Ola Wikander
I DÖDA SPRÅKS
SÄLLSKAP
EN BOK OM VÄLDIGT GAMLA SPRÅK
Wahlström & Widstrand
clan cn zi apaśi mulvanice
Förord
De döda språken har alltid funnits i mitt liv. Jag minns hur jag redan som barn i en mörk
stockholmskällare fascinerades av en pappersavklappning av en etruskisk inskrift och förvånades över
den märkliga seden att skriva från höger till vänster, långt innan jag hade någon som helst aning om
vad som stod skrivet på den märkliga tingesten. Jag minns hur jag långsamt och med stor svårighet tog
mig igenom några av mina första latinska meningar och läste mig till att Italia est paeninsula ur ett
åldrigt och mycket välläst exemplar av Harald Hagendahls gamla nybörjarbok Lingua Latina. Jag
minns den barnsliga glädjen i att för första gången läsa Homeros, Genesis eller Veda i original och
faktiskt känna mig ett steg närmare de till synes så föråldrade orden och berättelserna, som om de
faktiskt började leva just när jag läste dem.
Och nu har jag alltså det stora privilegiet att få berätta något om denna kärlek till de döda språken,
dessa gamla uttryckssätt och tankar som betytt och betyder så mycket för mig. Att få göra detta är en
gåva, och för gåvor bör man tacka. Jag tackar dem som läst manuset i olika stadier och kommit med
viktiga kommentarer. Min mor Charlotte Wikander har steg för steg följt projektet, givit mig mängder
av idéer och förslag till förbättringar och med sin entusiasm och uppmuntran gjort boken till en glädje
att skriva. Också Anna Cöster förtjänar tack för att ha läst och kommenterat ett antal kapitel.
I en bok av detta slag är det särskilt en grupp människor vars inflytande inte kan överskattas,
nämligen de som varit mina lärare och gjort det möjligt för mig att berätta om dessa gamla språk
genom att till mig överlämna den tradition som kunskapen om dessa tungomål utgör. Jag sänder alltså
mitt största tack till dem, och bland dem speciellt till Folke Josephson, Tryggve Mettinger och i
synnerhet till Martin Gansten, en god vän som hjälpt mig med långt mer än att läsa och kommentera
kapitel, en lärd och förstående samtalspartner som inte bara varit en ojämförlig mentor i sanskrit utan
en verklig vän och lärare i livet. Tack till er alla!
Och till sist vill jag också tacka den som för denna bok och mina kunskaper om döda språk varit
den viktigaste av alla: min far Örjan Wikander, som med början i mina tidiga tonår lärde mig latin och
grekiska och ledde mig in i den värld av språk och historia som jag sedan aldrig kunnat lämna.
Tillsammans har vi läst gotiska, hebreiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska och mycket annat och gång
på gång tillsammans förundrats och glatts över dessa fantastiska språk, ord och texter. Utan honom,
hans lärdom och uppmuntran och utan hans hjälp under alla steg hade denna bok aldrig någonsin
kunnat bli verklighet. Det är just som den gode Horatius säger: Causa fuit pater his.
Honom, min far, vän och lärare, tillägnar jag denna bok.
Lund i januari 2006
Ola Wikander
Utgrävning av arkiven i Ebla i norra Syrien, där italienska arkeologer på 1970-talet påträffade mer än 17 000 kilskriftstavlor.
Introduktion
De döda språken kallas så på grund av den gravlika stämma,
varmed de framsägas av den erfarne översättaren.
FALSTAFF, FAKIR
Detta är en bok om gamla språk, språk som talades och skrevs för hundratals och tusentals år sedan,
språk som är utdöda och som i princip inte går att använda för att kommunicera överhuvudtaget. Det
handlar om språk som knappast kan hjälpa till att få igenom några handelsuppgörelser, knyta
affärskontakter eller användas för att tala med nya människor på någon bar någonstans i världen. Ändå
är det många som i historien och nutiden ägnat ett fanatiskt intresse och stora delar av sina liv åt att
studera dem, utforska dem, nagelfara dem och undervisa i dem. Ändå finns det människor för vilka
dessa döda språk i allra högsta grad är levande.
Varför, skulle man kunna fråga sig, och det gör folk ideligen. Många är de gånger man har tittat på
mig med misstro och sagt att dessa språk måste vara värdelösa »det finns ju ingen du kan prata
med?« Det man med denna inställning inte vill förstå eller erkänna är att den definition av »värde«
och »nytta« som är spridd i vårt nutida post-post-postmoderna västerländska samhälle inte är den
enda. Nej, det finns inte många människor som kan »tala« de språk som beskrivs i denna bok, men det
gör faktiskt ingen som helst skillnad.
Även om de gamla språken inte ger möjligheter till »kommunikation« så ger de bortsett
naturligtvis från den rent språkliga skönhet de ofta äger tillgång till något nästan ännu större:
historia, litteratur, filosofi och kultur som för de flesta är helt otillgängliga. De »döda språken« och de
texter som är skrivna på dem är bärare av större delen av mänsklighetens kulturella historia. 1900- och
2000-talskultur utgör endast en minimal bråkdel av den enorma mängd litteratur och tänkande som vi
människor har givit upphov till under vår historia. Goethe sade att den som inte kan redogöra för de
senaste 3000 åren lever ur hand i mun, och om han hade rätt är vår tid alldeles fruktansvärt nedsänkt i
okunnighet.
Vad de flesta inte reflekterar över är nämligen att så gott som alla högkulturer i historien haft just
»gamla texter och gamla språk« som en betydande del i sitt kulturella liv. Det är först under 1900-talet
som detta förhållande på allvar har börjat förändras. Men historien förändras inte bara för att vi i vår
märkliga epok plötsligt har bestämt oss för att vara moderna. Texterna finns där fortfarande, och
språken gör det också, hur döda de än kan verka. Vad så få idag inser är att den värld och period vi tar
för givna bara är en droppe i det stora hav som är historien om mänsklighetens kultur och
tankeverksamhet. I mer än femtusen år har vi haft det nästan ofattbara privilegiet att kunna nedteckna
våra tankar och ord, vår historia och våra berättelser i skrift och därmed bevara dem för framtida
generationer. Själva är de döda och begravna, de människor som skrev texterna på sina numera döda
språk, men genom sina ord kan de fortfarande leva och tala om någon låter dem göra det.
När det diskuteras varför man bör studera latin och grekiska i vår tid, brukar det ofta framhållas att
dessa språk är så givande att behärska därför att det senare gör det lättare att lära sig moderna språk,
och att man genom sådana studier bättre förstår sitt eget modersmål det finns ju så många låneord
från de klassiska språken i svenskan. Och visst kan det vara ett snyggt partytrick att kunna dra en
latinsk etymologi till något lagom obegripligt tekniskt ord (om publiken är den rätta) men jag tycker
ändå att denna motivering till fornspråkens oundgänglighet är ett skenskäl.
Visst är det så att man förstår sitt eget och andras språk mycket lättare och bättre genom att studera
de »Gamla Stora«, men det är i mitt tycke inte det viktiga. Om t.ex. latin och grekiska bara ses som
intressanta för att göra det lättare för oss i nutiden, förnekar man indirekt det faktum att de gamla
folken och deras språk faktiskt kan vara viktiga för sin egen skull och inte enbart som verktyg i
sökandet efter något annat.
För så är det: alla dessa döda ord, former och texter är faktiskt värda att studeras och nagelfaras för
sin egen skull. De har i sig själva lika stort värde som vilken som helst kulturyttring från vår egen
tid. Det faktum att de är gamla är inte anledning nog att diskvalificera dem.
En annan argumentationslinje som ibland används för att rättfärdiga studiet av gamla språk är av
det mer »högstämda« slaget. Det handlar om den form av mer finkulturellt och »klassicistiskt«
resonemang som går ut på att konsten, litteraturen och filosofin från antikens Hellas och Rom (för det
är dem det brukar röra sig om) är av ett särskilt »fint« slag och att den som studerar dessa saker
automatiskt blir ett slags »kulturens fanbärare«, något som väl i och för sig inte behöver vara fel. Man
får en vag känsla av att Greklands och Roms kulturer tänks göra oss till bättre människor och med ens
förvandla oss alla till Hjalmar Gullberg.
Trots att detta resonemang till stor del kan vara riktigt och dessutom låter mycket vackert ser jag
ändå en fara i det. Återigen reducerar man nämligen de antika språken och texterna till att vara
verktyg för något projekt i vår egen tid att »sprida skönhet«, »dana människorna« eller liknande.
Återigen finns risken att man glömmer att dessa antikviteter kan ha ett värde för alldeles egen maskin.
Det är denna inställning som lett till att man lärt generationer av skolpojkar att läsa Catullus och
Horatius men nogsamt undanhållit dem de dikter där de båda stora poeterna börjar använda könsord
och vara mindre »upphöjda« än man hade önskat att de skulle vara. Plötsligt är det då snarare sin egen
bild av texterna man studerar än vad där i själva verket står.
Meningen med denna bok är alltså inte att göra dess läsare till en bättre människa; om den ändå gör
det är det väl inte något att sörja över, men det är inte dess huvudsyfte. Inte heller vill den utlova
några snabba framsteg i skolfranskan. Se den snarare som ett uppslaget fönster, ett utkikstorn mot en
värld som för de flesta är helt obekant, de utdöda språkens underbara landskap. Den vill visa på de
närmast oändliga vyer som öppnar sig i de gamla språkens ord, texter och traditioner.
Boken är på intet sätt heltäckande. Jag gör inga anspråk på att ha berättat om de nödvändigtvis
»viktigaste« språken mitt urval har varit helt subjektivt. Jag berättar om de språk jag tycker mig veta
tillräckligt om för att berätta. Vissa stora luckor syns redan vid en genomläsning av
innehållsförteckningen: fornegyptiskan, denna kulturbärare av sällan skådat slag, saknas därför att
författaren inte tycker sig behärska detta språk tillräckligt väl för att skriva om det. Däremot finns ett
avsnitt om dess senare arvtagare, koptiskan. Varken latin eller grekiska beskrivs i denna bok, men här
är skälet ett annat: information om dessa språk är helt enkelt så lätt att tillgå för den som har lust att
det knappast känns meningsfullt att ta upp dem i detta lilla format. Inte heller har ett av mina absoluta
favoritspråk, ugaritiskan, tagits med, denna gång på grund av att jag beskrivit språket och dess
litteratur ganska ingående i boken Kanaaneiska myter och legender (2003).
Vad jag istället försökt göra är att berätta om språk som betytt och betyder mycket för mig, språk
om vilka jag tror mig ha något att säga. På många sätt är denna bok ett kärleksarbete, ett arbete av
kärlek till språket och till språken och allt som följer med dem. Utan dem hade jag inte varit den jag
är, och jag vill med denna bok försöka vidarebefordra någon liten gnutta av den glädje och den
fascination dessa språk alltid skapat inom mig. Känslan som väcks när man plötsligt känner att man
kan förstå och sätta sig in i tankar som tänkts och skrivits för hundratals och tusentals år sedan är
något som inte påminner om mycket annat. Glädjen i att lyckas genomskåda en särskilt intressant och
komplicerad verbform kan mycket väl likna genuin sällhet; det må låta egendomligt, men så är det.
I denna bok beskrivs många olika språk från många olika tidsepoker. Den geografiska spridningen
är mindre än man skulle kunna vänta sig. Det handlar om språk som talats i Europa och Främre
Orienten, helt enkelt för att det är i dessa regioner man tidigt börjat skriva. Tyvärr saknas en
beskrivning av tidiga östasiatiska språk, som antik kinesiska eller medeltidstibetanska, och återigen
beror detta på min egen okunnighet. Uppgiften lämnas med varm hand åt hugade skribenter.
Är gamla språk svårare än nya, och på vilka sätt är det annorlunda att studera dem än att studera vilket
som helst modernt språk? Den första av dessa frågor är svårare att besvara än den andra. Nej, gamla
språk är naturligtvis inte »svårare« i gemen än vad moderna är, däremot är de förmågor man behöver
träna upp i många fall andra.
Det viktigaste tenderar inte att vara förmågan att lära in stora mängder glosor på kort tid eller att
snabbt konstruera förståeliga formuleringar. Eftersom texter på dessa språk oftast studeras med
tillgång till lexikon och ingen lyssnare står och väntar otåligt på ditt svar blir det naturligtvis mindre
viktigt att kunna alla ord i huvudet (även om det definitivt hjälper). Vad som däremot brukar behövas
är en insikt och kunskap i de grammatiska system som språken innefattar, något som oftast innebär
ganska mycket inlärande av olika böjningsmönster.
De moderna västerländska språken har under de senaste tvåtusen åren i allmänhet rört sig mot en
förenkling av böjningssystemen (även om detta ibland inte är så självklart som det låter). Detta gör att
formsystemen i språk som sanskrit och akkadiska kan framstå som enorma för den som inte tidigare
sysslat med antika språk. Man bör då tänka på att många moderna språk också har stora
böjningssystem; ryska och standardarabiska är exempel som genast slår en. Ändå är det onekligen så
att många av de antika språken har mycket stora mängder grammatiska former som måste inläras eller
åtminstone förstås för att språken skall bli begripliga.
Detta med analys av böjningsformer och syntaktiska konstruktioner är något som många studenter
och andra brukar bäva inför när de konfronteras med texter på något lagom dött tungomål. Man minns
hur Stig Järrels sadistiske latinlärare Caligula med diabolisk njutning plågar sina latinstudenter med
sådant i filmen Hets (1944), och för många kan »formexercisen« verkligen framstå som ett
svåröverstigligt hinder. Ändå vill jag här slå ett slag för böjningsmönstrens ädla konst.
Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan
oanständig njutning. Just ögonblicket när man inser att ordet man har framför sig är en första personen
dualis prekativ av kausativstammen av en viss verbrot (eller vad det nu kan röra sig om) kan fylla en
människa (åtminstone mig) med fullständigt äkta glädje. Det är inte helt oävet att efter en korrekt och
riktig analys konstatera att den hebreiska verbformen wayyamlīḵēhū i sig betyder »och han gjorde
honom till konung« eller att sanskritordet didṛkṣiṣyāvaḥ skall översättas »vi båda kommer att vilja
se«. Om inte annat kan elegansen i dessa former framstå som mycket njutningsfull. Nu bör det
dessutom påpekas att långt ifrån alla gamla språk har dessa invecklade formsystem. Bland de språk
som beskrivs i denna bok kan man till exempel notera att både gotiskan och hettitiskan har
förhållandevis begränsade böjningssystem (åtminstone om man jämför med de övriga). I fallet gotiska
handlar det om ungefär samma nivå av morfologisk utbyggnad som den vi finner i dagens tyska, om
än i en något mer renodlad form.
Titeln på denna bok antyder att den skall handla om »utdöda« språk, och då inställer sig naturligtvis
frågan vad »utdöd« i detta sammanhang betyder. Liksom man inom medicinen kan skilja på hjärndöd
och hjärtdöd kan »utdöd« sagt om ett språk betyda flera olika saker.
Många gånger i historien har man haft situationer med diglossi, det vill säga miljöer där man har
använt två olika språk i olika situationer ett i mer vardagliga sammanhang och ett i mer högstämda
(ofta religiösa). Ofta har det »högstämda« språket varit ett som inte längre talats. Så skrevs till
exempel mycket hebreiska av judar under medeltiden fast språket slutade användas som modersmål i
början på det första årtusendet e.Kr. Latinet hade samma roll i det kristna Europa och sanskriten i
Indien. Dessa språk var »döda« i meningen att ingen vid dessa perioder hade dem som modersmål,
men de lästes, skrevs, reciterades och studerades (och ibland till och med talades i speciella
sammanhang) från generation till generation utan att upplevas som »döda« och irrelevanta. I fallet
hebreiska har detta »halvliv« varit så kraftigt att man som bekant till och med lyckades skapa ett
modernt hebreiskt modersmål under slutet av 1800-talet.
Annorlunda förhåller det sig med språk som akkadiska och sumeriska, om vilka kunskapen faktiskt
dött ut, så att ingen vare sig talat, läst eller skrivit dem under en lång period. Detta är språk som måst
tolkas helt på nytt i modern tid, vilket naturligtvis gjort förståelsen av dem svårare. Ofta har denna
tolkning gjorts med hjälp av etymologiska jämförelser (akkadiska kan till exempel jämföras med
närbesläktade språk som hebreiska och arabiska), men i vissa fall (som sumeriska) finns inga sådana
släktingar att tillgå. Då får man i stället utgå från antika översättningar och ordlistor och de situationer
i vilka texterna är funna.
Dessa språk är alltså »döda« i meningen att ingen människa på jorden behärskat dem på mycket
länge. Men de har i alla fall blivit återupptäckta och har därför fått tillbaka något av sin forntida
lyster. Värre är det för de språk som dött ut och dör ut helt utan att lämna några spår. Där råder
gravens tystnad alltjämt och kommer i de flesta fallen att fortsätta göra det.
En del av språken i denna bok har alltså aldrig egentligen »dött ut« i den snävare bemärkelsen.
Anglosaxiskan lever genom sin moderna arvtagare, engelskan. Den klassiska hebreiskan har en (i och
för sig ganska annorlunda) efterföljare i den moderna israeliska hebreiskan. Men i denna bok är det
deras gamla varianter som står i fokus.
Så varför studerar man alltså utdöda språk, och varför bör man göra det? Vad är det ett sådant studium
kan ge som ingenting annat kan ge?
Svaret är både enkelt och komplicerat. Endast genom att möta tidigare epokers människor genom
deras egna ord har vi någon som helst chans att förstå dem och deras tankar, och om vi nu ändå vill
applicera något slags modernt nyttotänkande på problemet skulle jag säga att endast om vi förstår dem
kan vi förstå historien, och därmed oss själva. Endast genom att läsa deras ord vid källan kan vi
egentligen sätta oss in i de tankar de tänkte, tankar som ofta kan vara lika relevanta idag som i den
period de framställdes. Endast på de ursprungliga språken talar författarna så tydligt att vi verkligen
kan skapa oss något slags uppfattning av vad det är de vill säga. Översättningar kan vara goda och
njutbara, men i synnerhet när man sysslar med antika språk inser man att översättningar aldrig
egentligen kan vara mer än svaga återspeglingar av den ursprungliga texten. I kontakten och arbetet
med texten kan steg för steg en insikt skapas som övergår den som kan uppnås genom att bara läsa en
återgivning på ett modernt språk.
Just denna inställning är gemensam för de flesta av världens stora religioner och traditionella
kulturer. Det mest kända exemplet är islam, med dess ställningstagande att Koranen de jure inte kan
översättas utan att det enda som kan återges är dess budskap eller innebörd. Samma ställning har
sanskriten inom hinduismen, pali inom buddhismen och hebreiskan inom den traditionella
judendomen. »Att försöka lära sig kabbala utan kunskaper i hebreiska vore som att försöka lära sig
flyga utan vingar« har det sagts om judisk mystik, och denna sats skulle kunna gälla i stort sett vilken
skriftreligion som helst. Latinet hade som bekant samma ställning i Europa tills först renässansen och
sedan upplysningen började hävda de talade språkens företräden. Man bör alltså notera att synen på
gamla döda eller halvdöda språk som viktiga för det samtida livet ingalunda är något märkligt utan
tvärtom någonting som varit allmänt och till viss del fortfarande är det i många kulturer.
Genom att läsa gamla språk och texter gör man sig till del av mänsklighetens tankehistoria på ett
mycket mer direkt sätt än om man begränsar sin förståelse till det som står att finna på moderna
västerländska språk. För varje kulturkrets man studerar ur ett språkligt perspektiv öppnas ett litet
fönster mot detta mot Främre Orienten, mot Medelhavsvärlden, mot medeltida judendom, mot de
gamla germanerna eller vilka det nu är man studerar. Och endast genom deras språk kan man
verkligen börja få en insikt i vad de har att säga.
Så härmed inbjuder jag dig, ärade läsare, att följa med på en resa genom många perioder och platser,
och få en samling utblickar genom ett antal fönster mot andra världar som ibland försvunnit och
ibland kanske inte är så försvunna som man skulle kunna tro. Jag välkomnar dig till en stund med
några i vissa fall märkliga men ändå mycket trevliga vänner, en stund i döda språks sällskap.
Biblioteket i sydvästpalatset i Nineve, den sista huvudstaden i det nyassyriska riket, under utgrävningarna 1850. Här samlade
Assurbanipal, kung av Assyrien 668 till ca 627 f.Kr, tusentals kilskriftstexter från rikets olika delar. Biblioteket var samtidens största.
Litografi av N. Chevalier, British Museum.
Släktskap och arv
Om språken och deras familjer
Innan vi på allvar kastar oss ut i de utdöda språkens landskap kan det vara på sin plats med en liten
förberedande kartskiss över de områden vi skall besöka. Kort och gott skall detta avsnitt behandla de
olika språkgrupper som resten av boken kommer att ge exempel på, detta för att ge en uppfattning om
de någorlunda ordnade system som trots allt finns bakom det sammelsurium av gamla språk som ryms
här.
Som nämndes i inledningen är den geografiska spridningen på de språk som här beskrivs inte så
väldigt stor: området det handlar om sträcker sig från Atlanten till Indien. I dessa delar av världen har
under lång tid två språkfamiljer varit kraftigt dominerande, och det är framför allt dem vi i detta
kapitel skall ge en snabb översikt över.
Den första av dessa framträdande språkfamiljer är den indoeuropeiska, till vilken alla dagens större
västerländska språk hör. Denna språkgrupp, som antagligen började sitt liv som ett antal närbesläktade
dialekter talade av ett nomadiserande folk någonstans i östra Europa eller västra Asien för mer än
5000 år sedan har med tiden spritt sig över hela världen tills den idag utan tvekan är den mest
dominerande språkgruppen på jorden.
De indoeuropeiska språken har fått sitt namn av sin geografiska hemvist. Det handlar alltså om
språk som i klassisk tid talades och skrevs från Europa ända bort till Indien. Språkgruppens existens
blev uppenbar under slutet av 1700- och början av 1800-talet, när europeiska forskare noterade de
stora likheterna i både grammatik och ordförråd mellan de bekanta europeiska språken och sanskrit,
Indiens klassiska litteraturspråk. Man framlade teorin att dessa likheter inte kunde bero på lån utan på
att språken utvecklats från en gemensam förfader, ett hypotetiskt språk som idag brukar benämnas
urindoeuropeiska.
Genom systematiska jämförelser mellan de olika språken i familjen har man lyckats komma fram
till att de utvecklingsvägar de olika språken gått inte är slumpmässiga utan tvärtom går att beskriva
ganska väl med mer generella regler, något som gjort att man i grova drag har kunnat rekonstruera
ungefär hur urindoeuropeiskan bör ha sett ut, trots att inga texter finns bevarade från detta hypotetiska
språk. Detta är uppgiften för den jämförande eller komparativa språkvetenskapen, som föddes just i
arbetet med de indoeuropeiska språken men senare kommit till användning för många andra
språkfamiljer.
Det som blev den egentliga början till den jämförande språkvetenskapen var alltså upptäckten att
språkutveckling inte sker helt slumpmässigt utan följer iakttagbara regler. Detta innebär att man
kunde se hur ljud i olika indoeuropeiska språk systematiskt motsvarade varandra och hur dessa ljud
hade utvecklats från ett gemensamt ursprung. Dessa regler kom att kallas ljudlagar, och när man lärt
känna dem kunde man steg för steg börja rekonstruera det tänkta indoeuropeiska urspråket.
Ett exempel på en sådan ljudlag är att ordinledande p på latin, grekiska och sanskrit i nedärvda ord
motsvaras av f i germanska språk (som exempelvis svenska). Så motsvaras till exempel latinets piscis
av svenskans »fisk«, och vårt svenska ord »fot« har sin motsvarighet i sanskritens pad, latinets pes
och grekiskans pous. I många fall är ljudlagarna långt mer komplicerade än så, men grundidén är ändå
ganska enkel.
Kunskap om ljudlagarna kan visa att ord som på ytan inte alls verkar lika ändå härstammar från en
gemensam urkälla. Så är svenskans »hjul«, anglosaxiskans hweol, grekiskans kyklos och sanskritens
cakra inte så lika för en ytlig betraktare, men om man bit för bit applicerar ljudlagarna kan man visa
att de alla härstammar från det urindoeuropeiska ordet för »hjul«, vilket var ungefär *kwekwlo- (en s.k.
stjärnform, vilket betecknar att ordet inte finns belagt i skrift utan är en modern rekonstruktion). Man
har inte bara lyckats rekonstruera individuella ord utan även stora delar av urindoeuropeiskans
böjningssystem och grammatiska struktur, en ganska komplicerad struktur med många kasus och
verbformer som i varierande grad slår igenom i de olika indoeuropeiska språken.
Man brukar anta att det eller de folk som talade urindoeuropeiskan levde någonstans mellan södra
Polen och Aralsjön och att de började sprida sig därifrån någon gång på 3000-talet f.Kr. för att röra sig
ut mot olika delar av Europa och Asien. Exakt hur detta har gått till är ytterst omdebatterat, och en
mängd olika teorier om förloppet finns, en del mer eller mindre sannolika och andra gripna helt ur
luften.
Hursomhelst delade de indoeuropeiska språken upp sig i olika dialektgrupper som efterhand blev
till undergrupper inom den indoeuropeiska språkfamiljen. I och med att språken förändrades skapades
flera sinsemellan mycket olika indoeuropeiska språk, så att det gemensamma ursprunget snart blev
svårare och svårare att urskilja. Den indoeuropeiska språkgruppen kom att omfatta (från väster till
öster): de keltiska, de germanska, de italiska, de baltoslaviska, de anatoliska, de indoiranska och de
tochariska språken samt grekiska, albanska och armeniska, vilka alla tre bildar egna undergrupper för
sig, samt ett antal mindre och nästan okända grupperingar som illyriska och trakofrygiska språk.
Utbredningsområdena för de i boken beskrivna språken och språkgrupperna. © Örjan Wikander.
Indoeuropéerna spred sig alltså över nästan hela Europa, delar av Främre Orienten, Iran och en stor
del av Indien. I och med den moderna tidens vidare spridning av indoeuropeiska språk som engelska
och spanska har språkfamiljen till stor del erövrat världen. I och med det romerska rikets expansion,
den katolska kyrkans makt och till sist den västerländska kolonisationen av världen gavs olika
indoeuropeiska språk en dominans som är nästan ofattbar.
Först det italiska latinet och dess romanska arvtagare (spanska, italienska, franska etc.) och sedan
germanska språk som holländska, engelska och tyska kan nu höras på de märkligaste ställen på jorden.
När man betänker att det finns ett indoeuropeiskt språk (afrikaans) som har sin hemvist i det absolut
sydligaste Afrika inser man hur de indoeuropeiska språkens talare lyckats lägga under sig en mycket
stor del av världen, och ofta med ytterst tvivelaktiga metoder. Denna expansionsiver och
erövringsframgång, som för nazisterna och andra nationalromantiker blev till ett tecken på
indoeuropéernas överlägsenhet som »ras«, kan idag snarast ses som ett nästan lite sorgligt exempel på
människans maktlystnad och vilja att lägga andra under sin makt. I och med de indoeuropeiska
språkens spridning har mängder av språk och kulturer gått under, något som pågår än idag.
Den andra stora språkgrupp som figurerar mycket bland de språk som beskrivs i denna bok är den
afroasiatiska. Denna språkfamilj har som namnet antyder sin huvudsakliga hemvist i den norra delen
av Afrika samt i sydvästra Asien (Främre Orienten), där den genom historien har och har haft en
mycket stark ställning. Familjen omfattar sex idag kända undergrupper, som skiljer sig markant från
varandra; släktskapen mellan dem verkar på många sätt avlägsnare än den som föreligger mellan de
olika indoeuropeiska undergrupperingarna.
Den utan tvivel mest bekanta av dessa sex grupper är den semitiska, en språkgrupp som dominerat
den främreorientaliska kultursfären i åtminstone 4000 år. Än idag har de semitiska språken en mycket
stor utbredning i detta område, med arabiskan som sin främsta moderna företrädare. Även hebreiskan,
olika nyarameiska dialekter och olika etiopiska språk hör till denna grupp, och under antiken fanns
även akkadiskan som en mycket viktig representant.
Man brukar oftast anta att de afroasiatiska folken har sitt ursprung någonstans i Nordafrika, men att
talarna av de språk som skulle bli de semitiska sedan utvandrat till den arabiska öknen. Därifrån har
de senare i olika vågor trängt ut och bildat olika folkgrupper som amoriter, babylonier, assyrier,
kanaanéer, israeliter, araméer och andra.
De semitiska språken är ganska nära besläktade med varandra, och de delar ett antal gemensamma
kännetecken. De man oftast nämner bland dessa är dels en förkärlek för omfattande konsonantsystem,
särskilt med konsonanter uttalade långt bak i talapparaten (olika typer av h-ljud och liknande) och
olika bi-artikulationer som faryngalisering (svalgförträngning), och dels vad man brukar kallar
»trilitteralitet«, dvs. att semitiska språk ofta bildar sina ord (särskilt verbstammar) utifrån tre
konsonanter (ofta kallade »radikaler«) som i sig bär själva rotbetydelsen. Sedan modifierar man dessa
tre konsonanter med olika inskott av vokaler och affix för att skapa de färdiga orden. På arabiska har
vi till exempel konsonantföljden d-r-s som visar att det på något sätt rör sig om att »lära« eller
»studera«. Från denna rot kan man sedan bilda ord som darasa (»han lärde sig«), mudarris (»lärare«),
adrusu (»jag lär mig«) och madrasa (»skola«), alla förenade genom de gemensamma radikalerna. Fler
exempel på hur detta kan gå till finns i kapitlet om hebreiska.
Till den afroasiatiska språkgruppen hör som nämnts också fem andra underavdelningar. Tre av
dessa (kushitiska språk, tchadspråk och omotiska språk) är bara belagda i modern tid, så deras tidigare
historia är inte bekant. Berberspråken, som talas i Nordvästafrika, är möjligen belagda i en samling
inskrifter från antiken, men kunskapen om dessa är mycket liten. Förutom den semitiska grenen är det
bara en underavdelning av de afroasiatiska språken som faktiskt har en tidigt belagd historia, men den
är å andra sidan extremt tidig. Det handlar om den grupp som bildas av fornegyptiskan och dess senare
arvtagare, koptiskan. Fornegyptiskan är med sitt hieroglyfiska skriftsystem det näst tidigast belagda
språket i världshistorien. Språket överlevde i sin koptiska variant ända in på 15001600-talen e.Kr.,
men så dog mänsklighetens näst äldsta kulturspråk till sist ut, och den egyptiska grenen av de
afroasiatiska språken upphörde att existera.
Indoeuropeiska och afroasiatiska språk är alltså de som huvudsakligen kommer att behandlas i denna
bok på grund av det stora inflytande de haft på människans tidiga skrifthistoria. Dock är de inte
ensamma. Utanför dessa gruppers gränser fanns redan tidigt språk som ägde skriftsystem och
användes för kulturella ändamål. Det mest uppenbara av dem är sumeriskan, världens första skrivna
språk, som inte är besläktat med den indoeuropeiska, den semitiska eller någon annan språkfamilj.
Likaså står etruskiskan (som också beskrivs i boken) troligen utanför språkgrupperna. Ett annat känt
exempel på ett sådant språkligt isolat är baskiskan, liksom det lilla minoritetsspråket burushaski i
Pakistan.
Dessa »främmande fåglar« i språkfloran är ofta rester av språkfamiljer som funnits innan
indoeuropeiska, semitiska och andra invandrare kommit och spritt sina tungomål. De kan framstå som
relikter, men de är i sig själva ett fascinerande vittnesbörd om den språkliga mångfald som nu
snabbare än någonsin håller på att utraderas utan att vare sig bevaras eller nedtecknas.
Vi får heller inte glömma att det är just skriften som gjort att några enstaka av mänsklighetens
språk faktiskt kunnat dokumenteras. Först uppfanns den kring mitten av 3000-talet f.Kr. av sumererna
i Mesopotamien och nästan samtidigt av egyptierna, i båda fallen som ett slags bildskrift. Senare gavs
dessa bildskrifter inslag av ljudskrift (sumererna skrev stavelser och egyptierna konsonanter). De
västsemitiska folken plockade upp idén om konsonantskrift och skapade världens första alfabet (som
sagt utan att markera vokaler), och till sist lade grekerna till vokalerna. Detta berodde säkerligen inte
på något »indoeuropeiskt geni« utan helt enkelt på att de semitiska språken hade ett antal strupljud
som inte betydde något för grekerna, varför dessa bara hörde vokalerna som följde efter i bokstavens
namn: ālef blev a och hē blev e. Så skapades grunden till det alfabet vi än idag använder.
Och till sist något vi inte skall glömma: varje år går olika språk i världen mot en säker och
ofrånkomlig död på grund av globalisering, folkförflyttningar, modernisering och i vissa fall
folkmord. Ibland hinner lingvister och andra teckna ned deras grammatik och ordskatt, men ofta faller
till och med dessa i glömska. I vilket fall som helst ökar mängden döda språk hela tiden, och
därigenom blir vår mänskliga kultur för varje dag fattigare. När du läser om de gamla och döda språk
som denna bok handlar om får du gärna ägna en tanke åt alla dessa språk som faller ned i död och
glömska utan att någon någonsin skrev någon bok om dem.
Den så kallade Gamstelen från den sumeriska staden Girsu (nuvarande Tello i Irak), föreställande konung Eannatum i spetsen för
sin armé (ca 2450 f.Kr.). Louvren.
Sumeriska
Världens dödaste språk
Vår genomgång av olika mer eller mindre döda språk inleds som sig bör på den enda möjliga platsen:
i början.
Den tidigaste punkt där vi överhuvudtaget kan tala om något enskilt språk är det tillfälle när
historien börjar, för ungefär 5 500 år sedan, alltså kring eller kort efter 3500 f.Kr. Platsen är
Mesopotamien, Tvåflodslandet, det land som tillsammans med Egypten många gånger beskrivits som
den mänskliga högkulturens vagga. Där, i södra delen av det som idag är Irak, uppfanns skriften, och
därmed togs ett av de viktigaste stegen i det mänskliga tänkandets utveckling.
När man talar om gamla skriftsystem kommer många människor att tänka på hieroglyferna eller
kanske på kinesiska tecken. Så fruktansvärt gammal är nu inte den kinesiska skriften; de äldsta
beläggen är från 1300-talet f.Kr. De egyptiska hieroglyferna är däremot mycket gamla, och man har
ibland undrat om de kanske ändå var äldst. Men som forskningsläget nu står var det ändå den
sumeriska skriften som var först.
Den sumeriska skriften, som i sina senare former kommer att kallas kilskrift, skrevs genom att man
med ett spetsat verktyg tryckte in figurer i tavlor av lera, som sedan kunde brännas eller torkas. Bränd
lera är ett mycket beständigare material än till exempel papyrus, varför enorma mängder av
kilskriftstexter bevarats till idag.
Vad sumererna uppfann var i grunden ett system för räkenskaper. Man behövde hålla räkning på sin
boskap, och då fann man det praktiskt att rita en bild av djuret i fråga och göra ett antal streck för
mängden djur. På detta stadium stod skriften stilla ganska länge: man ritade en bild för det man ville
nedteckna. Men så efterhand började man dra nytta av att vissa ord låter likadant. Man noterade till
exempel att ordet för »vassrör« (gi på sumeriska) var mycket likt ordet för »återvända« (också gi).
Alltså började man rita tecknet »vassrör« när man menade »återvända«, och så hade man tagit steget
från ett ritningssystem till ett verkligt skriftsystem, där tecknen inte motsvarade företeelser utan ord
och språkliga element.
Alltså var de sumeriska tecknen först tämligen tydligt urskiljbara bilder på en oxe, en mun, en fisk
etc. Efterhand som skriften blev mer och mer använd stiliserades formerna och antog den typiska
»kilform« som givit skriften dess moderna namn. Dessa stiliseringar gjorde det lättare och snabbare
att skriva, men den gjorde också att man blev tvungen att börja studera skriften på ett mycket mer
ingående sätt, eftersom det inte längre gick att tydligt se vad tecknen »föreställde«.
Kilskriften utvecklades också på flera andra sätt. Man utvidgade principen om ljudlikhet, så att
man snart fick möjlighet att »stava« alla ord genom att sätta samman andra tecken, som började stå
för stavelser, och därmed var ljudskriften uppfunnen. Dock övergav man aldrig systemet att låta
tecknen stå för hela ord också. Många tecken kunde stå för både ett ord och en stavelse, och i många
fall flera olika stavelser. Skriftsystemet blev snabbt mer och mer svårhanterligt.
För att skapa klarhet i de fall där sammanblandning kunde uppstå mellan olika ord infördes så
kallade determinativer. Detta innebar att man i många fall satte ett tecken, som inte uttalades, före
eller ibland efter orden för att visa vilken kategori de tillhörde. På detta sätt satte man tecknet för
»fågel« intill namn på fåglar, tecknet för »stad« framför namn på städer och tecknet »gud« framför
namn på gudar. När man transkriberar sumeriska brukar dessa tecken ofta skrivas med upphöjd stil.
Med dessa tre kategorier av tecken ordtecken, stavelsetecken, och determinativer blev
kilskriften snart mycket svårhanterlig. Det kunde handla om över tusen tecken, och varje tecken kunde
ofta läsas på olika sätt; det kan inte ha varit lätt att bli skrivare, eller dub-sar som det hette på
sumeriska. Efterhand begränsades dock antalet tecken för att bli mer hanterligt för skrivaren och
läsaren.
Detta att ha tecken som motsvarar hela ord eller begrepp kan för oss verka märkligt (även om
systemet tillämpas idag i till exempel kinesiskan). Men även vi har ett antal ideogram eller
»ordtecken« i vår skrift. Vad sägs till exempel om följande samling:
5 7 + & 18 $ §
Även om vi inte är vana vid att tänka på det, använder vi alltså själva ideogram i stor utsträckning.
Och om man tycker att det sumeriska skrivsättet verkar orimligt komplicerat (olika kategorier av
tecken och stora mängder av dem) kan man betänka att t.ex. modern japanska skrivs på ungefär
samma sätt. Dessutom är det värt att påpeka att våra rebusar påminner mycket om principerna bakom
kilskriften (som dock var långt mer reglerad och standardiserad).
Många språk har genom historiens lopp nått det märkliga stadium där de visserligen inte längre talas
som modersmål av någon, men ändå bär upp en kultur och används som skriftspråk för många olika
ändamål, något som exempelvis gäller latin, sanskrit och hebreiska. Vad beträffar sumeriskan är
situationen ännu mer extrem det handlar nämligen om ett språk som med all sannolikhet redan var
utdött när de allra flesta texterna skrevs ned.
Sumeriska talades, som namnet antyder, av sumererna, en folkgrupp som levde i södra
Mesopotamien före den semitiska invandringen under mitten av 2000-talet f.Kr. Ingen vet egentligen
varifrån sumererna kom vissa har föreslagit att de skulle ha något gemensamt med Induskulturen i
norra Indien, men detta är rena spekulationer. När sumererna kommer in i historien (eller rättare sagt,
skapar den det var ju de som först uppfann skriften och därmed historien i trängre mening) är de
redan bofasta i den del av Tvåflodslandet som har fått namnet Sumer. Där hade de bildat en
stadsstatskultur baserad på boskapsskötsel och åkerbruk. Varje stad hade en egen styresman, som på
sumeriska antingen kallades lugal eller ensi (det första betyder ordagrant »stor man« och brukar
översättas med »konung«) och en egen skyddsgud, som tänktes bo i ett för den guden avdelat tempel.
Sumerernas avbildningar av sig själva påminner inte om något annat. Lite rundnätta och
godmodiga står de där och ler glatt mot oss iklädda pälskjolar och med rakade huvuden. Sitt land
kallade de ki-en-gir (»hemlandet [eller kanske furstarnas land]«) eller ofta helt enkelt kalam,
»Landet«, och sig själva kallade de »de svarthövdade«. Med andra ord: det folk som uppfann skriften
och lade grunden till den stora mesopotamiska kulturen refererade till sig själva som »svartskallar«
(en beteckning som för övrigt levde kvar efter sumererna och blev ett allmänt ord för invånare i
Mesopotamien). Och sitt språk, det vi idag kallar sumeriska, kallade de eme-gir, »den furstliga
tungan«.
När kilskriften först tolkades i mitten av 1800-talet var det inte sumeriska man utgick från. Den första
kilskriftstext som man lyckades översätta var skriven på fornpersiska, och sedan handlade det mest
om akkadiska. Skriften hade nämligen anpassats till mängder av språk (förutom dessa till exempel
hettitiska, ugaritiska och elamitiska) och spridits i hela Främre Orienten.
I de antika bibliotek där det fanns akkadiska skrifter fann man dock ofta helt obegripliga texter,
som inte alls verkade vara skrivna på detta språk. Först tänkte många sig att det nog handlade om
något slags hemlig »kodskrift« som de högutbildade skrivarna använde sig av, men ganska snart
framgick det dock att det faktiskt rörde sig om ett eget språk. Vid denna tid kallade man akkadiskan
för »assyriska« (ett namn som idag bara används om en av akkadiskans två huvuddialekter). I och med
att man kände till att det funnits ett gammalt »akkadiskt« rike någon gång i slutet på 2000-talet f.Kr.
kallade man då det nyfunna språket »akkadiska«. Senare upptäckte man dock att assyrierna och
babylonierna själva kallat sitt språk »akkadiska« och att de benämnde det märkliga andra språket som
umerum. Alltså bytte man terminologi, och det språk vi nu talar om har sedan dess kallats sumeriska
efter det område där det ursprungligen talades, Sumer i södra Mesopotamien.
Sumeriska är ett språk som är speciellt i fler avseenden än att det är så tidigt belagt. Det har inga
som helst kända släktingar det är vad som brukar kallas ett språkligt isolat. I detta avseende liknar
det baskiskan och troligen också etruskiskan, som beskrivs senare i boken. Dessa tre är väl de mest
kända isolaten, men det finns andra, till exempel språket burushaski, som talas i ett litet område i
Pakistan. De språkliga isolaten har antagligen också haft släktingar en gång i tiden, men av dessa finns
inget bevarat. De står för sig själva bland världens språk, och representerar sig själva som egna
språkgrupper.
Som nämnts fanns det inget »sumeriskt rike«. Vad som fanns var ett antal stadsstater (bl.a. Kish,
Lagash, Ur och Umma). Dessa stod ibland i förbund med varandra, och ibland låg de i krig. Ett av
dessa krig beskrivs på den så kallade Gam-stelen, en stenstod från ca 2450 f.Kr. utsmyckad med bilder
av gamar som äter de stupade (därav namnet). Relieferna avbildar en strid mellan stadsstaterna
Lagash och Umma. Soldaterna kämpar, och guden Ningirsu vandrar runt på slagfältet och samlar in de
besegrade i ett stort nät. Vid bilden finns en ganska lång text på sumeriska, som berättar hur enorm
striden var. Detta var uppenbarligen ett av dåtidens största fältslag. Referensramarna har ändrats sedan
dess
De allra äldsta sumeriska texterna är naturligtvis mest intressanta ur skrifthistoriskt hänseende. Det
handlar ofta om räkenskaper och liknande, men efterhand började man använda skriften även till andra
saker. Kring 2600 f.Kr. dyker konungainskrifter och liknande beskrivningar av härskare upp. Det finns
exempel på längre sådana, men oftast är de mycket korta. Ett exempel är en inskrift som helt enkelt
lyder: »A-anne-padda, konung av Ur, son av Mes-anne-padda, konung av Ur, har byggt detta [tempel]
«.
En över 4 000 år gammal sumerisk bibliotekskatalog. Texten består av incipit, de första orden i de olika verken. Några exempel på
hur verken börjar är: »Av Enlil, vars krav är oföränderligt / O konung, den gudomliga himlens föredöme / O konung, Enlils utvalde
tjänare«. Tolkning av William W. Hallo. Originalet finns i Yale University Babylonian Collection.
Under 2000-talet trängde de akkadisktalande semiterna in i Mesopotamien västerifrån, och deras språk
tog större och större plats. Redan tidigt kan man se att de två språken påverkar varandra många
sumeriska ord kommer in i akkadiskan, men också tvärtom. Sumeriskan lånar till exempel det
akkadiska ordet u, »och«, men efterhand även mer specifika begrepp som ordet dam-gar (»köpman«,
från akkadiskans tamkārum).
Någon gång på 2300-talet skapas ett akkadiskt storrike under konung Sargon, och så inleds
sumeriskans fall som levande språk. Sargon och hans ättlingar använder både sumeriska och
akkadiska i sina inskrifter, men det blir snart allt tydligare att sumeriskan håller på att trängas ut som
talat språk.
I denna period levde världens första till namnet kända skönlitterära författare, som var kvinna och
skrev på sumeriska. Hennes namn var Enheduanna, och hon var dotter till konung Sargon av Akkad.
Som konungadotter fungerade hon som entu, ett slags prästinna, och i denna position skrev hon ett
antal mycket vackra hymner till gudinnan Inanna. Det har visat sig att en del av dessa hymner var
baserade på tidigare material, men trots det framträder Enheduanna som en mycket tydlig och tidig
gestalt i världslitteraturen. Hennes tilltal till gudinnan är personligt, och hennes hymner lästes långt
efter hennes död.
Vid denna tid är det svårt att säga vad som är litterära texter och vad som är religiösa; de två
kategorierna skär in i varandra och förutsätter varandra. Religionen var inte som nu en särskild och
utseparerad del av livet utan genomsyrade all verksamhet, och det är i detta sken vi får se
Enheduannas hymner och andra liknande texter. Det går inte att säga om de är litterära »eller«
religiösa, de är bådadera. Förutom Enheduannas texter finns från denna tid flera andra hymner till
olika gudomligheter bevarade.
Efter Sargons gammalakkadiska rike återupprättas den sumeriska kulturen under en kort period i
form av den tredje konungadynastin i staden Ur (i tiden ungefär mellan 2100 och 2000 f.Kr.). Man
brukar tala om en »sumerisk renässans« sumerisk kultur och språk blomstrade åter. Men snart tog
semiterna åter vid, och efter några hundra år av invandringar och maktskiften konsoliderades deras
makt i form av det gammalbabyloniska riket under ledning av konung Hammurapi (vanligen daterad
17921750 f.Kr.).
Vid tiden precis före den sumeriska renässansen skrevs en av de viktigaste samlingarna av
sumeriska texter. Det handlar om inskrifter som besjunger och beskriver byggandet av ett tempel i den
lilla staden Girsu utanför Lagash. Det är Gudea, ensi av Lagash, som berättar om hur han fått i
uppdrag att bygga templet Eninnu till stadens gud Ningirsu, och texterna berättar med ett målande
språk om templet som når hela vägen upp till himlen. En av texterna börjar:
É dim-gal kalam-ma
an ki-da mú-a
é-ninnu sig4 zid
d
en-líl-e nam dùg-ga tar-ra
Huset, landets förtöjningspåle,
som växer till himlen från jorden,
Eninnu, det trofasta tegelverket,
som av [guden] Enlil bestämts till ett gott öde
Gudea-texterna är en av de viktigaste samlingarna av längre berättande sumeriska texter från dem som
faktiskt antagligen talade språket som modersmål, vilket (förutom deras höga poetiska nivå) ger dem
ett ovärderligt språkhistoriskt värde.
Ingen vet exakt när sumeriskan dog ut som talat språk. Man brukar anta att det handlar om någon gång
omkring 2000, men det finns de som sätter datumet både tidigare och senare. Fler och fler av
inskrifterna skrevs under perioden på akkadiska, de nya härskarnas modersmål, men sumeriskan
fortsatte ändå att studeras och skrivas. Steg för steg fick språket en status som liknar latinets i Europa
under medeltiden. Sumeriska blev det lärda språket, som varje skrivare av rang förväntades behärska.
Man fortsatte att skriva ned texter på sumeriska, och de unga skrivarlärlingarna lärde sig språket i det
som kallades E-dubba (»lertavlornas hus«), dåtidens mot-svarighet till universitet.
Intressanta berättelser finns från denna E-dubba om hur skrivarlärlingarnas liv kunde se ut, bland
annat en ganska komisk historia om en lärling som alltid blir slagen av sin lärare utan vettigt skäl.
Den unge mannen går hem till sin far, som genast bjuder läraren på middag. Sedan är läraren hur
trevlig som helst mot sin elev. Historien är en tidig ironi över världens orättvisor, och beskrivningen
av läraren som låter sig bevekas med smärre mutor känns igen långt efter sin tid.
Från den gammalbabyloniska perioden (ca 20001590), en tid då sumeriskan i princip var utdöd,
finns enorma mängder av sumeriska texter. Babylonierna satte mycket högt värde på den sumeriska
kulturen, och man började nu skriva ned många berättelser och texter som tidigare varit muntlig
litteratur. Under denna period nedtecknas berömda texter som Inannas nedstigande till underjorden
och de gamla kortberättelserna om den legendariske konung Gilgamesh. Dessa berättelser är med all
sannolikhet betydligt äldre, men först under gammalbabylonsk tid skrevs de ned.
Det faktum att de babyloniska skrivarna inte hade sumeriska som sitt modersmål förändrade det
sumeriska skriftspråket. Tidigare sumeriska texter skrevs ofta på ett mycket kortfattat sätt:
verbböjningar skrevs till exempel ofta inte ut fullständigt man visste ju ändå hur de skulle låta. Det
gjorde inte babylonierna på samma självklara sätt, och alltså tvingades de skriva ut mer av hur
texterna faktiskt skulle läsas. Detta är till stor hjälp för oss, då dessa utökade skrivsätt visar oss
tydligare hur sumeriskans mycket invecklade grammatiska system kan ha sett ut. Tyvärr finns också
ett stort problem. I och med att de som skrev ned texterna hade ett annat modersmål är det naturligtvis
inte helt säkert att de verkligen visste hur de skulle skriva. Man måste ha klart för sig att mycket av
den information vi har om sumeriskan är filtrerad genom akkadiska, vilket naturligtvis skapar
särskilda svårigheter.
När man talar om att beskriva det sumeriska språket handlar det alltså om att beskriva det
sumeriska språket såsom det är bevarat i skrift. Hur språket egentligen talades har vi ännu svårare att
säga än vad gäller andra utdöda språk. Sumeriska är på ett sätt »dödare« än alla dessa de texter man
ofta utgår från när man beskriver det skrevs när språket inte längre verkar ha talats.
Om hur sumeriskan uttalades vet vi inte mycket. Eftersom den skrivs med samma tecken som
akkadiskan brukar man anta att ljudsystemet var liknande, men det är svårt att veta hur det verkligen
förhöll sig med detta. Sumeriskan hade åtminstone ett ljud som akkadiskan inte hade, ett ljud som
brukar transkriberas ĝ, och som antagligen uttalades ungefär som ett svenskt ng-ljud (även om detta
inte är helt säkert).
Sumeriskans grammatiska struktur är helt egen. Med långa rader av prefix böjs verben i många
former vars betydelse inte i alla lägen är helt kända. Själva ordrötterna är oftast enstaviga, men genom
tillägg av prefix och suffix blir orden ofta långa. Man har prefix som på ett förvirrande och inte helt
klarlagt sätt markerar subjektet och ofta också objektet. Dessutom finns ett ganska speciellt system,
som innebär att man genom prefix på verbet markerar användning av lokalkasus. Om jag alltså säger
att något sker »i huset« måste detta inte bara markeras som en postposition efter ordet för »huset«
utan också som ett prefix framför verbet. Samma sak gäller för »från«, »till«, »för« och liknande.
Prefix markerar också olika modala skillnader i verbens betydelse, som vilja, uppmaningar, förbud,
möjligheter och liknande. Även negationen fästs som en förstavelse (nu-) på verbet.
Verben har två olika stamformer, som vi brukar kalla amṭu (»snabb«, »lätt«) och marû
(»långsam«, »fet«) efter vad de akkadisktalande lärde benämnde dem i sina texter om sumerisk
grammatik. Exakt vad dessa grundstammar betydde har fortfarande inte klarlagts. Ofta brukar man
hävda att marû-stammen betecknar ett pågående eller upprepat skeende till skillnad från amṭustammen, som då skulle beteckna en enstaka händelse, men detta är ingalunda säkert. Ibland verkar
stammarna ha betytt olika saker vid olika verb. Verbstammen kunde också redupliceras (dubbleras),
ibland tre eller till och med fyra gånger, för att beteckna upprepad handling eller en handling som
innefattar många subjekt eller objekt.
Substantiven delas in i levande och icke-levande, som fungerar på lite olika sätt (bland annat bildar
de pluralis på olika sätt). Efter en substantivfras kan postpositioner följa, postpositioner som skapar
ett slags kasussystem.
En sak som är viktig att notera är att sumeriska är ett ergativt språk. Detta fenomen (ergativitet) är
något som är tämligen obekant för många därför att det inte förekommer i västerländska språk, men
det uppskattas att ungefär en fjärdedel av världens språk är ergativa i någon grad (t.ex. baskiska och
georgiska), och därför fordras en liten förklaring av detta, något som dock kräver en smärre utvikning.
I »vanliga« västerländska språk är vi vana vid att skilja mellan subjektet och det direkta objektet. I
ganska många språk har vi en särskild form (ackusativ) för att urskilja det direkta objektet, medan
subjektet står i vad som brukar kallas nominativ. Som exempel kan vi se på följande två meningar på
tyska:
(1a) Der Mann ging herein
»Mannen gick in«
(2a) Der Mann erhob den Kopf
»Mannen lyfte huvudet«
Här visar formen på den bestämda artiklen den att huvudet (Kopf) står i ackusativ och är det direkta
objektet i exempel 2a, medan formen der framför mannen visar att han står i nominativ och är subjekt
i båda satserna.
På sumeriska blir det annorlunda. Den första satsen (»mannen gick in«) heter då:
(1b) Lú í-ku4-r
(lú betyder »man« och ku4-r är verbet för »gå in«)
