Krigets lagar och mänskliga rättigheter

L E K T I O N 4 : Krigets lagar och mänskliga rättigheter
Både krigets lagar och mänskliga rättigheter är delområden inom internationell
rätt. De mänskliga rättigheterna garanterar alltid individen vissa grundläggande
rättigheter i förhållande till statsmakten, medan avsikten med krigets lagar är att
trygga human behandling och en viss grundtrygghet under väpnade konflikter.
Krigets lagar och de mänskliga rättigheterna kompletterar varandra. Soldatregler har ingått i internationella avtal redan på 1800-talet, men de internationella
mänskliga rättigheterna har satts i avtalsform först efter andra världskriget.
Lektion 4:
KRIGETS LAGAR OCH
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
28
Även krig har regler.
L E K T I O N 4 : Krigets lagar och mänskliga rättigheter
MÅL
• Eleverna får information om skillnaderna och kopplingarna mellan krigets lagar
och de mänskliga rättigheterna samt om hur dessa kompletterar varandra.
• Eleverna förstår att krigets lagar gäller väpnade konflikter, medan de mänskliga
rättigheterna är rättigheter som av naturen tillhör alla människor och som gäller
både i krig och i fred.
LÄROMATERIAL
FÖR HÖGSTADIER
OCH GYMNASIER
Fortsätter s. 30
Individens rättigheter
De mänskliga rättigheterna slår fast individens rättigheter i förhållande till staten. När nya lagar stiftas måste lagstiftaren (till exempel i Finland riksdagen) respektera statens internationella människorättsskyldigheter.
Till de mänskliga rättigheterna hör
bl.a. rörelsefrihet, samvetsfrihet, mötesoch föreningsfrihet, yttrandefrihet, rätt
till utbildning och skydd för familjeliv. Likaså hör rätten till en rättvis och opartisk rättegång till de mänskliga rättigheterna, liksom förbudet mot diskriminering och tortyr.
I vissa specialsituationen kan man
avvika från de mänskliga rättigheterna, på vissa noggrant specificerade villkor. Till exempel under krig kan staten
begränsa människors rörelsefrihet eller
deras äganderätt. Undantagen får ändå
aldrig stå i konflikt med andra bestämmelser inom internationell rätt eller vara
diskriminerande på basis av ras, hudfärg,
språk, religion eller socialt ursprung.
Kärnan i de mänskliga rättigheterna består av vissa absoluta och oförytterliga friheter och rättigheter som gäller
i alla situationer och som inte kan begränsas ens under väpnad konflikt. Till
de här grundläggande fri- och rättigheterna hör frihet från slaveri och förslavande, frihet från tortyr och omänsklig
behandling samt rätten till liv. Rätten till
liv garanterar att en individ inte godtyckligt kan berövas livet.
En stat som förbundit sig vid konventionerna om de mänskliga rättigheterna styrs av legalitetsprincipen: statens agerande bör alltid bygga på lagen.
I legalitetsprincipen ingår också ett förbud mot brottslagstiftning med retroaktiv verkan. Det innebär att en person
inte kan dömas för en enskild gärning
som vid tidpunkten för gärningen var
laglig genom att man i efterhand ändrar
lagstiftningen.
Internationella avtal tryggar
mänskliga rättigheter
FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 definierar de grundläggande fri- och rättigheter som gäller alla människor: rätt till liv,
frihet och nationalitet, religions-, samvets- och tankefrihet, rätt till frihet, arbete, utbildning och rätt att delta i politisk verksamhet.
Även om förklaringen om de mänskliga rättigheterna inte är juridiskt bindande har den under årens lopp visat
sig vara ett politiskt mycket betydelsefullt dokument. De rättigheter som ingår
i förklaringen om de mänskliga rättigheterna har införlivats i människorättskonventioner som har gjorts upp senare. Bland de viktigaste av de här är den
internationella konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter från år
1966 och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från
år 1976.
Förutom de konventioner som
nämnts ovan finns ett stort antal internationella och regionala människorättsavtal som fokuserar på speciella teman
eller specifika grupper av människor. 1
Mänskliga rättigheter
på nationell nivå
En stat som har antagit ett människorättsavtal måste se till att de mänskliga
rättigheterna förverkligas för de människor som bor inom statens gränser. Finland har anslutit sig till alla de viktigaste
människorättsavtalen.
I allmänhet garanterar staterna de
Exempel på avtal om speciella teman eller grupper är FN-konventionen mot
tortyr (1984), kvinnokonventionen (1979), konventionen om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering (1965), samt barnkonventionen (1989). Regionala avtal är till exempel Europeiska konventionen för de mänskliga rättig-
mänskliga rättigheterna genom att införa dem i sin egen lagstiftning. De viktigaste mänskliga rättigheterna införs ofta
i grundlagen som grundläggande rättigheter. Så har man gjort även i Finland.
Ofta är de grundläggande rättigheterna
i grundlagen mer täckande än de rättigheter som staten har förbundit sig till i
internationella avtal. Exempel på sådana
grundläggande rättigheter är rätten till
social trygghet och rätten till arbete som
Finlands grundlag garanterar.
Om man upptäcker att det finns
människorättsliga brister i den nationella lagstiftningen bör man utreda om staten har följt de åligganden som internationella människorättsavtal påbjuder och
om lagstiftningen följer internationella människorättsavtal. Vid behov är det
statens skyldighet att ändra sin lagstiftning så som människorättsavtalen förutsätter. Staten är också skyldig att ha omsorg om de mänskliga rättigheterna och
arbeta för att de förverkligas.
Krigets lagar och mänskliga
rättigheter kompletterar varandra
Krigets lagar tillämpas i väpnade konflikter. Avsikten är att trygga alla individer
rätt till människovärde och human behandling under ytterst exceptionella förhållanden. Under en väpnad konflikt kan
man se det som så att både krigets lagar
och de mänskliga rättigheterna är i kraft
samtidigt.
Krigets lagar grupperar in individer
och deras rättigheter enligt deras roll i
striderna, om de är kombattanter, sårade soldater eller soldater som hamnat i
motpartens våld eller civila. Krigets lagar
är bindande både för individer och för
statsmakten.
Krigets lagar har skapats för situationer där parterna angriper varandra
heterna (1950), Amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna
(1969) samt Afrikanska stadgan för mänskliga och folkens rättigheter (1981).
Verkställandet av regionala människorättsavtal övervakas av regionala människorättsdomstolar.
Även krig har regler.
29
L E K T I O N 4 : Krigets lagar och mänskliga rättigheter
M Å L ( FO RT S ÄT T E R )
• Eleverna förstår att man kan kringskära vissa mänskliga rättigheter i vissa situationer,
men att krigets lagar alltid är i kraft.
• Eleverna förstår att krigets lagar är bindande för alla parter i en väpnad konflikt, även
icke-statliga väpnade grupperingar, medan de mänskliga rättigheterna är bindande för
staten och de myndigheter som agerar i statens namn.
med dödlig kraft. En kombattant har rätt
att döda i strid men kan själv också lagligen bli dödad. Krigets lagar begränsar ändå rätten att använda våld genom
att slå fast för vem och på vilka sätt det
är tillåtet. Godtyckligt våld är inte tillåtet
ens i krig. På så sätt strävar krigets lagar
efter att lindra det lidande som krig orsakar. Utgångspunkten för de mänskliga
rättigheterna är att staten endast i extrema undantagsfall kan använda dödlig
kraft mot individer och att utgångspunkten är att användande av dödlig kraft
mellan individer alltid är förbjudet.
De oförytterliga mänskliga rättigheterna motsvarar till sitt innehåll de
grundläggande rättsliga garantier som
krigets lagar tryggar, exempelvis förbuden mot tortyr och godtyckliga avrättningar. I motsats till de skyldigheter som
de mänskliga rättigheterna ålägger staten får man inte kringskära krigets lagar
och de kan aldrig begränsas. Krigets lagar slår alltså fast minimikraven för human behandling av människor under exceptionella förhållanden.
Att man följer krigets lagar gör det
lättare att skapa fred efter konflikten. Att
få till stånd samförstånd och fred i samhället är mycket svårare i situationer där
staten under en konflikt har gjort sig
skyldig till omfattande brott mot krigets
lagar eller de mänskliga rättigheterna.
På motsvarande sätt är respekten för de
mänskliga rättigheterna viktig i återuppbyggnaden efter ett krig: då skapar man
grunden för framtida samhällsvillkor.
30
Även krig har regler.
Verkställande och övervakning
Att de mänskliga rättigheterna förverkligas övervakas på många olika sätt i världen. Myndigheterna och i sista hand
domstolarna garanterar att människorättsavtal övervakas.
Många människorättsavtal förutsätter att de stater som undertecknar dem
rapporterar hur avtalet efterlevs till specifika övervakningsorgan. Bland de här
organen som övervakar människorättsavtal finns till exempel FN:s människorättskommitté som övervakar FN-konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter. Kommittén ”straffar” inte
en stat för brott i samband med de periodiska rapporteringarna, men kan vid
behov komma med rekommendationer
för effektivare förverkligande av konventionen.
Frivilligorganisationer kan främja övervakningen genom att informera
myndigheterna om brott mot de mänskliga rättigheterna. De kan också i samband med statens periodiska rapportering skriva så kallade skuggrapporter till
de internationella övervakningsorganen.
I Finland övervakar till exempel Förbundet för mänskliga rättigheter respekten
för de mänskliga rättigheterna.
En privatperson kan på eget initiativ
inleda en rättsprocess mot staten om
han eller hon anser att staten har kränkt
hans eller hennes grundläggande rättigheter. Ett sådant ärende tas i första hand
upp i nationella domstolar. Dessutom
kan en privatperson inom ramen för Eu-
ropeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna klaga över en avtalsstats
agerande direkt till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (European Court of Human Rights, ECHR). Så
kan man ändå göra först när alla nationella rättsliga alternativ har uttömts.
ECHR kan inte ändra på ett nationellt beslut, men domstolen kan ålägga en avtalsstat att ändra sin lagstiftning
eller praxis så den överensstämmer med
människorättskonventionen. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter
kan också döma en stat att betala skadestånd till en person vars rättigheter
enligt Europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna har kränkts.
Att trygga av individens grundrättigheter och att ställa personer som bryter
mot överenskommelserna inför rätta för
att reda ut brott i samband med väpnade konflikter är ofta en utmaning. Situationen kan till exempel försvåras av att
domstolsväsendet i ett land inte fungerar eller att det är oförmöget att behandla alla fall. Nationella domstolar har
också mycket sällan domsrätt när det
gäller främmande stater. Av skälen som
nämndes ovan förutsätter verkställandet
av krigets lagar politisk vilja samt klara och rediga anvisningar om hur myndigheterna ska reagera för att få slut på
och straffa förbrytelser. Både människorättsavtalen och krigets lagar slår fast
att åtalade har rätt till en opartisk rättegång. (Mer information om övervakningen av krigets lagar i samband med lektion 5.)