L E K T I O N 4 : Krigets lagar och mänskliga rättigheter Både krigets lagar och mänskliga rättigheter är delområden inom internationell rätt. De mänskliga rättigheterna garanterar alltid individen vissa grundläggande rättigheter i förhållande till statsmakten, medan avsikten med krigets lagar är att trygga human behandling och en viss grundtrygghet under väpnade konflikter. Krigets lagar och de mänskliga rättigheterna kompletterar varandra. Soldatregler har ingått i internationella avtal redan på 1800-talet, men de internationella mänskliga rättigheterna har satts i avtalsform först efter andra världskriget. Lektion 4: KRIGETS LAGAR OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER 28 Även krig har regler. L E K T I O N 4 : Krigets lagar och mänskliga rättigheter MÅL • Eleverna får information om skillnaderna och kopplingarna mellan krigets lagar och de mänskliga rättigheterna samt om hur dessa kompletterar varandra. • Eleverna förstår att krigets lagar gäller väpnade konflikter, medan de mänskliga rättigheterna är rättigheter som av naturen tillhör alla människor och som gäller både i krig och i fred. LÄROMATERIAL FÖR HÖGSTADIER OCH GYMNASIER Fortsätter s. 30 Individens rättigheter De mänskliga rättigheterna slår fast individens rättigheter i förhållande till staten. När nya lagar stiftas måste lagstiftaren (till exempel i Finland riksdagen) respektera statens internationella människorättsskyldigheter. Till de mänskliga rättigheterna hör bl.a. rörelsefrihet, samvetsfrihet, mötesoch föreningsfrihet, yttrandefrihet, rätt till utbildning och skydd för familjeliv. Likaså hör rätten till en rättvis och opartisk rättegång till de mänskliga rättigheterna, liksom förbudet mot diskriminering och tortyr. I vissa specialsituationen kan man avvika från de mänskliga rättigheterna, på vissa noggrant specificerade villkor. Till exempel under krig kan staten begränsa människors rörelsefrihet eller deras äganderätt. Undantagen får ändå aldrig stå i konflikt med andra bestämmelser inom internationell rätt eller vara diskriminerande på basis av ras, hudfärg, språk, religion eller socialt ursprung. Kärnan i de mänskliga rättigheterna består av vissa absoluta och oförytterliga friheter och rättigheter som gäller i alla situationer och som inte kan begränsas ens under väpnad konflikt. Till de här grundläggande fri- och rättigheterna hör frihet från slaveri och förslavande, frihet från tortyr och omänsklig behandling samt rätten till liv. Rätten till liv garanterar att en individ inte godtyckligt kan berövas livet. En stat som förbundit sig vid konventionerna om de mänskliga rättigheterna styrs av legalitetsprincipen: statens agerande bör alltid bygga på lagen. I legalitetsprincipen ingår också ett förbud mot brottslagstiftning med retroaktiv verkan. Det innebär att en person inte kan dömas för en enskild gärning som vid tidpunkten för gärningen var laglig genom att man i efterhand ändrar lagstiftningen. Internationella avtal tryggar mänskliga rättigheter FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 definierar de grundläggande fri- och rättigheter som gäller alla människor: rätt till liv, frihet och nationalitet, religions-, samvets- och tankefrihet, rätt till frihet, arbete, utbildning och rätt att delta i politisk verksamhet. Även om förklaringen om de mänskliga rättigheterna inte är juridiskt bindande har den under årens lopp visat sig vara ett politiskt mycket betydelsefullt dokument. De rättigheter som ingår i förklaringen om de mänskliga rättigheterna har införlivats i människorättskonventioner som har gjorts upp senare. Bland de viktigaste av de här är den internationella konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter från år 1966 och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från år 1976. Förutom de konventioner som nämnts ovan finns ett stort antal internationella och regionala människorättsavtal som fokuserar på speciella teman eller specifika grupper av människor. 1 Mänskliga rättigheter på nationell nivå En stat som har antagit ett människorättsavtal måste se till att de mänskliga rättigheterna förverkligas för de människor som bor inom statens gränser. Finland har anslutit sig till alla de viktigaste människorättsavtalen. I allmänhet garanterar staterna de Exempel på avtal om speciella teman eller grupper är FN-konventionen mot tortyr (1984), kvinnokonventionen (1979), konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965), samt barnkonventionen (1989). Regionala avtal är till exempel Europeiska konventionen för de mänskliga rättig- mänskliga rättigheterna genom att införa dem i sin egen lagstiftning. De viktigaste mänskliga rättigheterna införs ofta i grundlagen som grundläggande rättigheter. Så har man gjort även i Finland. Ofta är de grundläggande rättigheterna i grundlagen mer täckande än de rättigheter som staten har förbundit sig till i internationella avtal. Exempel på sådana grundläggande rättigheter är rätten till social trygghet och rätten till arbete som Finlands grundlag garanterar. Om man upptäcker att det finns människorättsliga brister i den nationella lagstiftningen bör man utreda om staten har följt de åligganden som internationella människorättsavtal påbjuder och om lagstiftningen följer internationella människorättsavtal. Vid behov är det statens skyldighet att ändra sin lagstiftning så som människorättsavtalen förutsätter. Staten är också skyldig att ha omsorg om de mänskliga rättigheterna och arbeta för att de förverkligas. Krigets lagar och mänskliga rättigheter kompletterar varandra Krigets lagar tillämpas i väpnade konflikter. Avsikten är att trygga alla individer rätt till människovärde och human behandling under ytterst exceptionella förhållanden. Under en väpnad konflikt kan man se det som så att både krigets lagar och de mänskliga rättigheterna är i kraft samtidigt. Krigets lagar grupperar in individer och deras rättigheter enligt deras roll i striderna, om de är kombattanter, sårade soldater eller soldater som hamnat i motpartens våld eller civila. Krigets lagar är bindande både för individer och för statsmakten. Krigets lagar har skapats för situationer där parterna angriper varandra heterna (1950), Amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna (1969) samt Afrikanska stadgan för mänskliga och folkens rättigheter (1981). Verkställandet av regionala människorättsavtal övervakas av regionala människorättsdomstolar. Även krig har regler. 29 L E K T I O N 4 : Krigets lagar och mänskliga rättigheter M Å L ( FO RT S ÄT T E R ) • Eleverna förstår att man kan kringskära vissa mänskliga rättigheter i vissa situationer, men att krigets lagar alltid är i kraft. • Eleverna förstår att krigets lagar är bindande för alla parter i en väpnad konflikt, även icke-statliga väpnade grupperingar, medan de mänskliga rättigheterna är bindande för staten och de myndigheter som agerar i statens namn. med dödlig kraft. En kombattant har rätt att döda i strid men kan själv också lagligen bli dödad. Krigets lagar begränsar ändå rätten att använda våld genom att slå fast för vem och på vilka sätt det är tillåtet. Godtyckligt våld är inte tillåtet ens i krig. På så sätt strävar krigets lagar efter att lindra det lidande som krig orsakar. Utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna är att staten endast i extrema undantagsfall kan använda dödlig kraft mot individer och att utgångspunkten är att användande av dödlig kraft mellan individer alltid är förbjudet. De oförytterliga mänskliga rättigheterna motsvarar till sitt innehåll de grundläggande rättsliga garantier som krigets lagar tryggar, exempelvis förbuden mot tortyr och godtyckliga avrättningar. I motsats till de skyldigheter som de mänskliga rättigheterna ålägger staten får man inte kringskära krigets lagar och de kan aldrig begränsas. Krigets lagar slår alltså fast minimikraven för human behandling av människor under exceptionella förhållanden. Att man följer krigets lagar gör det lättare att skapa fred efter konflikten. Att få till stånd samförstånd och fred i samhället är mycket svårare i situationer där staten under en konflikt har gjort sig skyldig till omfattande brott mot krigets lagar eller de mänskliga rättigheterna. På motsvarande sätt är respekten för de mänskliga rättigheterna viktig i återuppbyggnaden efter ett krig: då skapar man grunden för framtida samhällsvillkor. 30 Även krig har regler. Verkställande och övervakning Att de mänskliga rättigheterna förverkligas övervakas på många olika sätt i världen. Myndigheterna och i sista hand domstolarna garanterar att människorättsavtal övervakas. Många människorättsavtal förutsätter att de stater som undertecknar dem rapporterar hur avtalet efterlevs till specifika övervakningsorgan. Bland de här organen som övervakar människorättsavtal finns till exempel FN:s människorättskommitté som övervakar FN-konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter. Kommittén ”straffar” inte en stat för brott i samband med de periodiska rapporteringarna, men kan vid behov komma med rekommendationer för effektivare förverkligande av konventionen. Frivilligorganisationer kan främja övervakningen genom att informera myndigheterna om brott mot de mänskliga rättigheterna. De kan också i samband med statens periodiska rapportering skriva så kallade skuggrapporter till de internationella övervakningsorganen. I Finland övervakar till exempel Förbundet för mänskliga rättigheter respekten för de mänskliga rättigheterna. En privatperson kan på eget initiativ inleda en rättsprocess mot staten om han eller hon anser att staten har kränkt hans eller hennes grundläggande rättigheter. Ett sådant ärende tas i första hand upp i nationella domstolar. Dessutom kan en privatperson inom ramen för Eu- ropeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna klaga över en avtalsstats agerande direkt till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (European Court of Human Rights, ECHR). Så kan man ändå göra först när alla nationella rättsliga alternativ har uttömts. ECHR kan inte ändra på ett nationellt beslut, men domstolen kan ålägga en avtalsstat att ändra sin lagstiftning eller praxis så den överensstämmer med människorättskonventionen. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter kan också döma en stat att betala skadestånd till en person vars rättigheter enligt Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna har kränkts. Att trygga av individens grundrättigheter och att ställa personer som bryter mot överenskommelserna inför rätta för att reda ut brott i samband med väpnade konflikter är ofta en utmaning. Situationen kan till exempel försvåras av att domstolsväsendet i ett land inte fungerar eller att det är oförmöget att behandla alla fall. Nationella domstolar har också mycket sällan domsrätt när det gäller främmande stater. Av skälen som nämndes ovan förutsätter verkställandet av krigets lagar politisk vilja samt klara och rediga anvisningar om hur myndigheterna ska reagera för att få slut på och straffa förbrytelser. Både människorättsavtalen och krigets lagar slår fast att åtalade har rätt till en opartisk rättegång. (Mer information om övervakningen av krigets lagar i samband med lektion 5.)