gunnar fredriksson
Diktaturens filosof
eller förelöpare för mänskliga rättigheter?
Kanske behöver vi inte se tankarna på evigt giltiga
moraliska idéer i Platons himmel bara som
föråldrad metafysik, skriver Gunnar Fredriksson.
det gamla sättet att läsa Platon var vördnadsfullt. Han var den
store klassikern, »redan de gamla grekerna« osv., med honom började allt vad som senare kallats filosofi. I modern tid har två framstående filosofer tagit itu med honom på ett helt annat sätt.
Bertrand Russell och Karl Popper menar att Platons politiska filosofi är ett
mönster och en förebild för vår tids diktaturer, till och med för rasism.
Jag, och, skulle jag tro, många filosofistudenter i min generation, läste
honom på båda sätten. Det är klart att det kunde vara förbryllande men det
var också stimulerande. Filosofi är den goda förvirringen. I dialogen
Gorgias, där Sokrates hävdar att moral och omdöme kräver kunskap, dyker
Kallikles oväntat upp. Han hävdar utmanande den starkes rätt, någon annan moral finns inte.
då säger Sokrates:»Ena stunden definierar du de bättre och starkare
som de personer vilka har de största krafterna, nästa stund definierar du
dem som de förståndigaste, och nu kommer du med en ny bestämning och
säger att det är de modigaste som är de starkaste och bästa. Bäste Kallikles,
tala nu om en gång för alla vilka du menar är de bästa och starkaste och i
vilka avseenden.«
Så fortskrider samtalet och Sokrates leder åhörarna fram till allt mer hållbara slutsatser. Det är äkta filosofi, krav på så klara och oemotsägliga
definitioner och resonemang som möjligt. Kanske var Sokrates ett gatuoriginal och i varje fall uppfattades han ofta så. Han vandrade omkring i Athen
och diskuterade med vem som helst; vi vet inte hur mycket i dialogerna som
är tämligen ordagrant och hur mycket Platon senare skrev själv.
14
Tonen var ofta respektlös, fylld av skämt och ironi. »Det seriösa får du fråga andra om, men det skämtsamma är det inget som hindrar att man lägger fram, för också gudarna gillar skämt«, säger Sokrates i dialogen Kratylos. Han språk anses vara talspråk, till exempel när han (i Jan Stolpes översättning) kritiserar »slyngelaktiga sofister«, som dessutom tar betalt för
sina konster; eller när han »håller låda« eller säger att vi kan väl »hänga
med« till gymnastiksalen och träffa sköna ynglingar. Till språkanalyserna
hör kritiken mot retoriken. Det var den som sofisterna utvecklade och som
politikerna använde för att övertyga, övertala och bedriva propaganda.
Så utvecklades kraven på klarspråk till kritik mot det politiska språket och
motvilja mot löst prat och falsk retorik. Så långt hänger vi alla med som någon gång fascinerats av analytisk filosofi. Men så kommer, som alltid hos
Platon, en till sin ytterlighet driven konsekvens som vi svårligen går med på.
Han fördömde de av vin berusade sångare som kanske kan kallas
dionysiska; men han gick ännu längre och avvisade poesi, oetiska hjältesagor hos Homeros och omoral i dramatik inspirerad av de grekiska gudarna, som ju kunde ägna sig åt hämnd, lömskheter och utsvävningar. Man
får intryck av att konst och litteratur handlar om sprit, fruntimmer och
slagsmål, vilket möjligen inte är helt fel.
i den stora dialogen Staten utvecklar Platon inte bara sin utopi om den
perfekta staten utan också teorierna om idéläran och kunskapens natur.
I Platons idealstat ska det finnas tre stånd, vanligt arbetande folk, soldater och den ledande klass som han kallade väktare. Det fanns som vi vet
också slavar men dem såg han inte som en särskild klass utan som tjänstefolk som tillhörde de andra.
Varje klass för sig ska få en uppfostran som lämpar sig för deras olika
uppgifter; det råder grekisk harmoni, dvs. arbetsfördelning, var och en sköter sitt. De främsta begåvningarna kan avancera och flickor ska ha samma
utbildning som pojkar. De dugligaste bland väktarna blir en liten ledande
grupp med kvalificerad utbildning efter åratals studier, som utmynnar i
vad Platon kallade »dialektik«, dvs. filosofi. Så ska då »filosofer« styra i
Platons idealstat. De får inte äga något, eftersom förmögenheter gör
makthavare giriga och omoraliska, vilket är ovärdigt sanna filosofer. Det
närande ståndet däremot får ha inkomster i den mån deras ekonomiska
aktivitet gynnar folket och staten.
Inte nog med detta. Familjen ska avskaffas och ungdomar utbildas i stora kollektiv. Pojkar och flickor ska gymnastisera nakna, dock i strikta former. De visa i statsledningen ser till att rätt personer vid särskilda sammankomster avlar barn, så att rasen förädlas liksom man avlar husdjur.
15
Denna monstruösa idé om staten var kanske aldrig avsedd att förverkligas.
Men den hänger samman med kunskapsteorin och idéläran. Vår kunskap
via sinnesorganen är bristfällig men vår matematiska kunskap är exakt.
Den handlar om logiska samband och de är, om vi inte gör triviala räknefel, evigt giltiga. När man vill visa något i geometrin kan man till exempel
rita upp en triangel i sanden. Den blir självklart inte exakt men likväl kan
man utgå från en icke-existerande ideal triangel med exakta linjer, den ideala triangeln i Platons idévärld.
På samma sätt, menar Platon, är det med alla allmänna begrepp, inte
minst i moralfilosofin. Han vill förankra vår moral i en ideal verklighet. De
styrande filosoferna får kunskap inte bara från erfarenheten utan om eviga
ting, en högre kunskap. I dialogen Symposion reder Sokrates ut hur enskilda föremål och personer kan vara sköna men att det dessutom, ovanför allt
sådant, finns skönhetens själva idé.
Det sanna, det rätta, det sköna, slutligen som en sammanfattning det
goda, är de eviga idéer som till exempel Esaias Tegnér diktade om i Det eviga, känd hos oss numera som nyårsdikt från Skansen.
Här kunde filosofistudenten se ett annat fascinerande samband, det
mellan respekten för matematiken och något som kan kallas mystik. I
andra former finns samma dubbelhet i den unge Wittgensteins berömda
Tractatus logico-philosophicus.
kanske behöver vi inte se tankarna på evigt giltiga moraliska idéer i
Platons himmel bara som föråldrad metafysik. Nu läser jag dessa resonemang, från gatorna i Athen under en krigisk tid, som förelöpare till senare
idéer om allmängiltiga mänskliga rättigheter.
Vi förkastar drömmarna om en hårt reglerad stat med filosofer som styrande på basis av för dem speciella insikter i eviga värden. Men vi kan läsa
Platons filosofi som krav att politisk moral inte bara ska handla om vad
som är bäst för min stad, min hembygd, min nation, min religion, min
klass, min ras, min kultur. Den ska omfatta alla.
– Vid Zeus, Sokrates, du har rätt.
Så brukade de säga, i gathörnen i Athen, när den lilla folksamlingen
runt honom lyssnat en stund.
Det kan inte gälla allt som Sokrates resonerade om men rätt mycket.
Gunnar Fredriksson är journalist och författare. Hans senaste bok heter 20 politiska filosofer
(Norstedts, 2001).
16
