Musikens historia Forntid - Nutid Forntiden Om saker så här långt tillbaka i tiden vet man ingenting säkert, utan det mesta är forskarnas gissningar. Man tror att musik har funnits nästan lika länge som människan har funnits. Musikens funktion: Man härmade naturens egna ljud, t ex fåglarnas sång. Musiken användes i det dagliga livet, till arbetet, för att få jaktlycka, för att göra gudarna på gott humör, för att uttrycka känslor osv. Med instrument kommunicerade man med andra, t ex meddelanden med trummor eller brummare. Musik som underhållning kommer senare i historien. Musikens karaktärsdrag: Sång var det vanligaste även om man ibland använde instrument till sången. De tidigaste instrumenten var slaginstrument, trummor, käppar, skallror m.m. Man använde de naturmaterial som fanns - lera, sten, trä, ben eller horn. Andra instrument är vinare, även kallad brummare (en träbit som man snurrade runt med ett snöre), säckpipa och spelpipor och flöjter. De första trummorna kom troligen till genom att man spände ett skinn över en burk med mat för att den skulle hålla sig bättre. Någon slog på skinnet, och så var trumman född. Forskarna tror att all musik på den här tiden var enstämmig, alla spelade likadant om man spelade tillsammans. Karaktärsdrag: Man vet inte mycket om hur musiken lät under antiken. Instrumenten som användes var enkla flöjter, stränginstrument och blåsinstrument . Bara få sånger finns bevarade från antiken. En Pythag av dem är Seikilossången oras skriven av en man som hette Seikilos. Den var ristad på en lertavla med en slags notskrift som forskare lyckats tyda. Medeltiden 600-1400 Betyder mellantid, en ”dålig” tid mellan antiken och renässansen. Svält, sjukdomar, krig och annat hindrade människorna från att ägna sig åt kultur. Överlevnad var viktigare. Kyrkan styrde både musikliv och samhälle. Under 600-talet bestämde påven Gregorius den store hur alla gudstjänster skulle gå till i den romersk-katolska kyrkan. Kyrkosången från den här tiden kallas därför gregoriansk sång. Den typen av musik använder man fortfarande i svenska kyrkans gudstjänster. Musikens funktion: Kyrkan använde musik, t ex psalmer, för att föra fram sitt budskap. För att komma ihåg behövde man skriva ner musiken. Man uppfann då den första sortens notskrift: neumer (uttalas nevmer). Antiken (ca 500 före Kristus- ca 600 e Kr) Antik betyder gammal. Under antiken fick musiken vissa former som den har ännu idag. Pythagoras, mest känd inom matematiken, delade en sträng och skapade tonsystemet med tolv toner som vi fortfarande använder. Ordet musik kommer från grekiskans mousiké som betyder musernas konst. Muserna var nio sånggudinnor i grekisk mytologi som beskyddade varsitt kulturområde. Ordet mousiké var då många fler konstarter än vad ordet musik betyder idag. Musikens funktion: Man trodde att olika toner och instrument kunde påverka sinnet hos den som lyssnade. Vissa skalor (tonserier) var bra medan andra var dåliga. Samma sak gällde olika instrument. Musik kunde ha en magisk funktion och ge rening och läkedom. I den grekiska teatern och på idrottstävlingar fanns alltid en kör som sjöng. I barnuppfostran ingick att alla skulle spela minst ett instrument och även sjunga i kör. Neumer var inga fullständiga noter utan ett stöd för minnet för att minnas hur melodin gick. På 1200talet kommer mensuralnotskrift. Då kan man skriva ner exakt hur musik ska låta. Det var i klostren man kunde skriva så därför finns mer kyrklig än folklig musik bevarad. Världslig eller profan musik som det kallas, var ofta dryckesvisor och dansmusik som kyrkliga notskrivare inte ville veta av. På 1100-talet kom trubadurmusiken i Frankrike. Trubadurer var adliga musiker. Sångerna handlade om riddarkultur, kärlek och politik. Kringresande musiker, gycklare underhöll folk men var även budbärare för nyheter som hänt på andra platser. Karaktärsdrag: Kyrkomusiken, sakral musik, var mest för röster. Bara män fick sjunga i kyrkan. För ljusa toner användes pojkar, falsettsång och kastratsångare (män som kastrerats före målbrottet för att ha kvar ljus röst livet ut). Orgel var det enda instrument som var tillåtet i kyrkan. Många musikinstrument togs till Europa av araber (t ex trumpet, pukor, luta, orgel) och medeltidsmusiken lät nog ganska orientalisk. Slagverk, säckpipa och flöjter var andra vanliga instrument. I slutet av medeltiden börjar man sjunga flerstämmigt. Stilen kallas polyfoni. Då är alla stämmor egna melodier som även kan sjungas var för sig. Man började med två, men snart blev det tre stämmor som gällde. Andra sorters flerstämmighet: Kanon: Alla sjunger samma stämma, men börjar på olika ställen. Motett: Flera olika sånger som passar ihop sjungs samtidigt. Renässansen (1400-1500-talet) Renässans betyder pånyttfödelse – av tankar och konst från antiken. Det blir nu ljusare tider efter den mörka medeltiden. Musikens funktion: Nu dominerar inte kyrkan musiklivet. Rika handelsmän och kungliga hov tar över och vill ha nykomponerad musik, till exempel vid bröllop och andra festligheter. Musiken beskriver vackra känslor och man börjar räkna musik som något konstnärligt. I början av 1500-talet grundas det första nottryckeriet. Då kan musiken spridas lättare över världen än när man skrev alla noter för hand. Karaktärsdrag: Flerstämmigheten utvecklas och man skriver mycket körmusik. Nu låter musiken mer som det vi i dag tycker låter bra, t ex börjar man nu skriva musiken i dur och moll. Man börjar skriva musik för bestämda instrument och kan då anpassa musikstycket bättre till instrumentet. Tidigare hade musikern själv fått välja instrument att spela musiken på. Vanliga renässansinstrument var blockflöjten, skalmejan och krumhornet. Barocken (1600-1750) Ordet barock betyder onaturlig, förvriden, konstig. Beskrivningen kommer från 1700-talet, då man jämförde med sin nya musik som man tyckte var finare och bättre. Musikens funktion: Musiken blir nu mer tung och dramatisk. Man beskriver starka känslor, även mörka och hemska. Musikinstrumenten utvecklas av skickliga instrumentbyggare. Stradivarius börjar nu bygga sina världsberömda fioler. När instrumenten blir bättre får de starkare ljud och då kan man spela inför en större publik. Man börjar framföra musik vid offentliga konserter, där man även ibland tar betalt. Opera och balett blir populärt att skriva och att lyssna till. Mycket kyrkomusik skrivs under barocken, t ex av Bach. Karaktärsdrag: Musiken är ofta snabb, även om det finns mycket långsam barockmusik också. Pulsen är ofta tydlig i barockmusik, det är lätt att ”stampa takten”. Nu skapas instrumenttyperna som fortfarande används i nästan all musik: Basinstrument, ackordinstrument och melodiinstrument i olika storlekar/familjer (t ex stråkfamiljen). Man börjar ofta med en ackordföljd när man skriver musik, precis som man gör idag. Terassdynamik är en ny finess. Det innebär att musikens styrka kliver upp och ner för trappsteg. Först svagt och sedan plötsligt starkt eller tvärtom. Ofta genom att olika antal musiker spelar. Liten grupp ur orkestern = svagt, hela orkestern = starkt. Kompositörer: Johann Sebastian Bach, Antonio Vivaldi, Georg Friedrich Händel Wienklassicismen (1730-1815) Musikens funktion: Wien var musikens centrum. Där fanns många kompositörer, fina konsertlokaler och musikintresserad publik. Kompositörerna var ofta anställda vid ett hov eller hos en furste. Musik var nästan alltid nyskriven (man hade inget intresse för gammal musik). Stora musiker skrev sin egen musik och många blev berömda för att de var bra på att improvisera. Man spelade och sjöng hemma hos varandra, i adelns och borgarnas fina salonger. Rika betalade gärna för att gå på konserter och opera, det var fint att ha råd med det. Karaktärsdrag: Nu blir det vanligt med blandad kör (män/kvinnor) och symfoniorkester. Musiken har tydliga melodier och är elegant, sirlig och lättlyssnad. Orkestern är mellanstor. Instrumental musik är vanligare än sång. Improvisation var viktigt. Piano var favoritinstrument, att spela på och att skriva musik för. Det blev populärt för att man kunde spela både svagt och starkt beroende på hur hårt man spelade. Nya sätt att skriva är: Sonat: Musikstycke i flera delar, satser, som är skrivet för 1-2 musiker. Symfoni: Musikstycke i flera delar som är skrivet för en stor orkester. Stråkkvartett: Musik för två fioler, en altfiol och en cello. Kompositörer: Haydn, Mozart, Beethoven Tre stilar ur modernismen: Impressionismen (runt sekelskifte 1900) Betyder intryck. Styckenas titlar låter ofta som tavlor, t ex ”Månsken”, ”Moln” eller ”Den sjunkna katedralen”. Romantiken (1810-1920) Musikens funktion: Kyrkan och hovet förlorar makten, nu är det borgerlig medelklass som styr. Europa är stormakt och sprider tysk-österrikisk klassisk musik över hela världen. Konserthus, musikhögskolor och operahus byggs. I nationalromantik framhäver man sitt land genom att lägga in folkmusik eller annat typiskt för landet i musiken. Virtuoser (extremt duktiga musiker) blir populära och musiker och kompositörer blir idoler för folk. Man blir nu mer historiskt intresserade och spelar gärna gammal musik. Musik delas i klassisk och ”oklassisk” musik. Den oklassiska musiken innehåller improvisation, är ofta svängig och används som dansmusik. I klassisk musik spelar man efter noter och publiken sitter ner och lyssnar koncentrerat. Många rika spelar instrument och man kan därför tjäna pengar på att sälja instrument och noter. Som kompositör kan man nu ”frilansa” alltså komponera på beställning utan att vara fast anställd av någon. Fler kompositörer kommer fram nu än tidigare. Karaktärsdrag: Målande musik. Suddig och oklar melodi. Ofta otydlig rytm, svårt att känna pulsen i musiken. Låter som improvisation men är nedskrivet. Mer klanger och ”mjuka bågar” än tydliga melodier. Inspirerat av konstens snabba skisser från den här tiden. Kompositör: Debussy Expressionismen (början på 1900-talet) Betyder uttryck. Fortsättning på romantikens känslouttryck, ibland med överdrivna känslor. Tolvtonsmetoden, där man inte får ta samma ton igen innan man tagit alla andra elva, kommer under denna period. Karaktärsdrag: Oftast ej vackert, upplevelsen är det viktiga. Saknar ofta tonalt centrum, melodin går sällan i moll eller dur. Dissonanser - toner som skär sig mot varandra. Slumpmässiga melodier, man slog ibland tärning om toner . Kompositörer: Schönberg Karaktärsdrag: Starka och mäktiga känslor i musiken. Mycket programmusik, alltså musik som beskriver något. Inte så många nya instrument, men de blir mer lättspelade och låter bättre. Virtuoserna utvecklar musiken och spelar snabbt och imponerande. Man vill ha mycket stora orkestrar för att få musiken att låta imponerande och kraftfull. Klassisk ”operasång” utvecklas. Kompositörer: Mendelssohn, Wagner, Tjajkovskij, Grieg Modernismen 1900Musikens funktion under 1900-talet: Man vill göra sådant som ingen gjort förut. Att uttrycka något blir viktigare än att det låter ”rätt”. Klassisk musik har nu en ganska liten publik. Många kompositörer, men nästan ingen riktigt välkänd. På 1900-talet kommer demokrati och människor får själv välja vad de lyssnar på. Jazz, rock och pop blir då populärt. USA blir ”musikalisk stormakt”. Man börjar använda teknik i musiken, t ex inspelning och elektroniska ljud. Att spela in musik blir väldigt viktigt. Nu kan man höra samma sak många gånger. Fler kan lyssna på olika sorters musik, till och med höra världsstjärnor. Modern musik (1920-talet och framåt) Under denna tid finns många olika stilar, modern musik är ett sammanfattande namn. Karaktärsdrag: Tekniska hjälpmedel, elektronisk musik. Detta är de första gångerna man kan framställa ljud som inte kommer från ett naturligt instrument. Man använder också vanliga instrument men på annorlunda sätt, t ex spelar med stråkens trä eller preparerar pianots strängar, med sudd och häftstift. Man spelar även in annorlunda saker och använder som musik. Happeningkonserter där galna saker händer på scenen. John Cage skriver t ex 4 min 33 sek, ett stycke med fullständig tystnad. Kompositörer: Cage, Stockhausen, Reich ©Monica Alm 2015