Internationell politik, LiU HT 2012
Kursansvarig: Peter Håkansson
Ashi Al-Kahwati, Helene Ericsson,
Carl-Johan Melander & Anna Petersson
Den globala miljöpolitiken
Hot mot den internationella säkerheten består inte enbart av konflikter och krig, hot kan även
uppstå från faktorer som vi människor inte kan kontrollera. Ett av dessa hot är den
miljöförstöring och medföljande klimatförändringar som drabbat världen. Denna fråga har de
senaste årtiondena samlat världens nationer ett flertal gånger i försök att finna en lösning.
Bakgrund
Efter järnridåns fall minskade den rädsla för kärnvapenkrig som funnits under kalla kriget och
ersattes istället av en oro för miljön kopplat till minskade vattentillgångar, nedsmutsade hav,
utsläpp och global uppvärmning. Miljö- och klimatfrågan fick nu allt större utrymme inom
den internationella politiken och en av lösningarna på problemen ansågs vara en minskning av
koldioxidutsläppet. 1
För att en minskning av koldioxidutsläppet skulle vara möjlig behövdes en global
överrenskommelse och i december 1997 förhandlades det så kallade Kyotoavtalet fram, som
trädde i kraft i februari 2005. I avtalet gick majoriteten av industriländerna med på att minska
det samlade utsläppet av växthusgaser, bl.a. koldioxid och metan, mellan perioden 2008 och
2012.2
Kyotoavtalet var från början en kortsiktig plan. Målet var att få alla världens nationer att
gå med på ett globalt och mer långsiktigt avtal angående frågan om utsläpp av växthusgaser.3
Efter 1997 har världens nationer samlats ett flertal gånger i syfte att försöka ersätta
Kyotoavtalet, där ibland på Bali och i Köpenhamn, men dessa klimatmöten har endast
resulterat i en utökning och förlängning av det redan existerande avtalet fram till 2015.4
Nu senast samlades representanter från världens länder i Doha i Qatar för att återigen se
om de skulle lyckas komma med en mer övergripande och effektfull plan för hanteringen av
koldioxidutsläppet.5
Klimatmötet i Doha
Klimatmötet i Doha inleddes med hopp om att förbättra klimatsamarbetet mellan världens
stater. Det gamla Kyotoavtalet tar slut vid årsskiftet 2012/13, därför ville man komma fram
till om och hur man skulle gå vidare med arbetet. Vad många länder hoppades på inför mötet
var bland annat en förlängning av avtalet. En annan stor fråga har varit utsläppsrätterna och
handeln med dessa. Efter att utsläppsrätterna delades ut i och med avtalets start har vissa
länder dragit ner mer än förväntat på utsläppen, och har därför kunnat spara eller sälja dessa
vidare till länder med tajtare utsläppsbudget. Hittills har man inte lagt någon större vikt vid
vilket land som släpper ut växthusgaserna, utan man ville först och främst hålla gränsen för
det sammanlagda globala utsläppsmålet. Framförallt har det varit u-länder som motsatt sig
utsläppsrättshandeln, eftersom de tycker att det är orättvist att länder kan spara på utsläpp och
1
Devetak, Richard mfl: An Introduction to International Relations (2012), s 466-467
United Nations Framework Convention on Climate Change: ”Kyoto Protocol” (www)
3
United Nations Framework Convention on Climate Change: ”Kyoto Protocol” (www)
4
United Nations Framework Convention on Climate Change: ”Meetings” (www)
5
Lagerwall, Katarina: ”Frågor och svar om klimatmötet i Doha” ur Dagens Nyheter 2012-11-26
2
Internationell politik, LiU HT 2012
Kursansvarig: Peter Håkansson
Ashi Al-Kahwati, Helene Ericsson,
Carl-Johan Melander & Anna Petersson
i och med det kan överskrida den gräns de får i ett nytt avtal, inom avtalets ramar.6 Den tredje
stora frågan inför mötet var hur miljöarbetet skulle finansieras. Många u-länder yrkar på
bistånd från de rikare i-länderna, medan i-länderna i sin tur anser det orättvist att dra ett så
tungt ekonomiskt lass utan tydliga positiva effekter.7
Under mötet rådde stora motsättningar. Bland de europeiska länderna motsatte sig
framförallt Ryssland, Ukraina och Polen en förlängning av Kyotoavtalet. Detta är ett problem
framförallt eftersom EU under mötet hade en gemensam röst, skulle då Polen motsätta sig
förslagen kan miljöarbetet förändras för alla länder inom unionen. Protesterna höll emellertid
inte och en förlängning kunde klubbas igenom. Det nya avtalet ska vara klart senast 2015 och
sedan gälla från 20208. En för de flesta positiv bestämmelse var att rätten att använda gamla
utsläppsrätter slopas samt att handeln med dessa begränsas. En del i-länder, bland andra EU,
har också bestämt att minska sina utsläpp ytterligare fram till 2020. I övrigt är många
besvikna över de uppskjutna och kortsiktiga lösningarna som antagits, många pekar på att
tydligare och striktare regler krävs för att klimatet och temperaturen ska kunna hållas i
balans.9
Klimatmötena har under åren stött på många problem i försöken till samarbete i
miljöpolitiken. Bland annat hoppade Kanada av Kyotoavtalet 2011. Ett stort problem är just
att en så liten del av världens staters sammanlagda utsläpp faktiskt berörs av avtalet, nämligen
så lite som 15 %.10 En fråga som kvarstår efter mötet är hur miljöprojekten ska finansieras,
tydligt är att de flesta länder anser att någonting måste göras åt klimatet, men ingen tar täten
och banar vägen. Vid Köpenhamnsmötet 2009 bestämdes att 100 miljarder dollar per år skulle
ut till u-länder för miljöarbete, men i själva verket har bara 30 miljarder delats ut t o m 2012.11
Motståndarna inom EU är också ett problem, EU som annars ofta är drivande inom
miljöfrågorna. Skulle exempelvis Polen bromsa upp arbetet, riskerar u-länderna att till stor del
dra det miljöpolitiska lasset ensamma.12
En analys av den globala miljöpolitiken utifrån realismen
Vi har valt att analysera den globala miljöpolitiken utifrån den klassiska realismen13 då vi
anser att denna teoris grundtankar om den globala anarkin och att stater agerar utifrån
nationella intressen är det som bäst kan förklara varför det ser ut som det gör.
Enligt realismen är den globala arenan anarkisk. Det finns internationella regler, men det
saknas en central auktoritet. När det gäller den globala miljöpolitiken betyder avsaknaden av
en central auktoritet att det inte finns någon överstatlig makt som bestämmer vilken
miljöpolitik som ska bedrivas och vilka globala miljömål som ska finnas utan att länderna
tillsammans måste komma överrens om detta.
Klimatmötet i Doha är det senaste exemplet på när världens länder gått samman för att
försöka reglera utsläppen av koldioxid. Problemet är dock, precis som realismen lyfter fram,
att många stater främst agerar utifrån sina nationella intressen. I Doha visades detta då flera
länder, t.ex. Polen, inte ville avtala bort rätten att använda gamla utsläppsrätter, något som
försvårade förhandlingarna. De nationella intressena visades också genom att det blivit
6
Elfström, Calle: ”’Varmluft’ het fråga i Doha” SVT (www)
Bolling, Anders ”Nu ska klimatlöften räddas” ur Dagens Nyheter 2012-12-03
8
Bolling, Anders ”Nu ska klimatlöften räddas” ur Dagens Nyheter 2012-12-03
9
Svahn, Clas: ”För lite långsiktiga satsningar” ur Dagens Nyheter 2012-12-08
10
Svahn, Clas: ”För lite långsiktiga satsningar” ur Dagens Nyheter 2012-12-08
11
Pettersson Normark, Frida & Wendick, Christoffer: ”Svagt FN-klimatpaket räddades i sista stund”, SVT (www)
12
Svahn, Clas: ”För lite långsiktiga satsningar” ur Dagens Nyheter 2012-12-08
13
Om realismen se kapitel 2 i Devetak, Richard mfl: An Introduction to International Relations (2012), s 35-46
7
Internationell politik, LiU HT 2012
Kursansvarig: Peter Håkansson
Ashi Al-Kahwati, Helene Ericsson,
Carl-Johan Melander & Anna Petersson
motsättningar mellan fattiga och rika länder om kostnaderna för klimatarbetet och att
utvecklingsländerna känner sig svikna av västvärlden då utlovat bistånd uteblivit.
Enligt realismen agerar stater i första hand för att maximera sin makt för att säkra sin
överlevnad och i Doha verkade många länder se till sina egna ekonomiska intressen snarare
än den globala miljöpolitiken. Detta handlar troligen om synen på pengar som det främsta
maktmedlet och då vill många länder varken lägga pengar på att bekämpa miljöproblemen
eller att industri och tillväxt ska påverkas negativt av de begränsade utsläppsrätterna.
Länderna ser alltså en god ekonomi som ett sätt att säkra sin maktposition och sin överlevnad,
snarare än att se att miljöproblematiken på sikt skulle kunna hota hela planetens (och på så vis
varenda enskild stats) överlevnad.
Här spelar även tanken om självhjälp roll. Då den globala arenan är anarkisk menar
realismen att det råder självhjälp. Alla stater behöver alltså hjälpa sig själva i första hand då
det saknas en central auktoritet som beskyddar. Detta odlar en kultur av misstänksamhet och
osäkerhet gällande vad andra stater har för intressen. Denna tanke är framför allt aktuell då
det gäller militär upprustning men kan också överföras på den globala miljöpolitiken.
Miljösamarbetet försvåras av misstänksamhet kring vilka ekonomiska uppoffringar stater
måste göra, om något land förlorar mer än något annat och om vem/vilka som faktiskt borde
betala mest. Framför allt försvåras samarbetet av motsättningarna mellan de rika och de
fattiga länderna kring vem som ska dra det tyngsta ekonomiska lasset.
Enligt realismen har statsmännen stor betydelse och teorin förutsätter att statsmännens
vilja till makt är omättlig. Risken för de statsmän som tvingar sitt land till ekonomiska
uppoffringar för att tillgodose globala miljökrav (och kanske även påverkar folks
bekvämlighet om man t.ex. skulle begränsa bilåkandet) är att folk blir missnöjda. Om folket
är missnöjda är risken stor att dessa statsmän inte kommer att bli omvalda, något som helt går
emot statsmännens primära intressen. Utifrån realismens synsätt är det således inga ledande
politiker som är villiga att satsa på miljön på bekostnad av ekonomin och folks bekvämlighet.
Kritik mot realismen
Med tanke på de nationella intressena är det är alltså svårt att få till ett globalt miljösamarbete
enligt realister. De konstaterar varför det ser ut som det gör och menar att det inte finns någon
lösning på problemet såvida inte en hegemonisk stat eller superstat ser hållbar utveckling som
en del i statens egenintresse och därmed skulle vara beredda att stå för de kostnader det skulle
innebära.14 Denna syn förklarar till exempel varför Kanada agerat som de gjort gällande
Kyotoavtalet men inte varför de flesta stater faktiskt följer avtalet. Stater har till viss del
kunnat samarbeta kring miljöpolitik även om detta går emot realisters antaganden om att det
inte finns något intresse för stater att ingå bi- eller multilaterala avtal med varandra.
Om vi istället ser till neoliberalismen15 så håller denna teori visserligen med realismen
om att stater agerar själviskt i den internationella kontexten samt att orsaken till
miljökatastrofer till stor det beror på den internationella anarkin som råder. Däremot är många
stater beredda att samarbeta under välutvecklade avtal, inte minst för att undvika vad som
skulle ske på grund av den internationella anarkin. De syftar bland annat på internationell rätt
och internationella institutioner men framförallt menar neoliberaler att stater kan tjäna
ekonomiskt på samarbeten. Det lönar sig mer för stater ekonomiskt att ingå avtal och
samarbeta än att satsa på självhjälp i vissa lägen. Trots detta är neoliberaler mer benägna till
att formulera problemlösningar snarare än att komma med kritik gällande varför saker och
14
15
Devetak, Richard mfl: An Introduction to International Relations (2012), s 449-450
Om liberalismen se kapitel 3 i Devetak, Richard mfl: An Introduction to International Relations (2012), s 48-60
Internationell politik, LiU HT 2012
Kursansvarig: Peter Håkansson
Ashi Al-Kahwati, Helene Ericsson,
Carl-Johan Melander & Anna Petersson
ting ser ut som de gör. Detta kan man även kritisera realismen för då denna teori inte framför
någon kritik mot den rådande miljöproblematiken i världen trots vad detta på sikt skulle
kunna innebära för världens länder.
Här kan man istället vända sig till den kritiska teorin som är inspirerad av marxism och
Antonio Gramsci.16 Denna teori lyfter fram samt kritiserar maktrelationer som varken
realismen neoliberalismen gör. Det är framförallt de rika länderna som har makt och resurser
att försöka lösa miljöproblemen men det är i första hand är fattiga länder som drabbas av
miljöförstöringen. Det faktum att miljösamarbetet har svårigheter att nå framgång skulle
enligt den Gramsci-inspirerade teorin bero på att stater i första hand ser till ekonomisk
produktion och tillväxt på grund av den kapitalistiska hegemoni som råder. Vi är så invanda i
synen på det kapitalistiska systemet som det enda alternativet att detta system aldrig (eller
sällan) ifrågasätts. Denna teori menar alltså att det är den globala kapitalismen snarare än
systemet med suveräna stater (med egenintressen) som är den främsta orsaken till
miljöförstöring. En förändring skulle således kunna ske genom att byta ekonomiskt perspektiv
eller åtminstone börja se hållbar utveckling som något lönsamt.
Källor
Bolling, Anders: ”Nu ska klimatlöften räddas” ur Dagens Nyheter 2012-12-03
Devetak, Richard mfl: An Introduction to International Relations, Cambridge University
Press 2012
Elfström, Calle: ”’Varmluft’ het fråga i Doha”, SVT (www)
www.svt.se/nyheter/sverige/varmluft-kan-stjalpa-kyoto-2 (Hämtad 2012-12-05)
Lagerwall, Katarina: ”Frågor och svar om klimatmötet i Doha” ur Dagens Nyheter 2012-11-26
Pettersson Normark, Frida & Wendick, Christoffer: ”Svagt FN-klimatpaket räddades i sista
stund”, SVT (www)
www.svt.se/nyheter/vetenskap/ingen-losning-nadd-i-doha (Hämtad 2012-12-08)
Svahn, Clas: ”För lite långsiktiga satsningar” ur Dagens Nyheter 2012-12-08
United Nations Framework Convention on Climate Change: ”Kyoto Protocol” (www)
http://unfccc.int/kyoto_protocol/items/2830.php (Hämtad 2012-12-05)
United Nations Framework Convention on Climate Change: ”Meetings” (www)
http://unfccc.int/2860.php (Hämtad 2012-12-05)
16
Om marxism och Gramsci se kapitel 4 i Devetak, Richard mfl: An Introduction to International Relations (2012), s 62-75
