Predikan i S:t Hans kyrka Palmsöndagen 2004-04-04 Jesaja 56:6-8 * Efesierbrevet 2:12-16 * Matteus 21:1-11 om Jesus i Getsemane. N uDetskastårjagintepredika om Jesus i Getsemane i dagens texter. Däremot var stunden i Getsemane en del av "Vägen till korset" för Jesus, det som är denna dags särskilda tema. Fast det stora skälet till att jag tänker predika om Getsemane är att stunden där dels var ett viktigt steg i frälsningshistorien, dels är väsentlig för vårt andliga liv. Så många andra tillfällen att predika kring Getsemane har man inte. Därför tänker jag göra det nu. Jesus och Hans apostlar gick till Getsemane "när de sjungit lovsången", som det står, när de alltså hade fullbordat påskmåltidsliturgin med dess psaltarpsalmer. Väl i Getsemane kom sorg och ängslan över Jesus. "Min själ är bedrövad intill döden", sade Han, kastade sig till marken och bad: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som Du vill." Lärjungarna Han tagit med sig till sin bönekamp orkade inte hålla sig vakna. Jesus fick be själv, tre långa gånger. Sedan kom aposteln som förrådde Honom, Judas Iskariot, och en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste, och grep Honom. Det kanske är vackert i Getsemane trädgård; jag vet inte. Ändå är Getsemane en motpol till Edens lustgård, det paradis som Adam och Eva fick att bo i. I Eden var allt mycket gott. I Getsemane var det mörkt, inte främst i bokstavlig mening utan på djupet. När de grep Jesus, sade Han: "Detta är er stund, nu har mörkret makten." (Luk 22:53). I Getsemane omgav ondskan Jesus, den fick till och med makten över Honom. När Han något senare bad "Min Gud, min Gud, varför har Du övergett mig" var Han i den yttersta motpolen till det liv som vi egentligen är skapade för: I stället för att vara Guds avbild och leva i Hans närhet, lever människan utan Gud. I det gick Jesus in, där i Getsemane. När Adam och Eva i paradiset svek Gud, var olydiga mot Honom och gömde sig för Honom, blev marken förbannad, står det (Gen 3:17). Den förbannelsen kom i Getsemane över Jesus som sorg och ängslan, sorg över att Guds goda skapelse blivit fördärvad, ängslan över allt det ställt till med. Genom Adam kom döden in i mänskligheten, står det (1 Kor 15:21-22). Till och med på Jesu själ las där i Getsemane hela mänsklighetens dödlighet; Han var bedrövad intill döden. Den Guds trädgård där Adam och Eva svek fick sin motpol i den mörka trädgård där Jesus var trogen. Han frestades att gå därifrån, men gjorde frestelsen till bön, "låt denna bägare gå ifrån mig", som mognade till bönen "Låt Din vilja ske". Han blev inte olydig, som vi människor, utan var lydig ända till döden på korset (Fil 2:5-11). I Getsemane var alltså Jesus, på djupet, mitt inne i det mörker och den olydnad och därmed också det fördärv och den död som förgiftat och präglat mänskligheten och världen ända från det vi kallar syndafallet, i början på mänsklighetens historia. Han var ytterst ensam. Inte ens de allra närmaste förmådde ens hålla sig vakna. De svek, som Adam och Eva och alla vi andra. När folkhopen kom, sade Jesus: "Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig". På Golgota korsfästes samtidigt med Jesus två rövare. Egentligen var de alltså tre. Ty i Getsemane blev också Jesus en rövare. Inte för att Han egentligen var det, men Han blev gjord till det, när Han "drack bägaren" och lät vår skuld/missgärning drabba Honom (Jes 53:6). I profeten Jesajas bok kallas bägaren i Getsemane för "Guds vredes bägare" (Jes 51:17,22). Guds vrede är kärlekens avsky för orätt och ondska. Den vreden är helig och rättvis och drabbar bara den som sviker Hans kärlek. Den vredens bägare, Guds vrede över synden, drack Jesus i Getsemane. Han blev fängslad och dömd (Jes 53:8) som rövare – men det var alltså vårt röveri Han bar. "Låt Din vilja ske", bad Jesus i Getsemane. Det fanns, tror jag, ingen uppgivenhet i den bönen, utan bara en vilja att det Gud tänkt och velat skulle bli verklighet. Gud vill att vi ska bli frälsta (1 Tim 2:14). Han utgav sin Son inte för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom Honom (Joh 3:17). Eller, som Jesus sade en gång (Joh 6:39-40): "Detta är Hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som Han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på Honom skall ha evigt liv." Jesus vill detsamma som Gud Fader. Strax före stunden i Getsemane bad Han: "Fader, jag vill att de som Du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som Du har gett mig." (Joh 17:24) För oss gäller det att lyssna till att detta är vad Gud vill. Om Gud lät Getsemane ske, då är sveket och olydnaden sonad; då är förbannelsen i världen bruten och mörkret utan makt. Guds vilja, bevisad i Getsemane, är att vår missgärning inte ska räknas, att vi ska leva hos Honom efter döden, att vreden inte ska finnas. Jesus har köpt det åt oss, ty så ville Gud. Och då är det så. Det hänger inte på oss, inte på vad vi känner, inte på vad vi gör. Utan på Hans vilja och Hans gärning. Tro det, och du har evigt liv. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst