4 Att bli stannandes kvar

Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
4 Att bli stannandes kvar
– om vardagsstrategier i opposition mot
modernitetens upplösande krafter, exemplet
Tönnies och Schutz
Åke Nilsén
Denna text har sitt ursprung i de tankar en resa i min egen historia
gav upphov till i form av en klassfest. Min egen livshistoria och mitt
nuvarande akademiska umgänge kan ha förblindat mig inför de
livsomständigheter som kanske flertalet människor, i alla fall mina
klasskamrater, lever under och brottas med i moderniteten. När jag
har sökt mig bort från min uppväxtmiljö har de envetet hållit sig
kvar. Jag har till viss del låtit modernitetens upplösande krafter få
fritt spelrum medan de har gjort motstånd mot desamma.
Erfarenheten av att leva under och bejaka dessa krafter har inte
enbart haft en fundamental betydelse för mitt liv utan även för den
akademiska disciplin som jag har gjort till min egen, nämligen sociologin.1 Sociologi som idétradition och akademiskt ämne har sitt
ursprung och hämtar sin näring just från en tid och en problematik
som intimt kan kopplas till de dramatiska förändringar samhället
genomgick vid övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle.2 Vid en snabb överblick av sociologins teoretiska corpus är det
ingen överdrift att påstå att fokus genomgående har varit på analys
1
2
En tanke att utveckla är kopplingen mellan gemensamma erfarenheter och en
akademisk disciplins grundläggande (och oreflekterade) antaganden. Immanuel
Wallerstein (1999) menar att identiteten i den sociologiska forskargemenskapen
grundas på vissa premisser. Min vågade och empiriskt dåligt underbyggda tes är
att sociologer i stort delar en erfarenhet av modernitetens upplösande krafter på
det personliga planet och tar denna erfarenhet och hanterandet av den för given
som en grundförutsättning för livet överhuvudtaget i det moderna samhället. Det
skulle därför vara möjligt att tala om en ”blind fläck” i den sociologiska blicken.
Se Mazlish (1989).
57
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
av resultatet eller effekten av modernitetens upplösande krafter.
Alltså; dessa krafter förutsätts ha fått en verkan och sociologens
(självpåtagna) uppgift är att förklara/förstå dessa processer. Men vad
studerar sociologen i de fall där en verkan är minimal eller har uteblivit på grund av någon form av motstånd?
Den modernitetsproblematik som berörs i artikeln är varken de
strukturella processer som påverkar samhället i stort eller det massiva bombardemang av ”nymodigheter” vi utsätts för via t.ex. massmedia, utan de förändringar som riskerar att bryta in på ett mikroplan. Det är de sociala relationerna som står i fokus – de sociala
nätverk vi ingår i som är bärare av normer, värderingar och identiteter – Gemeinschaft med Tönnies språkbruk, livsvärlden utifrån Husserl/Habermas. Det är en vägran att bryta upp från ett betydelsefullt
socialt sammanhang och en strävan efter att försvara och konservera detta sammanhang som är i fokus, försöken att på mikronivå
motstå Gesellschaft (Tönnies) eller motverka livsvärldens upplösning.3 Den genomgång av några sociologiska teorier som görs
nedan utifrån denna problematik syftar till att uppmärksamma och
utveckla ansatser till vardagsstrategier i opposition mot modernitetens upplösande krafter.
Klassfesten
Våren 2002 deltog jag med skräckblandad förtjusning i en återförenande klassfest för grundskolan i min uppväxtort Landskrona. Av
klasslistan att döma bodde över 80 % av mina gamla klasskamrater
kvar i stan – en anmärkningsvärd siffra med tanke på de påfrestningar staden har utsatts för sedan vi slutade skolan 1977. 1981
stängde Landskronas viktigaste arbetsgivare, Öresundsvarvet, och
därpå följde flera bakslag med stora sociala problem som resultat.4
3
4
Inte motverka systemets kolonialisering av livsvärlden vilken är en av Habermas
teser för moderniteten. Utifrån mitt angreppssätt sker snarare en inkorporering
av systemet i livsvärlden på livsvärldens premisser eftersom den normativa
gemenskapen är så stark.
Lundaforskare har under åren upprepade gånger studerat olika aspekter av dessa
processer i Landskrona, se t ex Angelöw (1988) och Wikdahl (1992), men även
helt färska insatser som Hydén (2004).
58
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
Arbetslöshet drabbade staden hårt under 80-talet och rimligen även
min generation som tog sina första stapplande steg ut på arbetsmarknaden vid denna tid.5 Det fanns i princip två alternativ att
välja mellan efter avslutad grundskola: endera fortsatta gymnasiestudier eller att börja på Öresundsvarvets yrkesskola. Det sistnämnda alternativet gav givetvis inte något lyckat insteg på arbetsmarknaden medan det förstnämnda eventuellt kunde resultera i
arbete eller vidare studier på universitet.
För egen del lämnade jag Landskrona efter gymnasiet för arbete i
Malmö och därefter studier i Lund efter lumpen. En sporadisk kontakt med mina gamla kompisar i Landskrona de första åren har så
småningom resulterat i fullkomligt avklippta band sedan 20 år tillbaka (något anmärkningsvärt med tanke på avståndet Lund–Landskrona – 3,5 mil). I efterhand kan dessa erfarenheter ha varit en
bidragande orsak till att jag slutligen fastnade för sociologi och själv
kunde utvecklas med ämnet över tid. Jag, liksom så många andra
sociologer, hittade ”mig själv” i ämnet, om än omskrivet i sociologiska teorier om moderniteten.
Tillbaka till klassfesten. Ett större gäng killar (eller snarare medelålders män) uteblev från festen för att, fick jag veta under kvällen,
istället gå på sin traditionella herrmiddag. Jag kände snabbt igen
namnen från min uppväxttid – det var samma gäng då som nu,
möjligen något avhopp och någon enstaka ”nykomling”. Jag kände
mig lite besviken eftersom det var gamla fotbolls- och hockeykompisar som jag gärna hade bytt några ord med, men samtidigt häpnade jag över att tiden verkade ha stått stilla. Gänget var intakt (jag
hade själv aldrig ingått i just detta gäng) och hade till synes motstått
alla yttre påfrestningar i form av arbetslöshet och lockande möjligheter på främmande ort. Jag kunde riktigt föreställa mig dessa grabbar, fastskruvade i de roller som etablerades i gänget redan i den
tidiga tonåren, men även oerhört trygga i denna gemenskap som
ger kontinuitet åt ett liv i en oöverskådlig och föränderlig värld.
Inför klassfesten tyckte jag mig ha avläst vissa tecken på att min
egen generation från Landskrona, framför allt killar, hade råkat täm-
5
Öresundsvarvets nedläggning innebar att 50% av Landskronas yrkesverksamma
befolkning blev arbetslös, se Hydén (2004:28).
59
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
ligen illa ut under 1980-och 1990-talen. Några gamla kompisar som
lämnat staden var arbetslösa utan familj och framtidshopp. Deras
sporadiska berättelser om vänners situation i Landskrona gav en
dyster bild med kriminalitet och alkoholproblem som bakgrund.
Men denna oro visade sig vara obefogad när jag väl var på plats.
Mina farhågor besannades inte, utan en bild av en stark gemenskap
tog istället form. Kan det rent av vara så att detta starka kompisgäng
har haft en positiv betydelse för hur killarna har hanterat konsekvenserna av de påfrestningar Landskrona utsattes för främst under
1980-talet?
En sociologisk problematik?
Tanken slog mig att detta kanske är en strategi som sysselsätter flertalet människor i vårt samtida samhälle – en strategi i opposition
mot modernitetens upplösande krafter. Strategin skulle i så fall bestå
i att hålla ihop den betydelsefulla gemenskap som ingicks i tonåren
och utifrån denna möta vuxenblivandet, familjebildandet och
inträdet på arbetsmarknaden. Konstanten skulle vara gänget och
den position varje enskild medlem intar däri – tryggheten i en föränderlig värld. Variablerna är yrkeslivet (den flexibla arbetskraften),
den egna familjen (den allmänna skilsmässofrekvensen talar sitt
eget språk) och andra sociala relationer som ingås i det moderna
livet. Priset för denna strategi skulle vara den egna personliga
utvecklingen som ett uppbrott från en social miljö eventuellt kan
innebära och en utestängning från vissa ekonomiska utvecklingsmöjligheter som en geografisk och social mobilitet kan medföra.
Sociologisk teoribildning har som regel inte intresserat sig för dessa
strategier, utan fokus har snarare legat på de förändringar i sociala
relationer och handlingsmönster som moderniteten ses som upphov till. Bevarade relationer och handlingsmönster betraktas snarare som föråldrade kvarlevor från ett passerat samhällsstadium.
Möjligheten att avgöra vad som är modernt respektive föråldrat lanserades redan av Immanuel Kant i skriften Svar på frågan: Vad är upplysning? från 17836 och denna grundproblematik får sägas vara en
6
Kant (1989).
60
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
av den sociologiska traditionens viktigaste hörnstenar där diskontinuiteter i historien ingår som ett självklart antagande. Ett fokus på
kontinuiteter över tiden har snarast tillfallit historiskt orienterade
vetenskaper. De strategier som har identifierats som bevarande har
ofta betraktats som konservativa och reaktionära utifrån en oproblemtiserad progressiv samhällshistorisk grundsyn.
Den diskurs om moderniteten som dominerat från 1980-talet uppfattar moderniteten som en kontinuerlig, framåtriktad och ofrånkomlig ”(…) virvel av ständig upplösning och förnyelse, kamp och motsägelse, kluvenhet och smärta.”7 Denna diskurs håller emellertid på att
avlösas av en problematisering av modernitetens inre motsättningar. Zygmunt Baumans analys av en solid, institutionsbyggande
modernitet vilande på en ekonomisk stabilitet står i kontrast till den
flytande modernitet som släpper förändringens krafter fria.8 Denna
pendelrörelse mellan stabilitet och förändring har präglat samhällets utveckling under moderniteten. Efterkrigstidens folkhemsbygge
i Sverige är exempel på den solida moderniteten i arbete. Förändringar som sker följer uppgjorda planer och är förutsägbara för
befolkningen. Den flytande moderniteten är globaliseringens och
den rörliga kapitalmarknadens samhällsklimat där återigen väletablerade institutioner och sammanhang rivs upp och dras med i virveln. Modernitetens upplösande krafter har släppts lösa på nytt.
Dessa krafter kan emellertid översättas till en mer bekant sociologisk
terminologi: sekularisering, rationalisering och individualisering.
Av dessa kan två avskiljas som mindre aktuella. Sekulariseringen är
inte en kraft som har en given plats i den problematik som berörs.
En traditionell religiös utövning kan givetvis verka som en sammanhållande kraft i opposition mot modernitetens krafter, men det
exempel jag använder mig av har som sin utgångspunkt en sekulariserad kultur. Snarare kan den aktuella nyandligheten som tar sig
uttryck i t.ex. religiös fundamentalism, te sig lockande för individer
och därmed vara del av de upplösande krafterna. Rationaliseringen
utgör en viktig bakgrund till hela den problematik som berörs.
Rationaliseringstesen i Habermas version (i Webers efterföljd) innebär att systemets målrationella styrning utvidgas på bekostnad av
7
8
Berman (1990:12).
Bauman (2001:74) och Bauman (2000).
61
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
livsvärldens kommunikativa rationalitet. Ett instrumentellt och
strategiskt handlande vinner mark även inom sociala sammanhang
som är uppbyggda på andra grunder än systemets formella.9 Översatt till mitt exempel skulle denna historiska tendens innebära att
gängets medlemmar anammar ett instrumentellt och strategiskt förhållningssätt till varandra och därmed ifrågasätter gamla bindningar och relationer. Denna situation kan tänkas uppkomma men
orsaken kan nog bättre belysas med nästa begrepp.
Individualiseringen som en av modernitetens upplösande krafter är
i allra högsta grad aktuell för min problematik. Det är en ökad individualitet som hotar en stark gemenskap genom att de alltmer differentierade livsstilarna expanderar på bekostnad av det gemensamma, det som förenar. En individualisering kan ha olika källor
och därmed ta sig skilda uttryck. Ulrich Beck10 tar upp ett antal
fenomen som utlöser och befordrar en individualisering: Ökad
materiell levnadsstandard; utbildning; ökad social och geografisk
mobilitet; socialförsäkringssystem som reducerar risker på arbetsmarknaden; interna differentieringar inom arbetarklassen såsom
yrkesmässiga statushierarkier; konkurrensrelationer i t.ex. utbildningssystemet; ny urban storstadsbebyggelse med lösare bekantskaps- och grannskapsrelationer; utsattheten på en osäker och hårdnande arbetsmarknad; kontinuerligt sänkt arbetstid samt att de
socialmoraliska miljöerna relativiseras och urholkas.
De ovan uppräknade fenomenen skulle grovt kunna indelas i två
kategorier: de som i första hand berör de materiella omständigheterna och först därefter under vissa förutsättningar (att samhället är
differentierat) ger upphov till en förändring av normer och värderingar hos individen, och de som inte direkt förändrar de materiella
omständigheterna utan har en effekt på individens normer och värderingar. I den första kategorin vill jag placera ökad levnadsstandard, ökad social och geografisk mobilitet, socialförsäkringssystemen, ny urban bebyggelse, den hårdnande arbetsmarknaden och
sänkt arbetstid. I den andra kategorin hamnar då utbildning, intern
differentiering, konkurrensrelationer och urholkningen av de socialmoraliska miljöerna.
9
Habermas (1992).
10 Här hämtat ur Ramsay (1994), se även Beck (1998).
62
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
Dessa fenomen skulle alltså kunna sätta en gemenskap under press
och hota att splittra de relationer som etablerats under lång tid. I
mitt exempel kan emellertid några av fenomenen snarare ha en
motsatt effekt. Socialförsäkringssystemen ökar snarare möjligheten
för gänget att överleva eftersom det inte har sin grund i en yrkesmässig gemenskap, likaså den minskade arbetstiden som ger mer fritid som kan spenderas med gänget i konkurrens med en eventuell
familj. Ökade konkurrensrelationer i omvärlden kan bidra till att
stärka gemenskapen inom gänget om dessa relationer förblir stabila
och kan utgöra tryggheten i en allt hårdare och mer oöverskådlig
värld. Men gänget måste utarbeta strategier för att möta och motverka de övriga fenomenen som kan leda till en individualisering
och därigenom en splittring av gemenskapen. Dessa strategier återkommer jag till nedan.
Orsaker till gemenskap
Intresset för gemenskap går genom hela sociologins historia, men i
de flesta fall får den ”förlorade” gemenskapen utgöra en spegelbild
i vilken det moderna samhället förtydligas. Robert Nisbets bok The
Quest for Community (1953) behandlar den besatthet många sociologer visat av en gemenskap endera som förlorad eller som åtråvärd
inför framtiden. Den möjliga förekomsten av en gemenskap i det
moderna samhället studeras utifrån individualiseringen som en förutsättning. Michel Maffesoli menar i boken The Time of the Tribes
(1996) att en nytribalism breder ut sig kölvattnet av konsumtionssamhället, där tillfälliga gemenskaper ingås i ett ständigt identitetssökande och uttryckt i olika livsstilar. Gerhard Schulze konstaterar i
sin bok Die Erlebnisgesellschaft (1993) att nya gemenskaper ingås
som en stabiliserande verkan för individen i ett oöverskådligt samhälle och en oöverskådlig kultur. Dessa gemenskaper uppkommer,
enligt Schulze, utifrån olika förhållningssätt och motiv: strävan
efter rangordning, konformitet, trygghet, självförverkligande eller
stimulans. Zygmunt Bauman identifierar i boken Community – Seeking Safety in an Insecure World (2001) två källor till gemenskapande:
dels de som inte har råd med en individualitet och dels de som
köper sig en ny gemenskap till skydd från en allt mer hotande
omvärld.
63
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
Dock kan inte den gemenskap, som jag intresserar mig för, sägas ha
individualiseringen som en förutsättning. Upphovet till kamratgänget är geografiska och generationsmässiga faktorer samt vissa
gemensamma intressen (i detta fall idrott). En individualiseringsprocess har inte fått chans att verka ännu.
Några nedslag i den sociologiska idétraditionen är emellertid möjliga att göra utifrån min problematik: vardagsstrategier i opposition
mot modernitetens upplösande krafter. De nedslag jag gör tar en
analys av gemenskapen som utgångspunkt för att därifrån finna
integrerande strategier som kan passa in i min problematik. Ferdinand Tönnies klassiska bok Gemeinschaft und Gesellschaft är en given
utgångspunkt, därefter två essäer av Alfred Schutz.
Gemeinschaft enligt Tönnies
Ferdinand Tönnies tillhör sociologins klassiker och har fått en förnyad aktualitet i samband med Johan Asplunds essä från 1991. Asplund fokuserar den tankefigur som Tönnies lanserade och som kom
att prägla en stor del av den sociologiska traditionen. Ett utmärkande drag för gemeinschaft som Asplund framhåller gäller förhållandet mellan handling och tanke – den är enhetlig. Tanken är alltid
immanent i handlingen och påminner Asplund om hans eget
begrepp ”social responsivitet”. Detta till skillnad från i gesellschaft
där tanken inte har en direkt relation till handlingen utan alltid
vilar på en distansering och överläggning (Asplund 1991:79–81). Ur
denna distinktion kan en handlingsteori skymtas och därmed kanske en möjlighet att urskilja olika strategier mot modernitetens upplösande krafter.
Den gemenskap Tönnies analyserar i sin bok11 har sitt ursprung
endera utifrån blodsband eller utifrån platsen (Community of
Place) vilket är den form som är intressant för min problematik. En
gemensam plats skapar en fysisk sammanhållning och kan ge upphov till ett gemensamt medvetande. Utifrån denna förutsättning
urskiljer Tönnies släktskapet, grannmiljön och vänskapen som de
11 Nedanstående sammandrag bygger på Tönnies (2001).
64
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
sociala kategorier en gemenskap grundas på. Vänskapens band förutsätter en hög frekvens av umgänge men även, enligt Tönnies,
något högre, andligt som bidrar till att förtäta gemenskapen. Det
andliga kan i dagens samhälle lika väl vara hoppet om 13 rätt på tipset som en uttalad religiös åskådning. Den ömsesidiga förståelsen
som utvecklas mellan medlemmarna i en gemenskap är den sociala
kraft som mer än något annat integrerar gruppen. Den bygger på en
kunskap om varandra och visar på en vilja att delta i varandras liv.
Delade minnen genererar tacksamhet och lojalitet och resulterar i
en ömsesidig tilltro till varandra. Ett klassiskt fenomen Tönnies
uppmärksammar är hur yttre hot mot gemenskapen tenderar att
stärka den eftersom det aktualiserar behovet av att hålla ihop,
kämpa och handla kollektivt. En gemenskap är beroende av ett
ledarskap. En auktoritet kan enligt Tönnies grundas endera på ålder,
fysisk styrka eller visdom/intellekt. Auktoriteten utövar givetvis en
traditionell roll som domare och rättsskipare, men kan även ha rollen av att utbilda och vägleda. Så långt Tönnies beskrivning av
gemenskapen med fokus på vänskapsbanden.
För att urskilja eventuella strategier i Tönnies teori kring gemeinschaft och gesellschaft får vi vända oss till hans resonemang kring
ekonomins område (Tönnies 2001:66–67). Tönnies urskiljer en historisk utveckling från hushållsekonomi till en generell handelsekonomi, en utveckling som har en parallellitet i förändringen från ett
jordbruksdominerat samhälle till ett samhälle dominerat av industrinäringen. Denna uppdelning syftar till att överföras på Tönnies
grundläggande distinktion mellan gemeinschaft och gesellschaft.
Jordbrukarens ansträngningar i olika sammanhang riktar sig inåt
mot ett centrum. Detta centrum utgör hushållsekonomins kärna
och är det som måste främjas genom olika handlingar. Handels(affärs-)mannen utgör själv ett centrum utifrån vilket världen ligger
öppen som en potentiell marknad. Bedömningsgrunden för handelsmannens handlingar är tillväxten av marknadsandelar och i
slutänden profiten. I en renodlad form förekommer det inte några
integrerande handlingar mellan människor i gesellschaft, såvida de
inte harmonierar med denna bedömningsgrund.
Hushållsekonomins eller gemenskapens centrum är något diffust
och förtätat som är resultatet av traditionen och de integrerande
aktiviteter som utspelas mellan dess medlemmar. I periferin hotar
65
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
en upplösning av gemenskapen eftersom tätheten där minskar och
därmed även auktoritetens kontrollmöjligheter. För att gemenskapen ska kunna fortleva är det nödvändigt med handlingar som upprätthåller och befrämjar detta centrum. De strategier som befrämjar
gemenskapen är riktade mot detta centrum. Det blir måttstocken
för bedömningen av olika handlingar. Kriterierna för bedömningen
grundas på gemenskapens liv och vilja, vad Durkheim skulle
komma att benämna det ”kollektiva medvetandet”. Normerna och
värderingarna finns redan etablerade i gemenskapen – de utgör
grunden. Eventuella förändringar som sker måste anknyta till och
harmoniera med det etablerade. Sanktioner blir nödvändiga mot
handlingar som inte befrämjar gemenskapens centrum. Detta förhållningssätt kan benämnas som en centripetal strategi – riktningen
är mot gemenskapens centrum.
Den centripetala strategin
Hur kan då de olika fenomen som utlöser och befrämjar en individualisering bemötas utifrån en centripetal strategi i mitt exempel?
De fenomen som i första hand berör de materiella omständigheterna tydliggör kanske bäst den centripetala strategin. En ökad levnadsstandard måste komma hela gemenskapen till del för att motverka en alltför stor differentiering och skiktning inom gänget. Ett
krav på en solidaritet gentemot medlemmarna kan neutralisera
detta fenomen. En ökad social och geografisk mobilitet förefaller
svårare att hantera. Den sociala mobiliteten frestar på gemenskapens normsystem och sanktioner hotar dem som avviker från ”normaliteten”. Grunden för gänget är den geografiska bundenheten
och en ökad mobilitet utgör det kanske största hotet mot dess överlevnad. En centripetal strategi framstår som verkningslös inför detta
fenomen. Ny urban bebyggelse förefaller hanterbar för den centripetala strategin (såvida det inte rör sig om en storstad) eftersom de
ringa avstånden inte inverkar negativt på gemenskapens täthet. En
hårdnande arbetsmarknad, slutligen, kan likställas med ökad levnadsstandard fast i omvänd form. Solidariteten inom gemenskapen
kan motverka negativa följder av detta fenomen – en typisk centripetal strategi.
66
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
För de fenomen som i första hand berör normstrukturen är det mindre uppenbart hur en centripetal strategi kan fungera effektivt.
Utbildning har oftast ett irreversibelt inflytande på individens personliga utveckling, särskilt då högre utbildning som kan implicera
en geografisk mobilitet (om än tillfällig). Den centripetala strategin
mister sin kraft ju längre från gemenskapens centrum medlemmarna befinner sig. En alternativ socialisering i ett nytt socialt sammanhang undergräver och relativiserar den tidigare gemenskapens
grunder. En intern differentiering inom gemenskapen frestar på
sammanhållningen och kan omkullkasta den inre hierarkin. Gängets ledare måste vidmakthålla sin position vilket antagligen är ovillkorligt för dess överlevnad. Urholkningen och relativiseringen av
den socialmoraliska miljön är ett fenomen som sätter gängets förutsättningar i centrum. Gänget utgör just en sådan miljö som är uppbyggd kring en normativ, social gemenskap. Den centripetala strategin syftar till att stärka denna miljö och därigenom motverka en
urholkning. Individualiseringen tar på ett naturligt sätt vid om
denna miljö förlorar sin integrerande kraft. Möjligheten till en relativisering av de normer och värderingar gemenskapen grundas på
sker inte via massmedia utan genom att medlemmarna socialiseras
in i något nytt socialt sammanhang och får distans till gänget.
Den centripetala strategins huvuduppgift måste vara att motarbeta
medlemmars handlingar som inte harmonierar med gemenskapens
grunder. Om handlingsutrymmet blir för stort förlorar gemenskapen i styrka och medlemmarna utvecklar alltmer individualiserade
handlingsvägar.
Tönnies analys av gemeinschaft tar framför allt fasta på kollektivets
uppbyggnad och integrering. Det är närmast strukturella drag han
lyfter fram. Om vi istället närmar oss gemenskapen utifrån den
enskilde medlemmen blir Alfred Schutz vår ledsagare.
Alfred Schutz analys av ”hemmet”
I min avhandling om Alfred Schutz bidrag till sociologin presenterar
jag en läsning av Schutz sociologi med ett underliggande projekt av
att ”återupprätta hemmet” (Nilsén 2000:103). Schutz liv och samtid
präglades starkt av modernitetens upplösande krafter, framför allt i
67
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
form av två världskrig varav han deltog i det första och flydde till
exilens USA vid det andra. Schutz lösning på dessa problem var att
framhäva och idealisera de mänskliga relationer som har sin grund
i hemmets gemenskap. Det borde vara möjligt att i Schutz analys av
hemmet finna strategier i opposition mot modernitetens upplösande krafter.
Två texter är väsentliga för min problematik i Schutz produktion.
Baserat på egna erfarenheter som soldat under första världskriget
skriver Schutz om Den hemvändande (The Homecomer, 1945) vid nästa
stora krigsslut. Den problematik Schutz behandlar kretsar kring svårigheten i att återanpassas i en hemmiljö efter en längre tids frånvaro. Den andra texten, Främlingen (The Stranger, 1945), är även den
baserad på egna erfarenheter, men nu i en omvänd situation, som
främling i en ny social miljö. I dessa bägge artiklar analyserar Schutz
den sociala närmiljön (hemmet) utifrån den gemensamma
meningskontext som medlemmarna delar. Ett kulturmönster
utvecklas då och omfattar ”… pålitliga recept för hur man ska
behandla ting och människor för att uppnå bästa resultatet i varje situation med ett minimum av ansträngningar och genom att undvika oönskade konsekvenser.” (Schutz 1999:224) En ansträngning och motivation krävs för att bryta mot detta kulturmönster – ett brott som i sin
förlängning kan hota gemenskapen. En strategi för att bevara kulturmönstret kan då gå ut på att undergräva motivationen till denna
ansträngning.
Vad Schutz intresserar sig för är vardagstänkandet och den form av
rationalitet som präglar vardagsförnuftet. Vardagstänkandet är framför allt pragmatiskt och tillämpas utan att problematiseras så länge
det ”fungerar”. Schutz finner fyra krav som måste uppfyllas för att
vardagstänkandet ska kunna upprätthållas (ibid 224–5): Det krävs en
kontinuitet där samma problem kan hanteras med de lösningar och
recept som tidigare varit framgångsrika. En tillit måste finnas till de
auktoriteter som förmedlar den kunskap som vardagstänkandet bygger på. Det krävs vidare att en ytlig kunskap om de händelser man
möter räcker för att kunna hantera och kontrollera dem. Slutligen
krävs det att den kunskap och de recept man besitter även omfattar
de andra inom samma kulturmönster – att den är intersubjektiv. Om
något av dessa krav inte visar sig hålla uppstår det, enligt Schutz, en
kris. Vardagstänkandet uppvisar då sina brister och sin ofullkomlig68
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
het genom sin specifikt historiskt begränsade giltighet. En sådan kris
kan i förlängningen hota gemenskapen och måste därför tidigt
bemötas innan krisen undergrävt alltför mycket.
Ett av Schutz centrala begrepp är relevanssystem: ”Det relevanssystem som införlivats av medlemmarna i insidergruppen uppvisar en hög
grad av konformitet. Jag har alltid en rimlig chans – både subjektivt och
objektivt – att förutsäga den andres handlingar gentemot mig, liksom den
andres reaktion på mina sociala handlingar. Vi kan inte bara räkna ut
vad som kommer att hända i morgon, utan vi har också en rimlig chans
att korrekt planera den mer avlägsna framtiden.” (ibid 1999:240) Detta
relevanssystem ger en hög grad av förutsägbarhet inom gruppen,
men även en kollektiv styrka i mötet med omvärlden. De strategier
som kan kopplas till bevarandet av gemenskapen har sitt ursprung i
möjligheten att förutsäga den nära framtiden. Kontrollen över medlemmarnas möjlighetshorisont och handlingsutrymme ger kollektivet en styrka gentemot den enskilde medlemmen.
Olika personer uppfattas i vardagstänkandet, enligt Schutz, utifrån
typiska egenskaper, typifieringar. Det betyder att vissa egenskaper
får företräde framför andra i det sociala livet och att de består över
tiden. Detta gäller inte endast de flyktiga relationer vi har i det
offentliga livet utan kanske främst i nära relationer. En viss egenskap som en person tillmäts blir dominerande inom gemenskapen
och svår att förändra. Det kan även tänkas att olika försök att överskrida ett förväntat beteende bekämpas aktivt från övriga medlemmar. Typifieringarna har betydelse för kontinuiteten inom gemenskapen och bidrar till en viss förutsägbarhet.
En preventiv strategi
Det går att finna flera olika strategier i Schutz analys som kan
användas i opposition mot modernitetens upplösande krafter. En
strategi är att motverka ansträngningar och motivation till att bryta
mot ett etablerat kulturmönster, och en liknande är kontrollen över
medlemmarnas möjlighetshorisont och handlingsutrymme. Ytterligare en strategi kan bestå i att bekämpa försök att överskrida den
typifiering man tilldelats inom gruppen. Dessa kan benämnas som
preventiva strategier eftersom de samtliga riktar sig mot den enskilde
69
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
medlemmens eventuella försök till att bryta traditionens band. En
något annorlunda strategi som går att utläsa ur Schutz analys består
i att förebygga och bemöta den kris som blir resultatet av att något
av de fyra kraven som vardagstänkandet bygger på fallerar.
Dessa strategier ska då konfronteras med de fenomen som Beck
menar utlöser och befrämjar en individualisering. De fenomen som
i första hand berör det materiella kan i högre grad hanteras med den
form av preventiv strategi som går att utläsa ur Schutz analys. En
ökad levnadsstandard kan eventuellt motivera till ett överskridande
av kulturmönstret vilket kan föranleda en preventiv strategi. En
ökad social mobilitet kan leda till samma förlopp, medan en ökad
geografisk mobilitet svårligen kan bemötas med denna preventiva
strategi som förutsätter ett gemensamt fysiskt rum. Ny urban bebyggelse kan ge upphov till ett förändrat kulturmönster och är därför
föremål för den preventiva strategin. En hårdnande arbetsmarknad
kan utgöra en press på den enskilde medlemmen till att förändra
vissa bitar i kulturmönstret, men om det finns etablerade recept på
dessa problem kan hemmet och gemenskapen förbli intakt.
De fenomen som framför allt berör normstrukturerna är tydliga
exempel på den preventiva strategins verkningsområde. En ökad
utbildning hotar kulturmönstrets grundvalar eftersom en fördjupad
kunskap med universella anspråk, som utbildning kan syfta till, dels
underminerar tilliten till auktoriteterna och dels ifrågasätter den
ytliga kunskap de etablerade recepten vilar på. För den enskilde
medlemmen kan utbildningen leda till ett ökat förväntat handlingsutrymme och en personlig utveckling som kanske inte harmonierar med den typifiering gemenskapen förväntar sig. En preventiv
strategi är nödvändig men kanske alltför sent ute. Utbildning kanske aldrig borde fallit inom medlemmens möjlighetshorisont. En
intern differentiering inom gemenskapen eller ”hemmet” behöver
inte utgöra ett hot så länge som typifieringarna inte förändras.
Urholkningen och relativiseringen av den socialmoraliska miljön är
ett område som tydliggör den preventiva strategins positivare sidor.
De etablerade normerna måste bevaras; den enskilde kan inte tillåtas att överskrida sitt handlingsutrymme eller sin typifiering. Om
den socialmoraliska miljön är grundad på någorlunda acceptabla
normer och värderingar kan den preventiva strategin bidra till dess
överlevnad och därigenom motverka en individualisering.
70
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
Den preventiva strategins huvuduppgift är att förhindra att den
enskilde medlemmen överskrider sitt handlingsutrymme, eftersom
detta kan rubba förutsägbarheten och kulturmönstret inom gemenskapen. Ett utökat handlingsutrymme för en enskild medlem hotar
inte gemenskapen direkt men omöjliggör ett fortsatt medlemskap
för denne. Endast en individualisering återstår.12
Jämförelse mellan strategierna
De två former av vardagsstrategier i opposition mot modernitetens
upplösande krafter som kan utläsas ur Tönnies och Schutz analyser
kan jämföras på några punkter. Strategierna utövas av medlemmarna i gemenskapen men ledaren är central i rollen av att bedöma
när gemenskapen hotas eller ej. Utifrån den centripetala strategin
står kollektivet i blickfånget för denna bedömning – befrämjar en
handling gemenskapens centrum eller hotar den att splittra och försvaga densamma? Det är alltså kollektivet som blir måttstock för de
enskilda medlemmarnas handlingar. För den preventiva strategin är
det den enskilde medlemmens handling som bedöms – är en handling förenlig med det utrymme den aktuelle medlemmen har inom
gemenskapen eller bryter den mot kulturmönstret? Här blir den
enskilde medlemmens handlingsutrymme inom gemenskapen den
måttstock som handlingar bedöms utifrån.
Vilken status har medlemmarna i gemenskapen utifrån de olika
strategierna? Utifrån den centripetala strategin har den enskilde
medlemmen en given plats i gemenskapen så länge hennes handlingar befrämjar kollektivet. I den stund en handling riktas utåt,
bort från gemenskapens centrum, undergrävs denna givna plats i
gemenskapen. Den enskilde medlemmen kan förverka sin plats
eftersom kollektivet måste agera för att stärka dess centrum och
motverka en upplösning. Utifrån den preventiva strategin ingår den
enskilde medlemmen så länge han/hon håller sig inom det
utrymme som tilldelats inom gemenskapen. Olika försök att över12 Det är viktigt att ha i åtanke att ett utökat handlingsutrymme inte nödvändigtvis är konstruktivt för individen, det kan lika väl vara destruktivt. Det är i denna
mening, i form av en social kontroll, som gänget kan ha bidragit till att de
enskilda medlemmarna har klarat sig genom de svåra åren i Landskrona.
71
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
skrida eller bryta mot detta utrymme kan leda till uteslutning eller
repression.
Hur sårbar är gemenskapen för de enskilda medlemmarnas handlingar? Utifrån den centripetala strategin är det gemenskapens centrum som undergrävs av handlingar som inte harmonierar med dess
grundvalar. Centrum blir försvagat och kan i förlängningen mista
sin integrerande funktion. Gemenskapen hotas då av upplösning
som ett resultat av dessa handlingar. En enskild medlems handlingar kan alltså undergräva hela gemenskapen. Utifrån den preventiva strategin är det den enskilde medlemmens position i gemenskapen som står på spel. Gemenskapen hotas inte direkt av en medlems
handlingar, utan denne kan uteslutas. Dock är det givetvis så att det
finns en kritisk punkt då antalet medlemmar undergräver gemenskapens fortlevnad.
Avslutning
Ur sociologins teoretiska corpus har jag identifierat två olika vardagsstrategier som kan användas vid en analys av en gemenskaps
motstånd mot modernitetens upplösande krafter. Från Ferdinand
Tönnies urskiljer jag en centripetal strategi som tar sin utgångspunkt i gemenskapens centrum. Ur Alfred Schutz arbeten utvecklar
jag en preventiv strategi som fokuserar på de enskilda medlemmarnas handlingsutrymme. Dessa strategier kan förhoppningsvis studeras empiriskt och bidra till en analys av olika handlingar i liknande
sammanhang.
Det kompisgäng som ovetandes bidrog till att ge uppslag till artikeln
är i nuläget endast ett exempel på en gemenskap som inte har individualiseringen som en förutsättning. En närmare analys av de vardagsstrategier som gänget tillämpar i syfte att hålla stånd mot
modernitetens upplösande krafter kräver en forskningsinsats i form
av livshistoriska intervjuer och deltagande observation. Men givetvis är det möjligt att tillämpa begreppen centripetal och preventiv
strategi på andra sammanhang. Den globaliserade ekonomins
påverkan på den lokala arbetsmarknaden och arbetsmiljöfrågor kan
vara ett område, förändringsprocesser inom skolvärlden ett annat
och följder av välfärdsstatens nedmontering ytterligare en.
72
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
Den problematik som behandlas i artikeln anknyter till flera etablerade klassiska diskussioner inom sociologin. Spänningen mellan
den potentiella frihet som individen kan uppnå genom att lösgöra
sig från traditionen och den trygghet som densamma kan ge, i form
av skydd mot en oöverblickbar och osäker omgivning, har aktualiserats alltmer under 2000-talet.13 Trygghetens pris är ett alltmer
begränsat handlingsutrymme för individen. Men en sådan begränsning har individualiseringen som en förutsättning, dvs. individen
väljer bort en frihet till förmån för tryggheten. Den problematik
som artikeln berör tar som sin utgångspunkt gemenskapen, vari
enskilda medlemmar ingår, som gör motstånd mot modernitetens
upplösande krafter i form av en individualisering. Frihet är något
som betraktas och uppfattas utifrån en redan etablerad gemenskaps
trygga horisont. Trygghet är kanske gemenskapens yttersta grundval, åtminstone i en oreflekterad form. Frihet, i betydelsen obegränsat handlingsutrymme, hotar gemenskapen och motarbetas därför
genom vardagsstrategierna.
Utifrån en annan klassisk diskussion kring struktur och motstånd
framstår artikelns problematik i ett annorlunda ljus. Strukturen i
detta fall är modernitetens upplösande krafter, som har utvecklats
från att historiskt snarare ha haft en nedbrytande och upplösande
verkan på etablerade samhällsstrukturer till att själv framstå som
den normerande strukturen i samhället. Motståndet mot dessa nya
strukturella processer står då att finna i de handlingsstrategier som
traditionellt har identifierats som konserverande och kanske till och
med reaktionära. Artikeln kanske kan leda till en omvärdering av
dessa handlingsstrategier genom att sätta in dessa i ett nytt sammanhang.
Ytterligare en diskussion berör betydelsen av social kontroll och
solidaritet inom en gemenskap i förhållande till formaliserade
omsorgsfunktioner i en välfärdsstat. I takt med att välfärdsstaten
monteras ned ökar trycket på andra sociala sammanhang att kompensera för denna alltmer påtagliga frånvaro. Gemenskaper av olika
former och ursprung får en förnyad aktualitet och funktion, men
till priset av individens handlingsutrymme.
13 Se Bauman (2001).
73
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
Exkurs: Motståndets överstepräst
Den tänkare som kanske har drivit en opposition mot modernitetens upplösande krafter längst är Martin Heidegger. Detta genom att
förankra denna opposition i människans själva existens. Heidegger
tar alltså inte utgångspunkt i en samhällsanalys/diagnos av sin samtid utan ontologiserar ett fenomen som för sociologin snarast är
bekant som ett historiskt fenomen. Heideggers minst sagt tvivelaktiga samhällsengagemang (som vilade på denna övertygelse) kan
vara en förklaring till varför ett inflytande på den moderna sociologin är mycket sparsamt och därmed även kring den problematik
som jag behandlar.
En viktig utgångspunkt för Heideggers tidiga, existensiella filosofi är
platsens betydelse för ett egentligt liv. Kunskap om var vi kommer
till världen har en avgörande betydelse för våra möjligheter att
finna rätt livsväg. Vi är enligt Heidegger ”utkastade” i världen, dvs.
födda in i ett socialt och kulturellt sammanhang. Detta sammanhang, eller denna plats, för med sig möjligheter som kan realiseras
under livets gång – och därmed göra livet egentligt. Men framför allt
moderniteten erbjuder många lockelser och hotar att leda en in på
villovägar. Dessa lockelser uppfattas i andra sammanhang som möjligheter för individen att stå fri i förhållande till traditionen i livsval,
men för Heidegger är lockelserna ytliga förströelser som skymmer
möjligheten att urskilja den egentliga livsvägen. Vilka är lockelserna? Eftersom vi alla, enligt Heidegger, är beroende av andra runtomkring oss (medvarandravaro) är dessa personer viktiga för vilka
värderingar och handlingar vi omfattar. Rör vi oss i ”fel” sociala
sammanhang anpassar vi oss givetvis till detta och leds på en felaktig livsväg. Den värsta formen för detta är det allmänna, obestämbara ”mannet” (das Man). Här kan man skönja en socialt tämligen
ensam individ vars referenspunkter är ett opersonligt normsystem:
Det är när mannet på det här viset kan vara opåfallande och omöjligt
att fastställa, som det utövar sin egentliga diktatur. Vi njuter och roar
oss, likadant som man njuter och roar sig; vi läser, ser på och bedömer
litteratur och konst, likadant som man läser, ser och bedömer; men vi
drar oss också undan från den ’grå massan’, likadant som man drar sig
undan från den; vi finner det ’upprörande’ som man finner upprörande. Mannet – som inte är någonting bestämt och som alla, dock
inte såsom summa, ändå är – föreskriver alldaglighetens varaart (Heidegger 1981:167).
74
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
4 Att bli stannandes kvar
Moderniteten får för Heidegger snarare stå som motsatsen till en
individualitet – vi blir ett med en oformlig, grå massa – mannet. Den
paradoxala likformighet som blir resultatet av konsumtionssamhällets alltmer uppskruvade tempo kan illustrera Heideggers poäng.
Vad som saknas, enligt Heidegger, är en måttstock att välja utifrån
(och som därmed kan upphäva den ambivalens moderniteten ger
upphov till) och denna kommer man i kontakt med, såvida man
inte ”stannat kvar” på sin plats och därmed genom det sociala sammanhanget impregnerats mot felsteg, genom att inse livets ändlighet, tidsligheten. Heidegger är ute efter den psykologiska effekt som
en insikt om ens egen dödlighet, en nära-döden-upplevelse, har på
omdömet. Det som är viktigt för oss träder fram och blir tydligare,
medan det obetydliga, det som endast är ett tidsfördriv, hamnar i
bakgrunden för att suddas ut. För den som har hamnat i klorna på
moderniteten är räddningen en individuell företeelse, det sociala
sammanhanget kan inte bidra på något positivt sätt. Det sociala
sammanhanget i moderniteten får därför en alltigenom negativ roll
i Heideggers filosofi – det förleder individen och motverkar vägen
till ett egentligt liv.
Heideggers normativa utgångspunkt för sin filosofi blir tydlig i hans
indirekta analys av det moderna livet. Han tar en klar ställning mot
moderniteten och dess upplösande krafter och har därför snarare
sammankopplats med konserverande och rent av reaktionära politiska krafter än med radikala, samhällsförändrande krafter.
75
Ensam tillsammans
© Thomas Knoll, Ann-Katrin Witt (red.) och Studentlitteratur 2005
Flickor med AD/HD
Litteratur
Angelöw, Bosse (1988) Att berövas sitt arbete, Symposion, Stehag
Asplund, Johan (1991) Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Göteborg: Korpen.
Bauman, Zygmunt (2000) Liquid Modernity. Cambridge: Polity.
Bauman, Zygmunt (2001) Community – Seeking Safety in an Insecure
World. Cambridge: Polity.
Beck, Ulrich (1998) Risksamhället. Göteborg: Daidalos.
Berman, Marshall (1990) Allt som är fast förflyktigas. Lund: Arkiv.
Habermas, Jürgen (1992) The Theory of Communicative Action II.
Cambridge: Polity Press.
Heidegger, Martin (1981) Varat och Tiden I. Lund: Doxa.
Hydén, Håkan (red.) (2004) Landskrona 1970–2010 i tid och rum.
Lund: Research Report in Sociology of Law 2004:3.
Kant, Immanuel (1989) Vad är upplysning? Stehag: Symposion.
Maffesoli, Michel (1996) The Time of the Tribes. London: Sage.
Mazlish, Bruce (1989) A New Science – The Breakdown of Connections
and the Birth of Sociology. Oxford: Oxford University Press.
Nilsén, Åke (2000) ”En empirisk vetenskap om duet” – Om Alfred
Schutz bidrag till sociologin, Sociologiska institutionen. Lund:
Lunds universitet.
Nisbet, Robert (1953) The Quest for Community. New York: Oxford
UP.
Tönnies, Ferdinand (2001) Community and Civil Society. Cambridge:
Cambridge UP.
Ramsay, Anders (1994) ”Individualiserad ojämlikhet”, i Mardrömmar och önskedrömmar. Miegel & Johansson (red). Stehag: Symposion.
Schulze, Gerard (1993) Die Erlebnisgesellschaft. Frankfurt: Campus
verlag.
Schutz, Alfred (1999) Den sociala världens fenomenologi. Göteborg:
Daidalos.
Wallerstein, Immanuel (1999) ”The Heritage of Sociology, The
Promise of Social Science”, i Current Sociology vol 47. London:
SAGE.
Wikdahl, Magnus (1992) Varvets tid. Stockholm: Gidlunds.
76