Sektion 5
Dagsläget i projektområdet
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
169
5 Dagsläget i projektområdet
Detta kapitel ger basinformation för miljökonsekvensbedömningen gällande Nord Streams
pla­nerade gasledningsprojektet till havs i det finska projektområdet. Det finska projektområdet innefattar den finska ekonomiska zonen och de finska territorialvattnen. Området befinner sig geografiskt både i Finska viken och i norra Egentliga Östersjön (se tilläggsinformation
i kapitel 5.2).
I det stora hela har beskrivningen i huvudsak fokuserat på att ge noggrann basinformation
gällande de områden i rörledningens absoluta närhet inom det finska ekonomiska zonen där
konsekvenserna för miljön i huvudsak kommer att äga rum. Uttrycket noggrann basinformation definieras som den informationsnivå som har ansetts vara tillräcklig för att genomföra en
utförlig utvärdering av konsekvenserna på miljön.
Basbeskrivningen innehåller information om
•
•
•
•
Den fysiska och kemiska miljön (Kapitel 5.3), som t.ex. batymetri, fördelning av
sedimenttyper
Den biotiska miljön (Kapitel 5.4), geografiskt läge för och fördelning av bl.a. fiskar,
fåglar, sjödäggdjur
De skyddade områdena (Kapitel 5.5), t.ex. befintliga Natura 2000-områden,
nationalparker
De ekonomiska och humana förhållandena (Kapitel 5.6), t.ex. sjöfart, befintlig
infrastruktur, dumpat krigsmateriel
Det finska projektområdet, inklusive det finska ekonomiska området, är en del av hela Öster­
sjöområdet och därför ägnades början av varje baskapitel åt en allmän beskrivning av Öster­
sjöförhållandena. Dessutom har Finlands territoriala område, d.v.s. Finska vikens skärgård,
beskrivits om det har ansetts vara viktigt i hänseende till en del av de påverkande faktorerna,
t.ex. sälarnas fördelning och flyttning.
Den finska miljökonsekvensbedömningen (MKB:n) är uppbyggd så att den fokuserar uteslutande på ett holistiskt finskt projektområde utan indelning i underområden enligt givna
kri­terier, t.ex. ekologiska parametrar, vilket är fallet med i Esborapporten som innehåller
en bedömning av projektets gränsöverskridande effekter. I Esborapporten har delat Nord
Stream-projektområdet (Östersjön) i så kallade underregioner enligt ekologiska kriterier
(ESR) för att fokusera bedömningen till vissa områden i stället för till hela Östersjön.
170
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.1. En flock gäss under deras flyttning över Finska viken (foto: Antti Tanskanen)
Basbeskrivningens huvudsakliga syfte var att beskriva och utvärdera miljöns nuvarande skick
längs rörledningens sträckning, att uppvisa de källor som förorenar miljön, att förse de matematiska modellerna för de möjliga effekterna av Nord Stream-projektet med data och att
iden­tifiera nyckelfaktorerna och de områden som kan vara känsliga för störningar.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
171
5.1 Metoder som använts för beskrivningen av miljöförhållandena
Beskrivningen av nuläget inkluderar befintliga data såväl som data som har tagits fram speciellt för Nord Stream-projektet. Befintlig data har samlats in från myndigheter, forskningsorganisationer, icke-statliga organisationer och frilansande experter kring hela Östersjön. För att
förbättra och komplettera databasen, speciellt längs den föreslagna rörledningskorridoren och
de eventuella alternativa sträckningarna gjordes ett antal fältundersökningar, vilka inkluderar:
•
•
•
•
•
Geofysiska undersökningar (kapitel 5.1.1)
Geotekniska undersökningar (kapitel 5.1.2)
Undersökningar gällande krigsmateriel (kapitel 5.1.3)
Undersökningar gällande kulturarv (kapitel 5.1.4)
Fältundersökningar av miljön (kapitel 5.1.5)
En utredning över de uppföljningar och undersökningar som har gjorts för att förbättra databasen för miljökonsekvensbedömningen följer.
5.1.1 Geofysiska undersökningar
Rörledningskorridoren och de eventuella alternativen utforskades i ett flertal geofysiska
under­­­sökningar, vilka resulterade i en kartläggning av batymetrin (havsbottnens nivå), bottenförhållandena och de geologiska lagren under havsbottnen. Den erhållna datan utnyttjades
för att optimera sträckningen och för att lindra konsekvenserna (d.v.s. minska de nödvändiga
ingreppen på havsbottnen).
5.1.1.1 Undersökningsutrustning
Undersökningsutrustningen som används för att utföra de geofysiska undersökningarna visas
i figur 5.2 och omfattar följande:
•
•
•
•
flerstrålande ekolod: används för att kartlägga batymetrin. Ett flerstrålande ekolod
sänder en uppsättning ljudvågor som reflekteras av havsbottnen. Den data som erhölls
användes för att bestämma vattendjupet.
sidoseende ekolod (Sidescan Sonar): används för att skanna havsbottnen. Med ett
sidoseende ekolod är det möjligt att bestämma sedimenttyperna på havsbottnen och att
identifiera föremål som ligger på bottnen.
penetrerande ekolod (sub-bottom profiler): används för kartläggning av de geologiska
lagren under havsbottnen.
magnetometer: används för magnetiska mätningar vid identifiering av metallföremål.
172
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.2. Undersökningsutrustning för maringeofysiska undersökningar
5.1.1.2 Beskrivning av undersökningarna
En serie geofysikaliska undersökningar gjordes under perioden 2005-2008. En grundläggande beskrivning av undersökningarna följer.
Geofysiska fältundersökningar år 2005
Den inledande geofysiska undersökningen utfördes 2005 av PeterGaz. Det var en rekognoserande undersökning längs parallella linjer på ett inbördes avstånd om 200 m inom en 2 km
bred korridor /37,38/. Undersökningarna bestod av:
•
•
1
en batymetrisk undersökning i ett rutmönster på 5 x 5 m
undersökning med sidoseende ekolod, frekvens 100 kHz1, 200 m räckvidd,
målupplösning 1 m
Vid undersökningar med sidoseende ekolod mäts frekvensen i kHz. En standardnivå för frekvensen är 100 kHz. Ju högre frekvens
(kHz), desto högre upplösning ger mätningen.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
•
•
|
173
registrering av underbottenprofilen med 0,5 m upplösning och med en inträngning på
upp till 50 m ner i sjöbottnen
registrering av magnetism med hjälp av en magnetometer med enkelsensor
På basen av resultaten från den rekognoserande undersökningen utvecklades mera detalje­
rade sträckningar för de två rörledningarna. Det nominella avståndet mellan de två rörlednin­
garna fastställdes till 100 m, men kunde variera beroende på förhållandena på havsbottnen.
Geofysiska fältundersökningar år 2006
År 2006 lät PeterGaz utföra en mer ingående studie där man undersökte de två föreslag­na
sträckningarna längs tre parallella linjer på 50 meters avstånd från varandra /39/. Under­sök­
ningarna som gjordes bestod av:
•
•
•
•
en batymetrisk undersökning i ett rutmönster på 2 × 2 meter
undersökning med sidoseende ekolod, frekvens 375 kHz, 75 m räckvidd, målupplösning
0,25 m
registrering av underbottenprofilen med 0,5 m upplösning och med en inträngning på
upp till 50 m ner i sjöbottnen
registrering av magnetism med hjälp av en magnetometer med enkelsensor
I områden där man bedömde att risken för att stöta på krigsmateriel var hög undersöktes
ytterligare två linjer på 50 meters avstånd på vardera sidan om undersökningskorridoren.
Geofysiska fältundersökningar år 2007/2008
Efter ett noggrant konstruktionsarbete togs ett bearbetat förslag fram för ledningens sträckning och en ny detaljerad undersökning inleddes. Undersökningen gjordes av Marin Mät­tek­
nik AB år 2007/2008 och inkluderade sträckningen C16 /40/. Sträckningen av de två rörled­
nin­­garna undersöktes utifrån tre parallella ledningar på 50 meters avstånd från varandra.
Under­sökningarna bestod av:
•
•
•
•
en batymetrisk undersökning i ett rutmönster på 2 × 2 meter
undersökning med sidoseende ekolod, frekvens 600 kHz, 75 m räckvidd, målupplösning
0,05 m
registrering av underbottenprofilen med 0,5 m upplösning och med en inträngning på
upp till 50 m ner i sjöbottnen
registrering av magnetism med hjälp av en magnetometer med enkelsensor
5.1.2 Geotekniska undersökningar
Förutom geofysiska undersökningar har man gjort geotekniska undersökningar för att be­­
stäm­­ma havsbottnens stabilitet som behövts vid optimeringen av rörledningens sträckning
med avseende på säkerhet och miljöfaktorer.
174
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
5.1.2.1 Undersökningsutrustning
I undersökningsutrustningen som används för att utföra de geotekniska undersökningarna
ingår:
•
•
vibrationslod och gravitationslod (Vibrocore and gravity core): två olika provtagnings­
metoder för tagning av borrprover från havsbottnen som därefter kan analyseras i
laboratorium
borrtest med kona (CPT), T-stång och skovlar: metoder för mätningar på plats för att
fastställa de geotekniska egenskaperna i havsbottnen.
5.1.2.2 Beskrivning av undersökningarna
Eftersom rörledningarnas sträckningar C14 och C16 utvecklades i en pågående process
under 2006, 2007 och 2008, utfördes det geotekniska programmet av Fugro och DOF
Subsea med ett antal påföljande undersökningar enligt samma arbetsuppgifter. /41/
Provtagningsfrekvensen för de geotekniska undersökningarna varierar beroende på om rörledningarna ska grävas ner eller inte vid en given plats. På platser där nergrävning inte är
nöd­vändigt har borrprover tagits var nionde kilometer och CPT-prover var tredje kilometer.
Där nergrävning är nödvändigt har provtagning företagits var tredje kilometer och CPT-prover
har tagits varje kilometer längs den föreslagna sträckningen. Enligt den senaste tekniska planerings informationen, kommer det inte att finnas behov för nergrävning inom det finska projektområdet.
5.1.3 Undersökningar av krigsmateriel
För att utesluta riskerna för oavsiktliga sammanstötningar med stridsmedel på havsbottnen
har man genomfört omfattande undersökningar för att fastställa huruvida rörledningen eller
miljön på något sätt kan äventyras av kemiska eller konventionella stridsmedel.
5.1.3.1 Undersökningsutrustning
Förutom den redan beskrivna utrustningen (flerstrålande ekolod, sidoseende ekolod, penetre­
rande ekolod och magnetometer med enkelsensor) i kapitlet om geofysisk undersökning
användes en speciell gradiometer för undersökningen av krigsmaterielet. Våren 2007 gav
Nord Stream i uppdrag att utveckla ett nytt instrument som i detalj kunde söka efter metallföremål längs rörledningskorridorerna. Gradiometern monteras på en undervattensfarkost som
manövreras från undersökningsfartyget (figur 5.3).
Gradiometergrupperingen som används vid de magnetiska mätningarna är oerhört känslig och kan registrera magnetfältet från mycket små föremål – tröskelvärdet för krigsmaterielavsökningen har satts så att mindre metallskrot inte registreras, t.ex. färgburkar.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
175
Figur 5.3. Som en del av undersökningen av förekomsten av krigsmateriel har magnetiska mätningar utförts
från en undervattensfarkost. Figuren visar gradiometergruppen monterad på undervattensfarkosten som har
avsökt rörledningskorridoren efter metallföremål.
5.1.3.2 Beskrivning av undersökningarna
Krigsmaterielundersökningarna som genomfördes åren 2007 och 2008 gjordes samtidigt som
de geofysiska undersökningarna. Undersökningen inkluderade sträckningen C16 och gjordes
av Marin Mätteknik AB /40/. Undersökningarna gjordes i tre steg såsom beskrivs nedan och
de är presenterade i figur 5.4:
Skede 1, undersökning av krigsmateriel 2007/2008
I skede 1 kartlade man två korridorer, vardera 250 m breda, med den utrustning, inklusive
flerstrålande ekolod, sidoseende ekolod, penetrerande ekolod och magnetometer med enkelsensor, som beskrevs i kapitlet om geofysiska undersökningar.
Skede 2, undersökning av krigsmateriel 2007/2008
I skede 2 kartlades två installationskorridorer, vardera 15 m breda, med en speciellt konstruerad, ovan beskriven, gradiometergruppering monterad på en fjärrstyrd farkost (ROV) med 12
sensorer. Dessutom har man gjort kontinuerliga videoinspelningar av havsbottnen längs hela
rörledningens sträckning.
176
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Installationskorridorens bredd definieras av rörledningens installationstolerans under nedläggningen. Den är fastställd till +/- 7,5 m.
Skede 3, undersökning av krigsmateriel 2007/2008
I skede 3 gjordes en visuell inspektion av eventuella krigsmateriel i en korridor på ± 25 m
från rörledningens sträckning.
Bredden av den här inspektionskorridoren definieras på basen av de konstruktionsanalyser
som har bedömt en undervattenexplosions inverkan på rörledningarna /42/. De här analyserna verifierades därefter av DNV.
Figur 5.4 Krigsmaterielundersökningens skeden
För varje föremål som hade utpekats för visuell inspektion genomfördes en fullständig, visuell
undersökning för att fastställa ursprunget, läget och skicket. De här visuella resultaten granskades av tre av varandra oberoende marina krigsexperter:
•
•
•
Matti Puoskari Befälhavare i.a. (finska flottan)
Eugene Charysczak Överstelöjtnant i.a. (svenska flottan).
Lars Møller Pedersen Befälhavare, kommendör för danska flottan
Undersökningsresultaten behandlas i kapitel 5.6.5.
Innan anläggningsarbetet med Nord Streams rörledningar påbörjas kommer en undersökning att genomföras för att säkerställa att det finns en fri ankarkorridor för rörläggningsfartyget. Undersökningen kommer huvudsakligen att genomföras i en 1 kilometer bred korridor på
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
177
båda sidor om den godkända sträckningen. I grundare vatten (under 100 m) kommer undersökningskorridoren att vara 800 m. Man har valt den här korridorbredden baserat på det faktum att förankringarna kommer att ske ungefär 800 m på var sida om rörledningen. Figurerna
5.5 och 5.6 visar schematiska översikter av de befintliga undersökningarna längs rörledningens sträckning, gjorda mellan åren 2005 och 2008. Inom det finska projektområdet har största delen av förankringskorridoren redan undersökts (området mellan de röda parallella linjerna), dock med en lägre upplösning än den som kommer att användas vid senare underöknin­
gar av korridorerna. Undersökningen gällande förankringskorridorerna beskrivs i detalj i kapitel 14.3 Nord Streams arbeten efter att MKB:n har inlämnats.
Figur 5.5. Krigsmaterielundersökningens skeden. C16 sydöstra sträckningen.
178
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.6. Krigsmaterielundersökningens skeden. C16 nordvästra sträckningen.
5.1.4 Undersökningar av kulturarv
Kulturarv i Östersjön är i huvudsak relaterade till skeppsvrak och dränkta stenåldersbosättningar. Identifieringen av kulturarv från undersökningsdata grundades på tolkningar av data
från sidoseende och penetrerande ekolod, som samlades in under de geofysiska undersök­
ningarna. Upplösningen på datan från de sidoseende ekoloden från undersökningarna
2007/2008 var väsentligt högre än den från tidigare undersökningar, vilket har lett till en förbättrad identifiering av vrak än under de föregående undersökningarna. Vid undersökningarna 2005/2006 inspekterades vrak som påträffades inom 25 meter från rörledningarnas mittlinje med en fjärrstyrd undervattensfarkost. Vid undersökningarna 2007/2008, som inkluderade
sträckning C16, genomfördes en visuell inspektion med en fjärrstyrd undervattensfarkost av
alla skeppsvrak som påträffades i den 150 meter breda undersökningskorridoren.
5.1.5 Fältundersökningar av miljön
Man har gjort omfattande fältundersökningar av miljön för att kunna göra upp en lämplig
da­ta­bas för att bedöma den föreslagna rörledningens effekter på miljön. Man har samlat in
fysiska, kemiska och biologiska data om havsmiljön för att, tillsammans med befintliga data,
kunna beskriva havsmiljön. I fältundersökningarna ingick provtagningar av vatten, bottensediment, plankton (fyto- och zooplankton), makrozoobentos (djur som lever på havsbottnen) och
fisk samt undersökningar av marina däggdjur och fåglar. Fältundersökningarna koncentrerades i första hand längs rörledningarnas sträckning inom en 2 000 meter bred korridor.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
179
5.1.5.1 Beskrivning av undersökningarna
Nord Streams miljö fältundersökningar som genomfördes i finska vatten åren 2005–2007
om­fattade följande undersökningar:
Fältundersökningar av miljön åren 2005 och 2006
År 2005 och 2006 utfördes fältundersökningarna av PeterGaz längs rörledningarnas sträckning inom en 2 000 meter bred korridor /43, 44/. Undersökningarna bestod av:
•
•
•
•
•
•
•
Oceanografiska parametrar: mätningar av temperatur, salthalt, ledningsförmåga,
vattentransparens, syrehalt, pH, halter av föroreningar etc.
Sediment: partikelstorlek samt halten av oorganiska och organiska föroreningar
(provtagningsplatser, se figur 5.7)
Makrozoobentosa (infauna) organismer, inklusive kemisk analys av halten av
föroreningar (provtagningsplatser, se figur 5.4)
Fyto- och zooplankton
Fiskfauna, inklusive åldersbestämning och halt av föroreningar
Observationer av fåglar och marina däggdjur
Videoinspelning.
Figur 5.7. Provtagningsplatser för sediment och bentos inom det finska projektområdet för fältundersökningen som utfördes av PeterGaz åren 2005-2006. Inom det finska projektområdet togs prover på 30 platser.
180
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Fältundersökningar av miljön hösten 2007
Hösten 2007 gjorde Havsforskningsinstitutet (HFI) ytterligare fältundersökningar av miljön
längs den planerade rörledningssträckningen inom den finska ekonomiska zonen med hjälp
av havsforskningsfartyget r/v Aranda (figur 5.8) /44/. Undersökningarna innehöll analys av:
•
•
•
•
•
sediment: kornstorlek, torrsubstanshalt (ts), halten organiskt kol
näringsämnen (kväve och fosfor)
makrozoobentoser (infauna)
kemiska analyser av föroreningshalt, innehållande både tungmetaller och organiska
föroreningar
bestämning av livsmiljöer och biodiversitet med sidoseende ekolod och videoinspelning
Figur 5.8. Havsforskningsinstitutets (HFI) forskningsfartyg r/v Aranda användes åren 2007 och 2008 för undersökningar av miljön längs rörledningens sträckning (foto: Henry Söderman, HFI).
Proverna togs på 10 platser längs rörledningens sträckning inom den finska ekonomiska
zonen och på sex platser längs sträckningsalternativet Estland inom den finska ekonomiska zonen, som sedermera har slopats (figur 5.9). På varje plats togs tre prover: ett på rörledningens sträckning, ett 300 m norrom och ett 300 m söderom rörledningens sträckning. I de
syre­fria områdena togs inga makrozoobentosprover. Havsbottnens syrehalt mättes på bottennivå och om halten var 0 mg/l togs inga makrozoobentosprover.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
181
Sedimentproverna analyserades i HFI-laboratoriet enligt institutets egna procedurer
och anvisningar av Baltic Marine Environment Protection Commission, också känd som
Helsingforskommissionen (HELCOM) och International Council for the Exploration of the Sea
(ICES).
Figur 5.9. Provtagningsplatser för fältundersökningen som företogs av Havsforskningsinstitutet (HFI) år
2007. De röda siffrorna visar provtagningsplatserna år 2007. Några av dem ligger inte i närheten av den nuvarande sträckningen för rörledningen, eftersom de togs längs den tidigare föreslagna estniska sträckningen. De
svarta siffrorna visar provtagningsplatserna för de undersökningar som gjordes 2005 och 2006.
Fältundersökningar av miljön längs sträckningen C14 och C16 i maj 2008
I maj 2008 företog HFI ytterligare fältundersökningar längs sträckningen C16 och C14 mellan KP 143 och KP 126 (figur 5.10). Undersökningen innehöll samma parametrar som undersökningarna hösten 2007 längs huvudsträckningen. Man tog prover på 34 platser med 3 km
långa mellanrum längs rörledningssträckningarna. /45/ /46/
182
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.10. Provtagningsplatser för fältundersökningen som företogs av Havsforskningsinstitutet (HFI) år
2008 längs sträckningarna C14 och C16 vid Kalbådagrunds område. De blåa punkterna representerar platser
längs avvikelsen för sträckning C16 och de röda trianglarna representerar platserna längs huvudsträckningen.
Utvidgade fältundersökningar av miljön vid Kalbådagrunds område i augusti 2008
Marin Mätteknik AB gjorde i augusti 2008 ytterligare fältundersökningar av miljön med hjälp
av undersökningsfartyget M/V Franklin på grundare områden kring Kalbådagrund i den finska
ekonomiska zonen /47/. Undersökningen gjordes för att ytterligare studera områdets biologiska biodiversitet. Studierna bestod av:
•
•
•
En batymetrisk undersökning med hög upplösning
Backscatter-mosaik
Kontinuerliga undervattensvideoinspelningar av havsbottnen och fotografier längs
referenslinjerna med en radiostyrd undervattensfarkost
Undersökningen gjordes längs sju referenslinjer med en total längd på 36 km. Ytterligare togs
sammanlagt 715 fotografier av havsbottnen för varje 50 m längs referenslinjerna (figur 5.11).
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
183
Figur 5.11. Batymetrisk bild av södra delen av Kalbådagrund i den finska ekonomiska zonen Referenslinjer
med ett inbördes avstånd på 1 km visas med röd färg och det utforskade området med vit färgade linjer. Djupet
på området varierar från 24-65 m (visas med olika färger). Det skall noteras att batymetrin har överdrivits i vertikalled för att göra den mera åskådlig. /47/
184
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
5.2 Projektområdet
Nord Streams rörledningssträckning är cirka 1 220 kilometer lång och går genom Östersjön
från landföringen i Viborg i Ryssland till landföringen i Greifswalder Bodden i Tyskland.
Sträck­ningen går genom flera av Östersjöns bassänger från Finska viken i nordost till sydvästra Östersjön (se Figur 5.12).
Östersjön är ett av världens största bräckvattenhav. Det ligger mellan 53° till 66° nordlig latitud och från 10° till 26° östlig longitud och innesluts av den skandinaviska halvön, de nordeuropeiska, östeuropeiska och centraleuropeiska fastlanden och de danska öarna. Öster­sjön
täcker ett område på 415 000 km2 och dess totala volym är cirka 21 700 km3 /48/. Medel­
djupet är 52 meter och det största djupet är 459 meter /48, 49/. Avrinningsområdet är över
1 700 000 km2 och i det området bor cirka 85 miljoner människor i 14 länder. /50/
Figur 5.12. De södra delarna av Östersjön och dess bassänger samt Nord Streams rörledningssträckning
och alternativ i det finska projektområdet. De alternativa sträckningarna beskrivs i kapitel 3.2.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
185
5.2.1 Det finska projektområdet
I Finland är rörledningens sträckning cirka 375 kilometer och går endast genom den finska
ekonomiska zonen (se Figur 5.13). Rörledningens sträckning i Finska viken ligger generellt 20–30 kilometer från den finska kustlinjen (se kapitel 3.2). Rörledningen kommer in i det
fins­­ka projektområdet genom den östra ekonomiska zongränsen ungefär vid kilometerpunkt
(KP) 123 och går ut ur området genom den västra gränsen vid KP 496 i norra Egentliga
Östersjön.
Den finska miljökonsekvensbedömingen har fokuserat på ett större område än den finska
ekonomiska zonen; därav kallas området för det finska projektområdet (figur 5.13). Det fins­
ka projektområdet innefattar både den finska ekonomiska zonen och delar av finskt territorialvatten. Området befinner sig geografiskt både i Finska viken och i norra Egentliga Östersjön.
Den finska delen av dessa bassänger omfattar en total vattenyta på cirka 25 000 km2. Skär­
gårdshavet ligger mer än 40 kilometer från rörledningens sträckning och därför har man inte
lagt någon större fokus på detta område.
Finska viken är den vik i Östersjön som ligger längst österut, mellan Finland och Estland. De
östra delarna av Finska viken hör till Ryssland. Finska vikens totala yta är 29 600 km2, med
en vattenvolym på 1 100 km3, vilket utgör 5 procent av Östersjöns totala vattenvolym /48/.
Finska vikens längd är cirka 400 kilometer och bredden varierar från 48 till 135 kilometer,
med en medelbredd på cirka 70 kilometer. Medeldjupet i Finska viken är 38 m och ett maximidjup på 123 m finns nära den estniska kusten /48-51/.
Norra Egentliga Östersjön utgör den nordligaste delen av Östersjöns huvudbassäng. Denna
bassäng ligger mellan Finland, Estland och Sverige och består huvudsakligen av öppet hav.
Här finns det djupaste stället i det finska projektområdet, det 215 meter djupa havsdjupet
som kallas TPdeep1 /52/. I norra Egentliga Östersjön ligger rörledningens sträckning som
djupast på 203 meters djup. Den totala ytan uppgår till cirka 36 000 km2 och av dessa ligger
cirka 14 600 km2 i det finska projektområdet.
Skärgårdshavet ligger helt inom finskt territorialvatten. Såsom namnet antyder består området av skärgård. Områdets medeldjup är 19 meter och det största djupet är 130 meter. Den
totala ytan är cirka 8 900 km2.
186
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.13. I Finska vikens och norra Egentliga Östersjöns bassänger ligger Nord Streams sträckning endast
inom den finska ekonomiska zonen (EEZ). Det blåfärgade området ingår inte i konsekvensbedömningen som
en del av det finska projektområdet. Den ungefärliga vattenytan för varje bassäng i Finland anges under namnet.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
187
5.3 Den fysiska och kemiska miljön
Den fysiska och kemiska miljön i Östersjön är unik tack vare sina speciella geografiska, klimatologiska och oceanografiska förhållanden.
Varierande batymetri, geologisk historia och sedimentära förhållanden har gett Östersjön
möjligheten att utvecklas till detta mycket unika hav (figur 5.14). Havsbottnen i Östersjön är
mycket heterogen. Sedimentationsområdena täcks huvudsakligen av nya leriga sediment,
medan områdena utan sedimentation huvudsakligen består av hårdbottenkomplex.
Figur 5.14. Ett exempel på havsbottnen i Finska viken. Bilder av synlig berggrund tagna vid undersökningar
med en fjärrstyrd undervattensfarkost i det ganska grunda Kalbådagrundområdet år 2007 /40/.
Det mest unika kännetecknet för Östersjön är det bräckta vattnet, som bildas då sötvat­ten
blandas med sporadiska saltvatteninflöden genom de mycket smala danska sunden. Brack­
vattenmiljö av saltvatten är inte den enda orsaken till brackvattenmiljön. I kombination med
temperaturskillnader orsakar saltpulserna skiktning av vattnet, vilket innebär att vattenskikten
vid bottnen isoleras från de övre vattenskikten. Tillsammans med den eutrofiering som beror
på mänsklig aktivitet har skiktningen resulterat i betydande syrebrist på djupt vatten. För närvarande saknas levande organismer på stora bottenområden i Östersjön. Under de senaste
årtiondena har eutrofieringen (höga koncentrationer av näringsämnen i vattnet) lett till ökade
blomningar av cyanobakterier, i synnerhet i Finska viken /53/.
Vattenutbytet sker mycket långsamt i Östersjön och ett fullständigt vattenutbyte tar upp till
30 år. Eftersom Östersjön är nästan helt omgiven av land med intensiv mänsklig aktivitet har
betydande mängder av föroreningar och näringsämnen ansamlats på havsbottnen, speciellt
i områden med mjuka sediment rika på organiskt material. En del områden i Östersjön visar
högre koncentrationer av vissa föroreningar. Den östligaste delen av Finska viken karaktäriseras exempelvis av högre koncentrationer av kadmium, kvicksilver och bly /54,55/.
188
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Östersjön hör till de livligast trafikerade sjöfartsområdena i världen. Lastfartyg är den överlägset största kategorin med en andel på omkring 60 till 70 procent av sjötrafiken, medan tankfartyg står för 17 till 25 procent. Det finns omkring 1 800–2 000 fartyg på Östersjön vid vilken
tidpunkt som helst. Därför antas det att fartygstrafiken är den största källan till bakgrundsbullret och luftföroreningshalterna (dvs. koldioxid, svavel, kväveoxider).
5.3.1 Batymetri
Östersjöns medeldjup är 52 meter och den totala vattenvolymen är ungefär 21 700 km3 /48,
50/. Den interna batymetrin delar Östersjön i ett flertal bassänger eller djup, som skiljs åt av
grunda områden eller trösklar (figur 5.15). De djupaste områdena, med djup på ner till 459
meter, finns i Norra centralbassängen, medan det grunda området i Bornholmssundet, som
skiljer Arkonabassängen från Bornholmsbassängen, har ett maximalt djup på 45 meter /56/.
Bälthavet, dvs. Lilla Bält, Stora Bält och Öresund, bildar det smala och grunda övergångsområdet mellan Nordsjön och Östersjön. Darsströskeln och Drogdentröskeln utgör de grundaste
områdena vid Bälten och Öresund, med normaldjup på 17–18 meter respektive 7–8 meter /56/.
Figur 5.15. Östersjöns regioner och bassänger /57/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
189
Det maximala djupet i Finska viken är 123 meter, medeldjupet är 38 meter och den totala vattenvolymen är 1 100 km3 /48, 50/. Norra centralbassängen, som delvis ligger i den finska ekonomiska zonen, har ett medeldjup på 42 meter och ett maximalt djup på 459 meter.
Bassängens totala vattenvolym är 2 090 km3. Batymetrin i Finska viken och norra Egentliga
Östersjön visas på figur 5.16. Det finns ingen tröskel mellan Finska viken och Egentliga
Östersjön (figur 5.16) och därför återspeglas Egentliga Östersjöns förhållanden i Finska
viken.
I östra Finska viken varierar vattendjupet mellan 40 och 80 meter. I västra Finska viken ökar
vattendjupet gradvis till ett medeldjup på cirka 80 meter. Efter att man kommer in i norra
Egentliga Östersjön ökar vattendjupet ytterligare, med djup från 90–130 meter ner till cirka
200 meter /58/. Det djupaste stället i den finska ekonomiska zonen är cirka 215 meter /59/.
Figur 5.16. Batymetrin i Finska viken och norra Egentliga Östersjön.
190
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
5.3.1.1 Batymetrin längs rörledningssträckningarna i det finländska projektområdet
I den finska ekonomiska zonen går rörledningens sträckning genom de centrala och djupa
områdena i Finska viken och norra Egentliga Östersjön. Djupet i Finska viken ökar gradvis
längs rörledningens sträckning (figur 5.17). Vattendjupet längs den utforskade rörledningskorridoren varierar mellan 43 och 203 meter. Tabell 3.3 och tabell 3.4 i kapitel 3.2 visar de kilometerpunkter (KP) där Nord Streams rörledningar kommer in och går ut ur den finska ekonomiska zonen.
Figur 5.17. Batymetrin längs den undersökta korridoren för sträckningen /58/.
Batymetrin längs sträckning C14
Batymetrin längs sträckning C14 (nordvästra och sydöstra rörledningen, mellan KP 123 och
496) varierar mellan djup på 43 meter och 203 meter. Djupintervallet är 60–90 meter längs
ungefär 65 procent av rörledningskorridoren i den finska ekonomiska zonen (tabell 5.1). Där
sträckningen passerar Kalbådagrundområdet (KP 142-177), varierar vattendjupet mellan 43
och 89 meter. Ett längsgående tvärsnitt av batymetrin längs sträckning C14 visas på figur
5.18 och atlaskarta BA-4a-F.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
191
Figur 5.18. Längsgående tvärsnitt av hela sträckningen C14.
Tabell 5.1. Djupintervallen längs Nord Streams rörledningssträckning C14 (sydöstra och nordvästra rörledningen, KP 123–496) i den finländska ekonomiska zonen. De gråa områdena i tabellen visar de djup där största delen av rörledningssträckningen finns.
192
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Batymetrin längs sträckning C16
Längs rörledningens sträckning C16, mellan KP 123 och 498 (se tabell 3.3 och tabell 3.4
i kapitel 3.2), varierar vattendjupet mellan 43 och 203 meter. Där sträckningen passerar
Kalbådagrundområdet (KP 139–181 i den nordvästra sträckningen och KP 140–183 i den
sydostra sträckningen) varierar vattendjupet mellan 58 och 95 meter (tabell 5.2).
Tabell 5.2. Batymetrin längs rörledningssträckningen C16 i Kalbådagrundområdet.
Ett längsgående tvärsnitt av batymetrin längs sträckning C16 visas på figur 5.19 och atlaskarta BA-4b-F.
Figur 5.19. Längdgående tvärsnitt av sträckning C16 i Kalbådagrundsområdet. Detta tvärsnitt representerar
den södra avvikande sträckningen, markerad med ljusblått på indexkartan.
Batymetrin längs Hoglandsträckningen
Vattendjupet längs Hoglandsträckningen varierar mellan 65 och 84 meter. Djupet längs den
nordvästra rörledningen varierar mellan 65 och 84 meter och djupet längs den sydöstra rörledningen varierar mellan 66 och 76 meter. Det längsgående tvärsnittet visas på Figur 5.20
och atlaskarta BA-4b-F.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
193
Figur 5.20. Längsgående tvärsnitt av Hoglandsträckningen.
5.3.2 Bottenmorfologi och sediment
Östersjön ligger på den Eurasiska kontinentalplattan. Östersjöns geologi innefattar prekambrisk, paleozoisk, mesozoisk och paleogen berggrund och ett kvartärt sedimenttäcke /60/.
Den viktigaste geologiska egenskapen inom Östersjöregionen är sänkningen av det kristallina urberget mot söder. Det kristallina urberget består av veckat och metamorft berg tillsammans med oveckade och näst intill ometamorfa vulkaniter samt intrusiva formationer.
Det gamla och hårda prekambriska kristallina urberget täcks av sedimentära bergarter, som
blir allt tjockare och yngre ju längre söderut man kommer. Dessa yngre berg är mjukare och
mycket mer homogena än de prekambriska bergen och de har nötts mer jämnt av glaciationer. Ovanpå den hårda berggrunden har kvartära avlagringar formats /48, 61/.
5.3.2.1 Bottenmorfologi och sediment i det finländska projektområdet
Bottenmorfologin i det finländska projektområdet är en blandning av topografiska element
som har ärvts från berggrundens ytmorfologi och topografiska element av glacialt, marint
senglacialt och senare ursprung (figur 5.21). Berggrundens yta är ett resultat av fluvial och
glacial erosion, berggrundsgeologi och tektonisk utveckling i regionen. Fördjupningar och
dalar omgivna av sluttningar bildar tillsammans med höga bankar särdrag som är känne­
tecknande för Östersjöns bottenmorfologi. Fördjupningarna och dalarna har bildats genom
selektiv erosion av mindre motståndskraftiga berggrundslager. Bankarna har vanligtvis formats av en kärna bestående av motståndskraftigt och högt liggande prekvartärt sedimentärt
berg, ofta täckt av morän. Det är emellertid sannolikt att vissa bankar huvudsakligen har bildats av morän. Det finns också ett antal istidsformationer, såsom åsar, drumliner och ändmo-
194
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
räner. En del av dessa kan följas ut i havet från land. De tre Salpausselkä-ändmoränernas
fortsättning ut i havet genom den norra delen av Egentliga Östersjön (norr om rörledningens
sträckning) är framstående exempel /62/.
Kvartära sedimentära avlagringar täcker största delen av bottnen i Finska viken och
norra Egentliga Östersjön /48, 61/. Dessa avlagringar bildades under den senaste istiden
(Weichselistiden) och under Östersjöns olika postglaciala utvecklingsstadier: Baltiska issjön
(10 300 år före nutid), Yoldiahavet (9 800 år före nutid), Ancylussjön (9 300 år före nutid) och
Litorinahavet (6 500 år före nutid, ett marint stadie med högre kustlinjer än i dag /63/.
De glaciala avlagringarna domineras av morän, som finns i nästan hela det finländska projektområdet. Moränen består av en blandning av olika partikelstorlekar, från lerpartiklar till
block. Moränavlagringarnas tjocklek varierar från några meter till flera tiotals meter, även om
moränavlagringarna har försvunnit genom erosion i en del områden. Berggrund som inte
täcks av morän återfinns i allmänhet i områden nära kusten i norra Finska viken /48/, och
i vissa fall där det finns branta lutningar, såsom i områden med kraftigt markerade branta
slutt­ningar. Exponerad morän återfinns ovanpå eller på sidorna av topografiska höjder och i
bran­ta sluttningar. Exponerad morän, eller morän täckt av mycket tunna sandskikt, återfinns
också nära kusten i mycket dynamiska områden med kraftiga sedimentrörelser och erodering
av havsbottnen.
Senglaciala och postglaciala sediment från Baltiska issjön förekommer vid glaciala avlagringar. De senglaciala sedimenten är huvudsakligen lera, silt och sand. Dessa avlagringar täcks
av yngre avlagringar från Yoldiahavet och Ancylussjön som huvudsakligen består av lera och
silt.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
195
Figur 5.21. Bottenstrukturen i Finska viken och norra Egentliga Östersjön /48/.
Det senare (Litorinahavet till nutid) sedimentet i de översta lagren i sedimentationsområdena består normalt av lera och gyttja med ett högt organiskt innehåll och hög vattenhalt. Det
översta lagret av dessa sediment har en lös struktur, och därför kan även svaga strömmar
transportera sedimenten till djupare bassänger eller skyddade områden där de ansamlas.
Dessa senare sediment är särskilt oroande, eftersom de kan innehålla skadliga ämnen och
näringsämnen. Lokalt kan dessa koncentrationer vara höga. Anläggningsarbeten kan återsuspendera sedimenten och öka koncentrationen av dessa i vattnet.
Sediment längs rörledningens sträckning
Sedimentfördelningen över havsbottnen styrs av den geologiska situationen, tillförseln av
material och materialets art samt på ett antal faktorer såsom vattendjup, vågor, strömmar och
haloklinens position.
196
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Bottentopografin och den nuvarande situationen för de avlagrade sedimenten och de sedimentära förhållandena längs rörledningens sträckning i det finländska projektområdet har tolkats utifrån uppgifter som har erhållits genom geotekniska undersökningar, t.ex. akustiskseismiska lodningar. Metoderna beskrivs mer ingående i bilaga IV. Figur 5.22 visar ett längsgående tvärsnitt av sträckning C16 omkring Kalbådagrundområdet.
Figur 5.22. Ett exempel på ett längsgående tvärsnitt av havsbottnen längs sträckning C16, vid KP 168–170
(den sydöstra sträckningen). Figuren grundar sig på uppgifter som har samlats in med hjälp av flera geofysiska
metoder, till exempel penetrerande ekolod och sidoseende sonar /45, 47, 64/. Havsbottnen längs rörledningens sträckning har beträffande sedimentationsförhållandena tolkats utifrån denna information.
Tolkningen av resultaten beträffande sedimentationsförhållandena på havsbottnen har indelats i tre klasser: sedimenteringszon, blandade sedimenteringszoner och zon utan sedimen-
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
197
tation (zon med erosion eller utan avlagringar). Sedimenteringszoner inkluderar djupa bassänger, lokala fördjupningar och skyddade områden, medan zoner utan sedimentation finns
i områden som är exponerade för vattenrörelser orsakade av vågor eller strömmar. Det går
inte att definiera en exakt geografisk gräns mellan dessa områden. I den detaljerade geologiska beskrivningen indelas de tre allmänna sedimentationszonerna ytterligare i åtta olika
klasser, beroende på havsbottenytans geologi:
Sedimenteringszoner:
A. sedimenteringszon med huvudsakligen mycket mjuk lera
B. sedimenteringszon med huvudsakligen silt och fin sand
C. sedimenteringszon med huvudsakligen fint sediment (mycket mjuk lera samt silt och fin
sand) och tunna skikt av grövre material (sand och grusblandad sand)
Blandade zoner:
D. blandad zon med och utan sedimentation bestående av grusblandad sand samt silt och
fin sand. Små områden utan sedimentation bestående av morän, diamikton och hård
lera med grovt sediment
E. blandad zon med och utan sedimentation bestående av lera med grovt sediment
Zoner utan sedimentation:
F. zon utan sedimentation bestående av grövre sediment, morän, berggrund med lokala
inslag av tunt ytskikt av yngre sediment (mycket mjuk lera)
G. zon utan sedimentation (kristallin berggrund, diamikton och grövre sediment) med lokala
inslag av sedimentation (mycket mjuk lera, silt och fin sand, sand och grus)
H. zon utan sedimentation (kristallin berggrund, diamikton, morän och grövre sediment)
med lokala inslag av sedimentation (mycket mjuk lera)
Nedan beskrivs bottenmorfologin och sedimentationsförhållandena för området längs rörled­
ningens sträckning i det finländska projektområdet, här uppdelat i tre delområden: östra
Finska viken, västra Finska viken och norra Egentliga Östersjön. Fördelningen av de tre
typerna av sedimentationszoner i det finländska projektområdet visas i figur 5.23. Mer detaljerade kartor som visar fördelningen av de åtta klasserna finns i atlasen, kartorna GE-3a-F –
GE-3d-F.
Sediment längs rörledningens sträckning i östra Finska viken (i den finska ekonomiska
zonen)
Enligt resultaten av de tolkade uppgifterna från de geotekniska undersökningarna är havsbottnens morfologi i östra Finska viken i allmänhet ojämn, med bottenlutningar på mellan 1
och 2 procent på många ställen. Denna omväxlande och kuperade havsbotten av ett glacialt och preglacialt undervattenslandskap resulterar i ett ganska komplext mönster av zoner
med recent sedimentation. De sedimentationsklasser som dominerar är zon 1 (sedimenteringszon med huvudsakligen mycket mjuk lera), zon 5 (blandad zon med och utan sedimen-
198
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
tation bestående av lera med grovt sediment) och zon 7 (zon utan sedimentation med kristallin berggrund, diamikton och grövre sediment samt lokala inslag av sedimentation – mycket
mjuk lera, silt och fin sand, sand och grus).
Havsbottnens geologi i östra Finska viken domineras allmänt av bergsformationer av glacialt
och preglacialt ursprung. Formationerna består huvudsakligen av grovt sediment, morän och
kristallin berggrund. Recenta sediment avlagras i talrika fördjupningar mellan upphöjningar och
bankar och i några större fördjupningar. Dessa sediment består huvudsakligen av mycket mjuk
lera, silt och fin sand. I allmänhet förgrovas de recenta sedimenten en aning över östra Finska
viken från lera i öst till avlagringar med mer silt och sand längre västerut. I den västligaste
ändan av östra Finska viken består de recenta sedimenten huvudsakligen av mycket mjuk lera.
Sediment längs rörledningens sträckning i västra Finska viken (i den finska ekonomiska zonen)
De sedimentationsklasser som dominerar i västra Finska viken är zon 1 (sedimenteringszon med huvudsakligen mycket mjuk lera) och zon 5 (blandad zon med och utan sedimentation bestående av lera med grovt sediment). Området kan indelas i två delområden: en östlig
del med jämn havsbotten som bildar en lagom sluttande fördjupning, och en västlig del med
ojämn botten som har många backar och formationer av glaciala och preglaciala avlagringar.
Den östra delen består främst av recenta sediment med huvudsakligen mycket mjuk lera och
några åsar bestående av sand, grusblandad sand, grus och kristallin berggrund (med glacialt
och preglacialt ursprung). Det finns mindre fåror mellan de glaciala formationerna. Fyllningen
i fårorna består av mycket mjuk lera.
Havsbottnen i den västra delen av västra Finska viken är omväxlande och kuperad och har
många backar med glaciala eller preglaciala formationer och mellanliggande fördjupningar
med recent sedimentation. Det allmännaste sedimentet är mycket mjuk lera, med bitvis grövre sediment, silt och fin sand. I denna del av västra Finska viken finns få stora topografiska
element. Dessa element består huvudsakligen av kristallin berggrund och grusblandad sand.
Sediment längs rörledningens sträckning i norra Egentliga Östersjön (i den finska ekonomiska zonen)
De sedimentationsklasser som dominerar i den finska delen av Egentliga Östersjön är zon 1
(sedimenteringszon med huvudsakligen mycket mjuk lera), zon 5 (blandad zon med och
utan sedimentation bestående av lera med grovt sediment) och zon 6 (zon utan sedimentation bestående av grövre sediment, morän och berggrund med lokala inslag av tunt ytskikt av
yngre mycket mjuk lera). Området domineras av flera backar och fördjupningar som bildar en
ojämn och starkt kuperad havsbotten. I stort sett sluttar havsbottnen i denna sektion mot centrala Östersjön.
Hela sektionen domineras också av djupa smala dalar som korsar rörledningens sträckning.
Vid flera tillfällen överstiger lutningsgradienten för backar och bergsformationer 15 grader. De
glaciala landskapselementen är mycket stora i en del av sektionen. På denna del av havsbottnen består upphöjningarnas yta av grusblandad sand och grovt sediment. Ytsedimenten
i dalarna och fördjupningarna består huvudsakligen av mycket mjuk lera. De underliggande
avlagringarna utgörs av laminerad lera och lera som innehåller grovt sediment.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
199
Tabell 5.3.visar längden (km) av havsbottnens olika ytsedimenttyper längs rörledningssträckningen i den finska ekonomiska zonen. Största delen av havsbottnen längs Nord Streams
rörledningssträckning i den finska ekonomiska zonen domineras av sedimenteringsszoner
och zoner med blandad sedimentation.
Tabell 5.3. Sedimentationszoner längs Nord Streams rörledningssträckning i den finska ekonomiska zonen.
Figur 5.23. Sedimenteringszoner längs rörledningens sträckning i Finska viken och norra Egentliga Östersjön.
200
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
På grund av den varierande batymetrin och havsbottnens sedimentförhållanden kommer det
att vara nödvändigt att utföra bottenarbeten före och efter rörläggningen. Den enda typen
av bottenarbete i det finländska projektområdet är stenläggning. Tabell 5.4 visar antalet och
fördelningen av ingreppsställena i olika sedimentationszoner längs sträckningarna C14 och
C16. Ingreppsställen ordnade enligt djupet visas i tabell 5.5.
Tabell 5.4. Antal ingreppsställen längs Nord Streams sträckningar C14 och C16 och deras fördelning mellan olika sedimenteringsszoner. (Före = bottenarbeten före rörläggningen; Efter I = bottenarbeten efter rörläggningen men före tryckprovningen; och Efter II = bottenarbeten efter rörläggningen och tryckprovningen).
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
201
Tabell 5.5. Antal ingreppsställen ordnade enligt djupet.
Havsbottnens geologi längs sträckning C14
Havsbottnen i östra Finska viken längs sträckning C14 kännetecknas av två bassänger som
separeras av en mindre backe. Bassängerna har en oregelbunden yta och mindre åsar och
fåror korsar sträckningen. Sluttningarna i bassängerna är branta nära åsarna och blir planare längre bort. Havsbottenytans geologi domineras av recenta avlagringar i bassängerna med
mindre backar som består av sediment av glacialt och preglacialt ursprung. Sträckning C14
går igenom Kalbådagrundområdet, som är grunt och ojämnt (se bild 5.24). Ojämnheterna
mellan KP 158 och KP 168 består av kristallin berggrund och grovt sediment. En närmare
beskrivning av sedimentationsområdena längs sträckning C14 visas i tabell 5.3 och på atlaskartorna GE-3a-F, GE-2b-F, GE-2c-F och GE-2d-F.
Havsbottnens geologi längs sträckning C16
Havsbottnen är likadan längs sträckning C16 som längs med C14, förutom i Kalbåda­grund­
området, där sektionen domineras av en kuperad yta med en liten bassäng mellan KP 140
och 155 samt en mindre fördjupning. Sluttningarna är mycket branta och överstiger 15 grader vid flera tillfällen. Havsbottnens geologi domineras av recent sedimentation, med talrika formationer av glacialt och preglacialt ursprung. Åsarna mellan KP 155 och 162 har eroderats till kristallint berg och fyllts med avlagringar av grov sand samt grus. Sträckning
C16 går längre söderut än sträckning C14 och undviker därför det mesta av det ojämna
Kalbådagrundområdet. En batymetrisk bild av den södra delen av Kalbådagrund visas på bild
5.24. Närmare beskrivningar av sedimentationsområdena längs sträckning C16 visas i tabell
5.3 och på atlaskartorna GE-3a-F, GE-2b-F, GE-2c-F och GE-2d-F.
202
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.24. Batymetrisk figur av den södra delen av Kalbådagrundområdet. Djupintervallet mellan 24 och 65
meter visas med olika färger. Rörledningens sträckning C14 finns på figurens norra del och sträckning C16 på
figurens södra del (svarta linjer). Både de nordvästra och de sydöstra rörledningarna finns med. Den vita gränsen omsluter en särskild geologisk formation som har hittats i området /47/.
Havsbottnens geologi längs Hoglandsträckningen
Bottentopografin i Hoglandsektionen är ganska jämn. Det finns en djupare bassäng i den
östra delen av sektionen. Havsbottnen domineras av grovt sediment av glacialt och preglacialt ursprung som delvis täcks av senare sedimentära avlagringar. Enligt den tolkning som
har gjorts för sträckning C14 domineras Hoglandsträckningen av en blandad zon med och
utan sedimentation bestående av lera med grovt sediment. Det verkar också finnas en liten
sedimenteringszon med huvudsakligen mycket mjuk lera i de norra delarna av sträckningen
(atlaskartorna GE-3a-F, GE-2b-F, GE-2c-F och GE-2d-F).
Inga fältundersökningar av miljön har utförts vid Hoglandsträckningen; den geologiska tolkningen av området grundar sig på tolkningar av batymetriska data och tillgängliga kartor över
sedimentationsområdena.
5.3.3 Neotektonik och seismisk aktivitet
Finska viken och norra Egentliga Östersjön ligger på den stabila Fennoskandiska skölden
som består av kristallint urberg. I den sydvästra delen av Östersjön finns en deformationszon som kallas Tornquistzonen, som är den tektoniskt mest aktiva zonen i Östersjöområdet.
Den viktigaste neotektoniska aktiviteten i området är jordskorpans isostatiska höjning efter
deglaciationen i slutet av den senaste istiden. Under glaciationen trycktes jordskorpan
ner av istäckets vikt. När istäcket smälte började jordskorpan höja sig igen. Den isostatiska höjningen var som snabbast under och strax efter deglaciationen. Idag sker höjningen
sakta och varierar mellan cirka 0 mm/år och 9 mm/år i Östersjöområdet (se figur 5.25) /63/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
203
Landhöjningen har en mindre inverkan på sedimentationsförhållandena på Östersjöns botten.
Den gör att gammal glacial och postglacial lera gradvis exponeras för vågor och strömmar,
vilket leder till erosion av bottensedimenten.
Figur 5.25. Den relativa landhöjningen under senare tid (mm/år) /65/.
Småskaliga jordbävningar inträffar emellanåt i Östersjöområdet. De beror främst på spänningsfrigörelse i litosfären som orsakats av isostatisk höjning eller plattektonik. De registrerade jordbävningarna i Fennoskandia visas i figur 5.26 /63/.
204
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.26 Seismiska händelser i Fennoskandia. Storlek enligt Richterskalan. Notera att händelser i storleksordningen 2–3 bara visas för Sverige /63/.
Neotektonik och seismisk aktivitet i det finländska projektområdet
De neotektoniska och seismiska aktiviteterna i det finländska projektområdet har huvudsak­
ligen samband med jordskorpans isostatiska höjning efter deglaciationen i slutet av den
senaste istiden. I Finska viken och norra Egentliga Östersjön varierar den isostatiska höjningen mellan cirka 1 mm/år och 3 mm/år (se figur 5.25) /63, 66/. Mycket små jordbävningar kan
också observeras i det finländska projektområdet (figur 5.26).
Jordskred har observerats i Sverige söder om Karlskrona och antas härstamma från början
av holocen tid. Sådana sentida jordskred har inte observerats i det finländska projektområdet
/43,67/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
205
5.3.4 Hydrologi
5.3.4.1 Avrinningsområde
Östersjöns avrinningsområde är 1 700 000 km2 och den genomsnittliga flodavrinningen
(1950–2006) är cirka 14 000 m3/s. Den största avrinningen (upp till 25 000 m3/s) sker i maj
och juni till följd av is- och snösmältningen. Den lägsta avrinningen sker i januari och februari
/68/. Avrinningsområdet kännetecknas av ett betydande överskott av sötvatten till följd av den
rikliga flodavrinningen /57/. Flodavrinningen, nederbörden och avdunstningen balanserar saltvatteninflödet från Bälthavet. Östersjön är ytterst känslig för variationer med avseende på de
hydrologiska förhållandena på grund av det begränsade övergångsområdet till Nordsjön /68/.
På grund av den globala klimatförändringen förväntas flodavrinningen till hela Östersjön att
minska med så mycket som 16 procent sommartid och att öka med så mycket som 54 procent vintertid under de närmaste 100 åren /69/. De nordligaste avrinningsområdena kommer
att visa en ökning av den årliga flodavrinningen jämfört med dagens klimat. Man har också
förutspått en högre frekvens av måttlig till hög flodavrinning /69/.
Det finländska projektområdets avrinningsområde
Det har inte varit möjligt att uppskatta omfattningen av det finländska projektområdets totala avrinningsområde. Det är emellertid känt att Finska vikens avrinningsområde omfattar en
yta på 413 000 km2, vilket representerar cirka 25 procent av hela Östersjöns avrinningsområde
/50/.
Den största floden är Neva, som också bidrar till Finska vikens avrinningsområde. Neva rinner från Ladogasjön till Östersjön, som är det huvudsakliga utflödesområdet. Floden rinner ut
i Östersjön i östra Finska viken och bidrar med nästan 20 procent av den totala flodavrinningen till Östersjön /56/. Avrinningen från Neva var cirka 2 488 m3/s mellan 1859–1988 /51/, vilket är ungefär nio gånger mer än avrinningen från Kymmene älv, som är den näst största floden i det finländska projektområdet /57/. Neva inverkar i hög grad på det totala utsläppet av
näringsämnen och föroreningar i Finska viken /56/.
5.3.4.2 Vattennivåer
Vattenståndet i Östersjön påverkas främst av atmosfärtrycket, vinden, strömmarna och
istäcket.
Högt atmosfärtryck pressar ner vattenytan. I teorin motsvarar en densitetsgradient på 1 mbar
en centimeter vatten, och därför kan normala förändringar i atmosfärtrycket ändra vattenståndet med tiotals centimeter. Vinden pressar upp vattnet i vissa områden i Östersjön, speciellt i de inre vikarna, och de största höjdskillnaderna i vattenståndet kan hittas i dessa områden. Vinden kan också ha lokal inverkan. Strömmar och vatten som flödar in och ut genom
de danska sunden förändrar den totala vattenvolymen i Östersjön och inverkar således också
på vattenståndet. Ett kompakt istäcke inverkar på kortsiktiga variationer i havsvattenståndet
genom att hindra vindens effekt på vattenytan. När vinden inte kan pressa upp vatten mot
206
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
kustlinjen uppnår man inte extremt höga havsvattenstånd lika lätt som då vattnet är öppet
/70/.
Lufttrycks- och vindbelastningsvariationerna kan tvinga fram variationer i vattenståndet
un­der dagar eller veckor. Vidare följer Östersjöns vattenstånd en årlig cykel som orsakas av
en parallell cykel i atmosfärtrycket och således av vind. Medelvattenståndet är som högst i
december och som lägst i april–maj. Ändringarna i vattenståndet är störst i november–januari
och minst i maj–juli. Variationerna i vattenståndet kan skilja sig betydligt från år till år; de cyklar som nämndes ovan inträffar inte alltid /70/.
Tidvattnets påverkan är vanligtvis oväsentlig i Östersjön. Eftersom de trånga danska sunden
fungerar som filter är höjdskillnaderna normalt mindre än 3 cm och kan delvis ha genererats
internt /57, 71/. Sporadiskt påverkas också vattenståndet i Östersjön av förekomsten av fria
seicher1. De typiska amplituderna för seicher i västra Egentliga Östersjön och i Finska viken
är 10–20 cm /71/.
Landhöjningen (se kapitel 5.3.3) och den globala höjningen av havsnivån förväntas vara de
största bidragande orsakerna till framtida förändringar i medelvattenståndet i Östersjön. För
närvarande sjunker havsvattenståndet i norra Östersjön och i Finska viken på grund av den
isostatiska landhöjningen. Processen är emellertid ganska långsam, till exempel ligger den
isostatiska höjningen i det finländska projektområdet mellan 1 och 3 mm/år. Man förväntar
sig att denna trend inte kommer att fortsätta i framtiden, på grund av den accelererade höjningen av den globala medelhavsnivån. Till exempel förväntas det att havsvattenståndet i
Hangöregionen kommer att höjas med cirka 0–(40–60) cm under de närmaste 100 åren /72/.
Extrema vattenstånd förväntas öka betydligt mer än medelhavsnivån, på grund av regionala
vindförändringar i Östersjön /69/.
Vattennivåer i det finländska projektområdet
Vindens uppressande effekt är speciellt uppenbar i ändar på vikar. Därför finns de mest
uppenbara extrema vattenstånden i dessa regioner. Tabell 5.6 ger en översikt över variationerna i de extrema vattenstånden som mätts upp längs den finska kusten i Finska viken.
Variationerna i vattenståndet blir extremare mot öst till följd av sydvästliga stormar som bygger upp vattennivån.
Tabell 5.6. Extrema värden för havsvattenståndet längs den finska kustlinjen. Vattenstånden jämförs med
den teoretiska medelhavsnivån.
1
Seiche = stående våg i ett inneslutet eller delvis inneslutet vattendrag.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
207
5.3.4.3 Strömmar
Det rådande strömsystemet i Östersjön är svagt och styrs av följande mekanismer: vind,
överskott av sötvatten, corioliskraften och densitetsskillnader.
Ytströmmens hastighet står i nära förhållande till vindhastigheten. Medelvindhastigheten
som uppnås är några cm/s. Däremot förekommer vinddrivna strömmar med högre hastighet i de övre skikten /73, 74/. Sötvatten rinner ut ur Östersjön nära vattenytan /57/ och blandas med de lägre skikten av bräckt vatten. Strömsystemet i de danska sunden är tydligare än
i andra delar av Östersjön till följd av dess smala form. Avrinning från land kan främst observeras i det estuarina området kring platser där floder och vattendrag mynnar ut. Därför kan
den direkta påverkan av ytvattenavrinningen främst observeras vid landföringsplatserna, dvs.
Portovajabukten och Greifswalder Bodden.
Strömriktningen påverkas av corioliskraften, som gör att strömmande vatten ändrar riktning
till höger på norra halvklotet och till vänster på södra halvklotet. Corioliskraften ligger också
bakom ett storskaligt cirkulationsmönster i stora bassänger. Densitetsdrivna strömmar spelar också en viktig roll för den övergripande cirkulationen genom de tydliga horisontella densitetsgradienterna som orsakas av variationer i salthalt och temperatur. I djupare skikt kan
lokala småskaliga strömvirvlar uppstå på grund av batymetriska variationer /73, 74/.
Strömmar i det finländska projektområdet
För närvarande finns det fortfarande kunskapsluckor vad gäller variationerna och strukturen
av medelcirkulationens mönster i det finländska projektområdet. Nutida idéer grundar sig på
allmän kunskap och studier som baserar sig på ett fåtal observationer /74-76/.
Ett omfattande inflöde mot öst sker nära Estlands kust. Ett starkt kompenserande utflöde mot
väster sker i den norra delen av Finska viken (figur 5.27) /74, 76/. Det bör noteras att det
kompenserande utflödet i norra delen av Finska viken inte sker riktigt nära den finska kusten,
utan snarare 20–30 km från land. Detta har sin förklaring i att den finska kusten är grund och
rik på öar, vilket innebär att strömmarna saktar ner på grund av friktion och utflödet mot väster sker längre ut till havs /74, 76/.
För konsekvensbedömningen av Nord Streams rörledningar uppskattas flödeshastigheterna (eller strömhastigheterna) i Finska viken utifrån numeriska simuleringar och fältinformation
/77, 78/. Tabell 5.7 ger en översikt över dessa uppskattningar av både yt- och bottenhastigheterna i Finska viken. Medelhastigheterna ges för två olika vattendjup (40 och 60 meter) och
för tre olika återkomsttider1 på 1 år, 10 år och 100 år. Cirka 95 procent av rörledningen i det
finska området ligger på ett vattendjup på över 60 meter. I dessa områden är strömhastigheterna vid bottnen lika med eller lägre än de värden som presenteras i tabell 5.7 för vattendjup på 60 meter. De återstående 5 procenten av rörledningens sträckning ligger på grunda-
1
Återkomsttid = en uppskattning av tidsintervallet mellan händelser, såsom en storm av viss intensitet.
208
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
re områden (40–60 meter), såsom Kalbådagrund. I dessa områden ligger strömhastigheterna
vid bottnen mellan de värden som presenteras i tabell 5.7 för vattendjup på 40 och 60 meter.
Tabell 5.7. Uppskattade strömhastigheter i Finska viken på basis av /77, 78/.
Anmärkning: Bottenströmmen definieras som den genomsnittliga strömhastigheten i området
10 meter ovanför havsbottnen.
Rörledningens sträckning ligger i närheten av Finska vikens huvudsakliga utflödesområde, men norr om Finska vikens centrala axel (se figur 5.27). I denna zon är utflödet mycket homogent från de översta skikten ända ner till 30 meters djup. Utflödets bredd är cirka 10
km och utflödets normala medelhastighet är 2–5 cm/s. På grund av batymetrin finns det fler
strömvirvlar nära bottnen jämfört med de övre skikten /75/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
209
Figur 5.27. Schema över strömmarna under havsytan på mellan 2,5 och 7,5 meters djup i enligheten med en
hydrodynamisk modelleringsstudie /74/.
Modellberäkningar visar att den dagliga vindens medelhastighet över landområdena i framtiden kan öka med cirka 8 procent på årsbasis och att det på vintern kan ske en maximal
säsongsbetonad medelökning på upp till 12 procent. Den motsvarande säsongsbetonade medelökningen över Östersjön skulle vara upp till 18 procent vintertid, då det minskade
istäcket ökar de ytnära vindarna /69/. Detta betyder att både våghöjder och strömhastigheter
nära ytan kommer att öka.
5.3.4.4 Vågförhållanden
Vågorna kan bli mycket höga i Östersjön. De framkallas av vinden som blåser över vattenytan. De viktigaste faktorerna som kontrollerar vågornas storlek är vindens hastighet, varaktighet och riktning. Vindens riktning avgör den sträcka som vinden blåser över. Bottenmorfologin
och vattendjupet avgör hur vågorna utvecklas: när vattendjupet är mindre än hälften av våglängden börjar vågorna att nå bottnen /79/.
210
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Vågförhållanden i det finländska projektområdet
Havsforskningsinstitutet (HFI) har mätt vågor på olika platser i norra och centrala Östersjön
sedan 1970-talet.
Norra Egentliga Östersjön har ett av de hårdaste vågklimaten i Östersjön. De högsta vågorna
i detta område uppmättes under en storm den 22 december 2004: den signifikanta våghöjden1 var 7,7 meter och den högsta enskilda vågen var 14 meter /80/.
Den högsta uppmätta vågen i Finska viken nära Helsingfors observerades under en storm
den 15 november 2001. Den signifikanta våghöjden var 5,2 meter och den högsta enskilda vågen var 9 meter. Både östliga och västliga vindar kan generera så höga vågor, men de
antas inte kunna bli högre på grund av Finska vikens smala form /80/.
I Östersjön är uppvällning en viktig process, speciellt i kustområdena. Uppvällning orsakas av
vind- och vågrörelser. Uppvällning gör att vattenmassorna trängs undan och blandas vertikalt
/81, 82/.
5.3.4.5 Salthalt
Östersjön är ett brackvattenhav, vilket betyder att den genomsnittliga salthalten är lägre än
i normalt havsvatten men högre än i sötvatten. Salthalten i Östersjön varierar mellan olika
områden och också mellan olika vattendjup.
Det finns en tydlig skillnad mellan norra Kattegatt där förhållandena är havslika och östra
Finska viken där förhållandena är sötvattenlika. Detta beror å ena sidan på inflödet av vatten
med hög salthalt från Nordsjön via de danska sunden och å andra sidan på avrinningen av
sötvatten från de omgivande landområdena. Dessa horisontella variationer visas i figur 5.28
1
Signifikant våghöjd (Hs) används ofta för att mäta våghöjder. Den anger medelhöjden (vågdalen till toppen) av den högsta tredje-
delen av vågorna.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
211
Figur 5.28. Generell horisontell och vertikal salthaltsfördelning i Östersjön. Det salta vattnet strömmar längs
bottnen och det mindre salta ytvattnet strömmar ut ur Östersjön (psu = practical salinity unit (tillämpad salthaltsenhet), vilken nästan motsvarar ‰, promille) /83/.
Inflödet orsakar även en vertikal salthaltsgradient, eftersom vatten med hög salthalt inte blandas så lätt med mindre salt vatten som har lägre densitet. Därför tenderar vattnet med hög
salthalt och högre densitet att strömma till havsbottnen. En gräns, känd som ‘haloklinen’, bildas mellan dessa två vattenmassor, vilket resulterar i en kraftig vertikal salthaltsgradient (se
figur 5.29) /84/.
Figur 5.29. Generellt vertikalt mönster för salthalt och temperatur under sommaren och vintern i Östersjön.
Haloklinen begränsar effektivt blandningen av yt- och bottenvattenskikten i Östersjön. Detta
betyder att partiklar i vattnet under haloklinen inte så lätt tränger genom haloklinen upp till
ytvattenskikten. Även syreutbytet är begränsat.
212
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
I allmänhet är saltvatteninflödet från Nordsjön förhållandevis litet, och därför sker djupvattnets
förnyelseprocess långsamt i Östersjön. Men Nordsjöns salta och syrerika ytvatten med högre
densitet når då och då Östersjön. Sådana händelser framkallas av lägre vattenstånd i södra
Östersjön och en kraftig och varaktig storm från västra eller sydvästra delen av Danmark.
Dessa händelser har emellertid blivit ovanliga under de senaste årtiondena. Därför har syrehalten i Östersjöns djupvatten minskat dramatiskt /84/. Ekologiskt är saltvatteninflödena
mycket viktiga.
Salthalten förväntas minska betydligt i hela Östersjön under det kommande århundradet. Den genomsnittliga salthaltsförändringen i Östersjön förväntas variera mellan -45 procent och +4 procent. Salthalten i Bornholmsbassängen tros bli lika låg som salthalten i norra
Bottenhavet. Haloklinen i Egentliga Östersjön förväntas däremot att bestå och separera de
övre vattenskikten från de undre /69/.
Salthaltsförhållandena i det finländska projektområdet
I det finländska projektområdet minskar vanligen salthalten i det övre vattenskiktet från
6–11 psu i norra Egentliga Östersjön till nästan 0 psu (~ sötvatten) i östra Finska viken.
Denna horisontella gradient är likadan på djupt vatten, men salthalten är i allmänhet högre
på djupare vatten och varierar starkt på grund av de stora olikheterna vad gäller vattendjup i
regionen /85/. Salthalten i djupvattnen i norra Egentliga Östersjön är cirka 10–11 psu /85, 86/
och varierar mellan 5–9 psu i vattnen nära bottnen i Finska viken /86/.
Djupvattnet i Finska viken påverkas direkt av inflödena från Egentliga Östersjön, eftersom det
inte finns någon tröskel som separerar de två vattnen. Således finns det inga isolerade vattenmassor i Finska viken /74, 76, 87/.
I Finska viken är haloklinen inte lika stark som i andra delar av Östersjön. I västra och centrala Finska viken är haloklinen svag och årstidsberoende och ligger på ett djup på cirka 60 till
70 meter /64/. I östra Finska viken är vattnet mindre salt och det finns vanligen ingen haloklin. I norra Egentliga Östersjön är haloklinen permanent på ett djup på cirka 80 meter /85/.
Ibland förstärks haloklinen, då saltvattenflöden når Finska viken via Egentliga Östersjön.
När detta händer ersätts det gamla djupvattnet med nytt syrerikt och saltare vatten. Salt­
vatteninflöden är emellertid ett oregelbundet fenomen och kan inte förutspås /86/.
I områden med en svag haloklin och en ganska grund batymetri kan vattnet blandas vertikalt varje år under senhösten eller vintern /88/. Detta sker särskilt i östra Finska viken. I norra
Egentliga Östersjön, liksom i centrala och västra Finska viken hindras detta fenomen av större djup och en starkare haloklin.
En salthaltsprofil uppmättes längs rörledningens sträckning från landföringen i Ryssland till
landföringen i Tyskland mellan 10 och 17 augusti 2007 (se figur 5.30). Profilen visar att salthalten i ytvattnet minskar från 8 psu i väst till 4 psu i öst. En likadan minskning ses från bottnen upp till ytan i vattenskikten i östra Finska viken. Den vertikala salthaltsgradienten är
emellertid brantast vid den tydligt avgränsade haloklinen /64/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
213
Figur 5.30 Ett exempel på en salthaltsprofil som uppmättes i Östersjön mellan 10 och 17 augusti 2007 längs
hela rörledningssträckningen från landföringen i Tyskland (till vänster) till landföringen i Ryssland (till höger).
Det finländska projektområdet finns inom kilometerintervallet 493‑124 km /64/.
5.3.4.6 Vattentemperatur
Vattentemperaturen uppvisar årstidsmönster samt horisontella och vertikala mönster i det finländska projektområdet. Under vintern ligger temperaturen i skiktet ovanför den permanenta
haloklinen vanligtvis några grader över fryspunkten i de sydvästra delarna av Östersjön. I de
nordöstra delarna är det i allmänhet kallare. På vintern täcks östra Finska viken normalt av is
under några månader.
Under våren och sommaren värmer solen vattnet i det övre skiktet. Skiktet blandas av vinden och därför bildas ingen stark vertikal temperaturgradient inom det övre skiktet. Under
det blandade ytskiktet bildas en gräns mellan det varma ytvattnet med lägre densitet och
det kalla bottenvattnet med högre densitet. Denna gräns är känd som termoklinen (se figur
5.29). I Finska viken ligger dess övre kant normalt på 30–40 meters djup och i andra delar
av Östersjön på 20–35 meters djup. En termoklin kan vara mycket skarp och temperaturen
kan falla med 10°C på bara några meter. Termoklinen är mycket stabil och bildar ofta gränsen till den fotiska zonen (det vattenskikt som har tillräckligt med solljus för att tillåta planttillväxt) /87, 89/.
Partiklar i vattnet under termoklinen tränger inte så lätt genom termoklinen upp till ytvattenskiktet. Tillförseln av näringsämnen från bottenskiktet till den fotiska zonen är också mycket begränsad under denna period. Vidare isolerar haloklinen bottenvattnet från det syrerikare ytskiktet /87/. Under sommaren är skiktet mellan termoklinen och haloklinen vanligtvis kallare och har högre densitet än yt- och bottenvattnen och en temperatur mellan 2–4°C /89/.
Under haloklinen är temperaturvariationerna små och temperaturen ligger vanligtvis i intervallet 4–6°C. Östersjövattnet är nästan alltid skiktat till följd av temperatur och/eller salthalt /89/.
När lufttemperaturen sjunker på hösten börjar havet överföra värmeenergi till den kallare luften. Våg- och vindpåverkan blandar om hela skiktet ner till haloklinen /89/. Resultatet blir att
havsvattnet svalnar och att termoklinen, och därmed densitetsskillnaderna i det övre skiktet,
försvinner.
214
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Temperaturförhållanden i det finländska projektområdet
Årstidsvariationerna i ytvattnen i det finländska projektområdet är stora. På våren värms
ytvattnen upp. Den termiska skiktningen börjar utvecklas i början av maj och förstärks under
sommaren. Den årliga maximala yttemperaturen på i genomsnitt 16,5–17,5°C uppnås vanligen i juli–augusti på 15–20 meters djup (figur 5.31) /90/. På vintern kan ytvattnets medeltemperatur variera mellan cirka 5–7°C /85, 90/. Istäcket bildas då temperaturen faller under fryspunkten.
Tack vare haloklinens stabilitet är vattnet under haloklinen inte utsatt för betydande årstidsberoende temperaturvariationer. I norra Östersjön uppvisar temperaturen i vattnet nära bottnen vanligen mindre variationer mellan 4–6°C /87/. Vattentemperaturen nära bottnen uppvisar emellertid starkare horisontella variationer på grund av den mycket varierande batymetrin
/43/.
En temperaturprofil uppmättes längs rörledningens sträckning från landföringen i Ryssland till
landföringen i Tyskland mellan 10 och 17 augusti 2007. Temperaturen var 14–20°C i ytvattenskiktet och en tydligt avgränsad termoklin hittades på 20–30 meters djup. Inom termoklinen
sjönk temperaturen med 9°C, från 14°C till 5°C, över cirka 10 meter. Under termoklinen hittades ett tunt skikt av kallt bottenvatten.
Figur 5.31. Ett exempel på den temperaturprofil som uppmättes i Östersjön mellan 10 och 17 augusti 2007
längs hela rörledningssträckningen från landföringen i Tyskland (till vänster) till landföringen i Ryssland (till höger) /64/. Det finländska projektområdet finns inom kilometerintervallet 493‑124 km.
Enligt modellberäkningar kommer den årliga medeltemperaturen i hela Östersjön att öka med
3–5°C under de närmaste 100 åren /69/. Skillnaden mellan den dagliga maximi- och minimitemperaturen förväntas minska, mest under höst- och vintermånaderna. Enligt oceanografiska undersökningar kan ytvattnets årliga medeltemperaturer öka med cirka 2–4°C före slutet
av 2000-talet /69/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
215
5.3.4.7 Isförhållanden
Östra Finska viken, delar av Bottenviken och största delen av den finländska skärgården fryser varje år /91, 92/. På resten av Östersjön varierar istäckets omfattning märkbart.
Sedan 1970-talet har isen täckt mellan 13 och 98 procent av Östersjön. Under vintern 1986–
1987 registrerades den största utbredningen av istäcket, med 98 procent (405 000 km2) av
Östersjön täckt av is. De största istäckena under detta århundrade registrerades vintern
2002–2003 (232 000 km2) och vintern 2005–2006 (210 000 km2) /93-96/. De senaste undersökningarna visar att klimatet har blivit något varmare, med mindre skillnader mellan årstiderna och därmed minskad isläggning /69/.
‘Isvintern’ börjar vanligen i oktober–november och slutar i maj–juni. Istäcket uppnår sin maxi­
mala storlek varje år mellan januari och mars /91/. Islossningen börjar i söder i slutet av
februari eller början av mars och fortsätter norrut.
I Östersjön förekommer is i form av fast is eller drivis. Fast is är jämn och stationär och förekommer vanligen där vattendjupet är 0–15 meter /97, 98/. På djupare vatten förekommer isen
vanligen som drivis, som följer strömmar och vindar (vanligen i slutet av februari–början av
maj). Drivisblock kan packas mot varandra eller andra hinder, vilket leder till packis eller isvallar /91, 97/. I grunda områden kan drivis packas till vallar som växer rakt nedåt till havsbottnen. Denna typ av ‘havsbottenfäst’ packis har observerats på vattendjup på upp till 20 meter
/97, 98/.
Isförhållanden i det finländska projektområdet
Största delen av Finska viken täcks vanligen av is varje år (figur 5.32). Norra Egentliga
Östersjön fryser med 75 procents säkerhet. Enligt undersökningar (1963–1979) är den maximala årliga istjockleken i genomsnitt mer än cirka 60 cm i norra Finska viken och cirka 30 cm
på gränsen mellan Finska viken och norra Egentliga Östersjön /97/. Isläggningen i Finska
viken börjar vanligen i december–januari och istäcket når norra Egentliga Östersjön i början
av februari. Finska viken är isfri i mitten av maj.
Den vanligaste istypen i det finländska projektområdet är packis med sporadiska förekomster
av jämn is och isvallar /91, 93-97/. Längs rörledningens sträckning i det finländska projektområdet finns det inga grunda områden där man vet att packis förekommer.
Under vintern utförs isbrytning i Finska viken för att underlätta för sjöfarten. Isbrytningen kan
pågå från november till april, beroende på vädret.
216
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Figur 5.32. Det genomsnittliga istäcket under milda, normala och stränga vintrar i det finländska projektområdet.
Istäckets omfattning förväntas minska märkbart under de närmaste 100 åren. Bottenhavet,
stora delar av Finska viken och Rigabukten och de yttersta delarna av Finlands sydvästra skärgård kan bli isfria. I norra Östersjön kan isperiodens längd minska med en eller två
månader /69/.
5.3.4.8 Syreförhållanden
Syrekoncentrationerna i Östersjön varierar kännbart utifrån årstid och vattendjup. De flesta
ytvattnen har en hög syrekoncentration, medan det vanligen finns knappt om syre i djupare
vatten, speciellt där det finns en haloklin.
De två viktigaste sätten på vilka Östersjöns ytvatten mättas med syre är genom fotosyntes
(speciellt under senvåren och sommaren) och genom vindens inverkan (speciellt under hösten). På vintern kan vattnet inte mättas med syre på områden med istäcke. Därför är syremättnaden ofta låg i dessa områden under vintern och tidig vår /99/.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
217
Bottenvattnet kan bli anoxiskt (helt syrefritt), speciellt där det finns en haloklin.
Syreförbrukningen i bottenvattnet är beroende av hur mycket organisk massa som finns tillgänglig för nedbrytning. De lägsta syrehalterna observeras normalt i slutet av sommaren, i
perioden augusti till oktober, när slam från biologisk verksamhet i ytvattnen sjunker och bryts
ned av bakterier. När syrekoncentrationen faller till under cirka 1 mg/l börjar bakterier använda anaeroba processer som producerar svavelväte /99/. Under sådana förhållanden blir miljön olämplig för högre biologiskt liv.
Skiktning hindrar vertikal blandning. Därför sker syretillförseln till bottenvattnet huvudsakligen
genom inflödena av syrerikt saltvatten från Nordsjön (se ovan).
Figur 5.33. Ett exempel på ’död’ havsbotten där syrekoncentrationen är näst intill 0 mg/l. Havsbottnen är av
postglacial lergyttja (ljusgrå siltblandad lera med stora mängder förmultnat organiskt material). Denna bild togs
på ett djup på 76 meter i den västra delen av den svenska ekonomiska zonen under miljöundersökningen i
september 2007.
Syreförhållanden i det finländska projektområdet
Syrehalterna varierar på havsbottnen i det finska projektområdet. Skiktningen förhindrar de
syrerika ytvattnen från att blandas med vattenskikt nära bottnen. Skiktningen är ett resultat av skillnader i salthalt (haloklin), eftersom salt vatten är tyngre, och/eller temperaturskillnader (termoklin), eftersom varmare vatten är lättare. I djupare och mer skiktat vatten är det
218
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
svårare att tränga igenom skiktningen. Skiktningen av vattenmassorna varierar då årstiderna och väderförhållandena ändras. Väderpåverkade inflöden av saltare vatten från Egentliga
Östersjön till Finska viken kan vara oxiska eller anoxiska, beroende på tillflödets omfång
och varaktighet. Sådana tillflöden påverkar syreförhållandena i det finländska projektområdet. Total syrebrist kan leda till att svavelväte bildas. Områden med svavelväte har upptäckts
under haloklinen i västra och centrala Finska viken varje år sedan 1998 /85, 100/. Syrebristen
i norra Egentliga Östersjön har varit permanent och under senare år har området med syrebrist utvidgats ytterligare mot öst till Finska vikens djupa områden. Under detta årtionde har
syre saknats längs 20–50 procent av rörledningens sträckning i det finländska projektområdet.
Under sommaren 2006 dokumenterade Havsforskningsinstitutet (HFI) den värsta syrebristen
i det finländska projektområdet sedan uppföljningsprogrammet inleddes 1962 (se Figur 5.34).
Det fanns väldigt litet eller inget syre i vattnen nära bottnen på djup under 50–60 meter i
Finska viken och i norra Egentliga Östersjön. Svavelväte upptäcktes på alla HFI:s uppföljningsplatser hela vägen till de östligaste platserna i Finska viken. Uppföljning i augusti 2007
visade dock att situationen klart hade förbättrats (tabell 5.8 och tabell 5.9) /101/. Den värsta
situationen längs rörledningens sträckning inträffade 2001, då ungefär 64 procent av projektområdet inom den finska ekonomiska zonen var utan syre.
Under en undersökning som utfördes i Kalbådagrundområdet, som är det grundaste området
(> 43 meter) längs rörledningens sträckning i det finländska projektområdet, drog man slutsatsen att anoxiska sediment alltid hittades i de djupaste delarna från djup på 60 meter eller
mer /47/. Av sträckning C14 går 95 procent igenom områden som är djupare än 60 meter och
av sträckning C16 går 96 procent igenom områden som är djupare än 60 meter.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
219
Tabell 5.8. Omfattningen av bottennära vatten (km) med total syrebrist (0 mg/l) längs den 375 km långa rörledningen i den finska ekonomiska zonen under sommarperioden från 1990 till 2007. Det bör noteras att HFI:s
uppgifter grundar sig på modellering av information som har analyserats under de årliga uppföljningsundersökningarna.
220
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Tabell 5.9. Omfattningen av bottennära vatten (%) med total syrebrist (0 mg/l) längs den 375 km långa rörledningen i den finska ekonomiska zonen under sommarperioden från 1990 till 2007. Det bör noteras att HFI:s
uppgifter grundar sig på modellering av information som har analyserats under de årliga uppföljningsundersökningarna.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
221
Figur 5.34. Syrekoncentrationer i de bottennära vattnen i Finska viken i augusti 2006 /102/.
5.3.4.9 Näringsämnen
Organismer behöver näringsämnen för att leva och föröka sig. I akvatiska ekosystem är de
viktigaste näringsämnena kväve (N) och fosfor (P). Dessa näringsämnen som sådana utgör
ingen direkt fara för marina organismer eller människor. Däremot stimulerar den stora tillförseln av näringsämnen fytoplankton, speciellt cyanobakterierna som finns i Östersjön. När
kolonier av fytoplankton dör och sjunker till havsbottnen förbrukas syre vid nedbrytningen och
syrebristen ökar. Förändrad tillförsel av näringsämnen påverkar de akvatiska ekosystemens
hela struktur.
Näringsämneskoncentrationerna i vattnet i Östersjön har ett nära samband med plats, djup
och årstid /103/. Under de senaste 200 åren har Östersjön förändrats från en miljö med låga
koncentrationer av näringsämnen till en miljö med höga koncentrationer av näringsämnen
(eutrofisk miljö). Denna förändring är resultatet av större näringsämnesbelastningar än vad
Östersjön kan klara av utan att bli mer eutrofisk. Det finns också mycket mobil fosfor i sedimenten. I ackumulationsområdena kan sediment som är rika på organiskt material ha en hög
fosforkoncentration i porvattnet, även om det bottennära vattnet är oxiskt. Därför är dessa
sediment känsliga för utflöde av fosfor /104/. En stor del av fosforn som belastar vattnet kommer från sediment. Denna återanvändning av fosfor kallas för ‘intern belastning’.
222
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Den externa fosforbelastningen kommer in i Östersjön huvudsakligen som vattenburen tillförsel; luftburen tillförsel omfattar bara 1–5 procent av den totala externa tillförseln av fosfor. Största delen av den vattenburna tillförseln (49 procent) kommer från diffusa källor, speciellt från jordbruket och glesbygden. Den näst största delen av extern tillförsel kommer från
punktkällor (26 procent) (dvs. industrier och kommuner) och resten av tillförseln kommer från
naturliga bakgrundskällor (25 procent) /51/. De fyra största floderna transporterar 50 procent
av den totala externa fosforbelastningen /105/.
Den externa kvävebelastningen kommer in i Östersjön som vattenburen och luftburen belastning. Den vattenburna belastningen kommer huvudsakligen från diffusa källor, speciellt från
jordbruket (44 procent). Naturliga bakgrundskällor är den näst största vattenburna källan
(24 procent) och resten av den vattenburna belastningen kommer från punktkällor (7 procent). De fyra största floderna transporterar 27 procent av den totala externa kvävebelastningen /105/. Luftburen kvävetillförsel utgör 25 procent av den externa kvävebelastningen.
Näringsämnen i det finländska projektområdet
Finska viken, som har högre koncentrationer av näringsämnen mot öster (se figur 5.35
och figur 5.36), är den mest eutrofierade bassängen i Östersjön. Höga näringsämneshalter i Finska viken är ett resultat av både extern och intern belastning. Trots minskad tillförsel av fosfor och kväve från externa källor till Finska viken har koncentrationen av näringsämnen inte minskat. I stället har koncentrationerna mestadels ökat sedan 1980-talet. Detta
beror sannolikt på hög intern belastning på grund av de ofördelaktiga syreförhållandena i de
bottennära vattnen /85/. I norra Egentliga Östersjön har fosfatkoncentrationen i stort sett varit
densamma under de senaste årtiondena och kvävekoncentrationen har i stort sett varit stabil
under de senaste fem åren, sedan en betydande minskning skedde efter 1990-talet.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
223
Figur 5.35. Fosfatkoncentrationen i ytvattnen vintern 2007. Enheterna visas i mikromol per liter (μmol/l) /106/.
Figur 5.36. Nitratkoncentrationen i ytvattnen vintern 2007. Enheterna visas i mikromol per liter (μmol/l) /106/.
224
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
Den totala fosforkoncentrationen i sedimenten längs sträckningarna C14 och C16 under åren
2007 och 2008 var mellan 410 och 5 400 mg/kg (se tabell 5.10). Kvävekoncentrationen var
350–13 000 mg/kg. De högre värdena representerar koncentrationerna i ackumulationsområdena (se kapitel 5.3.4.11 Suspenderat material och sedimentdynamik).
Tabell 5.10. De totala koncentrationshalterna av fosfor och kväve som hittades i sediment under en undersökning i det finländska projektområdet under åren 2007 och 2008 längs sträckningarna C14 och C16. Värdena anges i mg/kg TS. MIN = minimivärde; MAX = maximivärde; MEDEL = aritmetiskt medelvärde; N>LOQ =
antal prover med koncentrationer över kvantifieringsgränserna; N = totala antalet prover.
År 2000 kom 15 800 ton luftburet kväve och 113 600 ton vattenburet kväve in i Finska viken,
vilket omfattar totalt 129 400 ton årligen. Den totala tillförseln av fosfor var 6 000 ton /51,105/.
Den årliga interna fosforbelastningen i Finska viken är cirka 4 000–18 000 ton, vilket är 0,7–3
gånger den externa fosforbelastningen /104/. Den interna kvävebelastningen motsvarar cirka
15–20 procent av den externa kvävebelastningen /107/. Dessa siffror används som en uppskattning för hela det finländska projektområdet för att ge ett perspektiv på omfattningen av
den interna näringsämnesbelastningen.
5.3.4.10 Siktdjup
Siktdjupet beror på mängden partiklar och upplösta ämnen i vattnet. Ämnena i vattnet
kan innefatta suspenderat organiskt och oorganiskt material, plankton och humusämnen.1
Östersjön är ett grunt hav; till följd av vertikal blandning upplöses en betydande mängd återsuspenderat material. Sediment återsuspenderas speciellt i grunda områden /43/.
Det högsta siktdjupet registreras vanligen i centrala Östersjön. Siktdjupet minskar mot kusterna, grunda områden och flodmynningar /43/. Det minsta siktdjupet registreras på sommaren
under perioden med intensiv tillväxt av fytoplankton. På hösten ökar siktdjupet, och når sin
högsta punkt på vintern och i början av våren.
1
Humusämnen är huvudsakliga komponenter i naturliga organiska ämnen i jorden och vattnet, såväl som i geologiska organiska
avlagringar, såsom sjösediment och torv. De är i stort ansvariga för den karaktäristiska bruna färgen av förmultnande växter och bidrar
till ytjordens bruna eller svarta färg.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
225
En försämring av siktdjupet under sommaren har konstaterats inom samtliga Östersjöns delregioner under de senaste 100 åren. Denna tendens har generellt upphört under de senaste
10–15 åren och det genomsnittliga siktdjupet har förblivit på ungefär samma nivå /99/.
Siktdjup i den finska ekonomiska zonen
Siktdjupet är mycket litet i Finska viken. Under sommaren är siktdjupet som lägst, mellan 2,5
och 4,7 meter /43/. Siktdjupet är högst under kalla perioder, mellan 10,5 och 18,5 meter, med
ett genomsnitt på cirka 10,0 meter /43/. Siktdjupet minskar vanligen mot östra Finska viken.
Under de senaste 100 åren har det minskade siktdjupet under sommaren varit som tydligast
i norra Egentliga Östersjön och i Finska viken. Den främsta orsaken till ett minskat siktdjup,
speciellt i Finska viken, är den ökade fytoplanktonbiomassan. Denna ökning av fytoplanktonbiomassan beror på ökade koncentrationer av näringsämnen och är ett tecken på en fortskridande övergödning av Östersjön /99/. Ökade blomningar av cyanobakterier bidrar också till
det minskade siktdjupet.
5.3.4.11 Suspenderat material och sedimentdynamik
Suspenderat material kan vara både oorganiska och organiska partiklar som stannar kvar i
vattnet på grund av vattnets cirkulation. Partiklar som är mindre än sand (<0,063 mm), dvs.
silt och lera, har kohesiva egenskaper och brukar flockas och förena sig då de frigörs i havsvattnet. När sedimenten har grumlats upp transporteras partiklarna från havsbottnen till vattnet genom kraftig blandning. Partikelkoncentrationen är sannolikt låg i den övre delen av vattnet och hög nära havsbottnen. I allmänhet förblir partiklar med kohesiva egenskaper uppgrumlade under en lång tid och färdas långt innan de ansmlas på grund av att de sjunker ner
så långsamt.
Det suspenderade materialet sjunker vanligen sakta ner till havsbottnen och ansamlas i så
kallade ackumulationsområden, där det under normala förhållanden inte finns några betydande vågstörningar. Partiklar med högt organiskt innehåll bildar vanligen ett mycket löst ytsedimentskikt med ett avsevärt lågt torrviktsinnehåll /108-111/. Denna sorts ytsediment återsuspenderas lätt till följd av våg- och strömrörelser eller andra naturliga orsaker /112, 113/. De
lösaste ytsedimenten kan lätt återsuspenderas, även på relativt stora djup, på grund av vågor
och strömmar /111/.
De naturliga sedimentations- och erosionsmönstren för tre olika väderförhållanden i Östersjön
visas på figur 5.37 och beskrivs nedan:
A: Under lugna perioder kan suspenderat material sjunka ner och ansamlas på de flesta platser. Lokala strömmar kan emellertid då och då orsaka återsuspension.
B: Under hårt väder blir vågor och strömmar som orsakas av vinden starkare. Sedimen-
tation inträffar bara på djupt vatten och i skyddade områden, där förhållandena för-
­blir lugna. Skikt som nyligen har lagt sig återsuspenderas på de flesta områden med
grunt vatten, och på mycket grunda områden kan starka vågrörelser orsaka höga
koncentrationer av suspenderat material.
226
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
C: När en större storm når Östersjön framkallar starka vindar längre och högre vågor och starka strömmar. De mycket lösa ytsedimentskikten eroderas lätt och återsuspenderas i vattnet i ett tidigt skede av stormen. En del kompaktare och tätare materia återsuspen
deras också över stora delar av sedimentationsområdena. I grundare vatten och på andra utsatta platser kan grövre och mer kompakt materia eroderas. Koncentrationer av upplöst materia nära bottnen kan överstiga normalstora koncentrationer över stora omåden /114-116/. Efter stormen sjunker den upplösta materian åter ner till havsbottnen.
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
227
Figur 5.37. Sedimentation och erosion under olika väderförhållanden (Figur av Eranti Engineering Oy)
Suspenderat material och sedimentdynamik i det finländska projektområdet
Koncentrationen av suspenderat material i Finska viken under lugna förhållanden är normalt 1–2 mg/l på öppet hav och omkring 4 mg/l i kustvattnen /117-121/. Om man beaktar att
den totala vattenmassan är cirka 1 100 km3, betyder detta att den totala mängden suspenderat material i Finska viken är cirka 2 miljoner ton under normala förhållanden. Under dessa
normala förhållanden förekommer sedimentation över större delen av Finska viken. Lokala
strömmar och andra naturliga processer kan på vissa ställen orsaka återsuspenion och
påverka vattenkvaliteten nära bottnen.
Suspensionen sker snabbare i Finska viken då det stormar. Intensiteten av naturlig återsuspension av sediment orsakad av stormar modellerades för att möjliggöra en jämförelse med
återsuspensionen orsakad av anläggningsarbeten. Den sammanlagda ytan i modellen uppgår till cirka 30 000 km2, och 62 procent av den är djupare än 20 meter. Områden som är
grundare än 20 meter har uteslutits ur resultaten, eftersom suspensionsprocesserna i dessa
grunda områden skiljer sig markant från suspensionsprocesserna i djupare områden, där
anläggningsarbetena har planerats. Enligt bedömningar består cirka 60 procent av havsbottnen av mjuka sediment med en genomsnittlig torrdensitet på 246 kg/m3. Vidare har man inte
beaktat normala strömhastigheter och stormen antas vara som starkast under en timmes tid
/111/. Figur 5.38 visar resultatet av beräkningarna: mängden suspenderade sediment uppskattades för stormar med återkomsttider1 på 10 år, 50 år och 100 år och låg mellan 5 och
34 miljoner ton. Om man räknar med en genomsnittlig torrdensitet på 246 kg/m3 för mjuk jord
och en storm med en återkomsttid som motsvarar rörledningens livstid (50 år), är den totala mängden suspenderade sediment cirka 18 miljoner ton. Detta motsvarar en genomsnittlig
koncentration på cirka 100 mg/l om de suspenderade sedimenten fördelas i vatten 10 meter
1
Återkomsttid = en uppskattning av tidsintervallet mellan händelser, t.ex. en storm av viss intensitet.
228
|
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
ovanför havsbottnen, och cirka 20 mg/l om de suspenderade sedimenten sprids över hela
vattenvolymen (utifrån ett medeldjup på 45 meter i de områden som är djupare än 20 meter).
I det försiktigaste fallet (en storm med en återkomsttid på 10 år och en torrdensitet på
500 kg/m3 för sedimenten), suspenderas fortfarande cirka 5 miljoner ton sediment. Detta motsvarar en genomsnittlig koncentration på cirka 27 mg/l om de suspenderade sedimenten fördelas i vatten 10 meter ovanför havsbottnen, och cirka 6 mg/l om de suspenderade sedimenten sprids över hela vattenvolymen /111/.
Det bör noteras att resultaten utifrån den tillämpade modellen endast ger en uppskattning av
omfattningen, eftersom det är komplicerat att förutspå erosion och suspension speciellt av
kohesiva sediment. Dessutom representerar siffrorna förhållandena direkt efter den timme då
stormen antas vara som starkast. På grund av att partiklar med kohesiva egenskaper sjunker ner långsamt samt stormens varaktighet, förväntas dessa förhållanden fortgå under en tid
(timmar till dagar) efter att stormen har avtagit.
Figur 5.38. Den totala mängden suspenderade sediment i Finska viken under stormar med återkomsttider på
10 år, 100 år och 50 år (logaritmisk anpassning).
5.3.5 Metaller och organiska föroreningar
Metaller och organiska föroreningar kommer in i Östersjön från flera olika källor, såsom
atmosfäriska källor, punktkällor och floder. De organiska föroreningarna är av antropogent
ursprung, medan de uppmätta metallhalterna omfattar både en naturlig bakgrundskoncentration och tillförsel från antropogena källo /51/. Det allmänna fördelningsmönstret av förore-
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
229
ningar i Östersjön är komplext. Många av föroreningarna är hydrofobiska, dvs. de tenderar att
adsorbera partikelmaterial och fälla ut på havsbottnen. Denna adsorption omfattar särskilt finkorniga sediment och organisk materia i partikelform. Andra föroreningar förekommer i partikelform från början.
Utfällda sediment (med sina tillhörande föroreningar) kan återsuspenderas efter den första
sedimenteringen på havsbottnen och en del av föroreningarna kan upplösas under återsuspensionen /122/. De förorenade sedimenten kan vara föremål för återsuspension orsakad av
strömmar/vågor, bioturbation, trålning m.m. Återsuspensionen blandar om det översta sedimentet och underlättar också transport över längre sträckor, beroende på de fysiska förhållandena, sedimentegenskaperna m.m. Till sist hamnar huvuddelen av de transporterade finkorniga sedimenten och deras tillhörande föroreningar i ackumulationsområden (se kapitel 5.3.2), som huvudsakligen finns i Östersjöns djupa delar.
En del av föroreningarna har förmågan att ackumuleras i näringskedjan, från producenterna hela vägen upp till rovdjuren högst upp i näringskedjan, såsom havsörnar, sälar och människor. Bioackumulationen av dessa substanser kan orsaka hälsoproblem t.ex. i hormon-,
immun- eller reproduktionssystemet.
5.3.5.1 Metaller
De viktigaste källorna till metaller i Östersjön är diffusa källor, såsom skogs- och jordbruksmark samt industriavfall och kommunalt avfall, som antingen släpps ut direkt i havet eller
transporteras via floder och atmosfärisk avsättning. Tillförseln från diffusa källor är främst ett
resultat av gamla miljöavlopp som efter årtionden fortsätter att läcka föroreningar till vattenvägarna via inflöden. Farliga ämnen från industrier släpps ut under alla steg i produktkedjan
– från råmaterialet och produktionen och förbränningsprocesserna, till användningen av produkter och hanteringen av produkter som avfall. En del metaller kan i låga koncentrationer
vara nödvändiga för levande organismer, t.ex. koppar och zink, medan höga koncentrationer
av samma metaller är giftiga för levande organismer. /51/.
En betydande del av den vattenburna tillförseln av metaller transporteras till Östersjön via floder från avrinningsområdet (se kapitel 5.2). Flodtillförsel till havet omfattar även naturliga bakgrundsförluster av metaller, men mängden är mycket oviss /123/. För en del områden finns
det inga uppgifter, vilket gör att uppskattningen av det totala utsläppet till Östersjön är osäker.
Trots att dessa osäkerheter gör en korrekt bedömning omöjlig, ger de tillgängliga uppgifterna
en indikation på hur stor mängd metaller som tillförs Östersjön (tabell 5.11).
230
Miljökonsekvensbeskrivning | Sektion 5
|
Tabell 5.11. Utsläpp av metaller (ton) till Östersjöns delregioner år 2000 (exklusive atmosfäriska utsläpp). i.u.
= ingen uppgift /51/.
Tillförseln av föroreningar till havet via atmosfären är fortfarande hög, särskilt när det gäller metaller, med stora mängder från avlägsna källor utanför Östersjöns avrinningsområde.
Utsläppen av metaller till Östersjön har minskat eller förblivit på samma nivå, beroende på vilken metall det gäller. Trots att en del utsläpp har minskat, är koncentrationerna 4 till 50 gånger högre än i Nordatlanten, som här kunde anses vara ett område med mindre mänsklig
på­verkan (se tabell 5.12). Uppgifterna kommer från västra och centrala Östersjön men ger en
indikation om koncentrationerna.
Tabell 5.12. Koncentrationer av upplösta metaller (ng/kg) i Nordatlanten och Östersjön och en faktor som visar hur många gånger högre koncentrationen är i Östersjön. De uppmätta koncentrationerna är från västra och
centrala Östersjön, men ger en allmän uppfattning om koncentrationerna i hela projektområdet.
Metall
Nordatlanten
Östersjön
Faktor
Kvicksilver (Hg)
0,15 – 0,3 /124/
5 – 6 /125/
~ 20
Kadmium (Cd)
4 (+/-2) /126/
12 – 16 /125/
~4
Bly (Pb)
7 (+/-21) /126/
12 – 20 /125/
~3
Koppar (Cu)
75 (+/-10) /127/
500 – 700 /125/
~ 10
Zink (Zn)
10 – 75 /126/
600 – 1000 /125/
~ 10 - 50
Med tiden sjunker metaller i vattenfasen ner och ansamlas i bottensedimentet. Distributionen
mellan vatten- och sedimentfaserna påverkas av ett antal olika faktorer, däribland salthalt,
syremättnad och pH-värde.
Metaller finns i marina sediment i en mängd olika former: som mineraler, som fällningar och
som beståndsdelar i både organiska och oorganiska partiklar. Särskilt organiskt material har
