Erfarenheter från Tittmyran
Skolverket intervjuar Kajsa Svaleryd, jämställdhetsstrateg i Gävle Kommun. Kajsa delar erfarenheter av en
kollegial utvecklingsprocess och beskriver när förskoleavdelningen Tittmyran skulle undersöka sin verksamhet
utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Vad såg de och vilka fallgropar kan man hamna i när man observerar sin
verksamhet.
Intervjun genomfördes 2014, här publiceras intervjun i text:
Skolverket: Då har jag kommit till Gävle. Jag sitter här med Kajsa Svaleryd, jämställdhetsstrateg
på Gävle kommun. Kan du berätta hur det här började? Jag har hört lite grann om förskolan
Tittmyran.
Svaleryd: Jo, vi började redan 1996.’Länsstyrelsen i Gävle hade en längre arbetat med olika
brytprojekt för att bryta könssegregerad arbetsmarknad och gymnasieskola, men så hamnar man i
frågan var kan det börja? Kan det börja redan på förskolan och då fick vi vara med i ett projekt
tillsammans med åtta andra förskolor. Vi skulle titta på frågan: ”Bemöts pojkar och flickor lika i
förskolan?”
Skolverket: Och då jobbade du som förskollärare på Tittmyran?
Svaleryd: Ja, då jobbade jag där. Vårt spontana svar var väl: ”Så klart att alla bemöts lika!”. Alltså
kanske olika utifrån att någon t ex är blyg och någon har lite mer självförtroende – men det har
ingenting med kön att göra. Men det är alltid kul att vara med i projekt. Det ger extra resurser till
utveckling och litteratur. Vi gick in i projektet med inställningen att vi är en jämställd förskola.
Att det kanske fanns något litet vi skulle kunna skruva på men att det inte skulle vara särskilt
mycket.
Skolverket: Vad gjorde ni för något?
Svaleryd: Vi fick en uppgift att vi skulle observera. Frågan var: ”Hur bemöts pojkar och flickor?”
Vi började med observationer på barnen. Det är ju lite enklare kanske - att titta på någon annan
än sig själv?! Vi såg att pojkar och flickor på en del ställen gjorde olika saker. Det kanske t ex var
en majoritet pojkar i kuddrummet och en majoritet flickor i pysselrummet. Men det var ju både
flickor och pojkar i alla rum.
Skolverket: Var det alltså någon som satt bredvid och skrev upp genom att studera barnen i
leken? Var de var någonstans och vad de gjorde?
Svaleryd: Ja, och vi hade kryssdiagram på alla rumsdörrar. Tiden gick och listorna med
observationer blev fler och fler. Men till slut sa projektledaren på Länsstyrelsen att hon ville veta
något om relationen vuxen och barn. Bemötandet! Bemöts pojkar och flickor olika? Det var ju
det som var projektingången. ”Ok”, sa vi och skruvade på oss lite.
Skolverket: Då riktades plötsligt fokus bort från barnen och mot er själva.
Svaleryd: Javisst. Plötslig var det allt ljus på mig. Då tänker man att man kanske kan observera
någon annan?
Skolverket: Varför tänker man så?
Svaleryd: Det handlar väl om att grunden för allt som har med diskriminering och jämställdhet
att göra är att man ofta tänker att det är någon annan som gör det. Det här var vår inställning på
Tittmyran. Att självklart kanske någon annan bemöter pojkar och flickor på olika sätt men inte
jag. Jag är ju förskollärare. Jag är ju utbildad. Hela min profession arbetar med att se individen i
www.skolverket.se
gruppen, att kunna jobba med gruppen utifrån individens förutsättningar. Att jag skulle göra
skillnad mellan pojkar och flickor fanns liksom inte på kartan helt enkelt.
Svaleryd: Vi hade språk som vår profil och det var något vi tyckte vi var väldigt duktiga på. Så
det första vi valde att observera var samlingen. Vi hade läst gammal skolforskning från 80-talet
God morgon pojkar och flickor hette den. Och den visade att när läraren styr, då är könsskillnaderna
som störst. Då fördelas ordet olika och det är skillnad på tillsägelser och röstläge till pojkar och
flickor. Då tänkte vi att det vi hade som mest påminde om en klassrumssituation, det var ju
samlingen. Vi tänkte att vi skulle ta samlingen för att kunna koppla vårt resultat till den gamla
avhandlingen. Jag skulle observera en kollegas samling. Hon hade ju så klart förberett den här
samlingen mer än någonsin tidigare.
Skolverket: Blev det lite onaturligt då? Satt du med penna och papper?
Svaleryd: Jag satt med penna och papper. Jag hade ritat upp hur alla barnen satt. Jag hade tecken
för pojke och flicka. Tecken för kollegan, tecken för fråga och tillsägelse. Så körde hon sin
samling i 15-20 minuter. Jag satt och skrev och streckade så att pennan glödde. Desto längre hon
hade sin samling desto lyckligare blev jag. En väldigt märklig känsla. Könsskillnaderna liksom
lyfte av sig själva från pappret. Hon ställde oerhört många frågor till pojkarna. Det var vissa
pojkar som fick väldigt många tillsägelser. Flickorna fick väldigt enkla frågor. T ex: ”Nu ska vi
sjunga Blåsippan uti backarna står, eller hur Anna?!” Då säger Anna: ”Ja, fröken, det gör vi!”. Då
kanske Erik säger: ”Men jag vill hellre sjunga om Mors lilla Olle!”, ”Ja, men nu är det Blåsippan
som gäller”, säger fröken och fortsätter samlingen. Pojkarna var också de som tog kontakt själva.
Detta gjorde inte flickorna.
Svaleryd: Jag tyckte att det jag kommit fram till var mycket intressant. Både känslan av att jag
äntligen hade fått syn på någonting och att vi nu hade något att ge till projektledaren från
Länsstyrelsen som ju stod och stampade och ville ha in ett resultat som hade med oss och
bemötande att göra.
Skolverket: Men hur gick det när du berättade detta för din kollega?
Svaleryd: Barnen skulle gå och sätta sig och äta. Samlingen var före lunch. Det var lite stressigt
men hon var mycket nyfiken. Hon ville veta. Jag var ivrig att få berätta. Hon kom fram till mig
och frågan: ”Visst var det en fantastisk samling?! Kände du engagemanget?
Skolverket: Ja, och ”visst var jag bra?!” Eller hur?
Svaleryd: Ja, just det. Men, ”Se här!”, säger jag. Så berättar jag om mina observationer på
kommunikation och tillsägelser. Jag var så upptagen av att se ned på mitt papper så jag såg henne
inte. Men när jag tittar upp så ser att hon har knallröda rosor på kinderna. Med en bitter röst
säger hon till mig: ”Du tittar mer på dina papper än på min samling. Du missade alltihop!” Så
gick hon. Där står jag med mitt papper och undrar över vad som hände. ”Men hon ville ju?! Vi
skulle ju?! Gud, vad barnslig hon var, kunde hon inte ta det här?!” Så satte vi oss ned för är äta
lunch. Sjöng matramsan och började skicka runt potatisen. Så får jag plötsligt en känsla av att
vara iakttagen. Jag vänder mig om och där står hon. Med papper och penna. Hon streckar och
ritar.
Skolverket: ”Paybacktime!”
Svaleryd: Sen kom hon fram till mig efter lunchen och visade vad jag gjort vid matbordet. Jag
hade servat pojkarna i mycket större utstreckning. Jag hade haft mycket mer dialog med
pojkarna. Flickorna hade nästan varit tvungna att ropa mitt namn för att få min uppmärksamhet
medan pojkarna hade fått mycket mer taltid av mig.
www.skolverket.se
Svaleryd: Det intressant var att jag, som bara för 30 minuter sedan hade tyckt att hon inte kunde
hantera resultatet, gör exakt likadant.
Svaleryd: Det blev en rejäl dikeskörning. Vi hade t o m en psykolog inne en period som skulle
hjälpa oss att hitta tillbaka till att kunna ge positiv feedback.
Skolverket: Hur gjorde ni det då? Jag vet ju att ni kom upp ur det där diket.
Svaleryd: Ja, vi började med att bestämma oss för att inte observera varandra. Vi ville lyckas med
att på något sätt observera oss själva. Detta blev det viktiga. Högst upp på listan för att kunna
fånga så mycket som möjligt stod videokameran. Men den kändes för läskigt. Alla sa spontant
”Nej, aldrig i livet att jag tänker filma mig själv med barnen!”. Detta är ju rätt intressant. Från att
bara ett halvår tidigare ha haft utgångspunkten att vi bemötte alla barnen lika så vågade ingen av
oss plötsligt se sig själv. Någonstans där började känslan infinna sig av att vi alla påverkas av
normer. Vi påverkas av stereotypa föreställningar. Så vi hittade en mellanlösning med att använda
bandspelare. Vi började med situationerna i hallen. Vi valde den platsen för att aktiviteterna där
inte är så planerade och att man därför nästan skulle glömma att bandspelaren var på. Men de
första inspelningarna gick inte att använda. Vi var så artikulerande, en vanlig dag sa man galonisar
och nu sa man galonbyxorna och betonade varenda stavelse. Så vi bestämde istället att man skulle
smyginspela en kollega, men det var bara kollegan som fick lyssna på inspelningen.
Skolverket: Så då fick alla börja med att lyssna på sig själva, på sin egen?
Svaleryd: Ja, det var mycket intressant. Jag var först ut och skulle lyssna. Jag gick in i vilrummet
som hade en dörr där man sågat av de tio nedersta cm av dörren för att man lättare skulle höra
om barnen vaknade.
Skolverket: Men då kunde ju någon lyssna på din ljudupptagning?
Svaleryd: Just det. Men jag la ju en filt där. Smart, eller hur? Men i efterhand funderar jag ju över
varför jag la en filt där. Jag som var så övertygad om att jag inte gjorde någon skillnad på pojkar
och flickor. Inspelningen går igång. Jag lyssnar och börjar göra anteckningar över talfördelningen
mellan pojkar och flickor. Jag hör direkt att det är pojkarna som får kontrollerande frågor. Jag
skämtar mycket mer med dem. Jag säger t ex att jag blundar och vill att en pojke ska se om han
kan ta på sig overallen innan jag hunnit räkna till tio. Med flickorna hade jag mer förmaningar. Jag
hörde att jag förväntade mig att de mer skulle sköta sig själva. I tonläget hördes en stor skillnad,
särskilt till de allra yngsta.
Svaleryd: Jag stänger av bandspelaren. Min första känsla är att det inte är jag.
Skolverket: Menar du att det blev en dramatisk reaktion?
Svaleryd: Ja, det var en stark reaktion. Det var en känsla av att jag gör någonting fel. Jag tänkte
också på alla barn som blivit bemötta på det här sättet av mig genom alla mina år i förskolan. Jag
tänkte ”Hjälp! Tänk vad jag har begränsat och reglerat möjligheter och utvecklingsutrymme.
Hallen 10 minuter tre gånger varje dag – bara det är ju väldigt mycket tid under en förskoleperiod
på fem år. Sen kommer nästa tanke – det är nog bara jag?! Då är det ju inte så farligt.
Svaleryd: Sen går jag ut till mina kollegor. De är nyfikna och frågar om jag hörde något. ”Gjorde
du någon skillnad?” Jag svarar: ”Nej. Jag hörde kanske något litet. Men på det hela inget
märkvärdigt.”
Svaleryd: Veckorna går. Kollega efter kollega går in i personalrummet och lyssnar på sina
inspelningar. Alla kommer ut och säger samma sak som jag. Då tänker jag att det finns två
tänkbara förklaringar. Antingen är det bara jag eller så ljuger alla.
www.skolverket.se
Svaleryd: Men det släppte inte förrän min sista kollega går in i rummet för att lyssna. Hon lyssnar
en kort stund på sin inspelning och sen öppnar hon dörren och ropar: ”Kom in allihopa! Ta med
er barnen också! Det här är ju hur roligt som helst.” Vi går in och hon sätter igång sin
ljudinspelning. ”Hör ni vad jag gör? Lyssna nu så får ni höra! Hör ni vad jag gör med rösten? Hör
ni vad jag håller på med killarna och med tjejerna? Gjorde inte ni någonting sådant här?”
Svaleryd: Sen var som med dominobrickor. ”Jo… faktiskt, jag med..”. ”Jag hörde också det här
om jag ska vara ärlig…”. Det krävdes alltså att någon av oss kunde ta upptäckten med glädje
istället för att förminska sig själv. Först då släppte det för hela arbetslaget. Sen skapades en
gemensam lust att börja upptäcka tillsammans. Sen spelades det in många timmars
videoinspelningar.
Skolverket: Jaså?! Till och med okej med kamera nu?!
Svaleryd: Jo, för vi blev ju så nyfikna. När man hade lyssnat på några ljudupptagningar. Man ville
veta hur det såg ut när barnen mötte det här. Vad händer med barnen runtomkring som ser allt
det här? Alla som ser och hör den här dialogen eller den här kommunikationen. Då kom
videokameran in av sig själv, trots att motståndet hade varit stort från början. Just det här att gå
från en omedvetenhet till en medvetenhet att normer påverkar. Det ledde till en nyfikenhet. ”Hur
påverkar det mig i mitt möte med barnen? Och till att också vilja förändring, vilja utvecklas. För
att komma till att göra förändring möjlig så måste vi synliggöra normerna och bli medveten om
hur det ser ut runt omkring oss och hur det påverkar mig. Först därefter är en förändring möjlig.
Svaleryd: När vi började hade vi inställningen att vi inte hade några fördomar. Då är det väldigt
svårt att komma igång. Om man istället går in med lusten och undersöker frågan om hur jag
påverkas av normer så finns en annan öppenhet. Då kan man gå vidare och våga spana på
normer och normmedvetenhet.
Skolverket: Vi får fortsätta spana.
Svaleryd: Japp!
Skolverket: Tack så mycket Kajsa. Hej.
www.skolverket.se
