Marbipp
Översiktlig beskrivning av forskningsprogrammets resultat och
betydelsen av dessa inom förvaltning och naturvård
Marbipp har fokuserat på 5 kustnära biotoper som i sig hyser associerad flora och
fauna. De 5 är sjögräsängar, tångbälten, blåmusselbottnar, kallvattenkoraller och
grunda sedimentbottnar. Hur dessa miljöer varierar i tid och rum och hur olika
processer påverkar den biologiska mångfald som de hyser har varit
huvudfrågeställningar inom Marbipp. Vi har också studerat genetisk biologisk
mångfald för vissa av de biotopbildande arterna och letat efter övergripande mönster
hos denna nivå av mångfald. Vi har också studerat mer principiella samband mellan
biologisk mångfald och ekosystemets funktioner, och vi har skattat den
socioekonomiska betydelsen av biologisk mångfald.
Nedan följer korta sammanfattande kapitel för var och en av dessa inriktningar.
Separat följer också en lista på de vetenskapliga arbeten som programmet hittills
levererat.
Programmets viktigaste leverans till myndigheter och andra organisationer är
hemsidan www.marbipp.se som är avsedd att vara ett stöd i arbetet med att förvalta
kustnära marin biologisk mångfald.
Ifrån denna hemsida kan man också via en länk när programmets forskningshemsida,
där information om tillkommande publikationer kontinuerligt uppdateras.
1. Sjögräsängars dynamik
Sjögräs utgör viktiga biotoper för andra arter och kan på så sätt fungerar som en
indikator på viss biologisk mångfald. Det är därför viktigt att förstå sjögräsens
dynamik i tid och rum. En detaljerad studie av ålgräsets utbredning i Bohuslän visar
att närmare 60% av ålgräset har försvunnit sedan 1980-talet fram till år 2000; därefter
har utbredningen ökat med ca 3 %, men utbredningen varierar relativt mycket i både
tids- och rumsskala.
Sjögräsekosystemens struktur och produktion har ansetts vara styrda av tillgång på
ljus och närsalter, där primärproduktionen bestämt sammansättning och antal av
betande och rovlevande djur. Vidare har problemet med en ökande förekomst av
påväxande alger och algmattor som skuggar och kväver ålgräsängar ansetts orsakat av
ökade utsläpp av närsalter. Studier inom MARBIPP visar att kvävande algmattor i
ålgräsbiotoper kan orsakas av en kombination av övergödning och förändrade
näringsvävar. Små betande kräftdjur verkar kunna kontrollera både produktion och
sammansättning av påväxande mikro- och makroalger, också i övergödda situationer.
Minskning av betande kräftdjur i vissa kustområden kan orsakas av att antalet stora
rovfiskar minskar, vilket resulterar i att små fiskarter och andra mindre rovdjur på små
betande kräftdjur ökar i antal.
Ålgräsets utbredning kan variera mycket mellan åren. Övervakningsprogram bör
därför innefatta ett stort antal ängar och vara över flera år; skötselplaner bör även
inbegripa områden där det inte finns ålgräs idag. Trots den snabba dynamiken är
1
ålgräs uppdelat i flera genetiskt distinkta bestånd vilket innebär att spridning mellan
olika områden förmodligen är låg. Den snabba återhämtningen i vissa områden kan
bero på vilande jordstammar eller frön i bottensedimentet. Uppdelningen i genetiskt
särskilda bestånd medför vidare att material för eventuella restaureringåtgärder bör
hämtas lokalt. Speciellt bör man notera att sexuell förökning hos ålgräs är mer vanlig i
Östersjön än i Kattegat-Skagerrak. Vid utbredningsgränsen i Ålands hav kan hela
ängar bestå av en eller två genetiska individer (kloner). Ålgräs har begränsad
spridning, särskilt i Östersjön, vilket medför att olika bestånd är genetiskt isolerade
från varandra även på ganska korta avstånd (ca 50 km).
Övervakning sjögräsekosystem bör förutom sjögräset självt även särskilt lägga vikt
vid förekomst av nyckelarter i näringsväven, såsom betande kräftdjur (Gammarus
spp, Idotea spp.).
2. Mönster och processer i tångbältet
Blåstång och närbesläktade arter dominerar bland de fleråriga algerna i tångbältet,
speciellt i Östersjön. Vi fann att den nordligaste delen av blåstångsbestånden utmed
svenska ostkusten dominerades av en ny art – smaltång. Smaltången är reproduktivt
isolerad ifrån blåstång men lever sida vid sida i södra delen av Öregrundsområdet.
Smaltången är mindre och mer buskformad och förökar sig i detta område främst
genom kloning.
Vi fann också att biomassa av associerade organismer minskar om blåstång och
smaltång försvinner och ersätts av kortlivade trådalger. Däremot förändrades inte
antalet av djuren medan antalet av associerade växter närapå fördubblades. Blåstång
och smaltång själva missgynnades av övergödning men gynnades av närvaron av
speciellt betande snäckor.
Den genetiska mångfalden inom arten blåstång var mycket hög. Ända ned till 10 m
fanns genetiska olikheter mellan lokala bestånd. Förmodligen beror detta främst på
blåstångens svaga spridningsmöjligheter. De genetiska skillnaderna över större
avstånd var också mycket påfallande med kraftiga skillnader mellan t.ex. ostkusten
och västkusten.
Förutom genetisk isolering så är övergödning ett potentiellt hot mot blåstången och
dess släktingar. Med övergödningen ökar sedimentationen och mängden fintrådiga
alger, vilka har en stark negativ påverkan på blåstångens tidiga stadier. I vissa
områden har blåstången mer eller mindre helt försvunnit till följd av övergödning
och/eller av ett högt betestryck från vattengråsuggor.
I förvaltningssyfte så bör man använda möjligheten att föryngra populationer enbart
med utsättning av lokalt material. Vidare bör särskilt bestånd av smaltång skyddas
långsiktligt eftersom dessa kan drabbas lättare än andra bestånd av miljöförändringar
(t.ex. klimatändringar) på grund av att de totalt sett innehåller så lite genetisk
variation.
2
3. Blåmusselbottnars roll för biologisk mångfald i Östersjön och på västkusten
Fältstudier visar att musslor kan betraktas som ekosystemingenjörer eftersom de
underlättar för andra arter att närvara genom att tillföra hårt substrat för alger och
andra fastsittande organismer, skapa gömslen för fisk och smådjur, och genom att de
filtrerar partiklar från vattenmassan och deponerar avföring och organiskt material på
bottnen som blir föda för sedimentlevande smådjur (meiofauna). Studier av
energiomsättningen på musselbottnar visar att näringskedjorna ändras från att vara
primärproduktions-baserade till att bli alltmer detritusbaserade i närvaro av musslor.
Experiment visar också att en stor del av mångfaldsökningen sker redan vid förekomst
av tomma musselskal, men att artsammansättning ändras och biomassorna av
associerade arter ökar i närvaro av levande musslor.
Blåmusslor har en stark positiv effekt på artantalet och ökar kraftigt antalet möjliga
arter. På mjuka bottnar i Östersjön dubblas antalet associerade arter redan av enstaka
musslor, och 5-dubblas vid fläckar av musslor större än 10x10 cm. Den biologiska
mångfalden på musselbottnar i Östersjön hamnar därför i samma storleksordning som
i blåstångsbältet. Genom sin stora utbredning och biomassa betyder musselbottnarna
väldigt mycket för mångfald och funktion hos Östersjöns ekosystem. På Västkusten
har musselbottnarna mer begränsad utbredning och har därför relativt sett mindre
betydelse, men de varor och tjänster som genereras är fortfarande betydande och
kartläggs nu.
Jämfört med andra nyckelhabitat som studerats inom Marbipp är musselbottnarna
väldigt toleranta mot olika typer av störning. De gynnas t o m/till skillnad från de
flesta andra habitaten av övergödning eftersom de då får mer föda, vilket kan leda till
att de t ex konkurrerar ut blåstången som missgynnas av grumling. Allmänt sett är
musslorna i Östersjön mer känsliga för miljögifter än på Västkusten eftersom de redan
är utsatta för fysiologisk stress av den låga salthalten. Musslornas roll för ökningen av
rödalger vid Ölands och Gotlands kuster som förorsakar problem för bl a turismen har
också studerats.
Tidigare studier visar att den genetiska sammansättning hos blåmusslor runt Sveriges
kust är komplicerad. Medan västkusten hyser rena bestånd av Mytilus edulis så består
Östersjön av M. trossulus med mer eller mindre stark inblandning av M. edulis gener.
(De båda arterna hybridiserar kraftigt i Öresund). Den sistnämnda har sin
dominerande förekomst i Canada och i Stilla Havet men har förmodligen funnits i
Östersjön under havets hela historia.
4. Kallvattenkoraller, en hotad miljö
Det finns flera arter av kallvattenkoraller i Sverige: ögonkorall (Lophelia pertusa),
risgrynskorall (Primnoa resedaeformis), sjöris (Paramuricea placomus), vit
hornkorall (Swiftia pallida), röd hornkorall (Swiftia rosea) samt en nyupptäckt art
utan svenskt namn, Anthothela grandiflora. Samtliga hittas på större djup i områden
med starka strömmar och med hårdbotten eller grus som bottensubstrat.
Endast ögonkorallen bildar egentliga korallrev och det enda kända levande revet i
Sverige finns i norra Kosterfjorden på Sveriges västkust. I södra delen av
Kosterfjorden finns minst två döda rev som sannolikt har förstörts av trålning under
de senaste decennierna. Dock finns många levande rev av denna art utanför den
3
norska kusten och inne i fjordarna. De övriga arterna är också ovanliga och har hittats
i enstaka fall i Kosterfjorden och/eller i Skagerrak där de bildar komplexa strukturer.
Kallvattenkoraller studeras och kartläggs med hjälp av avancerad teknik som
fjärrstyrda undervattensfarkoster, mångstråliga ekolod och akustiska
navigationssystem kopplat till GPS.
Kallvattenkoraller är viktiga för den biologiska mångfalden då de är födosöks-,
fortplantnings- och uppväxtplatser för många arter. De utgör också ett viktigt
hårdbottensubstrat för fastsittande ryggradslösa djur. Över 1.300 djurarter har hittats
på ögonkorallrev i nordöstra Atlanten. I undersökningar av de associerade djuren har
det visat sig att de olika reven delvis har unika sammansättningar av djurarter. Ingen
djurart har dock, än så länge, visat sig finnas endast på reven, utan finns även på
omkringliggande bottnar.
Kallvattenkorallområden är vanligen fiskrika platser. I en studie från nordöstra
Atlanten, där fisk på och omkring kallvattenskorallrev studerades, observerades 23 av
totalt 25 fiskarter, samt 80 % av alla individer, i själva korallområdena.
Kallvattenkorallmiljöerna innehåller många djurarter som potentiellt kan innehålla
värdefulla kemiska substanser för t.ex. läkemedel och inom kemisk/teknisk industri.
Ögonkorallrev i Skandinavien är drygt 8.000 år gamla. Reproduktionen hos de flesta
kallvattenskoraller är dåligt kända, men förmodligen är de flesta skildkönade,
fortplantar sig på våren och har larver som kan sprida sig långt med strömmarna.
Trots långväga larvspridning har det visat sig genom genetiska studier av
ögonkorallen att reven längs Europas kuster består av till viss del avgränsade bestånd.
Kallvattenkoraller är speciellt känsliga för substratförlust, ökad mängd
sedimentpartiklar, ändrade strömförhållanden, förändringar i temperatur och salthalt
samt mekaniska skador från t.ex trålning. Vid byggande i vatten är det viktigt att
koraller i närheten inte blir exponerade för stora mängder uppgrävda
sedimentpartklar.
Övergödning resulterar i snabb tillväxt av växtplankton och alger. Dessa sjunker till
bottnen när de dör och kan därmed påverka korallerna negativt genom en ökning av
organiskt material.
Fiske med bottensläpande redskap är troligen det mest akuta hotet mot
kallvattenkoraller. Den negativa påverkan består direkt av mekanisk sönderbrytning
och avlägsnande av djur samt indirekt genom att sedimentpartiklar i bottnen rivs upp
och lägger sig som ett kvävande täcke över korallerna. Även fiske med garn, burar
och krokredskap kan skada korallerna genom att de snärjs in och bryts sönder av
redskapen.
Båttrafik i sig innebär minimal påverkan men däremot ankring bör undvikas i
korallområden då ankare och ankarkättingar kan bryta sönder korallstrukturerna.
Sannolikt finns det goda möjligheter till restaurering av förstörda korallrev men det är
en mycket långsiktig rehabilitering som förmodligen tar hundratals år. Kostnaden för
restaureringen överstiger också kraftigt de kostnader som skydd och övervakning av
redan befintliga rev i gott skick medför.
4
5. Grunda sedimentbottnar
Grunda sedimentbottnar består av oorganiska partiklar av olika storlekar, såsom silt,
sand och grus, samt av organiskt material som utgör 0,5 till 20%. Bottnarna kan vara
fria eller delvis täckta av vegetation antingen tillfälligt (t.ex. lösliggande makroalger)
eller permanent (t.ex. ålgräs eller kransalger). Djurlivet består av meiofauna
(flercelliga djur mindre än 0,5 mm) och makrofauna (flercelliga djur större än 0,5
mm). De senare utgörs av t.ex. havsborstmaskar och musslor som återfinns i
sedimentet och räkor och krabbor och fisk som lever i anslutning till sedimentytan.
Grunda mjukbottnar anses i allmänhet vara mycket värdefulla biotoper. Basen för
detta är i hög grad deras biologiska betydelse i form av hög mångfald av arter, miljöer
och funktioner. Detta innebär rent konkret att de är mycket viktiga områden för lek
och uppväxt av fisk, skaldjur och fågel och att de utgör livsmiljö för många arter av
djur och växter. Biologiska egenskaper bidrar på många sätt till att grunda
mjukbottnar också är av stor ekonomisk betydelse. För att få ett bättre underlag vid
planering av nyttjande och övervakning på grunda sedimentbottnar har målsättningen
inom Marbipp varit att undersöka mängd och sammansättning av djur i och på
sedimenten, samt att mäta samband mellan förekomsten av djur och olika
omvärldsfaktorer.
För att uppnå dessa mål har ett viktigt moment i arbetet varit att planera och utföra
provtagningar av faunan i olika delar av den svenska kustzonen. Under programmets
gång har sammansättningen av fisk, kräftdjur och insekter i anslutning till
sedimentytan mätts med totalt 600 prover på 30 platser medan havsborsmaskar,
kräftdjur, musslor och snäckor mätts med 800 prover på 85 platser från Strömstad till
Öregrund. I dessa prover har hittats cirka 200 arter eller grupper av djur och i medeltal
finner man cirka 30 000 djur per kvadratmeter!
Dessa undersökningar har gett ny, praktisk kunskap om förekomsten av djur i olika
delar längs den svenska kusten. Denna kunskap kan användas som underlag för
planering av nyttjande på lokal, regional och nationell nivå. Utan kunskap om vilken
mängd och typ av djur som finns i dessa områden måste beslut om prioriteringar och
avvägningar mellan bevarande-, exploaterings och rekreationsintressen göras på
mycket osäkra grunder. En annan viktig aspekt av dessa undersökningar har varit att
de planerats på så sätt att de kan svara på frågor om hur mycket antalet och
sammansättningen av djur varierar mellan platser och tidpunkter. Sådan kunskap är
helt avgörande för hur man på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt utformar
miljöövervakning för att upptäcka långsiktiga förändringar eller effekter av specifika
mänskliga aktiviteter i enlighet med uppföljningen av nationella och internationella
miljömål.
I anslutning till undersökningarna av djur i grunda sedimentområden, har vi analyserat
hur förekomst och sammansättning av djur sammanfaller med skillnader i miljö och
mellan geografiska områden. Exempel på sådana miljöfaktorer är sedimentets halt av
organiskt material, kornstorlekssammansättning, vågexponering och bottentopografi.
Förekomsten av sådana samband kan ge värdefull, grundläggande kunskap om vilka
faktorer som styr förekomsten av olika arter eller bottensamhällen. Ett mer tillämpat
syfte med dessa analyser har varit att hitta samband som kan användas för att
förutsäga vilken typ och omfattning av biodiversitet som finns på platser som man
inte inventerat. Eftersom en total provtagning av fauna längs hela den svenska
kuststräckan inte är ekonomiskt möjlig, kan metoder för förutsägelser med hjälp
5
sådana samband vara viktiga redskap inom kartläggning och planering i kustzonen
såväl som i andra delar av svenska havsområden.
6. Vad betyder biologisk mångfald för ekosystemens funktioner?
Människans exploatering av jordens resurser har lett till en accelererande förändring
av den biologiska mångfalden genom lokal och global utrotning av arter och genetiska
bestånd. Dessutom sprids arter och gener oavsiktligt till nya områden där de tidigare
inte fanns. Dessa förändringar i den biologiska mångfalden kan påverka struktur och
funktion hos våra ekosystem och i förlängningen leda till en förändrad produktion av
för människan nödvändiga varor och tjänster. En rådande uppfattning är att funktioner
och processer i våra ekosystem är beroende av den biologiska mångfalden. Ju fler
arter som är närvarande, desto fler s.k. ekosystemfunktioner kan utföras. Exempel på
ekosystemfunktioner är produktion av biomassa, uppbyggande av biotoper,
återhämtningsförmåga efter störningar, regenering av näringsämnen och nedbrytning
av giftiga ämnen. En viktig fråga är om det är möjligt att förutsäga vilka delar av den
biologiska mångfalden som är nödvändiga för att upprätthålla en fungerande biosfär.
Den dominerande kunskapen inom detta fält kommer från studier i terrestra
ekosystem och endast ett fåtal studier kommer från den marina miljön.
Resultat från ett mikrobiellt modellekosystem med betare (urdjur) och växter
(mikroalger) visade att både betning och tillväxt hos betare ökade i mer diversa
system. Effekten på dessa ekosystemfunktioner berodde både på artantalet i sig och på
närvaro av vissa nyckelarter. Mer realistiska experiment byggt på system som
efterliknade hällkar visade också på ökad betning i mer artrika kombinationer men
effekten kunde nästan helt förklaras med att sannolikheten ökade för närvaro av
nyckelarter i högdiversa system. I samarbete med en internationell forskargrupp har
Marbipp också visat att närings-innehållet i växter ökar med betarnas mångfald. En
viktig slutsats är att en minskning av biologisk mångfald högre upp i näringskedjan
kan ha stor effekt på hur effektivt växtbiomassan överförs i näringskedjan. Resultaten
understryker också betydelsen av att identifiera nyckelarter.
Biologisk mångfald utgörs inte bara av variationen mellan arter utan också av
genetisk variation inom en art. Förändringar av den genetiska variationen är ofta
svårare att upptäcka och det är idag nästan okänt vilka konsekvenser detta kan ha på
olika ekosystemfunktioner. Studier inom Marbipp har visat att populationer (grupper
inom en art) av habitatbildande havstulpaner med högre genetisk variation kan
etablera sig i större utsträckning än när den genetiska variationen är låg. Andra försök
visade att genetiskt diversa populationer av hällkarslevande märlkräftor var bättre
“försäkrade” mot störningar, t.ex. mindre variation i dödlighet vid övergödning.
Slutsatsen är att betydelsen av genetisk variation för ekosystemfunktioner, t.ex.
genom skillnader i habitatval eller tolerans av miljöfaktorer, kan vara en viktig men i
stort sett förbisedd aspekt av biologisk mångfald.
I en teoretisk analys inom Marbipp behandlas även problemet med att effekter av en
minskande biologisk mångfald hittills har prövats för varje ekosystemfunktion, en i
taget. En slutsats är att en sådan en-dimensionell analys leder till en underskattning av
betydelsen av biologisk mångfald. Istället föreslår vi en ny analysmetod för att
samtidigt bedöma effekten av flera arters bidrag till samtidiga ekosystemfunktioner .
6
Fortfarande saknas mycket kunskap om hur en minskande biologisk mångfald
kommer att påverka viktiga processer i havet. Resultaten från Marbipp indikerar att
mindre komplexa system med färre arter och mindre genetisk variation kan förändra
kvalitet och kvantitet av ekosystemfunktioner med konsekvenser för ekosystemens
produktion av många varor och tjänster som det mänskliga samhället bygger på.
7. Kustzonens biologiska mångfald producerar viktiga varor och tjänster
Först det senaste decenniet har man på allvar börjat identifiera de varor och tjänster
som naturen tillhandahåller och som vi är beroende av för vår fortsatta existens.
Information från tempererade områden, och främst kustområden, är dock bristfällig.
Marbipps kartläggning av varor och ekosystemtjänster från svenska kustzoner fyller
därför en viktig funktion för att ge ett nödvändigt perspektiv i framtagandet av
lämpliga skötselplaner och för framtida forskning. Kartläggningen ger inga
allmängiltiga kvantitativa resultat kring produktionen av varor och ekosystemtjänster
från olika kusthabitat, men den kan användas som en utgångspunkt för vilka typer av
varor och tjänster som bör beaktas och undersökas närmare i hanteringen av
kusthabitaten.
Ekosystemtjänster indelas i tre olika kategorier (produktions-, reglerande och
kulturella funktioner) och Marbipp presenterar en konceptuell plattform som länkar
biodiversitet till dessa kategorier. Vi beskriver mer än 40 olika exempel på varor och
tjänster, och den relativa betydelsen för genereringen av specifika varor och tjänster
diskuteras för dominerande svenska kustzonshabitat. Det råder ingen tvekan om den
stora betydelsen av musselbankar/bottnar för begränsning av övergödningsproblem,
vegetationsfria mjukbottnar för rekreationsvärden, samt algbälten och sjögräsängar
för fiskproduktion. Hur dessa habitattyper skiljer sig åt rörande värdet av den totala
produktionen av ekosystemtjänster är dock inte möjligt att utröna i dagsläget. Vidare
är det svårt att utvärdera hur gradvisa förändringar av ett habitats kvalitet påverkar
genereringen av ekosystemtjänster. Dagens kunskapsläge medför att analyser bör
fokusera på storskaliga förändringar där ekosystemskiften uppträder. Återigen är det
nettoförändringar av tillgången på vissa varor och tjänster som kan utvärderas, inte
den totala samhällsekonomiska förändringen.
Våra studier visar också exempel på störningar av specifika habitat och hur dessa
påverkar ekosystemtjänsterna. Utbredningen av ålgräsängar har minskat avsevärt i
svenska kustområden och vi analyserade effekterna av detta på fiskproduktionen.
Antalet fiskarter var signifikant högre i befintligt ålgräs, och fisktätheten samt
biomassan var generellt lägre på de numera ålgräsfria bottnarna. Många arter och
fiskgrupper (t.ex. torskfiskar, läppfiskar, kantnålsfiskar) saknades helt eller förekom
endast i låga tätheter där ålgräset försvunnit. Tätheten av juvenil torsk hade reducerats
med 96 % i de områden som saknade ålgräs. Extrapolerat till förlusten av ålgräs de
senaste två decennierna innebär detta att rekryteringen av torsk har minskat med 6,3
miljoner juvenila fiskar per år. Detta är samma storleksordning som den uppskattade
totala effekten av knubbsälens uttag av torsk i Skagerrak/Kattegat, eller dödlighet
orsakat via bifångster inom ålfisket.
Resiliens, dvs. ett systems förmåga att klara av en störning utan att dominerande
funktioner förändras, kan ses som en ekosystemtjänst. Detta eftersom det möjliggör
för ett system att fortsätta generera andra varor och tjänster. Biodiversitet har
7
identifierats som en viktig komponent av ett systems resiliens. Vegetationsfria
mjukbottnar utgör mer än 70 % av grundområdena (0-1 m) på Västkusten. En
utbredning som tillsammans med dess betydelse för rekreation och fiskproduktion
(speciellt plattfisk) gör detta till ett nyckelhabitat i kustzonen. Förekomsten av
algmattor på mjukbottnar har ökat dramatiskt de senaste decennierna, vilket medfört
både strukturella och funktionella förändringar. Det nya alternativa stadiet som
infinner sig då algmattor dominerar upprätthålls genom självgenererande processer
och det blir därför svårt att komma tillbaka till ursprungsstadiet. Strukturella
förändringar innebär skifte i artsammansättning och vid hög algtäthet har detta skifte
kraftigt reducerat artantal. De ekosystemtjänster som drabbas negativt genom
algutbredningen är bl.a. systemets förmåga att motverka övergödning genom
denitrifikation, produktion av ekonomiskt betydelsefulla fiskarter och uppskattning
som rekreationsområde.
En ökad tendens till att mjukbottnar blir täckta med alger inverkar negativt på
rekryteringen av rödspotta. För att illustrera den ekonomiska effekten av detta har vi
utvecklat en ekonomisk modell över kommersiellt rödspottefiske. Ett exempel på
scenario som utvärderas ekonomiskt är en algpåväxt motsvarande 30-50 % av
bottnarna. Den ekonomiska modellen säger att den ekonomiska skadan för danskt
rödspottefiske av en sådan algpåväxt kan uppskattas till 6,5-8,5 miljarder kronor,
beräknat som ett nuvärde av vinstförluster under 50 år och en diskonteringsränta på en
procent.
De stora mängder rödalger som samlas längs vissa stränder i Östersjön försämrar
strand- och badupplevelser kraftigt, vilket har lett till att campingägare och andra
aktörer rensar stränder från alger. Vidare blir det svårare att bedriva kustfiske,
eftersom de fintrådiga algerna sätter igen fiskenäten. En ekonomisk modell har
utvecklats för att visa hur campingägarnas kostnader för algrensning av stränderna
kan tolkas i termer av minskad vinst. Intervjudata från strandnära campingägare på
Öland tolkades sedan utifrån den ekonomiska modellen. En försiktig punktskattning
av den totala vinstminskningen under 2004 för campingägare på Öland till följd av
algrensning blev strax under 1 miljon kronor. Den genomsnittliga årliga förlusten över
tiden är dock större, eftersom 2004 var ett relativt lindrigt år när det gäller
algförekomst på stränderna. Vidare kan en årlig vinstförlust förväntas bestå under
lång tid framöver, eftersom det finns skäl att tro att ett rödalgsdominerat ekologiskt
stadium är självförstärkande – ett exempel på oönskad resiliens.
8
