora problem. Det blev svårt
att få fram underhåll, eftersom både hästar och
motorfordon fastnade i leran.
foto: ukrainska statsarkivet.
3
Bevakning och kontroll av de bakre linjerna fick
stor betydelse i kriget på östfronten
eftersom det bakom de främre linjerna pågick ett
partisankrig. Genom att den sovjetiska infrastrukturen var bristfällig kom trafikknutpunkter
att få stor betydelse för truppförflyttningar och
underhålltjänsten. foto: ukrainska statsarkivet.
kommer tillbaka välutbildad och med den självsäkerhet som
endast skapas när man omsatt sina teorier i praktiken.” Både
i Oslo och Berlin vägrade Nils Rosén att låta sig värvas till
Waffen-SS, trots att detta var den enda möjlighet som erbjöds
skandinaviska frivilliga att ingå i de tyska markstyrkorna: ”Jag
deklarerade i SS-Hauptamt att jag inte ville bli politisk officer.”
Rosén förklarade att han endast ville tjänstgöra i Heer, den reguljära tyska armén. Med stöd av sin fars tyska officerskamrater
lyckades Rosén den 28 april 1943 få tjänst som officer i de tyska
pansartrupperna: ”I Amerika hade jag släkt på både mödernet
och fädernet varför jag begärde mig till östfronten.” Efter utbildning i Neuruppin och Zossen nära Berlin kommenderades
Rosén i september 1943 till 6.pansarregementet, som ingick i
3. pansardivisionen i Ukraina. Rosén skildrar hur hans allra
första strid, på grund av oerfarenhet, lika gärna kunde ha blivit
hans sista:
Poltava. Den 5 november 1943 blev jag skytt i en stridsvagnsbesättning på en 5 cm kanon i Panzer III under
Oberfeldwebel Jäkle. Den 9 november: första striden höll
på att gå illa femtio meter framför en sovjetisk 4,5 cm
pansarvärnskanon. Pjäsen sköt tre skott men som genom
ett under träffade endast ett. Det var mitt fel att Ivan
överhuvudtaget kom till skott. Jag såg honom besätta
pjäsen, tryckte på avtryckaren men fick inte i väg skottet
eftersom jag inte visste att jag måste beordra ”osäkra”
till laddaren! Trots att vår förare inte kunde höra vagnchefens order över den sönderskjutna interntelefonen,
visste han vad han skulle göra, ökade farten och krossade
på eget bevåg pjäsen. Vår enda skada: en sönderskjuten
signalistlucka och lätt splitter i huvudet på signalisten.
Nya strider
Genom slaget vid Kursk sommaren 1943 gick det tyska initiativet på östfronten för alltid förlorat till Röda armén. Redan
den 4 januari 1944 överskred sovjetiska trupper den gamla
For över Breslau-Krakau till Lemberg mot fronten i Ryssland med order att anmäla mig vid 6. pansarregementet i
3. pansardivisonen
3. pansardivisionen tillhör de ursprungliga tre pansardivisionerna
som sattes upp 1935. Divisionen deltog sedan i Polenfälttåget
1939. I Frankrike 1940 ingick divisionen i armégrupp B som anföll
Nederländerna och Belgien inledningsvis, för att senare under juni
bli underställd pansargrupp von Kliest. Divisionen omorganiserades
inför operation Barbarossa 1941 (anfallet mot Sovjetunionen) och
tappade 5. pansarregementet, som försvann till Afrika. När anfallet
mot Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941 tillhörde divisionen
pansargrupp Guderian. Divisionen stred resten av kriget på öst-
fronten och deltog bland annat i slaget om Moskva 1941, sommar­
offensiven i Kaukasus 1942, slaget om Kursk sommaren 1943,
striderna vid Tjerkassy 1944 och anfallen vid Budapest 1945.
Divisionen skickade i väg en pansarbataljon våren 1943 för att
utrustas med Pantherstridsvagnar men bataljonen återvände till
divisionen först i slutet av december 1944. Pantherbataljonen deltog nämligen i slaget om Normandie sommaren 1944 som en del av
pansardivisionen ”Lehr”.
4
En vanlig motståndare till Rosén
var den sovjetiska T-34:an. Vagnen
var utrustat med en 7,62 cm
kanon. T-34/76 hade en väldigt
stor nackdel och det var att
vagnchefen var även skytt i vagnen. Besättningen bestod av fyra
man, förare, radiooperatör, laddare
samt vagnchef/ skytt till skillnad
från tyskarna som hade fem man
där vagnchefen var vagnchef och
inget annat.
foto: ukrainska statsarkivet
polsk-ryska gränsen vid Zjitomir.
Under tiden januari–maj 1944 stred Rosén som skytt och vagnchef
i Ukraina:
På väg bakåt såg vi en dag
lastbilar och folk framför oss
på vägen. Vi gladde oss åt att
äntligen träffa på egna trupper.
På några hundra meters håll
kommenderade jag dock halt
och tittade i kikaren och se:
det var ryssar. Vi anföll utmed
järnvägen och plötsligt small
det. Jag skällde på skytten för
att han avfyrat kanonen utan order. Han svarade: ”Det
har jag inte.” Då tittade jag ut igen lagom för att se en
andra handgranat på väg mot min öppna tornlucka. Jag
hann bara hoppas att den inte skulle hamna i huvudet
på mig så slog den ned i kartfordralet på luckkanten och
exploderade. Kartfordralet såg jag aldrig mer. Ryssen som
kastat handgranaten låg bara några meter från vagnen på
andra sidan banvallen… En natt då jag var på väg fram
till stridslinjen i motorcykel med sidvagn såg jag några
gestalter vid sidan av vägen. Jag var alldeles för nonchalant för att på allvar kalkylera med ryssar bakom de egna
linjerna och dessutom låg det lik på vägen som det inte
var särskilt roligt att åka över. Då vi hunnit i jämnhöjd
med skuggfigurerna öppnade de eld med kulsprutepistoler. Det var inte min förtjänst att vi kom fram till bataljonen…
”Jag var alldeles för nonchalant
för att på allvar kalkylera med
ryssar bakom de egna linjerna…”
Röda Armén som motståndare
Nils Roséns respekt för den Röda arméns kvalitéer och förmåga
till nytänkande från 1943–1944 framgår också av hans anteckningar:
Bara för en av våra motståndare hade vi vid fronten respekt,
och det var ryssen. Hans soldater gick ofta till anfall utan hänsyn till förluster, rakt fram som fjällämlar. Det var inte enbart
vodka och kommissariernas pådrivningsmedel som drev den
ryska ångvälten. Kommunistisk fanatism, motståndskraft och
hårdhet spelade en betydande roll. Sent på eftermiddagen
samma dag som vi intagit en stor rysk by 1944 höll ännu ett
hus stånd. Därifrån sköts det oavbrutet och när vi for förbi
på gatan kastades pansarhandgranater. Det var den ryske
bataljonchefen med sin stab som inte ville ge upp striden förrän vi rökt ut honom med eldkastare. Ett sådant föredöme av
en chef måste alla, vän som fiende, beundra! Ofta hade Röda
­armén kvinnlig personal som exempelvis prickskyttar. När jag
en inspekterade en av våra poster susade en kula två centimeter förbi mitt huvud, tydligen hade prickskytten väntat på att
en officer skulle dyka upp.
Den 7 maj 1944 befordrades Rosén till plutonchef med fem
Panzerkampfwagen IV under sitt befäl. Roséns pansarregemente undgick att dras in i Röda arméns storoffensiv i augusti
1944, då stora delar av Armégrupp Sydukraina slogs sönder
mellan floderna Dnestr och Prut, och kunde retirera genom
Ungern för att utrustas med nya stridsvagnar vid pansardepån
i Neuruppin: ”Jag beordrades till östfronten via Poltava hösten
1943 och lämnade Sovjetunionen över Bender i Bessarabien
sensommaren 1944 – signifikativt för hela äventyret!”, antecknade Nils Rosén – som kunde Karl XII:s historia.
slut del 1
5
