Klas Eklund 96-12-14
FRÅN MULLSJÖ TILL MUMBAI
Ekonomisk-politiskt handlingsutrymme i den globala ekonomin
Världsekonomin blir alltmer en sammanhängande helhet. Vardagen här hemma
påverkas på ett handfast sätt av händelser i helt andra delar av världen. Nu är
påverkan och beroende över nationsgränserna i och för sig inget nytt; utan
saltimport skulle det medeltida Sverige inte ha överlevt, och vårt lands
industrialisering hängde intimt samman med Europas efterfrågan på stål, malm
och trä. Under slutet av 1800-talet var världsekonomin avreglerad och kapitaloch handelsströmmar flöt förhållandevis fritt. Sverige finansierade en stor del
av järnvägsinvesteringarna med lån i utlandet. Med första världskriget inleddes
dock en period av regleringar och handelshinder, vilka minskade integrationen.
Världshandeln krympte under 30-talsdepressionen och krigen.
Efter andra världskriget tog den ekonomiska integrationen ny fart. Under 1950talet började krigstidens regleringar avvecklas. Tullarna sänktes. Världshandeln
började växa snabbt igen. Frihandelsområden bildades. De av kriget
sönderslagna länderna kunde utnyttja handel och kapitalimport för att byggas
upp på nytt. Den tilltagande arbetsdelningen och växande marknader drev i sin
tur på den ekonomiska tillväxten. I samband med oljekriserna under 1970-talet
kom en period av bakslag, då en rad stater tillgrep protektionistiska åtgärder tullar, byråkrati och subventioner till föråldrad industri - för att skydda inhemsk
produktion och sysselsättning. Men under senare tid har den ekonomiska
integrationen tagit ytterligare stora språng; flödena av varor, tjänster, kapital
och information har vuxit enormt, och allt fler länder har dragits in i den
globala marknaden. Valuta- och kapitalmarknadsregleringar har skrotats i
snabb takt. Kommunismen har fallit och nya tillväxtregioner i Asien gör sig allt
mer gällande. I Europa diskuteras bildandet av en valutaunion med en
gemensam valuta och penningpolitik.
För svenskt vidkommande har integrationen manifesterats bland annat genom
att utrikeshandeln kraftigt har ökat sin andel av den totala produktionen, genom
medlemskapet i den Europeiska Unionen EU och genom de globala
kapitalmarknadernas genomslagskraft. Konungariket har samtidigt blivit
skuldsatt, och därmed alltmer sårbart. En ung valutahandlares spekulationer i
Singapore kan således förändra svenska låntagares boendekostnad. Om Mexico
förlitar sig för mycket på kortfristig utlandsupplåning, påverkas Sveriges
kreditvärdighet, vilket i sin tur tvingar fram åtstramning i statsbudgeten och
sänkta barnbidrag för svenska barnfamiljer, som inte har en aning om pesons
våndor. Och så vidare.
För många ter sig denna utveckling och dess konsekvenser utomordentligt
märkliga. Det kan vara svårt att acceptera att handlingsutrymmet för svensk
Jag vill tacka Lars Gunnar Aspman, Harry Flam och Pernilla Ström för synpunkter på en
tidigare version av denna uppsats.
2
ekonomi och svensk ekonomisk politik så uppenbart inskränks av vad som sker
i helt andra delar av världen. Det finns därför skäl att mer systematiskt
diskutera denna trend, vilken bara är en aspekt av de genomgripande
ekonomiska förändringar som just nu karakteriserar världsekonomin och som
ställer de gamla i-länderna inför enorma utmaningar.
Asiens uppvaknande
Den mest påtagliga av dessa ekonomiska förändringar är den väldiga
produktionsökningen i Asien. Sammantaget rör det sig om den största
utvidgningen av världsekonomin i mänsklighetens historia. En miljard
människor tar nu, under loppet av en enda generation, steget från fattigdom till
en global medelklasstillvaro. Efter Japans uppklivande till världstoppen
kommer först de fem “tigrarna” - Hong Kong, Singapore, Taiwan, Sydkorea
och Malaysia, varav de båda förstnämnda redan har passerat Sverige vad gäller
BNP per capita. I nästa våg, som just nu är den snabbast växande, kommer bl.a
delar av Indien och Indonesien samt Kinas kustregioner. Därefter står Kinas
inland och Indokina i tur.
Ingen vet i dag hur länge tillväxten kan fortsätta i dagens tempo.1 Världsbanken
har i en rapport likväl dragit upp ett scenario, enligt vilket dagens “i-länder”
under de kommande 25 åren minskar sin andel av världsekonomins totala
produktion från två tredjedelar till en tredjedel, medan “u-länderna” ökar sin
andel från en till två tredjedelar. Kina skulle därmed återta den ställning som
världens största ekonomi som landet hade fram till 1700-talet. Under de
kommande decennierna sker sålunda en aldrig skådad överföring av ekonomisk
- och sannolikt också politisk - makt bort från den “gamla” i-världen i väst.
Varför sker då detta? I ett första skede berodde tillväxten i Asien på sänkta
transportkostnader och import av teknik, som kunde användas i relativt enkel
produktion. Genom imitation och låga kostnader kunde först Japan, därefter
andra regioner, erövra växande andelar av världsmarknaden. Genom högt
sparande, växande investeringar och hård satsning på utbildning kunde de s.k
NIC-länderna (newly industrialised countries) efter hand höja den tekniska
nivån på sin produktion och ta marknadsandelar också för mer sofistikerade
produkter.2
Ny teknik
Under senare år har emellertid utvecklingen gått in i ett nytt skede, som innebär
mer genomgripande förändringar av världsekonomin. Produktivkrafterna har,
för att tala med Marx, under senare tid tagit jättesprång. Ny teknik informationsteknologi, datorer, automatisk styrning av maskiner,
materielteknik, etc - förändrar gamla strukturer. Tidigare leddes stora företag
som pyramider, med tydlig orderstruktur. I dag fungerar de mer och mer som
“nätverk” av små och medelstora företag, vilka knyts samman med modern
datateknik. Genom globala nät kan man kommunicera dygnet runt och
samverka utan att behöva klumpas ihop i otympliga storföretag. Det bästa
3
exemplet är kanske ABB, som fungerar som ett nätverk av 4.000 “profit
centers” i över 100 länder. De bildar tillsammans en jättelik matris, där
produktionen flyttas till just den ruta där den för närvarande passar bäst, sett ur
koncernens globala perspektiv.
Sådana omflyttningar går numera allt lättare, också detta en följd av den
tekniska utvecklingen. Informationsteknologin och en rörligare värld gör att
överföringen av ny teknik till nya områden och nya länder går allt snabbare.
Det finns därför inte längre något tydligt samband mellan kvalitet och
kostnader, på det sätt som tidigare förelåg. Då kunde företagen, förenklat
uttryckt, välja mellan att å ena sidan producera med hög produktivitet och
kvalitet men till höga kostnader eller att å den andra välja
lågkostnadslokalisering - men då acceptera lägre kvalitet. Nu, däremot, blir det
vanligare och lättare att producera billigt men ändå med hög kvalitet. Regioner
med låga kostnader öppnas för modern produktion, samtidigt som det blir
lättare att flytta dit modern teknik. “Geografin” spelar således allt mindre roll
för de ledande företagen; de tänker allt mer globalt och flyttar sin produktion ur
ett perspektiv som är allt mindre nationellt.
För världsekonomin som helhet innebär detta en snabb expansion av
produktionen - och därmed också möjligheten att öka konsumtionen och höja
det materiella välståndet. Genom att företagen flyttar produktionen till de olika
regioner där produktionsförutsättningarna är relativt sett mest
konkurrenskraftiga, stiger den totala potentiella produktionen. Genom handel
blir det möjligt för fler att dela på den växande kakan. Under hela
efterkrigstiden har också utrikeshandeln växt snabbare än produktionen. Under
senare år har också den del av företagens produktion som sker i andra länder
ökat snabbt.
Detta är mycket tydligt i ett litet land som Sverige. Exportens andel av den
totala produktionen (inklusive tjänstesektorn) växer stadigt. Den uppgår i dag
till över 40 procent. Exportandelen av industriproduktionen är givetvis långt
högre. De stora svenska koncernerna säljer numera oftast över 90 procent av
sin produktion utomlands. För flera av dem - t.ex Electrolux, SKF och ABB är produktionen i Sverige långt mindre än produktionen i andra länder.
Åtskilliga av dem har numera ett betydande utländskt ägarinslag. I några fall om än så länge få3 - har huvudkontoren flyttats ut. Det gäller t.ex ABB, som
kallar sig “multidomestic” för att understryka att man inte längre har ett
hemland utan vill känna sig hemma i alla de länder man verkar. Men det gäller
också ett så - som många tycker - äktsvenskt företag som IKEA, som numera
styrs från kontinenten.
Innebörden av det ovan sagda är att det snart är poänglöst att ens försöka
urskilja vad som är “svensk” respektive “utländsk” produktion i de
internationellt verksamma företagens arbete. En Volvobil kan skruvas samman
i Gent eller i Torslanda, men i båda fallen består den av tusentals olika
komponenter från egna fabriker och underleverantörer snart sagt över allt i
världen; dessa komponenter har ofta skeppats fram och tillbaka mellan olika
4
fabriker och länder under färden fram till slutsammansättningen. Enligt en
undersökning från FN-organet UNCTAD består över en tredjedel av
världshandeln numera av handel inom globala koncerner. För egen del tror jag
att den siffran mycket väl kan vara en underskattning, och i vissa sektorer är det
fullständigt ogörligt att ens försöka separera ut olika “nationella” komponenter.
För att ta ett konkret exempel: De prognoser och fallstudier som mitt eget
arbetslag - makroekonomerna på S-E-Banken - producerar kommer fram som
resultatet ur en lång och intensiv process, där ekonomer från en rad länder är
involverade; var och en producerar underlag, och sedan skickar vi via
elektronisk post dessa fram och tillbaka inom vårt globala nätverk, skriver om
varandras alster, diskuterar i telefonkonferenser, skriver om igen - och så
vidare, i en löpande interaktiv process, ända tills det i den färdiga produkten
omöjligt går att urskilja vem som gjort vad eller vilka “nationers” tjänstexport
som egentligen borde krediteras.
Samtidigt som exporten och de utlandsproducerade delarna av näringslivet
växer, stiger också importen. Det gäller företagens import av komponenter till
produktion och export. Det gäller utbytet av idéer, som i exemplet från vår
ekonomgrupp. Men det gäller också hushållens egna inköp av allt från kläder
och mat till hushållselektronik. För varje hundralapps ökning av hushållens
diponibla inkomster går i dag närmare femtio kronor till inköp av importvaror.
En konsekvens av detta - som vi skall återkomma till - är att en politik för att
öka köpkraften inom landet inte alls nödvändigtvis leder till fler jobb och ökad
produktion på hemmaplan; den kan lika gärna medföra ökad import, nämligen
om den svenska konkurrenskraften är dålig, så att konsumenterna tycker att
utländskt tillverkade varor och tjänster är bättre. Då ger inhemsk
konsumtionsstimulans fler jobb och högre inkomster i utlandet - inte i Sverige.
Möjligheter och hot
Denna utveckling - med tilltagande arbetsdelning och specialisering - ger ökad
produktivitet, stigande produktion och är således i allmänna ordalag fördelaktig
för världssamfundet i stort. Den snabba tillväxten i Asien lyfter miljontals
människor ur svält och fattigdom. På sikt är detta något som även människorna
i de etablerade industriländerna gynnas av, eftersom det ger växande
avsättningsmarknader och möjligheter till expanderande handel för företagen i
väst. Frihandelns välsignelser är en av de få grundteser som nationalekonomer
är eniga om och som, inte minst genom de snabbväxande ländernas egna
erfarenheter, numera också omhuldas av de flesta politiker, i de flesta länder.4
Rivaliserande teorier - om stöd till importsubstitution, etc - har efter hand allt
mer fått stryka på foten, allteftersom de stater (bl.a i Afrika och Latinamerika)
som drivit en sådan linje halkat långt efter de öppna och handelsinriktade
asiatiska ekonomierna.
Öppen ekonomi och fri handel är emellertid inte utan kostnader. Enskilda
företag, regioner och grupper komma i kläm, nämligen om deras förmåga att
hävda sig i den nya globala konkurrensen inte är tillräcklig. Om
produktionskostnaderna är för höga, kompetensen för låg eller produktiviteten
5
för svag jämfört med de nya konkurrenterna, kan resultatet bli att människorna
i den branschen eller regionen utsätts för hårt tryck. De som har fel utbildning
eller för hög lönekostnad i förhållande till den nya konkurrenssituationen
riskerar att bli arbetslösa.De kan också tvingas sänka sin standard och gå med
på lägre lön eller devalveringar (vilket är ett annat sätt att sänka köpkraften) för
att genom lägre exportpriser hålla uppe konkurrenskraften.
För oss i Sverige innebär förändringarna både möjligheter - när köpkraften
växer på de nya marknaderna - och hot, nämligen om det svenska näringslivet
inte förmår upprätthålla konkurrenskraften gentemot de nya uppstickarna. Hot
mot sysselsättningen kan också uppstå om svenskt näringsliv upprätthåller sin
konkurrenskraft primärt genom att flytta ut produktionen från Sverige, något
som blir följden om svensk utbildning, skattesystem eller kostnader inte
tillräckligt snabbt anpassar sig till de nya förutsättningarna. Samma utmaning
gäller även andra, etablerade industrier i väst. Det gäller den nya konkurrensen
från Asien (ABB har de senaste fem åren dragit ned antalet anställda i väst med
ca 50.000 personer och ökat antalet anställda i Asien med lika mycket). Men
det gäller också i Europa, där inte minst den tyska industrin kläms hårt av
lågkostnadskonkurrens från de gamla öststaterna.
Hittills har detta framför allt påverkat varuproduktionen, men i ökande grad
utsätts även produktionen av tjänster för de nya konkurrensförhållandena.
Tidigare var tjänsteproduktionen i mindre orter - säg den lokala resebyrån i
Mullsjö - inte särdeles konkurrensutsatt. Men nu har Swissair flyttat hela sin
biljettbokning till Mumbai i Indien, varifrån man med modern
informationsteknologi kan serva sina globala behov. Undertecknad träffade
själv för inte länge sedan en svensk börs-VD, som berättade om företagets
senaste ingenjörssatsning - även den skedde i Indien. En indisk ingenjör,
berättade han, kostar en tiondel av en svensk, är bättre utbildad och arbetar
hårdare. Genom att ha omfattande ingenjörskompetens också i Asien, utöver
Europa och USA, kan ett projekt följa tidszonerna jorden runt, dygnet runt. Det
blir färdigt på halva tiden till en tredjedel av kostnaden.
En slutsats är att svensk arbetskraft blir alltmer konkurrensutsatt. Vi har sett det
i många år för textilarbetare och varvsarbetare, nu ser vi det också för
ingenjörer. Det kommer att sätta press på svenska löner. Ekonomer talar om det
så kallade faktorprisutjämningsteoremet; att priset på en produktionsfaktor (i
det här fallet arbetskraft) tenderar att utjämnas mellan länder när handelshinder
och gränser rivs och länderna blir mer likartade.5 Vill man vara mer
alarmistisk, kan man säga att svenska löner i fortsättningen inte bestäms i
Sverige utan i Beijing. Om företag i Sverige inte kan höja produktiviteten i
förhållande till de nya konkurrenterna, kommer svenska löner att tvingas
anpassa sig till lägre löner i billigare länder. Om så icke sker drivs i stället
arbetslösheten upp. Många ekonomer förklarar den höga arbetslösheten i
Europa just med att stela europeiska arbetsmarknader ej förmått svara på de
utmaningar som ställts av den nya tekniken; dvs kraven på bättre utbildning,
rörligare löner och en ökad flexibilitet.
6
Det fria kapitalet
Nästa stora förändring i världsekonomin är att kapitalströmmarna flyter allt
friare, snabbare och stridare. En global finansmarknad har uppstått, för aktier,
obligationer, valutor och alla de olika derivat (optioner, terminer, swapar etc)
som numera omsätts i stor skala. Dessa marknader har under det senaste
decenniet exploderat i omfattning och intensitet: Den dagliga omsättningen på
världens valutamarknader är mer än sex gånger större än det totala värdet av
vad alla Sveriges invånare producerar på ett helt år. Flera faktorer ligger bakom
denna utveckling:
Världshandeln med varor och tjänster tog under 1960-talet stora språng
framåt, inte minst genom tullavvecklingar. Därmed tilltog handeln också
med valutor. Under 1970-talet uppstod stora obalanser i världshandeln, i och
med att de oljeexporterande länderna fick väldiga handelsöverskott. Dessa
användes i hög grad till kapitalexport, dvs de investerades utomlands. Detta
förutsatte en internationell finansmarknad, som kunde hantera de växande
kapitalströmmarna och fördela om kapitalet från länder med
överskottssparande till länder med underskott. Ungefär samtidigt bröt det
gamla systemet med fasta växelkurser samman. De rörliga växelkurserna
skapade större osäkerhet för företag och regeringar; behov uppstod av en
marknad som både kunde hantera dessa svängande valutor och dessutom
försäkra de inblandade mot alltför stor volatilitet.
Allt detta ökade efterfrågan på en effektiv skuldhantering. Samtidigt ökade
utbudet av värdepapper snabbt. Flera stater råkade under 1970- och 1980talet ut för statsfinansiella problem. Budgetunderskott och statsskulder
växte, och därmed behovet att finansiera underskotten och omsätta
skulderna. Genom att de skuldsatta staterna började sälja statsobligationer
och andra typer av skuldsedlar tillfördes den groende kapitalmarknaden
stora mängder likvida medel. I och med att handeln med skuldsedlar och
värdepapper av olika slag ökade, fick de traditionella formerna för
kreditgivning - in- och utlåning i banksystemet - svårare att hävda sig.
Storföretag som ville låna eller ändra sin riskexponering började handla med
värdepapper i stället för att låna hos bankerna. Samtidigt utvecklades nya
instrument för riskhantering. Genom terminer och optioner, vilkas värde
snabbt fastställs med matematik och nya dataprogram, kunde företag och
finansiella institutioner i ökad utsträckning hantera de nya riskerna.6
Samtidigt som både utbud och efterfrågan sålunda ökade på
kapitalmarknaderna, vann en liberal politisk ideologi i början av 1980-talet
anklang i de ledande väststaterna. Valuta- och kreditregleringar avskaffades
i snabb takt. Därmed kunde den nya marknaden växa snabbt. Processen både
underlättades och drevs på av den språngartade utvecklingen inom
informationsteknologins område. De nationella marknaderna knöts samman
till en global marknad, med sekundsnabba kommunikationer och gemensam
information, bl.a via de s.k Reuter-skärmarna.7
Handeln med dessa olika instrument sker dels lokalt, på nationella börser av
olika slag, men också i ett antal internationella centra. Där finns de stora
7
finanshusen liksom nischspelarna (vilka koncentrerar sig på enskilda
delmarknader). Samtidigt försöker centralbankerna påverka kreditvolymer,
räntor och växelkurser - ibland i samspel, ibland i dragkamp med aktörerna på
finansmarknaderna.
När denna globala marknad för informationsutbyte och handel med finansiella
instrument sålunda skapats, började den växa snabbt av egen kraft. Ju fler
värdepapper med god likviditet, desto mer omsättningsbara tillgångar och desto
större möjligheter att ändra i portföljerna för att snabbt anpassa sig till ny
information och ändrade förhållanden. Samtidigt växer efterfrågan på den typ
av tjänster som den finansiella marknaden producerar. Världens befolkning
ökar och ett växande antal människor tar klivet upp till materiell trygghet och
ett begynnande välstånd; alltfler sparar till sin pension eller för att ha en buffert
vid sjukdom. Nya länder tar steget in i den industrialiserade världen med allt
vad det betyder av krav på investeringar och fungerande kapitalmarknader. Och
en rad stater behöver låna för att täcka budgetunderskott och vill därefter
omsätta lånen så billigt som möjligt.
Därmed växer marknaden i både bredd och djup, samtidigt som den blir allt
mer integrerad mellan olika länder och skilda tillgångsslag. Placerarna på
denna väldiga och snabbväxande internationella kapitalmarknad - företag,
banker, pensionsfonder, försäkringsbolag och andra - kan snabbt flytta sina
tillgångar mellan olika valutor och olika tillgångsslag, i olika valutor och i
olika länder. Det gäller också Sverige. LO-ekonomerna har uttryckt det som att
den svenska kapitalmarknaden inte längre är en skyddad insjö, utan en liten vik
i kanten av en stor ocean.
Bilden är träffande. Den viktiga poängen är att de nationella
kapitalmarknaderna - även den svenska - hela tiden finns i och jämförs med en
internationell marknad. Det ger både möjligheter och restriktioner. Å ena sidan
öppnas - som Kjell-Olof Feldt beskriver i sin uppsats i denna bok - möjligheter
att låna i det närmaste obegränsade mängder kapital på den internationella
kapitalmarknaden. Så länge placerarna ser avkastningen som säker och
tillräcklig, lösgörs företagens och statens upplåningsmöjligheter från den
nationella marknadens begränsningar.
Å andra sidan medför globaliseringen av kapitalmarknaden också en stark
restriktion för den ekonomiska politiken - en restriktion, som en del debattörer
snarast ser som en tvångströja. Det faktum att den nationella kapitalmarknaden
blir en del av den internationella, gör också att placerarna kommer att ställa
samma krav på den som de gör på den internationella arenan. Det gäller både
avkastning och säkerhet. Mer konkret äger utländska placerare en tredjedel av
stockholmsbörsen. Även den svenska statsskulden ägs till ungefär en tredjedel
av utländska placerare, som köpt svenska statspapper. Det betyder att både
räntor och börskurser i hög grad bestäms av den internationella marknadens
värdering av svenska tillgångar i förhållande till utländska.
8
På denna marknad finns både långsiktiga och lättrörliga placerare. Hur en viss
marknad och ett visst finansiellt pris - t.ex den svenska räntan - rör sig beror på
hur köpvärda dessa olika typer av placerare finner svenska tillgångar i
förhållande till andra tillgångar på världsmarknaden. Också på denna marknad kapitalmarknaden - gäller alltså faktorprisutjämningsteoremet, i detta fall för
produktionsfaktorn kapital. Avkastningen på placeringarna jämförs hela tiden
med avkastningen på andra placeringar, och kapitalet söker sig dit avkastningen
i förhållande till risken är högst. Detta får omedelbara återverkningar på den
ekonomiska politiken och dess handlingsutrymme.
Räntan som kapitalmarknadens “betyg”
För både räntebärande papper och aktier jämför placeraren avkastningen på
likartade svenska och utländska tillgångar i nationella valutor, korrigerar för
förväntad växelkursförändring och tar hänsyn till huruvida det finns någon
särskild risk förenad med placeringarna i Sverige. I princip bestäms den
svenska räntan8 på följande sätt:
Räntan i Sverige = Räntan i utlandet + förväntad växelkursförändring +
riskpremie
Antag att räntan i Tyskland är 5 procent Antag vidare att den tyske placeraren säg, en pensionsfond - förväntar sig att den svenska kronan skall falla med 1
procent mot D-marken under det kommande året. Då måste han få 6 procent
ränta i Sverige (5 + 1) för att kompensera för att kronplaceringar tappar i värde
gentemot D-marken. Men ibland är inte ens dessa 6 procent tillräckliga. Det
beror på att placeringar i ett land som Sverige - med en historia av stor
skuldsättning, politiska lappkast och stora svängningar i räntor och valuta - ofta
anses vara särskilt riskfyllda. Därför krävs en särskild “riskpremie” på toppen,
som ytterligare driver upp den svenska räntan. Säg att denna riskpremie är 1
procent. Då blir den totala svenska räntan i detta räkneexempel 7 procent (5 + 1
+ 1). Försöker de svenska myndigheterna - Riksbanken och
Finansdepartementet - genom olika ingrepp hålla räntan lägre än denna
marknadsbestämda nivå, avstår både svenska och utländska placerare från att
låna ut pengar till Konungariket.
Poängen med detta så kallade ränteparitetsvillkor9 är således att omvärldens
ränta - i praktiken den tyska räntan - sätter “golvet” för den svenska räntan. Hur
långt över detta golv den svenska räntan hamnar beror på de utländska
placerarnas uppfattning om den svenska ekonomins - och den svenska valutans
- stabilitet.
Om vi granskar de olika termerna i högerledet i paritetsvillkoret, beror den
förväntade växelkursförändringen i hög grad på den svenska inflationen i
förhållande till omvärldens. Om Sverige har hög inflation, resulterar det förr
eller senare i att också valutan försvagas - vilket, följaktligen, ger högre ränta.
Inflationen styrs i sin tur av en rad olika faktorer, såsom lönestegringstakten
och budgetunderskottet. Ju större budgetunderskott och ju högre statsskuld,
9
desto större risk för att politikerna frestas att börja trycka pengar - vilket på sikt
ger inflation. Orsakssambandet är således klart, om än indirekt och i flera led:
Stora budgetunderskott ger farhågor om att sedelpressarna börjar rulla, vilket
orsakar oro för inflation, vilket ger förväntan om förvagad valuta, vilket i sin
tur ger högre ränta.10 På samma sätt ger ständiga underskott i utrikeshandeln
högre ränta, därför att sådana underskott injagar oro om att valutan kommer att
försvagas. Prisstegringstakten hänger också samman med valutan på ett annat
sätt: Försvagad valuta ger höjda importpriser. Därmed förstår man hur lätt en
nation kan hamna i en ond cirkel av hög inflation, fallande växelkurs - vilket
ger ännu högre inflation osv osv.
En följdslutsats är att centralbankens ställning och politik är viktig: En
självständig riksbank, som håller en fast politik mot inflationen, vägrar trycka
inflationspengar och därmed blockerar eventuella politiska försök att spendera
pengar som inte finns, ger lägre inflation och högre trovärdighet på
finansmarknaderna. Men en sådan stark och målinriktad institution uppfattas av
många medborgare och politiker såsom något negativt. Åtskilliga anser det
t.o.m “odemokratiskt” att tjänstemännen på centralbankerna får en sådan makt.
Bland ekonomer och statsvetare ses docks i allmänhet inte en oberoende
centralbank som något demokratiskt problem. En stark ställning för
centralbanken är ett resultat av att folkvalda politiker valt att delegera den
dagliga utformningen av penningpolitiken till en grupp experter. I själva verket
kan detta ses som en form av maktdelning, vilket många anser befrämjande för
det demokratiska systemet.11
Om vi återgår till ekvationen ovan och den sista komponenten i högerledet,
“riskpremien”, så hänger den samman med hur hög volatilitet - dvs hur stora
svängningar - de finansiella marknaderna uppvisar. Ju större volatilitet, desto
högre riskpremie, eftersom placeringarna blir osäkra. Volatiliteten påverkas av
den politiska utvecklingen. Upprepade omläggningar av den ekonomiska
politiken, politiska kriser, som ger osäkerhet om vilka spelregler som gäller,
ger högre riskpremie - inte för att “marknaden” har någon särskild politisk
preferens, utan för att den hatar osäkerhet. Ryckigheter i den ekonomiska
politiken kan således ge stora svängningar i räntor och växelkurser, då
placerarna tvingas omvärdera sina analyser och prognoser.12 Sådana processer
kan bli självförstärkande, om placerarna agerar kortsiktigt och i flock, med
“följa-John”-beteende som ledstjärna.
Slutsatserna är två. Dels att den avreglerade, globala kapitalmarknaden kan
vara mycket volatil, där samspelet mellan investerarnas flockbeteende och
penningpolitiska omläggningar ger volatila valutor och räntor - och där
förändringar för en sorts placering självfallet ger spridningseffekter till andra.
Dels att räntenivån och dess förändring i en integrerad, avreglerad värld utgör
långivarnas “betyg” på nationen och dess låntagare. Hög ränta visar på svagt
förtroende, låg ränta avspeglaar stabilitet och trovärdighet. Hög ränta hänger
vanligen samman med en historiskt hög inflation, underskott i utrikeshandeln
och underskott i statsbudgeten. Låg ränta kan således inte kommenderas fram,
10
utan måste “förtjänas”, just genom att skapa förtroende för att inflationen
kommer att förbli låg, valutan stabil och budgeten stark.
Därmed också sagt att en skuldsatt nation är sårbar. “Den som är satt i skuld är
icke fri” har Göran Persson slagit fast i gammaltestamentliga vändningar. Den
ofriheten slår snabbare och hårdare nu, när det internationella kapitalet
blixtsnabbt reagerar på osäkerheter, oro eller t.o.m rykten. Se t.ex våren 1995,
då en allmän internationell oro - på grund av jordbävning i Japan,
spekulationssmäll i Barings, devalvering i Spanien och valutakris i Mexico drev upp räntan också i Sverige, inte för att något speciellt hänt just här, utan
för att de internationella placerarna i denna osäkra situation valde att söka
minska sin risk på de sätt de kunde. Eftersom Sverige ansågs vara riskfyllt, var
det bl.a svenska kronor som såldes ut på de internationella marknaderna varvid de svenska räntorna steg. Det hade inte skett om Sverige varit skuldfritt
och haft högt anseende.
Integration på flera plan
Sammanflätningen av de finansiella marknaderna är bara ett exempel - om än
det mest iögonenfallande - på den ekonomiska integrationen. Vi har ovan också
berört sammantvinningen av ländernas reala ekonomier, dvs av produktion och
investeringar. Men det är inte bara real och finansiell integration som
kännetecknar dagens värld. Minst lika viktig - och sammanlänkad med de
andra integrationsformerna - är den kulturella integrationen.
Nationerna utgör inte längre klart avgränsbara kulturella enheter, tydligt
urskiljbara från andra nationer med andra kulturer. Tvärtom håller nya
kulturella gränser på att dras över jorden, tvärsöver de gamla nationella. Och
det går snabbt. Vissa sociala grupper - som avgränsas av yrke, inkomst, boende,
utbildning och ålder - har mer gemensamt med liknande grupper i andra länder
än de har med sina olika landsmän i andra delar av hemlandet. Den urbana
medelklassen i Stockholm, Milano, Bryssel och New York - eller, varför inte, i
Hong Kong och Shanghai - har nuförtiden ofta mer gemensamt sinsemellan,
över nationsgränserna, än vad Stockholmaren har med Pajalabon eller vad
Milanobon har med sina fattiga landsmän i Kalabrien. Tydligast syns detta i
den globala ungdomskulturen. MTV-generationen knyts samman över hela
globen av gemensam musik, kultur och media - på ett helt annat sätt och med
en helt annan styrka än vad någon tidigare generation har gjort. Värderingar
som etableras i Los Angeles, Seattle och London och sprids genom dessa
globala, moderna medier får snabbt genomslag på ungdomar i små samhällen
överallt i världen.
Detta pekar också på den enorma integrationskraft som ligger i den moderna
informationsteknologin. Vi är ännu bara i början av den epok när snart sagt
varje människa bär på en mobiltelefon.13 Den bärbara datorn, faxen, modemet,
internetkopplingen - vi ser hur processen forskrider med obändig kraft. Inga
nationsgränser står emot. De politiska implikationerna är tydliga: Det går inte
längre att stänga gränserna mot utländska “fientliga” influenser. Via etern och
11
kabeln och förmerade i kopieringsapparaterna sipprar de in, bryter Berlinmurar,
orsakar revolution i Tirana och kommer snart att välta även den sista
tankereglerande bastionen i Nordkorea. De nationella regeringarna kan inte
längre som i Orwells, Huxleys eller Stalins sköna värld lura i medborgarna att
den egna modellen är överlägsen; medborgarna får allt lättare att faktiskt själva
undersöka sådana påståenden.
Inget kontrollrum
Slutsatsen är entydig. Nationalstatens betydelse som arena för
stabiliseringspolitiska beslut håller på att minska.14 Det finns inte något
kontrollrum där finansministern kan sitta och trycka på knappar och dra i
spakar och ratta “AB Sverige” genom konjunktursvängningarna. Sprickorna i
systemet är för stora. Vidtar finansministern åtgärder som medborgarna eller de
globala aktörerna på varu- och finansmarknaderna ogillar, kommer dessa att
snabbt vidta sådana mått och steg att hans åtgärder faller på hälleberget - eller
t.o.m blir kontraproduktiva. Också tidigare har givetvis gränser funnits för den
nationella politiken - bytesbalansens långsiktiga utveckling, skuldbördan eller
(under Bretton Woods-systemet och guldmyntfoten) kravet att hålla
växelkursen stabil. Men tidigare fanns en viss tröghet i systemet, och inte minst
förekomsten av valutaregleringar kastade grus i marknadernas maskineri. I dag
kommer de internationella kapitalmarknadernas “bestraffning” av en icke
trovärdig ekonomisk politik snabbare och hårdare än tidigare.
Det är därför numera omöjligt att styra landet via de verktyg som en äldre
generation lärde sig efter 30-talsdepressionen och under folkhemsbyggets epok.
Dagens finansminister kan inte som under de gamla regleringarnas tid
finjustera ekonomin över konjunkturen genom att dosera skatter och offentliga
utgifter så att den totala köpkraften blir vad den ska vara för att nå önskade
nivåer på sysselsättning och inflation. Han kan inte via administrativa beslut
eller regleringar sätta räntorna på den politiskt korrekta nivån. Han kan inte
beskatta olika objekt och personer så som folkviljan kanske skulle önska. Detta
är lätt att illustrera med några konkreta exempel.
Skapa jobb genom att spendera mer?
Antag t.ex att finansminstern vill öka svenska folkets köpkraft genom att sänka
momsen eller höja barnbidragen i förhoppningen att denna ökade köpkraft skall
“sätta igång hjulen” i ekonomin och skapa fler jobb. Vad som då sker är för det
första att åtskilliga medborgare och alla prognosmakare omedelbart inser att
budgetunderskottet ökar och att staten därför måste låna mer. Det betyder för
det andra att inflationen kommer att öka och räntorna stiga. Det medför, för det
tredje, att en rad medborgare ändrar sitt beteende på olika sätt, t.ex genom att
kräva högre löner eller genom att spara mer. I båda fallen motverkas
finansministerns avsikter. Som en följd av detta kommer, för det fjärde,
valutans värde att påverkas åt ena eller andra hållet. Allt detta medför, för det
femte, att företagens investeringsbeslut ruckas. Om det, till äventyrs, efter alla
dessa kompenserande och störande ekonomiska reaktioner, ändå skulle återstå
12
någon ökad köpkraft för medborgarna lär, för det sjätte, åtminstone hälften av
den läcka ut ur landet i form av ökad import - vilket medför att den slutliga
effekten på jobben inom landet sannolikt blir försumbar.
Risken är faktiskt att den kan bli negativ, om finansministern sätter sina
vällovliga planer i sjön i ett läge då statens ekonomi är svag och politikens
trovärdighet skadad. Att i ett sådant läge öka upplåningen och skuldsättningen
lär inte falla de krassa internationella långivarna på läppen. En sådan politik
tolkar de som att svenskarna tappat kontakten med den ekonomiska
verkligheten. Följden kan då bli så kraftiga räntehöjningar att operationen
faktiskt leder till lägre köpkraft och färre jobb.
Rättvisa skattehöjningar?
Vad händer om finansministern i stället i rättvisans namn vill skrapa ihop mer
resurser till de offentliganställda genom att klippa till finansvalpar, kapitalister
och andra slemma typer med en rejäl skattehöjning på dem och deras
verksamheter - skärpt förmögenhetsskatt, omsättningsskatt på finansmarknader
(“valpskatt”) eller kraftigt höjda marginalskatter på inkomster? Svaret är
uppenbart. I en allt mer globaliserad och integrerad värld kan inte ett enskilt
land avvika från sin omgivning allt för mycket. Ju högre de svenska skatterna
blir i förhållande till omvärldens, desto större risk för att skattebasen helt enkelt
flyttar utomlands.
Några konkreta exempel på detta har vi sett: Valpskatten under senare delen av
1980-talet medförde att den svenska finansmarknaden raskt flyttade en stor del
av sin verksamhet till London, och därigenom sköts en lovande tillväxtbransch
i sank under flera år - tills skatten sänktes och (delar av) marknaden kom
tillbaka. De svenska förmögenhets- och arvsskatterna har lett till att de mest
förmögna svenskarna - Rausing och Kamprad - bor och skattar utomlands; det
rör sig till yttermera visso om grundarna till de enda riktiga världssuccéerna
bland efterkrigstidens svenska företag. Och alla vet hur det såg ut med
skattefusk och avdragsraseri på den tid då marginalskatterna uppgick till 85
procent och Pomperipossaeffekterna kunde medföra skatter på över 100
procent.
Det finns också ett antal viktiga samband, som gör en traditionell utjämnande
fördelningspolitik via skatterna allt svårare. Ju större offentlig sektor och ju
högre skatter, desto svårare att via skatterna åstadkomma en kraftig utjämning.
Så länge den offentliga sektorn är liten, räcker det med inkomstskatter på de
rikaste. Men ju större den offentliga sektorn blir, desto högre måste skatterna
bli också på “vanligt folk” och desto mindre blir därmed utjämningseffekten. I
dag medför den internationella integrationen av ekonomin att det blir än svårare
att att åstadkomma den grad av utjämning som brukar förespråkas från
talarstolarna på första maj. Detta hänger samman med att skattebaserna - det
som beskattas, dvs arbete, kapital, konsumtion, vinster - blir allt rörligare.
13
Konsumtionen har tidigare varit en trögrörlig skattebas. Det håller på att
förändras. Sänkta transportkostnader och EU-medlemskap har medfört att
konsumtionen blivit rörligare och att det följaktligen blivit allt svårare att hålla
en högre nivå på konsumtionsskatterna (moms, spritskatt, accis etc) än
grannländerna. Öltrafiken över Öresund och privatimporten av bilar från
Tyskland är bara de första tecknen. När handel över Internet slår igenom i stor
skala blir det än svårare.
Den rörligaste skattebasen är det finansiella kapitalet. Även ganska små
skatteskillnader gentemot andra länder medför omedelbar utflyttning av
finanskapital. Samtidigt blir gränserna mellan olika typer av kapital allt mer
oklara. Kapitalbeskattningen som helhet måste därför vara på ungefär samma
nivå som i andra länder; blir den högre minskar attraktionskraften och försvåras
viktiga investeringar. Detta sätter ett effektivt tak för kapitalbeskattningen. Men
om stora skillnader uppstår mellan skatten på kapital (som måste hållas
tämligen låg på grund av internationaliseringen) och skatten på arbete (som
tidigare varit mycket hög i Sverige), blir det lockande att försäka ersätta
arbetsinkomster med kapitalinkomster och göra “smarta” avdrag. Därmed sätter
kapitalets internationella rörlighet allt klarare gränser också för skatten på
arbete. Varje försök att återgå till de tidigare höga marginalskatterna, skulle
snabbt följas av stora “läckage”, både av människor och skatteinkomster.15
Räntesänkningar för byggandet?
Antag att finansministern och riksbankschefen i stället skulle vilja sänka
räntorna kraftigt, på det att boende, byggande och investeringar bleve billigare.
Skulle inte det ge positiva effekter? Det beror helt och hållet på hur
trovärdigheten i en sådan åtgärd ter sig i långivarens ögon - vilket i sin tur
hänger på inflation och skuldsättning och alla de trista verkligheter som radats
upp här ovan.
Den enda ränta som riksbanken i dag kontrollerar är den allra kortaste, dvs
penningmarknadsräntan för lån med extremt korta löptider. Räntan på längre
lån och på obligationer styrs på det sätt som beskrivits tidigare i detta kapitel,
nämligen på marknaden, i direkta förhandlingar mellan långivare och låntagare.
Där bestäms räntenivån av hur kreditorerna ser Konungarikets långsiktiga
stabilitet och trovärdighet. Skulle de internationella placerarna se den
föreslagna räntesänkningen som omotiverad eller olämplig, kommer den inte
att fungera. Om de t.ex ser den nya räntenivån som politiskt bestämd och
orimligt låg i förhållande till ekonomiska fundamenta (dvs i förhållande till
inflationen, den förväntade växelkursförändringen och de politiska riskerna),
kommer inte Sverige att få låna till den önskade räntan. Placerarna kräver en
högre riskpremie.
Behovet av internationella fora
Detta är bara några exempel på den begränsade handlingsfriheten. Och då har
jag ändå inte kommenterat det som alla redan vet, dvs att Sverige inte har
14
någon möjlighet att styra den globala miljön eller väsentliga internationella
priser, såsom oljepriset, dollarkursen eller den tyska räntan.
Om den lilla nationalstaten Sverige vill ha ökat inflytande för politiska beslut
måste den söka samverkan med likasinnade småstater, rimligen inom ramen för
internationella fora. Det handlar om FN, OECD, “rikemansklubben” G10,
världshandelsorganisationen WTO mfl. Framför allt handlar det om EU, som ju
dels är överstatligt och därmed faktiskt kan fatta verksamma beslut, dels
omfattar praktiskt taget alla länder i vår närmaste omvärld. Vissa hävdar att det
svenska självbestämmandet skulle öka av att Sverige ställde sig utanför dessa
organ. Analysen i detta kapitel hävdar det motsatta: Det skulle bara göra oss än
mer off side, än mer sårbara.
Valutapolitiken
En särskild fråga, som i detta sammanhang bör nämnas, är valutapolitiken. Vi
har här talat om att de finansiella marknaderna noga följer växelkursens
utveckling, och att dess förväntningar om växelkursfluktuationer spelar stor
roll. Men en fråga, som då uppkommer är, huruvida nationen verkligen måste
låta sin valutas värde bestämmas på marknaden. Kan man inte själv bestämma
om man vill ha fast eller rörlig växelkurs, eller - om den skall vara fast - vilket
detta fasta värde då bör vara?
Svaret är både ja och nej. Visst har varje land en formell sådan rätt - men det är
en rätt med vissa modifikationer. För det första är ju växelkursen med
nödvändighet något som berör också andra länder - och dessa har rimligen
synpunkter på hur vi vill sätta vår kurs. Försöker Sverige bestämma en
växelkurs som upplevs som felaktig av andra, får det återverkningar. Det land
som mot sina handelspartners vilja upprepade gånger skriver ned värdet av sin
valuta för att skaffa konkurrensfördelar för sin egen exportindustri ställer sig
snart vid sidan av ett konstruktivt internationellt samarbete. Som bekant har ju
också flera länder, bland annat i Europa, periodvis valt att söka hålla sina
valutor inbördes stabila, inte minst som ett led i det internationella ekonomiskpolitiska samarbetet.
För det andra får valet av växelkursregim konsekvenser för den ekonomiska
politiken i övrigt. Om man väljer fast växelkurs, ställer det hårda krav på
finansiell disciplin. För att Sverige skall kunna ha fast växelkurs gentemot
Tyskland, krävs att den svenska inflationen hålls på tysk nivå - något som på
sikt också medför att den svenska räntan bestäms i Tyskland. Detta framgår av
den diskussion som förts ovan och som illustrerades i ränteparitetsvillkoret.
Vid fast växelkurs försvinner den andra termen i högerledet (eftersom
växelkursen blir orörlig), varför omvärldens ränta slår direkt på den svenska.
För det land som under långa perioder haft hög inflation kan det bli mycket
kostsamt att söka upprätthålla fast växelkurs gentemot låginflationsländer,
eftersom det förutsätter att man också tar konsekvenserna av detta åtagande och
faktiskt bekämpar inflationen hårt - något som i sin tur kan kräva en lång
period av budgetåtstramning eller höga räntor.
15
Innebörden är att placerarna på finansmarknaden har synpunkter på den valda
växelkurspolitiken och på växelkursens nivå. Om de uppfattar att den inte är
trovärdig eller underbyggd, kan ett litet land få det ytterst besvärligt. Detta har
Sverige mycket handfast erfarenhet av. Under de senaste decennierna har
Sverige gång på gång försökt hålla fast växelkurs mot Tyskland - och gång på
gång misslyckats. För snabba kostnadsstegringar och för hög inflation har gjort
det omöjligt att hålla fast kurs utom under korta perioder. Det senaste
misslyckade försöket var 1991-1992, då den svenska kronan var knuten till den
gemensamma EU-valutan ecu, men då finansmarknadens misstro mot den
svenska förmågan och viljan att verkligen hålla en fast kurs medförde ett
våldsamt valutaflöde. Det tvingade Riksbanken att höja sin styrränta till
extrema nivåer, samtdigt som regeringen och oppositionen, utan att riksdagen
ens var samlad, enades om två omfattande sparpaket. Men inte ens det räckte.
Valutaflödet tilltog, och till slut tvingades Riksbanken överge den fasta
växelkursen och låta kronan flyta. Erfarenheterna av denna och liknande
valutakriser har lett åtskilliga ekonomer till slutsatsen att de globala,
avreglerade kapitalmarknaderna i praktiken gör fasta växelkurser omöjliga;
man har att välja mellan rörlig kurs eller valutaunion - i båda fallen är
innebörden att man ger upp försöken att bestämma den egna valutans värden.
För det tredje: Även om man väljer rörlig växelkurs, går det inte att föra vilken
inhemsk politik som helst. Fortfarande gäller att en alltför expansiv politik med
åtföljande inflation medför deprecierande valuta, högre importpriser och högre
räntor. De snabba och globala kapitalmarknaderna kan göra sådana effekter
oerhört dramatiska. Det finns också gott om exempel på hur valutor under
rörlig växelkursregim under långa perioder kraftigt avvikit från vad som är en
långsiktigt rimlig växelkurs.16
För den nation som strävar efter stablitet och låg inflation blir därför kraven på
stram finans- och penningpolitik i princip de samma som vid fast växelkurs,
även om man väljer rörlig kurs. I flera av de länder som valt rörlig växelkurs
(däribland Sverige), har centralbanken antagit ett klart kvantifierat mål för hur
inflationen skall begränsas. Om detta skall uppfyllas, krävs en penningpolitik
som via räntorna håller det inhemska pris- och efterfrågetrycket på rätt nivå,
och som bromsar eventuella inflationsimpulser från en fallande växelkurs.
Poängen är att den internationella kapitalmarknaden är en sträng domare oavsett valet av växelkursregim.
Det bör också understrykas att dessa begränsningar av den reella
handlingsfriheten också gäller inför EMU-valet. I skrivande stund (hösten
1996) vet vi ännu ej när eller hur den monetära unionen blir av. Vi vet inte
heller om eller när Sverige kan - eller ens vill - bli medlem. Ekonomer har olika
uppfattning om det önskvärda i ett medlemskap respektive vilken grad av
penningpolitisk handlingsfrihet som kan följa av ett utanförskap. Klart är, att
om Sverige blir medlem i en monetär union - med en gemensam valuta,
gemensam centralbank och gemensam penningpolitik - försvinner all
penningpolitisk självständighet. Kronan försvinner och med den möjligheten
16
att devalvera. Riksbanken blir en filial till den europeiska centralbanken i
Frankfurt. Genom överenskommelsen om den s.k stabilitetspakten begränsas
också utrymmet för stora rörelser i budgeten påtagligt.
Regeringens utredning17 varnar, liksom Harry Flam och Anders Vredin i denna
bok, för att övergångskostnaderna till valutaunionen kan bli höga. Skulle
Sverige drabbas av en “asymmetrisk chock” - en störning som slår hårdare mot
Sverige än mot kärnländerna på kontinenten - och Sverige samtidigt är
förhindrat att skydda sig med en devalvering kan de realekonomiska
kostnaderna, inte minst i form av arbetslöshet, bli allvarliga. Därför finns enligt
utredarna en poäng i att, åtminstone till en början, stanna utanför och bevara en
viss handlingsfrihet.
Långt ifrån alla ekonomer delar emellertid den uppfattningen. Även utanför
EMU lär Riksbankens inflationsmål gälla (i själva verket blir det ännu viktigare
att säkerställa Riksbankens självständighet och integritet), vilket sätter klara
gränser för vilken typ av politik som kan bedrivas utanför en valutaunion.
Risken är faktiskt att det externa trycket på en stram politik skärps än mer om
Sverige väljer att stå utanför EMU. Skälet är att ett utanförskap - beroende på
hur det motiveras - kan uppfattas som att Sverige förbehåller sig rätten att
devalvera sin valuta; enligt paritetsvillkoret ovan ger detta högre ränta. För att
motverka sådana effekter, kanske Riksbanken och Finansdepartementet tvingas
föra en ännu hårdare anti-inflationspolitik än om Sverige vore medlem i EMU.
Som medlem skulle Konungariket kunna “låna” trovärdighet av de andra
(enkannerligen Tyskland); utanför måste den trovärdigheten erövras på egen
hand - i vissa avseenden mot det intryck som ett Nej till EMU ger - vilket
ställer än högre krav på ekonomisk-politisk stringens och konsistens. Och
kravet på att göra arbetsmarknaden mer flexibel och robust gäller oavsett vad vi
bestämmer oss för vad gäller EMU.
Behovet av “attraktionskraft”
Innebörden är att handlingsfriheten är starkt inskränkt för en liten och öppen
ekonomi som den svenska - i synnerhet om man har en historia av hög inflation
och lågt förtroende. Därmed inte sagt att ekonomisk politik är ointressant eller
verkningslös. För det första kan naturligtvis en politik som går på tvärs med de
internationella placerarnas förväntningar orsaka betydande kostnader. I en viss
mening kan man säga att globaliseringen av ekonomin gör det ännu viktigare
än förut att föra en långsiktigt sund politik; annars kommer marknadens
reaktioner snabbt och starkt. Den internationella valutafonden IMF uttrycker
det sålunda: Antingen uppfyller nationen kraven på sunda finanser “frivilligt”, i
ordnade former, eller så tvingar trycket för finansmarknaderna efter hand fram
disciplinen, men då efter en period av kostsam volatilitet.18
För det andra har den ekonomiska politiken - även på nationell nivå - en viktig
långsiktig uppgift när det gäller att skapa förutsättningar för tillväxt och
utveckling. Denna uppgift kan beskrivas som att i den öppna och avreglerade
regionen Sverige - eller i delar av densamma - skapa tillräcklig
17
“attraktionskraft” på det att internationellt (och svenskt) kapital, kompetens och
teknik kan lockas hit. Det förutsätter i allmänna ordalag en miljö för
företagande som är så bra att fler företag, helst ledande, väljer att etablera sig
här. Mer konkret betyder det:
God infrastruktur, både fysisk (vägar, järnvägar, broar, flyg med goda
förbindelser till viktiga regionala centra i andra delar av världen) och
elektronisk (väl fungerande telekommunikationer).
Skatteregler och -nivåer som gynnar arbete, sparande och företagande (eller i
alla fall inte missgynnar sådana aktiviteter i förhållande till andra regioner).
Tillgång till god kompetens. Det gäller både spetskompetensen - en “kritisk
massa” av akademiskt utbildade - och breddkunskapen samt förmågan att
dra nytta av denna kompetens i näringslivet.
Tillgång till speciella kulturer och miljöer med särskild kompetens och
särskilda traditioner kan ofta vara en tillgång. Då gäller det att uppmuntra en
kritisk massa av särskilda företag som både samarbetar och konkurrerar i en
speciell bransch (filmindustrin i Hollywood, dataindustrin i Silicon Valley,
finanssektorn i London City).
Makroekonomisk stabilitet, dvs en statsbudget i ordning, väl fungerande
politiska institutioner, högt sparande och låg inflation.
Frihandel, avreglerade marknader, obyråkratisk miljö - allt för att underlätta
och stimulera hård konkurrens och skapa ett omvandlingstryck som pressar
företag och organisationer att göra det bästa möjliga av dessa
förutsättningar.
De snabbväxande regionerna i världen kännetecknas just av att de har lyckats
skapa sådan attraktionskraft och attraherat ny produktion i stor skala. Recepten
har skilt sig åt i vissa avseenden, t.ex vad gäller statens ingripande; Singapore
har t.ex en mer näringspolitiskt aktiv stat än Hong Kong. Men gemensamt för
dem alla är satsningen på exportdriven tillväxt, avreglerade marknader, aktiva
åtgärder för att locka internationellt kapital, liten offentlig sektor, högt sparande
och goda utbildningssystem.
Även om ett antal svenskägda företag skördat lagrar på världsmarknaden under
senare år, har nationen Sverige under det senaste kvartsseklet i
tillväxthänseende varit ett stort misslyckande. För 25 år sedan var Sverige ett
av världens rikaste länder. Även om den absoluta produktionsnivån stigit sedan
dess, har den svenska relativa positionen försvagats, eftersom andra länder växt
snabbare. Numera ligger den svenska nivån (mätt som BNP per capita,
korrigerat för real köpkraft) en bra bit under OECDs genomsnitt och har
passerats av en rad länder som vi tidigare betraktat som betydligt fattigare än
Sverige. Svenskens köpkraft har fallit i förhållande till nästan alla andra
européers. Kronan var för 25 år sedan värd långt mer än i dag; det räckte med
1,20 för att få en D-mark; i dag kostar D-marken nästan fyra gånger så mycket.
Allt fler av de ledande företagens centrala funktioner - huvudkontor,
forsknings- och utvecklingsavdelningar - flyttar ut ur landet, samtidigt som det
tycks utomordentligt svårt att locka hit motsvarande funktioner från utländska
18
företag. Och under tiden har både staten och nationen dragit på sig betydande
skulder.
Politiken viktig - trots allt
Att svara på frågan hur detta har kunnat ske ligger utanför ramarna för denna redan långa - artikel.19 Den har mer syftat till att beskriva det externa tryck som
världsmarknaden utövar och hur handlingsfriheten i den ekonomiska politiken
begränsats.
För egen del tror jag rötterna till problemen går djupt, och att det blir ett både
plågsamt och utdraget arbete att vrida politiken åt det håll som krävs. En del av
förklaringen till den svaga tillväxten i Sverige är av allt att döma att den
svenska ekonomiska politiken under lång tid medvetet undvikit att fatta de
beslut som krävs för global attraktionskraft. Den politiska majoriteten i Sverige
har helt enkelt prioriterat andra frågor - ofta med resultatet att attraktions- och
konkurrenskraft försvagats.
Visst kan vi i Sverige fortsätta att fatta sådana beslut - om vi accepterar att
ytterligare halka efter i den globala ekonomin. För egen del drar jag andra
slutsatser, nämligen att den svenska politiken bör bli mer anpassad till vad den
globala utvecklingen kräver. Jag ser därför två andra lärdomar av denna
genomgång av globaliseringens betydelse för den svenska ekonomin och den
ekonomiska politiken:
För det första att den ekonomiska politiken trots allt är viktig. Dels för att
undvika klavertramp, men också för att genom en klok skatte-, utbildningsoch strukturpolitik skapa den erforderliga attraktionskraften på de globala
marknaderna.
För det andra att det inte finns några enkla eller snabba vägar framåt. Det
finns inga politiska klipp som kan lösa några problem. Det finns inga “quick
fixes”, inga smarta genvägar. Den enda vägen framåt är hårt arbete, högt
sparande och ett idogt stretande för att åstadkomma attraktionskraften. Det
ligger i sakens natur att detta måste vara ett långsiktigt åtagande. Det tar tid
att återvinna förtroende, reparera sönderskjutna statsfinanser, återupprätta
respekten för studier och kunskaper, minska bidragsberoendet - och det
kommer att kräva ännu många fler smärtsamma omprövningar. Å andra
sidan kan belöningen i form av realinkomster och arbetstillfällen bli påtaglig
om de nödvändiga besluten faktiskt tas.
En del har redan gjorts. Men i en värld där hungriga utmanare och konkurrenter
hela tiden springer allt vad de orkar, räcker det inte att ta några försiktiga steg
framåt och sedan tro att det räcker med det...
Referenser
19
Andersson, Krister (1995), “Kapitalets rörlighet - den svenska skatte- och
utgiftsstrukturen i ett integrerat Europa”, Ds 1995:74
Bernstein, Peter (1994), “Kapitalet. Finansvärldens nytänkare”, Timbro
“Drivkrafter för produktivitet och välstånd”, SOU 1991:82
Eklund, Klas (1997), “Sveriges tillväxtproblem” i Södersten, Bo (red),
“Marknad och politik”, tredje upplagan, Universitetsförlaget Dialogos
Hirst, Paul och Thompson, Grahame (1996), “Globalization in Question”,
Cambridge Polity Press
Krugman, Paul och Obstfeld, Maurice Obstfeld (1995), “International
Economics. Theory and Policy”, 3d edition, Harper Collins
Larsson, Thomas (red): “Asiatiska utmaningar”, Timbro, 1996
Norman, Marie och Hässel, Leif (1994), “De finansiella marknaderna i ett
internationellt perspektiv”, SNS Förlag
“Nya villkor för ekonomi och politik”, SOU 1993:16
Ohmae, Kenichi (1995), “The End of the Nation state. The Rise of Regional
Economics”, Free Press
“Sverige och EMU”, SOU 1996:158
Werin, Lars, red (1993), “Från räntereglering till inflationsnorm. Det
finansiella systemet och riksbankens politik”, SNS Förlag
“World Economic Outlook 1996”, IMF
World Development Report 1991: “The Challenge of Development”,
Världsbanken
Entusiasterna talar om att några av de asiatiska länderna funnit en egen kombination av
marknadsekonomi och konficuanism/paternalism, som kan ge stark tillväxt under decennier.
Skeptikerna menar att den snabba tillväxten hittills främst berott på ökade resursinsatser (fler
arbetade timmar, ökade investeringar) och att man startat från en lägre nivå, vilket gjort det
möjligt att under en tid växa snabbt genom att helt enkelt “imitera” de mer utvecklade länderna;
se t.ex Paul Krugmans och andras inlägg i Larsson (1996).
1
I Världsbankens årsbok 1991, “The Challenge of Development”, ges en analys av vad som
drivit tillväxten i de snabbväxande NIC-länderna. Frihandel, sparande, stabil makropolitik (låg
inflation) och utbildning är faktorer som framhålls.
2
På denna punkt har kritik riktats mot tesen om den globaliserade ekonomin. Paul Hirst och
Grahame Thompson (1996) har hävdat att mycket få storföretag i praktiken är helt
transnationella. Sällan flyttas huvudkontoret på det sätt som i fallet ABB; nästan alltid finns en
nationell bas. På denna punkt vill jag ge dem rätt, men ifrågasätter likväl deras slutsatser. Att
3
20
företagets nationella bas och huvudkontor finns kvar, utgör inget hinder för en global
matrisstrategi i övrigt.
4
För en introduktion till handelsteori, se t.ex Krugman och Obstfeld (1995).
5
Se t.ex Krugman och Obstfeld: a.a.
För en introduktion till några teorier som påverkat denna utveckling, se Peter Bernstein
(1993)
6
För en beskrivning av hur denna utveckling raserade det svenska regleringssystemet, se del I i
Werin (1993).
7
Här avses obligationsräntan, såsom den sätts på penningmarknaden. Riksbankens styrränta
sätts efter andra principer; se nedan.
8
En bra introduktion till detta ränteparitetsvillkor ges i Norman och Hässel (1994). Se också
Krugman och Obstfeld: a.a.
9
Det bör understrykas, att den nominella räntestegringen numera tenderar att bli högre än den
förväntade inflationen. Länder med hög inflation straffas således inte bara med höga nominella
räntor utan med höga realräntor.
10
Se t.ex SOU 1996:158. I åtskilliga länder är denna maktdelningsprincip ett centralt inslag i
den offentliga maktutövningen.
11
Det finns en särskild teori för hur omläggningar av den ekonomiska politiken driver
marknaden att överreagera: Vi får “over-shooting”, då växelkursen och räntan först kastas
överdrivet mycket åt ena hållet, för att sedan korrigera sig tillbaka igen. Se Krugman-Obstfeld:
A.a.
12
Mobiltelefonin expanderar särskilt snabbt i u-länderna och de nya industriländerna, eftersom
man där ofta går direkt på uppbyggnaden av mobiltelefonnätet, utan att dra de dyra, stationära
näten som “vanlig” telefoni kräver.
13
Det finns en uppsjö av mer eller mindre seriösa böcker på detta tema. För en smak av vad
genren erbjuder, läs t.ex Ohmae (1995).
14
15
En empirisk genomgång av skattebasernas tilltagande rörlighet finns i Andersson (1995).
Det finns inga allmänt accepterade teorier om hur långsiktiga växelkurser bestäms. De flesta
ekonomer menar dock att den långsiktiga inflationstakten och därmed den faktiska köpkraften
för valutan också bör bestämma dess internationella kursrelatoner på lång sikt. För en
beskrivning av detta s.k köpkraftsparitetsteorem, se Krugman-Obstfeldt: a.a. Viktigt i detta
sammanhang är att den faktiska växelkursen kan avvika mycket kraftigt och under långa
perioder från den köpkraftsparitetsjusterade. Se t.ex på den amerikanska dollarn, som gentemot
kronan under de senaste 20 åren svängt mellan en kurs på 4 kr åt ena hållet och 9 kr åt det
andra.
16
17
Se SOU 1996:158, “Sverige och EMU”..
18
Se IMFs “World Economic Outlook 1996”
För en detaljerad analys av den svaga svenska produktivitetstillväxten under 1970- och 80talen, se Produktivitetsdelegationens samt den s.k Lindbeck-kommissionens betänkanden, SOU
1991:82 respektive SOU 1993:16. För en kompaktare version, se Eklund (1997).
19
