tiden - Klas Eklund

Klas Eklund 95-11-12
BEGRÄNSAD HANDLINGSFRIHET
Anpassa retoriken till verkligheten – inte tvärtom
Tidskriften Tiden 7-8/95
I don’t know a soul that’s not been battered
I don’t have a friend that feels at ease
I don’t know a dream that’s not been shattered or driven to its knees.
But it’s alright, yes it’s alright
for we lived so well so long.
Still when I think of the road we travelled on, I wonder what went wrong
I can’t help it, I wonder what went wrong.
Paul Simon
För några veckor sedan var jag nästan så långt från Sverige man kan komma,
på andra sidan jordklotet, nämligen i Singapore och Hong Kong. De flesta av
Tidens läsare tror måhända att Singapore är fattigt. Det trodde också mamman
till en god vän, som nyligen flyttat dit. Han berättade att hans mamma varnat
honom för flytten; hon hade någon gång på 50-talet passerat Sinagpore med
lastångare. När den låg i hamn för reparation, hade den målats om av kineser,
som var så fattiga att de beströk båten med bara händerna - de hade inte råd
med penslar. Så fattigt var det i Singapore, menade hon.
Så är det inte. Inte nu längre. Både Hong Kong och Singapore är numera rika
stater. Båda har högre BNP per capita än Sverige. Hong Kong är världens
lyxbilstätaste stad. I båda staterna trängs butiker i ett antal och med ett urval
som vi inte är i närheten av någonstans i Sverige. Byggnationen brakar på i en
takt som får Dennispaket och Öresundsbro att framstå som rena fnuttigheter.
Tunnelbanan är ren och hel, utan kladd och spyor och huliganer. Jag svär: När
jag kom hem såg jag Stockholm med nya, chockade ögon. Jag såg en smutsig
och skitig stad, med utslagna och tiggare i större skaror än i Singapore. Det var
Stockholm som verkade fattigt.
Vad är det som händer?
Jo, just nu går världsekonomin igenom större förändringar är någonsin i
mänsklighetens historia. De gamla i-länderna står inför enorma utmaningar.
Klyschan “vi lever i en brytningstid” är utsliten. Men i detta avseende stämmer
den. Betänk följande enorma förändringar.
Asiens uppvaknande
Tillväxten i Hong Kong och Singapore är bara en liten del av det som nu sker i
Asien. Sammantaget, för hela regionen, rör det sig om den största utvidgningen
av världsekonomin i mänsklighetens historia. Vi talar ofta om den “industriella
revolutionen” på 1700-talet i Väst. Det rörde sig då om ca 100 miljoner
2
människor i England och på den europeiska kontinenten, vars ekonomier
började växa med ungefär en procent om året, efter att dessförinnan ha
praktiskt taget stått stilla. I Asien i dag talar vi om ungefär 1 miljard människor
vars ekonomier växer med 10 procent om året! Det är en marknadsutvidgning
och en total produktionsökning som är ungefär hundra gånger större än under
den industriella “revolutionen” i väst.
En miljard människor tar nu, under loppet av en enda generation, klivet från
fattigdom till en sorts global medelklasstillvaro. Efter Japans uppklivande till
världstoppen, kommer först de fem “tigrarna” - Hong Kong, Singapore,
Taiwan, Sydkorea, Malaysia. I nästa våg kommer bl.a Thailand och Kinas
kustregioner. Därefter står Kinas inland, Indonesien och delar av Indien i tur.
Ingen vet i dag hur länge den rasande tillväxten kan fortsätta, men
världsbanken har i en rapport likväl dragit upp ett scenario, enligt vilket dagens
“i-länder” under de kommande 25 åren minskar sin andel av världsekonomins
totala produktion från två till en tredjedel, medan “u-länderna” ökar sin andel
från en till två tredjedelar. Kina återtar den ställning som världens starkaste
ekonomi som landet hade fram till 1700-talet. Under de kommande
decennierna sker därmed en aldrig skådad överföring av ekonomisk - och
sannolikt också politisk - makt bort från den “gamla” i-världen i väst.
Varför sker då detta? Det rör sig om djupgående förändringar av
världsekonomins funktionssätt.
Ny teknik
Produktivkrafterna har, för att tala med Marx, under senare tid tagit ett
jättesprång. Ny teknik - informationsteknologi, datorer, automatisk styrning av
maskiner, materielteknik, etc - förändrar i grunden gamla strukturer. Tidigare
leddes stora företag som pyramider, med tydlig orderstruktur. I dag fungerar de
mer och mer som “nätverk” av små och medelstora företag, vilka knyts
samman med modern datateknik. Genom globala nät kan man kommunicera
dygnet runt och samverka utan att behöva klumpas samman i otympliga
storföretag.
Det bästa exemplet är kanske ABB, som fungerar som ett nätverk av 4.000
“profit centers” i över 100 länder. De bildar tillsammans en jättelik matris, där
produktionen flyttas till just den ruta där den för närvarande passar bäst.
Sådana omflyttningar går numera allt lättare, också detta en följd av den
tekniska utvecklingen. Informationsteknologin och en rörligare värld gör att
överföringen av ny teknik till nya områden och nya länder går allt snabbare.
Det finns därför inte längre något tydligt samband mellan kvalitet och
kostnader, på det sätt som tidigare förelåg. Då kunde företagen, förenklat
uttryckt, välja mellan att producera med hög produktivitet och kvalitet men till
höga kostnader å ena sidan eller att välja lågkostnadslokalisering - men då
acceptera lägre kvalitet. Nu, däremot, blir det allt vanligare och lättare att
kunna producera billigt men ändå med hög kvalitet. Allt fler regioner med låga
3
kostnader öppnas för modern produktion, samtidigt som det blir allt lättare att
flytta modern teknik dit.
Innebörden är givetvis att den “gamla” världen utmanas allt skarpare. Vi ser det
i Asien, men vi ser det också på närmare håll, där inte minst den tyska industrin
kläms hårt av lågkostnadskonkurrens från de gamla öststaterna. Den enda
vägen att klara den skärpta konkurrensen är att snabbt gradera upp produktion
och kompetens till allt högre nivåer, och helst till sådana produkter - framför
allt tjänster - som inte är lika rörliga och konkurrensutsatta. Lätt att säga, men
svårare att åstadkomma. Vi återkommer strax till vilka krav detta i sin tur
ställer.
Det fria kapitalet
Nästa stora förändring i världsekonomin är att kapitalströmmarna flyter allt
friare, snabbare och stridare. Orsakerna är många. Under ett par decennier har
västvärldens stater dragit på sig allt större budgetunderskott, som måste
finansieras, vilket i sin tur förutsätter väl fungerande marknader för handel med
värdepapper. Vidare har den tekniska utvecklingen som berördes ovan haft stor
betydelse. Den nya informationsteknologin - förkroppsligad i Reuterskärmarna
- knyter samman handeln med värdepapper i ett globalt, elektroniskt nät, där
informationen sprids blixtsnabbt och där ett telefonsamtal och en
knapptryckning räcker för att flytta miljarder över en gräns på en sekund. Detta
har gjort de gamla regleringarna ineffektiva. I alla västländer har de avskaffats;
så även i Sverige.
Därmed har en enorm internationell kapitalmarknad uppstått, där placerare företag, banker, pensionsfonder, försäkringsbolag och andra - snabbt kan flytta
sina tillgångar mellan olika valutor och olika tillgångsslag. LO-ekonomerna har
uttryckt det som att den svenska kapitalmarknaden inte längre är en skyddad
insjö, utan en liten vik i kanten av en stor ocean.
Bilden är träffande. Den viktiga poängen är att de nationella
kapitalmarknaderna - även den svenska - hela tiden finns i och jämförs med en
internationell marknad. På denna marknad finns både långsiktiga och lättrörliga
placerare. Hur en viss marknad och ett visst finansiellt pris - t.ex den svenska
räntan - rör sig beror på hur köpvärda dessa olika typer av placerare finner
svenska tillgångar i förhållande till andra tillgångar på världsmarknaden.
Internationaliseringen av den svenska kapitalmarknaden har gått snabbt. Nu
äger utländska placerare en tredjedel av stockholmsbörsen. Även den svenska
statsskulden ägs till ungefär en tredjdel av utländska placerare, som köpt
svenska statspapper. Det betyder att både räntor och börskurser i hög grad
bestäms av den internationella marknadens värdering av svenska tillgångar i
förhållande till utländska.
Hur går då denna värdering till? I princip ser den likadan ut för både
räntebärande papper och aktier. Placeraren jämför avkastningen på likartade
4
svenska och utländska tillgångar i nationella valutor, korrigerar för förväntad
växelkursförändring och tar hänsyn till huruvida det finns någon särskild risk
förenad med placeringarna i Sverige. Mer konkret bestäms den svenska räntan i
princip på följande sätt:
Räntan i Sverige = Räntan i utlandet + förväntad växelkursförändring +
riskpremie
Antag att räntan i Tyskland är 5 %. Antag vidare att den tyske placeraren - säg,
en pensionsfond - förväntar sig att den svenska kronan skall falla med 3 % mot
D-marken under det kommande året. Då måste han få 8 % ränta i Sverige (5 +
8) för att kompensera för att en D-mark tappar i värde om den växlas mot
kronplaceringar. Men ibland är inte ens dessa 8 % tillräckliga. Det beror på att
ett land som Sverige - med en historia av stor skuldsättning, politiska lappkast
och stora svängningar i räntor och valuta - ofta anses vara särskilt riskfyllda
som placeringar. Därför krävs en särskild “riskpremie” på toppen, som
ytterligare driver upp den svenska räntan. Säg att denna riskpremie är 2 %. Då
blir den totala svenska räntan i detta räkneexempel 10 % (5 + 3 + 2). Försöker
de svenska myndigheterna - riksbanken och finansdepartementet - genom olika
ingrepp hålla räntan lägre än denna marknadsbestämda nivå, avstår både
svenska och utländska placerare från att låna ut pengar till Konungariket.
Poängen är således att omvärldens ränta - i praktiken den tyska räntan - sätter
“golvet” för den svenska räntan. Hur långt över detta golv den svenska räntan
hamnar beror på de utländska placerarnas uppfattning om den svenska
ekonomins - och den svenska valutans - stabilitet.
Växelkursen beror i sin tur i hög grad på den svenska inflationen i förhållande
till omvärldens. Om Sverige har hög inflation, så kommer det förr eller senare
att resultera i att också valutan försvagas - vilket, följaktligen, ger högre ränta.
Inflationen styrs i sin tur av en rad olika faktorer, såsom lönestegringstakten
och budgetunderskottet. Ju större budgetunderskott och ju högre statsskuld,
desto större risk för att politikerna frestas att börja trycka pengar - vilket på sikt
ger inflation. En följdslutsats är att riksbankens ställning och politik är viktig:
En självständig riksbank, som vägrar trycka inflationspengar och därmed
blockerar politikernas försök att spendera pengar som inte finns, ger lägre
inflation. Presstegringstakten hänger också samman med valutan på ett annat
sätt: Försvagad valuta ger höjda importpriser. Därmed förstår man hur lätt en
nation kan hamna i en ond cirkel av hög inflation, fallande växelkurs - vilket
ger ännu högre inflation osv osv.
“Riskpremien” hänger samman med hur hög volatilitet - dvs hur stora
svängningar - de finansiella marknaderna uppvisar. Ju större volatilitet, desto
högre riskpremie, eftersom placeringarna blir osäkra. Volatiliteten påverkas av
den politiska stabiliteten. Politiska kriser, som ger osäkerhet om vilka
spelregler som gäller, ger högre riskpremie - inte för att “marknaden” har
n¨ågon särskild politisk preferans, utan för att den hatar osäkerhet.
5
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att räntenivån och dess förändring
i en integrerad, avreglerad värld utgör långivarnas “betyg” på nationen och dess
låntagare. Hög ränta visar på svagt förtroende, låg ränta antyder stabilitet och
trovärdighet. Låg ränta kan inte kommenderas fram, utan måste “förtjänas”,
just genom att skapa förtroende för att inflationen kommer att förbli låg,
valutan stabil och budgeten stark.
Därmed också sagt att en skuldsatt nation är sårbar. “Den som är statt i skuld är
icke fri” har Göran Persson slagit fast i nästan gammaltestamentliga
vändningar. Så är det. Och ofriheten slår snabbare och hårdare nu, när det
internationella kapitalet blixtsnabbt reagerar på osäkerheter, oro eller t.o.m
rykten. Se t.ex våren 1995, då en allmän internationell oro - på grund av
jordbävning i Japan, spekulationssmäll i Barings, devalvering i Spanien och
valutakris i Mexico - drev upp räntan också i Sverige, inte för att något
speciellt hänt just här, utan för att de internationella placerarna i denna osäkra
situation valde att söka minska sin risk på de sätt de kunde. Eftersom Sverige
ansågs vara riskfyllt, var det bl.a svenska kronor som såldes ut på de
internationella marknaderna - varvid de svenska räntorna steg. Det hade inte
skett om den svenska staten varit skuldfri ocjh haft högt anseende.
Ekonomisk integration
Sammanflätningen av de finansiella marknaderna är bara ett exempel - om än
iögonenfallande - på den ekonomiska integrationen. Samtidigt fortgår andra
processer såsom sammantvinningen av ländernas reala ekonomier, dvs av
produktion och investeringar. Handeln växer snabbare än produktionen. Likaså
den del av företagens produktion som sker i andra länder.
Detta är mycket tydligt i ett litet land som Sverige. Exportens andel av den
totala produktionen (inklusive tjänstesektorn) växer stadigt. Den uppgår i dag
till 40 procent. Andelen av industriproduktionen är givetvis långt högre. De
stora svenska koncernerna säljer numera oftast över 90 procent av exporten
utomlands. “Svenska”, förresten; för flera av dem - t.ex Electrolux, SKF, ABB
- är produktionen i Sverige nuförtiden långt mindre än produktionen i andra
länder. Och åtskilliga av dessa företag har numera ett betydande utländskt
ägarinslag. I några fall har huvudkontoren flyttats ut. Det gäller t.ex ABB, som
kallar sig “multidomestic” för att understryka att man inte längre har ett
hemland utan vill känna sig hemma i alla de länder man verkar. Men det gäller
också ett så - som många tycker - äktsvenskt företag som IKEA, som numera
styrs nerifrån kontinenten.
Innebörden av det ovan sagda är givetvis att det snart är poänglöst att ens
försöka urskilja vad som är “svensk” respektive “utländsk” produktion i de
internationellt verksamma företagens arbete. En Volvobil kan skruvas samman
i Gent eller i Torslanda, men i båda fallen består den av tusentals olika
komponenter från egna fabriker och underleverantörer snart sagt över allt i
världen, vilka ofta skeppats fram och tillbaka mellan olika fabriker och länder
under färden fram till slutsammansättningen.
6
Detta betyder självfallet, att samtidigt som exporten och de utlandsproducerade
delarna av näringslivet växer, stiger också importen. Det gäller företagens
import av komponenter till produktion och export. Men det gäller också
hushållens egna inköp av allt från kläder och mat till hushållselektronik. För
varje hundralapps ökning av hushållens diponibla inkomster går i dag femtio
kronor till inköp av importvaror.
Men det är inte bara real och finansiell integration som kännetecknar dagens
värld. Minst lika viktig - och sammanlänkad med de andra
integrationsformerna - är den kulturella integrationen. Nationerna utgör inte
längre klart avgränsbara kulturella enheter, tydligt urskiljbara från andra
nationer med andra kulturer. Tvärtom håller nya kulturella gränser att dras över
jorden, tvärsöver de gamla nationella. Och det går snabbt. Det handlar om att
vissa sociala grupper -som avgränsas av yrke, inkomst, boende, ålder - har
mycket mer gemensamt med liknande grupper i andra länder än de har med
sina olika landsmän i andra delar av hemlandet. Den urbana medelklassen i
Stockholm, Milano, Bryssel och New York - eller, varför inte i Hong Kong och
Shanghai - har nuförtiden mer gemensamt sinsemellan, över nationsgränserna,
än vad Stockholmaren har med Pajalabon och Milanobon har med sina fattiga
landsmän i Kalabrien.
Allra mest tydligt syns detta i den globala ungdomskulturen. MTVgenerationen knyts samman över hela globen av gemensam musik, kultur och
media - på ett helt annat sätt och med en helt annan styrka än vad någon
tidigare generation någonsin gjort. De influenser och de värderingar som
etableras i Los Angeles, Seattle och London och sprids genom dessa globala,
moderna medier torde på sikt få långt större genomslagskraft på de fåtaliga
ungdomarna i Byske och Hoting än vad den lokala Folkets Husföreståndaren
har...
Detta pekar också på den enorma integrationskraft som ligger i den moderna
informationsteknologin. Vi är ännu bara i början av den epok när snart sagt
varje människa bär på en mobiltelefon och personsökare. Den bärbara datorn,
faxen, modemet, internetkopplingen - vi ser hur processen forskrider med
obändig, ursinnig kraft. Inga gränser står emot. De politiska implikationerna är
tydliga: Det går inte längre att stänga gränserna mot utländska “fientliga”
influenser. Via etern och kabeln och förmerade i kopieringsapparaterna sipprar
de in, bryter Berlinmurar, orsakar revolution i Tirana och kommer snart att
välta även den sista tankereglerande bastionen i Nordkorea. De nationella
regeringarna kan inte längre som i George Orwells, Aldous Huxleys eller Josef
Stalins sköna värld lura i medborgarna att den egna modellen är överlägsen;
medborgarna får allt lättare att faktiskt själva undersöka sådana påståenden.
Inget kontrollrum
Slutsatsen av denna impressionistiska tolkning av vad som sker omkring oss är
entydig. Nationalstaten håller på att tappa mycket av sin betydelse som arena
7
för ekonomisk-politiska beslut. Det finns inte längre något kontrollrum där
finansministern kan sitta och trycka på knappar och dra i spakar och ratta “AB
Sverige”. Sprickorna i systemet är för stora. Vidtar finansministern åtgärder
som medborgarna eller de globala aktörerna på varu- och finansmarknaderna
ogillar, kommer dessa att snabbt vidta sådana mått och steg att hans åtgärder
faller på hälleberget - eller t.o.m blir kontraproduktiva.
Det är därför numera omöjligt att styra landet via de verktyg som en äldre
generation lärde sig att bemästra efter 30-talsdepressionen och under
folkhemsbyggets epok. När äldre partivänner nostalgiskt suckar över forna
tider, har de inte förstått att Gunnar Sträng hade en oändligt mycket lättare
uppgift än Göran Persson. Dagens finansminister kan inte som under de gamla
regleringarnas tid finjustera ekonomin över konjunkturen genom att dosera
skatter och offentliga utgifter så att den totala köpkraften blir precis vad den
ska vara för att nå önskade nivåer på sysselsättning och inflation. Han kan inte
via administrativa beslut eller regleringar sätta räntorna på den politiskt
korrekta nivån. Han kan inte beskatta olika objekt och personer så som
folkviljan - så som den beskäftigt uttrycks i Dala-Demokraten eller LOTidningen - skulle önska.
Låt oss illustrera detta beklagansvärda faktum med några konkreta exempel.
Skapa jobb genom att spendera mer?
Antag t.ex att finansminstern på LO-ekonomernas inrådan vill öka köpkraften
genom att sänka momsen eller höja barnbidragen eller något annat
behjärtansvärt, i förhoppningen att den ökade köpkraften ska “sätta igång
hjulen” i ekonomin och skapa fler jobb. Vad som då sker är för det första att
åtskilliga medborgare och alla prognosmakare omedelbart inser att
budgetunderskottet ökar och att staten därför måste låna mer. Det betyder för
det andra att inflationen kommer att öka och räntorna stiga. Det medför, för det
tredje, att en rad medborgare ändrar sitt beteende på olika sätt, t.ex genom att
kräva högre löner eller genom att spara mer. I båda fallen motverkas
finansministerns avsikter. Som en följd av detta kommer, för det fjärde,
valutans värde att påverkas åt ena eller andra hållet. Allt detta medför, för det
sjätte att företagens investeringsbeslut ruckas. Och om det, till äventyrs, efter
alla dessa kompenserande och störande ekonomiska reaktioner, ändå skulle
återstå någon ökad köpkraft för medborgarna lär åtminstone hälften av den
läcka ut ur landet i form av ökad import - vilket medför att den slutliga effekten
på “jobben” inom landet sannolikt blir försumbar.
Risken är faktiskt att den kan bli negativ, om finansministern sätter sina
vällovliga planer i sjön i ett läge då statens ekonomi är svag och politikens
trovärdighet skadad. Att i ett sådant läge öka upplåningen och skuldsättningen
lär inte falla de krassa internationella långivarna på läppen. En sådan politik
tolkar de omedelbart som att svenskarna tappat kontakten med verkligheten och sådana låntagare kan man ju inte lita på. Följden kan då bli så kraftiga
räntehöjningar att operationen leder till lägre köpkraft och färre jobb.
8
Rättvisa skattehöjningar?
Vad händer om finansministern i stället i den goda rättvisans namn och på
Kommunalarbetarens ledarskribents uppmaning vill skrapa ihop mer kulor till
de offentliganställda genom att klippa till finansvalpar, kapitalister och andra
slemma typer med en rejäl skattehöjning på dem och deras fördärvliga
verksamheter - skärpt förmögenhetsskatt, omsättningsskatt på finansmarknader
(“valpskatt”) eller kraftigt höjda marginalskatter på inkomster? Svaret är
uppenbart. I en allt mer globaliserad och integrerad värld kan inte ett enskilt
land avvika från sin omgivning allt för mycket. Ju högre de svenska skatterna
blir i förhållande till omvärldens, desto större risk för att skattebasen helt enkelt
flyttar utomlands.
Några konkreta exempel på detta har vi sett: Valpskatten medförde att den
svenska finansmarknaden raskt flyttade sin verksamhet till London, och
därigenom sköts en lovande tillväxtbransch i sank under flera år - tills skatten
sänktes och (delar av) marknaden kom tillbaka. De svenska förmögenhets- och
arvsskatterna har lett till att de mest förmögna svenskarna - Rausing och
Kamprad - bor och skattar utomlands; det “råkar” till yttermera visso röra sig
om grundarna till de enda riktiga världssuccéerna bland efterkrigstidens
svenska företag. Och alla vet hur det såg ut med skattefusk och avdragsraseri på
den gamla goda tiden då marginalskatterna uppgick till 85 % och
Pomperipossaeffekterna kunde medföra skatter på över 100 %. Inte ens Stig
Malm vill väl tillbaka till det systemet.
Det finns också ett antal viktiga samband, som gör en traditionell utjämnande
fördelningspolitik via skatterna allt svårare. I grunden är dilemmat det som
Ernst Wigforss påpekade redan för 50 år sedan: Ju större offentlig sektor och ju
högre skatter, desto svårare att via skatterna åstadkomma en kraftig utjämning.
Så länge den offentliga sektorn är liten räcker det med inkomstskatter på de
rikaste. Men ju större den offentliga sektorn blir, desto högre måste skatterna
bli också på “vanligt folk” och desto mindre blir utjämningseffekten. I dag
medför den internationella integrationen av ekonomin att det blir än svårare att
att åstadkomma den grad av utjämning som brukar förespråkas från
talarstolarna på första maj. Detta hänger samman med att skattebaserna - det
som beskattas, dvs arbete, kapital, konsumtion, vinster - blir allt rörligare.
Den rörligaste skattebasen är det finansiella kapitalet. Även ganska små
skatteskillnader gentemot andra länder medför omedelbar utflyttning av
finanskapitalet. Samtidigt blir gränserna mellan olika typer av kapital allt mer
oklara. Kapitalbeskattningen som helhet måste därför vara på ungefär samma
nivå som i andra länder; blir den högre minskar attraktionskraften och försvåras
viktiga investeringar. Detta utgör ett effektivt tak på kapitalbeskattningen. Men
om stora skillnader uppstår mellan skatten på kapital (som måste hållas
tämligen låg på grund av internationaliseringen) och skatten på arbete (som
tidigare varit mycket hög i Sverige), blir det lockande att försäka ersätta
arbetsinkomster med kapitalinkomster och göra “smarta” avdrag. Därmed sätter
9
kapitalets internationella rörlighet allt klarare gränser också för skatten på
arbete. I klartext: Varje försök att återgå till de tidigare höga marginalskatterna,
skulle snabbt följas av stora “läckage”, både av människor och skatteinkomster.
Räntesänkningar för byggandet?
Om finansministern och riksbankschefen i stället skulle vilja vara alla goda
gåvors givare, lyssna på rörelsens fastighetsdrivande grenar, och kraftigt sänka
räntorna, på det att boende, byggande och investeringar bleve billigare, då?
Skulle inte det vara fina fisken? Tja, det beror helt och hållet på hur
trovärdigheten i en sådan åtgärd ter sig i den krasse långivarens ögon - vilket i
sin tur hänger på inflation och skuldsättning och alla de vanliga trista
verkligheter som radats upp här ovan.
Den enda ränta som riksbanken i dag kontrollerar är den allra kortaste, dvs
penningmarknadsräntan för lån med extremt korta löptider. Räntan på längre
lån och på obligationer styrs på det sätt som beskrivits tidigare i denna artikel,
nämligen på marknaden, i direkta förhandlingar mellan långivare och låntagare.
Där bestäms räntenivån av hur kreditorerna ser Konungarikets långsiktiga
stabilitet och trovärdighet. Skulle de internationella placerarna se
räntesänkningen som omotiverad eller olämplig, kommer den inte att fungera.
Om de t.ex ser den nya räntenivån som politiskt bestämd och orimligt låg i
förhållande till ekonomiska fundamenta (t.ex i förhållande till inflationen och
de politiska riskerna), kommer de inte att vilja låna ut sina pengar till den
opålitlige finansministern längre. Då kommer riksbanken i stället att tvingas
börja trycka pengar - och förr eller senare drivs räntan upp igen.
Behovet av internationella fora
Detta är bara några exempel på den begränsade handlingsfriheten. Och då har
jag ändå inte kommenterat det som alla redan vet, dvs att vi inte har någon
möjlighet att från icke-existerande nationella kontrollrum styra den globala
miljön eller väsentliga internationella priser, såsom oljepriset, dollarkursen
eller den tyska räntan.
Det gäller att inse att Sverige är en mycket liten kork, som guppar på ett mycket
stort världshav. Och det är havet som styr korken - inte tvärtom.
Det gäller därför också att förstå att den lilla nationalstaten Sverige om vi vill
ha ökat inflytande för politiska beslut, måste söka samverkan med likasinnade
småstater, rimligen inom ramen för internationella fora. Det handlar om FN,
OECD, “rikemansklubben” G10, världshandelsorganisationen WTO mfl. Men
framför allt handlar det om EU, som ju dels är överstatligt och därmed faktiskt
kan fatta verksamma beslut, dels omfattar praktiskt taget alla länder i vår
närmaste omvärld. Den som på fullt allvar tror att det svenska
självbestämmandet de facto skulle öka av att vi ställde oss utanför dessa organ,
den vet inte vad han talar om. Det skulle bara göra oss än mer off side, än mer
sårbara.
10
Behovet av “attraktionskraft”
Allt detta betyder emellertid inte att ekonomisk politik är ointressant eller
verkningslös. För det första kan naturligtvis en felaktig eller tafflig politik
orsaka stor skada, För det andra har den ekonomiska politiken - även på
nationell nivå - en viktig långsiktig uppgift när det gäller att skapa
förutsättningar för tillväxt och utveckling.
Denna uppgift kan beskrivas som att i den öppna och avreglerade regionen
Sverige - eller i delar av densamma - skapa tillräcklig “attraktionskraft” på det
att internationellt (och svenskt) kapital, kompetens och teknik kan lockas hit.
Det förutsätter i allmänna ordalag en miljö för företagande som är så bra att fler
företag (helst ledande sådana) väljer att etablera sig här. Mer konkret betyder
det:
 God infrastruktur, både fysisk (vägar, järnvägar, broar, flyg med goda
förbindelser till viktiga regionala centra i andra delar av världen) och och
elektronisk (väl fungerande telekommunikationer).
 Skatteregler och -nivåer som gynnar arbete, sparande och företagande (eller i
alla fall inte missgynnar sådana aktiviteter i förhållande till andra regioner).
 Tillgång till god kompetens. Det gäller både spetskompetensen - en “kritisk
massa” av akademiskt utbildade - och breddkunskapen.
 Tillgång till speciella kulturer och miljöer med särskild kompetens och
särskilda traditioner kan ofta vara en tillgång. Då gäller det att uppmuntra en
kritisk massa av särskilda företag som både samarbetar och konkurrerar i en
speciell bransch (filmindustrin i Hollywood, dataindustrin i Silicon Valley,
finanssektorn i London City).
 Makroekonomisk stablitet, dvs en statsbudget i ordning, väl fungerande
politiska institutioner, högt sparande och låg inflation.
 Frihandel, avreglerade marknader, obyråkratisk miljö - allt för att underlätta
och stimulera hård konkurrens och skapa ett omvandlingstryck som pressar
företag och organisationer att göra det bästa möjliga av dessa
förutsättningar.
De snabbväxande regionerna i världen kännetecknas just av att de har lyckats
skapa sådan attraktionskraft och attraherat ny produktion i stor skala. Recepten
har skilt sig åt i vissa avseenden, t.ex vad gäller statens ingripande; Singapore
har t.ex en mer näringspolitiskt aktiv stat än Hong Kong. Men gemensamt för
dem alla är satsningen på exportdriven tillväxt, avreglerade marknader, aktiva
åtgärder för att locka internationellt kapital, liten offentlig sektor, högt sparande
och goda utbildningssystem.
Sverige har uppenbarligen under de senaste kvartsseklet i detta avseende varit
ett stort misslyckande. Det syns i all statistik och på alla plan. För 25 år sedan
var Sverige ett av världens rikaste länder, numera ligger vi en bra bit under
OECDs genomsnitt (mätt som BNP per capita) och har passerats av en rad
11
länder som vi normalt betraktat som betydligt fattigare än Sverige. Svenskens
köpkraft har fallit kraftigt i förhållande till nästan alla andra européers. Kronan
var för 25 år sedan värd långt mer än i dag; det räckte med 1,25 för att få en Dmark; i dag kostar D-marken 4,70. Allt mer av de ledande företagens centrala
funktioner - huvudkontor, forsknings- och utvecklingsavdelningar - flyttar ut ur
landet, samtidigt som det tycks utomordentligt svårt att locka hit motsvarande
funktioner från utländska företag. Och under tiden har både staten och nationen
dragit på sig betydande skulder.
Det finns ingen allmänt accepterad metod att definiera eller mäta
“attraktionskraft”. En ofta citerad undersökning är den årliga enkät bland
världens ledande politiker, affärsmän, ekonomer och placerare som görs av
“World Economic Forum” (mest känd för sina årliga toppmöten i Davos).
Några tusen ledande beslutsfattare ombeds där rangordna ett antal länder
utifrån flera olika kriterier, som därefter vägs samman. I den senaste enkäten,
1995, placerade sig USA, Singapore, Hong Kong, Japan och Schweiz på de
fem främsta platserna. De är alltså de mesta attraktiva länderna för
utlandsinvesteringar och etableringar, enligt denna undersökning.
Sverige hamnade på 15e plats, efter både Norge och Danmark. Vi kom högt
inom områden som infrastruktur (goda telekommunikationer) och
befolkningens allmänna utbildningsnivå. Allra högst (tvåa) hamnade Sverige
faktiskt i delgrenen “management”; svenska direktörer anses med andra ord
vara världsbäst, när det gäller internationellt företagande! Det som drog ned
den sammanlagda svenska placeringen var usla resultat i delgrenarna finansiell
och politisk stabilitet, offentlig ekonomi och regleringar - dvs allt det som den
ekonomiska politiken ansvarar för. Chockerande nog för svensk
socialdemokrati är det m.a.o det privata näringslivet och dess (internationellt
rörliga och utåtriktade) ledning som framstår som attraktivt i Sverige, medan
den offentliga sektorn och dess ekonomi ses som riktigt avskräckande. Totalt
sett bekräftar den svaga svenska placeringen den misstro mot Sverige som finns
i det internationella näringslivet.
Vad har hänt?
Hur har detta kunnat ske? Varför har det under senare år gått så dåligt, när vi så
länge hade det så bra?
Att skriva historien ligger utanför ramarna för denna - redan långa - artikel.
Men själv tror jag rötterna till problemen går djupt, och att det blir ett både
plågsamt och utdraget arbete för socialdemokratin att vrida politiken (och sig
själv) åt det håll som krävs.
I ungefär trekvarts sekel - från slutet av 1800-talet till den första efterkrigstiden
- hade Sverige det utomordentligt väl förspänt, dels på grund av tur, dels för att
den svenska ekonomiska och sociala politiken vid denna tid i flera avseenden
tycks ha varit framsynt. Industrialiseringen kunde dra nytta av den starka
internationella efterfrågan på de svenska naturtillgångarna, och den svenska
12
industristrukturen - stål, malm, skog, massa, verkstad - var väl skickad att
exploatera detta. Sverige stod utanför de förödande världskrigen och kunde
utnyttja dem till att ytterligare öka exporten, först till de krigförande, därefter
till återuppbyggnaden. Nationalstaten var under denna epok - av en historisk
slump - en precis “lagom” nivå för de ekonomiska besluten. På flera områden
fanns utrymme att driva en egen politik. Under dessa år var denna dessutom
ekonomiskt framåtsyftande. Sverige drev en utpräglad frihandelspolitik,
utbildningssystemet var väl utbyggt, näringsfrihet och skattesystem stimulerade
tillskapandet av de svenska exportnäringarna. Den offentliga sektorn var
ungefär i samma storlek som i andra västländer och skatterna avvek inte från
andra länders.
Vid mitten av 1960-talet förändrades bilden. I Sverige var självsäkerheten stor
och politiken drevs vidare mot det “starka samhället”, utan att man observerade
att det internationella ekonomiska klimatet höll på att ändras. Omvärlden var
återuppbyggd efter kriget, med moderna anläggningar och konkurrenskraftig ny
teknik. De första utmaningarna från de nya lågkostnadskonkurrenterna började
synas. Och under 70-talet medförde oljekrisen stigande energikostnader,
samtidigt som dollarkris och den gryende s.k euromarknaden förebådade den
finansiella integrationen.
Det var då något gick alldeles snett i Sverige. I stället för att svara konstruktivt
på de nya utmaningarna, tog Sverige fel väg. I stället för att bita ihop, utveckla
nya produkter, banta kostnader och kliva in i det internationella samarbetet
gjorde Sverige - under såväl socialdemokratisk som borgerlig ledning tvärtom. Löner, skatter och kostnader höjdes i vansinnestempo vid mitten av
70-talet, vilket utlöste den första i en serie av djupa industrikriser. Kronan
devalverades, vilket utgjorde startpunkten på en snabb urholkning av kronans
värde. Inflationen tog fart. I stället för att hålla budgeten under kontroll när
tillväxten bromsades upp, ökades de offentliga utgifterna snabbare än någonsin,
vilket medförde allt mer svårkontrollerade budgetunderskott. Marginalskatter
och arbetsgivaravgifter drev upp skatten på arbete långt över omvärldens nivå vilket medförde avdragsraseri och gjorde svenskarna till “ett folk av fifflare”
för att citera Gunnar Myrdal. Utbildningspremien - det lönepåslag efter skatt
som man kan få genom att utbilda och förkovra sig - krymptes dramatiskt
genom löneutjämning och stigande skatter. I stället för att gå med i EG, valde
Sverige att stå utanför, vilket ytterligare inskärpte intrycket av att Sverige valt
sin alldeles egna väg, på tvärs mot den europeiska huvudlinjen. I stället för att
ta itu med de grundläggande problemen inriktades arbetarrörelsens ideologiska
intresse och rörelseenergi på ett totalt misslyckat projekt - löntagarfonder - som
under ett decennium blockerade vettig självinsikt.
Jag börjar bli allt mer övertygad att det felaktiga vägvalet under 1970-talet
hänger samman med en grav nationell självöverskattning. De föregående
decenniernas lyckosamma ekonomiska utveckling gav alltför många - framför
allt inom socialdemokratin men även inom borgerligheten - intrycket att vi
svenskar var av särskilt slag. Vi var i ekonomiskt hänseende Guds eget, utvalda
folk, som kunde bryta mot alla de ekonomiska samband och lagar som gällde
13
för andra. Delvis var detta en följd av myten om den “svenska modellen”, som
- överdrivet - tillskrevs de tidigare framgångarna. Det tragiska var dock att den
politik som under 1970-talet genomdrevs just under reverenser till denna
“modell” i grunden bröt mot densamma. I stället för balans mellan privat och
offentligt, i stället för rimlig storlek på offentlig sektor, skatter och utgifter,
genomdrevs nu en utveckling som snabbt fördubblade den offentliga sektorn,
drev upp skatterna till ohållbara nivåer och skapade ett bidragsberoende som
omöjliggjorde ett konstruktivt svar på den nya tidens utmaningar.
Så gick det åt pipan - inte på grund av “Bildt” eller “nyliberalism”, utan för att
socialdemokratin inte i tid förmådde se de nya utmaningarna och vad som
måste göras. Drivkrafterna för sparande och arbete försvagades när de borde ha
förstärkts. Omvandlingstrycket på näringslivet försvagades - genom
industristöd och devalveringar - just när det borde ha skärpts. Problemen doldes
en tid av kortsiktiga devalveringsvinster och av den finansiella bubblan under
1980-talet. Men när denna sprack, stod det klart åtminstone för delar av
regeringen och partiledningen att en mödosam reträtt bort från 1970-talets och
80-talets excesser måste inledas.
Detta är också vad som därefter skett. Skattereform, EU-medlemskap, sänkta
ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, ökad konkurrens och färre
anställda i den offentliga sektorn ger syn för sägen. Men tillnyktringen i den
ekonomiska politiken har tyvärr inte åtföljts av politiskt klarspråk. Den
politiska retoriken har alltför ofta stannat kvar i 70-talets drömvärld. Alltför
många av de genomförda åtgärderna har presenterats som beklagliga, tillfälliga
avsteg från den rätta vägen, framtvingade av inkompetenta borgerliga
regeringar som vanskött fosterlandets ekonomi, men vilka - bara Partiet får
behålla makten ett tag - kan “återställas” så fort ekonomin så tillåter.
Detta är nys. Ekonomin kommer inte att tillåta några “återställare”. Denna
bistra sanning är den ofrånkomliga slutsatsen av vad som sagts i denna artikel.
Den internationella integrationen, utmaningen från nya konkurrenter och de
kvardröjande svenska skuldproblemen kommer tillsammans tvärtom att kräva
en fortsatt anpassning av den svenska ekonomin till den internationella
konkurrensens krav. Sverige kommer inte - i alla fall inte under min livstid tillbaka till guldåldern igen. Vi har ett kvartssekels försummelser att ta igen,
samtidigt som ribban från omvärlden hela tiden höjs. Oförmåga att inse och
erkänna detta kommer bara att fördjupa förvirringen i socialdemokratin, då
klyftan mellan den nödvändiga marknadsanpassade ekonomiska politiken å ena
sidan och luftig ideologisk retorik å den andra kommer att bli allt mer
oöverstiglig.
Vad måste göras?
Regering och partiledning måste ta bladet från munnen. Inte humma och
brumma om ett möjligt Schlaraffenland som väntar runt hörnet, bara vi får
Bildtregeringens skulder undanstädade. Det finns inga som helst möjligheter att
återgå till tidigare budgetexcesser; att utlova höjda ersättningsnivåer och
14
generösa bidrag till höger och vänster. Trycket från den internationella
ekonomin gör detta omöjligt. Nya, hungriga konkurrenter tvingar oss att
ständigt banta och trimma, arbeta och spara och gneta. Och skulderna finns där
hela tiden som en black om foten: Så fort Konungarikets borgenärer börjar
befara att Sverige kommer att slira tillbaka i hög inflation och budgetproblem om lönebildningen inte fungerar, fackföreningarna är för styvnackade,
välfärdssystemen för generösa och budgetdisciplinen för svag - kommer
räntorna att stiga igen.
Det finns inga enkla eller snabba vägar ur den svenska krisen. Det finns inga
politiska klipp som kan lösa några problem. Det finns inga “quick fixes”, inga
smarta genvägar. Den enda vägen framåt är hårt arbete, högt sparande och ett
idogt stretande för att skapa den “attraktionskraft” som ovan identifierats. Det
ligger i sakens natur att detta måste vara ett långsiktigt åtagande. Det tar tid att
återvinna förtroende, reparera sönderskjutna statsfinanser, återupprätta
respekten för studier och kunskaper, minska bidragsberoendet - och det
kommer att kräva ännu många fler smärtsamma socialdemokratiska
omprövningar.
Allra besvärligast blir det att besegra arbetslösheten. Av vad jag här sagt
framgår att de gamla troskyldiga recepten - att duscha befolkningen med bidrag
för att höja köpkraften och skapa fler jobb - inte fungerar längre. Visst krävs
högre efterfrågan - men den efterfrågan måste komma genom att svenskt
näringsliv producerar varor och tjänster till sådana priser att de efterfrågas i stor
omfattning. Visst krävs “kompetensutveckling” - men inte av den typ som
staten bara delar ut till passiva mottagare, utan av den art som den enskilde
måste erövra genom hårt arbete, studier, läxläsning, uppoffran och en medveten
satsning på förkovran. Därutöver krävs att arbetsmarknaden fungerar bättre,
något som bl.a förutsätter att ungdomar som vill in på arbetsmarknaden ska
kunna konkurrera med lägre löner. För att de inte ska fastna i låglönejobb,
krävs större rörlighet och möjligheten att kunna klättra på lönestegen. Vidare
måste det blir svårare att gå länge på bidrag. Men större geografisk och
lönemässig rörlighet och försämrade arbetslöshetsunderstöd är knappast det
mest populära förstamajkravet bland de socialdemokratiskas gräsrötterna...
Detta pekar på behovet av ett starkt politiskt ledarskap - som vet vad som
behövs och som också vågar säga det klart ut, med kraft och pedagogik.
Självbedrägeri, fala löften och halvkvädna visor kanske kan löna sig på kort
sikt, men på längre sikt gör de bara läget etter värre.
Själv tror jag att den nya, globala verklighetens krav är starkare än den politiska
retorikens. Min förhoppning är att det politiska ledarskapet ska inse behovet av
en tydlig riktningsangivelse och ta ansvar för att driva politiken dithän. Dock
fruktar jag att det inte kommer att ske, utan att den fluffiga retoriken kommer
att bestå ett tag till och därmed fördröja den nödvändiga anpassningen. Men
även om socialdemokratin och svenska folket inte vill gå den nödvändiga
vägen, är jag övertygad om att vi - mer eller mindre motvilligt - kommer att
tvingas dithän, sannolikt under betydande vånda. Til syvende og sidst blir det
15
nog tyvärr inte det sunda förnuftet utan skuldsättningen, den internationella
finansmarknaden och kraven från konvergensprogrammet som kommer att
tvinga fram en fortsatt finansiell stabilisering. Och tyvärr blir det nog inte
klokskap och insikt utan den bestående höga arbetslösheten som kommer att
vara viktigast för att begränsa lönestegringarna och reformera arbetsmarknaden.
Slutsatsen är således både dyster och positiv, på en och samma gång.
Internationaliseringen, EU-medlemskapet och skuldsättningen utgör en fast
grimma som tvingar Sverige och svenskarna att överge 70- och 80-talets
extravaganta vanor. Det kommer efter hand att ge lägre inflation, stabilare
valuta och lägre ränta, och så småningom öppna för något bättre tider igen.
Men eftersom det inte kommer att ske frivilligt, blir vägen törneströdd och
impopulär, och risken för bakslag kommer hela tiden att finnas där.
Förslag till vidareläsning:
The Economist 7 Oct 1995: “Who’s in the Driving Seat? A Survey of the World
Economy” (bilaga)
Klas Eklund: “Vår ekonomi”, femte upplagan, Tidens förlag 1995
Kjell-Olof Feldt: “Alla dessa dagar”, Norstedts 1993
Paul Kennedy: “Det 21 århundradet”
Kenichi Ohmae: “The End of the Nation State”, Free Press 1995
SOU 1993:16 (Lindbeck-kommissionen): “Nya villkor för ekonomi och
politik”
Gunnar Wetterberg: “Det nya samhället”, Tidens förlag 1995