Tanken växer -Tre grekiska filosofer På Agora (torget) i det antika Aten samlades de fria männen för att samtala om hur Aten skulle styras. Många av dem hade gott om tid att umgås med varandra eftersom deras hem sköttes av deras fruar och olivodlingen eller vingården sköttes av slavar. Att delta i samtalen och diskussionerna på Agora var viktigt för atenarna och gav hög status i samhället. Där kunde man både påverka andra atenare och även lära sig nya viktiga saker som man kunde ha nytta av. Om man inte ”hängde på Agora” så missade man allt det spännande och viktiga. På Agora pratade man inte bara om hur man tyckte att Aten skulle styras (politik) utan man filosoferade också om hur hur världen och verkligheten egentligen var beskaffad (var) och hur den fungerade. Man pratade om begrepp som materia, moral, kunskap och förnuft. I Babylonien hade man på sin höjd ägnat sig åt att beskriva naturen. I Grekland började man nu istället att ställa frågor om naturen. Att ställa frågor är nödvändigt för att tanken ska växa. Kanske var det därför filosofin fick ett sådant inflytande på framtiden. Förutom medborgarna på Agora fanns det även så kallade sofister. Det var bildade, lärda män - ofta var de metoiker (ej födda i Aten) - som för betalning lärde medborgarna det som de kunde. Deras kunskaper var eftertraktade. Sokrates På Agora uppehöll sig ofta en man som hette Sokrates. Han älskade att samtala med människor om det som intresserade honom mest - filosofi. Sokartes var lika lärd som sofisterna men tog inte betalt för sina tjänster. Han älskade kunskapen för dess egen skull och inte för vad den kunde ge i form av pengar eller personligt inflytande. Sokrates älskade även demokratin och var en stor optimist som trodde på människans inneboende förnuft. Han trodde inte att någon människa medvetet kunde göra något som han förstod var orätt. Alla orätta, omoraliska handlingar hade sin grund i okunskap, menade Sokrates. Han trodde också att människans själ var odödlig och att det viktigaste därför var att ta hand om sin själ genom att skaffa sig så mycket kunskap som möjligt. Sokrates ansåg att kunskap bara kunde komma fram i mötet mellan jämlika människor. Inom varje människa fanns det en medfödd men sovande kunskap som kunde komma till medvetande i samtal med andra. Sokates själv var en mästare i att ställa frågor som lockade fram kunskapen ur människor, eller snarare fick han dem att förstå att det som de trodde att de visste inte stämde. Själv hävdade Sokrates att han var okunnig, att han egentligen inget visste trots att han var så beundrad för sin vishet. Sokrates sätt att tala med människor - han gjorde ingen skillnad på olika människor, för honom var alla jämlikar - fick människor att tänka själva. För somliga blev detta ett hot. De som hade stort inflytande i Aten kände sin makt hotad när Sokrates kritiska tänkande slog rot i medborgare av olika slag. Sokrates anklagades för att ”förleda ungdomen” och dömdes till döden. Sokrates accepterade sin dödsdom men höll ett försvarstal där han förklarade sina tankar, som har blivit mycket berömt. Sokrates själv tog inte så hårt på sin egen död eftersom han var övertygad om att hans själ skulle leva vidare. Den som skrev ner Sokrates försvarstal efter hans död och som genom sina texter bevarade hans tankar för eftervärlden var hans lärjunge Platon. Platon Det är genom Platons texter som vi känner till Sokrates. Platon skrev nämligen till skillnad mot Sokrates. På flera olika sätt tänkte dessa båda filosofer olika även om delar av Platons filosofi bygger Sokrates tankar. Platon kom till andra slutsatser än sin läromästare. Tanken växer -Tre grekiska filosofer Platon var inte lika optimistisk som Sokrates. Han trodde inte att varje människa hade ett förnuft och bar kunskap åtkomlig inom sig. Tvärt om ansåg han att alla levde i okunskap utan att ens veta om det. Om man litar på det som ens sinnen berättar för en så får man aldrig veta något om hur det egentligen är. Sanningen finns någonstans bakom det som sinnena berättar, sade Platon, i idévärlden. För att förklara hur han menade kom han på den berömda grottliknelsen. Endast supersmarta tänkare som han själv kunde med förnuftets och det logiska tänkandets hjälp förstå något om idévärlden - den högre, idealiska verkligheten. Platon ansåg att människans position var unik i universum, att hennes själ var odödlig och att den hörde till idévärlden. Under den tid man lever är själen fångad i kroppens fängelse. Kroppen hörde nämligen till sinnevärlden, menade Platon. En människas själ längtar hela tiden tillbaka till idévärlden, men det som sinnena berättar och det som kroppen önskar hindrar själens återförening med idévärlden. Människan behöver alltså kämpa emot och sätta sig över sin kropp för att bli lycklig, menade Platon. Eftersom Platon inte trodde att flertalet människor var tillräckligt smarta för att kunna närma sig idévärldens ideal så var han inte förtjust i demokratin. I hans idealsamhälle var det istället en speciell maktelit - en väktarklass som skulle ha makten. Väktarklassen skulle utbildas av vetenskapsmän och filosofer som han själv. På så sätt skulle man kunna skapa en stabil stat utan förändring. Platon tyckte inte om förändring eftersom han ansåg att den förde människan längre bort från det ursprungligt goda i idévärlden. Aristoteles Även Platon hade lärjungar. Han samlade dem i något som han kallade för Akademin. Akademins uppgift var att efter Platons död se till att hans tankar och texter inte försvann eller feltolkades. Platons mest berömda lärjunge hette Aristoteles. Men även Aristoteles såg annorlunda på världen än sin läromästare. Den största skillnaden handlade om att han förnekade att det fanns en oåtkomlig idéalvärld bakom det man upplever med sina sinnen. Aristoteles ansåg att man skulle använda sina sinnen, förnuftet och logiken för att få kunskap om världen. Han tog därför itu med att undersöka naturen och utvecklade vetenskaperna biologi och zoologi. Han grubblade också mycket på hur man skulle kunna förklara himlakropparnas rörelser och kom fram till en modell med jorden i centrum. När det gäller människan så hävdade Aristoteles att hon var en del av naturen och inte unik i universum. Det som gjorde människan speciell och som kunde förklara hennes position var enligt Aristoteles hennes förmåga att tänka. Enligt Aristoteles så strävade allt i universum efter att finna ett jämviktsläge, en balans. Människans tankeförmåga och handlingsförmåga ger henne möjligheten att både skapa obalans och balans. För att handla rätt borde människan när hon agerade alltid följa ”den gyllene medelvägen”, tyckte Aristoteles: Det är till exempel bättre att vara modig än feg eller dumdristig, frikostig snarare än snål eller slösaktig. Aristoteles var en mycket nyfiken, kunskapstörstig och kunnig person. Han utvecklade många tankar och principer som fortfarande är giltiga. Han beskrev, analyserade och satte bland annat ord på fysiken, retoriken och dramatiken.