Politisk passivitet får unga läkare att lämna

advertisement
D ebatt
Redaktör: Jan Lind
08-790 34 84
fax: 08-21 36 80
[email protected]
Politisk passivitet får unga läkare
att lämna Göteborgspsykiatrin
De anslag Miltongruppen förfogar över innebär en förstärkning av
den psykiatriska verksamheten med i runda tal 4 procent för åren
2005 och 2006. Detta är helt otillräckliga summor. Vad vi behöver är en
budgetmässig reglering som garanterar en acceptabel ekonomisk
bas för psykiatrin. I Västra Götalandsregionen och Göteborg har de
ansvarigas passivitet lett till att psykiatrin utarmats både beträffande
klinisk verksamhet och psykiatrisk forskning. Här krävs en kraftfull
satsning. När det gäller forskningen bör ointresserade verksamhetschefer lämpligen ges andra arbetsuppgifter.
SVEN JONAS DENCKER
professor, institutionen för klinisk neurovetenskap, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
JAN WÅLINDER
professor, psykiatriska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal
[email protected]
beta.telenordia.se
❙❙ Vi har sedan länge argumenterat för
bättre resurser till en alltmer utarmad
psykiatri [1,2]. I den allmänna debatten
hävdar emellertid våra politiker att vi har
en bra vårdvolym och att vi tryggt kan se
fram emot en allt starkare ställning för
den psykiska hälso- och sjukvården [3].
med många uteliggare med ett okänt,
men sannolikt inte obetydligt, dödstal
till följd av bland annat psykisk ohälsa.
Detta är ytterligare exempel på ett område som psykiatrin tvingats lämna. Detsamma gäller missbruksvården.
En ännu större, försummad grupp är
personer med depressions- och ångestsjukdomar, vilka inte kräver omedelbara
slutenvårdsinsatser. De hänvisas oftast
till primärvården som tyvärr varken har
tid eller kompetens att ta hand om dessa
patienter. Detta resulterar ofta i långa,
onödiga sjukskrivningar och mänskligt
lidande. Vi vill också påminna om att
psykiatrin, lokalt och nationellt, utan
kompensation har ålagts omhändertagandet av såväl kriminellt belastade som
psykiskt sjuka invandrare.
Psykiatrireformen igen
Dödsfall inom trafiken och psykiatrin
Är det så att politiker och andra beslutsfattare inte förstår eller vill förstå vad vi
menar? Vi vill därför försöka närma oss
ansvarsfrågan. Efter det att man i Nordamerika övergivit det s k köp- och säljsystemet som styrmedel inom sjukvården togs det med sömngångaraktig säkerhet över inom svensk sjukvård. Det är
fortsatt ett viktigt instrument för politikernas kontroll av vården. Systemet innebär att man sätter ett pris på en viss
medicinsk åtgärd. Vägverket har använt
modellen för att bedöma farlighet på
väg. Priset för en person som omkommer i trafiken får idag ett ungefärligt värde av 17 miljoner kronor.
Vi har ett högt dödstal inom psykiatrin. I Västra Götalandsregionen uppskattas således antalet självmord per år
till cirka 200 [4]. Skulle Vägverket tveka att bygga ut säkrare trafikleder om
denna siffra gällde trafikoffer? Knappast. Vi har därtill ett nationellt problem
1916
För att reparera de skador politikerna
åsamkat psykiatrin under de senaste decennierna sjösattes den s k Psykiatrireformen 1995. Vi har tidigare riktat allvarlig kritik mot förarbeten och genomförande av en reform som på intet sätt
var brett förankrad inom den psykiatriska verksamheten [1]. Reformen, som
skulle garantera psykiatrin ett välkommet ekonomiskt tillskott och därigenom
möjligheter till ett ökat utbud av psykiatriska behandlingsresurser, blev till största delen ett nationellt misslyckande. De
för reformen avsatta medlen kom att användas för andra ändamål än den psykiska hälsovården. Detta har Psykiatrireformens tillskyndare alltjämt svårt att
förklara.
Fyra procent
Vad hände efter detta politiska haveri?
Jo, en ny grupp tillsattes på regeringens
initiativ, den s k Milton-gruppen med
mandat att se över den psykiska hälsovården. För åren 2005 och 2006 har regeringen avsatt 700 miljoner kronor,
varav 200 miljoner skall användas till ett
område benämnt »verksamhetsutveckling«. Kvar blir 500 miljoner kronor för
»att förbättra vård, sysselsättning och
boende för personer med psykisk ohälsa« [5].
Det betyder i reda pengar att för dessa två år förstärks den psykiatriska verksamheten med i runda tal 4 procent. Detta är helt otillräckliga summor. Vad händer därefter? Miltongruppen har efter sin
halva mandatperiod, 1 1/2 år, för oss
utomstående redovisat endast ett förslag, nämligen att kommuner och landsting gemensamt skall kunna ansöka om
sammanlagt 200 miljoner kronor hos
psykiatrisamordnaren. Denne kan därefter tillsammans med Socialstyrelsen besluta om vem som skall få projektpengar att användas till utveckling av verksamheten inom psykiatri och socialtjänst.
Förslaget har mött allvarlig kritik.
Bl a har Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson (s) gått till ett ovanligt
angrepp på sina partivänner i regeringen
”
Inga kraftfulla initiativ har tagits för att bryta psykiatrins
dödläge. Vi har fått känslan att denna passivitet till och
med har gynnat vissa aktörer och då främst politikerna. De
har känt sig fria att använda pengar till andra ändamål än
att förbättra psykiatrin.
Läkartidningen ❙ Nr 24–25 ❙ 2005 ❙ Volym 102
D ebatt
och menar att detta förslag leder till byråkratiskt krångel och hindrar nya, goda
förslag för en förbättrad psykiatri [5].
Vi menar att isolerade katastroftillägg måste betraktas som patetiskt
små i förhållande till psykiatrins behov.
För ett par årtionden sedan var psykiatrins andel av landets totala sjukvårdskostnader i storleksordningen 30 procent. Idag är motsvarande siffra drygt 10
procent. Denna reduktion har självfallet
fått sina allvarliga och tydliga konsekvenser.
Budgetreglering behövs
Vad vi idag behöver är en budgetmässig
reglering som utan tillfälliga, improviserade tillskott garanterar en acceptabel
ekonomisk bas för psykiatrin. Vi reagerar och reserverar oss också mot de politiska utspel som talar om behovet av
samgående mellan vård, sysselsättning
och boende. Samarbete behövs självfallet men det finns skäl för misstankar om
att våra beslutsfattare försöker likställa
områdena sjuk- och socialvård. Försök i
den riktningen riskerar patientens säkerhet.
Den långtidssjuke, som det ju oftast
gäller i detta sammanhang, skall när hon
eller han har en definierad sjukdom höra
till sjukvårdens ansvarsområde. Uppstår
sociala funktionshinder kan socialtjänsten biträda i behandlingsprogrammet.
Försök att sudda ut gränserna mellan
dessa två ansvarsområden måste kraftfullt avvisas. Risken är annars att den
vårdsökande hamnar mellan två stolar,
och att ingen är beredd att ta ansvar. Vår
vardag ger tyvärr ständiga exempel på
detta.
Kritiken ifrågasätts inte, men inget görs
Vi har personligen träffat företrädare för
politikergruppen i Västra Götalandsregionen, sjukhusledningen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset samt
Sahlgrenska akademien. Vår kritik har
ingenstans ifrågasatts. Tvärtom. Trots
detta har vi uppfattat att samtliga aktörer
förhållit sig märkligt passiva. Inga kraftfulla initiativ har tagits för att bryta psykiatrins dödläge. Vi har fått känslan att
denna passivitet till och med har gynnat
vissa aktörer och då främst politikerna.
De har känt sig fria att använda pengar
till andra ändamål än att förbättra psykiatrin.
Unga läkare lämnar psykiatrin
Denna passivitet har i ett lokalt perspektiv fått allvarliga konsekvenser. Flera
unga, välmeriterade, forskningsintresserade läkare har inte känt sig uppskattade
eller välkomna inom den göteborgska
psykiatrin. De har nu sökt och fått tjänster vid andra universitet. En stor grupp
Läkartidningen ❙ Nr 25–25 ❙ 2005 ❙ Volym 102
”
För ett par årtionden sedan
var psykiatrins andel av landets totala sjukvårdskostnader i storleksordningen
30 procent. Idag är motsvarande siffra drygt 10 procent. Denna reduktion har
självfallet fått sina allvarliga
och tydliga konsekvenser.
läkare lämnar psykiatrin vid Östra sjukhuset. Göteborgspsykiatrin har härigenom utarmats både beträffande klinisk
verksamhet och forskning.
Det är här vi måste få en förändrad
och kraftfull satsning så att klinisk psykiatri och psykiatrisk forskning kan bli
en grundplatta att bygga vidare på. Här
behövs också den politiska viljan att skapa förutsättningar för ett sådant restaureringsarbete. Vi har det bestämda intrycket att denna samordning mellan de
tre aktörerna hittills i allt väsentligt saknats. Vi har fått löfte att konstruktiva förhandlingar varit nära förstående och att
vi skulle hållas informerade. Så har tyvärr ej skett.
en bit på väg. Då krävs emellertid kraftigare spadtag än politiker och verksamhetschefer hittills visat.
Forskning nödvändig
Avslutningsvis vill vi lyfta fram problemet med den minskande forskningen.
Neddragningarna inom psykiatrin har
självfallet spelat stor roll, men många
ansvariga verksamhetschefer har idag
inte tagit sitt ansvar att garantera och befrämja en fortsatt vetenskaplig aktivitet
inom sina verksamhetsområden. Prioriteringar har ofta legat utanför forskningens områden. Detta gäller inte minst chefer i ledningen för universitetsanslutna
enheter. Detta är oacceptabelt. Här tycker vi att politiker borde gå in och peka
med hela handen och låta dessa för
forskning ointresserade chefer få andra
uppdrag.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser
1. Dencker SJ, Wålinder J. Psykiatrireformen behöver
reformeras. Läkartidningen 2003;100:3883-4.
2. Dencker SJ, Wålinder J. Katastrofal resursbrist för
psykiatrin. Göteborgs Posten 2004; 20 april [debatt].
3. Andersson J, Simonsson JÅ. Psykiatrin har inte svikits. Göteborgs Posten 2004; 16 maj [debatt].
4. Regional utvecklingsplan för psykiatri. Västra Götalandsregionen 2004-12-21.
5. Helte S. M går till hårt angrepp mot »långsam« Milton. Dagens Medicin 2005; (16) 20 april. p. 7.
Planer med vackra ord
Det politiska etablissemanget klamrar
sig ofta fast vid regionala utvecklingsplaner för psykiatrin. I Västra Götaland
kom en sådan plan på bordet i slutet av
2004 [4]. Den är förförisk när den under
rubriken »Vision 2010« berättar om allt
gott som skall komma psykiatrin och
därmed de psykiskt sjuka till del. Exempel: »... bäst utveckling av psykisk hälsa
i Sverige«, »... vård som är nationellt ledande«.
De honnörsord som staplas på varandra är tyvärr i de flesta fall dåligt underbyggda och saknar trovärdighet. Utvecklingsplanen är bara en i mängden av
planer som i stort bara tillfredsställer beställarens behov men lämnar verkligheten bakom sig. Som ett instrument för
uppbyggnaden av en slagkraftig psykiatri förtjänar den dessvärre ingen större
tilltro. Här tror vi att utomstående expertis utan bindande lojaliteter skulle kunna
ta fram ett betydligt bättre underlag för
en framtida, positiv utveckling.
Kan vi få en nolltolerans beträffande
suicid? Knappast troligt, men vi borde
gemensamt kunna arbeta för att komma
1917
Download
Random flashcards
Create flashcards